Skip to main content

Full text of "Från Röda rummet till Sekelskiftet; Strömningar i Svensk litteratur under adertonhundraåttio- och nittio-talen"

See other formats 


Digitized  by  the  Internet  Archive 
in  2014 


https://archive.org/details/frnrdarummettill0102mort 


FRÅN  RÖDA  RUMMET 


TILL  SEKELSKIFTET 


STRÖMNINGAR  I  SVENSK  LITTERATUR  UNDER 
AD E RTO NHUNDR AÅTTIO-  OCH  NITTIO-TALEN 


AV  A- 

JOHAAT<M  OR  TENSEN 


I. 


STOCKHOLM 
ALBERT  BONNIERS  FÖRLAG 


UPPSALA  1918 

ALMQVIST  &  WIKSELLS  BOKTRYCKERI- A.-B. 

18338 


FÖRORD 


Detta  arbete  utgör  i  viss  mån  en  fortsättning  av  min  före- 
gående bok  »Från  Aftonbladet  till  Röda  Rummet».  Liksom  jag 
där  sökt  skildra  liberalismens  och  realismens  utvecklingsgång  i 
svensk  litteratur,  har  det  i  föreliggande  bok  varit  min  avsikt  att 
ge  en  framställning  av  utvecklingslinjerna  under  seklets  sista 
decennier  och  teckna  porträtten  av  några  av  de  förnämsta  kul- 
turbärarna. Man  har  vanligen  uppdelat  denna  period  i  »80- 
talet»  och  den  därpå  följande  »renässansen»  i  svensk  litteratur, 
mera  försiktigt  även  benämnd  »90-talet»,  och  man  har  hittills 
huvudsakligen  betonat  skiljaktigheten  och  motsatserna  mellan 
dessa  bägge  decennier.  Jag  har  i  anslutning  till  de  stora  mot- 
svarande europeiska  kulturströmningarna  använt  benämningen 
naturalismen  för  80-talet  och  symbolismen  för  90-talet,  och  det 
har  icke  minst  varit  min  avsikt  att  framhäva  sammanhanget  och 
de  många  trådar,  som  förbinda  dessa  decennier  med  varandra. 

Ingenting  glömmes  så  lätt  som  det,  vilket  skedde  i  går,  och 
den  nuvarande  generationen  torde  stå  ganska  främmande  för  den 
litteratur,  som  ligger  ett  par  årtionden  tillbaka.  Att  återuppliva 
den  närmaste  litterära  förtiden,  dess  förutsättningar  och  utveck- 
ling har  varit  ändamålet  med  denna  bok,  men  jag  är  icke  okun- 
nig om  de  stora  vanskligheter,  som  äro  förbundna  med  en 
skildring  av  denna  art.  Händelserna  ligga  oss  så  nära  i  tiden, 
att  det  ännu  är  svårt  att  anlägga  de  historiska  synpunkterna. 


IV 


FÖRORD 


Perspektivet  upprullar  sig  icke  heller  i  hela  sin  vidd  framåt. 
Jag  har  dock  under  utarbetandet  efter  förmåga  städse  sökt 
att  historiskt  och  objektivt  framställa  och  att  låta  företeelserna 
gälla  med  sina  egna  valörer. 

Arbetet  omfattar  två  delar,  varav  den  senare  utkommer  inom 
den  närmaste  tiden. 

Johan  Mörtens  en. 


I 


FÖRSTA  DELEN 

NATURALISMEN 


T  —  18338.     J.  Mortensen. 


NATURALISMENS  UPPKOMST 


» 


« 


I. 


Å  SJUTTIO-TALET  INBRÖT  I  SVERIGE  EN  NY 


kulturströmning,  naturalismen  eller  som  den  i  Sverige  van- 


JL  ligen  kallas  »åttio-talet».  Den  slog  igenom  med  Strindbergs 
roman  »Röda  rummet»,  som  utkom  1879.  Men  det  är  en  stor 
allmän  europeisk  kulturbölja,  som  ligger  bakom  denna  rörelse. 
Vill  man  därför  förstå  den  svenska  naturalismens  uppkomst  och 
förutsättningar,  måste  man  gå  ett  par  decennier  tillbaka  i  tiden. 

Under  1840-talet  började  avblomstringen  av  romantiken. 
Man  tröttnade  på  den  verklighetsskygga  drömmen  och  tog 
åter  jorden  i  besittning.  Och  mänskligheten  hade  fått  en  ny  stor 
tanke:  tanken  om  framsteget.  Århundradet  är  i  stort  sett 
naturvetenskapernas.  Dessa  hade  öppnat  nya  vidder  för  män- 
niskosnillet. Det  tycktes,  som  om  det  snart  icke  fanns  några 
gränser  för  människornas  förmåga  att  utforska  och  behärska 
naturen.  Vad  Newtons  upptäckt  av  tyngdlagen  varit  för  1700- 
talet,  blev  under  1800-talet  utvecklingstanken,  som  redan  vid 
seklets  början  dunkelt  framskymtar,  växer  fram  i  Hegels  världs- 
bild och  vid  mitten  av  seklet  står  i  zenit  som  en  frukt  av 
stora,  naturvetenskapliga  upptäckter.  Som  en  mäktig  flodvåg 
tränger  detta  nya  naturvetenskapliga  idéinnehåll  in  på  alla 
områden,  i  politiken,  där  socialismen  arbetar  på  byggandet  av 
framtidsstaten,  i  filosofien,  där  den  experimentella  psykologien 
och  samhällsläran  erövra  nya  områden,  i  religionen,  där  den 
vetenskapliga  bibelkritiken  nedbryter  ortodoxien,  och  slutligen 
inom  skönlitteraturen,  där  realismen  övergår  till  naturalism  ge- 
nom beröringen  med  det  nya  naturvetenskapliga  betraktelsesättet. 

Redan  omkring  1830  hade  romantiken  genomgått  ett  för- 
vandlingsskede och  upptagit  starka  element  av  realism.  Denna 


6 


FÖRSTA   DELEN:  NATURALISMEN 


realism  framgår  dels  ur  tidens  humanitära  strävanden  och  dess 
sympatier  för  de  svaga  i  samhället,  vilket  t.  ex.  får  ett  uttryck 
i  Hugos  »Les  Misérables»,  dels  ur  dess  naturvetenskapliga 
intresse  att  objektivt  återgiva.  I  Tyskland  gick  romantiken 
sin  upplösning  till  mötes  i  Heines  diktning  och  i  hela  den 
riktning,  som  man  kallat  Jung-Deutschland.  I  Frankrike  bör- 
jade glansen  kring  Victor  Hugos  skola  blekna  i  början  av  40- 
talet.  Man  hade  fått  för  mycket  av  romantikens  extravaganser, 
tiden  hade  blivit  borgerlig  och  nykter,  och  dess  ideal  hade  för- 
ändrat karaktär. 

Romantiken  hade  behärskats  av  den  transcendentala  filoso- 
fien, som  i  Tyskland  skapats  av  Kants  efterföljare:  Fichte, 
Schelling  och  Hegel.  Gemensamt  för  dessa  trenne  filosofer 
hade  varit,  att  de  sökt  uppbygga  en  ny  världsåskådning  på  en 
eller  annan  metafysisk  princip  och  därigenom  skapat  ett  posi- 
tivt livsinnehåll  gentemot  1700-talets  övervägande  negativa 
filosofi.  Dessa  läror  hade  emottagits  med  hänförelse,  och  i 
deras  hägn  hade  folkreligionerna,  filosofiskt  omtolkade,  stått 
säkra  för  alla  angrepp.  Nu  utbredde  sig  däremot  en  misstro 
mot  all  spekulativ  filosofi,  och  den  gamla  striden  mellan  religion 
och  vetenskap  blossade  åter  upp. 

Naturvetenskaperna  började  utöva  sitt  välde  över  det  all- 
männa tänkesättet.  De  lösgjorde  sig  från  den  spekulativa  filo- 
sofiens förmynderskap  redan  från  seklets  början  och  vände 
tillbaka  till  erfarenheten  och  de  experimentella  metoder,  vilka 
redan  Bacon  anvisat  och  sedan  16-  och  1700-talen  med  stor 
framgång  fortsatt.  Resultaten  läto  icke  vänta  på  sig.  Mitten 
av  seklet  utmärkes  av  en  serie  storartade  .upptäckter,  som  in- 
verkade revolutionerande  på  den  allmänna  livsåskådningen,  öpp- 
nade väldiga  perspektiv  för  forskningen  och  översvämmade 
världen  med  nya  uppfinningar.  Redan  1828  hade  det  lyckats 
Wöhler  att  ur  oorganiska  beståndsdelar  framställa  ett  organiskt 
ämne,  nämligen  urinsyra.  Därmed  riktades  dödsstöten  mot  det 
gamla  begreppet  om  en  särskild  livskraft,  genom  vilken  grän- 
serna mellan  den  organiska  och  den  oorganiska  världen  uppe- 
hållits.  En  annan  stor  upptäckt  gjordes  av  Robert  Mayer,  som 


NATURALISMENS  UPPKOMST 


7 


på  40-talet  fann  lagen  om  kraftens  oförstörbarhet.  På  denna 
sats  vilar  icke  blott  hela  den  moderna  fysiken  utan  hela  vår 
naturåskådning.  Ljus,  värme,  elektricitet  återföras  numera  till 
samma  kraft.  Det  var  icke  underligt,  att  under  sådana  förhåll- 
landen  naturvetenskaperna  grepos  av  vad  man  sedan  kallat  deras 
självförhävelse.  Man  trodde,  att  naturvetenskaperna  kunde  för- 
klara allt.  Lösningen  av  världsgåtan,  vilken  dittills  endast  syssel- 
satt filosoferna,  övertogs  nu  av  fysiologerna,  kemisterna  och 
läkarna.  Efter  Wöhlers  upptäckt  ansåg  man  den  rent  mekaniska 
förklaringen  av  livets  företeelser  som  endast  en  tidsfråga.  Vilket 
ögonblick  som  helst  väntade  man  att  kunna  framställa,  om  icke 
precis  en  homunculus,  så  dock  en  levande  cell.  Under  avvaktan 
på  den  slutliga  lösningen  hoptimrades  ett  system,  i  vilket  alla 
gåtor  löstes  och  förklarades  genom  kraftens  och  materiens  be- 
grepp; allt  andligt  och  organiskt  härleddes  ur  materien. 

Denna  lära  utgjorde  en  reaktion  mot  Schellings  och  Hegels 
spekulativa  naturförklaring,  men  i  själva  verket  var  den  kanske 
lika  metafysisk  som  dessa  filosofemer  —  även  den  förklarade 
med  det  obekanta.  Huvudrepresentanterna  för  denna  materia- 
listiska riktning  voro  Moleschott,  Vogt  och  Biichner.  Alla  tre 
saknade  tankeskärpa  och  djup,  men  de  båda  förstnämnda  voro 
dock  framstående  naturforskare.  Biichners  arbete  Kraft  och 
materia  (1855)  var  däremot  långt  svagare  men  väckte  det  största 
uppseendet.  I  Turgenjevs  klassiska  roman  »Fäder  och  söner» 
få  vi  en  levande  föreställning  om  det  intryck,  som  dessa  åsikter 
gjorde  på  samtiden.  I  denna  roman  skildras  mästerligt  den 
verkan,  som  denna  nya  världsåskådning  utövar  på  tvänne  olika 
generationer,  den  äldre  och  den  yngre.  Hjälten  i  romanen,  läkaren 
Bazarov,  är  en  svuren  anhängare  av  denna  materialism  i  dess 
allra  krassaste  form. 

Någon  verklig  förklaring  av  fenomenen  sökte  man  däremot 
förgäves  hos  dessa  författare.  Angående  frågan,  hur  det  andliga 
förhöll  sig  till  det  materiella,  kunde  de  icke  lämna  något  till- 
fredsställande svar.  Vogt  yttrade,  att  tankarna  stå  i  samma 
förhållande  till  hjärnan  som  gallan  till  levern  eller  urinen  till 
njurarna,   men  i  själva  verket  hölls  frågan  svävande,  och  man 


8  första  delen:  naturalismen 

fick  aldrig  veta,  om  själen  själv  var  rörelse  eller  endast  en 
produkt  eller  en  funktion  av  en  sådan  rörelse. 

Materialismen  förmådde  icke  heller  förklara  ändamålsenlighe- 
ten i  naturen,  särskilt  icke  i  den  organiska  världen.  Ändamålsen- 
ligheten var  slumpens  verk.  Redan  Aristoteles  hade  mot  antikens 
representant  för  materialismen,  Demokritos,  framhävt  otillräcklig- 
heten av  denna  förklaring,  och  materialismens  moderna  motstån- 
dare begagnade  sig  av  samma  argument.  Även  naturens  förän- 
derlighet, »die  Specifikation  der  Natur»  såsom  Kant  uttryckte 
det,  tycktes  alltjämt  hänvisa  på  en  teleologisk  princip,  så  länge  som 
man  fasthöll  vid  arternas  oföränderlighet. 

Dessa  frågor  upptogos  till  besvarande  av  den  samtida  engel- 
ska naturforskningen.  Redan  i  början  av  seklet  hade  Lamarck 
framträtt  med  sin  descendensteori,  enligt  vilken  alla  organismer 
Skulle  härstamma  från  en  enda  eller  några  få,  ytterst  enkla  stam- 
former och  sedan  utvecklats  ur  dessa  på  den  naturliga  vägen  av 
en  gradvis  fortgående  ombildning.  Här  se  vi  redan  den  utveck- 
lingstanke, som  för  seklet  skulle  bli  av  så  revolutionerande  bety- 
delse. Denna  teori  omfattades  av  några  samtida  framstående  na- 
turforskare, och  Goethe  hade,  utan  att  känna  Lamarcks  arbete, 
kommit  till  väsentligen  samma  resultat.  Omkring  1830  utveck- 
lade Geoffroy  Saint-Hilaire  en  liknande  uppfattning  gent  emot  Cu- 
vier,  som  försvarade  den  gamla  åsikten  om  arternas  oföränder- 
lighet. Men  det  återstod  ännu  mycket  arbete,  innan  denna  lära 
kunde  anses  fullt  bevisad.  I  början  av  seklet  trodde  man  ännu, 
att  jordskorpan  bildats  genom  en  serie  revolutioner,  vilka  var  gång- 
förstört  allt  organiskt  liv.  Men  år  1 830  framträdde  den  engelske  ge- 
ologen Lyell  med  ett  arbete,  i  vilket  han  visade,  att  jordytans  förän- 
dringar fullt  kunde  förklaras  genom  samma  naturkrafter,  som  ännu 
voro  i  verksamhet  vid  jordytans  ombildande.  Därmed  var  såle- 
des också  möjligheten  för  organismernas  oavbrutna  utveckling 
fastställd.  Det  var  denna  lära,  som  1859  framställdes  av  Charles 
Darwin  i  hans  bok  »The  Origin  of  species»,  och  han  framlade 
också  orsakerna  till  denna  utveckling,  som  han  fann  i  ärftlighet 
och  avpassning.  Därmed  hade  man  funnit  en  mekanisk  förklaring 
för  det  organiska  livets  företeelser.    Ändamålsenlighetens  begrepp 


NATURALISMENS  UPPKOMST 


var  överflödigt.  Vad  Newton  på  sin  tid  uträttat  för  mekaniken, 
det  löste  Darwin  för  den  organiska  världen. 

Den  förste,  som  ur  Darwins  lära  drog  den  viktiga  konsekven- 
sen, att  människorna  härstammade  från  djuren,  var  Huxley.  Han 
följdes  av  Haeckel,  som  i  sin  skapelsehistoria  till  och  med  i  detalj 
sökte  uppkonstruera  människosläktets  stamträd  och  i  samband 
därmed  framlade  en  monistisk  världsåskådning.  I  anslutning  till 
Spinoza  betraktar  han  ande  och  natur  som  två  olika  uppenbarelse- 
former av  samma  kraft.  Allt  materiellt  är  besjälat;  allt  själsliv 
är  bundet  vid  kroppsliga  organ.  Hans  arbete  är  icke  fritt  från 
spekulationer  och  ensidigheter,  men  det  har  mäktigt  bidragit 
till  spridningen  av  darwinismens  åskådningssätt.  Detta  har  sedan 
vidare  utvecklats  och  väsentligen  förändrats  genom  Mendels  m.  fl. 
undersökningar  och  behärskar  alltjämt  den  biologiska  forskningen. 

Samtidigt  gjorde  kemien,  fysiologien  och  medicinen  stora 
framsteg  genom  den  experimentella  metoden.  Det  var  under 
denna  tid,  som  fysiologien  och  medicinen  höjde  sig  till  verkliga 
vetenskaper.  Gamla,  halvt  vidskepliga  teorier,  som  ägt  bestånd 
sedan  Galenus'  dagar,  undanröjdes.  Funktionen  hos  organ,  som 
förut  varit  alldeles  okända,  upptäcktes.  Man  inträngde  i  män- 
niskokroppens hemligheter  som  aldrig  tidigare.  Gftinden  lades 
till  det  exakta  vetande,  som  sedan  befunnit  sig  i  ständig  tillväxt. 
En  av  den  moderna  fysiologiens  och  medicinens  skapare  var 
Claude  Bernard,  vars  stora  upptäckter  icke  minst  kunna  tillskri- 
vas det  logiska  skarpsinne,  varmed  han  tillämpade  den  experi- 
mentella metoden.  Han  följdes  av  Pasteur,  vars  arbeten  om 
mikroorganismerna  lade  en  exakt  grund  för  stora  områden  av  läke- 
konsten, vilka  dittills  varit  utan  vetenskaplig  behandling.  Myc- 
ket framstående  var  också  kemisten  Berthelot.  Dessa  trenne 
forskare  hava  icke  endast  utövat  inflytande  på  sina  respektive 
vetenskaper  utan  även  på  det  allmänna  tänkesättet.  Berthelot 
var  vän  till  Renan  från  ungdomen,  och  Renans  naturvetenskap- 
liga uppfattningssätt  såväl  som  hans  djärva  fantasier  om  vetenska- 
pens framtid  hava  icke  minst  sin  rot  i  det  ständiga  tankeutbytet 
med  Berthelot.  När  Renan  1863  häftigt  angreps  på  grund  av 
sin  »Jesu  levnad»,  skrev  han  en  redogörelse  för  sin  religiösa 


i  o 


FÖRSTA  DELEN:  NATURALISMEN 


och  vetenskapliga  ståndpunkt.  På  detta  brev  svarade  Berthelot 
enligt  överenskommelse  så,  att  man  i  dessa  brev  har  en  över- 
sikt av  bägges  vetenskapliga  åskådning.1  Pasteurs  forskningar 
väckte  nytt  liv  i  den  gamla  frågan  om  gcucratio  spontanea,  ur- 
alstringen,  eller  levande  varelsers  omedelbara  uppkomst  ur  oor- 
ganiska beståndsdelar,  en  fråga  som  alltid  intresserat  den  större 
allmänheten.  Av  Claude  Bernards  arbeten  har  hans  metodlära, 
Introductioii  a  F ctude  de  la  médecine  expérimentale  (1865),  sPe- 
lat  en  mycket  stor  roll  i  litteraturen,  då  det  var  över  denna  skrift, 
som  Zola  formulerade  sina  egna  estetiska  teorier. 

Detta  naturvetenskapliga  uppfattningssätt  tryckte  nu  sin  prä- 
gel på  hela  den  övriga  kulturen.  I  filosofien  avlöstes  den  meta- 
fysiska skolan  från  seklets  början  av  en  rörelse,  som  man  med 
ett  gemensamt  namn  skulle  kunna  kalla  positivismen .  En  av  de 
tidigaste  representanterna  för  denna  riktning  var  Auguste  Comte, 
vilken  åren  1830 — 1842  utgav  sin  stora  Cours  de  philosopliie  po- 
sitive. Comte  skilde  skarpt  mellan  tre  olika  världsåskådningar, 
vilka  successivt  avlöst  varandra,  nämligen  den  teologiska,  den 
metafysiska  och  slutligen  den  positiva.  Denna  senare  inskrän- 
ker sig  i  motsats  till  de  båda  förra  att  konstatera  företeel- 
sernas lagaf  utan  att  söka  efter  ett  eller  annat  immanent  väsen 
bakom  företeelserna.2  I  England  representerades  denna  riktning 
av  Stuart  Mill,  som  hävdar  en  ytterst  långt  gående  empirism 
vid  behandlingen  av  de  filosofiska  frågorna.  Liksom  hela  den 
engelska  skolan  ställer  han  sig  strängt  avvisande  mot  alla  meta- 
fysiska problem.  I  sin  logik  sökte  han  filosofiskt  begrunda  in- 
duktionsmetodernas  användning.  I  politiken  demokrat,  i  mora- 
len utilist,  kämpar  han  för  press-  och  yttrandefriheten,  för 
kvinnornas  frigörelse,  för  arbetarståndets  höjande.  »Rationalis- 
mens helgon»  kallades  han  av  Gladstone,  och  detta  namn  karak- 
täriserar ypperligt  hans  något  torra  uppfattning  men  varmhjär- 
tade reformförslag.  Mer  än  de  flesta  filosofer  av  denna  skola 
visade  han  sig,  fast  agnostiker,  hava  öppen  blick  för  religionens 
betydelse  för  samhällslivet  och  individen. 

1  Dessa  båda  brev  återfinnas  i  Renans  Dialogues  et  fragments  philosophiques. 

2  Det  bör  dock  anmärkas,  att  Comtes  filosofi  mot  slutet  av  hans  liv  fick  en 
religiös  anstrykning. 


NATURALISMENS  UPPKOMST 


Det  mest  betydande  och  mest  karaktäristiska  av  tidens  filo- 
sofiska system  är  dock  den  utvecklingsfilosofi,  som  har  Herbert 
Spencer  till  upphovsman.  Samma  idé,  som  Darwin  hävdade 
inom  biologien,  gjorde  Spencer  till  grundtanke  i  hela  sitt  system 
och  uppvisade,  huru  naturens  och  kulturens  olika  områden  be- 
härskades av  utvecklingen.  Icke  minst  för  den  skandinaviska 
naturalismen  blev  Herbert  Spencers  tankar  om  uppfostran  och 
om  samhällsföreteelserna  överhuvud  av  den  största  betydelse. 

I  Tyskland,  där  den  ovannämnda  Biichnerska  materialismen 
utgör  en  parallellföreteelse  till  positivismen,  finnes  en  skarpsin- 
nig banbrytare  för  den  moderna  filosofien  i  Ludwig  Feuerbach, 
som  i  en  hel  serie  skrifter  kritiserade  kristendomen  och  reli- 
gionen överhuvud,  i  vilken  han  ser  en  skapelse  av  människans 
egna  känslor  och  tankar.  Han  fortsätter  således  en  sida  av 
Schleiermachers  uppfattningssätt.  Gud  är  för  Feuerbach  närmast 
en  utstrålning  från  människans  eget  inre.  Aren  1848 — 49  höll  han 
i  Heidelberg  en  serie  föreläsningar  på  inbjudan  av  studenter 
och  arbetare,  men  höll  sig  för  övrigt  tillbaka  från  revolutions- 
rörelsen. Feuerbachs  ställning  till  religionen  är  typisk  för  hela 
detta  kulturskede,  vilket  närmast  kan  betraktas  såsom  pan- 
teistiskt,  ateistiskt  eller  åtminstone  agnostiskt.  I  skarpare  form 
än  någonsin  tidigare  negerade  man  kristendomens  grundfrågor. 

Denna  filosofiska  rörelse  förenade  sig  med  filolegien  och  bi- 
belkritiken till  gemensamma  resultat.  Bibelkritikens  två  stora 
namn  äro  Strauss  och  Renan.  David  Strauss  utgav  1836  »Das 
Leben  Jesu»,  ett  försök  att  historiskt  förklara  evangeliernas  vitt- 
nesbörd om  Jesus.  I  samma  anda  skrev  också  Renan  sina 
stora  arbeten  om  Israels  historia  och  kristendomens  uppkomst, 
av  vilka  framför  allt  inledningsarbetet  om  Jesu  liv  ådrog  sig 
uppmärksamhet  i  vida  kretsar  och  bidrog  till  spridandet  av 
nya  åsikter. 

Med  Renan  intränger  tidens  naturvetenskapliga  och  panteistiska 
betraktelsesätt  i  de  historiska  vetenskaperna.  Renan  var  först  be- 
stämd till  präst,  men  redan  under  sina  studier  vid  seminariet  i 
Issy  blev  han  djupt  intresserad  av  naturvetenskaperna  och  stude- 
rade sedan  filosofi  och  filologi.    Särskilt  den  tyska  bibelkritiken 


FÖRSTA   DELEN!  NATURALISMEN 


undergrävde  hans  tro,  och  han  bröt  därefter  med  kyrkan.  Han 
sökte  att  historiskt,  psykologiskt  och  geografiskt  förklara  religio- 
nernas uppkomst  och  utveckling.  Ar  1864  nödgades  regeringen 
att  avsätta  honom  på  grund  av  de  klerikalas  våldsamma  an- 
grepp, då  han  offentliggjort  »Jesu  liv»,  och  han  återfick  sin 
professur  först  efter  kejsardömets  fall. 

Renan  var  dock  för  vek  och  för  litet  polemiskt  anlagd 
för  att  kunna  gå  i  spetsen  i  denna  strid  mot  de  härskande 
åskådningarna.  Naturalismens  verklige  lagstiftare  och  erkände 
förare  blev  Hippolyte  Taine.  Han  bröt  med  den  härskande 
spiritualismen  och  eklekticismen  i  Frankrike,  representerad  av  Cou- 
sin,  och  genomträngd  av  Goethe  och  Hegel,  av  Stuart  Mill,  av 
fransk  positivism  och  engelsk  utvecklingsfilosofi  formulerar  han 
sin  uppfattning  av  naturvetenskapernas  förhållande  till  de 
historiska  vetenskaperna.  Taines  huvudintresse  var  filosofien, 
överallt  söker  han  lagar  och  uppställer  teorier.  Han  har  som 
bekant  skrivit  ett  par  mycket  intressanta  arbeten  över  1700- 
och  1800-talens  filosofer  och  likaledes  en  stor  psykologi.  Han 
utgår  vid  dessa  undersökningar  alltid  ifrån  det  lägsta  och  enk- 
laste för  att  följa  skalan  uppåt  till  det  mera  sammansatta.  I 
psykologien  utgår  han  därför  från  sensationen,  och  hela  själs- 
livet upplöser  sig  för  honom  i  sista  hand  i  en  serie  sensationer. 
Aven  här  är  betraktelsesättet  således  övervägande  fysiologiskt. 
För  Taine  blev  allt  till  en  kedja  av  orsaker  och  verkningar, 
det  irrationella,  det  mystiska,  känsloelementen,  det  undermed- 
vetna ha  ingen  plats  i  hans  system.  De  huvudkategorier, 
genom  vilka  han  försöker  förklara  människan  och  hennes  utveck- 
ling, äro  rasen  och  de  yttre  omständigheterna  (miljön  och  tids- 
momentet), begrepp,  som  nästan  sammanfalla  med  Darwins  ärft- 
lighet och  avpassning.  Det  lyckas  knappast  för  Taine  att  genom 
denna  metod  förklara  själens  mera  sammansatta  rörelser.  Han 
ser  helt  enkelt  bort  från  dem  eller  beskriver  dem,  icke  i  kraft 
av  systemet,  utan  därför  att  han  äger  smidighet  nog  att  stun- 
dom glömma  det.  Men  mången  gång  når  han  icke  längre  än 
till  själens  tröskel. 

Det  lider  visserligen  icke  något  tvivel,  att  rasen  och  de  yttre 


NATURALISMENS  UPPKOMST 


1 3 


omständigheterna  spela  en  viktig  roll  vid  människosjälens  danande, 
och  det  var  en  stor  förtjänst,  att  Taine  så  klart  formulerade 
dessa  lagar.  Men  när  det  gäller  att  praktiskt  tillämpa  denna 
lära,  kunna  vi  i  många  fall  icke  mer  än  påvisa  antagliga  paral- 
leller, och  själva  metoden  erbjuder  lätt  tillfällen  att  förirra  sig 
i  mer  eller  mindre  godtyckliga  jämförelser. 

Slutligen  måste  vi  också  ägna  några  ord  åt  en  annan  av 
tidens  filosofiska  rörelser,  nämligen  pessimismen.  Naturveten- 
skapen hade  plötsligt  raserat  många  gamla  murar,  öppnat  nya 
vidder,  men  för  människoanden  fanns  alltid  ett  spörjande:  där 
bortom?  Det  fanns  en  tomhet,  som  ville  fyllas.  Det  är  en 
gammal  erfarenhet,  att  under  hårda  brytningstider  uppträda  all- 
tid skeptiska  och  pessimistiska  element.  Så  var  fallet  mot  slutet 
av  antiken,  så  under  1700-talet.  Även  nu  beledsagas  naturfiloso- 
fien av  en  pessimistisk  strömning.  Det  är  Arthur  Schopenhauer, 
som  formulerat  denna  pessimism,  vilken  som  en  stigande  bölja 
pressade  sig  fram  genom  seklets  historia,  genomströmmade  tidens 
lyrik,  färgade  dramats  repliker,  formade  romanernas  teser.  Den 
utgör  den  bakgrund,  mot  vilken  samhällsreformatorn  och  agitatorn 
målar  sina  rosenröda  framtidsdrömmar  för  samhälle  och  mänsklig- 
het. Hans  system  utgör  en  samtida  till  den  romantiska  filoso- 
fien i  seklets  början,  och  det  har  en  rent  metafysisk  prägel.  Men 
karaktäristiskt  nog  slog  det  först  igenom  samtidigt  med  den 
naturvetenskapliga  åskådningen. 

Schopenhauer  fann  sedan  en  efterföljare  i  Eduard  von  Hart- 
mann,  vars  filosofi  i  början  av  70-talet  väckte  en  oerhörd  upp- 
märksamhet. Denna  pessimism  utgör  ett  bestämt  drag  i  tidens 
lynne.  Den  spridde  sig  särskilt  till  Frankrike,  där  den  satte 
djupa  rötter  i  den  naturalistiska  riktningen.  Både  i  Tyskland 
och  Frankrike  ligger  kanske  dessutom  ett  politiskt  missnöje 
bakom  denna  anslutning  till  pessimismen.  I  Tyskland  hade 
folket  alltsedan  1 8 1 5  ständigt  sett  sina  önskningar  om  frihet  och 
nationell  enhet  krossade,  och  i  Frankrike  utbredde  sig  missnöjet 
efter  nederlaget  1871. 

I  politiken  hade  liberalismen,  denna  revolutionens  politiska 
arvtagare,  som  åtminstone  i  hemlighet  alltid  svärmat  för  repu- 


14 


FÖRSTA   DELEN:  NATURALISMEN 


bliken  och  överallt  där  den  slagit  rot  sökt  att  krossa  enväldet 
och  genomföra  konstitutionella  grundsatser,  redan  på  1840-talet 
sett  sina  bästa  dagar.  I  1848  års  revolution  hade  detta  poli- 
tiska svärmeri,  på  sina  håll  starkt  genomsyrat  av  nationella  syn- 
punkter, ännu  en  gång  slagit  ut  i  full  låga.  I  Frankrike  för- 
drevs Louis-Philippe,  och  republiken  infördes  genom  allmän  folk- 
omröstning. I  Tyskland  sökte  Frankfurterparlamentet  förgäves 
att  förbinda  det  181 5  stiftade  tyska  förbundet  till  en  fastare 
enhet,  och  folkupploppen  i  Berlin  och  Wien  tvingade  Preussen 
och  Österrike  att  antaga  ett  konstitutionellt  styrelsesätt.  Italien 
kämpade  för  nationell  enhet  och  sökte  fördriva  österrikarna,  och 
även  där  blevo  regeringarna  nödsakade  att  gå  med  på  konstitu- 
tionella reformer.  I  England  avlopp  visserligen  revolutionsåret 
utan  djupare  oroligheter,  men  en  strid,  som  länge  pågått  mellan 
parlamentet  och  arbetarepartiet,  tillspetsades,  och  de  s.  k.  char- 
tisterna  sökte  ställa  till  ett  folkupplopp  vid  avlämnandet  av  mass- 
petitionen för  allmän  rösträtt  — ■  ett  tilltag,  som  dock  strandade 
på  Wellingtons  fasta  uppträdande. 

1848  års  revolution  är  det  sista  betydande  försöket  under 
det  gångna  seklet  att  omstörta  den  bestående  politiska  ordningen 
i  Europa.  I  yttre  mening  misslyckades  den.  Regeringarna  läto 
icke  överraska  sig  utan  fasthöllo  makten.  I  Frankrike  bemäk- 
tigade  sig  Napoleon  herraväldet  först  som  president,  sedan  som 
kejsare  och  regerade  så  gott  som  enväldigt.  Konungen  av  Sar- 
dinien, som  sökt  fördriva  österrikarna  ur  Italien,  besegrades  1848 
vid  Custozza  och  följande  året  vid  -Novara,  och  därmed  var  tills 
vidare  det  gamla  systemet  bevarat.  Frankfurterparlamentet,  som 
velat  upprätta  ett  konstitutionellt,  tyskt  kejsardöme,  upplöstes 
med  vapenmakt,  och  visserligen  tog  konungen  av  Preussen  icke 
löftet  om  konstitutionen  tillbaka;  det  fastställdes  definitivt  1850. 
Han  sökte  endast  på  författningsenlig  väg  avlägsna  de  mest 
stötande  demokratiska  bestämmelserna. 

Under  de  närmaste  två  årtiondena  behärskade  reaktionen 
den  europeiska  politiken.  Ett  skede  i  det  stora  revolutions- 
århundradet hade  nått  sin  avslutning.  Napoleon  Illis  statskupp  i 
Frankrike   185 1   kastade  hela  utvecklingen  tillbaka,  så  att  man 


NATURALISMENS   UPPKOMST  I  5 

ånyo  nödgades  upptaga  de  politiska  frågorna  till  avgörande  i 
stället  för  de  sociala.  I  Tyskland  förbereddes  utåt  rikets  makt- 
ställning, inåt  härskade  förföljelse  mot  alla  frisinnade. 

Men  revolutionen  av  1848  hade  dock  icke  varit  förgäves. 
Den  hade  lärt  de  västeuropeiska  regeringarna,  att  enväldets 
principer  icke  längre  läto  sig  uppehållas.  Det  blev  regeringarna 
själva,  som  genomförde  konstitutionalismen,  det  mål,  för  vilket 
liberalismen  överallt  kämpat,  och  även  andra  liberala  reformer, 
som  ansågos  nödvändiga  för  att  förhindra  nya  utbrott  av  mas- 
sorna. Trots  reaktionen,  trots  alla  restriktiva  åtgärder,  press- 
förföljelser, förbud  mot  politiska  församlingar,  gynnandet  av 
kyrkans  makt  och  andra  liknande  åtgärder  genomfördes  i  själva 
verket  liberalismens  kärnprogram  under  dessa  decennier  över- 
allt i  Västeuropa,  där  det  icke  tidigare  vunnit  fotfäste.  Om 
också  Napoleon  härskade  enväldigt,  var  dock  hans  politik  genom- 
syrad av  tidens  humanitära  och  liberala  åskådningssätt,  och  så 
i  viss  mån  överallt.  50-  och  60-talen  behärskas  av  liberalis- 
men, som  nu  framträngt  ända  till  tronen  och  mer  eller  mindre 
godvilligt  erkändes  av  furstarna.  Men  när  ett  visst  politiskt 
reformprogram  genomträngt  alla  sinnen  och  förverkligats,  åtmin- 
stone i  sina  väsentliga  punkter,  då  är  det  också  nära  sitt  fall. 
Det  har  icke  mera  att  giva.  Nya  kulturströmningar  skulle  snart 
giva  en  ny  formulering  åt  de  politiska  frågorna. 

Under  reaktionen  skärptes  de  politiska  motsatserna.  Libera- 
lismen förvandlades  till  radikalism  och  socialism,  och  de  demo- 
kratiska rörelserna  befunno  sig  i  långsamt  men  säkert  framåt- 
skridande. Tendensen  i  denna  tids  politik  går  mot  att  minska 
regeringens  och  öka  representationens  makt.  Allmän  valrätt 
eftersträvas  och  införes  så  småningom  i  de  flesta  Västeuropeiska 
stater.  Förbättringar  i  rättskipningen  och  kriminallagstiftningen, 
rättighet  till  fri  religionsutövning,  fullständig  tryckfrihet,  höjan- 
det av  kvinnas  ställning,  en  modernare  äktenskapslagstiftning, 
se  där  några  av  de  frågor,  som  nu  komma  under  diskussion 
och  småningom  föras  fram  mot  sin  lösning.  Redan  vid  början 
av  1860-talet  hade  i  Frankrike  bildats  ett  radikalt  oppositions- 
parti, de  s.  k.  demokraterna,  och  vid  samma  tid  finna  vi  i  Tysk- 


1 6  första  delen:  naturalismen 

land  radikalismen  representerad  av  framstegspartiet,  som  emeller- 
tid icke  fick  något  större  inflytande.  Det  var  Bismarck  själv, 
som  genomförde  de  reformer,  han  ansåg  nödvändiga  för  att 
vinna  massornas  medverkan  för  militarismen.  Så  infördes  ut- 
sträckt rösträtt  1867  vid  antagandet  av  författningen  för  det 
Nordtyska  förbundet.  Men  det  socialdemokratiska  partiet  för- 
följdes av  Bismarck  obönhörligt,  och  dess  förnämsta  män  fängslades 
eller  landsförvisades.  I  Frankrike  är  det  först  på  70-talet  under 
Gambettas  ledning,  som  den  franska  radikalismen  når  någon 
styrka.  I  England  lade  Gladstone  grunden  till  den  allmänna 
rösträtten  genom  valreformen  av  1867  och  av  1884,  och  den 
genomfördes  i  och  med  valreformen  191 3. 

Den  viktigaste  av  denna  tids  frågor  är  emellertid  arbetare- 
rörelsen. Det  fjärde  ståndet  gör  nu  sitt  inträde  på  skådeplat- 
sen. Detta  fjärde  stånd  hade  skapats  av  storindustrien,  som 
under  50-  och  60-talen  tager  fast  form  i  Europa  och  hastigt 
utvecklas.  Denna  industriens  tillväxt  gjorde  slut  på  det  gamla 
förhållandet  mellan  arbetare  och  arbetsgivare.  Förut  hade 
gesällen  och  lärlingen  haft  en  någorlunda  fast  anställning  hos 
mästaren.  Ofta  hade  de  vid  hans  bord  intagit  sina  måltider 
och  bott  i  hans  hus.  Storindustrien  skapade  däremot  en  ny 
typ  av  arbetare,  lönearbetaren,  vilken  hyrdes  per  dag  och,  på 
grund  av  konkurrensen,  ofta  för  en  ringa  penning.  Vid  kris- 
tider avskedades  han  helt  enkelt  och  stod  då  på  gatan  utan 
tillgångar.  Trots  de  stora  rikedomar,  som  industrien  skapade 
åt  kapitalisten,  hade  arbetarnas  ställning  på  grund  av  dessa 
omständigheter  försämrats. 

Redan  vid  tiden  för  den  franska  revolutionen  hade  åtskilliga 
författare  påpekat  detta  missförhållande.  Men  det  var  dock 
först  i  början  av  1800-talet,  som  Saint  Simon  och  Fourier  i 
Frankrike  samt  Owen  i  England  fäste  uppmärksamheten  på  stor- 
industrialismens faror  och  påpekade  arbetarståndets  förtryck. 
I  samband  med  1830  års  revolution  försökte  man  i  Frankrike 
förverkliga  åtskilliga  av  denna  tids  utopistiska  förslag,  men  miss- 
lyckades. Vid  1848  års  revolution  hade  arbetarna  uppställt 
fordran  om  rättighet  till  arbete,  och  man  nödgades  för  att  till- 


NATURALISMENS  UPPKOMST 


'7 


mötesgå  dessa  fordringar  inrätta  arbetarverkstäder,  vilka  dock 
voro  så  opraktiskt  ordnade,  att  de  snart  upplöstes.  1838  hade 
de  engelska  chartisterna  formulerat  sina  fordringar  på  följande 
sätt:  allmän  rösträtt,  rättvis  valkretsindelning,  sluten  omröst- 
ning vid  val  av  folkrepresentanter,  årliga  parlament,  intet  val- 
barhetsstreck samt  arvode  åt  parlamentsledamöter.  Men  de 
engelska  arbetarna  uppnådde  knappast  någonting,  delvis  därför 
att  fordringarna  voro  för  oklara  och  revolutionära. 

Vid  tiden  omkring  1848  började  emellertid  Karl  Marx  serien 
av  sina  rent  vetenskapliga  utredningar  av  arbetarfrågan  och  sam- 
hällets ekonomiska  förhållanden.  Dessa  skapade  en  ny  grund- 
val för  arbetarfrågans  framgång.  En  av  de  tidigaste  av  hans 
skrifter  var  hans  Kommunistiska  manifest  från  1847  med  de  be- 
römda slutorden:  »Proletärer,  slut  er  samman».  Hans  huvud- 
arbete är  »Kapitalet»,  vars  första  del  publicerades  1867.  Det 
bidrog  mäktigt  till  en  fördjupad  uppfattning  av  alla  arbetare- 
frågor och  har  blivit  kallat  socialismens  bibel.  Under  sextio- 
talet organiserade  sig  arbetarna  på  olika  sätt.  Redan  1863 
hade  Lassalle  samlat  Tysklands  arbetare  till  en  allmän  arbetare- 
förening, som  dock  ännu  icke  hade  en  socialistisk  karaktär. 
Det  socialdemokratiska  arbetarepartiet  stiftades  först  1869.  1864 
skapade  Marx  den  s.  k.  U  internationelle,  d.  v.  s.  den  interna- 
tionella arbetareföreningen,  och  fick  i  detta  ett  vapen  för  för- 
verkligandet av  sina  kosmopolitiska  arbetareidéer.  Efter  denna 
tid  har  arbetarerörelsen  gått  ständigt  framåt.  Det  är  nutidens 
och  även  framtidens  stora  kulturfråga.  Hela  senare  delen  av 
1800-talet  genljuder  av  proletärernas  taktfasta  uppmarsch.  I 
England  har  rörelsen  i  allmänhet  varit  inriktad  på  rent  praktiska 
och  närliggande  frågors  lösning,  på  kontinenten  har  den  däre- 
mot länge  bevarat  en  utopistisk  och  revolutionär  karaktär,  som 
emellertid  något  stävjats  av  katedersocialismens  uppträdande,  och 
så  småningom  nå  vi  under  nästa  period  fram  till  det  ögon- 
blick, då  regeringarna  själva  taga  arbetarfrågornas  lösning  om 
hand. 

Det  var  dessa  naturvetenskapliga,  filosofiska  och  sociala 
strömningar,  som  nu  inträngde  i  skönlitteraturen  och  gåvo  denna 

2  —  1^38.    J-  Mortensen. 


1 8 


FÖRSTA  DELEN:  NATURALISMEN 


en  ny  karaktär.  Romanen  blev  den  dominerande  litteraturarten, 
dramat  kunde  däremot  icke  i  samma  utsträckning  upptaga  de 
radikala  idéerna  och  de  hänsynslösa  skildringarna,  som  stötte 
den  stora  publiken,  av  vilken  teatern  alltid  är  beroende.  Ly- 
riken passade  icke  heller  riktigt  såsom  uttrycksmedel  för  det 
vetenskapliga  analyserande,  som  nu  kom  på  modet.  Mången- 
städes predikades  för  övrigt,  att  versen  spelat  ut  sin  roll. 

Naturalismen  är  en  speciell  utveckling  av  realismen.  Som 
redan  nämnt  började  den  senare  riktningen  omkring  1830  in- 
tränga i  litteraturen  och  småningom  undanskjuta  det  fantastiska, 
det  subjektiva  och  formlösa,  som  utmärkt  romantiken.  Så  hade 
Chateaubriands,  M:me  de  Staéls  och  Sénancourts  romaner  haft 
en  övervägande  subjektiv  karaktär.  Det  var  lyrik  i  brev-  och 
dagboksform.  Hjältens  stämningar  behärskade  hela  romanen, 
bikaraktärerna  voro  föga  utförda  och  sceneriet  ännu  mindre. 
Den,  som  bragte  dessa  Wertherromanens  telningar  ur  modet, 
var  framför  allt  Walter  Scott,  vilken  som  ingen  före  honom 
förstod  att  återuppväcka  det  förflutna.  För  att  giva  liv  åt  sina 
historiska  tavlor  utmålade  han  brett  och  utförligt  bakgrunden 
(vad  man  senare  kallade  miljön),  romanens  scener  grupperas 
kring  en  händelse,  i  vilken  huvudpersonen  spelade  rollen  av 
den  sammanhållande  länken.  »Walter  Scott»,  yttrar  Balzac  i 
företalet  till  Comédie  humaine,  »élevait  donc  ä  la  valeur  philo- 
sophique  de  1'histoire  le  roman  ...  Il  y  mettait  1'esprit  des 
anciens  temps,  il  y  réunissait  ä  la  fois  le  drame,  le  dialogue,  le 
portrait,  le  paysage,  le  description;  il  y  fasait  entrer  le  merveil- 
leux  et  le  vrai,  ces  éléments  de  1'époque,  il  y  faisait  coudoyer 
la  poésie  par  la  familiarité  des  plus  humbles  langages.» 

Med  Walter  Scott  slog  realismen  igenom  både  i  den  engelska 
och  franska  litteraturen.  I  det  förra  landet  delvis  under  direkt 
och  indirekt  inflytande  från  den  engelska  familjeromanen  under 
1700-talet.  Man  kan  urskilja  flera  grupper  eller  skolor.  I  detta 
sammanhang  är  det  emellertid  nog  att  påpeka  två  strävan- 
den, som  sedan  gå  igen  i  naturalismen:  dels  söker  man  lik 
som  Walter  Scott  rent  objektivt  återgiva  människolivet,  dels- 
förbinda   sig    härmed    tidens   humanitära   strävanden,   och  ur 


NATURALISMJENS  UPPKOMST 


'  9 


sympatien  för  de  svaga  och  undertryckta  uppkommer  ten- 
densromanen. I  England  har  denna  realistiska  riktning  många 
framstående  representanter:  Bulwer,  Disraeli,  Dickens,  Thackeray 
och  i  den  följande  generationen  George  Eliot,  som,  påverkad 
av  den  engelska  radikalismen,  av  Bentham  och  Stuart  Mill, 
redan  närmar  sig  naturalismen,  vilken  eljest  i  fullt  typisk  form 
först  framträder  i  England  på  8o-talet  och  då  under  påverkan 
från  Frankrike. 

Det  är  i  detta  senare  land,  som  realismen  utvecklar  sig  till 
naturalism.  Naturalismen  uppkommer,  när  de  nya  naturveten- 
skapliga och  radikala  samhällsåsikterna  intränga  i  skönlitteratu- 
ren. Övergången  sker  långsamt  och  omärkligt.  Redan  på  20- 
talet  hade  i  Frankrike  naturvetenskaperna  befriat  sig  från  mys- 
tiken och  den  filosofiska  spekulationen  och  återknutits  till  1700- 
talets  materialism.  Under  detta  inflytande  stod  den  store  kri- 
tikern Sainte-Beuve,  som  i  sin  ungdom  studerat  medicin  och 
därunder  kommit  i  beröring  med  denna  tidsriktning.  I  sina 
porträtt  och  analyser  av  själstillstånd  går  han  alltid  ned  till 
det  fysiologiska.  Samma  metod  följer  också  Stendhal  i  sina 
kallblodiga,  mästerliga  själsanalyser,  vilka  djupt  påverkat  Merimée 
och  Balzac.  Föga  beaktad  av  den  större  samtida  publiken  fick 
Stendhal  rätt  i  sin  spådom,  att  han  skulle  komma  att  läsas  på 
åttiotalet,  således  just  i  det  ögonblick,  då  naturalismen  nådde 
sin  höjdpunkt.  Till  denna  generation  hör  också  Balzac,  den 
moderna  romanens  skapare  och  naturalismens  ättefader.  Efter 
Shakespeare  har  knappast  någon  tecknat  ett  sådant  galleri  av 
människor;  en  hel  tidsålder,  ett  helt  folk  lever  upp  i  hans 
romaner.  Den  drivande  kraften,  som  behärskar  hela  den  värld, 
han  framtrollar,  är  jakten  efter  penningen,  således  ungefär 
samma  princip,  som  naturalismen  i  anslutning  till  darwinis- 
men senare  benämnde  »kampen  för  tillvaron».  Sedan  länge 
hade  Balzac  halvt  omedvetet  betraktat  människan  som  en  speciell 
avart  av  naturens  stora  fenomenvärld,  skildrat  dygd  och  last 
med  samma  kallblodighet,  endast  sökande  analysera  orsakerna 
till  de  olika  själstillstånden,  då  han  1842  i  företalet  till  »Comédie 
humaine»  medvetet  sökte  formulera  sin  teori.    Denna  är  visser- 


2  O 


FÖRSTA  Dia, en:  naturalismen 


ligen  ganska  oklar,  men  man  förnimmer  i  detta  företal  en  åter- 
klang  av  den  stora  naturvetenskapliga  strid,  som  omkring  1830 
rasade  mellan  Cuvier  och  Geoffroy  Saint-Hilaire.  Balzac  ut- 
trycker sig  här  som  en  zoolog,  och  han  jämför  sitt  stora  verk  med 
BufTons  naturhistoria. 

Det  är  i  anslutning  till  de  nu  nämnda  författarna,  som  ut- 
vecklingen går  vidare.  Ännu  bildas  ingen  skola,  tvärtom  verka 
de  olika  författarna  var  för  sig  och  utgå  från  skilda  synpunkter, 
men  bära  ändå  märke  av  att  tillhöra  samma  generation  och 
ansluta  sig  till  samma  idéer.  Det  dröjde  nämligen,  innan  man 
hann  utlösa  dessa  nya  tendenser.  Flaubert  stod  ännu  på  grän- 
sen till  romantiken.  Byron  och  Chateaubriand  hade  kanske  i 
ungdomen  tjusat  honom  väl  så  mycket  som  Balzac.  Han  är 
en  stilist  av  första  rang,  som  haft  inflytande  på  hela  den  föl- 
jande utvecklingen  och  på  formandet  av  den  beskrivande  stil, 
som  är  så  utmärkande  för  skolan.  Han  debuterade  med  en 
sedeskildring  från  landsorten,  »Madame  Bovary»,  i  vilken  man 
ännu  tydligt  spårar  reaktionen  mot  tidens  överspända  romantik. 
Karaktäristiskt  är  hans  yttrande,  att  medan  han  skildrade  M:me 
Bovary's  död  grät  han  och  kände  arseniksmaken  i  munnen,  men 
scenen  är  icke  desto  mindre  iakttagen  och  tecknad  med  en 
läkares  kallblodighet.  Icke  mindre  tydligt  vittnar  hans  historiska 
roman  »Salammbo»,  om  huru  det  vetenskapliga  uppfattningssättet 
höll  på  att  fördjupas.  Det  är  en  ny  form  av  historisk  roman, 
som  här  föreligger  —  och  som  ännu  icke  haft  många  efterföl- 
jare. Under  det  att  Walter  Scott  endast  lagt  an  på  att  giva 
en  historiskt  riktig  karaktär  åt  miljön,  medan  personerna  voro 
»allmänmänskliga»  som  under  den  tyska  humanitetsperioden 
och  utan  bestämd  tidsprägel,  sökte  Flaubert  insätta  en  serie 
av  fullt  typiska  karaktärer  i  en  viss  historisk  miljö  utan  att 
bekymra  sig  om,  huruvida  dessa  voro  läsaren  sympatiska.  De 
lärde  kunna  tvista  om,  huruvida  hans  tavla  av  sederna  i  Kartago 
är  sann  —  vi  känna  ju  icke  mycket  om  de  gamla  kartagien- 
serna  —  men  Flaubert  gick  till  väga  som  en  vetenskapsman 
icke  blott  därutinnan,  att  han  gjorde  fleråriga  studier  och  före- 
tog en  resa  till  Kartago,  innan  han  utformade  sin  roman,  utan 


NATURALISMENS  UPPKOMST 


även  genom  hela  andan  i  sin  framställning.  Liksom  en  arkeo- 
log sökte  han,  ur  vad  vi  känna  om  det  gamla  Kartagos  insti- 
tutioner och  monument,  draga  slutsatser  om  sederna  och 
karaktärerna. 

Ännu  längre  gingo  bröderna  Goncourt.  Det  bärande  i  rea- 
lismen är  ju,  att  den  överallt  söker  giva  illusion  av  verklighet. 
Den  uppnår  denna  verkan  i  icke  ringa  mån  därigenom,  att  den 
ansluter  till  vetenskapligt  framställningssätt.  Redan  flera  av 
Defoes  romaner  äro  avfattade  i  form  av  biografier,  liksom  hans 
»Robinson  Crusoe»  och  Swifts  »Gullivers  resor»  äro  skrivna  efter 
mönster  av  tidens  resebeskrivningar.  Utan  allt  pedanteri  forma 
sig  W.  Scotts  romaner  som  en  serie  av  krönikor.  Balzac 
analyserar  och  beskriver  med  en  historisk  författares  allvar,  och 
man  har  över  hans  romaner  kunnat  utgiva  ett  biografiskt  lexi- 
kon —  ett  tillräckligt  vittnesbörd  om  i  vad  form  författaren 
arbetat.  Samma  tendens  utmärker  även  Goncourtarnas  arbeten, 
av  vilka  flera  knappast  längre  äro  romaner  utan  närmast  veten- 
skapliga avhandlingar.  Goncourtarna  föraktade  intrigen  och 
skrevo  monografier  över  seder  och  karaktärer,  och  liksom  läkaren 
funno  de  det  största  intresset  i  att  analysera  abnorma  individer. 
Deras  styrka  ligger  i  beskrivningen.  De  voro  halvt  målare,  halvt 
samlare,  upptäckte  Japans  konst,  beundrade  1700-talets  läckra 
roccoco  och  den  nya  banbrytande  målarkonsten  i  Frankrike 
samt  svärmade  för  det  sammansatta  och  raffinerade  i  Pariserlivet. 
De  äro  grundläggare  av  impressionismen  i  litteraturen,  som 
söker  att  fånga  och  återgiva  de  mest  flyktiga  stämningarna 
i  det  moderna  livet.  De  äro  härutinnan  mästare  och  före- 
gångsmän. 

Till  denna  generation  hör  också  Alphonse  Daudet,  som 
genom  sin  känslofullhet  står  nära  Dickens  och  som  målare  av 
Parisersederna  nära  Goncourtarna.  Daudet  är  överallt  mera 
intresserad  av  det  animala,  av  sensationen,  av  naturlivet  än 
utav  det  högre,  av  viljan  behärskade  själslivet  —  ett  typiskt 
drag  för  alla  naturalister. 

Det  var,  som  redan  nämnts,  först  Taine,  som  blev  natura- 
lismens store  teoretiker.    Men  dessa  teorier  upptogos  och  för- 


2  2  FÖRSTA   DELEN:  NATURALISMEN 

grovades  av  skönlitterära  författare,  som  icke  ägde  Taines  om- 
fattande filosofiska  och  naturvetenskapliga  kunskaper.  Under 
det  att  Flaubert  hade  en  innerlig  avsky  för  alla  skolprogram, 
och  Goncourtarna  först  sent  utvecklade  teorier  i  företalen  till 
sina  böcker,  uppstod  nu  efter  kriget  1870  en  naturalistisk  skola, 
som  gjort  en  betydande  insats  i  utvecklingen,  men  vars  stela 
doktrinarism  och  torrhet  onekligen  skadade  det  konstnärliga 
skapandet.  Det  vetenskapliga  inskränker  sig  ofta  till  nya  slag- 
ord som  »den  experimentella  metoden»,  »miljö»,  »ärftlighet», 
»kampen  för  tillvaron»  eiler  rent  av  till  en  attityd.  Beväpnad 
med  penna  och  notisbok  studerade  man  miljön  och  utvalde 
lämpliga  fall  för  att  belysa  den.  Denna  miljö  beskrives  med 
en  bredd,  som,  redan  då  arbetena  framkommo,  gjorde  dem 
svårtillgängliga,  och  som  numera  kommit  de  flesta  att  verka 
föråldrade.  Den  psykologiska  anormaliteten,  särskilt  den  erotiska, 
intog  småningom  allt  större  plats.  Trots  allt  finner  man  emel- 
lertid även  här  poesi  och  tidsskildring  av  värde.  Den  högre 
karaktärsteckningen  hade  aldrig  varit  skolans  styrka  och  blev 
det  ännu  mindre  under  dess  senare  utveckling.  Personerna 
blevo  ofta  nästan  rena  dockor  —  endast  en  slags  personifika- 
tioner av  miljön. 

Den,  som  går  i  spetsen  för  detta  skede,  är  Zola.  I  anslut- 
ning till  Prosper  Lucas  arbete  om  ärftligheten,  valde  han  till 
ämne  för  sin  stora  serie  romaner  —  ett  slags  parallell  till  Bal- 
zacs »Comédie  humaine»  —  en  familj  från  andra  kejsardömet, 
»Les  Rougon-Macquart».  I  dessa  arbeten  sökte  han  utreda  en 
familjs  växt  och  undergång  i  en  viss  miljö  och  under  ett  visst 
tidsskede.  Obestridligen  finnes  det  mästerliga  skildringar  i  denna 
serie,  särskilt  av  de  lägre  klassernas  liv  —  finare  själsrörelser 
kunde  Zola  överhuvudtaget  icke  teckna  —  men  det  vetenskap- 
liga elementet  är  nästan  fullständig  parodi.  Zolas  arbeten  äro 
emellertid  i  socialt  avseende  av  stor  betydelse.  Dessa  böcker 
utgingo  nämligen  i  oerhörda  upplagor  och  genom  dem  spriddes 
nu  de  nya  radikala  och  naturvetenskapliga  idéerna,  såsom  ut- 
vecklingstanken och  ärftlighetsläran  till  de  bredare  lagren.  Pä 
grund  av  sina  hänsynslösa  skildringar  betraktades  dessa  romaner 


NATURALISMENS  UPPKOMST 


~  3 


vid  sin  framkomst  såsom  omoraliska,  snarare  skulle  man  kunna 
säga,  att  de  voro  för  doktrinära  och  moraliska.  De  utgöra  en 
lång  predikan  mot  de  fel  och  laster,  som  utmärkte  Frankrike 
under  andra  kejsardömet.  De  predikade  mot  ruttenheten  i 
statsstyrelsen  såväl  som  mot  småborgarnas  egoism,  mot  sköko- 
väldet och  frivoliteten,  överallt  pekande  fram  mot  ett  naturen- 
ligare  och  sundare  levnadssätt.  Zolas  romaner  utgöra  ett  led  i 
den  stora  kamp,  som  Frankrike  genomgick  under  den  tredje 
republiken,  och  ur  vilken  det  har  framgått  kraftigare  och  sun- 
dare än  förut. 

Däremot  förkvävde  skolans  doktrinarism  ofta  den  fria  och 
obundna  verklighetsskildringen,  romanerna  blevo  ett  slags  exem- 
pelsamlingar till  tidens  läror.  Ett  undantag  härifrån  utgör  Mau- 
passant,  kanske  skolans  största  konstnärliga  begåvning.  Han 
var  Flauberts  personlige  lärjunge,  lärde  av  denne  alla  teknikens 
hemligheter,  som  han  tillämpade  på  ett  genialt  sätt.  I  själva 
verket  bröt  han  med  skolans  traditionella  form.  I  hans  noveller 
kommer  åter  handlingen  till  sin  rätt,  och  det  är  det  mänskliga, 
ej  längre  fallet,  som  belyses,  men  alltjämt  är  det  sensationen, 
som  behärskar  allt  i  skildringen.  Huysmans  lyckades  däremot 
aldrig  befria  sig  ifrån  skolans  nedtyngande  teknik,  fast  han  i  andra 
avseenden  bröt  sig  ut  ur  naturalismen.  I  mitten  av  8o-talet  hade 
rörelsen  spelat  ut  sin  roll,  sedan  den  satt  djupa  spår  både  i  socialt 
och  konstnärligt  avseende.    Tiden  lyssnade  nu  till  andra  röster. 

Det  är  romanen,  som  huvudsakligen  bär  fram  naturalis- 
mens idéer.  Även  i  dramat  och  lyriken  hade  den  emellertid 
representanter.  Leconte  de  Lisle,  som  tillhör  samma  genera- 
tion som  Taine  och  Renan,  är  fylld  av  samma  vetenskap- 
liga innehåll.  I  sina  praktfullt  formade  strofer  frammanar 
han  bilder  från  olika  kulturtillstånd,  naturskildringar,  historiska 
tavlor,  genremålningar,  alla  burna  av  en  djupt  panteistisk  och 
pessimistisk  grundsyn.  Och  i  dramat  utgör  Augiers  och  särskilt 
Dumas  fils'  sedeskildringar  paralleller  till  den  naturalistiska 
romanen.  En  rent  naturalistisk  riktning  gör  sig  emellertid  först 
senare  gällande  i  dramat  med  Zolas  Thérése  Raquin,  med  Henri 
Becque  och  andra  författare. 


24 


FÖRSTA   DELEN!  NATURALISMEN 


Samtidigt  med  dessa  västerländska  rörelser  gör  Ryssland  för 
första  gången  sin  stämma  hörd  i  den  europeiska  koncerten.  Där 
uppväxer  nämligen  under  dessa  år  en  litteratur,  som  med  ett 
slag  nästan  ställer  den  i  jämnbredd  med  Frankrikes  och  Englands. 
Ryssland,  som  dittills  betraktats  som  ett  efterblivet  land,  fram- 
föder på  en  gång  tre  stora,  var  för  sig  egendomliga  genier: 
Turgenjev,  Dostojevski  och  Tolstoj.  Det  är  en  frodighet,  som 
påminner  om  Italiens,  då  det  vid  sitt  utträde  ur  medeltiden 
plötsligen  manifesterar  sig  med  de  tre  största  författare,  som 
det  någonsin  frambragt,  Dante,  Petrarca  och  Boccaccio. 

En  dylik  blomstring  är  ett  säkert  förebud  om  de  stora  kraf- 
ter, som  ännu  slumra  i  den  ryska  jorden. 

Den  ryska  litteraturen  är  knappast  äldre  än  den  svenska. 
Det  är  först  under  senare  hälften  av  1700-talet,  som  en  fortsatt 
litterär  utveckling  börjar,  och  detta  första  skede  har  ungefär 
samma  karaktär  som  det  gustavianska  i  Sverige,  d.  v.  s.  det 
står  under  franskt  inflytande.  Dess  första  glansperiod  infaller 
under  romantiken,  som  är  starkt  påverkad  av  Byron  och  bäres 
av  sådana  författare  som  Pusjkin  och  Lermontov. 

I  Ryssland  voro  de  sociala  missförhållandena  större  än  i 
i  något  annat  europeiskt  land,  och  reformivern,  hur  resultatlös 
den  än  kan  te  sig  från  västerländsk  synpunkt,  tog  sig  våld- 
sammare uttryck.  Regeringen  sände  gärna  unga  begåvade 
män  till  utlandet  för  att  på  dess  bekostnad  studera;  de  högre 
klasserna  reste  flitigt.  När  de  återkommo,  voro  de  fyllda  av 
västerländska  idéer.  Trycket  var  emellertid  så  tungt,  att  endast 
med  iakttagande  av  den  största  försiktighet  nya  idéer  tillätos 
passera  censuren.  Detta  har  varit  till  skada  för  det  fria  me- 
ningsutbytet, men  kanske  till  nytta  för  de  konstnärliga  strä- 
vandena. Ryssarna  ha  icke,  som  Strindberg  eller  Kielland,  vågat 
förfalla  till  att  rent  ut  säga  sin  mening;  de  måste  dölja  och  be- 
slöja och  försiktigt  antyda  under  en  skickligt  motiverad  berättelse. 

Det  är  på  fyrtiotalet,  som  den  nya  skolan,  »den  naturliga 
skolan»,  som  den  kallas  i  Ryssland,  börjar  framträda. 

Det,  som  utmärker  den  ryska  naturalismen,  är  dess  kraftiga 
sociala  innehåll.     Satiren  är  kanske  skarpare  än  vare  sig  i  den 


NATURALISMENS  UPPKOMST 


25 


franska  eller  engelska  litteraturen,  just  därför  att  missförhållan- 
dena voro  större.  Och  denna  satir  är  genomvävd  av  drömmen 
om  människosläktets  förnyelse,  djärvare  eller  åtminstone  mera 
naivt  uppfattad  än  någon  annorstädes.  Bak  dessa  ryska  män- 
niskoskildringar ligger  något  av  en  orientalisk  världssyn,  fylld 
av  djupt  vemod  och  resignation,  av  oändlig  pessimism  och 
drömmar  om  en  rent  evangelisk  människokärlek.  Alla  äro 
vi  bröder.  Urkristendomens  naiva  tro  på  ett  kommande  broder- 
skap mellan  alla  människor  genomsyrar  dessa  berättelser,  på 
samma  gång  som  ryssen  nästan  saknar  sinne  för  västerlandets 
utmärkta  »ordning»  och  juridiska  formelväsen.  Hela  denna 
litteratur  är  anarkistisk  till  sin  anda. 

Och  som  den  ryska  folksjälen  var  primitivare  än  den  väster- 
ländska, komrao  dess  skildrare  att  starkare  betona  känslolivet; 
med  mästerskap  förstå  de  att  blottlägga  de  djupa,  flödande 
källorna  i  människohjärtat  och  även  att  teckna  tankarna,  deras 
stilla  växt  i  själens  fördolda  gömslen,  innan  de  ännu  fått  sitt 
uttryck  i  ord  och  handling.  Det  är  en  ny  och  egenartad 
psykologi,  som  växer  fram  ur  dessa  ryska  människoskildringar. 

Av  dessa  trenne  ryssar  står  Ivan  Turgenjev  oss  västerlän- 
ningar närmast.  Hans  teknik  är  också  i  sin  klarhet  och  kon- 
centration fransk,  och  den  långa  landsflykten  förvandlade  honom 
själv  till  en  kosmopolit.  Med  skarp  observationsförmåga  iakttar 
han,  och  med  en  naturvetenskapsmans  säkerhet  skildrar  han  det 
sedda.  Men  vilken  lyrik  strömmar  ej  på  samma  gång  igenom 
skildringen  och  fyller  den  med  värme  och  poesi! 

Ingen  förmår  som  han  att  måla  ett  landskap,  så  att  man  hör 
suset  i  trädens  grenar  eller  källans  porlande.  Man  förnimmer 
sommarregnets  ljuva  vällukt  och  bländas  av  solljuset,  som  efter 
skuren  plötsligt  bryter  in  i  den  mörka  skogen.  Huru  förstår 
han  icke  åskådliggöra  den  enformiga  steppens  oändlighet!  Hela 
den  ryska  naturen  lever  i  hans  skildringar. 

Med  samma  säkerhet  skildrar  han  människorna.  I  hans 
första  betydande  arbete,  »En  jägares  dagbok»,  målar  han  det 
ryska  bondeståndet  i  en  mångfald  olika  typer,  och  i  en  följd 
av  noveller  och  romaner  tecknar  han  därpå  hela  det  ryska  sam- 


2  6 


FÖRSTA   DELEN:  NATURALISMEN 


hället.  Allt,  som  rörde  sig  i  tiden,  lever  i  Turgenjevs  arbeten. 
Han  hade  icke  blott  förmågan  att  teckna  individerna,  utan  han 
såg  dem  alltid  mot  bakgrunden  av  detta  kämpande  och  dröm- 
mande ryska  samhälle,  som  just  då  genomgick  sådana  bryt- 
ningar. Knappast  i  någon  annan  litteratur  ställas  så  skarpt  två 
olika  generationer  och  deras  olika  åskådningssätt  mot  varandra 
som  i  »Fäder  och  söner».  Turgenjev  har  här  tecknat  bryt- 
ningen i  hela  tidens  skaplynne  så  djupt,  att  skildringen  blir 
allmänt-mänsklig:  den  är  som  skriven  om  hela  den  generation, 
som  går  från  romantik  till  naturalism  i  alla  länder. 

En  man  av  helt  annan  typ  är  Fedor  Dostojevski.  Med 
honom  tränga  vi  in  i  det  svartaste  Ryssland.  Själv  är  han 
barbaren  och  österlänningen,  den  gammalkristne,  som  fanatiskt 
tror  på  det  heliga  Ryssland  och  dess  mission  bland  folken, 
men  misstänksamt  och  föraktfullt  ser  ned  på  allt  västerländskt. 
Han  är  i  sina  skildringar  bred  och  svulstig,  sentimental  och 
sjuklig.  Hur  högt  man  än  beundrar  honom,  kommer  det  dock 
ett  ögonblick,  då  västerlänningen  uttröttad  vänder  sig  bort  från 
dessa  målningar  av  förvirrade  individer  och  deras  halvförryckta 
handlingar.  »Det  är  för  mycket!»  För  mycket  av  blod,  grym- 
heter och  lidanden.  Och  likväl  upphör  han  ej  att  tjusa. 
Han  hade  tillbragt-  tio  år  av  lidanden  i  Sibiriens  fängelser,  och 
han  var  själv  nedbruten  och  själssjuk.  Bitter  blev  han  där- 
under icke,  men  underligt  var  det  ej,  att  han  sedan  endast 
hade  öga  för  livets  och  människosjälens  nattsidor.  Icke  många 
ha  med  hans  skarpsinne  analyserat  lasterna  och  brotten.  Han 
ger  oss  icke  endast  handlingen,  han  lodar  dess  födelse  och  grodd 
i  människosjälen,  som  han  blottar  för  oss  med  hallucinatorisk 
skarpsinnighet.  Han  visar,  hur  tankarna  skjuta  upp,  växa  fram, 
myllra  och  slingra  sig  in  i  varandra,  tills  de  nästan  mot  männi- 
skans vilja  ge  sig  uttryck  i  handling  —  en  handling,  som  hon 
kanske  strax  ångrar,  och  som  endast  föder  nya  lidanden  och 
nya  tankevåndor.  Det  är  HorTmanns  fantasi  och  Hegels  dialektik 
i  förening  och  ändå  något  mera,  en  ny  psykologi,  till  vilket 
västerlandet  ej  har  något  motstycke,  som  framfött  sådana  mäster- 
verk som  »Raskolnikov» eller  »Bröderna  Karamazov». 


NATURALISMENS  UPPKOMST 


2  7 


Den  tredje  av  dessa  ryska  stormän  är  greve  Leo  Tolstoj. 
Han  framträder  först  som  en  ung  och  sorglös  officer,  som  med 
liv  och  lust  deltar  i  den  förnäma  världens  nöjen,  visar  sig  vid 
hovet  och  som  brådmogen  och  nästan  på  lek  skildrar  sina 
barndoms-  och  ungdomsminnen  eller  sitt  deltagande  i  Sebasto- 
pols  belägring.  Dessa  skrifter  vittna  redan  om  hans  skarpa 
observationsförmåga.  Sitt  första  stora  slag  slår  han  med  roma: 
nen  »Krig  och  fred».  Här  visar  han  sig  som  en  epiker  av 
stora  dimensioner,  som  framför  massor  av  människor,  vilka  han 
behärskar  med  samma  säkerhet  som  en  fältherre  sina  arméer, 
målande  med  övertygande  trohet  hela  den  napoleonska  tids- 
åldern. I  »Anna  Karenina»  är  han  den  fulländade  konstnären, 
som  ger  en  storartad  målning  av  de  högre  samhällsklassernas 
liv.  I  denna  roman  uppträder  en  viss  Levin,  som,  själv  till- 
hörande de  högsta  kretsarna,  känner  ett  oroligt  missnöje  med 
deras  tomma  nöjen  och  gärna  fördjupar  sig  i  varjehanda  studier, 
grubblar  över  de  högsta  frågorna  och  predikar  om  det  enkla 
lantlivets  företräden  framför  den  fördärvade  kulturen.  Denne 
man  är  ingen  annan  än  Tolstoj  själv,  sådan  han  vid  dessa  år 
utvecklat  sig  ej  minst  genom  läsningen  av  Rousseau.  Och  nu 
får  konstnären  i  hans  följande  skildringar  allt  mera  vika  för 
filantropen  och  människovännen.  Liksom  Strindberg  föraktar  han 
det  sköna  och  hyllar  det  »nyttiga».  Med  allt  djupare  förakt 
ser  han  ned  på  kulturen,  på  konst  och  filosofi  och  blir  en  asket 
och  anakoret  av  gammalkristen  läggning,  som  av  sina  teorier 
slutligen  drives  så  långt,  att  han  plöjer  sin  åker  och  arbetar 
som  skomakare.  Det  är  denna  kristliga  brödraanda,  som  besjälar 
hans  senare  skrifter,  där  han  mera  predikar  än  målar,  men  som 
väckt  genljud  i  alla  länder. 

De  ryska  seder  och  tänkesätt,  som  uppenbarade  sig  i  dessa 
framstående  författares  arbeten,  voro  i  mycket  främmande  för 
skandinaverna,  men  detta  utgjorde  kanske  en  lockelse  mera  att 
lära  känna  dem.  För  övrigt  finnas  djupare  likheter  än  man 
skulle  tro.  Liksom  ryssarna  äro  svenskarna  ett  naturfolk,  som 
halvt  drömmande  framlever  sitt  liv  i  ödemarken,  på  fälten,  mellan 
skog  och   sjö.    Ej   underligt  om  dessa  arbeten  vunno  många 


2  8 


FÖRSTA   DELEN!  NATURALISMEN 


läsare,  sedan  de  översatts  till  svenskan,  och  de  ha  lämnat  många 
spår  efter  sig  i  landets  egen  litteratur. 

I  formellt  hänseende  utgör  naturalismen  en  parallell  till  ro- 
mantiken, hur  egendomligt  det  än  kan  låta.  Båda  äro  ytterlig- 
hetsrörelser av  relativt  kort  varaktighet  och  nästan  vulkanisk 
karaktär;  men  innehållet  är  i  de  flesta  punkter  diametralt  mot- 
satt. Romantiken  byggde  på  fantasien,  naturalismen  på  förstån- 
det. Romantiken  hade  reagerat  emot  1700-talets  upplysningsidéer, 
naturalismen  betecknar  däremot  höjdpunkten  av  den  motsatta  vå- 
gen :  fullständig  reaktion  mot  romantiken  och  återupptagande  av 
1700-talets  upplysningsidéer  men  i  fördjupad  och  ny  form. 

Det  är  icke  svårt  att  finna  detta  sammanhang  med  1700- 
talets  kultur.  Det  ligger  på  många  punkter  alldeles  öppet  i  dagen 
Den  franska  naturalismen  fotar,  såsom  redan  sagts,  på  engelsk 
realism,  och  denna  i  sin  ordning  går  tillbaka  till  den  borgerliga 
romanen  och  dramat  under  1700-talet;  förbindelsen  mellan  denna 
senare  riktning  och  Dickens  och  Thackeray  är  genomskinlig 
och  för  övrigt  ofta  påpekad.  Dumas  fils'  sociala  skådespel  be- 
teckna likaledes  ett  förnyande  av  det  borgerliga  dramat.  Det 
torde  icke  heller  vara  svårt  att  finna  likheten  mellan  Montes- 
quieus  lära  om  de  yttre  inflytelsernas  betydelse  och  Taines  teori 
om  rasen,  miljön  och  tidsmomentet.  Naturalismen  betecknar 
således  i  alla  avseenden  ett  nytt  skede  av  den  stora  rörelse, 
som  sedan  1700-talets  början  pågår  i  Europa,  småningom  om- 
skapande samhället  och  litteraturen. 

Vi  kunna  nu  överskåda  betydelsen  av  hela  denna  kulturrö- 
relse, som  efter  1848  gått  fram  över  Europa.  Först  och  främst 
utgör  den  en  omedelbar  fortsättning  av  liberalismen  och  realis- 
men, som  börjat  omkring  1830,  men  alla  problemen  äro  skärpta. 
Det  är  det  fjärde  ståndet,  som  nu  går  i  spetsen  för  den  politiska 
kampen,  liberalismen  blir  till  radikalism  och  socialism.  Realis- 
men förvandlas  till  naturalism. 


N  AT  V  R  ALT  SM  ENS   U  PPK  O  MST 


29 


II. 

Sådana  gestalta  sig  i  stora  drag  den  svenska  naturalismens 
utländska  förutsättningar.  Den  form,  som  den  svenska  natura- 
lismen ikläder  sig,  är  emellertid  vida  skild  från  den  franska. 
Här  uppe  hade  hittills  lyriken  varit  den  härskande  konst- 
formen; prosan  var  föga  upparbetad.  De  filosofiska  och 
naturvetenskapliga  åsikter,  som  lågo  bakom  rörelsen,  voro  föga 
kända.  De  kommo  i  själva  verket  i  omlopp  med  den  nya 
skönlitteraturen.  De  hade  således  ej  haft  samma  långa  växt- 
tid  bakom  sig  som  i  Västeuropa,  där  de  organiskt  utvecklat 
sig  sedan  seklets  början.  Den  skarpa  observation,  den  nyktra 
analys,  den  frisinnade  världsuppfattning,  som  utmärkte  natura- 
lismen, var  en  naturlig  livsyttring  i  de  stora  fria  köpmanna- 
samhällena. Den  kunde  trivas  och  blomstra  i  storstäder  som 
Paris  och  London.  I  Sverige  däremot  slogo  dessa  idéer  ned  i 
ett  gammaldags  klassamhälle,  ett  bondeland,  nästan  en  öde- 
mark, där  den  lutherska  ortodoxien  ännu  satt  i  orubbat  bo,  så 
mycket  självsäkrare,  som  den  icke  ens  haft  att  försvara  sig 
mot  sin  systerreligion,  katolicismen,  en  kamp,  som  redan  den 
bidragit  att  skapa  en  friare  religiös  livssyn  i  länderna  på  konti- 
nenten. Förunderligt  främmande  föreföllo  därför  i  mycket  dessa 
moderna  idéer,  och  striden  emot  dem  blev  nog  så  hård.  De 
kände  sig  redan  bättre  hemma  i  Danmark,  där  hela  det  kultu- 
rella livet  är  samlat  i  storstaden  Köpenhamn,  och  denna  stad  blev 
också  riktningens  huvudsäte  i  Norden. 

Innan  vi  se,  hur  naturalismen  utvecklar  sig  i  Sverige,  måste 
vi  därför  kasta  en  hastig  blick  på  dess  mottagande  i  Danmark 
och  Norge,  ty  det  var  därifrån,  som  den  först  nådde  hit. 
Dessa  båda  länder  hade,  även  efter  den  politiska  skilsmässan,  be- 
varat en  viss  gemensamhet  i  kultur.  Språket  var  detsamma, 
och  norrmännen  hyste  en  gammal  kärlek  till  den  danska  syster- 
kulturen, som  var  äldre,  rikare,  mera  intellektuell;  de  sågo  upp 
till  den,  men  de  kunde  också  med  den  för  norrmännen  egen- 
domliga självkänslan  bekämpa  den,  när  de  så  funno  lämpligt. 
Efter  föreningen  med  Sverige,  som  gav  politiskt  lugn  och  skydd 


30 


FÖRSTA  DELEN:  NATURALISMEN 


åt  en  fredlig  utveckling,  gick  Norge  framåt  som  aldrig  tidigare, 
och  där  uppblomstrade  en  stark  nationell  litteratur,  en  parallell 
till  den  danska  romantiken. 

I  Danmark  behärskades  litteraturen  ännu  på  6o-talet  av  de 
sista  utlöparna  av  den  romantiska,  således  av  den  Oehlenschlae- 
gerska  skolan,  representerad  av  flera  framstående  författare 
som  Chr.  Winter  och  Paludan-Miiller.  Världsuppfattningen  och 
förhållandet  till  kristendomen  hade  knappast  undergått  någon 
synnerlig  förändring  sedan  seklets  början.  Vid  mitten  av  50- 
talet  hade  emellertid  Kierkegaard  öppet  brutit  med  statskyrkan 
och  gjort  sig  till  målsman  för  en  mera  individuell  kristendoms- 
uppfattning. På  sextio-talet  följde  så  en  lång  strid  om  »tro  og 
viden»,  som  utgör  en  parallell  till  den  redan  skildrade  europeiska 
rörelsen.  Stöten  till  en  förändring  av  det  allmänna  tänkesättet 
kom  från  politiken.  Huvudintresset  i  denna  hade  länge  samlats 
kring  den  ytterst  invecklade  Schleswig-Holsteinska  frågan,  som 
man  förgäves  sökte  lösa.  Man  hade  ännu  icke  en  aning  om 
vilken  mäktig  granne,  som  det  sista  decenniet  uppväxt  i  mili- 
tärstaten Preussen,  vilken  redan  gick  i  spetsen  för  Tysklands 
öden.  Det  olyckliga  kriget  1864  gjorde  i  Danmark  slut  på  ro- 
mantiken, och  liksom  efter  nederlaget  i  Frankrike  uppstod  där 
en  pessimistisk,  samhällskritisk  litteratur,  som  sökte  sitt  stöd  i 
den  nya  naturvetenskapliga  uppfattningen. 

Det  är  icke  svårt  att  spåra  det  direkta  sambandet  mellan 
kriget  och  den  följande  diktningen.  En  av  de  män,  på  vilken 
Danmarks  olycksöde  gjort  det  djupaste  intrycket,  var  Henrik 
Ibsen.  Det  låg  i  hela  hans  naturell  något  revolutionärt,  liksom 
ett  återsken  från  1848  års  omvälvning,  vilken  just  inföll  i  hans 
första  ungdomstid.  Kierkegaards  allvarliga  livssyn  hade  gjort 
ett  mäktigt  intryck  på  honom,  och  över  hela  mannen  vilar 
något  av  kärv  skotsk  puritan,  som  aldrig  går  på  ackord.  Hans 
första  drama  behandlade  den  romerske  revolutionären  Catilvm. 
Sedan  hade  han  skrivit  storslagna  dramer  i  den  historiskt 
romantiska  stilen.  Men  nu  visade  sig  det  första  omslaget  i 
hans  diktning.  Ivrig  skandinav  och  medveten  om,  i  vilken  skuld 
han  stod  till  Danmark  för  hela  sin  bildning,  greps  han  av  djupt 


NATURALISMENS  UPPKOMST 


S1 


förakt  för  sina  landsmän  och  svenskarna,  som  icke  kommit 
brödrafolket  till  hjälp.  Att  våldet  och  makten  på  sådant  sätt 
kunde  besegra  rätten  förmörkade  hela  hans  livsåskådning.  I 
hans  följande  skådespel  kom  allt  detta  missnöje  med  människorna 
och  samhällsförhållandena  till  utbrott.  Så  i  Brand  med  dess 
angrepp  på  staten  och  statskyrkan,  så  i  Peer  Gynt,  där  han 
riktade  ett  dråpslag  mot  romantiken  överhuvud. 

Den  man,  som  emellertid  gav  hela  rörelsen  dess  målmedvetna 
karaktär,  var  Georg  Brändes.  Under  60-talets  första  år  hade 
han  väckt  uppmärksamhet  genom  sina  utsökta  litteraturkritiker 
i  »Faedrelandet».  I  striden  om  trons  och  vetenskapens  förhål- 
lande till  varandra  intog  han  redan  sin  skarpt  avvisande  håll- 
ning mot  all  uppenbarad  religion  och  hävdade  vetenskapens 
absoluta  rätt  att  söka  sanningen  utan  kyrkans  förmyndarskap. 
1870  disputerade  han  för  doktorsgraden  på  en  tes  över  Taine, 
och  under  70-talets  första  år  höll  han  dessa  glänsande  och  vitt- 
berömda  föreläsningar,  genom  vilka  naturalismen  bröt  igenom  och 
en  ny  tid  ringdes  in  över  Skandinavien. 

Några  år  senare  antog  Ibsens  skaldskap  ett  ännu  mera  radi- 
kalt skaplynne  från  och  med  »Samfundets  Stötter».  Björnstjerne 
Björnson,  vilken  börjat  som  anhängare  av  uppenbarelseläran  och 
romantiken,  slog  ungefär  samtidigt  om  liksom  Jonas  Lie  m.  fl. 
I  Kielland  erhöll  skolan  en  ytterst  ivrig  radikal,  vars  lättillgäng- 
liga framställningskonst  lockade  publiken,  och  som  därigenom 
bidrog  att  sprida  de  nya  idéerna.  Det  var  således  icke  endast 
de  yngre  utan  även  åtskilliga  av  den  äldre  generationen,  som  ryck- 
tes med  av  de  starka  strömdragen.  Men  framför  allt  är  det 
Henrik  Ibsens  personlighet  och  hans  skarpa  samhällskritik,  som 
bestämma  hela  den  följande  litteraturens  karaktär.  Det  finnes 
icke  någon  äldre  eller  yngre  författare  under  detta  skede,  som 
icke  mer  eller  mindre  starkt  är  behärskad  av  hans  moraliska 
patos  och  skarpa  samhällskritik,  så  skarp  och  allmänt  sann,  att 
den  väckt  genljud  i  alla  land. 

I  Danmark  uppblomstrade  snart  en  talrik  och  livaktig  skola, 
som  räknade  flera  framstående  medlemmar.  Där  var  Schandorph 
iried  sina  »lavkomiske»  skildringar  ur  det  själlandska  bondestån- 


3  2  FÖRSTA   DELEN:  NATURALISMEN 

dets  och  småborgarnas  liv,  där  var  Holger  Drachmann,  skolans 
främste  lyriker,  och  där  var  framförallt  J.  P.  Jacobsen,  vars  själ- 
fulla noveller  och  romaner  hastigt  vunno  anseende  som  klassisk 
konst.  Genom  sin  mästerliga  språkbehandling  förnyade  han  den 
danska  prosan,  och  verkningarna  av  hans  diktning  äro  lätt  skönj- 
bara inom  svensk  litteratur.  Och  så  växte  där  upp  en  hel  grupp 
av  storstadsskildrare  med  Herman  Bang  i  spetsen,  en  typisk 
representant  för  den  sida  av  naturalismen,  som  betecknats  med 
det  tvetydiga  namnet  »dekadensen».  I  sina  bästa  saker  visar  han 
sig  som  en  av  tidens  utsöktaste  författare,  men  han  kan  också 
förfalla  till  grov  manierism. 

I  inledningskapitlet  till  Det  nya  riket  skildrar  Strindberg  sina 
minnen  från  ungdomsåren  på  sextiotalet.  I  den  skeptiska 
stämning,  som  redan  då  behärskade  honom,  kallar  han  dem  Illu- 
sionernas dagar.  Han  skildrar  här  den  stora  kortegen,  som  den 
första  maj  körde  ut  till  Djurgården  och  som  var  en  verklig  folk- 
fest för  Stockholms  invånare.  Det  är  icke  egentligen  en  beskriv- 
ning, men  mellan  raderna  framskymtar  tidsålderns  karaktär,  dess 
lätta  sätt  att  taga  livet,  dess  frivolitet,  hela  denna  återklang  från 
Napoleon  den  tredjes  dagar  i  Frankrike,  då  kokotterna  förde 
spiran  och  de  stora  hovfesterna  tjänade  att  döda  folkets  begär 
efter  friheten.  Så  här  yttrar  han  sig:  »Var  det  verkligen  varmare 
på  första  maj  för  tjugo  år  se'n  eller  förefaller  det  oss  blott  så, 
därför  att  vi  voro  yngre?  Den  ljusa,  breda  Storgatan,  med  dess 
fond  av  Skogsinstitutets  vackra  parkträn,  har  klätt  sig  i  festskrud ; 
fönstren  äro  uppslagna,  damer  i  teatertoaletter  äta  apelsiner  och 
titta  i  elfenbenskikare  på  en  ensam  förbivandrande  officer,  vilken 
alls  icke  känner  sig  brydd  av  uppmärksamheten  utan  gör  halt 
och  front  samt  tager  den  livliga  gruppen  i  betraktande  genom 
sin  lorgnett,  eller  om  han  följt  med  tiden,  sin  pince-nez.  Det 
kan  hända,  att  han  för  handen  till  mössan,  men  det  kan  också 
hända,  att  han  ger  en  förstulen  nick  och  fortsätter  sin  väg;  det 
finns  så  många  olika  sätt  att  hälsa,  på  Storgatan.  Trottoarerna 
fyllas  med  en  vandrande  folkström,  som  sakta  vältar  fram  åt  Djur - 
gårdsbron.  Det  är  på  eftermiddagen,  och  man  väntar  de  kung- 
liga när  som  helst.    Spridda  hyrvagnar  med  familjer  rulla  fram- 


NATURALISMENS  UPPKOMST 


33 


åt  gatan;  en  och  annan  civil  kavalkad  kommer  som  förbud  för 
förtrupperna;  vita  rockar  på  svarta  hingstar,  det  är  Upplands 
dragoner;  man  ser  inga  ansikten  under  de  stora  kaskarna,  men 
det  kan  också  vara  detsamma;  därpå  komma  tjänstemännen  i 
det  finaste  ämbetsverk  nationen  består  sin  konung;  de  hava  blåa 
kläder,  damasker  på  huvudet  och  flaggor  i  händerna;  det  är 
livvakten  (livvaktsexamen  är  den  svåraste  näst  bergsexamen,  ty 
till  den  fordras  introduktion  på  Riddarhuset  och  6  ooo  kronors 
ränta);  fotvakterna,  som  varken  hava  hästar  eller  vagnar,  få 
icke  deltaga  i  promenaden,  ty  man  promenerar  icke  till  fots  på 
första  maj.  Därpå  komma  rikets  herrar.  Vilka  äro  rikets  herrar? 
Konungens  informatorer  och  faddrar,  konungens  studentkamra- 
ter, tionde  gradens  frimurare,  förre  kronprinsens  adjutanter,  kam- 
marherrar och  förste  tenorer.  I  första  vagnen  åker  rikets  för- 
nämsta herre;  ädlingen  utan  fruktan  och  tadel.  Han  är  den 
finaste  statsman  Sverige  haft  på  hundra  år.  Hans  yttre  är  mycket 
enkelt,  och  hans  ansikte  uttrycker  intet  ovanligt  överskott  av 
förstånd;  pannan  är  smal  och  låg;  de  från  Oskar  I:s  tid  här- 
stammande husarlockarne  krypa  fram  bakifrån  öronen  och  äro 
något  för  långa  —  som  hartassar.  Han  känner  alla  statskonstens 
hemligheter;  diplomatiens  djup  har  ingen  lodat  som  han;  sina 
första  studier  gjorde  han  vid  Karlberg,  vilket  läroverk  han  ge- 
nomgick med  heder;  han  fullkomnade  sig  sedan  som  statsman 
i  kronprinsens  (Oskar  I:s)  sällskap  under  dennes  studier  i  Paris 
och  Vichy,  där  han  hade  äran  att  dagligen  se  Napoleon  III, 
vilket  skall  hava  haft  ett  avgörande  inflytande  på  hans  senare 
statsmannaliv.  Hemkommen  genomgick  han  Marieberg  och  kal- 
lades året  därpå  till  ecklesiastikminister.  Vid  Oskar  I:s  död 
kallades  han  samtidigt  till  utrikesminister  i  Petersburg,  biskop  i 
Linköping  och  överståthållare  i  Stockholm,  varförutom  han  icke 
kunde  avsäga  sig  några  hedrande  uppdrag  i  egenskap  av  ord- 
förande i  Kreditbanken,  revisor  i  Kropps  stenkolsbolag  samt 
landshövding  i  Skåne.  Var  och  en  av  dessa  sysslor  skulle  ha 
tagit  en  vanlig  människas  hela  arbetskraft  i  anspråk,  men  vår 
statsman  ägde  ovanliga  arbetskrafter.  Han  är  för  tillfället  icke 
särdeles  populär  hos  folket,  emedan  han  röstar  emot  det  vilande 

3  —  18338.    J.  Mortensen. 


34 


FÖRSTA   DELEN:  NATURALISMEN 


representationsförslaget,  men  hos  konungen,  som  också  är  emot 
förslaget  (det  kungliga!),  är  han  i  fortfarande  förtroende.  Vi 
låta  honom  nu  emellertid  passera  i  sin  statsvagn  bland  andra 
storheter,  som  nu  gått  till  skuggorna.  Så  komma  rikets  frun- 
timmer. Om  dem  kunna  vi  icke  yttra  oss,  ehuru  de  stå  i  stats- 
kalendern, och  som  sådana  skulle  kunna  hava  något  inflytande 
på  det  offentliga  livet.» 

»Folket  hurrar  hela  gatan  efter,  det  rör  sig  som  i  en  myr- 
stack, fönsterna  fyllas,  halsar  och  kikare  sträckas  fram;  en 
trupp  livgardister  utklädda  till  Karl  XILs  hussar  rida  fram  och 
se  något  brydda  ut  över  den  roll  de  fått  sig  ålagd;  folket 
hurrar  men  ser  icke  ut  att  vara  överväldigat.  Så  kommer 
kungen;  han  ser  icke  heller  överväldigad  ut,  ty  han  skrattar; 
högt,  öppet,  hjärtligt,  med  den  upplyste  skeptikerns  skratt, 
som  vet  huru  litet  kan  roa  barn,  och  han  låter  så  gärna  andra 
roa  sig,  ty  han  vill  ha  roligt  själv.  Skall  han  hälsa  uppåt 
fönsterna?  Ja  visst!  Han  hälsar  alla  fruntimmer,  unga  och 
gamla,  höga  och  låga,  och  vad  den  ensamma  officeren  icke 
vågade,  det  vågar  han;  han  nickar  bekant  upp  till  det  där 
fönstret  och  för  samtidigt  handen  till  mössan;  han  är  större 
statsman  än  den  där  med  vita  håret,  som  åkte  i  vagnen,  ty 
han  vet,  hur  folket  vill  ha  det,  och  den  nya  tidens  statskonst 
har  han  genast  antagit:  uppriktighet,  brutal  uppriktighet.  'Fol- 
ket tror  inte  på  humbugen  längre,  nåväl,  vi  kungar  visa  folket, 
att  vi  inte  heller  äro  så  dumma  att  tro  på  den;  vi  måste  nu 
en  gång  finnas,  efter  ni  vill  så  ha  det;  se  här  ha  ni  oss  sådana 
vi  äro!  Vad  mer?  Här  har  ni  Karl  XILs  drabanter!  Inte 
tror  jag  på  dem  och  inte  ni  heller,  men  de  äro  roliga  att  se 
på!  Se  på  dem  då!  Här  ha'n  I  mina  goda  vänner,  rikets 
herrar!  De  förstå  sig  på  en  god  middag  och  säga  inte  nej 
för  ett  glas!  Här  har  ni  piprensarn  i  röd  mössa!  Jag  har 
upptagit  honom  i  min  omgifning  och  satt  honom  bland  rikets 
herrar!  Tycker  ni  inte  han  ser  livad  ut?'  Ändlösa  hurrarop 
för  piprensarn!» 

Sådan  är  Strindbergs  uppfattning  av  6o-talet  i  Sverige,  när 
han  från  den  pietismens,  hyckleriets  och  reaktionens  tid,  i  hvilken 


NATURALISMENS  UPPKOMST 


35 


han  själv  ansåg  sig  leva  under  sin  mannaålder,  såg  tillbaka 
på  ungdomstiden.  Flerstädes  i  hans  skrifter  återfinna  vi  samma 
synpunkt.  Karl  XV:s  regering  var  för  honom  alltid  en  tid  av 
framåtskridande,  Oskar  II:s  av  reaktion.  Denna  synpunkt  ut- 
tömmer visserligen  icke  hela  frågan,  men  i  det  stora  hela  är 
Strindbergs  mening  riktig.  Sextiotalet  var  i  Sverige  liberalis- 
mens gyllene  tid,  den  fullbordade  vad  de  sista  åren  av  Karl 
XIV  Johans  och  början  av  Oskar  den  förstes  regering  hade 
inlett.  De  första  åren  av  Karl  den  femtondes  regering  var  en 
tid  av  reformer,  som  kulminerade  1866,  då  det  nya  representa- 
tionsskicket genomfördes.  I  flera  decennier  hade  man  kämpat 
för  denna  reform,  och  omätlig  var  också  glädjen,  när  den  änt- 
ligen var  genomförd.  Man  höll  banketter  i  La  Croix'  salong, 
man  betraktade  händelsen  som  morgonrodnaden  till  en  ny  tid, 
man  talade  segervisst  om  det  nya  riket,  vilket  nu  skulle 
komma. 

Det  dröjde  emellertid  icke  länge,  förrän  pipan  fick  ett  annat 
ljud.  Representationsreformen  inledde  icke  en  ny  reformaera, 
som  man  väntat  sig  ute  bland  folket.  Den  blev  i  stället  slut- 
punkten i  en  utvecklingskedja,  och  för  en  lång  tid  framåt  för- 
svunno  de  stora  frågorna  från  svenska  riksdagens  horisont. 

Vad  som  skedde  var  emellertid  naturligt.  En  genom- 
gripande revolution  hade  försiggått  i  samhällsskicket,  man  be- 
hövde tid  att  besinna  sig,  innan  man  gick  vidare.  I  själva 
verket  hade  samhället  våldsamt  demokratiserats,  fast  det  dröjde, 
innan  det  stora  flertalet  fick  ögonen  upp  för  vad  som  verk- 
ligen tilldragit  sig.  I  riksdagen  märktes  däremot  strax  följderna 
av  det  nya  representationsskicket,  maktens  fördelning  hade 
blivit  en  annan.  Redan  de  årligen  återkommande  riksdagarna 
ökade  folkrepresentationens  inflytande  och  trängde  kungamakten 
i  skuggan.  Det  1876  nyinrättade  statsministerämbetet  verkade 
i  samma  riktning.  I  den  gamla  ståndsrepresentationen  var  det 
ämbetsmännen  och  adeln,  som  haft  mest  att  säga.  Nu  visade 
det  sig  strax,  att  det  var  rikets  urgamla  stånd,  bönderna,  som 
i  andra  kammaren  sutto  inne  med  makten.  Redan  1867  konsti" 
tuerade  sig  bönderna   till  ett  särskilt  parti,  lantmannapartiet, 


36 


FÖRSTA    DELEN:  NATURALISMEN 


mot  detta  samlade  sig  det  s.  k.  intelligenspartiet,  som  utgjordes 
av  de  sprängda  återstoderna  av  ämbetsmännen  och  adeln.  Men 
detta  parti  saknade  den  fasthet  och  den  intima  enhet,  som  ut- 
märkte bönderna.  Det  kunde  föga  uträtta  mot  lantmanna- 
partiets kompakta  majoritet. 

Med  bönderna  hade  ett  mera  demokratiskt  element  inträngt 
i  statsförvaltningen,  men  dess  tendenser  voro  långt  ifrån  om- 
störtande. Bönderna  voro  icke  berörda  av  de  nya  idéerna,  som 
trängt  in  bland  de  högre  klasserna,  utan  de  voro  konservativa 
till  hela  sin  läggning.  De  hade  icke  något  intresse  för  maktens 
ytterligare  demokratisering.  Däremot  hyste  de  en  viss  misstro 
till  ämbetsmannaklassen,  som  de  ärvt  från  en  tidigare  liberalism. 
Därav  försöken  att  inskränka  överflödiga  ämbetsmän.  Bonde- 
partiet var  sparsamt  med  statens  medel,  men  icke  njuggt  när 
det  gällde  verkliga  bildningsintressen  och  tillgångar  funnos  i 
statskassan.  Liksom  alla  klasser,  vilka  komma  till  makten, 
tillgodosåg  det  först  och  främst  sina  egna  intressen. 

Samtidigt  med  lantmannapartiet  och  intelligenspartiet  hade 
vid  slutet  av  1868  års  riksdag  ett  tredje  parti  bildats,  det 
s.  k.  nyliberala  partiet.  Dess  program  utvecklades  i  tvänne 
skrifter,  som  utkommo  samma  år.  Den  ene  av  dessa,  som  var 
författad  av  S.  A.  Hedin,  hade  till  titel  Vad  svenska  folket 
väntar  av  den  nya  representationen,  den  andra  var  författad  av 
J.  O.  Hultgren  och  hade  till  titel  Vad  vilja  de  nyliberalar  Det 
program,  som  utvecklades  i  dessa  skrifter,  var  ytterst  radikalt, 
så  radikalt,  att  åtskilliga  av  dess  förslag  ännu  icke  äro  genom- 
förda. Man  fordrade  bland  annat  upphävandet  av  all  census 
för  valbarhet  till  riksdagens  båda  kamrar  och  för  valrätt  till 
andra  kammaren,  lika  arvoden  för  båda  kamrarnas  ledamöter, 
civillistans  bestämmande  vid  varje  regents  tillträdande  för  hans 
livstid,  ordensväsendets  avskaffande,  inskränkning  av  konungens 
makt  i  den  ekonomiska  lagstiftningen,  strafflagens  mildrande, 
kvinnans  politiska  likställighet  med  mannen,  krigsdomstolarnas 
upphörande  i  fredstid  och  deras  myndighets  överlämnande  åt 
de  ordinarie  domstolarna,  avskaffandet  av  landshövdings-  och 
biskopsämbeten,  generaldirektörs-  och  presidentbefattningar,  in- 


NATURALISMENS  UPPKOMST 


skränkning  av  tjänstemännens  antal,  kommunal  rösträtt  lika  för 
alla,  fri  religionsutövning  för  alla  religionssamfund,  borgerligt 
äktenskap,  folkskolans  utveckling  till  bottenskola,  religionsunder- 
visningens uteslutande  ur  skolorna  och  överlämnande  åt  hemmen, 
inskränkning  av  läroämnenas  antal  i  elementarläroverken,  för- 
svarets grundande  på  allmän  värnplikt  samt  de  tre  nordiska 
staternas  förening  till  en  stark  defensiv  makt. 

Dessa  nyliberala  representera  således  den  radikala  riktning 
inom  politiken,  som  vi  hava  sett  uppstå  flerstädes  i  de  väster- 
ländska staterna  under  sextiotalet.  Till  detta  parti  anslöt  sig 
flera  av  de  äldre  framstående  liberalerna  såsom  L.  J.  Hierta, 
August  Blanche,  och  därtill  kommo  S.  A.  Hedin,  J.  Mankell, 
A.  Gumaelius  och  dessutom  åtskilliga  av  landstingens  represen- 
tanter (K.  J.  Svensén,  A.  V.  Uhr,  O.  Jönsson  i  Kungshult 
m.  fl.),  men  partiet  kunde  intet  uträtta  och  blev  så  gott  som 
utan  inflytande.  Redan  vid  1869  års  riksdag  fördrevos  dess 
medlemmar  från  utskotten  och  andra  förtroendeposter,  enig- 
heten var  aldrig  stor,  och  snart  inträdde  fullständig  splittring  i 
försvarsfrågan. 

En  man,  som  ända  till  det  sista  vidhöll  programmets  syn- 
punkter och  kämpade  för  dess  genomförande,  var  S.  A.  Hedin, 
men  han  stod  också  långa  tider  så  gott  som  ensam  och  hans 
verksamhet  fick  en  övervägande  negativ  karaktär.  Han  blev 
den  store  parlamentariske  talaren,  den  stora  braständaren  i  den 
svenska  riksdagen,  som  strängt  nagelfor  varje  överträdande 
av  grundlagarnas  satser.  Jämför  man  Strindbergs  och  Hedins 
levnadslopp,  ser  man  tydligt  hela  tidens  lynne.  Båda  represen- 
terade den  radikala  riktningen,  men  de  sönderpressades  också 
mellan  de  andra  partierna.  Hedin  dog  utan  att  någonsin  be- 
kläda statsministerämbetet,  till  vilket  han  väl  eljest  under  en 
kraftigare  tid,  innan  han  hunnit  att  fördystras  och  stelna  i 
bitterhet,  skulle  varit  självskriven,  och  Strindberg  slog  slutligen 
in  på  nya  banor. 

De  frågor,  som  sysselsatte  riksdagen,  voro  huvudsakligen 
sådana,  som  angingo  utvecklandet  av  rikets  ekonomiska  ange- 
lägenheter.   Järnvägsnätet  utvidgades,  odlingslån  beviljades,  ny 


3* 


FÖRSTA   DELEN:  NATURALISMEN 


banklagstiftning  infördes;  tidens  stora  politiska  frågor  rönte 
däremot  en  mycket  slapp  behandling.  Hit  höra  framför  allt 
ordnandet  av  förhållandet  till  Norge  och  försvarsfrågan. 

Sveriges  förhållande  till  Norge  hade  befunnit  sig  i  en  stän- 
dig kris  sedan  unionens  tillkomst.  Norrmännen  hade  från  början 
tvingats  till  föreningen,  och  den  långa  fredsperioden  gjorde,  att 
man  icke  klart  uppfattade,  att  unionen  gömde  på  en  stor  poli- 
tisk tanke  och  hade  tillkommit  för  att  bereda  ömsesidigt  skydd 
åt  de  båda  folken.  Norrmännen  ansågo  sig  tillbakasatta  i  unio- 
nen och  yrkade  på  likställighet.  De  sökte  ständigt  tillkämpa 
sig  större  rättigheter  utan  att  någonsin  vilja  åtaga  sig  mot- 
svarande skyldigheter.  Huvudfelet  med  unionsfördraget  var, 
att  unionen  endast  bestod  i  en  personalunion.  Det  var  ute- 
slutande konungamakten,  som  utgjorde  föreningslänken  mellan 
de  båda  folken.  Då  nu  under  hela  seklet  tendensen  gått  i 
demokratisk  riktning,  så  att  man  kämpat  för  konungamaktens 
försvagande  och  folkmaktens  ökande,  måste  unionens  bestånd 
hotas. 

Redan  från  början  var  den  norska  författningen  ytterst 
demokratisk.  Den  var  baserad  på  enkammarsystem,  men  i 
början  fanns  dock  i  landet  en  byråkrati,  som  representerade 
den  högre  bildningen,  och  vilken  höll  bönderna  tillbaka.  Men 
redan  på  1830-talet  ökades  dessas  inflytande,  och  sedan  årliga 
riksdagar  införts,  tillväxte  ytterligare  den  folkvalda  representa- 
tionens bestämmanderätt  över  styrelsen. 

Efter  1866  års  representationsförändring  började  samma 
orsaker  att  verka  i  Sverige.  I  korthet  låter  hela  unionens  historia 
resumera  sig  på  följande  sätt:  ständiga  eftergifter  från  svensk 
sida,  vilka  omedelbart  följdes  av  nya  krav  från  Norges.  Ett 
exempel  erbjuder  flaggfrågan.  På  den  tid,  då  marockanska 
sjörövare  besvärade  de  norska  skeppen  i  Medelhavet,  hade 
norrmännen  själva  anhållit  att  få  insätta  unionsmärket  i  sin 
flagga.  Oskar  I  beviljade  denna  begäran.  Men  sedan  upp- 
stod som  bekant  en  stor  strid,  i  vilken  norrmännen  ville  hava 
»det  rene  Flag>  såsom  symbol  för  sin  självständighet. 

Det  var  under  dessa  förhållanden,  som  K.  H.  Anckarsvänl 


NATURALISMENS  UPPKOMST 


39 


1859  framlade  en  motion  för  den  svenska  riksdagen  om  revision 
av  unionsfördraget.  Då  norrmännen  samtidigt  ville  upphäva 
konungens  rätt  att  förordna  en  norsk  eller  svensk  man  till 
ståthållare,  lyckades  Anckarsvärd  verkligen  att  få  riksdagen 
med  sig,  men  beslutet  strandade  på  norrmännens  förbittring. 
Först  1865  tillsattes  en  unionskommitté,  bestående  av  lika 
många  svenskar  som  norrmän,  vilken  1867  var  färdig  med  sitt 
förslag  till  en  ny  föreningsakt.  Enligt  detta  förslag  skulle  ut- 
rikesministern vara  en  svensk  man,  men  alla  viktigare  diplo- 
matiska angelägenheter  överfördes  till  ett  unionelit  statsråd. 
Dessutom  innehöll  förslaget  bestämmelser  om  de  båda  länder- 
nas skyldigheter  att  bidraga  till  det  gemensamma  försvaret. 
Detta  förslag  förkastades  emellertid  1871  av  stortinget,  och 
den  svenska  riksdagen  hade  därefter  intet  annat  att  göra  än 
att  följa  det  norska  föredömet.  Oskar  II  avgjorde  ståthållar- 
frågan  efter  norska  stortingets  önskan,  i  det  att  ämbetet  av- 
skaffades. Vid  denna  tid  hade  bondepartiet  samlat  sig  kring 
Björnstjerne  Björnson  och  Johan  Sverdrup  och  var  mäktigare 
än  någonsin.  Man  kämpade  redan  för  Norges  oberoende  och 
en  utsträckt  demokratisk  styrelse. 

Nästa  fråga,  som  upptogs  till  behandling,  gällde  om  efter 
det  årliga  stortingets  införande  statsråden,  liksom  i  Sverige, 
skulle  ha  tillträde  till  stortingets  förhandlingar.  Karl  den  fem- 
tonde gav  icke  härtill  sitt  samtycke,  men  Oskar  den  andre 
tillstyrkte  1874  förslaget  mot  bland  annat  det  vederlaget,  att 
konungen  fick  rätt  att  upplösa  stortinget  och  förordna  om  nya 
val.  Men  stortinget  beslöt,  att  statsråden  skulle  äga  tillträde 
till  stortinget  utan  villkor,  och  samma  beslut  upprepades  1877 
och  1880.  Konungen  nekade  emellertid  för  tredje  gången. 
Då  stortinget  på  Sverdrups  förslag  det  oaktat  förklarade  sitt 
beslut  för  gällande  lag,  var  en  ny  och  betydelsefullare  fråga 
ställd  i  förgrunden,  nämligen  den  om  Norges  konung  i  grund- 
lagsfrågor endast  ägde  samma  suspensiva  veto  som  i  fråga  om 
vanlig  lag.  Konungen  ville  emellertid  icke  gå  in  härpå,  och 
ministären  Stäng  efterträddes  av  ministären  Selmer,  varefter 
författningsstriden  fortsattes.    Vi  veta,  hur  den  slutade.  Selmer 


4o 


FÖRSTA   DELEN:  NATURALISMEN 


dömdes  1884  förlustig  sitt  ämbete.  Konungen  erkände  visser- 
ligen icke  domen  såsom  avgörande  grundlagstolkning,  men  han 
fann  sig  på  samma  gång  tvungen  att  låta  ministären  Selmer 
träda  tillbaka.  Därmed  var  i  själva  verket  unionens  öde  av- 
gjort. Konungen  hade  på  sitt  vanliga  sätt  beviljat  norska 
stortingets  fordran  och  endast  i  princip  hävdat  sin  uppfattning. 
Slutet  känna  vi  av  händelserna  1905:  unionens  upplösning. 

Icke  bättre  gick  det  med  försvarsfrågan.  Både  armén  och 
flottan  hade  under  den  långa  freden  förfallit.  Visserligen  hade 
på  sextiotalet  den  s.  k.  skarpskytterörelsen  tagit  god  fart,  men 
intresset  för  den  dog  snart  bort.  Dessutom  var  övningstiden 
alltför  kort,  så  att  de  40  000  frivilliga,  som  på  detta  sätt  kunde 
ställas  under  vapen,  icke  betydde  mycket.  I  början  av  1870- 
talet  räknade  man,  att  Sverige  endast,  skulle  kunna  uppställa 
12000  man  mot  en  landstigande  fiende.  Flottan  befann  sig 
om  möjligt  i  ett  ännu  sämre  läge. 

Men  det  var  emellertid  icke  lätt  att  lösa  försvarsfrågan. 
Den  söndersmulades  också  mellan  olika  kompromissförsök  under 
långa  tider  framåt.  Karl  XV  höll  på  indelningsverket,  men 
allmogen  fordrade  att  bli  befriad  från  de  bördor,  som  voro 
förenade  därmed,  liksom  från  grundskatterna.  Det  Abelinska 
förslaget,  som  var  baserat  på  indelningsverket  men  med  vissa 
eftergifter  för  bönderna  i  rote-  och  rusthållningen,  föll  också 
vid  tre  olika  riksdagar  åren  1868 — 71. 

Efter  fransk-tyska  kriget  blev  ställningen  ännu  oklarare  och 
mera  invecklad,  ty  i  detta  krig  hade  en  armé  baserad  på  all- 
män värnplikt  och  med  moderna  vapen  avgått  med  segern. 
Därmed  var  överhuvudtaget  arméfrågan  i  Europa  bragt  upp  i 
ett  nytt  läge.  Man  började  också  i  Sverige  tvivla  på  att  in- 
delningsverket kunde  bära  ett  modernt  försvar.  Riksdagens 
förslag  1873  gick  därför  ut  på  att  grundskatterna  skulle  av- 
skrivas, indelningsverket  successivt  upphävas  under  33  år  och 
utsträckt  värnplikt  införas.  På  förslag  av  huvudsakligen  detta 
innehåll  kompromissades  vid  riksdagarna  1875,  1877,  1878  och 
1880  utan  att  man  kom  till  något  resultat.  Först  1885  lycka- 
des man  att  få  igenom  ett  förslag  med  tolv  års  värnplikt,  sex 


NATURALISMENS  UPPKOMST 


4  1 


i  beväringen  och  sex  i  landstormen,  samt  med  en  övningstid  av 
42  dagar,  mot  det  att  en  del  av  indelningsverkets  bördor  över- 
togos  av  staten  och  grundskatterna  avskrevos  med  trettio  procent. 
Betydelsen  av  detta  förslag  var  emellertid  icke,  att  landet  däri- 
genom erhöll  en  försvarsduglig  armé,  utan  endast  den,  att  man 
kommit  bort  från  den  rent  negativa  ståndpunkten  i  försvars- 
frågan. 

Men  redan  vid  1878  års  riksdag  hade  rent  försvarsnihilis- 
tiska tendenser  framträtt.  Detta  sammanhänger  med  de  radi- 
kala riktningarnas  uppträdande  i  politiken.  I  Danmark  hade 
efter  1864  års  krig  uppstått  ett  parti,  som  ansåg,  att  landet 
överhuvudtaget  icke  kunde  försvara  sig  mot  en  fiende.  Dessa 
tankar  vunno  genklang  i  Sverige,  där  samma  skäl  kunde  göras 
gällande  mot  en  eventuellt  mångdubbelt  överlägsen  fiende. 
Därtill  kom,  att  fredstanken  höll  på  att  slå  igenom  även  i 
Sverige.  Det  var  dessa  tidens  tankar,  som  lågo  bakom  det 
radikala  partiet,  och  naturligtvis  försvårades  ytterligare  försvars- 
frågans lösning  härigenom. 

Hela  denna  tids  politik  når  sin  avslutning  genom  protektionis- 
mens  genomförande  vid  1888  och  1892  års  riksdag.  Vid  denna 
senare  riksdag  uppträdde  Rappe  med  ett  nytt  förslag,  som  drevs 
igenom,  som  betydde  väsentliga  förbättringar  i  försvarsfrågan. 
Sedan  har  frågan  alltjämt  fallit  framåt.  Ar  1899  var  en  mycket 
försvarsvänlig  riksdag,  och  år  1901  lyckades  man  principiellt 
lösa  försvarsfrågan  genom  riksdagens  bifall  till  en  ny  härordning 
med  en  i  det  närmaste  ren  värnpliktsorganisation.  Men  ännu 
i  denna  dag  väntar  försvarsfrågan  på  sin  slutgiltiga  lösning. 

Under  tiden  hade  arbetarepartiet  även  i  Sverige  organiserat 
sig.  Redan  under  sextiotalet  hade  bildats  arbetareföreningar, 
men  dessa  leddes  i  rent  borgerlig  anda  och  kunde  icke  uträtta 
något  väsentligt  för  förbättrandet  av  arbetarnas  villkor.  Utan 
större  betydelse  blev  också  L.  O.  Smiths  försök.  Han  grun- 
dade den  s.  k.  arbetareringen,  vilken  genom  komsumtions- 
föreningar  och  liknande  åtgärder  sökte  förbättra  arbetarnas 
ekonomiska  förhållanden.  Den  närmaste  impulsen  till  en  rent 
socialistisk    fackföreningsrörelse    utgick    från   Danmark,   där  i 


42 


FÖRSTA   DELEN:  NATURALISMEN 


början  av  sjuttiotalet  en  dylik  uppstått  under  ledning  av  Pio, 
Brix  och  Geleff.  Man  utgav  tidningar,  och  partiet  tillväxte. 
Pio  och  hans  två  kamrater  dömdes  emellertid  snart  till  flera  års 
tukthus.  De  utsläpptes  1875,  men  två  år  senare  reste  Pio  och 
Geleff  till  Amerika  under  omständigheter,  som  hotade  hela  partiet 
med  upplösning.  Tidningen  »Socialdemokraten»  var  emellertid 
då  redan  bildad,  och  yngre  förmågor  togo  nu  hand  om  rörel- 
sen, vilken  därefter  hastigt  tillväxte.  Det  socialdemokratiska 
partiet  i  Danmark  är  numera  ett  av  de  bäst  organiserade,  som 
finnes  i  något  land. 

Det  var  som  sagt  från  Danmark,  som  rörelsen  fortplantade 
sig  till  Sverige.  Skräddaren  August  Palm,  som  i  Danmark  kom- 
mit i  beröring  med  de  nya  idéerna,  höll  i  början  av  åttiotalet 
föredrag  om  socialismen  i  Malmö  och  grundade  där  1882  tid- 
ningen »Folkviljan»,  som  emellertid  snart  måste  nedläggas.  Bättre 
lycka  hade  han  i  Stockholm,  där  snart  ett  socialdemokratiskt 
parti  uppstod  ikring  honom.  Hösten  1885  utkom  första  num- 
ret av  »Socialdemokraten»,  som  leddes  till  att  börja  med  av 
Axel  Danielsson  och  Hjalmar  Branting  tillsammans.  Den  förre 
grundlade  emellertid  snart  i  Malmö  tidningen  »Arbetet-,  den 
senare  blev  ledare  för  hela  det  svenska  arbetarepartiet,  som 
sedan  blivit  en  maktfaktor  av  betydenhet. 

Sextiotalet  är  i  Sverige  å  ena  sidan  en  avmattningsperiod, 
under  vilken  den  gamla  riktningen  dör  ut,  och  å  andra  sidan 
en  förberedelsetid  för  den  kommande  utvecklingen.  Det  är 
under  sextiotalet,  som  på  skilda  vägar  den  nya  strömningen 
börjar  intränga  från  utlandet.  Det  är  först  och  främt  en  efter- 
romantisk  riktning,  som  behärskar  litteraturen  i  Sverige  liksom 
i  det  övriga  Europa.  De  stora  författarna  från  seklets  början 
hade  gått  bort,  Tegnér  och  Geijer  hade  dött  i  mitten  av 
fyrtiotalet.  Allt  stod  stilla,  inga  nya  impulser  förmärktes.  Den 
realism,  som  inträngt  omkring  1830,  hade  mot  slutet  av  fyrtio- 
talet tämligen  domnat  bort.  Fredrika  Bremer,  Emilie  Flygare- 
Carlén,  August  Blanche  hörde  till  de  mest  lästa  romanförfat- 
tarna. Därtill  kommo  deras  efterföljare,  som  fru  Schwartz,  och 
en  helt  ny  generation,  som  dock  gick  i  de  gamles  fotspår.  Johan 


NATURALISMENS  UPPKOMST. 


43 


Jolin  var  en  oförarglig  skämtare  och  en  skildrare  av  Stockholms- 
livet ungefär  av  samma  karaktär  som  August  Blanche,  Lea 
skrev  humoristiska  bilder  ur  småborgarkretsar,  och  Starbäck 
intresserade  allmänheten  med  sina  spännande  historiska  roma- 
ner. Under  hela  femtiotalet  hade  väl  knappast  mer  än  en 
skönlitterär  författare  av  betydenhet  uppstått,  nämligen  Victor 
Rydberg.  Han  debuterade  1857  med  sin  första  större  roman 
»Fribrytaren  på  Östersjön»,  och  två  år  senare  följde  »Den 
siste  Athenaren»,  som  i  romanens  form  riktade  ett  angrepp 
på  den  härskande  ortodoxien.  Men  detta  arbete  blev  märk- 
värdigt nog  icke  observerat.  Det  var  först,  då  det  1866  utkom 
i  sin  andra  upplaga,  som  det  fick  den  stora  läsekrets  det 
sedan  behöll  ett  par  decennier  framåt.  Viktor  Rydbergs  blomst- 
ringsperiod  infaller  för  övrigt  först  under  loppet  av  sjuttio- 
talet, då  han  framlägger  sina  bästa  prosaskrifter  och  sina 
yppersta  dikter. 

På  teatern  var  utan  tvivel  den  svenska  repertoaren  i  till- 
växt under  denna  tid.  Man  hade  så  småningom  lärt  sig  att 
skriva  scendugliga  dramer,  vilket  knappast  tidigare  varit  fallet. 
August  Blanches  dramer  gingo  härvid  i  spetsen.  Han  hade  en 
efterföljare  i  Jolin,  vars  många  lustspel  och  sedekomedier  voro 
högt  uppburna.  Dahlgrens  »Värmländingarna»,  en  folklivsbild, 
och  Hedbergs  »Bröllopet  på  Ulvåsa»  voro  också  ständiga 
stycken  på  repertoaren.  Denna  dramatiska  produktion  är  av 
betydelse,  ty  den  har  säkert  i  någon  mån  berett  väg  för  Strind- 
berg. Men  jämför  man  dessa  dramer  med  vad  som  samtidigt 
producerades  i  Norge  av  Ibsen,  så  faller  skillnaden  både  i 
konstnärlig  form  och  i  idéernas  bärkraft  skarpt  i  ögonen.  Det 
franska  konversationsstycket  inträngde  också  vid  denna  tid  och 
behärskar  sedan  sjuttio-  och  åttio-talens  repertoar  i  den  utsökta 
regi,  som  det  erhöll  på  Dramatiska  teatern  under  Fredrikssons 
ledning. 

I  lyriken  var  det  alltjämt  de  klassiska  skalderna  från  seklets 
början,  som  betecknade  höjdpunkten,  men  v.  Braun,  Talis  Oualis, 
Orvar  Odd,  Nybom  m.  fl.  voro  även  populära.  Under  sextio- 
talet debuterade  en  ny  generation  av  skalder,  det  s.  k.  Namn- 


44 


FÖRSTA   DELEN:  NATURALISMEN 


lösa  sällskapet,  som  utgav  tre  gemensamma  publikationer,  »Is- 
blomman» 1861,  »Sånger  och  berättelser  af  nio  signaturer» 
1863  och  »Sånger  och  berättelser  av  sju  signaturer»  1865. 
Man  har  också  kallat  hela  skolan  efter  deras  gemensamma 
märke  Signaturerna.  Dessa  signaturers  ledare  var  docenten  i 
estetik  i  Uppsala,  norrmannen  Lorentz  Dietrichson,  vilken  an- 
grep Tegnérs  retoriska  stil  och  uppställde  Runeberg  och  rea- 
lismen som  mönster  i  dikten.  Synnerligen  djärv  var  dock  icke 
denna  realism.  Den  bestod  närmast  däri,  att  man  tog  avstånd 
från  de  alltför  patetiska  stämningarna  och  de  alltför  djärva 
drömmerierna  i  den  föregående  periodens  diktning.  Man  kände 
ett  större  behov  efter  detaljer  i  dikten,  vunna  genom  direkt 
observation.  Snoilsky  har  uttalat  arten  av  den  realism,  som 
föresvävade  tiden,  då  han  sjunger: 

Jag  tröttar  ingen  utöver  höva 
Med  tomma  foster  från  drömmars  hem. 
Jag  sjunger  endast  vad  jag  fått  pröva 
Med  mina  sinnen  de  sunda  fem. 

Det  är  ungefär  samma  art  av  realism,  som  samtidigt  uppdök 
i  den  norska  litteraturen,  t.  ex.  i  Björnstjerne  Björnsons  folk- 
livsskildringar, vilka  vi  numera  knappast  kunna  karaktärisera 
som  realistiska.  Det  finns  bland  dessa  signaturer  flera  skalder 
av  ett  förfinat  och  innerligt  skaplynne.  Innerlighet,  välljud  är 
det,  som  just  karaktäriserar  dem.  Den  förnämsta  skalden  i 
denna  krets  var  Snoilsky,  som,  jämte  Victor  Rydberg,  är  den 
mest  betydande  diktaren  under  denna  slutperiod  i  vår  littera- 
tur. Men  något  egentligt  nytt  hade  denna  krets  icke  att  bjuda. 
Den  var  efterklangen  och  slutpunkten  i  en  lång  utveckling, 
men  den  betecknade  icke  brytningen  med  det  gamla.  Den 
hade  visserligen  redan  tagit  intryck  av  den  dansk-norska  littera- 
turen: Chr.  Winter  var  Snoilskys  gode  vän.  Nyblom,  som  var 
gift  med  en  danska,  hade  öppet  öga  för  alla  nyheterna  i  den 
dansk-norska  litteraturen  och  följde  dem  med  intresse.  Björn- 
son och  Ibsen  började  också  att  bliva  kända  i  Sverige  vid 
denna  tid.    Men  vad  man  upptog  från  dessa  skalder,  var  icke 


NATURALISMENS  UPPKOMST 


45 


det  spirande  nya,  utan  det  var  allt,  som  anslöt  sig  till  den 
föregående  traditionen. 

Vi  se  således,  huru  under  denna  tid  litteraturen  icke  hade 
något  verkligt  nytt  att  erbjuda.  Strindberg  har  i  en  liten  upp- 
sats, som  ursprungligen  hållits  som  föredrag  i  Frankrike,  karak- 
täriserat denna  sextio-talets  diktning.  Uppsatsen  bär  titeln  Den 
litterära  reaktionen  i  Sverige,  och  den  finnes  i  samlingen 
»Tryckt  och  otryckt».  Även  flerstädes  i  hans  självbiografiska 
arbeten  finner  man  bidrag  till  denna  tids  karaktäristik.  I  det 
stora  hela  har  han  rätt  i  sitt  talesätt,  om  också  tonen  är  för 
sträv.  Han  säger  i  ovannämnda  uppsats,  att  Sverige  under  denna 
tid  levat  på  en  litteratur  utifrån.  »Det  är  då  Sverige  får  uti- 
från en  ny  litteratur,  en  stor,  kraftig  litteratur,  som  det  sedan 
lever  på  ett  decennium  och  lever  på  än,  och  utan  vilken  vi 
skulle  varit  andligen  döda.  Men  vi  äro  för  klena  att  göra  den 
själva,  och  det  är  norrmännen,  som  göra  den  åt  oss!  Sveriges 
litteratur  från  65  till  nu  heter  Björnson,  Ibsen  och  Lie!  Det 
är  hårda  ord,  och  otacksamheten  har  förnekat  till  och  med  det!» 

»Intill  1870  hade  vi  fått  fjälluft  från  Björnson,  havsluft  av 
Lie  och  väckelse  av  Ibsen!  Ibsens  Brand  slutar  60-talet  och 
väcker  den  tänkande  ungdomen  och  rycker  den  ur  dess  estetiska 
drömmar  och  skenliv  och  fordrar  handling  och  tro!  Men  vad 
inflytande  hade  Brand  på  signaturerna?  Intet  alls!  De  voro  så 
fördärvade  av  sin  estetiska  åskådning,  att  den  gick  spårlöst 
förbi  dem.» 

Med  dessa  rader  har  Strindberg  pekat  på  den  ena  förnyelse- 
källan för  den  svenska  litteraturen.  Men  det  fanns  också  en 
annan,  nämligen  de  tidens  antiortodoxa  och  demokratiska  idéer, 
som  nu  började  intränga  över  de  svenska  gränserna.  Under 
den  äldre  liberalismen  hade  man  endast  föga  berört  den  religiösa 
frågan.  På  fyrtio-talet  förändrades  småningom  detta  förhållande. 
Dels  började  vid  denna  tid  statskyrkans  stridigheter  med  olika 
sekter  och  med  läsarna,  stridigheter,  vilka  sedan  aldrig  riktigt 
upphört.  Främmande  trossamfund  begärde  och  erhöllo  även 
delvis  rättighet  till  fri  religionsutövning.  Samtidigt  började 
också  från  olika  synpunkter  angreppen  på  statskyrkan  och  orto- 


46  FÖRSTA   DELEN:  NATURALISMEN 

doxien.  Almquists  uppträdande  blev  här  av  lätt  insedda  skäl 
icke  av  någon  större  betydelse;  han  måste  ju  redan  1851  rymma 
från  landet  under  tvetydiga  omständigheter;  såsom  profet  kunde 
han  icke  uppträda.  Mycket  uppseende  väckte  1841  ett  åtal  av 
en  översättning  från  tyskan  »Strauss  och  evangelierna»,  en  tarv- 
lig bearbetning  av  en  sammanställning  av  den  tyske  bibelkriti- 
kerns arbete,  som  utkommit  på  Hiertas  förlag.  Under  det  föl- 
jande årtiondet  uppstod  också  en  frisinnad  teologisk  litteratur 
här  hemma.  Ar  1859  nedlade  prästen  J.  N.  Cramér  sitt  äm- 
bete och  utgav  »Avskedet  från  kyrkan  eller  en  fri  tänkares 
strödda  anteckningar  och  betraktelser *under  läsning  av  bibeln»; 
1864  utgav  Boström  sina  »Anmärkningar  om  helvetesläran». 
Ett  av  de  förnämsta  arbetena  av  denna  art  var  Nils  Ignells 
»Mänskliga  utvecklingens  historia»,  som  av  Victor  Rydberg 
gjordes  till  föremål  för  en  lång  artikelserie  i  Handelstidningen 
1858.  Rydberg  hade  redan  då  länge  sysselsatt  sig  med  filo- 
sofiska och  teologiska  studier  och  hade  skrivit  åtskilliga  recen- 
sioner och  artiklar  angående  dessa  ämnen.  Då  utbröt  i  Göte- 
borg den  s.  k.  Ljungbergska  striden.  Den  rörde  sig  omkring 
en  lektor  Ljungberg,  som  1861  hållit  ett  föredrag,  i  vilket  han 
belyst  olika  synpunkter,  från  vilka  filosofien  och  teologien  utgå 
vid  bestämmandet  av  de  religiösa  formerna.  I  den  polemik, 
som  följde  med  anledning  av  detta  föredrag,  förnekade  Ljung- 
berg treenighetsläran  och  Kristi  gudom.  Detta  gav  stiftets 
biskop  anledning  att  kriticera  hans  ställning,  och  man  försökte 
samtidigt  förmå  honom  att  utträda  ur  domkapitlet  samt  att  av- 
säga sig  sitt  lektorat.  Detta  lyckades  emellertid  icke.  Ljung- 
berg stod  fast  på  sin  post  och  lät  icke  rubba  sig.  Man  an- 
mälde honom  då  för  regeringen,  men  detta  steg  ledde  icke 
heller  till  någon  åtgärd.  Det  var  denna  händelse,  som  eggade 
Victor  Rydberg  att  framlägga  sina  åsikter  i  dessa  frågor.  »Bi- 
belns lära  om  Kristus»  utkom  i  slutet  av  maj  1862.  Liksom 
de  tyska  bibeltolkarna  gick  Rydberg  in  i  teologernas  eget  läger, 
och  med  bibeltexten  i  hand  uppvisade  han,  att  dessa  dogmer, 
som  man  predikade,  icke  ens  funnos  i  den  heliga  bok,  på  vilken 
kyrkan  stödde  sina  läror.    Skriftens  verkan  var  också  oerhörd. 


NATURALISMENS  UPPKOMST 


4  7 


Det  hjälpte  icke,  att  alla  de  förnämsta  teologerna  försökte  varna 
allmänheten  för  dessa  irrläror  och  försvara  det  hotade  fästet. 
Den  andra  upplagan  dröjde  icke  att  utkomma,  den  tredje  skulle 
ha  lämnat  pressen  1866  men  fördröjdes  på  grund  av  vidlyftiga 
tillägg  ända  till  år  1868.  Detta  arbete  har  förändrat  hela  den 
bildade  allmänhetens  uppfattning  om  de  kristliga  och  kyrkliga 
problemen,  och  överhuvud  taget  ligger  just  i  denna  skrift  en 
förberedelse  till  åttio-talets  ännu  mera  långt  gående  avkristning. 

I  samma  anda  verkade  också  översättningslitteraturen.  Man 
översatte  t.  ex.  flera  arbeten  av  den  amerikanske  unitarien 
Emerson.  Theodor  Parker  är  också  en  av  denna  tids  mest  lästa 
författare.  Överhuvud  spelade  översättningslitteraturen  en  icke 
ringa  roll  i  denna  utveckling  mot  ett  nytt  stadium.  Tocquevilles 
arbete  »Om  folkväldet  i  Amerika»,  Prévost  Paradols  »Det  nya 
Frankrike»  påverkade  andan  i  politiskt  demokratisk  riktning. 
I  Buckles  »Engelska  civilisationens  historia»,  som  översattes  till 
svenska  1872,  uppdök  tidens  naturvetenskapliga  åskådningssätt 
tillämpat  på  historien.  Arbetet  var  visserligen,  som  Forssell 
påpekade  i  en  skarp  recension  i  Svensk  tidskrift,  av  dilettantisk 
beskaffenhet,  men  detta  skadade  icke  i  någon  mån  dess  popu- 
laritet. I  Strindbergs  självbekännelse  finna  vi,  vilket  intryck 
som  detta  och  flera  andra  av  nämnda  arbeten  gjorde  på  honom 

o 

under  hans  utveckling.  Ar  1 87 1  översattes  Darwins  »Om  arter- 
nas uppkomst»  och  1872  utkommo  »Människans  härledning  och 
könsurvalet»  samt  »En  naturforskares  resa  omkring  jorden». 
Därmed  hade  några  av  den  europeiska  radikalismens  förnämsta 
arbeten  blivit  tillgängliga  för  den  större  svenska  allmänheten. 
Hur  de  verkade,  ser  man  bäst  i  den  samtida  tidskriftslitteraturen, 
där  de  upptagas  till  behandling  och  en  livlig  diskussion  försig- 
går om  deras  innehåll.  Snart  skulle  också  en  bestämd  brytning 
visa  sig  i  det  allmänna  tänkesättet. 


AUGUST  STRINDBERG 


J.  Mortensen. 


s 


VI  HAVA  SÅLEDES  SETT,  HUR  DET  SVENSKA 
samhället  under  sextiotalet  höll  på  att  förändras  och 
nått  fram  till  en  brytningspunkt,  under  det  att  diktnin- 
gen alltjämt  föråldrades.  Litteraturen  gav  icke  längre  uttryck 
åt  de  idéer  och  känslostämningar,  som  bröto  sig  fram  i  tiden. 
Diktningen  hade  blivit  ett  dött  instrument. 

Den  förste,  som  djärvt  spränger  över  denna  klyfta  mellan 
dikt  och  verklighet  och  bryter  med  sextiotalet,  är  August 
Strindberg.  I  honom  möta  vi  representanten  för  en  ny  tid,  en 
ny  samhällsklass  och  nya  ideal.  Själv  presenterar  han  sig  i 
sin  dagbok  som  »tjänstekvinnans  son». 

Strindberg  är  under  dessa  åttiotalets  år  med  hela  detta  ögon- 
blickliga uppgående  i  en  idé,  som  är  honom  egendomligt,  den 
absoluta,  man  kan  nästan  säga,  den  abstrakta  motsatsen  till 
romantiken.  Hans  diktning  utgör  det  mångsidigaste  och  mest 
fullödiga  uttrycket  för .  hela  den  nya  rörelsen.  Man  skulle  till 
och  med  kunna  säga,  att  Strindberg  är  åttiotalet. 

Den  brytning,  som  han  företar,  försiggår  emellertid  icke 
med  ett  slag,  tvärtom,  han  ansluter  sig  i  början  av  sin  för- 
fattarbana  ännu  till  de  rådande  mönstren  under  den  föregående 
perioden.  Endast  långsamt  banar  han  sig  väg  fram  emot  det 
nya,  och  varje  steg  på  denna  väg  har  kostat  honom  strider, 
tvivel,  självransakan.  Om  vi  därför  studera  Strindbergs  liv  och 
diktning  under  denna  hans  ungdomsperiod,  få  vi  åter  och  på 
en  särskild  brytningspunkt  en  överblick  av  vad  det  är,  som 
försiggår  i  själva  tiden,  de  krafter,  som  hålla  emot,  och  de  krafter, 
som  föra  framåt. 

En  människas  öde  ligger  i  hennes  karaktär.  Strindbergs 
oroliga,  vittfamnande  livsvandring  är  endast  en  avspegling  av 
hans  eget  orosfyllda  och  sönderbrustna  psyke.    Han  har  alltid 


52 


AUGUST  STRINDBERG 


varit  motsägaren,  som  gått  sina  egna  vägar,  upprorsmakaren, 
som  icke  kunnat  tåla  samhällstygeln  mot  sin  kind,  han  har  för- 
sökt sig  som  ämbetsman,  läkare,  lärare,  skådespelare,  men  ingen 
institution  har  förmått  att  hålla  honom  fången.  Han  känner 
inga  hänsyn,  tillhör  inga  kotterier,  låter  sig  icke  bindas  av  några 
band.  Han  är  alltid  ensam,  individualist  i  en  sådan  grad,  att 
till  och  med  hans  föregångare  i  svensk  litteratur,  Thorild  och 
Almquist  förefalla  som  samhällsmänniskor  vid  sidan  av  honom. 
Han  är  alltid  och  överallt  suveränt  subjektiv  och  suveränt  lyrisk. 

i. 

Alla  Strindbergs  skrifter  utgöra  i  själva  verket  brottstycken 
av  hans  eget  liv,  men  dessutom  har  han  i  sammanhängande 
följd  skildrat  det  i  denna  serie  av  nästan  enastående  dagböcker, 
som  börjar  med  Tjänstekvinnans  son,  fortsätter  med  Jäsnings- 
tiden och  /  röda  rummet  och  når  sin  avslutning  med  den  sam- 
tidigt skrivna,  men  först  många  år  efteråt  omredigerade  och 
tryckta  Författaren.  Därtill  kan  sedan  läggas  En  dåres  bikt, 
denna  nattsvarta  historia  om  hans  första  äktenskap  och  även 
hans  vid  återkomsten  till  Stockholm  efter  landsflykten,  i  femtio- 
årsåldern författade  Ensam. 

Dessa  dagböcker  äro  —  med  undantag  av  några  smärre 
bidrag  av  andra  personer,  belysande  särskilda  situationer  eller 
skeden,  —  den  för  ögonblicket  enda  tillgängliga  källan  för 
Strindbergs  biografi.  Troligen  komma  de  alltid  att  förbliva 
huvudkällan,  ty  som  han  skrivit  sitt  liv,  kommer  det  väl  aldrig 
att  skrivas  av  någon  annan.  Strindberg  besitter  nämligen  ett 
skarpt  öga  för  allt  mänskligt;  trots  alla  sina  ensidigheter  ser  han 
djupt  och  träffsäkert.  Han  förstår  att  på  några  rader  fånga  en 
själsstämning  eller  karaktärisera  ett  helt  tidsskede.  Utan  att 
förvirras  av  detaljernas  mångfald,  tecknar  han  sin  egen  utveck- 
ling med  blick  för  det  väsentliga.  Även  när  det  gäller  att  ut- 
reda ett  verks  tillblivelsehistoria,  giver  han  ofta  ytterst  intres- 
santa bidrag.  Han  är  nämligen  utan  den  fåfänga  och  den 
blindhet,  som  utmärka  mången  stor  författare,  vilken  tror,  att 


AUGUST  STRINDBERG 


53 


han  skapat  oberoende  av  alla  traditioner  och  föregångare.  Lik- 
som Goethe  ser  han  klart  i  sitt  eget  inre  och  förstår  att  analy- 
sera sina  egna  själstillstånd  och  de  inflytanden,  som  behärskat 
honom  i  ett  visst  ögonblick  av  hans  liv.  Detta  är  kanske  en 
av  de  sällsyntaste  formerna  av  mänsklig  skarpsinnighet.  De 
flesta  människor  och  även  stora  intelligenser  sakna  både  öga 
och  minne  för,  vad  som  försiggått  i  deras  egen  själ.  Men  vem 
har  skarpsinnigare  och  finare  än  Goethe  utrett  de  olika  faktorer, 
ur  vilka  Werther  framgick;  alla  senare  uttolkare  hava  till  hans 
framställning  endast  kunnat  förhålla  sig  kompletterande  och  kom- 
menterande. Själv  har  han  träffat  hjärtpunkten.  Och  icke  mindre 
genial  är  t.  ex.  Strindbergs  redogörelse  för  Mäster  Olofs  skapelse. 

Det  torde  knappast  behövas  någon  närmare  påvisning  av, 
att  mönstret  för  dessa  självbekännelser  utgöra  de  tvänne  mäster- 
verk, med  vilka  den  moderna  självbiografiska  litteraturen  inledes: 
Rousseaus  »Confessions»  och  Goethes  »Dichtung  und  Wahrheit» . 
Särskilt  med  det  förra  arbetet  är  likheten  i  ton  och  uppfattning 
påfallande.  Dessa  dagböcker  äro  ju  också  skrivna,  sedan  Strind- 
berg i  Schweiz  fördjupat  sig  i  Rousseaus  skrifter.  Strindberg 
har,  liksom  Rousseau,  den  moderna  andens  behov  av  självbe- 
spegling,  ett  till  det  yttersta  drivet,  skoningslöst  begär  att  blotta 
sitt  livs  och  sin  själs  intimaste  gömslen,  och  bakom  detta  finnes 
hos  båda  ett  moraliskt  patos,  ett  hopp  om  mänsklighetens  upp- 
fostran och  förbättring.  Trots  sina  lysande  egenskaper  måste 
dessa  dagböcker  dock  begagnas  med  kritik.  Visserligen  har 
Strindberg  själv  icke  velat  förvrida  sanningen,  men  då  han  är 
ytterst  subjektiv  och  dessutom  ofta  begagnar  sitt  eget  livs 
händelser  som  demonstrationsmaterial  för  vissa  idéer,  är  det  icke 
underligt,  om  han  stundom  skjuter  över  målet.  I  det  ögonblick, 
då  han  skrev  de  första  delarna  av  dessa  bekännelser,  stod  han 
just  som  den  oförsonlige  kämpen  mot  det  gamla  samhället. 
Denna  stridsuppfattning  präglar  också  dagböckerna. 

Under  det  att  de  flesta  självbiografiska  författare  gå  förbi 
sådant,  som  för  dem  kunde  vara  mindre  förmånligt,  märker  man 
hos  Strindberg  ett  alldeles  motsatt  begär.  Hans  avsikt  är  att 
visa  människan   sådan   hon   verkligen   är;   han  blottar  därför 


54 


AUGUST  STRINDBERG 


hänsynslöst  även  det,  som  eljest  döljes ;  och  ofta  förfular  han, 
besatt  av  sin  härskande  idé.  Under  sina  första  barnaår  tycks 
han  varit  ett  vaket  och  anspråkslöst  barn,  omtyckt  av  hela  sin 
omgivning.  Detta  omtalar  han  typiskt  nog  icke.  Läser  man 
hans  första  kapitel,  får  man  i  stället  intrycket,  att  han  varit  en 
ovanligt  retlig,  surmulen  och  illa  uppfostrad  liten  lymmel. 

Redan  Strindbergs  barndom,  sådan  han  själv  återgett  den, 
kastar  ett  bjärt  ljus  över  hans  säregna,  sjukligt  sensibla  karaktär 
och  begåvning. 

Den  Strindbergska  släkten  tyckes  härstamma  från  Ångerman- 
land.   Den  förste,   som  bar  namnet,  var  komministern  Henrik 

o 

Strindberg,  bondfödd  i  Strinna  by  i  Ångermanland.  Han  gifte 
sig  1725  med  Maria  Elisabet  Akerfelt.  Det  var  genom  henne, 
som  en  droppe  adelsblod  inkom  i  släkten.  Osannolikt  är  det 
icke  att,  som  Strindberg  framkastar,  finnblod  fanns  i  släkten, 
då  detta  ofta  är  fallet  i  norrländska  familjer,  men  några  bevis 
därför  finnas  icke,  I  början  av  1800-talet  var  en  gren  av 
familjen  bosatt  i  Stockholm,  där  den  drev  köpenskap.  Intressant 
är  det  att  se,  att  konstnärsgryet  redan  ett  par  gånger  slagit 
upp  i  släkten.  Vi  möta  det  hos  diktarens  farfar,  Zacharias 
Strindberg,  som  i  början  av  1800-talet  levde  i  Stockholm  som 
kryddkrämare  och  stadsmajor.  Han  intresserade  sig  för  drama- 
tik och  har  utgivit  tre  små  dramer  i  tidens  borgerligt  sentimen- 
tala smak.  Sedan  dyker  det  upp  i  en  annan  gren,  nämligen  i 
den  bekante  artisten  Johan  Holmbergsson,  vars  moder  var  en 
Strindberg,  gift  med  den  berömde  juris  professorn  Holmbergsson 
i  Lund. 

August  Strindberg  föddes  den  22  januari  1849.  Fadern  var 
kryddkramhandlaren  och  ångbåtskommissionären  Carl  Oskar 
Strindberg.  Han  hade  gift  sig  med  en  fattig  skräddaredotter, 
Ulrika  Elenora  Norling,  som  tjänat  som  värdshusjungfru.  Gifter- 
målet ägde  rum  först  sedan  hon  fött  honom  tre  barn.  Vid 
Augusts  födelse  hade  faderns  affär  gått  omkull,  så  att  förhållan- 
dena i  hemmet  voro  särskilt  bekymmersamma.  Hans  första 
förnimmelser,  såsom  han  sedan  erinrat  sig  dem,  voro  fruktan  och 
hunger.    »Han  var  mörkrädd,  strykrädd,  rädd  att  göra  alla  till 


AUGUST  STRINDBERG 


55 


olags,  rädd  att  falla,  stöta  sig,  gå  i  vägen.  Han  var  rädd  för 
brödernas  nävar,  pigornas  luggar,  mormors  snubbor,  mors  ris 
och  fars  rotting.» 

Sådan  var  ouvertyren  till  Strindbergs  liv.  Den  angiver 
grundstämningen  för  det  följande.  Fattigdom,  bekymmer,  hårda 
ord,  häftiga  känsloutbrott,  som  det  vanligen  är  i  ett  dylikt  hem 
med  många  barn  och  ringa  tillgångar.  Det  var  ett  ytterst  käns- 
ligt barn,  som  grät  för  allt  och  alltid  trånade  efter  ömhet,  utan 
att  finna  den.  De  flesta  barn  av  en  så  stegrad  känslighet  skulle 
under  dylika  förhållanden  säkert  lätt  förhärdats  och  blivit  var- 
dagsmänniskor. Men  barnet  hade  utom  sin  stora  intelligens 
också  en  annan  egenskap,  som  kanske  räddade  honom,  nämligen 
sin  starka  rättskänsla.  Han  levde  själv  i  en  ständig  oro  att 
begå  fel,  men  han  lade  också  märke  till,  om  någon  annan  begick 
fel  mot  honom.  Han  berättar  ett  par  dylika  fall,  som  bränt  sig 
fast  i  hans  minne  och  som  ge  en  åskådlig  föreställning  om 
förhållandena  i  hemmet  och  även  äro  typiska  för  tidens  upp- 
fostringssystem.  Den  ena  gången  märkte  fadern  vid  middags- 
bordet, att  ett  par  glas  druckits  ur  hans  vinbutelj.  På  hans 
fråga,  vem  som  var  den  skyldige,  svarade  ingen,  men  den  lille 
August  med  sin  livliga  fantasi  kände  sig  som  träffad  av  ankla- 
gelsen och  rodnade,  fast  oskyldig.  Han  tvangs  till  bekännelse 
och  fick  pisk,  och  när  han  återtog  bekännelsen  mer  pisk.  Gossen 
hade  också  fått  för  vana  att  under  sina  vandringar  till  skolan 
uppsamla  alla  de  muttrar,  som  föllo  från  bondvagnarna,  vilka 
foro  fram  och  tillbaka  på  Norrtullsgatan  ut  och  in  genom  staden. 
Han  hade  slutligen  på  detta  sätt  hopbragt  en  stor  låda.  En 
dag  fick  fadern  se  den,  men  ville  ej  tro,  att  han  funnit  så  många 
muttrar,  utan  trodde,  att  de  voro  stulna  och  gav  honom  stryk. 

I  samma  obehagliga  ljus  som  familjelivet  står  också  skolan 
för  Strindberg.  Värst  var  det  för  honom,  så  länge  han  gick  i 
elementarläroverket  i  Klara  —  en  skola  för  de  rika  och  förnäma. 
Den  tid  han  tillbragte  där  stod  sedan  för  honom  som  ett  enda 
långt  minne  om  latin  och  rotting.  »Det  var  en  lärotid  för  hel- 
vetet, icke  för  livet.»  Bättre  blev  det,  när  han  kom  till  Jakobs 
skola,   där  han  sammanträffade  med   underklassen.    Här  blev 


56 


AUGUST  STRINDBERG 


trotset  mot  lärarna  och  de  enfaldiga  lärometoderna  allt  öpp- 
nare ju  högre  man  kom  upp  i  klasserna.  Omkring  1861  flytta- 
des han  till  Bohmans  Stockholms  Lyceum,  ett  privatläroverk, 
som  utmärkte  sig  genom  human  anda,  större  frihet  och  ratio- 
nellare undervisningsmetoder.  Han  kände  trycket  lätta  omkring 
sig.  Ett  visst  välstånd  hade  under  hans  uppväxt  inträtt  i  familjen. 
Den  trånga  hyreskasernen  vid  Klara  kyrkogård  utbyttes  mot 
en  malmgård  vid  Norrtullsgatan.  Där  fanns  stort  utrymme 
med  trädgård. 

Men  lyckostämningen  varade  icke  länge.  Modern  dog,  och 
fadern  gifte  om  sig.  Till  all  annan  disharmoni,  som  rått  i 
hemmet,  kom  nu  också  styvmodern.  Han  kände  sig  ensammare 
än  någonsin,  och  nu,  väl  under  pubertetens  inflytande,  svajar 
hans  känsloliv  från  den  ena  4  ytterligheten  till  den  andra.  Han 
har  haft  framgång  och  varit  omtyckt,  nu  blir  han  stolt  och 
pockande,  och  fadern  blir  enligt  hans  egna  ord  hård  emot  ho- 
nom och  vill  »krossa»  honom.  Sexualiteten  har  vaknat  och 
tagit  sig  okynniga  former;  han  rädes  för  följderna,  vilka  utmålas 
för  honom  i  en  bok  med  gula  omslag;  skräcken  gör  honom  till 
läsare.  Han  blir  kär  i  en  trettioårig  kvinna,  med  vilken  han 
företager  sentimentala  promenader,  och  de  korrespondera  om 
dygd  och  religion.  Han  går  i  Beskows  kyrka  och  tävlar  med 
styvmodern  i  läseri  och  fromhet  och  genomlever  hela  denna 
tidsriktning,  som  då  var  på  modet  (Wennerberg  hade  bänknyckel 
i  Beskows  kyrka  och  justitieministern  Adlercreutz  satt  som 
ordförande  i  Evangeliska  fosterlandsstiftelsen;  den  inträngde  vid 
hovet,  där  drottning  Sofia  var  gripen  av  läseriet),  liksom  han 
sedan  skulle  genomleva  alla  andra  av  tidens  stora  strömningar. 

Ur  allt  detta  självplågeri  och  läseri  räddades  han  av  en  sido- 
kamrat i  skolan,  den  världslige  och  gladlynte  »Fritz»,  som  ta- 
lade om  »bländare»  och  införde  honom  i  källarlivet  och  öpp- 
nade hans  ögon  för  den  praktiska  tillvarons  krav.  Han  lärde 
honom  att  vårda  sitt  yttre  och  behandla  människorna  i  sin  om- 
givning med  något  större  försynthet.  Samtidigt  börjar  hans  in- 
tresse för  skönlitteraturen  att  vakna;  hittills  har  han  uteslutande 
sysslat  med  naturvetenskaperna. 


AUGUST  STRINDBERG 


57 


På  våren  1867  blev  Strindberg  student,  och  på  hösten  be- 
gav han  sig  till  Upsala  för  att  läsa  på  graden.  Men  som  hela 
hans  kassa  utgjordes  av  åttio  kronor,  och  han  ej  hade  något 
understöd  att  påräkna  från  hemmet,  måste  han  vid  terminens 
slut  återvända  till  Stockholm  och  bliva  folkskollärare.  Under 
sommaren  vistades  han  på  Djurgården  och  kom  där  i  beröring 
med  en  äldre  judisk  läkare,  doktor  Axel  Lamm,  som  anställde 
honom  som  informator  för  sina  barn  och  rådde  honom  att  bliva 
medicinare.  Han  trivdes  i  den  krets,  som  rörde  sig  ikring  den 
mångintresserade  läkaren.  Kosmopolitiska  vindar  slogo  honom 
till  mötes.  Han  kände  sig  fri.  »Ingen  påminnelse  om  kristen- 
dom eller  plågeri,  varken  mot  sig  själv  eller  andra.  Inga  bords- 
böner, ingen  kyrkogång,  ingen  katekes.  .  .  Här  var  gott  att 
vara.  .  .  det  var  frigjorda  människor,  som  hämtat  ur  alla  länders 
kultur.  .  .  Man  hade  rest  mycket,  hade  släktingar  i  utlandet, 
talade  alla  språk  och  mottog  utländingar  i  huset.  Landets  alla  små 
och  stora  angelägenheter  bedömdes  och  belystes  med  originalen  i 
utlandet,  varigenom  man  vandes  att  få  en  större  synkrets  och  en 
rätt  värdemätare  på  det  fosterländska.» 

De  estetiska  intressena  började  nu  vinna  överhand.  Han 
hade  rikligt  tillfälle  att  i  doktorinnans  bokskåp  stifta  bekantskap 
med  litteraturens  stormän.  Dramatiska  teatern  låg  endast  ett 
stenkast  från  doktorns  bostad,  och  där  var  han  snart  en  trägen 
gäst.  Han  beslöt  att  själv  bli  skådespelare  och  debuterade  på 
hösten  1869,  men  misslyckades.  Han  saknade  stämma,  denna 
nödvändiga  egenskap  för  en  aktör. 

Nedtryckt  av  denna  nya  motgång  är  det,  som  han  för  för- 
sta gången  känner  sig  som  författare.  Inspirationen  kommer 
över  honom  som  en  feber  i  blodet;  hela  hans  skildring  av  situa- 
tionen är  tydligen  påverkad  av  tidens  uppfattning  av  skalden 
som  ett  särskilt  utvalt  väsen,  vilket  på  mystiskt  sätt  råkar  i  ett 
ekstatiskt  tillstånd.  Han  skrev  på  fyra  dagar  sitt  första  drama, 
en  tvåaktskomedi  En  7iamnsdagsgåva,  på  vilken  snabbt  följde 
Fritänkaren  och  Hermione. 

Han  var  nu  besluten  att  bliva  dramatisk  författare,  men  först 
skulle  han  taga  graden.    Vårterminen  1870  återvände  han  till 


58 


AUGUST  STRINDBERG 


Upsala.  Han  kastade  sig  denna  gång  ut  i  vimlet  och  hade  snart 
tre  olika  umgängeskretsar.  Först  middagssällskapet,  som  bestod 
av  läkarämnen,  ateister  och  naturvetenskapsmän;  bland  dessa 
hörde  han  för  första  gången  namnet  Darwin;  vidare  aftonsäll- 
skapet bestående  av  en  präst  och  en  jurist,  med  vilka  han  spe- 
lade vira  till  långt  ut  på  natten;  slutligen  bildade  han  ett  litte- 
rärt sällskap  Runan,  i  vilket  man  läste  och  kritiserade  varandras 
skrifter  och  där  Strindberg  snart  gick  och  gällde  som  fram- 
tidsljuset i  svensk  vitterhet.  Bland  dess  övriga  medlemmar 
voro  Axel  Jäderin,  Eugéne  Fahlstedt,  Joseph  Josephsson  och 
Josef  Linck. 

Strindberg  trivdes  ännu  sämre  i  den  lilla  universitetsstaden 
än  förra  gången.  Emellertid  kastade  han  sig  med  stort  allvar 
över  sina  studier  i  estetik  och  språk,  men  gick  för  övrigt  även 
i  studierna  sina  egna  vägar,  så  att  han  för  Nyblom  ej  erhöll  hög- 
sta betyget,  som  han  väntat.  Sitt  dramatiska  författarskap  fort- 
satte han  med  stor  iver.  På  Axel  Jäderins  uppmaning  skrev 
han  en  enaktspjäs  på  vers,  /  Rom,  som  med  en  viss  framgång 
spelades  på  kungliga  dramatiska  teatern.  Men  helst  gick  han 
löst  på  stora  femaktstragedier.  Han  skrev  nu  Blotsven,  som  han 
dock  brände,  då  Josef  Linck  kritiserade  ner  stycket.  Icke  bättre 
gick  det  med  tragedien  Erik  XIV.  På  hösten  1871  fick  han 
på  dramaten  spelat  ett  stycke  med  fornnordiskt  ämne,  Den  fred- 
löse, en  koncentration  av  »Blotsven»,  men  den  väntade  fram- 
gången uteblev.  Stycket  mottogs  med  köld,  och  tidningarna 
voro  reserverade. 

Bland  dem,  som  sett  stycket,  var  emellertid  Karl  XV,  som 
själv  var  livligt  intresserad  av  fornnordiska  motiv.  Han  lät 
kalla  den  unge  författaren  till  sig  och  gav  honom  löfte  om 
ett,  årligt  understöd  för  att  taga  graden.  Han  var  nu  kunglig 
protégé.  Samtidigt  fick  han  en  mention  av  svenska  aka- 
demien för  »Hermione».  Lyckan  tycktes  le  mot  honom.  Men 
vårterminen  1872  blev  dock  Strindbergs  sista  termin  i  Upsala. 
Han  började  längta  bort  från  examensstudierna  och  småstads- 
livets trånghet  —  hans  själ  var  full  av  litterära  idéer  och  pla- 
ner, i  hans  inre  sjöd  och  jäste  redan  tidens  nya  innehåll.  När 


AUGUST  STRINDBERG 


59 


så  en  dag  det  kungliga  anslaget  indrogs,  fattade  han  hastigt  sitt 
beslut  att  avbryta  studierna  och  resa  till  Stockholm  för  att  bliva 
litteratör,  möjligen  skönlitterär  författare,  om  det  visade  sig,  att 
hans  kallelse  befanns  grundad. 

IL 

Strindbergs  första  diktning  är  ännu  famlande.  Det  är  ju 
helt  naturligt:  gammalt  och  nytt  brytas  mot  vartannat.  Han  an- 
sluter ännu  till  den  föregående  tidéns  stilideal,  men  samtidigt 
ser  man,  hur  han  får  uttryck  för  sina  personliga  stämningar,  för 
sina  religiösa  tvivel,  för  sin  övertygelse,  att  tiden  är  ur  led. 
Han  har  sedan  samlat  de  flesta  av  sina  ungdomsarbeten  under 
titeln  I  vårbrytningen.  Det  är  just  det  ord,  som  anger  detta 
skedes  karaktär. 

Hans  äldsta  stycke,  tvåaktskomedien  En  namnsdagsgåva, 
tyckes  vara  förkommen.  Vi  veta  icke  mer  om  det,  än  vad  han 
berättar  i  »Jäsningstiden».  Idén  fick  han  vid  läsningen  av 
»Fältskärens  berättelser»  om  en  styvmor  och  en  styvson,  som 
försonas.  »Brytningen  i  hans  hem  hade  alltid  legat  över  honom 
som  något  syndigt,  och  han  längtade  efter  försoning  och  frid.» 
Stycket  inlämnades  till  teatern,  men  antogs  icke  till  spelning. 

Ar  1869  följde  två  nya  dramer,  treaktsskådespelet  Fritän- 
karen på  prosa  och  Hermione,  en  tragedi  på  vers  i  fem  akter. 

Fritänkaren  utkom  1870  under  pseudonymen  Härved  Ulf. 
Det  har  aldrig  spelats  och  torde  väl  aldrig  komma  att  bliva  det. 
Det  är  nämligen  ett  ännu  mycket  omoget  drama,  utan  någon 
kraftig  handling,  fullt  av  långdragna  diskussioner,  där  alla  tidens 
stora  slagord  figurera.  Men  för  Strindberg  själv  var  det  av  be- 
tydelse. Här  gav  han  för  första  gången  fritt  lopp  åt  sitt  patos. 
Han  fick  här  uttalat  alla  de  sista  årens  religiösa  tvivel  och  re- 
formplaner eller  som  han  säger:  »Därpå  bröt  minnet  av  de  reli- 
giösa striderna  ut  i  en  treaktskomedi  och  detta  lättade  skutan 
betydligt».  Strindberg  tecknar  i  huvudpersonen  för  första  gången 
den  med  samhällsförhållandena  missnöjde  revolutionären,  den  typ, 
som  han  sedan  gång  på  gång  varierar  under  denna  period. 
Denna  teckning  sker  i  anslutning  till  Karl  Moor  i  Schillers 


6o 


AUGUST  STRINDBERG 


Die  Räuber»,  vilken  gjort  ett  mäktigt  intryck  på  honom.  »Han 
tog  Karl  Moor  på  orden,  och  han  klädde  sig  i  Karl  Moor,  ty 
den  passade  honom.  Han  imiterade  honom  ej,  ty  han  var  så 
lik  honom,  att  han  ej  behövde  efterapa.»  Det  är  sant.  Få  för- 
fattare från  det  gångna  seklet  ha  kommit  urtypen  för  »Sturm 
und  Dräng»  så  nära  som  Strindberg  själv. 

Betydligt  högre  står  tragedien  Det  sjunkande  Hellas  eller 
som  det  sedan  omdöptes  Hermione.  Dramat  bäres  av  en  tanke, 
som  ofta  fått  sitt  uttryck  under  sextiotalet.  Denna  tid  uppfat- 
tade sig  själv  som  en  förfallsperiod  och  drömde  om  en  revolu- 
tion. I  »Den  siste  athenaren»  hade  Viktor  Rydberg  behandlat 
detta  ämne  i  antik  dräkt,  och  denna  roman  har  väl  icke  varit 
utan  sin  betydelse  för  Strindberg.  Händelsen  är  förlagd  till  den 
tid,  då  Makedoniens  furste,  Philippos,  står  utanför  Atens  murar 
för  att  erövra  det.  Förgäves  uppmana  Demostenes  och  Ares- 
presten  Kriton  medborgarne  att  försvara  staden  eller  dö  som 
fria  hellener.  Endast  en  liten  skara  vågar  sig  ut  mot  fienden. 
De  flesta  draga  sig  fegt  undan  eller  övergå  till  makedoniern. 
Bland  dessa  senare  befinner  sig  Kallimakos,  trolovad  med  Her- 
mione, Kritons  dotter.  Då  Hermione  upptäcker  Kallimakos'  feg- 
het, bryter  hon  med  honom.  Hon  besluter  att  lönnmörda  Phi- 
lippos. Men  då  hon  hör  och  ser  honom,  betages  hon  av  kär- 
lek, och  dolken  faller  ur  hennes  händer.  Hellas  är  räddnings- 
löst  förlorat.  Hermione  giver  själv  med  facklan  tecknet  åt  den 
ateniensiska  hären  att  tåga  ut  mot  fienden.  Denne  segrar,  och 
hennes  egen  fader  tillfångatages.  Vid  den  stora  segerfesten  för- 
giftar Kriton  Kallimakos  och  nedstöter  sin  egen  dotter  för  att 
rädda  henne  från  vanära. 

Detta  drama  erinrar  i  hela  sin  läggning  om  den  Shakespeare- 
ska  tekniken.  Demostenes'  ironiska  tal  till  medborgarna  på- 
minner om  Antonii  stora  tal  vid  Julius  Cesars  lik.  Hermiones 
karaktär  är  väsentligen  formad  över  Jungfrun  av  Orleans,  kvin- 
nan, som  offrar  sig  för  fäderneslandet  och  som  i  Magda  v.  Dolckes 
framställning  väckt  Strindbergs  beundran.  Men  trots  alla  dessa 
påverkningar  är  dramat  förvånansvärt  självständigt  för  att  vara 
av  en  så  ung  författare.    Sedemålningen  är  välgjord,  om  man 


AUGUST  STRINDBERG 


6 1 


tänker  på  tiden,  då  den  skrevs.  Det  är  det  grekiska  förfallet, 
som  skildras.  Kallimakos  och  hans  krets  tro  ej  längre  på  gu- 
darna och  håna  Hellas'  forna  storhet.  Intressant  är  det  att  se, 
att  redan  här  lyckas  Strindberg  bäst  i  skildringen  av  ondskans 
fenomen.  Njutningslystnaden  och  fegheten  framställas  med 
större  kraft  än  de  ädla  och  upphöjda  känslorna.  Den  cynism, 
varmed  Kallimakos  blottar  sin  feghet,  är  djärvt  och  skickligt 
tolkad.  Något  större  intresse  uppväcker  dock  icke  numera  detta 
drama.    Blankversen  är  icke  heller  vidare  lyckligt  behandlad. 

Det  senare  gäller  också  om  det  första  drama  han  fick  spelat, 
enaktaren  /  Rom,  som  skrevs  på  våren  1870  och  spelades  på 
Kungliga  teatern  i  september.  Det  gick  elva  gånger.  Stycket 
dramatiserar  en  bekant  anekdot  ur  Thorvaldsens  liv.  Konstnä- 
ren står  just  i  begrepp  att  packa  sina  saker  för  att  återvända 
till  Köpenhamn.  Han  har  icke  rönt  någon  uppmuntran,  och 
hans  tillgångar  äro  slut.  Hans  vän,  Pedersen,  söker  emellertid 
övertala  honom  att  stanna.  Framgången  kan  icke  dröja.  Han 
har  ju  fullbordat  Jasonstatyen,  som  står  där  snövit  och  rank  i 
ateljén.  Men  Thorvaldsen  tvekar  liksom  Strindberg  om  sin  kal- 
lelse. Han  fattar  hammaren  för  att  slå  sönder  statyen.  Men 
han  kan  icke.  Han  ser,  att  den  är  kött  av  hans  kött  och  ben 
av  hans  ben.  I  avresans  ögonblick  uppträder  plötsligt  den  engel- 
ske lorden  och  beställer  statyen  i  marmor.    Han  är  räddad. 

Det  är  lätt  att  se  de  verklighetsmoment,  som  här  fått  dik- 
tens omklädnad:  Strindbergs  fattigdom  i  Upsala,  som  tvang 
honom  att  avbryta  studierna.  Och  liksom  Thorvaldsen  ämnar 
sönderslå  sin  staty,  hade  Strindberg  i  ögonblick  av  tvivel  och 
kritik  uppbränt  sina  dramer  »Blotsven»  och  »Erik  XIV». 

Hans  nästa  stycke  skulle  skaffa  honom  den  gynnare  han 
drömt  om  i  sitt  Romadrama.  Den  fredlöse,  sorgespel  i  e?i  akt 
skrevs  1870.  Det  kom  till  uppförande  den  16  oktober  1871 
och  blev,  som  redan  sagt,  anledning  till  att  Karl  XV  en  kort  tid 
blev  hans  beskyddare. 

Dramat  är  numera  framför  allt  märkligt,  därför  att  det  visar 
Strindbergs  första  anknytning  till  Ibsen.  Dramats  handling  till- 
drager sig  på  gränsen  mellan  hedendom  och  kristendom.  Tor- 


6  2 


AUGUST  STRINDBERG 


finn  heter  en  svensk  viking,  som  flytt  från  Östergötland  och 
slagit  sig  ned  på  Island.  Han  är  ännu  hedning,  en  våldsman, 
hatad  och  fruktad  av  sina  grannar.  Gunnar  älskar  hans  dotter, 
Gunlöd,  men  fadern  har  skilt  dem  åt,  därför  att  Gunnar  är  kristen. 
A  ven  Gunlöd  har  emellertid  i  hemlighet  omfattat  kristendomen. 
Slutligen  förklaras  Torfinn  biltog  och  nedhugges,  men  innan  han 
dör  välsignar  han  Gunnar  och  Gunlöd.  Han  har  dock  slutligen 
besegrats  av  de  kristnes  gud. 

Detta  drama  är  skrivet  i  den  fornnordiska  sagostil,  som  Ibsen 
med  » Haermaendene  på  Helgeland»  gjort  modern.  Strindberg 
har  dock  även  gått  tillbaka  till  de  isländska  sagorna  för  att  finna 
tonen.  Karaktärsteckningen  erinrar  om  »Kongsemnerne»,  som 
är  byggt  över  motsättningen  mellan  Skule  Jarl  och  konung 
Håkon.  Den  senare  är  en  modärn  Alladin,  geniet,  för  vilket 
allt  lyckas.  Skule  är  Noureddin,  trollkarlen,  mångkunnig,  men 
endast  genom  sitt  förbund  med  de  mörka  och  onda  makterna. 
Skule  och  Håkon  eftersträva  herraväldet  över  Norge,  den  förre 
av  ren  maktlystnad  och  avundsjuka,  den  senare  för  att  ena  det 
söndrade  och  skapa  fred.  Håkon  vill  göra  norrmännen  till  ett 
folk.  Till  denna  tanke  kan  Skule  icke  höja  sig.  Han  blir  häpen 
och  förfärad,  när  han  hör  Håkon  framkasta  den.  Han  har  icke 
»kungstanken».  Denna  är  Håkons,  och  icke  ens  när  Skule  stjäl 
den,  lyckas  han  genomföra  den. 

I  Strindbergs  drama  har  Torfinn  drag  av  Skule  Jarl.  Han 
söker  förgöra  kristendomen,  men  det  lyckas  honom  icke,  ty 
han  går  emot  tidens  tankar,  Gunnar  har  något  av  Håkon,  han 
är  den  ljuse,  oförskräckte,  hjälten  som  segrar.  Skalden  Orm, 
som  står  vid  Torfinns  sida,  motsvarar  Jatgejr  i  »Kongs- 
emnerne». 

III. 

»Jag  har  icke  det  skarpaste  huvudet,  men  elden,  min  eld  är 
den  största  i  Sverige»,  skriver  Strindberg  med  djup  självkänne- 
dom någonstädes  i  sina  memoarer.  Han  hade  den  eld,  som 
flammade,  de  ord,  som  lyste  och  tände,  men  även  den  glöd, 
som  i  djupet  förtärde  honom  själv. 


AUGUST  STRINDBERG 


63 


Jag  har  aldrig  fått  en  så  klar  och  levande  föreställning  om 
Strindbergs  lynnesart  och  väsen,  som  då  jag  för  många  år  sedan 
tillbragte  en  hel  dag  tillsammans  med  honom  på  resa.  Det 
var  då  han  på  slutet  av  nittiotalet  efter  sin  landsflykt  hade 
slagit  sig  ned  i  Lund.  Vid  något  tillfälle  skulle  han  över  till 
Köpenhamn  för  att  lyfta  ett  honorar  för  sitt  drama  »Till  Da- 
maskus». Han  behövde  pengarna,  men  då  han  nästan  blev 
sjuk  av  att  resa,  hade  han  svårt  att  komma  i  väg.  Slutligen 
kommo  vi  överens  att  göra  sällskap,  och  en  vacker  julimorgon 
startade  vi.  Det  är  nu  sällan  förknippat  med  större  äventyr 
att  en  vacker  sommardag  fara  från  Lund  över  Sundet,  och  var 
det  icke  heller  denna  gång.  Likvisst  skall  jag  aldrig  glömma 
denna  dag,  så  överfull  var  den  av  växlande  intryck  och  sen- 
sationer. På  morgonen,  när  jag  i  god  tid  kom  ner  till  tåget, 
vandrade  Strindberg,  iförd  respaletå  och  med  käpp  i  handen, 
oroligt  utanför  stationen,  avvaktande  min  ankomst  med  en  be- 
slutsamhet i  minen,  som  kom  mig  att  småle.  Det  hela  var  så 
högtidligt,  som  om  det  var  ett  judarnas  uttåg  ur  Egypten  vi 
skulle  företaga.  När  tåget  satte  sig  i  gång,  sjönk  han  tillbaka 
i  ett  hörn  av  vaggonen,  blundade  och  yttrade  icke  ett  ord. 
Han  tålde  icke  vagnens  skakningar.  När  vi  kommo  fram  i 
Malmö,  skyndade  vi  oss  ned  till  den  danska  båten,  som  om 
det  gällt  livet,  fast  vi  hade  god  tid  och  endast  några  steg  att 
ga.  När  vi  hunnit  ett  stycke  ut  i  Sundet,  försvann  plötsligt 
solen,  och  dimma  sänkte  sig  kring  ångbåten,  som  började  tuta 
för  att  varsko  andra  fartyg  om  sitt  läge.  Jag  antar,  att  Strind- 
berg uppfattade  denna  dimma,  under  sommaren  en  rätt  ovanlig 
företeelse  i  dessa  trakter,  som  speciellt  utsänd  mot  honom.  I 
varje  fall  betraktade  han  den  med  bekymmer  och  misstro,  och 
han  började  fantisera  om  sammanstötningar  och  andra  olyckor. 
Dimman  lättade,  men  han  förföljdes  av  ständigt  nya  hugskott, 
som  försänkte  honom  i  oro. 

Äntligen  kommo  vi  fram  till  Köpenhamn.  Där  möttes  han 
av  sin  danske  översättare,  och  vi  skildes  för  ett  par  timmar. 
Efter  överenskommelse  träffade  jag  honom  åter  utanför  Dagmar- 
kaféet,   där  jag  fann   honom   i   sällskap   med  ett  par  danska 


64 


AUGUST  STRINDBERG 


herrar.  Strindberg  var  då  i  ett  utmärkt  lynne,  tog  upp  plån- 
boken och  visade,  att  den  var  full  av  sedlar.  Medan  vi  ett 
ögonblick  voro  ensamma,  avtalades  det,  att  vi  strax  skulle  bryta 
upp  från  det  övriga  sällskapet  för  att  äta  middag.  Men  därav 
blev  intet.  Den  ene  av  de  närvarande  herrarna  var  gift  med 
en  svensk  operettsångerska.  Strindberg  hade  träffat  paret  i 
Paris,  men  var  i  ögonblicket  icke  synnerligen  angelägen  att 
återse  frun,  som  han  just  meddelat  mig.  Av  sitt  goda  lynne 
lät  han  emellertid  förleda  sig  att  artigt  uttrycka  sitt  beklagande 
över  att  han  ej  denna  gång  fick  tillfälle  att  träffa  henne.  Man- 
nen svarade  lika  artigt  och  kanske  mera  uppriktigt,  att  han 
var  övertygad  om,  att  hans  hustru  också  skulle  bliva  ledsen 
över  att  ej  få  se  Strindberg.  Men  säkerligen  skulle  hon  kunna 
komma  om  en  timme,  om  Strindberg  så  länge  ville  vänta  på 
middagen.  Strindberg  såg  något  tagen  ut,  men  fann  intet  annat 
att  svara  än  att  han  med  nöje  skulle  vänta.  Mannen  telefo- 
nerade, och  vi  väntade.  Den  som  vet,  huru  punktlig  Strindberg 
var  både  med  arbete  och  måltider,  kan  förstå,  huru  han  tog 
det.    Hans  ordinarie  middagstimma  var  redan  överskriden. 

Äntligen  kom  frun,  älskvärd  och  ståtlig,  och  sällskapet 
tågade  över  gatan  in  i  Tivoli.  Nu  blev  det  frågan  om,  på 
vilken  av  Tivolis  många  restauranger  vi  skulle  slå  oss  ned. 
Den  ene  av  köpenhamnarna  föreslog  Nimb,  känt  för  sitt  ut- 
märkta kök.  Men  Strindberg  hade  fått  ögonen  på  en  liten 
restaurang,  som  presenterade  sig  helt  pittoreskt  i  en  lagerlund. 
Där  förklarade  han,  att  han  ville  äta.  Förgäves  invändes,  att 
där  endast  serverades  frukostar  och  kallkök.  Nu  kunde  natur- 
ligen  en  stor  kulinarisk  olycka  inträffat,  som  kunnat  få  en  fram- 
stående plats  i  en  blivande  skildring  av  Strindberg,  uttolkad  som 
ett  eller  annat  anslag  av  »makterna».  Lyckligtvis  var  emel- 
lertid den  ene  av  köpenhamnarna  en  redaktör  i  Politiken.  Han 
försvann  ett  ögonblick  bakom  lagerträden  och  kom  tillbaka  med 
löftet,  att  vi  där  skulle  få  en  middag,  men  att  det  kom  att 
dröja.  Det  dröjde  verkligen  också,  men  slutligen,  sedan  vi  på 
detta  sätt  väntat  i  över  två  timmar,  serverades  en  enkel,  men 
god  middag.    Sedan  satte  vi  oss  utanför  i  den  lilla  lagerlunden 


AUGUST  STRINDBERG 


65 


för  att  dricka  kaffe  och  punsch.  Och  det  gick  nog  så  gemyt- 
ligt till.  Köpenhamnarna  och  den  svenska  sångerskan  pratade 
livligt,  uttryckte  sig  möjligen  stundom  något  världsligt  och  fri- 
volt, fast  icke  på  något  sätt  stötande.  Men  jag  såg  flera 
gånger  på  Strindberg,  att  konversationen  i  den  mystisk-katolska 
stämning  han  då  befann  sig  icke  vidare  tilltalade  honom  —  en 
observation  jag  fick  bekräftad,  då  vi  lämnade  sällskapet.  Det 
första  han  då  sade,  var  nämligen,  att  han  nu  insåg,  att  han  ej 
längre  kunde  vara  tillsammans  med  så  världsliga  människor. 
Deras  ton  stötte  honom. 

Middagen  hade  emellertid  dragit  ut,  och  vi  måste  bryta  upp 
för  att  komma  med,  båten.  Ombord  på  denna  gingo  vi  fram 
och  tillbaka  på  akterdäcket.  Plötsligen  riktade  Strindberg  blicken 
skarpt  ut  mot  horisonten  och  yttrade:  »Se,  båten  svänger, 
kaptenen  är  full».  Strindberg  hade  rätt.  Båten  beskrev  en  stor 
kurva.  Också  jag  kastade  en  blick  ikring  mig  och  tyckte, 
gripen  av  oro,  att  något  var  i  olag.  Men  saken  var  den,  att 
vi  befunno  oss  vid  Saltholmen,  och  där  svänger  alltid  båten 
skarpt,  innan  den  kommer  in  i  Flintrännan.  Jag  kunde  således 
lugna  honom.  —  I  Malmö  hade  vi  en  halvtimma  på  oss,  innan 
tåget  gick.  Vi  slogo  oss  ned  utanför  Kramer,  men  hade  åter- 
igen missödet  att  träffa  på  bekanta,  som  Strindberg  helst  und- 
vikit, varefter  vi  med  vanlig  energi  ilade  till  tåget.  Strindberg 
blundade,  och  äntligen,  äntligen  voro  vi  i  Lund.  Utanför  statio- 
nen tog  jag  avsked  av  honom.  Strindberg  sade  med  djup  känsla: 
»Nu  bör  du  kunna  vara.  trött».  Jag  blev  förvånad,  ty  aldrig 
hade  jag  väntat,  att  han  i  detta  ögonblick  skulle  tänka  på  någon 
annan  än  sig  själv. 

Kan  man  föreställa  sig  något  mera  banalt  och  vardagligt  än 
denna  resa?  Ingenting  hade  hänt,  som  kunnat  bringa  en  vanlig 
människa  ur  jämvikten.  Och  likväl  hade  hela  dagen  varit  en 
enda  kedja  av  ständigt  nya  infall,  stämningar  och  hugskott. 
Den  hade  icke  erbjudit  ett  enda  ögonblick  av  lugn  och  ro 
eller  vila.  Jag  har  icke  relaterat  en  tiondedel  av  dess  små  och 
stora  tilldragelser.  Men  varför  har  jag  överhuvud  relaterat  den? 
Jo,   därför   att  dagen  var  en  typisk  dag  i  Strindbergs  tillvaro. 

5  —  J.  Mortensen. 


66 


AUGUST  STRINDBERG 


Icke  en  av  de  värsta  dagarna  i  hans  liv!  Det  har  funnits  så- 
dana, då  han  kände  sig  som  inför  döden,  som  han  själv  sade. 
Dagar,  då  han  irrade  ensam  och  olycklig  fjärran  från  hem- 
landet, dagar,  då  den  kärlek  han  trott  på  brustit,  eller  då  han 
grät  därför  att  han  icke  hade  pängar  att  sända  till  sina  barn 
och  sin  frånskilda  hustru.  Långt  mindre  orsaker  kunde  för 
övrigt  bringa  honom  ur  jämvikten.  När  klockan  tolv  hans 
arbete  för  dagen  var  slutat,  kunde  han  klaga  över,  att  han  ej 
mera  hade  något  att  göra.  Han  hade  intet  att  läsa,  laborera 
kunde  han  ej,  ty  då  fick  han  sår  i  händerna.  Plötsligen  kunde 
han  utbrista  med  tanke  på  allt,  vad  han  genomgått:  »Vad  har 
jag  egentligen  gjort  i  en  föregående  tillvaro  för  att  behöva 
lida  så  ofantligt  i  denna». 

Icke  heller  var  det  en  av  hans  bästa  dagar.  Även  sådana 
hade  han,  och  det  behövdes  icke  mycket,  för  att  han  från  den 
svartaste  förtvivlan  plötsligt  såg  allt  i  rosenrött.  Det  behövdes 
endast,  att  han  var  fri  från  direkt  överhängande  bekymmer,  att 
arbetet  gått  lätt  och  lekande  under  förmiddagstimmarna  eller 
att  han  erhållit  ett  tidningsurklipp  från  något  världens  hörn, 
som  berättade,  att  ett  eller  annat  av  hans  dramer  spelats,  och 
strax  låg  'hela  livet  solbelyst  framför  honom. 

Nej,  dagen  i  Köpenhamn,  det  var  just  en  genomsnittsdag  .i 
hans  liv.  Det  behövdes  icke  mera  än  detta,  som  på  en  vanlig 
människa  knappast  skulle  gjort  något  intryck  och  intet  minne 
efterlämnat,  för  att  hans  överretligt  känsliga  sinne  skulle  för- 
sättas i  svingningar  och  uppleva  en  serie  av  de  märkligaste 
händelser.  Under  sin  Lundavistelse  bröt  han  en  dag  plötsligt 
upp  och  reste  till  Belgien.  Han  tänkte  stanna  borta  hela  som- 
maren, men  återkom  efter  fjorton  dagar.  Vad  hade  han  icke 
upplevat  under  denna  tid!  Han  hade  träffat  en  underlig  gam- 
mal jude,  med  vilken  han  under  tre  dagars  järnvägresa  diskuterat 
livets  högsta  frågor.  Han  hade  vistats  ett  dygn  i  ett  kloster 
och  hört  Sal  ve  regina  sjungas  av  munkarna  under  nattguds- 
tjänsten i  den  mörka  kyrkan.  Människoöden  hade  snuddat  förbi 
honom.  Han  hade  upplevat  romaner.  I  själva  verket  var  det 
nog   för  att  Strindberg  skulle  uppleva  något,  att  han  gick  ned 


AUGUST  STRINDBERG 


67 


för  en  gata  eller  över  ett  folktomt  torg.  Allt  vad  som  för 
andra  människor  är  och  förblir  småsaker,  som  glida  förbi,  utan 
att  de  knappast  märka  dem,  uppsögs  av  honom  och  sattes  strax 
in  i  ett  större  sammanhang,  först  som  samhällskritik,  senare 
som  mystik. 

I  detta  Strindbergs  förhållande  till  omgivningen  finner  man 
i  själva  verket  förklaringen  till  arten  av  hans  diktning.  Det 
finnes  många  diktare,  vars  liv  stå  i  den  skarpaste  motsats  till 
deras  författarskap.  Hos  Strindberg  är  det  tvärtom.  Allt  vad 
han  skrivit  är  baserat  på  hans  egna  sensationer.  Han  har  i 
sannaste  mening  lidit  sig  till  sina  böcker.  Hela  hans  diktning 
blir  en  passionshistoria. 

Strindberg  var  en  ytterst  skarp  observatör.  Många  av  hans 
skildringar,  som  just  utmärka  sig  genom  en  rikedom  på  livligt 
uppfattade  och  klart  återgivna  smådrag,  vittna  om  huru  djupt 
och  skarpt  han  sett  och  med  vilken  intensitet  och  kärlek  han 
kunde  leva  sig  in  i  naturens  liv.  Men  därmed  är  visst  icke 
sagt,  att  den  tolkning  han  gav  dessa  bilder  alltid  var  lika  nykter 
och  realistisk.  Tvärtom  lyser  nästan  alltid  på  någon  punkt 
det  fantastiska  fram  i  hans  berättelse,  han  lägger  ett  helt  nytt 
innehåll  i  bilden.  Och  detta  innehåll  är  färgat  av  hans  eget 
subjektiva  väsen.  Detta  hans  sätt  att  tänka  framkommer  tyd- 
ligt i  den  lilla  skildringen  av  överresan  till  Malmö:  han  såg, 
att  båten  vände,  något  som  de  flesta  icke  navigationsvana 
knappast  skulle  observerat,  men  hans  sätt  att  förklara  före- 
teelsen, därmed  att  kaptenen  var  full,  var  felaktig  och  präglad 
av  hans  allmänna  misantropi. 

Det  som  icke  minst  begränsar  Strindbergs  uppfattning  är 
dess  ensidiga  styrka.  Vanligen  ser  han  endast  en  sida  åt 
gången.  Han  berättar  i  Författaren,  att  han  »erinrade  sig, 
hurusom  den  tiden  han  börjat  studera  geologi,  den  första  sten- 
art  han  observerat  under  en  exkursion  var  devonisk  kalk,  mörk- 
blå med  vita  kvartsstreckar,  ty  han  bodde  händelsevis  i  en 
trakt,  där  denna  formation  låg  blottad.  Under  de  följande 
fjorton  dagarna  såg  han  bara  devonisk  kalk,  vart  han  kom.» 
Han   såg  den  »i  stenmurar,  i  vägens  makadamisering,  i  trapp- 


68 


AUGUST  STRINDBERG 


steg,  i  kakelugnsstenar.  Han  gjorde  en  liten  resa,  och  han 
såg  varken  människor  eller  hus  eller  träd  utan  bara  klippor 
och  stratifikationer,  och  bland  dem  föll  alltid  ögat  på  devonisk 
kalk.  Han  var  besatt  av  devonisk  kalk.»  Strindberg  var  alltid 
besatt  av  ett  eller  annat.  Ur  denna  monomani  härleder  sig 
delvis  den  skarpa  profileringen  i  hans  arbeten,  men  även  över- 
drifterna. Han  blir  också  ständigt  tvungen  att  återtaga  och 
beriktiga  sina  iakttagelser.  Få  författare  erbjuda  ett  så  väx- 
lande spel  av  olika  känslostämningar  och  åskådningssätt,  an- 
passade efter  olika  perioder.  Han  är  pietist,  fritänkare,  mystiker, 
fatalist,  demokrat,  aristokrat,  socialist  och  för  övrigt  litet  av  varje. 
Hans  hudlösa  känslighet  smärtade  för  varje  tryck  och  uppsög 
all  oro  och  jäsluft  omkring  honom.  Han  reagerade  för  tidens 
alla  strömningar  känsligt  som  en  darrande  magnetnål. 

IV. 

De  närmaste  åren,  sedan  Strindberg  bosatt  sig  i  Stockholm, 
äro  säkerligen  bland  de  hårdaste  i  hans  eljest  alltid  bekymmer- 
fulla  liv.  Han  blev  först  medarbetare  i  den  radikala  tidningen 
Stockholms  Aftonpost,  som  börjat  utgivas  av  Birger  Schöldström 
i  december  1871,  och  skrev  dessutom  i  Leas  veckotidning  Svalan. 
På  sommaren  slog  han  sig  ned  på  Kymmendön  och  där  tillkom 
Mäster  Olof,  som  han  i  augusti  1872  inlämnade  till  kungliga 
teatern;  man  uppmanade  honom  emellertid  att  omarbeta  dramat. 
Det  var  för  revolutionärt  i  tonen,  uppfattningen  av  personerna 
stämde  icke  med  den  traditionella. 

Det  var  ett  svårt  slag  för  Strindberg.  Han  hade  väntat  att 
slå  igenom  med  detta  drama  —  det  innehöll  ju  alla  hans  nya 
tankar;  i  stället  fick  han  vänta  ända  till  1881,  innan  han  fick 
det  upp  på  scenen.  Han  hade  väl  också  tänkt  sig,  att  Mäster 
Olofs  antagande  skulle  förbättrat  hans  ställning  och  ekonomiska 
förhållanden.  Nu  stod  han  utan  tillgångar,  och  från  hemmet 
kunde  han  icke  erhålla  hjälp  eller  understöd.  Han  var  den  för- 
lorade sonen. 

Han  försökte  sig  som  redaktör  för  en  försäkringstidning, 
men  den  gick  in  efter  elva  nummer.    Strindberg  såg  som  van- 


AUGUST  STRINDBERG 


69 


ligt  frågorna  från  sin  egen  synpunkt  och  skrev  emot  de  bolags- 
intressen han  var  satt  att  försvara.  På  hösten  flyttade  han  ut 
till  Sandhamn,  där  han  någon  tid  tjänstgjorde  som  telegrafist. 
I  november  inträffade  ett  skeppsbrott  under  särdeles  pittoreska 
omständigheter.  Hela  sceneriet  var  så  nytt  och  måleriskt,  att 
han  fick  lust  att  skildra  det.  Han  skrev  några  brev  till  Dagens 
Nyheter,  färgade  »av  en  viss  lätt  skepsis  blandad  med  en  smula 
känslosamhet».  Dessa  brev  gjorde  lycka.  Man  erbjöd  honom 
en  ganska  förmånlig  anställning  inom  redaktionen.  Men  hans 
kritik  av  teatern  gick  så  stick  i  stäv  mot  den  härskande  smaken, 
att  en  brytning  uppstod.  Han  hamnade  slutligen  i  svenska 
lantmannapartiets  organ  Svenska  Medborgaren,  men  hans  oprak- 
tiskhet och  brist  på  intresse  för  det  aktuella  gjorde  honom 
olämplig  även  här. 

Man  kan  icke  undra  på,  att  under  dessa  förhållanden  hans 
livssyn  mörknade.  Det  är  säkerligen  i  detta  ögonblick,  som 
revolutionären  Strindberg  får  sin  prägel,  den  Strindberg,  som 
gör  oppositionen  under  åttiotalet.  Allt  bidrog  till  att  göra  hans 
världssyn  hopplös.  I  politiken  härskade  reaktionen,  i  religionen 
ortodoxien,  i  litteraturen  efterklangen.  Som  han  själv  säger, 
sökte  han  nu  förenkla  problemen.  Det  gällde  att  slå  sig  igenom 
—  det  var  det  hela.  Han  blev  skeptiker,  cyniker  och  egoist. 
Under  det  han  brottades  med  dessa  tankar  och  känslostämningar, 
fann  han  några  böcker,  som  ytterligare  stärkte  honom  i  de 
stämningar  han  nu  kämpat  sig  in  i.  Han  läste  Tocqueville, 
och  tyckte  sig  finna,  att  ingenstädes  råder  mindre  frihet  än 
i  ett  samhälle  som  det  amerikanska,  där  massorna  voro  enväl- 
diga. Det  blev  slutet  på  hans  demokratiska  drömmar.  Han 
läste  Buckle  och  fick  bekräftelse  på  sin  materialism.  Män- 
niskorna lydde  under  naturlagarna  liksom  alla  andra  organiska 
väsen.  Alla  s.  k.  andliga  egenskaper  vilade  ytterst  på  ett 
materiellt  underlag.  Vid  ett  tillfälligt  besök  i  Upsala  fick  han 
tag  i  ett  häfte  av  Svensk  tidskrift,  som  innehöll  en  framställ- 
ning av  Hartmanns  filosofi.  Han  läste  och  fick  bekräftelse  på 
sina  gamla  misstankar  om  livets  uselhet.  Det  var  pessimismen. 
*  Medvetet  liv  var  smärta,  emedan  omedveten  vilja  var  världs- 


AUGUST  STRINDBERG 


problemens  rörelsekamp  och  medvetandet  hämmade  den  omed- 
vetna viljan.  Det  var  den  gamla  myten  om  kunskapens  träd, 
vars  frukt  gav  vetande  om  vad  som  var  gott  och  ont.  Det 
var  Buddismens  innersta  tro,  detta  var  kristendomens  huvud- 
lära: vanitas  vanitatum.»    Det  hela  var  bosch! 

Det  hela  var  bosch.  Detta  blev  refrängen  på  alla  de  dis- 
kussioner, som  fördes  i  den  lilla  krets  Strindberg  samlat  om- 
kring sig.  Efter  dagens  arbete  gick  han  ner  på  kaféet  för  att 
träffa  sitt  umgänge.  Av  vana  hade  man  stannat  i  ett  inre  rum 
hos  Berns,  vilket  efter  möblernas  färg  fick  namnet  Röda  rum- 
met. Stamtruppen  utgjordes  av  artister,  fattiga  gossar,  bond- 
pojkar utan  uppfostran,  men  bland  dessa  trivdes  han,  därför 
att  de  voro  utan  traditioner  som  han  själv  säger.  Och  med 
traditionerna  hade  han  brutit.  Man  rörde  sig  fritt  från  alla 
regler  och  alla  konvenansband.  Han  kunde  tillagt,  att  lik- 
som han  själv  ruvade  på  att  omskapa  diktningen  voro  dessa, 
friiuftsmåleriets  förtrupper,  i  begrepp  att  bryta  med  det  härs- 
skande  maneret  i  deras  konst,  med  ateljékoloritens  bruna  skuggor, 
med  det  uppstyltade  historiemåleriet  och  den  utnötta,  slickade 
genren  med  sina  familjejournalsanekdoter.  Sällskapet  förstärktes 
ytterligare  av  några  gamla  skolkamrater,  som  redan  uppnått 
olika  ställningar.  Där  var  en  kammarskrivare  vid  hovförvalt- 
ningen och  sällskapets  stora  trumf,  löjtnanten  vid  artilleriet. 
Tonen  var  cynisk  och  materialistisk.  Man  angrep  allt  och 
gjorde  ned  allt.  Det  är  samma  synpunkter  och  samma  tidsrikt- 
ning i  Sverige,  som  Turgenjev  så  mästerligt  skildrat  i  sin  roman 
»Fäder  och  söner».  Strindberg  själv  med  sina  förenklade,  mate- 
rialistiska vyer  över  problemen  är  en  svensk  Bazarov. 

Han  höll  på  att  gå  under.  All  denna  skepticism  och  kritik 
gjorde  honom  steril.  Överallt  hade  han  misslyckats;  ständigt 
hade  han  kastats  ut  som  oduglig.  Det  var,  säger  han,  den 
djupaste  nödens,  sjukdomens  och  förödmjukelsens  tid.  Han 
har  tänkt  på  den,  då  han  i  »Röda  rummet»  skildrar  den  uthung- 
rade Falk,  anställd  i  ett  skandalblad,  i  sällskap  med  ett  par  av 
pressens  sämsta  sluskar,  ätande  på  någon  sylta  vid  Skeppsbron, 


AUGUST  STRINDBERG 


7  1 


då  Borg  uppträder  som  en  räddande  ängel  och  för  honom  in  i 
nya  förhållanden. 

Även  Strindberg  räddades  ur  denna  miljö.  Han  hade  under 
dessa  år  varit  en  flitig  gäst  på  kungliga  biblioteket.  Han  hade 
där  gjort  bekantskap  med  den  gamle  egendomliga  överbiblio- 
tekarien Klemming,  vars  mystiska  och  Swedenborgska  åsikter 
gjorde  intryck  på  honom,  och  med  historikern  Fryxell,  en  av 
de  trägnaste  arbetarna  på  biblioteket,  och  slutligen  hade  han 
fått  en  vän  i  bibliotekarien  Richard  Bergström.  Det  var  närmast 
denne,  som  tog  hand  om  honom  och  föreslog  honom  till  ama- 
nuens vid  biblioteket.  Strindberg  blev  kunglig  sekter,  levde 
på  tidningsskriveri  och  översättning,  studerade  sig  på  lediga 
stunder  in  i  kinesiskan,  skrev  kulturhistoriska  uppsatser,  fick 
medaljer,  blev  ledamot  av  lärda  sällskap,  fikade  till  och  med 
efter  en  rysk  orden  och  höll  på  att  ådraga  sig  »en  hälsosam 
idiotism». 

Samtidigt  utspelades  han  första  kärlekshistoria.  Han  mötte 
en  dag  på  gatan  en  ung  dam,  som  gled  förbi  honom  med  en 
fladdrande  blå  slöja.  Han  blev  från  första  ögonblicket  våldsamt 
förälskad  i  henne,  och  trots  brytningar,  skilsmässa  och  Strind- 
bergs växlande  kärleksöden,  blev  hon  dock  framför  andra  kvinnan 
i  hans  liv.  Det  var  en  ung  finska,  Siri  von  Essen,  gift  med 
en  baron  Wrangel.  Sedan  hon  skilts  från  denne  och  Strind- 
berg erhållit  ett  litet  arvode  vid  biblioteket,  ingingo  de  äkten- 
skap 1877.  Samma  år  utgav  han  sin  första  novellsamling  Från 
Fjerdingen  och  Svartbäcken,  och  han  började  skriva  sin  roman 
Röda  rummet,  vilken  utkom  1879.  Den  mottogs  visserligen 
med  hetsig  kritik,  men  den  väckte  ett  oerhört  uppseende.  1881 
spelades  Mäster  Olof  på  Nya  teatern.  Försöksperioden  var 
slut.  Strindberg  hade  slagit  igenom  och  betraktades  som  en 
framtidsman. 

Dessa  äro  de  yttre  dragen  i  Strindbergs  utvecklingsgång. 
Den  hade  varit  så  full  av  mödor  och  lidanden,  av  »allt  vidrigt 
livet  kan  bjuda  på»,  att  den  satt  märken  i  honom  för  alltid. 
Hans  hårdhet  och  kyla,  hans  bitterhet  och  misstänksamhet  hava 
utkristalliserat  sig  under  dessa  sollösa  ungdomsår.    Att  hans 


72 


AUGUST  STRINDBERG 


väg  blev  så  tung  låg  naturligen  i  hans  egen  sinnesbeskaffenhet; 
han  saknade  mått  och  måtta;  i  medgången  övermodig,  i  mot- 
gången förtvivlad,  kastades  han  utan  jämvikt  mellan  ytterlig- 
heter. Men  det  oförstånd  och  det  hån,  som  mötte  honom  i 
Sverige,  då  han  i  ungdomsåren  brottades  med  tidens  stora  pro- 
blem, ha  säkerligen  även  bidragit  till  att  den  sjukdom,  som 
otvivelaktigt  lurade  i  botten  av  hans  själ,  senare  blev  honom 
övermäktig. 

Till  livets  mångfald  och  rikedom,  till  dess  källor  av  djupt 
och  bittert  vetande  tränger  man  icke  utan  att  betala  köpepen- 
ningen. Strindberg  hade  genomlidit  en  utveckling  av  oskatt- 
bart värde  för  en  blivande  författare.  Redan  från  barnaåren 
hade  han  haft  tillfälle  att  se  livets  växlingar  och  att  studera 
samhället  och  dess  institutioner  från  många  sidor  även  bakom 
kulisserna.  Han  hade  prövat  tillvaron  som  fattig  student,  folk- 
skollärare, informator  i  ett  rikt  judiskt  hus,  medicinare,  skåde- 
spelare, skald,  tidningsman  och  bibliotekarie.  Och  under  denna 
vandring  hade  han  upptagit  alla  de  frön  till  utveckling,  som  flögo 
omkring  i  luften  under  dessa  brytningsår  i  det  svenska  sam- 
hället. 

V. 

Vi  hava  sett,  huru  Srindberg  i  »Fritänkaren»  och  »Den  fred- 
löse» hade  full  anknytning  till  den  härskande  formen  för  dramat. 
Han  hade  upptäckt  Schiller,  Goethe,  Ibsen  och  allas  deras  stam- 
fader Shakespeare.  Denna  tids  tragedi  har  nämligen  formen 
av  ett  drama  med  historiskt  ämne,  men  i  detta  inarbetar  skal- 
den en  idé,  utmärkande  för  hans  egen  tidsålder.  Hjälten  är  en 
stor  intellektuell  personlighet,  vanligen  en  reformator,  som  tecknas 
mot  bakgrunden  av  en  fördärvad  värld  och  som  går  under  i 
försöket  att  förverkliga  sitt  ideal.  Urformen  har  man  i  Hamlet, 
som  grubblar  över  tidens  ruttenhet,  men  ej  har  kraft  att  ned- 
slå det  onda:  »Ur  led  är  tiden,  ve,  att  jag  är  den,  som  föddes 
att  den  vrida  rätt  igen». 

»Mäster  Olof»  går  i  sista  hand  tillbaka  till  den  Shakespeareska 
formen  för  ett  drama   med  dess  blandning  av  allvarliga  och 


AUGUST  STRINDBERG 


73 


komiska  scener  (ölkrogen,  mellanspelet,  scenen  i  Klara  kloster, 
Windrank)  och  av  högt  och  lågt  även  i  personskildringen. 
Många  år  efteråt  skrev  Strindberg,  att  Mäster  Olof  tillkom 
under   intrycken  särskilt  av  Shakespeares  »Julius  Cesar». 

Man  kan  också  i  »Mäster  Olof»  påvisa  enskilda  ställen,  som 
äro   formade  över  Shakespeare.    I  skökoscenen  utbrister  Olof: 

»Svara  mig!     Vem  är  denna  kvinna? 
Mårten : 
Det  är  ingen  kvinna! 
Olof: 
Vad  sägen  I? 
Mårten : 

Det  är  ingen  karl;  fastän  hon  är  förklädd! 
Olof: 

I  sägen  hon,  är  hon  då  icke  kvinna? 
Mårten : 
Det  är  en  sköka.» 

Mönstret  för  denna  scen  med  dess  concettistil  finner  man  i 
dödgrävarscenen  i  »Hamlet»,  där  den  danske  prinsen  frågar  död- 
grävaren: »Ät  vilken  man  gräver  du  denna  grav? 

Dödgrävaren:  At  ingen  man,  herre. 
Hamlet:  At  vilken  kvinna  då? 
Dödgr. :  At  ingen  kvinna  heller. 
Hamlet:  Vem  skall  då  begravas  i  den? 
Dödgr.:  En  som  var  en  kvinna,  herre;  men  gud  fröjde 
själen,  nu  är  hon  död.» 

När  Windrank  söker  dölja  sin  vetskap  om  sammansvärjningen, 
talar  han  oredigt  och  uppsluppet  liksom  en  viss  grupp  av  de 
Shakespeareska  narrarna.  Flera  andra  dylika  partiella  likheter 
mellan  Strindberg  och  Shakespeare  skulle  kunna  anföras,  som 
visa,  att  Strindberg  redan  nu  studerat  den  engelska  dramtikern. 

Don  närmaste  förebilden  för  Mäster  Olof  är  emellertid  icke 
något  Shakespeare-drama  utan  Goethes  »Götz  von  Berlichingen». 
Strindberg  upplyser  oss  själv  därom  i  sin  självbiografi  (i  röda 
rummet).    Det  är  härifrån  han  fått  idéen  att  begagna  prosan, 


74 


AUGUST  STRINDBERG 


att  episkt  uppbygga  dramat  och  indela  det  i  ett  flertal  tablåer, 
men  ej  nyttja  den  traditionella  scenindelningen. 

Slutligen  och  icke  minst  har  Strindberg  påverkats  av  Ibsens 
stora  problemdrama  »Brand».  Om  någon  var  väl  förberedd  att 
förstå  detta,  var  det  Strindberg,  som  genomlupit  hela  utveck- 
lingen från  ortodoxi  till  ateism  och  därunder  icke  minst  varit 
en  ivrig  läsare  av  Kierkegaard.  Det  djupaste  problemet  i  Brand 
är  angreppet  på  människornas  slapphet:  de  vilja  icke  offra  allt 
för  idéen,  och  detta  problem  är  ställt  på  det  religiösa  området: 
människorna  gå  på  ackord  med  gud.  Brand  är  upprorsmannen 
och  reformatorn,  vars  ord  till  folket  är:  allt  eller  intet. 

»Mäster  Olof»  är  Strindbergs  första  storverk.  Det  föreligger 
i  två  olika  versioner,  den  ena  på  prosa,  den  andra  på  vers. 
Prosadramat  skrevs,  som  redan  nämnts,  sommaren  1872  på 
Kymmendön,  men  trycktes  först  1881  i  »I  vårbrytningen».  Då 
det  icke  antogs  till  spelning,  försökte  Strindberg  under  de  när- 
maste åren  omarbeta  det.  På  detta  sätt  tillkom  ett  nytt  drama 
på  vers,  som  efter  många  försök  i  olika  riktningar  var  färdigt 
1876.  Det  trycktes  1878.  Det  blev  likväl  prosadramat,  som 
först  kom  upp  på  scenen.  Versupplagan  spelades  först  1890 
»  på  Dramatiska  teatern.    Strindberg  föredrog  själv  prosadramat, 

som  också  utmärker  sig  genom  större  djärvhet  och  mera  omedel- 
bar kraft.    Det  är  detta,  som  här  först  skall  behandlas. 

»Mäster  Olof»  är  ett  av  dessa  utvalda  diktverk,  som  sätter 
gräns  mellan  gammalt  och  nytt.  Det  är  det  första,  i  vilket 
Strindberg  funnit  uttryck  för  allt  det,  som  under  ungdomen  glött 
i  djupet  av  hans  själ.  Här  uppenbarar  sig  för  första  gången 
den  nya  riktningen,  naturalismen.  Mäster  Olof  är  reformatorn 
och  revolutionären,  en  gestalt,  i  vilken  Strindberg  under  denna 
period  gång  på  gång  inkarnerar  sig. 

När  dramat  börjar,  sitter  Olof  och  »leker»,  som  det  heter. 
Han  inövar  med  sina  scolares  Tobiae  Comedia.  Också  Strind- 
berg hade  sökt  komma  bort  från  livets  allvar  genom  att  »leka», 
som  han  uttrycker  sig,  d.  v.  s.  genom  att  utöva  sin  poetiska 
gärning.   Strindberg  brukade  ju  se  ner  på  denna  som  antikverad. 

Laurentius  Andrae  uppträder  emellertid  och  manar  honom 


AUGUST  STRINDBERG 


7  5 


att  predika,  att  riva  ned  den  gamla  tron,  att  gå  vidare  i  Luthers 
fotspår.  Av  Lars'  ord  märker  man  tydligt,  att  Olof  är  den 
utkorade,  den  av  Herren  utvalde,  som  endast  väntar  på  det 
rätta  ögonblicket  för  att  framträda.  Lars  citerar  för  att  väcka 
honom  ett  bibelställe:  »Och  Herrens  ord  skedde  till  Jeremias. 
Jag  kände  dig,  förrän  jag  tillredde  dig  i  moderlivet,  och  utkå- 
rade  dig,  förrän  du  av  modren  född  vart,  och  satte  dig  till  en 
profet  bland  många  folk.  Men  Jeremias  sade:  'Ack  Herre, 
Herre,  jag  duger  icke  till  att  predika,  ty  jag  är  för  ung'.» 

Med  liknande  ord  söker  Olof  övertyga  Lars,  att  han  ej 
kan  åtaga  sig  värvet.  Likvisst  brinner  han  av  stridslust.  Det 
behövs  endast,  att  vrångheten  lyser  honom  i  ögonen,  för  att  han 
kastar  alla  betänkligheter  och  orädd  stiger  fram.  Biskopen  har 
stängt  kyrkan,  emedan  folket  icke  fullgjort  sina  utskylder  till 
kleresiet.  Olof  låter  då  klockan  ringa  till  vespergudstjänst  och 
predikar  Guds  ord  på  svenska. 

Varom  handlar  nu  dramat?  Man  kunde  vänta  sig,  att  det 
skulle  handla  om  den  lutherska  reformationens  införande  i  Sverige, 
eftersom  Mäster  Olof  är  huvudpersonen.  Men  det  är  icke  fallet. 
Det  är  lätt  att  se,  ty  reformationen  är  genomförd  i  tredje  akten, 
och  då  skulle  således  dramat  varit  slut,  om  det  haft  detta  ämne; 
i  själva  verket  är  det  först  då,  som  hjälten  råkar  in  i  huvud- 
konflikten. 

Visserligen  är  Olof  lutheran  i  den  meningen,  att  han  för- 
dömer katolicismen,  aflatshandeln  och  helgondyrkan.  »Tron  I», 
yttrar  han  till  de  fromma  nunnorna  i  Sankta  Clara  kloster,  då 
de  komma  dragande  i  procession  med  sina  reliker,  »Tron  I,  att 
edra  avgudar  kunna  avvärja  pesten,  som  den  ende  Guden  skickat 
er  till  straff!  Tron  I,  att  Herren  finner  dessa  benstumpar,  som 
I  bären  i  skrinet,  så  behagliga,  att  han  förlåter  edra  gräsliga 
synder!    Bort  med  styggelsen!» 

Men  Mäster  Olof  är  alls  icke  nöjd  med  den  reformation, 
som  genomföres  på  Västerås'  riksdag.  När  adelsmannen  för 
honom  uppläser  de  olika  beslut,  som  där  fattats,  svarar  han: 
»Ar  detta  allt?»  Och  när  adelsmannen  räcker  honom  fullmakten 
på  kyrkoherdebeställningen  i   Storkyrkan,   svarar  han:  »Detta 


7^> 


AUGUST  STRINDBERG 


var  allt  jag  kämpat  och  lidit  för!  En  fullmakt,  en  kunglig  full- 
makt!   Jag  tjänte  Belial  i  stället  för  Gud!» 

När  man  känner  Strindbergs  utveckling  under  dessa  år  och 
erinrar  sig,  huru  han  i  ett  visst  skede  betecknade  sig  som  ateist, 
är  det  klart,  att  han  ej  heller  kunde  vara  intresserad  av  refor- 
mationens införande.  Den  kunde  icke  värma  honom  att  skriva 
ett  drama.    Den  reformation,  som  han  predikade,  var  en  annan. 

Hans  sympati  följer  Gert  och  vederdöparnes  uppträdande  i 
dramat,  den  rörelse,  vilken,  som  Gert  uttrycker  sig,  bär  i  sin 
sköld  ej  blott  uppror  mot  påven  utan  även  mot  kejsaren:  striden 
för  »andligt  liv  och  andlig  frihet».  I  denna  ser  Strindberg 
historiskt  riktigt  den  rörelse,  som  förebådar  franska  revolutionen 
och  socialismen.  »Vår  skörd  var  ej  mogen»,  säger  Gert,  innan 
han  går  till  döden.  »Det  skall  falla  mycket  snö,  om  höstsäden 
skall  gå,  ja,  sekler  skola  förgå,  innan  man  får  se  ens  en  brodd! 
De  sammansvurna  äro  gripna,  säger  man  och  håller  tacksägel- 
ser; man  misstar  sig;  här  gå  sammansvurne  runt  omkring  oss, 
i  de  kungliga  gemaken,  i  kyrkorna  och  på  torgen,  men  de  våga 
ej,  vad  vi  vågat,  dock  skall  det  komma  en  gång.» 

Den  tragiska  konflikten  i  stycket  inträffar,  då  Olof  ansluter 
sig  till  vederdöparna  och  går  emot  konungen.  Sammansvärj- 
ningen upptäckes,  Olof  dömes  till  döden,  men  benådas,  sedan 
han  offentligt  gjort  avbön.  Långt  bort  i  kyrkan  ljuder  Gerts 
sista  ord  till   Olof:  »Avfälling!»    Detta  är  dramats  slutreplik. 

Men  i  djupare  mening  är  även  vederdöparerörelsen  endast 
tänkt  som  ett  särskilt  mönster  i  tidernas  väv.  Vilja  vi  tränga 
ned  till  dramats  grundidé,  måste  vi  gå  ännu  ett  stycke  djupare. 
Strindberg  säger,  att  han  först  tänkt  kalla  dramat  »Vad  är 
sanning?»,  men  han  avstod,  då  titeln  ej  var  lämplig  för  ett 
drama.  Men  den  tanke  han  velat  belysa  är  den:  allt  förändras, 
även  sanningen.  Den  är  alltid  endast  relativ.  Vad  som  var 
sanning  i  går,  behöver  därför  icke  vara  det  i  dag.  Den  lu- 
therska reformationen,  som  var  av  stort  värde,  då  den  genom- 
fördes, betyder  icke  mycket  för  oss  nu  levande.  Allt  är  statt 
i  utveckling.  När  Olofs  moder  förebrår  honom  hans  villoläror 
och  frågar,  om  han  anser,  att  hon  och  släktet  före  henne  levat 


AUGUST  STRINDRERG 


77 


och  trott  och  dött  på  en  lögn,  svarar  han:  »Det  var  icke  en 
lögn,  men  det  har  blivit.  När  du  var  ung,  moder,  hade  du 
rätt,  när  jag  blir  gammal,  ja,  då  har  kanske  jag  orätt!  Man 
växer  inte  i  kapp  med  tiden.» 

Idéen  har  Strindberg  fått  från  Buckle,  och  den  kommer  att 
bliva  en  av  de  ledande  principerna  i  hans  liv.  Här  i  dramat 
formuleras  den  på  det  sättet,  att  ingen  kan  leva  sitt  liv  till 
ända  utan  att  bliva  avfälling  från  sina  föregående  ideal.  Denna 
utvecklingens  idé,  som  i  detta  ögonblick  behärskade  sinnena, 
har  så  fascinerat  Strindberg,  att  han  aldrig  väl  har  trängt  in  i 
en  åsikt,  förrän  han  åter  arbetar  för  att  komma  ut  ur  den. 
Han   är  behärskad  av  stridshästens  lust  att  alltid  vara  i  téten. 

Strindberg  yttrar  i  »I  Röda  rummet»,  att  han  på  biblioteket 
sorgfälligt  studerat  ämnet  och  hade  stora  ark  fulla  med  vad 
han  kallade  lokalfärg,  och  där  han  då  och  då  hämtade  en  touche 
för  att  icke  avsikten  med  stycket  skulle  lysa  för  mycket  igenom. 

Att  han  under  dessa  år  drev  ivriga  studier  lider  intet  tvivel. 
Sedan  han  kommit  in  vid  biblioteket,  hade  han  en  halv  avsikt, 
som  han  själv  säger,  att  kasta  skönlitteraturen  och  i  stället 
ägna  sig  åt  vetenskapligt  författarskap.  Säkerligen  är  det  un- 
der dessa  år,  som  han  skaffar  sig  den  historiska  beläsen- 
het, som  sedan  kom  hans  författarskap  till  godo.  Det  var 
naturligen  också  under  dessa  år,  som  han  gjorde  de  studier, 
vilka  resulterade  i  hans  Gamla  Stockholm  och  Svenska  folket 
i  helg  och  socken.  Att  Strindberg  gjort  ganska  omfattande 
studier  till  Mäster  Olof  framgår  med  all  önskvärd  tydlighet 
ur  Hanna  Rydhs  förtjänstfulla  undersökning  »De  historiska 
källorna  till  Strindbergs  'Mäster  Olof».  Strindberg  hade  »be- 
slutat att  bryta  med  det  gängse  skådespelet  sådant  det  brukade 
tillskäras  på  Fryxell  och  Afzelius» ,  såsom  han  säger  i  självbio- 
grafien. Troligen  har  han  använt  de  flesta  tillgängliga  tryckta 
källor  om  Gustaf  Vasas  historia  såsom  Geijer,  Strinnholm,  Hall- 
man, Erik  Göransson  Tegel.  Dessutom  har  han  gått  tillbaka 
till  den  senares  historia  i  manuskript,  ur  vilken  han  hämtat 
åtskilligt  angående  högförräderiprocessen.  Slutligen  hade  han 
också  rådfrågat  flera  specialarbeten. 


78 


AUGUST  STRINDBERG 


Spåren  av  allt  detta  visa  sig  i  dramat.  »Lokalfärgen»  fin- 
nes där,  men  den  gör  snarast  intryck  av  att  vara  påmålad. 
I  djupare  mening  kan  dramat  knappast  betraktas  som  historiskt. 
Han  diktar  överallt  in  sina  egna  meningar  och  sitt  eget  själs- 
innehåll. Det  moderna  bryter  därför  starkt  igenom  som  i  upp- 
fattningen av  Kristina,  där  hans  egen  tids  kvinnofråga  tydligt 
framträder.  Det  har  för  Strindberg  icke  varit  huvudsaken  att  göra 
ett  historiskt  drama,  utan  att  få  ett  utlopp  för  sitt  revolutionära 
patos.  »Mäster  Olof»  är  ett  problemdrama  och  en  bekännelse- 
skrift.  Strindberg  har  här  hållit  domedag  över  sig  själv  och  livet. 

Detta  dubbelspel  mellan  historisk  skildring  och  modernt 
själsdrama  märka  vi  icke  minst  på  karaktärerna.  Mäster  Olof 
är  reformatorstypen  sådan  han  skildrats  i  en  mångfald  av  ader- 
tonhundratalets  dramer,  en  gestalt,  som  har  sin  bestämda  formu- 
lering i  tidens  tyska  estetik.  Han  är  den  missnöjde,  som  om- 
kring sig  endast  ser  lögn  och  oredlighet  och  känner  sig  svikta 
under  bördan  att  omskapa  tiden  och  människorna. 

I  denne  Mäster  Olof  har  nu  Strindberg,  som  han  själv  upp- 
lyser, diktat  sig  »sådan  han  efter  åratals  självprövning  funnit 
sig  vara.  Äregirig  och  svag  i  viljan;  hänsynslös  när  det  gällde, 
och  undfallande  när  det  icke  gällde;  stort  självförtroende  blan- 
dat med  djupt  missmod;  sansad  och  oförnuftig;  hård  och  vek.» 

Det  är  icke  svårt  att  i  dramats  scener  finna  belägg  för 
dessa  växlande  sinnestillstånd.  Gert  har  klart  genomskådat 
Mäster  Olof,  då  han  sänder  honom  en  anonym  varning  att  ej 
uppstiga  i  predikstolen.  Han  vet  nämligen,  att  detta  endast 
skall  egga  Olof  att  göra  tvärtom.  Han  låter  ej  hejda  sig,  när 
han  är  i  farten.  »At  en  sådan  karl  som  du  säger  man  'låt 
bli  det  där',  då  man  vill  ha  något  gjort.»  Brand  liknar  han 
därutinnan,  att  han  ej  vet  av  några  betänkligheter  utan  endast 
följer  sin  egen  övertygelse.  När  Brand  ser,  att  den  nya  kyrkan 
är  förfelad,  går  han  bort  från  alltsamman.  När  Olof  tror,  att 
Gustaf  ej  menar  allvar  med  reformationen,  kastar  han  fullmak- 
ten på  sin  kyrkoherdebeställning  på  golvet  och  går  över  till 
Gert  och  vederdöparna.  I  moderns  dödsscen  är  han  först  hård 
ända  till  cynism  och  sedan  vek  som  ett  gråtande  barn. 


AUGUST  STRINDBERG 


7  0 


Det  drag  i  Mäster  Olof,  på  vilket  man  icke  minst  igenkän- 
ner Strindberg,  är  att  hela  gestalten  har  en  lyrisk  karaktär. 
Han  flyger  från  stämning  till  stämning,  som  ju  redan  påvisats. 
Stundom  har  man  svårt  att  följa  honom  i  dessa  häftiga  omslag, 
så  omotiverade  förefalla  de.  Detta  är  ett  drag,  som  alltid  skulle 
komma  att  utmärka  Strindberg  och  som  till  och  med  framträder 
ännu  tydligare  i  hans  senare  författarskap.  Damaskusdramat 
utgöres  av  en  serie  dylika  stämningsomslag.  Det  är  på  denna 
punkt,  som  Mäster  Olof  erbjuder  den  största  olikheten  med 
Brand.  Även  Brand  kastas  liksom  alla  dylika  naturer  mellan 
tvivel  och  tro,  mellan  hänförelse  och  missmod,  men  han  över- 
väger alltid,  innan  han  går  vidare.  Mäster  Olof  drives  däremot 
icke  fram  av  den  inre  nödvändighetens  eld,  utan  blir  en  kast- 
boll mellan  yttre  makter. 

Därför  är  det  icke  heller  Olof,  som  leder  händelserna,  utan 
den  drivande  kraften  i  dramat  är  Gert.  Han  är  ytterlighets- 
mannen. Hans  patos  är  utan  tvekan,  utan  vacklan;  han  går 
fram  i  rak  linje.  I  sina  huvuddrag  är  det  därför  samma  karak- 
tär som  Brand.  Båda  löpa  linan  ut  i  dess  logiska  konsekven- 
ser utan  att  taga  hänsyn.  Den  ene  förgås  också  i  snöskredet, 
den  andre  dör  på  bålet. 

Det  skulle  lätt  kunna  tyckas,  som  om  Gert  endast  vore  de- 
klamatören  i  stycket,  men  tvärtom  är  det  kanske  den  mest 
sammansatta  karaktären.  Det  vilar  något  mystiskt  över  honom; 
man  vet  aldrig,  vadan  han  kommer  eller  vart  han  går.  Liksom 
Hamlet  ställer  han  sig  galen  för  att  mera  ogenerat  kunna  tala 
och  handla,  gå  ut  och  in,  var  det  behagar  honom.  Han  har 
sett  och  genomgått  så  mycket,  livet  har  berett  honom  sådana 
missräkningar,  att  han  ej  tar  högtidligt  på  något.  Hans  tal  är 
cyniskt  ironiskt  liksom  Hamlets,  skärande  skarpt,  som  då  han 
talar  till  menigheten,  vilken  väntar  på  sin  herre.  Han  är  mannen, 
som  lever  för  en  idé,  men  han  blottställer  sig  såvitt  möjligt 
aldrig  själv.  Det  är  icke  av  rädsla  för  livhanken,  men  om  han 
doge,  skulle  verket  ramla  samman.  Han  skjuter  andra  framför 
sig.  »Rink  och  Knipperdollink  ha  varit  mina  förtrupper!  De 
skulle  stupa,  det  var  klart;  nu  börjar  mitt  arbete».   Det  är  en- 


So 


AUGUST  STRINDBERG 


dast  en  person,  som  han  icke  vill  offra,  och  det  är  dottern 
Kristina. 

Av  de  övriga  karaktärerna  äro  moderns  och  Kristinas  de 
viktigaste.  Modern  med  sin  fasta  och  oböjliga  tro  representerar 
den  gamla  tiden.  Intressantare  är  emellertid  Kristina.  I  hennes 
förhållande  till  Olof  har  Strindberg  redan  framställt  stötestenarna 
i  ett  modernt  äktenskap.  Ingenstädes  i  dramat  strömmar  lyri- 
ken friskare  än  i  de  växlande  och  upprörda  scenerna  mellan 
de  båda  makarna.  Kristina  är  en  alltigenom  sund  och  naturlig 
kvinna  —  »en  av  de  skönaste,  bland  de  kvinnobilder,  som  fram- 
trätt på  svensk  scen»,  kallar  henne  Wirsén. 

Av  bipersonerna  är  Mårten  en  representant  för  det  förfallna 
munkväsendet,  en  -  begåvad  natur,  som  sjunkit  ner  till  en  rå 
cyniker,  men  ännu  utan  den  festliga  humor,  som  präglar  honom 
i  versupplagan.  Biskop  Brask  är  den  vakne,  världserfarne,  kloke 
och  besinningsfulle.  Anmärkningsvärd  är  den  fördomsfrihet  och 
humanitet,  som  prägla  det  brev  han  sänder  till  Olof;  att  en  så 
ung  man  som  Strindberg  kunnat  fatta  en  så  överlägsen  natur 
vittnar  om  icke  ringa  mogenhet. 

Gustaf  Vasa  själv  skymtar  endast  i  dramats  bakgrund.  Ge- 
stalten låter  icke  jämföra  sig  med  Strindbergs  senare  Gustaf 
Vasa,  där  det  traditionella  så  mästerligt  inarbetats.  Men  ser 
man  på  gestalten  med  tanke  på  det  ögonblick,  då  den  skapa- 
des, vittnar  den  om  ett  djupt  och  originellt  grepp.  Gustaf  Vasa 
har  blivit  en  individualitet,  icke  endast  en  av  de  deklamerande 
kungar,  som  fyllde  tidens  repertoar. 

I  formellt  avseende  står  »Mäster  Olof»  också  mycket  högt. 
Det  är  svårt  att  citera  särskilt  briljanta  scener,  därför  att  det 
är  så  jämnt  skrivet.  Skaldens  kraft  räcker  till  att  utforma  situa- 
tioner och  karaktärer;  därför  äro  också  de  stora  scenerna,  där 
huvudpersonerna  sammandrabba  och  huvudfrågorna  belysas,  de 
som  stå  högst.  Visserligen  är  stämningen  genom  dramat  över- 
vägande lyrisk,  men  hela  behandlingen  vittnar  om  en  ovanlig 
blick  för  scenen:  alla  rollerna  äro  tacksamma  att  spela,  och 
handlingen  är  fullt  utvecklad  i  samtalen  mellan  de  olika  upp- 
trädande.   Dialogen  är  redan  mästerlig.    Det  blixtrar  av  skarpt 


AUGUST  STRINDBERG 


Si 


formade  repliker.  Samtalstonen  är  överallt  naturlig"  och  glider 
med  lätthet  från  det  rent  vardagliga  upp  till  det  patetiska. 

Dramat  antogs  som  sagt  icke  till  spelning.  Det  berömdes 
visserligen  av  Frans  Hedberg,  men  han  kritiserade  det  också: 
Gustaf  Vasa  och  Olaus  Petri  voro  neddragna  och  vanställda. 
Denna  Hedbergs  kritik  antyder  just,  vad  som  var  nytt  i  stycket. 
Det  var  en  ny  dramatisk  stil,  ett  nytt  personligt  behandlings- 
sätt, som  utmärkte  det.  Under  det  att  i  den  föregående  gene- 
rationens historiska  drama  allt  hade  varit  konventionellt,  hade 
Strindberg  försökt  att  giva  figurerna  rent  mänsklig  och  mer 
realistisk  gestaltning.  Komiska  och  patetiska  scener  växlade, 
dramat  var  skrivet  på  prosa,  och  hela  dialogen  var  så  indivi- 
duellt behandlad,  att  varje  person  talade  sitt  språk. 

Det  finnes  säkerligen  få  motgångar,  som  gripit  Strindberg- 
så  djupt,  som  nederlaget  med  Mäster  Olof.  Han  fick  vänta 
ända  tills  han  brutit  igenom  med  sin  stora  roman,  innan  han 
blev  spelad.  Han  försökte  att  omarbeta,  men,  säger  han  mycket 
riktigt,  »stycket  var  gjutet  i  ett  block  .  .  Det  kunde  icke  ändras 
utan  att  hans  tankar  ändrades,  och  på  det  fick  han  nu  sätta 
sig  att  vänta.» 

Efter  många  försök  i  olika  riktningar,  varom  de  bevarade 
manuskriptena  vittna,  var  han  dock  1876  färdig  med  en  om- 
arbetning, eller  rättare  sagt  ett  nytt  drama  över  samma  ämne. 
Innehållet  är  i  huvudsak  detsamma.  Olof  tjänar  först  konungen 
och  arbetar  för  reformationens  genomförande;  då  han  icke  fin- 
ner Västerås'  riksdags  beslut  tillräckligt  radikala,  går  han  över 
till  vederdöparna,  men  deras  sammansvärjning  upptäckes.  Olof 
dömes  till  döden,  men  benådas. 

I  själva  verket  är  det  dock  ett  helt  nytt  skådespel.  Prosa- 
stycket var  ett  Sturm  und  Dräng  drama  av  revolutionär  inne- 
börd. Versdramat  är  skrivet  av  en  skeptiker,  för  vilken  alla 
ha  rätt  från  någon  synpunkt.  Gert,  anarkisten,  som  varit  den 
drivande  kraften  i  det  förra  dramat,  har  här  sjunkit  ned  till  en 
bifigur.  Mäster  Olof  gör  icke  längre  avbön  blott  i  yttre  måtto. 
Man  anar,  att  livet  böjt  honom.  Därigenom  blir  avslutningen 
försonligare.    Överhuvud   äro   ton  och  anda  i  dramat  mildare. 

6  —  18338.     J-  Mortensen. 


82  AUGUST  STRINDBERG 

Krogscenen  såsom  för  burlesk  är  struken,  och  modern  dör  icke 
med  en  förbannelse  över  sonen  på  sina  läppar. 

Tekniken  i  dramat  har  blivit  en  helt  annan.  I  den  första 
versionen  var  den  episk  och  brett  utmålande  efter  mönster  av 
Goethe.  Nu  är  den  fransk  och  långt  mera  koncentrerad  och 
dramatiskt  tillspetsad.  Dramat  börjar  logiskt  med  en  skildring 
av  klosterlivet  —  en  ypperlig  inledning  för  att  motivera  nöd- 
vändigheten av  en  reformation.  Denna  exposition  är  mästerlig  — 
kanske  den  yppersta  scenföljden  i  hela  dramat.  Det  är  en 
ljuvlig  pingstafton.  Novisen  sitter  i  gapstocken,  därför  att  han 
haft  smussel  med  nunnorna.  Den  fete  syndaren  Mårten,  som 
här  lyser  av  festlig  humor  långt  mera  än  i  det  förra  dramat, 
kommer  från  jakten  i  strålande  humör  med  en  fet  hare  i  jakt- 
väskan. En  av  kockarna  löper  över  gården  med  en  kastrull, 
som  sprider  en  ljuvlig  doft,  vilken  Mårtens  fina  näsa  tyder  som 
gåsstek;  men  biskopen  har  också  kommit  på  visitation.  Från 
refektoriet  ljuda  trumpetstötar,  stoj  och  larm;  det  är  ackom- 
panjemanget till  de  högvördiges  festtal.  Slutligen  se  vi  dem 
själva,  konfessorn  och  biskopen  Jöns  Beldenacke,  feta,  röda, 
alltför  mätta,  pustande  promenera  mellan  de  blommande  syren- 
häckarna och  begiva  sig  ned  till  grottan  vid  sjön  för  att  sova 
middag.  All  denna  skörlevnad  glider  förbi  Mäster  Olofs  fana- 
tiska ögon,  där  han,  skrivande,  läsande  och  förbannande  mun- 
karnas syndfullhet,  utbrister:  »O,  att  jag  kunde  störta  detta 
hednahus  över  deras  huvuden!» 

.  Mitt  i  denna  tavla  av  tidens  klosterliv  visar  sig  brodern 
Lars  med  nyheter.  Konungens  marsk  är  i  staden  för  att  visi- 
tera kyrkornas  och  klostrens  egendom.  Det  blåser  upp  friska 
vindar.  Olof  önskar  att  få  vara  med.  Tillfället  erbjuder  sig 
strax.  Folket  ropar  på  mässan,  men  prästerna  vägra.  Olof 
ringer  då  i  vesperklockan,  men  avbrytes  av  biskop  Brask,  som 
i  högtidlig  procession  håller  sitt  intåg.  Han  befaller,  att  kani- 
ken  skall  sättas  i  tornet,  men  marsken  inträder  och  förbjuder, 
att  man  fängslar  konungens  troman.  Olof  är  nämnd  till  sekre- 
terare, och  konungen  befaller  honom  att  predika  i  Storkyrkan. 
I  denna  raska  takt  följer  scen  på  scen  genom  alla  de  fem  akterna. 


AUGUST  STRINDBERG 


83 


Koncentrationen  utsträcker  sig  även  till  de  uppträdande  per- 
sonerna. Gert  är  undanskjuten,  så  att  Olof  överallt  är  huvud- 
personen; i  prosadramat  spelade  Gustaf  Vasa  och  marsken  i 
själva  verket  samma  roll.  Här  är  kungen  försvunnen  och  re- 
presenteras av  marsken. 

Den  lyriska  stämningen  över  dramat  är  i  ännu  högre  grad 
utmärkande  för  versupplagan,  som  har  något  luftigt  och  vår- 
friskt  över  sig. 

VI. 

Nederlaget  med  Mäster  Olof  glömde  Strindberg  aldrig. 
Under  den  första  tiden  sökte  han  komma  bort  från  författar- 
skapet och  slå  in  på  ämbetsmannavägen.  Liksom  Falk  söker 
döva  sig  med  numismatik,  höll  han  på  att  idiotisera  sig  med 
kinesiska. 

Emellertid  skrev  han  under  sjuttiotalets  första  år  några  prosa- 
uppsatser. De  utkommo  samlade  under  rubrikerna  Från  havet 
och  Här  och  där  i  »I  vårbrytningen  »  (1881).  Till  samma  tid  hör 
också  Från  Fjerdhigen  och  Svartbäcken,  ur  vilken  en  skiss  varit 
synlig  i  »Svenska  Medborgaren»  1872,  samlade  utkommo  de 
under  ovanstående  titel  1877  och  ingingo  sedan  i  »I  vårbryt- 
ningen» 1 88 1. 

Dessa  noveller  ansluta  sig  till  August  Blanches  berättelser 
i  behandlingssättet.  Tydligast  framträder  detta  kanske  i  För' 
konsten,  där  tonen  genomgående  är  känslofull,  som  den  är  hos 
Blanche,  ej  lätt  ironisk,  som  den  snart  blir  hos  Strindberg. 
Den  handlar  om  ett  gammalt  stockholmsoriginal,  som  Blanche 
omnämnt  i  en  av  sina  romaner,  men  greppet  och  stilen  äro 
redan  långt  överlägsna  Blanches  ifråga  om  realism  och  origi- 
nalitet. Särskilt  gäller  detta  om  Upsalastudierna,  som  framställa 
universitetsstaden  i  ny  belysning.  Den  föregående  generatio- 
nens Upsala  var  Glimtens,  som  fröjdat  sig  över  kvartettsång, 
värdshusliv  och  vigg.  Refrängen  på  visan  var:  »Upsala  är 
bäst!»  Strindberg  uttalar  icke  sin  innersta  mening  om  staden, 
som   han  sedan  gjorde  det  i  dagboken,  nämligen  att  Upsala 


84 


AUGUST  STRINDBERG 


var  en  småstadshåla  och  att  professorerna  voro  bönder,  men 
man  kan  läsa  sig  till  denna  mening  mellan  raderna.  Det  är 
liberalismens  uppfattning  av  universitetsstaden,  som  här  kristalli- 
serar sig  i  den  nya  form,  som  sedan  skulle  bliva  åttiotalets  och 
som   i  sinom  tid  lett  till  viktiga  reformer  av  universitetslivet. 

Någon  bestämd  tendens  spåras  emellertid  icke  i  dessa  friska 
och  oförargliga  skildringar,  som  ofta  uppbäras  av  ett  gott  humör. 
Strindberg  vågade  ännu  icke  slå  löst,  som  han  sedan  gjorde  det, 
men  denna  återhållsamhet  har  kommit  den  konstnärliga  fram- 
ställningen till  godo. 

En  av  de  bästa  av  dessa  skisser  är  Inackorderingarna,  som 
med  burlesk  humor  skildrar  livet  på  ett  den  tidens  bättre  mat- 
lokus.  Ett  folknöje  är  ett  lyckat  skämt  med  den  sedan  länge 
avskaffade  latinskrivningen  pro  gradu.  Dessutom  tecknar  Strind- 
berg en  serie  typer  av  den  nya  tidens  student.  Ensittaren, 
som  förefaller  som  ett  mysterium,  eftersom  han  håller  alla  på 
avstånd  och  lever  ensam  med  en  gammal  städerska,  endast 
sysselsatt  med  sina  studier.  Han  tar  slutligen  en  glänsande 
examen,  flyr  från  universitetsstaden  och  uppenbarar  hemligheten 
av  sina  vanor:  han  har  skött  sin  mage,  som  blivit  förstörd  av 
nikotin.  I  Det  gamla  och  det  nya  ställes  den  gamle  överliggaren 
gentemot  den  nya  tidens  student,  under  det  att  man  i  Offret 
har  ett  återsken  av  Strindbergs  egen  kamp  med  nöden  under 
hans  studieår  i  Upsala.  Skalden  och  poeten  förhånar  de  gamla 
estetidealen,  »idealisten»,  skalden  med  långt  hår  och  sjaskiga 
kläder. 

I  många  avseenden  förebåda  dessa  skisser  redan  Röda  rum- 
met, den  roman  med  vilken  Strindberg  bröt  igenom,  när  den 
1879  utkom. 

»Röda  rummet»  är  skrivet  över  Strindbergs  egna  erfaren- 
heter under  sjuttiotalet,  då  han  under  försöken  att  bryta  sig  en 
bana  hårdhänt  tumlades  om  i  livets  virvlar.  Boken  har  som 
motto  ett  citat  av  Voltaire:  »Rien  n'est  si  désagréable  que 
d'étre  pendu  obscurément».  Man  återfinner  här  tydligt  som 
två  olika  skikt  i  en  geologisk  formation  de  tvenne  kamrat- 
kretsar han  umgåtts  i,  artisterna,  som  behagade  honom,  därför 


AUGUST  STRINDBERG 


»5 


att  de  voro  fria  från  alla  vedertagna  och  inlärda  meningar,  och 
läkarna  och  naturforskarna,  med  vilka  han  kunde  utbyta  sina 
radikala  teorier.  Tonen  i  romanen  är  präglad  av  den  blandning 
av  cynism  oah  sentimentalitet,  som  var  utmärkande  för  dessa 
kretsar. 

Strindberg  har  själv  meddelat,  att  mönstret  för  »Röda  rum- 
met» var  Dickens'  romaner.  Som  yngre  hade  han  läst  David 
Copperfield  men  funnit  den  tråkig.  Men  när  han  på  en  väns 
uppmaning  ånyo  tog  den  i  sin  hand,  blev  han  alldeles  förtjust 
och  läste  igenom  hela  Dickens.  Snart  såg  han,  att  den  kärleks- 
fulle författaren,  som  under  tårar  och  löjen  betraktade  de  van- 
lottades öden,  kunde  vara  ganska  hätsk,  när  han  angrep,  vad 
han  ansåg  vara  missförhållanden  i  det  sociala  livet  och  att  han 
varken  skonade  personer  eller  vördnadsvärda  institutioner.  Det 
var  således  Dickens'  angrepp  på  de  sociala  missförhållandena, 
som  slog  an  på  Strindberg.  Han  beslöt  nu  att  själv  rikta  ett 
samlat  anfall  på  detta  samhälle,  som  han  aldrig  kunnat  försona 
sig  med. 

Det  har  nog  varit  Strindbergs  mening  att  dels  teckna  hjäl- 
tens karaktärsutveckling,  dels  att  skriva  en  sedeskildring.  Det 
förra  har  i  varje  fall  icke  lyckats  för  honom;  överhuvud  har 
Strindberg  sällan  lyckats  giva  en  verklig  karaktärsutveckling.  Falk 
omvänder  sig  visserligen  eller  rättare  han  blir  tvungen  att  böja 
sig  in  under  samhällsförhållandena;  men  han  är  i  själva  verket 
samme  revolutionär  han  alltid  varit.  I  grund  och  botten  är  det 
samma  karaktär  som  hos  Mäster  Olof:  han  har  ett  mäktigt 
revolutionärt  patos,  men  blir  tvungen  att  foga  sig.  Han  är 
lyriskt  uppblossande  och  slår  över  från  den  ena  ytterligheten  till 
den  andra,  men  som  personlighet  är  han  knappast  av  något 
större  intresse.  Han  är  endast  det  sammanhållande  bandet  i 
de  olika  tavlor,  som  upprullas,  eller  som  Strindberg  träffande 
uttryckt  det:  samhället  skulle  passera  revy  för  en  modern  man; 
denne  fann  han  i  tidningsreferenten.  Det  är  samma  komposition 
som  i  Dickens'  »Pickwickklubben»  och  för  övrigt  i  många  andra 
sedeskildringar.  Huvudpersonen  Arvid  Falk  övergiver  ämbets- 
mannabanan,  emedan   han   är  radikal  och  vill  bliva  författare. 


86 


AUGUST  STRINDBERG 


Han  blir  medarbetare  i  en  tidning  och  får  på  detta  sätt  inblick 
i  pressens  organisation,  i  förläggarvärlden,  i  affärsförhållandena; 
småningom  sjunker  han  ned  till  skandalpressen,  men  räddas  av 
materialisten  Borg,  som  söker  ge  den  allt  för  känslige  idealisten 
en  mera  cynisk  och  praktisk  synpunkt  på  världen.  Då  samtidigt 
hans  dikter  utkomma  och  väcka  uppmärksamhet,  kan  han  ånyo 
göra  sin  entré  i  ämbetsmannavärlden  och  återvinnas  åt  samhället. 

Redan  i  »Mäster  Olof»  hade  Strindberg  sökt  avslöja  tiden, 
men  här,  varest  den  historiska  omklädnaden  är  bortkastad, 
kommer  han  den  betydligt  närmare.  En  så  genomförd  satir  på 
det  svenska  samhället  och  de  härskande  meningarna  var  något 
fullkomligt  nytt  i  Sverige.  Det  vimlade  i  arbetet  av  angrepp 
på  allt  och  alla.  Vilka  interiörer  lämnade  icke  Strindberg  av 
dessa  svenska  ämbetsverk  med  deras  byråkratiska  vanor  och 
med  de  underliga  namnen  Kollegiet  för  bränvinsbränningen, 
Kollegiet  för  utbetalandet  av  Ämbetsmännens  löner  o.  s.  v. 
Han  gisslade  bolagssvindeln,  den  frireligiösa  rörelsen,  välgören- 
hetssällskapen, som  gåvo  överklassens  fruar  en  slags  sysselsätt- 
ning. Den  konservativa  och  den  liberala  pressen  hudflängdes 
obarmhärtigt  i  sina  representanter  Gråkappan,  Rödluvan  och 
Den  obesticklige.  Boströms  filosofi,  Konstakademiens  föråldrade 
åskådningar,  den  överdrivna  svenskpatriotismen  avhånades,  och 
snickare  Erikssons  anföranden  i  Vita  Bergen  eller  på  arbetare- 
föreningen siade  redan  om  socialismens  frammarsch. 

Många  av  bokens  scener  voro  ytterst  dristiga,  och  alla  ut- 
märkte sig  för  en  naturalism  i  skildringen,  som  var  banbrytande. 
*  Några  halvrusiga  bohémeherrars  nattliga  besök  hos  en  sköka, 
två  välgörande  fruars  löjliga  uppträdande  hos  de  fattiga  i  Vita 
bergen,  begravningen  av  det  odöpta  barnet  hos  den  ogifte 
Struve  och  hans  älskarinna,  avslutad  med  några  råa  dryckes- 
scener  på  Norrbacka  —  se  där  några  av  de  skildringar,  som 
väckte  mest  uppseende.  Flera  av  de  uppträdande  personerna 
voro  av  samma  grova  skrot  och  korn.  Arvids  broder,  gross- 
handlaren och  procentaren  Carl  Nicolaus  Falk,  fräck,  rå,  matande 
sina  snyltgäster,  som  han  kuschar  och  misshandlar  som  hundar; 
doktor  Borg  med  ett  ansikte  »som  en  rutten  broplanka»  och 


AUGUST  STRINDBERG 


87 


av  en  råhet,  som  icke  var  ovanlig  bland  medicinare  från  denna 
tid,  men  i  grund  och  botten  en  bra  och  sympatisk  karl,  vilket 
man  däremot  ej  kan  säga  om  litteratören  Struve,  fal,  falsk  och 
genomömklig,  ingenuen  Agnes,  på  samma  gång  förlovad  med 
Rehnhjelm  och  älskarinna  ät  Falander  och  som  får  debut  genom 
att  sälja  sin  gunst  åt  teaterdirektören.  Sådana  scener  och  sådant 
sällskap  var  man  icke  van  vid  i  sextiotalets  romaner. 

Men  dessa  karaktärer  voro  återgivna  med  en  kraftig  och 
schvungfull  pensel  och  med  impressionistisk  tydlighet.  Många 
av  dem  äro  utförda  över  levande  modell  och  redan  här  kan 
man  se,  med  vilken  genialitet  Strindberg  förmådde  att  avskala 
en  personlighet  och  trovärdigt  återgiva  kärnan.  Situationerna 
utmärkte  sig  i  allmänhet  genom  en  rent  av  dramatisk  livaktighet. 
Vad  som  icke  minst  bidrog  till  bokens  framgång  var  det  bur- 
leska drag,  som  genomgick  de  flesta  av  skildringarna.  De  voro 
närmast  karrikerade.  Det  kan  tyckas,  som  om  detta  skulle 
skada  deras  sanningsvärde,  men  det  är  knappast  fallet,  när 
blicken  som  här  är  tillräckligt  djup  och  skarp.  Burlesken  blir 
i  så  fall  endast  som  en  ljusglimt  i  den  mörka  tavlan,  som  en 
befriande  motsättning  mot  grunduppfattningens  svart  i  svart. 
Voltaire  har  i  den  mörkaste  och  bittraste  av  alla  sina  skild- 
ringar, »Candide»,  begagnat  sig  av  samma  maner.  Strindberg 
hade  lärt  det  av  Dickens,  som  tack  vare  denna  sin  humor  fått 
den  engelska  publiken  att  svälja  så  många  bittra  piller.  Huru 
lustiga  äro  icke  de  farsartade  skildringarna  av  domstolsscenerna 
och  de  olika  advokaternas  uppträdande  i  »Pickwickklubben»,  som 
likväl  så  obarmhärtigt  avslöjar  all  humbugen  i  det  engelska 
rättsväsendet.  Strindbergs  skildringar  av  pressen  eller  förläggar- 
världen  eller  ämbetsverken  utgöra,  fast  karrikerade,  en  satir  av 
våldsam  kraft  och  sanning.  I  Struve  har  han  tecknat  genom- 
snittstypen av  denna  tids  journalist,  eller  som  han  länge  i 
Sverige  kallats  »murveln»,  denne  vanligen  hälft  förfallne  student, 
som  fått  gripa  till  det  då  i  Sverige  mest  föraktade  av  alla  yrken 
och  som  var  så  illa  lönad,  att  han  aldrig  kunde  gifta  sig,  aldrig 
ha  snygga  kläder  eller  rent  linne.  En  redaktion  vid  denna  tid 
utgjordes  ofta  av  en  samling  dylika,  oftast  begåvade,  men  hälft 


88 


AUGUST  STRINDBERG 


förfallna  och  försupna  individer,  som  voro  gifta  till  vänster  med 
varietédamer  eller  arbeterskor. 

Nytt  som  innehållet  var  också  stilen.  Man  behöver  endast 
öppna  boken  för  att  på  dess  första  sida  finna  en  skildring  som 
denna:  »Det  var  en  afton  i  början  av  maj.  Den  lilla  trädgården 
på  Mosebacke  hade  ännu  icke  blivit  öppnad  för  allmänheten,  och 
rabatterna  voro  ej  uppgrävda;  snödropparna  hade  arbetat  sig 
upp  genom  fjorårets  lövsamlingar  och  höllo  just  på  att  sluta 
sin  korta  verksamhet  för  att  lämna  plats  åt  de  ömtåligare  safT- 
ransblommorna,  vilka  tagit  skydd  under  ett  ofruktsamt  päron- 
träd; syrenerna  väntade  på  sydlig  vind  för  att  få  gå  i  blom, 
men  lindarna  bjödo  ännu  kärleksfilter  i  sina  obrustna  knoppar 
åt  bofinkarne,  som  börjat  bygga  sina  lavklädda  bon  mellan 
stam  och  gren;  ännu  hade  ingen  mänskofot  trampat  sand- 
gångarne sedan  sista  vinterns  snö  gått  bort,  och  därför  levdes 
ett  obesvärat  liv  därinne  av  både  djur  och  blommor.  Gråspar- 
varne höllo  på  att  samla  upp  skräp,  som  de  sedan  gömde  under 
takpannorna  på  navigationsskolans  hus;  de  drogos  om  spillror 
av  rakethylsor  från  sista  höstfyrverkeriet,  de  plockade  halmen 
från  unga  träd,  som  året  förut  sluppit  ur  skolan  på  Rosendal  — 
och  allting  sågo  de!  De  hittade  barége-lappar  i  bersåer  och 
kunde  mellan  stickorna  på  en  bänkfot  draga  fram  hårtappar 
efter  hundar,  som  icke  slagits  där  sedan  Josefinadagen  i  fjor. 
Där  var  ett  liv  och  ett  kiv.» 

Denna  skildring  av  våren  på  Mosebacke  har  blivit  klassisk. 
Här  finns  icke  den  schablonmässiga  utmålningen  av  vårens  an- 
komst med  idel  vackra  ord.  Allt  är  sett  med  egna  ögon,  skarpt 
uppfattat  in  i  minsta  detaljer  och  rent  impressionistiskt  återgivet. 
Denna  stil  med  sina  naturvetenskapliga  bilder,  sin  noggranna 
redogörelse  t.  ex.  för  det  material,  som  gråsparvarna  använde 
för  att  bygga  bo,  betecknar  den  naturalistiska  prosans  genom- 
brott i  svensk  litteratur. 

»Röda  Rummet»  var  den  samhällssatir,  som  tiden  väntade 
på.  Den  piskade  de  goda  svenska  medborgarna  i  ansiktet  som 
en  hagelby,  men  den  rensade  luften.  Naturalismen  hade  gjort 
sin  första  stora  insats. 


AUGUST  STRINDBERG 


89 


VII. 

Med  »Röda  rummet»  intager  Strindberg  första  platsen  i  den 
dåtida  litteraturen.  Man  väntade  mycket  av  honom;  hans  ar- 
beten mottogos  med  entusiasm,  men  möttes  också  av  våldsam 
kritik.  Genom  sin  djärvhet  röjde  han  väg  för  en  helt  ny  litteratur, 
som  nu  började  växa  upp  i  hans  spår. 

Han  kunde  nu  utgiva  sina  samlade  ungdomsarbeten  (»I  vår- 
brytningen» 1 88 1),  och  äntligen  efter  nio  års  väntan  kom  »Mäster 
Olof»  upp  på  scenen.  Den,  som  grävde  honom  upp  ur  glöm- 
skan, var  Ludvig  Josephson,  ledaren  av  Nya  teatern,  som  vid 
jultiden  1881  spelade  stycket  i  dess  första  version.  Tillstyckets 
framgång  bidrog  icke  minst  Emil  Hillbergs  utmärkta  framställ- 
ning av  Gert  Bokpräntare.    Stycket  gick  ett  femtiotal  gånger. 

Framgången  med  »Röda  rummet»  stämde  Strindbergs  sinne 
försonligare;  dessutom  väntade  han  att  bliva  far.  Denna  händelse 
gjorde  ett  djupt  intryck  på  honom.  Första  vissheten  härom 
mottog  han  med  fruktan.  Hur  skulle  han  kunna  mottaga  och 
försörja  ett  barn,  och  hur  skulle  nu  hans  drömda  idealäktenskap 
realiseras?  —  »Hustrun,  som  förut  varit  en  kamrat,  fick  en 
annan  valör  som  moder,  och  det  osköna  i  förhållandet,  vilket 
redan  låtit  märka  sig,  försvann.  Ett  stort,  högt  gemensamt 
intresse  förädlade  förhållandet,  gjorde  det  intimare  och  väckte 
slumrande  krafter  till  verksamhet.  Denna  väntans  tid  var  skö- 
nare än  förlovnings-  och  nygiftastiden,  och  den  då  barnet  kom- 
mit den  skönaste  i  hans  liv  .  .  .  För  att  göra  en  glädje  åt 
modern,  vilken  nu  började  oroas  dels  över  sin  bana,  dels  över 
barnets  framtid,  skrev  han  en  pjäs,  för  att  hon  skulle  få  en  roll.» 

Denna  pjäs  var  Gillets  hemlighet,  som  skrevs  från  november 
1879  till  januari  1880.  Stämningen  i  detta  drama  är  förson- 
ligare än  i  »Mäster  Olof».  Sedan  etthundrafemtio  år  tillbaka 
bygger  man  på  Upsaladomen  utan  att  få  den  färdig.  Mäster 
Hans,  som  suttit  som  ålderman  i  byggnadsgillet  och  lett  arbetet, 
är  nu  så  gammal,  att  han  nästan  är  både  döv  och  blind,  och 
man  avsätter  honom  utan  hans  hörande.  Men  till  hans  efter- 
trädare  väljer   man  hans  son  Jacques,  icke  .den  allmänt  såsom 


9  O  AUGUST  STRINDBERG 

dugligast  ansedde  Mäster  Sten,  sedan  Jacques  svurit,  att  han 
känner  gillets  hemlighet,  d.  v.  s.  de  grundtal,  på  vilka  kyrkans 
plan  vilar,  och  utan  vilken  kännedom  byggnaden  icke  kan  slut- 
föras. Jacques  är  en  odugling,  han  tvivlar  ständigt  på  sig  själv, 
han  har  icke  tron. 

Jacques  har  emellertid  begått  mened:  han  känner  icke 
gillets  hemlighet.  För  att  få  veta  den  bryter  han  upp  gilles- 
lådan i  Gerhards  närvaro,  men  han  finner  endast  en  pergaments- 
remsa, och  som  han  icke  kan  läsa,  står  han  där  lika  klok.  Men 
Jacques  lovar,  att  innan  Valborgsmässoaftonen  skall  tornet  stå 
färdigt,  ökat  med  sju  alnar  i  höjden.  Till  tecken  på  att  han 
besitter  gillets  hemlighet,  visar  han  inför  domherren  pergaments- 
remsan, och  det  högljudda  tadlet  tystnar. 

Valborgsmässoaftonen  är  inne.  Tornet  är  rest.  Det  åter- 
står endast  att  infoga  slutstenen,  som  bär  byggmästarens, 
Jacques,  namn.  Sten  är  utsedd  att  gå  upp  i  tornet  och  ringa 
i  klockan  för  första  gången.  Jacques  uppmanas  emellertid  av 
sin  hustru  att  själv  gå  åstad  och  ringa  i  klockorna  för  att 
nedtysta  ryktet  om  att  han  icke  vågar  gå  upp  i  tornet. 

Kvällen  är  redan  inne.  Det  tar  till  att  storma,  och  plötsligt 
börjar  klockan  ringa  i  tornet.  Kordrängen  kommer  in  och 
uppmanar  alla  att  fly  undan,  ty  tornet  ramlar.  Men  det  är 
icke  Jacques,  som  satt  klockan  i  rörelse,  utan  stormen.  Det 
ljuder  ett  dån  som  en  åskknall,  och  tornet  störtar. 

Jacques  har  emellertid  icke,  som  man  tror,  begrafts  i  spill- 
rorna, utan  han  har  lupit  sin  väg.  Nu  kommer  han  tillbaka.  För 
att  rädda  sig  skjuter  han  skulden  på  Jurgen,  den  ene  av 
mästarna,  som  stått  för  smidet  till  bygget.  För  att  befria  sig 
från  Gerhard,  sin  medbrottsling,  lägger  Jacques  arsenik  i  hans 
öl.  Därefter  ärnar  han  mörda  sin  fader.  Han  anser  sig  näm- 
ligen icke  rätt  säker  för  att  denne  icke  plötsligt  kan  komma 
med  upplysningar  vid  ett  eller  annat  olägligt  tillfälle.  Han 
söker  därför  narra  den  gamle,  blinde  fadern  att  störta  ned  i 
källaren. 

Men  denne  har  sett  och  hört  allt.  Han  vaknar  åter  plöts- 
ligt till  medvetande  och  bryter  tystnaden.     Han  uppenbarar 


AUGUST  STRINDBERG 


91 


nu,  att  han  aldrig  känt  hemligheten,  utan  liksom  sonen  svu- 
rit falskt. 

Nu  uppträder  domherren  i  gillet  och  anklagar  Jacques.  Som 
ett  sista  försök  förklarar  Jacques,  att  han  är  i  besittning  av 
hemligheten  och  framtager  pergamentsremsan.  Men  han  kan 
icke  läsa  den,  utan  står  där  som  menedare.  Endast  Sten  kan 
tolka  remsans  innehåll.  Jacques  avsättes,  och  Sten  utses  att 
föra  byggnaden  vidare.  Jacques  finner  en  fristad  hos  sin  hustru 
och  sina  barn,  som  alltjämt  älska  honom. 

Grundtanken  i  dramat  står  skriven  på  den  pergamentsremsa, 
som  Sten  slutligen  tolkar  för  gillet.  Endast  den  kan  föra 
domen  till  slut,  som  sätter  sin  lit  ej  till  egen  kraft,  men  till 
tron.  Denna  tanke  uttryckes  i  de  båda  huvudpersonernas 
historia,  Jacques  är  en  odugling,  en  tvivlare,  en  inkräktare,  som 
endast  drives  fram  av  lumpen  äregirighet  och  därför  ingen 
högre  rätt  har  att  vara  ålderman.  Sten,  svärmaren,  som  han 
kallas  av  Jacques,  är  däremot  den  utvalde.  Här  återfinner 
man  motsatsen  från  »Den  fredlöse»  och  »Kongsemnerne»,  mot- 
satsen mellan  geniet  och  dess  vrångbild. 

»Gillets  hemlighet*  utmärker  sig  genom  många  enskilda 
skönheter.  Särskilt  första  akten  är  väl  genomförd.  Dialogen 
är  vackert  behandlad  i  en  lätt  arkaiserande  stil,  som  skapar 
tidsstämning,  och  sceniska  effekter  saknas  icke.  Men  riktigt 
välformat  är  dramat  icke  i  gjutningen.  Där  finnas  åtskilliga 
osannolikheter.  Framför  allt  är  slutet  misslyckat.  Det  är 
alltför  vekt.  Jacques,  som  är  avslöjad  som  menedare  och 
ämnat  mörda  både  fadern  och  Gerhard,  undslipper  med 
ämbetets  förlust  och  mottages  av  hustrun  utan  en  förebråelse. 
Denna  avslutning  är  så  mycket  egendomligare,  som  ett  mera 
dramatiskt  och  rättfärdigt  slut  ligger  snubblande  nära.  Om 
författaren  låtit  Jacques  gå  upp  i  tornet  och  störta  ner  med 
detta,  hade  han  lidit  sina  gärningars  lön. 

Men  även  i  sin  djupare  läggning  är  »Gillets  hemlighet» 
icke  oklanderligt,  vilket  säkerligen  beror  därpå,  att  dramat  är 
tänkt  i  Ibsens  stil,  men  att  det  icke  lyckats  Strindberg  att 
genomföra  dennes  komposition  och  uppfattningssätt.    Hos  Ibsen 


92 


AUGUST  STRINDBERG 


är  handlingen  oftast  symboliskt  uppfattad.  Ett  eller  annat 
begrepp,  som  först  användes  i  exakt  mening,  får  småningom 
en  helt  ny  betydelse,  tills  det  i  sig  sammanfattar  hela  dramats 
grundtanke  och  ger  det  perspektiv.  Ett  dylikt  uttryck  är  i 
»Dockhemmet»  »det  vidunderlige»,  i  »Gengangere»  är  det  samma 
uttryck,  som  givit  dramat  namn,  vilket  också  uttrycker  dess 
grundtanke.  Fru  Alving  använder  ordet  först,  då  hon  ser  och 
hör  Osvald  kurtisera  Regine  i  matsalen,  liksom  hon  en  gång 
för  många  år  sedan  sett  hans  fader  i  samma  rum  kurtisera 
Regines  moder.  Under  dramats  gång  kommer  så  ordet  igen, 
var  gång  betydande  mera,  tills  det  slutligen  betecknar  allt 
osunt  och  sjukligt  i  samhället:  »Gengangeragtigt.  Da  jeg  hörte 
Regine  og  Oswald  derinde,  var  det  som  jeg  så  gengangere  for 
mig.  Men  jeg  tror  nsesten,  vi  er  gengangere  allesammen, 
pastor  Manders.  Det  er  ikke  bare  det,  vi  har  arvet  fra  far  og 
mor,  som  går  igen  i  os.  Det  er  alleslags  gamle  afdode  meninger 
og  alskens  gammel  afdod  tro  og  sligt  noget.  Det  er  ikke 
levende  i  os;  men  det  sidder  i  alligevel  og  vi  kan  ikke  bli  det 
kvit.  Bare  jeg  tar  en  avis  og  laeser  i,  er  det  ligesom  jeg  så 
gengangere  smyge  imellem  linjerne.  Der  må  leve  gengangere 
hele  landet  udover.  Der  må  vaere  så  tykt  af  dem  som  sand, 
synes  jeg.    Og  så  er  vi  så  gudsjammerlig  lysraedde  allesammen.» 

Strindberg  har  synbarligen  tänkt  att  på  samma  sätt  lägga 
en  symbolisk  idé  i  sitt  drama.  Men  han  lyckas  icke  samla 
trådarna  rätt  fast  i  sin  hand.  Dramat  handlar  endast  om  Jacques 
och  Stens  privata  mellanhavanden;  den  allmänna  idén  har  icke 
fått  liv  och  växt. 

Vid  denna  tid  påbörjade  Strindberg  ett  par  andra  företag,  av 
vilka  det  ena  blev  ödesdigert  för  hans  framtid. 

Han  uppträdde  nämligen  som  historisk  forskare  eller  åtmin- 
stone som  populär  historieskrivare.  Det  ena  av  dessa  arbeten, 
Gamla  Stockholm,  till  vilket  han  snart  på  grund  av  sjukdom 
måste  skaffa  sig  en  medarbetare  i  Claes  Lundin,  fortgick  utan 
någon  nämnvärd  polemik  och  hade  stor  framgång  hos  publiken. 
Strindberg  har  skrivit  flera  av  de  livligaste  och  friskast  hållna 
skildringarna  i  detta  arbete  som  inledningskapitlet  »En  Stock- 


AUGUST  STRINDBERG 


93 


holmspromenad  på  1730-talet»,  kapitlen  om  jul  och  påsk,  folk- 
nöjen m.  fl. 

Det  andra  av  dessa  arbeten,  Svenska  folket  i  helg  och  socken, 
i  krig  och  fred,  hemma  och  ute  eller  ett  tusen  år  av  svenska 
bildni7igens  och  sedernas  historia,  som  utgavs  under  åren  1 88 1 
— 1882,  kom  däremot  att  vålla  honom  obehag.  Den  uppgift 
han  här  förelagt  sig  var  att  skriva  en  svensk  kulturhistoria,  en 
nog  så  god  idé,  då  denna  sida  av  svensk  historieskrivning  var 
och  är  så  gott  som  obeaktad.  Men  för  att  värdigt  utföras  hade 
den  krävt  en  genial  forskares  hela  livstid.  Den  danske  historikern 
Troels  Lund,  som  1864  under  intrycket  av  det  nederlag  hans 
land  lidit,  fattade  beslutet  att  giva  en  dylik  skildring  av  sitt 
folk,  använde  därpå  så  gott  som  hela  sin  livstid.  Strind- 
berg gick  däremot  till  sitt  allvarliga  företag,  som  om  det  va- 
rit en  lek. 

»  Det  var  särskilt  två  synpunkter,  som  behärskade  Strindberg- 
vid  författandet  av  denna  kulturhistoria.  Han  ville  skänka 
svenska  folket  en  historia  om  dess  öden  av  samma  art,  som 
den  av  honom  högt  beundrade  Buckle  skrivit  om  den  allmänna 
världsutvecklingen,  och  han  ville  angripa  den  föregående  tidens 
överdrivna  uppfattning  av  nationalismen.  I  viss  mån  kan 
Strindbergs  arbete  betraktas  som  en  fortsättning  av  striden 
mellan  Geijer  och  Fryxell. 

Den  senare  synpunkten  framträder  redan  tydligt  i  bokens 
anmälan,  där  han  angriper  Geijer:  »'Då  jag  skriver  svenska 
folkets  historia,  känner  jag  bättre  än  någon,  att  det  är  dess 
konungars',  har  en  kunglig  historieskrivare  i  ett  ödesdigert 
ögonblick  yttrat  och,  vad  värre  är,  han  har  blivit  trodd.  Den 
bok,  han  har  kallat  Svenska  Folkets  Historia,  är  dock  huvud- 
sakligen de  kungliga  familjernas,  officerarnas  och  ämbetsmän- 
nens historia,  här  och  där  försedd  med  några  kortfattade  tillägg, 
om  huru  kungen  'uppmuntrade  näringarna,  bergsbruket,  kons- 
terna' eller  huru  det  var  en  och  annan  hungersnöd  i  landet, 
under  det  kungen  var  ute  i  dessa  krig,  som  ofta  endast  varit 
stora  jaktpartier;  andra  samhällsmedlemmar  än  konungens  tjänare 
hava  icke  blivit  räknade  till  Svenska  Folket  av  vår  berömde 


94 


AUGUST  STRINDBERG 


historieskrivare,  oaktat  denne  ändock  varit  beskylld  för  adels- 
hat. För  att  gottgöra  denna  ensidighet  har  jag  tagit  till  upp- 
gift att  skriva  Svenska  Folkets  Historia  under  Konungarnes 
och  därvid  visa,  hur  litet  dessa  krig  och  dessa  fredsslut  haft 
inflytande  på  Folkets  andliga  utveckling,  vilken  ju  skall  vara 
tillvarons  högsta  ändamål  och  jag  vill  visa,  huru  stundom  under 
de  odugligaste  regenter  Folket  varit  lyckligast,  gjort  de  största 
framsteg  och  självt  framfött  ur  kojorna  sina  profeter  och  väl- 
görare, vilka  gjort  landet  ära  och  gagn.  Jag  vill  även  hava 
tagit  till  uppgift  att  skildra  livet  i  det  lilla,  det  obemärkta,  jag 
vill  göra  dessa  kungliga  Svenska  Historiers  bisak  till  huvudsak, 
ty  jag  tror  de  förtjäna  en  sådan  behandling»  .  .  . 

Uppgiften  var  både  ny  och  stor,  men  Strindberg  gick  för 
lätt  rustad  till  verket,  och  hans  synpunkter  äro  alltför  ofta 
tendentiösa  och  ohistoriska.  Han  angrep  adeln,  judarna,  Gustaf 
Adolf,  Karl  XII,  Leopold,  rensopade  den  svenska  litteraturen 
från  både  stora  och  små  namn.  Det  var  realismen,  som  här 
åtminstone  på  lek  gjorde  sin  entré  i  svensk  historieskrivning. 
Vad  som  brast  var  motiveringen  och  dokumenteringen;  särskilt 
vissa  specialundersökningar  voro  underligt  utförda,  som  den,  i 
vilken  han  på  grund  av  olika  namn  på  den  lilla  insekten  Maria 
Nyckelpiga  vill  bevisa,  att  svenska  folket  uppkommit  ur  två 
olika  stammar.  Betraktar  man  emellertid  arbetet  endast  som 
ett  personligt  inlägg,  som  en  kåserande  översikt  och  ett  utkast 
till  en  blivande  svensk  kulturhistoria,  innehåller  det  mycket  att 
taga  vara  på  och  framför  allt  är  det  roligt  skrivet,  fullt  av 
fantasi,  kvicka  sammanställningar  och  djärva  hugskott. 

I  sin  sluterinran,  som  är  betydligt  blygsammare  än  anmälan, 
betonar  han,  att  han  meddelat  mycket  nytt,  men  också  att  han 
icke  fått  utfört,  vad  han  åsyftade,  då  han  började:  en  svensk 
kulturhistoria. 

Strindberg  blev  överraskad  av  det  mottagande  boken  fick. 
Liknande  meningar,  som  de  han  här  framlagt,  hade  han  under 
de  senare  årens  umgänge  med  män  ur  det  härskande  partiet 
ofta  i  samtal  hört  öppet  uttalas.  Han  kunde  icke  förstå  den 
storm  i  pressen,  som  nu  utbröt. 


AUGUST  STRINDBERG 


95 


I  själva  verket  träffades  han  nu  för  första  gången  allvarligt 
av  kritiken,  —  och  nu  blev  det  också  slut  på  hans  försonliga 
stämning.  »Svenska  folket  i  helg  och  socken»  följes  omedelbart 
av  Det  nya  riket,  skildringar  från  attentatens  ock  jubelfesternas 
tidevarv,  de  båda  böckerna  höra  tillsammans,  huru  olika  de  än 
kunna  förefalla.  De  äro  framsprungna  ur  samma  stämning, 
begäret  att  sätta  över  klyftan  mellan  det  officiella  ordet,  »den 
allmänt  uttalade  meningen»  och  de  åsikter,  som  verkligen  tänktes 
av  folket.  Hade  han  i  det  förra  arbetet  angripit  den  härskande 
uppfattningen  av  svenska  folkets  öden,  angrep  han  här  den 
reaktion,  som  efter  representationsreformen  utbrett  sig  över  landet 
i  stället  för  den  morgonrodnad  till  en  ny  tid  man  då  väntat. 
Strindberg  fortsätter  i  detta  arbete  den  samhällskritik  han  börjat 
i  »Röda  rummet». 

Idéen  till  sitt  arbete  hade  Strindberg  fått  vid  läsningen  av 
Grenville  Murrays  Men  of  the  second  empire,  som  Strindberg 
läste  i  fransk  översättning,  en  samling  kvicka,  synnerligen  person- 
liga skildringar  från  andra  kejsardömet,  men  framställningssättet  är 
liksom  i  »Röda  rummet»  påverkat  av  Dickens'  burleska  maner.  På 
titelbladet  står  också  som  motto  ett  citat  ur  »Pickwickklubben» : 
»Ni  är  en  humbug,  Sir!»...  »Jag  skall  tala  tydligare,  om  ni 
önskar  det.  En  bedragare,  Sir.»  Detta  motto  angiver  Strind- 
bergs syftemål:  han  ville  blotta  all  den  officiella  lögnen  och 
humbugen,  komma  åt  orörligheten  och  stillaståendet  i  det  sven- 
ska samhället.  Och  intet  annat  svenskt  samtida  arbete  har  så 
öppnat  den  stora  allmänhetens  ögon  för  motsatserna  mellan 
gammalt  och  nytt  som  Strindbergs  »Det  nya  riket».  Dess  verkan 
sammanfaller  i  Sverige  med  Max  Nordaus  Die  conventionellen 
Liigen  der  Kidturmenschheit  1883,  som  på  svenska  utkom  1884 
och  som  på  ett  liknande  sätt,  fast  mindre  personligt,  sökte  döda 
föråldrade  och  utlevade  åskådningssätt.  » Alldenstund»,  säger 
Strindberg,  »samhället  är  byggt  på  brutna  överenskommelser, 
det  vill  säga  lögner,  hava  de  ursprungligen  enkla  förhållandena 
blivit  så  invecklade,  att  den  offentliga  lögnen  blivit  en  stående 
nödvändighet,  en  slags  tyst  samhällsöverenskommelse,  som  icke 
utan   sina  vådor  kan  brytas.    Sålunda  ser  man  vilka  förfärliga 


o  6 


AUGUST  STRINDBERG 


rubbningar  ett  i  rattan  tid  uttalat  sant  ord  kan  medföra,  och 
det  är  icke  på  skämt  man  kallar  en  sådan  indiskret  person  sam- 
hällsvådlig.  Åro  vi  själva  oskyldiga?  Hava  vi  aldrig  ljugit? 
Jo,  vi  hava  det  alla,  ända  sedan  vi  voro  barn!  Härmed  mena 
vi  icke  det  försynta  förtigandet  av  obehagliga  men  likgiltiga 
saker,  som  icke  kunna  gagna  uttalade,  men  öka  trevnaden 
outsagda.» 

»Vi  började  i  större  skala,  då  vi  vid  altaret  ljögo  oss  till 
rättigheten  att  få  betala  skatt,  exercera  beväring,  få  syssla  och 
bli  statsråd.  Vi  ljögo  sedan  med  berått  mod  och  med  löjet  på 
läpparna,  då  vi  på  ett  latinskt  lexikon  (när  bibiarne  icke  räckte 
till)  avlade  trohetseden  inför  Akademiska  Konsistorium.» 

»Huru  ofta  ha  vi  icke  sedan  ljugit  i  tentamina!  Professorn 
frågar,  huru  många  personer  i  Gudomen.  Vi  svara  tre,  men 
mena  på  sin  höjd  en.  Professorn  frågar  om  1772  års  revolution 
var  nyttig  eller  skadlig  för  Sverige.  Vi  svara  nyttig,  men  äro 
bergsäkra  på  att  den  var  skadlig.» 

»Professorn  frågar  oss  om  orsakerna  till  Sveriges  deltagande 
i  trettioåriga  kriget.  Vi  svara  religionsnit,  men  veta,  att  det 
var  politik  eller  ärelystnad.  För  tio  år  sedan  svarade  vi  på 
frågan,  vilken  den  enda  förnuftiga  presentationen  är:  stånds- 
representationen; i  dag  svara  vi:  tvåkammarsystemet,  ehuru  vi 
icke  anse  någondera  förnuftig.» 

»När  vi  träda  ut  i  livet  är  det  första  vi  få  lära  oss:  att  tiga; 
förtiga  viktiga  sanningar,  som  förtegna  kunna  skada  medmän- 
niskors och  samhällets  välfärd.» 

»Hur  många  gånger  man  tegat,  då  man  bort  tala!» 

»Vi  bli  ofta  förtjusta  i  medmänniskor,  då  vi  träffa  dem  i 
glada  samkväm!  Varför?  De  upphöra  att  ljuga!  De  äro  sanna! 
Man  blir  betagen  i  sin  bittraste  ovän,  därför  att  man  upptäcker, 
att  han  icke  menat,  vad  han  sagt  på  fullt  allvar,  och  vi  förstå, 
att  omständigheterna  (samhället)  tvungit  honom  att  förfäkta  en 
dumhet.  Han  är  kanske  beredd  att  erkänna  det,  om  han  blir 
varm,  och  de  värsta  kämpar  kunna  le  mot  varandra  som  augurer, 
när  de  råkas  mellan  skål  och  vägg  —  blott  man  icke  håller  tal, 
ty  då  är  man  inne  på  offentligheten  och  då  måste  ljugas.» 


AUGUST  STRINDBERG 


97 


Men  det  är  sällan,  som  han  så  direkt  och  programmäs- 
sigt predikar  sina  meningar.  Vanligen  är  framställningen  rent 
novellistiskt  hållen,  och  satiren  sprudlar  av  kvickhet  och  elak- 
het. Huru  rolig  är  icke  skildringen  av,  hur  skarpskyttevä- 
sendet —  en  stormakt  på  upphällningen  —  ännu  lyckas 
officiellt  existera.  Byggmästare  Husberg,  som  är  chef  för  ett 
kompani,  låter,  då  manskapet  ej  är  villigt  att  infinna  sig  till 
exercisen,  utlösa  de  pantsatta  uniformerna  och  bjuder  på  frukost 
med  brännvin  och  öl.  Tack  vare  dessa  praktiska  anordningar  står 
också  kompaniet  fulltaligt  på  söndagsmorgonen.  Själv  belönas 
byggmästaren  med  inval  i  andra  kammaren  och  en  Vasaorden. 
I  kapitlet  »Svenska  folket»  gör  Strindberg  narr  åt  det  överdrivna 
representationsväsendet  med  braskande  festtal  vid  järnvägsinvig- 
ningar och  jubileer,  de  högtravande  nekrologerna  och  de  hög- 
tidliga redogörelserna  för  sjukdomar  inom  kungliga  familjen  — 
en  parodi  på  det  sätt,  varpå  dylika  tilldragelser  refererades  i 
tidningspressen.  Tonen  är  utmärkt  träffad.  En  annan  gång 
vänder  han  sig  mot  »Våra  entreprenörer»,  eller  alla  de  personer, 
som  i  ett  litet  samhälle  lyckats  tränga  sig  fram  och  göra  sig 
till  envåldsherrar  pä  ett  eller  annat  område.  Där  är  »Ballhorn», 
som  för  tjugufem  år  sedan  »övertagit»  den  svenska  konsthisto- 
rien, vilken  sedan  ej  får  röras  av  någon  annan.  Slutligen  utgiver 
Ballhorn  en  bearbetning  på  100  sidor  av  en  tysk  bearbetning. 
Där  är  den  gamle  skörlevnadsmannen,  som  på  gamla  dagar  slagit 
sig  på  religion  och  botandet  av  svenska  folkets  osedlighet  — 
ett  av  de  bästa  porträtten.  En  av  de  skarpaste  bitarna  angriper 
adelskapet  och  skildrar  ätten  Hund  av  Hutlösas  öden  genom 
tiderna.  De  kvickaste  kapitlen  äro  kanske  dock  de  båda  sista. 
Det  ena  utgör  en  mycket  lustig  parodi  på  den  franska  komedi, 
vilken  under  sjuttio-  och  åttiotalen  huvudsakligen  spelades  på  den 
»nationella»  bildningsanstalt,  som  kallas  den  Dramatiska  teatern. 
Strindberg  ger  här  betalt  för  den  långa  väntan  på  Mäster  Olofs 
uppförande.  Icke  mindre  kvick  är  den  blodiga  satiren  på  Svenska 
akademien  med  dess  rent  realistiska  skildring  av,  huru  vaktmäs- 
taren iordningställer  stora  Börssalen  för  sammankomsten,  vid 
vilken  den  store  okände  skall  intagas,  borstar  fåtöljerna,  under 

7  —  13338.     J>  Moriensen. 


98 


AUGUST  STRINDBERG 


det  han  pietetsfullt  erinrar  sig  de  stolar,  i  vilka  Carl  Michael 
Bellman,  Lidner,  Thorild,  Almquist,  m.  fl.  suttit,  varefter  följer 
en  icke  mindre  uppsluppen  skildring  av  intagningsceremonierna 
och  prisutdelningen. 

Strindberg  har  i  detta  arbete  icke  endast  velat  blotta  det 
offentliga  hyckleriet.  Han  har  också  sökt  hämnd  på  sina  veder- 
sakare och  avritat  kända  personligheter.  Samtiden  svävade  icke 
i  okunnighet,  om  vem  Ballhorn  eller  Hund  av  Hutlösa  voro, 
och  W.  D.  C.  blev  slutligen  ett  allmänt  använt  anagram  för  C.  D. 
av  Wirsén.  Moraliskt  oförvitligt  är  ett  dylikt  handlingssätt  icke, 
men  när  har  en  satiriker  tagit  dylika  hänsyn?  Swift  och  Dante 
hava  med  samma  hänsynslöshet  skildrat  sin  samtid.  Den  senares 
Inferno  är  från  en  synpunkt  sett,  trots  allt  sedligt  patos,  ett 
stort  skandalnummer,  där  den  förbittrade  florentinaren  håller 
domedag  över  samtiden  och  placerar  mer  än  en  påve  i  helvetets 
svavelgölar. 

Det  finnes  emellertid  en  annan  fara,  som  yppar  sig  vid  för- 
söket att  avteckna  levande  personligheter.  Det  kan  hända,  att 
författaren,  av  fruktan  för  att  säga  för  mycket,  ej  säger  till- 
räckligt. Figurerna  få  då  först  sitt  fulla  liv,  när  de  på  förhand 
äro  kända  av  läsaren.  Detta  är  genomgående  fallet  i  detta 
Strindbergs  arbete,  som  också,  trots  sin  skärpa  och  sin  kvickhet, 
väl  torde  tillhöra  de  mera  förgängliga  av  hans  skrifter. 

Satiren  är  ofta  ett  tveeggat  svärd.  Hugget  träffar  icke  blott 
de  satiriserade  utan  även  satirikern  själv.  Så  gick  det  också 
Strindberg.  »Det  nya  riket»  utsattes  för  en  mycket  skarp  kritik, 
och  flera  av  de  förnämsta  tidskrifterna  sökte  under  de  närmaste 
åren  tiga  ihjäl  honom.  Vilhelm  Bergstrand,  känd  under  signa- 
turen Marcellus,  utgav  en  vidräkning  med  Strindberg  under 
titeln:  »Det  nyaste  riket,  karaktäristiska  skildringar  från  tank- 
löshetens och  oförsynthetens  tidevarv  av  Michel  Perrin».  En 
annan  broschyr  av  Per  Staaff  »Det  nya  riket  och  dess  författare», 
tog  däremot  Strindberg  i  försvar. 

Föga  lycka  hade  han  även  med  sitt  nästa  drama,  Herr 
Bengts  hustru,  som  endast  spelades  sju  gånger  under  hösten 
1882.    Det   föll,  säger  Strindberg,  för  hämnden,  men  riktigare 


AUGUST  STRINDBERG 


99 


är  det  nog  att  säga:  därför  att  det  hade  obestridliga  svagheter. 
I  detta  skildrar  Strindberg  symboliskt  kvinnans  ställning  i  det 
moderna  samhället.  Han  har  senare  i  »Giftas»  givit  en  analys 
av,  vad  han  åsyftade  med  dramat,  men  säkerligen  stod  detta 
icke  så  klart  för  honom,  när  han  skrev  det. 

Idéen  till  dramat  har  han  fått  ur  upplevelser  i  sitt  eget  äkten- 
skap. Margit,  en  av  hans  bästa  kvinnotyper,  erinrar  levande 
om  hans  egen  hustru,  och  dramat  är  skrivet  för  att  giva  henne 
huvudrollen.  I  sin  självbiografi  säger  han,  att  sedan  han  tagit 
itu  med  verklighet  och  samtid  (således  sedan  han  skrivit  »Det 
nya  riket»),  överfölls  han  av  en  obegriplig  längtan  att  glömma 
dem  och  dränka  sig  i  en  diktad  och  förgången  värld  och  på 
samma  gång  säga  farväl  till  romantiken.  Det  är  i  denna  stäm- 
ning, som  han  diktat  dramat.  Herr  Bengt  står  själv  med  ena 
foten  i  romantiken,  med  den  andra  i  verkligheten.  Tesen  i 
stycket  är  realistisk,  men  formen  historisk  och  romantisk. 

Margit,  en  fader-  och  moderlös  adelsjungfru,  sitter  som  nunna 
i  ett  kloster.  Men  hon  längtar  ut,  sedan  hon  en  morgon  i  skogen 
sett  riddaren  från  slottet  på  andra  sidan  sjön,  där  han  kom 
ridande  på  en  svart  hingst  och  hade  en  falk  på  sin  silkesöm- 
made  handske.  Hans  gula  sammetsjacka  lyste  upp  i  skogen  som 
en  eld,  och  när  han  slog  upp  sina  ögon  och  såg  på  henne,  då 
var  det  som  om  solen  runnit  upp  och  fåglarna  då  först  börjat 
sjunga.  Hon  längtar  så  sinnligt  våldsamt,  att  hon  begär  för- 
seelser för  att  bliva  piskad;  hennes  blickar  söka  gärna  en  tavla, 
som  föreställer  Kristi  hudfiängning,  vilken  pryder  klosterrummet; 
där  finnes  en  stor  knekt  med  svällande  armmuskler,  vilken  piskar 
Kristus.  Margit  utbryter  hädiskt,  att  hon  hellre  skulle  velat  vara 
gift  med  denne  bödel,  som  piskar,  så  att  spikhuvudena  rycka 
bitar  ur  köttet,  än  med  frälsaren.  Och  så  kommer  riddaren  en 
vacker  dag  och  öppnar  klostrets  portar  och  för  bort  den  blonda 
jungfrun. 

Andra  akten  är  fylld  av  idel  kärlek  och  lycka.  Det  är  på 
morgonen  efter  brölloppet.  Bordet  står  dukat  med  snövit  duk, 
med  rosor  och  vin,  och  falkarna  sitta  vid  sidan  rned  sina  hättor 
på  huvudet.    Men  redan  här  visar  sig  ett  moln  på  himmelen. 


I  oo 


AUGUST  STRINDBERG 


Konungens  fogat,  som  tidigare  känt  Margit  och  är  riddarens 
rival,  kommer  och  erinrar  om,  att  Bengt  står  inne  med  utskylder 
för  fem  års  försummad  rustning.  Det  gäller  att  betala,  eljest 
blir  det  utmätning.  Livets  prosa  möter  redan  här  på  bröllopps- 
morgonen.  Men  Bengt  får  låna  pengar  på  ett  år  av  fogatens 
medhjälpare,  och  sorgen  är  släckt  för  ögonblicket. 

Så  har  ett  år  förflutit.  Fru  Margit  har  just  stigit  upp  från 
barnsängen;  hon  är  ännu  trött.  Hon  blir  vid  misshumör,  när 
hon  varsebliver,  att  riddaren  låtit  nedhugga  hennes  älsklingslind 
och  att  hennes  rosenbuskar  stå  torra.  Hon  låter  strax  spänna 
för  alla  gårdens  dragare  för  att  hämta  vatten  åt  sina  älsklingar. 
Så  kommer  riddaren  arbetsklädd  från  åkern.  Han  har  fullt  upp 
att  göra.  Halva  skörden  står  redan  i  skylar,  färdig  att  köras 
in.  Han  berättar  för  hustrun,  att  deras  ekonomiska  välfärd 
beror  på,  om  skörden  kommer  väl  under  tak.  Hon  förebrår 
honom,  att  han  dolt  detta  för  henne  ett  helt  år.  Emellertid 
mulnar  det.  Ett  oväder  håller  på  att  bryta  ut.  Bengt  befaller, 
att  alla  dragarna  skola  spännas  för,  och  säden  köras  in.  Då  får 
han  veta,  att  hustrun  skickat  bort  dem  efter  vatten  till  rosorna. 
Bengt  blir  rasande  och  vill  i  ögonblicklig  vrede  slå  sin  hustru. 
Margit  blir  utom  sig  och  uppmanar  fogaten,  som  kommit  till- 
städes, att  skydda  sig.    Hon  begär  skilsmässa  från  Bengt. 

Den  fjärde  akten  är  onödig.  Den  fördröjer  endast  hand- 
lingen. Margit  väntar  på  skilsmässa,  och  under  tiden  försöka 
åtskilliga  personer  att  ånyo  försona  henne  med  maken.  Skäl 
föreligger  visserligen  härtill,  ty  hela  anledningen  till  skilsmässan 
är  alltför  obetydlig,  men  Margit  är  obeveklig.  I  femte  akten  tar 
hon  gift,  men  räddas  av  biktfadern,  som  förstår  att  väcka  till 
liv  hennes  känsla  för  barnet.  Hon  vill  åter  leva  och  försonas 
med  Bengt  vid  barnets  vagga. 

Första  och  andra  akten  i  detta  drama  äro  utmärkta,  och 
replikerna  skimra  av  Strindbergs  vackraste  lyrik.  Det  är,  som 
om  minnet  av  hans  älskade  hustru  och  första  tiden  av  deras 
äktenskap  vaknat  till  liv.  Men  sedan  förstöres  dramats  byggnad, 
och  handlingen  slutar  i  orimligheter,  utan  att  grundtanken  nå- 
gonsin får  ett  klart  uttryck. 


AUGUST  STRINDBERG 


IOI 


Mycket  beror  väl  detta  därpå,  att  författaren  här  i  historisk 
ram  inlagt  dockhemsmotivet,  som  ju  ej  passar  i  reformations- 
tiden. Mannen  har  hållit  hustrun  i  okunnighet  om  sina  ekono- 
miska svårigheter.  Anledningen  till  skilsmässan  är  dessutom 
för  obetydlig,  och  sedan  förvirras  handlingen  ytterligare  av  flera 
olika  faktorer. 

Men  dramat  innehåller  också  mycket  vackra  scener.  Mar- 
gits uppträdande  i  klostret  är  djärvt  tänkt  och  mästerligt  utfört, 
fullt  av  varmblodig  ungdomskärlek,  och  likaså  är  morgonen 
efter  brölloppet  skildrad  med  en  skärhet  och  ett  skimmer,  som 
leva  kvar  i  minnet. 

Under  dessa  åttiotalets  första  år  befinner  sig  Strindberg  i 
en  period  av  febril  produktion.  Från  denna  tid  är  också  Lycko- 
Pers  resa,  det  första  i  raden  av  Strindbergs  sagospel.  Det 
skrevs  1882  och  spelades  med  mycken  framgång  följande  året. 
»Lycko-Pers  resa»  är  nästan  som  ett  repetitorium  av  alla  de  åsik- 
ter Strindberg  hyste  under  dessa  är.  Det  är  ännu  en  gång 
reformatorns  livskamp,  som  framställes,  men  angreppen  äro  ge- 
nomsyrade av  en  viss  besk  humor.  Stycket  når  sin  höjdpunkt 
i  tredje  akten  i  samtalet  mellan  statyen  och  spögubben  om 
den  nye  reformatorn  i  gatuläggning,  som  väntas  till  staden. 
Själv  uttalar  sig  Strindberg  rätt  föraktligt  om  detta  drama,  och 
obestridligen  tillhör  det  icke  hans  bästa  saker. 

Samma  sinnesstämning,  som  förmått  Strindberg  att  författa 
»Herr  Bengts  hustru,»  drev .  honom  också  att  skriva  de  hi- 
storiska noveller,  som  äro  kända  under  titeln  Svenska  öden 
och  äventyr.  De  behandla  ämnen  från  medeltiden  ända  upp 
till  frihetstiden.  Strindberg  har  även  i  dessa  historiska  berät- 
telser inlagt  samhällsfrågor  och  angrepp  på  institutioner.  När 
man  första  gången  läste  dessa  noveller,  verkade  detta  mo- 
derna element  nästan  störande.  Det  förefaller  mig,  som  om 
man  vid  en  senare  genomläsning  lättare  halkar  över  dessa  mot- 
satser och  som  om  de  något  disparata  elementen  smält  till- 
sammans och  fått  harmoni  över  sig,  liksom  en  staty  av  ädel 
brons  under  årens  lopp  överklädes  med  en  skyddande  patina. 

Dessa  noveller  tillhöra  säkerligen  ur  konstnärlig  synpunkt 


I  O  2 


AUGUST  STRINDBERG 


det  yppersta  Strindberg  skrivit,  och  redan  den  samtida  kritiken 
uttryckte  sig  berömmande.  Själv  tycktes  Strindberg  föga  nöjd 
med  dem.  »Man  tog  de  granna  papperna,  men  fluggiftet  tog 
man  ej,  det  blev  poesi.  Detta  var  nu  följden  av  försöket  att 
skriva  vackert  och  ädelt;  de  skälmarna  hade  sålunda  narrat 
honom  in  i  säcken  en  gång  till,  och  nu  tänkte  de  knyta  igen 
och  hamra  honom  till  tystnad.»  Strindberg  resonnerar  ungefär 
som  Kielland,  vilken  var  så  gripen  av  indignation,  att  han  slut- 
ligen skrev  predikningar  i  stället  för  romaner. 

Det  svävar  något  luftigt  och  glatt  över  dessa  Strindbergs 
historiska  noveller,  trots  den  melankoli  och  den  pessimism,  som 
gömma  sig  i  många  av  dem.  Men  indignationen  uppträder 
här  endast  som  en  på  avstånd  mullrande  åska.  Den  förmörkar 
aldrig  himlen.  Det  vilar  något  äkta  uppsvenskt  över  dessa 
skildringar.  Samma  klara,  enkla  färger  som  över  Mälarland- 
skapet. Mörka  furor  i  bakgrunden,  blå  sjö,  gröna  ängar.  Det 
är  som  såge  man  den  blågula  flaggan  vifta  mot  en  hög  him- 
mel. Strindbergs  konst  erinrar  i  dessa  noveller  om  Carl  Lars- 
sons. Den  är  lätt,  lekande  ocfy  obesvärad,  med  skissens  hela 
friskhet  och  med  något  visst  glättigt  i  de  lustigt  snirklade  linjerna. 

Det  finnes  i  »Svenska  öden  och  äventyr  »  något  roman- 
tiskt, som  är  besläktat  med  V.  Hugos  framställningssätt  i  Notre 
Dame,  en  konstnär,  som  Strindberg  nämnt  som  en  av  sina  läro- 
mästare. I  novellen  På  gott  och  ont  erinrar  Nigels  nedfallande 
i  bålet  direkt  om  prästen  Claudes  nedstörtande,  medan  han 
åser  Esmeraldas  sista  dödsryckningar  i  galgen. 

Det  är  den  fantasi  och  lätthet,  varmed  händelserna  äro  fa- 
bulerade, som  utgöra  tjusningen  i  dessa  berättelser.  Man  gläder 
sig  åt  de  växlande  scenerierna  i  Odlad  frukt,  som  kulminera 
med  majfesten,  där  Sten  för  de  lyssnande  tärnorna  sjunger  sin 
vackra,  beslöjat  melankoliska  ballad,  och  man  följer  med  känsla 
den  unge  junkern  på  hans  tunga  väg  genom  livet.  Den  andra 
berättelsen,  En  ovälkommen,  får  sin  färg  av  den  utmärkta  skild- 
ringen av  vildmarkslivet.  I  Beskyddare  bäres  hela  berättelsen 
av  den  humor,  som  utstrålar  från  den  puckelryggige  kanngju- 
taren,   Mäster  Påvel,  i  Utveckling  av   den  präktiga  motsatsen 


AUGUST  STRINDBERG 


mellan  den  blodfulle  renässansmålaren  och  hans  asketiske  före- 
gångare o.  s.  v.  Går  man  däremot  djupare  i  analysen  av  dessa 
historier,  framsticka  strax  obarmhärtigt  de  moderna  idéerna. 
Flerstädes  märker  man,  hur  Strindberg  vid  denna  tid  rousseau- 
anskt  grubblar  över  egendomsbegreppet,  skarpast  kanske  i 
»Odlad  frukt».  Denne  junker  Sten  utan  gård  och  grund  måste 
lik  en  annan  Arvid  Falk  söka  sig  en  väg  genom  samhället, 
men   han   är  för  vek  och  för  »onyttig»  och  går  därför  under. 

Även  En  ovälkommen  är  uppbyggd  av  element  ur  Strind- 
bergs eget  liv.  Kristian,  den  fattige  fiskarens  son,  är  liksom 
denne  en  senfödd  och  ovälkommen  i  en  redan  talrik  familj. 
Liksom  Strindberg  blir  han  i  sin  ungdom  misstänkt  för  att 
hava  begått  en  stöld  och  tvingad  att  taga  den  på  sig.  Han 
flyr,  men  återkommer,  och  hans  hämnd  blir  att  leva  som  en 
förbrytare,  en  vrak-  och  likplundrare  i  det  land,  som  stämplat 
honom  som  tjuv,  medan  han  rik  och  välmående  åtnjuter  allmän 
aktning.  Han  vänder  också  slutligen  föraktfullt  fosterlandet 
ryggen. 

Hatet  mot  Sverige,  som  så  illa  behandlade  honom,  slår  också 
ut  i  »Beskyddare»,  där  den  svenske  uppfinnarens  nya  kannor 
först  vinna  avgång,  sedan  de  lubeckska  judarna  tagit  hand  om 
deras  försäljning.  En  illustration  till  svenskens  ofta  gisslade 
svaghet  för  allt  utlänskt. 

En  av  de  mästerligaste  historierna  är  Högre  ändamål,  där 
det  moderna  idéinnehållet  och  .  den  historiska  dräkten  smälta 
väl  tillsammans.  Den  skildrar  den  själsstrid,  som  en  ung  präst 
genomgår,  då  kyrkan  för  »högre  ändamål»  inför  celibatet.  Den 
unge  prästen,  som  är  lyckligt  gift  och  omgiven  av  en  barn- 
skara, har  just  varnat  två  oeniga  makar,  som  förgäves  hos 
ärkebiskopen  anhållit  om  skilsmässa.  Han  har  klart  för  sig,  att 
det  mänskligt  sett  vore  bäst,  iatt  båda  finge  gå  var  sin  väg, 
men  kyrkan  har  »högre  ändamål»,  som  måste  förverkligas,  om 
även  människohjärtan  krossas. 

Hemkommen  möter  han  diakonen,  som  förkunnar,  att  kyrko- 
mötet påbjudit,  att  innan  årets  slut  prästernas  äktenskap  skola 
vara   upplösta.    »Högre   ändamål»  fordrar  det.    På  ett  ytterst 


io4 


AUGUST  STRINDBERG 


dramatiskt  sätt,  med  dräpande  Voltairesk  kraft,  äro  här  samhälls- 
orättvisorna  och  hyckleriet  blottade. 

Den  sista  berättelsen,  tryckt  först  i  början  av  1890-talet,  är 
Vid  likvakan  i  Tistedaleit,  där  en  natt  vid  Karl  XII:s  bår  liv- 
medikus Neuman,  »en  mästare  i  likrevning»,  för  löjtnanten,  som 
vakar  tillsammans  med  honom,  ger  ett  tvärsnitt  av  kungens 
karaktär  och  liv.  Hans  porträtt  av  Karl  XII  är  fullt  av  nya 
synpunkter,  och  hela  den  karolinska  stämningen  är  framtrollad 
med  enkla  medel. 

VIII. 

Vid  denna  tid  kände  Strindberg,  att  han  måste  bort.  För- 
hållandena i  hemlandet  blevo  honom  olidliga.  Som  alltid  hade 
han  ekonomiska  bekymmer.  Arbetet  på  biblioteket  kunde  knap- 
past, trots  Klemmings  fortfarande  bevågenhet,  vara  honom  be- 
hagligt. En  av  kollegerna  hade  han  på  ett  föga  smickrande 
sätt  avmålat  i  »Det  nya  riket»,  och  vissa  andra  av  kamraterna 
vöro  honom  också  avoga.  En  människa,  så  känslig  som 
Strindberg,  led  av  den  kritik,  som  riktades  mot  honom,  och  i 
sin  misstänksamhet  överdrev  han  nog  betydligt.  Trots  sin  ung- 
dom betraktades  han  i  själva  verket  som  en  av  landets  förnäm- 
sta författare,  den  löftesrikaste  av  alla,  och  han  hade  vänner 
och  beundrare  inom  alla  klasser  och  åldrar.  Snoilsky  satte  ho- 
nom högt,  och  Viktor  Rydberg  lär  ha  tänkt  på  honom  som 
kandidat  till  Beskowska  resestipendiet. 

Om  Strindberg  lämnade  Sverige,  berodde  det  kanske  icke 
minst  därpå,  att  han  var  rädd  för  att  ej  kunna  stå  fullt  fritt 
och  självständigt.  Då  som  alltid  satte  han  sin  konst,  sin  kal- 
lelse över  alla  andra  hänsyn.  1883  bröt  han  upp  och  for  till 
Paris,  alla  konstnärers  och  författares  paradis  under  åttiotalet. 
Men  innan  han  reste  hade  han  slungat  ännu  en  bok  i  huvudet 
på  de  hemmavarande.  Det  var  hans  Dikter.  Medan  korrek- 
turet ännu  lästes,  var  han  över  gränsen. 

Diktsamlingar  voro  vid  denna  tid  något  ovanligt.  De  hade 
avlösts  av  novellsamlingarna.  Av  de  unga  var  det  endast  Bååths 
dikter,  som  betecknade  något  nytt.   Strindberg  själv  hade  flera 


AUGUST  STRINDBERG 


gånger  uttryckt  sitt  förakt  för  poesien  i  bunden  form  och  häv- 
dat den  under  åttiotalet  vanliga  uppfattningen,  att  versen  endast 
vore  ett  onödigt  hinder  för  tanken. 

Strindbergs  dikter  äro  också  närmast  en  handske,  kastad  i 
ansiktet  icke  blott  på  samhället,  utan  på  skalderna  själva.  Det 
var  helt  enkelt  en  pamflett  på  rim  och  meter,  som  Strindberg 
lämnat  efter  sig.  Dikterna  voro  oerhört  personliga.  Angreppen 
haglade  till  höger  och  vänster.  Kung  Oscar  apostroferades  för 
sin  applåd  av  Molanders  ryska  nihilistdrama,  »Furstinnan  Gogol», 
Wirsén,  redan  då  en  målskiva  för  den  unga  litteraturens  spott 
och  begabbelse,  var  tydligt  utpekad  ( Olika  vapen).  Tonen 
var  ofta  våldsamt  rå,  som  då  han  i  Idealistkritik  tillropar  sin 
motståndare : 

»Gå!  skura  dina  tänder, 
förrän  du  bits,  ditt  fä!» 

Men  det  vore  orätt  att  döma  diktsamlingen  efter  dylika  ut- 
fall. Den  innehåller  också  mycken  verklig  poesi.  Lokes  smä- 
delser  ger  en  levande  målning  av  Strindbergs  själsstämning 
under  dessa  år.  Urarva  karaktäriserar  skarpt,  om  än  rått,  de 
två  olika  generationer,  som  i  detta  ögonblick  stredo  mot  var- 
andra. Esplanadsystemet  uttrycker  i  några  strofer  hela  det 
åskådningssätt,  som  bar  åttiotalets  män  framåt.  Den  kan  stå 
som  motto  över  hela  Strindbergs  verksamhet: 

»Där  gamla  kåkar  stodo  tätt 
Och  skymde  ljuset  för  varandra, 
Dit  sågs  en  dag  med  stång  och  spett 
En  skara  ungfolk  muntert  vandra. 

En  gammal  man  går  där  förbi 

Och  ser  med  häpnad,  hur  man  river.  . 

Han  stannar;  tyckes  ledsen  bli, 

När  bland  ruinerna  han  kliver. 

—  »Vad  skall  ni  bygga  här,  min  vän? 
Skall  här  bli  nya  Villastaden?» 

—  »Här  skall  ej  byggas  upp  igen! 
Här  röjes  blott  för  Esplanaden!» 


io6 


AUGUST  STRINDBERG 


—  »Ha!    Tidens  sed:  att  riva  hus! 
Men  bygga  upp?  —  Det  är  förskräckligt! 

—  »Här  rivs  för  att  få  luft  och  ljus; 
Är  kanske  inte  det  tillräckligt?» 

Göken  är  ett  bitande  epigram  i  fem  korta  strofer.  Och  vad 
är  det,  som  fängslar  i  denna  Ballad  om  Herr  Beaujolais,  Herr 
Beaujolais  de  Beaune,  som  man  det  ena  ögonblicket  nästan  vill 
uppfatta  som  en  parodi,  men  som  i  nästa  tjusar  med  sin  melodi 
och  sin  egendomliga  klangfärg! 

Dessa  dikter  bäras  icke  minst  av  författarens  utmärkta  för- 
måga att  berätta,  samma  egenskap,  som  han  redan  ådagalagt  i 
prosan.  Men  ännu  märkligare  är  den  genom  sin  brist  på  allt 
konventionellt.  Det  finns  intet  akademiskt  i  denna  diktsamling. 
Språket  och  ämnena  äro  lika  nya.  Strindberg  bröt  språket, 
som  han  redan  gjort  det  i  prosan,  tvang  det  att  vara  naturligt,  att 
upptaga  flera  detaljer,  att  kort  och  fyndigt  sammanlänka  skilda 
själstillstånd.  Han  sopade  ned  hela  den  rabatt  av  blommor, 
alla  dessa  stående  poetiska  uttryck,  i  vilka  den  föregående  sko- 
lan stelnat.  Detta  framträder  kanske  icke  minst  i  dessa  självbiogra- 
fiska dikter,  som  i  sin  självsvåldighet  nästan  verka  parodiska, 
Sohiedghtg  på  havet.  Indiansommar  m.  fl.  Om  man  så  vill,  är 
det  en  gamin,  som  skrivit  dem.  Men  Strindberg  utför  här 
samma  värv,  som  en  annan  gamin,  åtskilliga  decennier  tidigare 
i  den  tyska  litteraturen,  nämligen  Heinrich  Heine.  Verkligheten 
erövrar  poesien,  liksom  den  förut  erövrat  prosan.  Strindbergs 
dikter,  om  också  övervägande  negativa,  utgöra  därför  utgångs- 
punkten för  nittiotalets  nya  skaldekonst.  Strindberg  är  ingen 
verskonstnär,  hans  uttrycksmedel  är  och  förblir  prosan,  men 
trots  all  negativitet  och  trots  metrikens  ofullkomlighet  är  denna 
diktsamling  epokgörande. 

Sensommaren  tillbringade  Strindberg  tillsammans  med  den 
svenska  konstnärskolonien  i  Grez  par  Nemours,  men  flyttade  på 
hösten  in  till  Paris,  där  han  först  slog  sig  ned  i  Passy.  Men 
han  trivdes  icke  ensam  i  den  stora,  främmande  staden.  Svensk 
i  själ  och  hjärta  förde  han  alltid  hemlandets  vanor  med  sig 
och  längtade  tillbaka.    Till  sin  promenadplats  hade  han  utvalt 


AUGUST  STRINDBERG 


I07 


de  öde  arkaderna  under  Trocadéropalatset  - —  en  av  de  mest 
övergivna  platserna  i  Paris.  Härifrån  har  han  lik  en  annan  Ra- 
stignac  skådat  ut  över  världsstaden  och  drömt  om  att  erövra 
den,  fast  han  säger  motsatsen  och  fast  han  väl  kände  svårig- 
heterna att  som  utlänning  slå  igenom  i  Frankrike;  men  hindren 
endast  tjusade  honom.  När  han  många  år  senare  fick  ett  par 
artiklar  upptagna  i  Figaro,  var  han  glad  som  ett  barn. 

Snart  gjorde  han  emellertid  bekantskaper,  som  blevo  av 
betydelse  för  honom.  Björnson  och  Lie,  som  då  vistades  i 
Paris,  uppsökte  honom,  ty  själv  var  han  trots  påstötningar  allt 
for  enstörig  och  blyg  för  att  taga  första  steget.  »Lie  og  jeg, 
vi  er  begge  biet  rent  forelskede  i  ham»,  skriver  Björnson  i  ett 
brev.  Han  tog  sig  också  faderligt  an  Strindberg  och  uppma- 
nade honom  att  icke  för  samhällsreformer  och  tidningsskriveri 
glömma  bort  sin  konst.  Han,  som  enligt  Björnsons  mening 
var  den  största  dramatiska  begåvningen  i  Norden,  borde  kon- 
centrera sina  krafter  på  att  skriva  en  tre,  fyra  mästerverk  att 
börja  med.  Och  när  Strindberg  rest,  skrev  han  till  honom  de 
betecknande  orden:  »Det  er  min  innerlige  overbevisning  at  du 
burde  så  laenge  som  muligt,  så  förtroligt,  så  hjserteligt  som 
muligt  ha  vaeret  her  med  os  to,  leved  med  os,  fåt  ros  af  os, 
fåt  tro  af  os,  fåt  lit  skasn  af  os.» 

I  början  gav  sig  Strindberg  hän  och  »kände  en  ovanlig 
trygghet  vid  den  väldige  mannens  sida,  och  han  kunde  icke 
undertrycka  en  känsla  av  sonlig  kärlek».  Björnson  predikade 
överallt  Strindbergs  beröm  och  sökte  få  svenskarna  att  under- 
stödja honom,  och  Strindberg  skrev  en  karaktäristisk  artikel  om 
Björnson  i  en  fransk  tidskrift  (»Le  monde  poétique»),  men  säm- 
jan varade  icke  länge.  Strindberg  började  upptäcka  differenser 
mellan  dem,  som  ej  kunde  avhjälpas  med  kompromiss,  och  han 
förutsåg,  att  när  den  politiska  kampen,  som  nu  höll  så  mycket 
olikartat  tillsammans,  var  över,  skulle  brytningen  ske. 

Mindre  reserverad  kände  han  sig  mot  den  smidige  Lie,  som 
»var  evangelium  på  den  förres  lag».  I  självbiografien  har  han 
utkastat  ett  par  mästerliga  porträtt  av  båda. 

Sömngångamätter  på  vakna  dagar  är  skriven  strax  efter  an- 


Io8  AUGUST  STRINDBERG 

komsten  till  Paris.  Den  består  av  fem  sånger,  av  vilka  den  sista 
är  skriven  några  år  senare.  Den  avviker  något  i  kompositionen 
från  de  fyra  första,  vilka  börja  med  en  situationsbild  ur  verklig- 
heten, därefter  följer  drömmen  och  slutligen  uppvaknandet.  Dik- 
ten är  skriven  på  knittel,  som  i  regel  är  utmärkt  behandlad,  men 
stundom  något  slarvig  i  rimvalet.  Cykeln  inledes  med  en  av 
Strindbergs  vackraste  småbitar.  Han  går  förbi  ett  slakteri,  i 
vars  fönster  han  ser  ett  urtaget  kalvhjärta,  som  han  tycker 
skälva  av  köld  i  sitt  gauffrerade  papper: 

Då  gingo  hastiga  tankar 
till  gamla  Norrbro-Bazarn, 
där  lysande  fönsterraden 
beskådas  av  kvinnor  och  barn. 

Där  hänger  på  boklådsfönstret 
en  tunnklädd  liten  bok. 
Det  är  ett  urtaget  hjärta, 
som  dinglar  där  på  sin  krok. 

I  »Sömngångarnätter»  kastar  Strindberg  för  första  gången 
offentligen  en  blick  tillbaka  på  sin  genomlupna  bana.  Dikten 
är  en  uppgörelse,  men  ännu  är  det  icke  levnadsminnena,  som 
han  berättar.  Det  är  endast  huvudstadierna  på  vägen,  de  olika 
intellektuella  sfärer  han  genomvandrat,  som  skrida  förbi  hans 
blickar  i  dessa  vakna  drömmar. 

Dikten  ger  ett  gripande  uttryck  för  den  hemlängtan,  som 
grep  honom  vid  skilsmässan  från  fäderneslandet.  Det  är,  som 
om  hans  jag  klyvts  i  två  delar.  Medan  nattåget  rasslande  far 
fram  över  den  skånska  slätten  och  för  honom  allt  närmare  konti- 
nenten, är  det,  som  om  hans  ande  lösgjorde  sig  och  flöge  till- 
baka till  de  gamla  kära  ställena, 

—  —  ■ —  där  Mälarns  bölja, 

går  ut  i  havet  att  sig  få  skölja 

från  bildad  smuts  och  civiliserat  damm. 

Själen  slår  sig  ned  i  Adolf  Fredriks  kyrka,  där  han  icke  varit 


AUGUST  STRINDBERG 


på  femton  år.  Minnena  tränga  sig  på  honom.  Där  i  bänken 
har  han  suttit  söndag  efter  söndag  som  barn,  medan  prästen 
mekaniskt  avhasplade  sin  predikan,  under  det  timglaset  bakom 
honom  lika  mekaniskt  tömde  ut  sin  sand.  Där  har  han  avlagt 
sin  första  mened  för  att  få  en  plats  i  samhället,  och  kyrkan  har 
tryckt  honom  till  sitt  bröst. 

Den  första  sången  innehåller  således  hans  uppgörelse  med 
kyrkan.  Den  andra  sången  öppnas  med  en  tavla  av  den  kosmo- 
politiska artistkolonien  i  Grez  par  Nemours,  där  Strindberg  som 
nämnt  först  slog  sig  ned  efter  sin  ankomst  till  Frankrike. 

Men  när  skymningen  faller  över  Seineflodens  vassklädda 
stränder  och  trädgårdarna  däromkring,  breder  anden  ut  sina 
vingar  och  sträcker  kosan  mot  Norden.  Den  slår  ned  på  National- 
museet och  vilar  ut  vid  de  antika  statyerna  för  att  göra  upp 
sitt  konto  med  estetiken,  med  det  sköna  skenet.  Han  bekänner, 
att  han  beundrat  Zeus  Otricoli.  När  han  kom  från  Kristus  och 
dennes  grymma  asketiska  lära,  hade  han  uppsökt  denna  glada 
Olymp.  Men  nu  gör  den  grekiske  guden  och  hans  skara  icke 
längre  något  intryck  på  honom.  Han  finner  den  ej  längre 
skön  och  ej  heller  imponerande.  Den  är  honom  helt  enkelt 
främmande. 

Plötsligt  får  han  öga  på  en  figur,  som  ligger  bakom  gudarna, 
en  figur  med  allför  korta  ben  och  allför  krokig  rygg,  Det  är 
sliparen,  bilden  av  den  antike  slaven.  Också  han  representerar 
något  i  denna  samling:  han  är  det  fula.  Men  så  underligt  kan 
det  gå,  att  han  nu  befunnits  »idealistisk»': 

»Hör  på,  du  slav,  och  håll  dig  för  att  skratta, 

din  skalle  är  knotig  och  bruten  din  rygg, 

din  näsa  ful  och  din  uppsyn  stygg, 

och  dina  fötter  som  spadar  platta. 

Du  har  befunnits  idealistisk, 

och  ändå  är  du  så  naturalistisk!.» 

Skön  är  han  visserligen  icke,  men  han  är  mer;  han  är  sann. 

xÄren  förut  hade  man  företagit  utgrävningar  i  Pergamon  och  funnit  en  del 
statyer,  som  gåvo  anledning  till  vissa  nya  synpunkter  på  grekisk  skulptur.  Det 
är  härpå  Strindberg  syftar  med  sitt  »idealistisk». 


I  I  o 


AUGUST  STRINDBERG 


Må  han  resa  sin  rygg  och  höja  sina  blickar,  ty  nu  är  den  tid 
kommen,  då  han  ej  längre  behöver  blygas.  Strindberg  tar  av- 
sked av  hela  denna  skönhetsvärld  och  förklarar,  att  han  snart 
skall  hava  lämnat  det  estetiska  bakom  sig  för  att  endast  syssla 
med  det  nyttiga. 

Tredje  sången  börjar  med  en  promenad  i  det  bullrande  och 
rastlösa  Paris.  Slutligen  har  vandraren  tröttnat,  och  då  han 
vid  boulevarden  varseblir  en  kyrka,  stiger  han  in  för  att 
finna  vila  och  svalka.  Men  kyrkan  har  förvandlats  till  en  fabrik, 
där  maskinerna  slamra.  Det  är  ångmaskinerna,  som  där  hålla 
gudstjänst. 

Natten  faller  på,  och  själen  flyger,  pinad  av  sina  tvivel,  evigt 
frågande.  Denna  gång  uppsöker  den  det  bibliotek,  där  uppe 
vid  strömmen  vandraren  fordom  vetandets  stora  dödscirklar  le- 
vat bland  kära  vänner. 

Han  ställer  sina  frågor  till  de  olika  vetenskaperna.  Först 
vänder  han  sig  till  teologien: 

»Vad  vet  du  om  himlen,  vad  vet  du  om  jorden, 
Vad  vet  du  om  liv,  vad  vet  du  om  död?» 

Böckerna  börja  att  tala,  kalvskinnsbanden  och  klotryggarna, 
vänner  och  ovänner  tala  i  munnen  på  varandra. 

Men  ingen  har  svar  på  hans  frågor.  Och  bättre  besked  får 
han  icke  heller  av  filosoferna.  Han  gör  sitt  val  efter  eget  tycke, 
då  ändå  ingen  kan  säga  honom  hela  sanningen: 

Jean  Jacques,  jag  går  med  dig  i  naturen 

att  gråta  ut  vid  dess  varma  bröst. 

Och  tar  mig  Darwin  upp  bland  de  högre  djuren, 

det  blir  till  slut  min  filosofiska  tröst. 

Och  kom,  Voltaire,  kom,  lär  mig  att  flina, 

när  tvivlets  tårar  krupit  i  skrin, 

och  Schopenhauer,  när  tankar  mig  pina, 

räck  hit  en  spruta  med  Buddhas  morfin. 

Han  tar  avsked  med  böckerna  och  spår,  att  de  nu  så  för- 
aktade tidningarna  en  dag  skola  upphöjas  på  deras  bekostnad. 
Fjärde   natten  börjar  med  en  vandring  i  Boulogneskogen. 


AUGUST  STRINDBERG 


I  T  I 


Men  han  finner  ej  där  naturen,  bara  sättstycken  och  kulisser 
som  på  en  teater.  Han  slår  in  på  en  biväg  och  kommer  bort 
från  den  stråt,  där  stora  världen  tar  sin  promenad.  Plötsligt 
stannar  han.  En  välbekant  doft  slår  honom  till  mötes.  Han 
ser  framför  sig  ett  av  sitt  hemlands  träd,  fast  förkrympt,  endast 
en  »liten  son  av  den  nordiska  jätten».  Granen  väcker  åter  upp 
minnet  av  fosterjorden.  Han  ser  sommaren  där  hemma  med 
gröna  ängar,  blåa  vågor,  måsar  och  änder,  smultronställen  och 
aborrgrund.  Han  ser  julaftonen  med  den  flanmande  brasan  och 
den  tända  granen. 

Fylld  av  sådana  syner,  lyfter  anden  för  sista  gången  ving- 
arna för  att  ur  den  irrande  arken  söka  stadig  mark.  Och  nu 
tycker  han  sig  flyttad  till  vetenskapsakademiens  palats,  och  där 
företager  han  sin  uppgörelse  med  naturvetenskapen,  som  så 
yves  över  sitt  vetande.  Han  frågar:  kan  du  säga,  var  vår  vagga 
stått,  och  vilken  väg  de  döda  gått,  och  vart  vi  alla  en  gång 
skola  vandra?  Men  han  är  ej  belåten  med  svaret.  Vad  hjälper 
det  oss,  att  vi  få  veta,  att  vi  härstamma  från  aporna  eller  att 
cellen  är  livets  begynnelse!  Den  förtäljer  oss,  att  jorden  kanske 
en  gång  skall  rulla  som  ett  utbränt  skal  genom  rymderna,  ett 
klot,  på  vilket  intet  liv  bor. 

Nej  vetenskap,  för  att  hjälpa  så  litet 

så  är  din  högfärd  alldeles  för  stor, 

och  när  ditt  mystiska  hölje  är  slitet, 

och  man  får  se  vad  inuti  bor, 

så  är  du  inte  den  guden  man  tror. 

Nej,  du  är  vorden  en  förnämitet, 

som  låser  in  dig  i  akademier, 

predikar  högt  om  ofelbarhet 

och  leker  stundom  med  frimurerier. 

Den  femte  sången  trycktes  först  1890  i  »Tryckt  och  otryckt»  I. 
Den  är  också  skriven  senare,  troligen  efter  »Kvarstadsresan». 
Den  skildrar  hemkomsten  till  det  efterlängtade  fosterlandet  och 
besvikelsen.  Ännu  en  gång  flyr  den  orolige  anden  ut  i  öde- 
marken upp  på  bergen,  bort  ifrån  den  sjunkande  staden.  Vad 
skola  vi  då  göra,  eftersom  vi  aldrig  kunna  få  ett  säkert  svar 


112 


AUGUST  STRINDBERG 


på  våra  frågor,  utbrister  han  slutligen.  Och  han  svarar:  låtom 
oss  taga  det  vissa  för  det  ovissa,  låtom  oss  göra  livet  bättre, 
ljusare  och  innehållsrikare,  så  länge  det  varar,  och  göra  till  vår 
regel  »de  flestas  bästa  är  det  högsta  väl». 

Sådan  är  huvudgången  i  denna  äkta  Strindbergska  dikt,  där 
han  enligt  sin  egen  utsago  »reagerar  mot  ateismen  och  descen- 
densläran»,  eller  kanske  riktigare,  gör  rent  bord  med  alla  system, 
endast  alltjämt  fasthållande  vid  pessimismen  som  den  för  honom 
sannaste  livssynen  och  vid  den  rent  utilistiska  moralläran:  »de 
flestas  bästa  är  det  högsta  väl». 

Denna  dikt  betecknar  avslutningen  på  en  period  i  Strind- 
bergs liv,  men  det  dröjde  åtskilliga  år,  innan  han  gick  över 
gränsen. 

I  »Sömngångarnätter»  rev  Strindberg  ned  de  estetiska  idealen 
och  tron  på  konsten  för  dess  egen  skull  och  hotade  med  att 
hädanefter  endast  skriva  för  den  praktiska  nyttan.  Förgäves 
inskärpte  Björnson,  som  vi  sett,  att  han  tvärtom  borde  koncen- 
trera sig  på  den  konstnärliga  framställningen,  där  han  var 
mästare.  Strindberg  följde  icke  det  kloka  rådet.  Under  de 
närmaste  åren  är  han  en  arg  tendensdiktare,  som  älskar  att  i 
avhandlingar  och  uppsatser  behandla  olika  samhällsproblem. 
Stundom  intränger  predikandet  till  föga  båtnad  även  i  hans 
skönlitterära  arbeten  och  förstör  dem  delvis. 

I  denna  sinnesstämmning  var  det,  som  han  januari  1884  kom 
till  Schweiz  och  först  slog  sig  ned  i  ett  familjepensionat  utan- 
för Lausanne.  Åsynen  av  alperna  hänryckte  honom,  och  den 
friska  luften  verkade  lugnande  på  hans  upprivna  nerver.  Kom- 
men från  det  bullrande  Paris  med  dess  livliga  umgänge,  kände 
han  nu  ensamhetens  och  tystnadens  vilande  inverkan.  Det  låg 
ett  helgdagslugn  över  hela  omgivningen,  och  dagarna  förflöto  den 
ena  lik  den  andra,  och  alla  liknade  en  enda  lång  söndag. 

I  den  lilla,  demokratiska  förbundsstaten  såg  Strindberg  strax 
sitt  idealland.  Han  fann  där  många  av  sina  drömmar  och  världs- 
förbättraretankar  förverkligade.  Hittills  hade  han  övervägande 
negativt  kritiserat  samhällsförhållandena,  nu  svämma  hans  skrifter 
över  även  av  praktiska  reformförslag. 


AUGUST  STRINDBERG 


Rousseauan  till  själ  och  hjärta  hade  Strindberg  alltid  varit, 
men  hittills  hade  man  icke  märkt  mycket  till  någon  direkt 
bekantskap  med  den  store  genévarens  naturdrömmar.  Visser- 
ligen hade  han  redan  under  skolåren  i  StaafTs  franska  läsebok 
gjort  bekantskap  med  utdrag  av  Rousseau,  och  dessa  kunna 
för  en  så  vaken  och  känslig  konstnärsnatur  hava  varit  av  större 
betydelse,  än  man  föreställer  sig,  men  eljest  är  det  väl  genom 
Schillers  »Die  Räuber»,  som  han  först  kom  i  förbindelse  med 
Rousseauanskt  åskådningssätt,  vilket  för  övrigt  under  årens  lopp 
kunnat  strömma  till  honom  genom  mångahanda  kanaler.  »Det 
är  ju»,  säger  han  betecknande  i  företalet  till  »Likt  och  olikt», 
»Rousseau,  som  vi  levat  på  i  100  år;  det  är  han  som  »gjort» 
franska  revolutionen,  det  är  hans  Emile,  som  gjort  om  uppfost- 
ran, det  är  han,  som  gjort  om  romantiken  (huru  förfuskad  den 
an  blivit),  det  är  han,  som  gjort  1848,  och  det  är  han,  som  skall 
göra  framtiden.» 

Under  Schweizervistelsen  har  emellertid  Strindberg  synbarligen 
studerat  Rousseaus  egna  skrifter  och  tagit  starka  intrycl  <.  trän 
honom.  Dennes  uppfattning,  att  människan  ursprungligen  var 
god  och  att  det  var  kulturförhållandena,  som  gjorde  henne  ond, 
ligger  under  de  följande  åren  till  grund  för  hans  syn  på  samhället. 

Samtidigt  studerade  han  nationalekonomi,  filosofi  (Mill  och 
Spencer)  och  samhällslära.  Han  läste  »Nils  Nilsson  arbetskarls 
slutlikvid  med  Sveriges  lag»,  och  detta  arbete  jämte  en  fram 
ställning  av  Saint  Simons  socialistiska  samhällsuppfattning  gjorde 
ett  överväldigande  intryck  på  honom.  »Under  det  han  läste 
den  (Nils  Nilsson)»,  säger  han,  »hörde  han  sång  i  luften,  och 
änglaröster  sjöngo  frid  och  salighet  på  jorden.»  Under  dessa 
år  blev  Strindberg  själv  socialist  och  utvecklade  i  sina  skrifter 
alla  dessa  åsikter,  vilka  samtidigt  började  göra  sin  rond  i  den 
svenska  arbetare  världen.  Slutligen  kom  han  även  i  någon  mån 
under  inflytande  av  de  ryska  landsflyktiga  nihilisterna  och 
anarkisterna.  Det  märkes  icke  minst  i  hans  »Utopier»,  där  han 
i  den  ena  av  novellerna  har  inkorporerat  sig  i  en  dylik  rysk 
drömmare  och  där  något  av  de  ryska  romanernas  veka  stämning 
också  vilar  över  skildringen. 

8  —  18339.     J,  Mortensen. 


ii4 


AUGUST  STRINDBERG 


Till  att  börja  med  fortsätter  han  sitt  revolutionära  skrift- 
ställeri  i  samma  anda  som  tidigare,  men  småningom  märker  man, 
hur  liksom  ny  luft  börjar  omgiva  honom.  Det  är  här  nere  i 
Schweiz,   som   grunden   lägges   till  hans  följande  författarskap. 

En  sammanhängande  framställning  av  hans  samhällsuppfatt- 
ning under  denna  tid  har  man  i  Likt  och  olikt  (1884),  där  han 
redogör  för  »det  allmänna  missnöjet,  dess  orsaker  och  botemedel» 
och  just  tillämpar  rousseauanskt  betraktelsesätt,  såsom  det  redan 
framgår  av  titlarna  på  de  olika  kapitlen:  »Livsglädjen»,  »Kultur- 
arbetets överskattning».  Han  finner  sitt  ideal  i  bondens  liv, 
kämpar  mot  den  alltför  långt  drivna  arbetsfördelningen  och 
polemiserar  mot  den  nationalism,  som  endast  lever  på  stora 
minnen  från  fordomtima.  Det  finnes  många  lösa  hugskott  och 
oriktiga  uppgifter  i  dessa  uppsatser,  men  också  många  sunda 
tankar,  som  burit  frukt  eller  förtjäna  att  göra  det. 

IX. 

Mot  sommaren  blev  det  kvaft  nere  i  Lausanne,  och  det  kom 
för  många  turister.  Strindberg  flydde  upp  i  bergen,  och  där 
var  det,  som  han  skrev  första  delen  av  Giftas,  hans  viktigaste 
inlägg  i  kvinnofrågan. 

Denna  var  ett  av  de  samhällsproblem,  som  livligast  debatte- 
rades under  åttiotalet.  Dess  uppkomst  sammanhänger  med  de 
djupa  sociala  förändringar,  som  höllo  på  att  försiggå  i  samhället. 
Arbetsmetoderna  hade  förändrats,  de  flesta  materiella  förnöden- 
heter tillverkades  i  stor  skala  i  fabrikerna,  och  därmed  överflödig- 
gjordes  det  myckna  kvinnoarbete,  som  tidigare  tagits  i  anspråk 
i  hemmen.  Man  slaktade,  bakade,  spann  och  vävde  icke  längre 
som  förr.  Dittills  hade  den  ogifta  kvinnan  stannat  i  fäderne- 
hemmet och  där  gjort  skäl  för  sig  genom  sitt  deltagande  i 
hushållsgöromålen.  Nu  måste  hon  ut  ur  hemmet  och  själv  för- 
sörja sig.  Detta  är  den  sociala  bakgrunden  för  kvinnofrågan. 
Och  så  uppstod  striden  om  kvinnans  rätt  till  eget  arbete. 

Därmed  sammanhängde  nära  hennes  fordran  på  högre  bild- 
ning.    Annu  mot  mitten  av  seklet  erhöll  kvinnan  som  regel  icke 


AUGUST  STRINDBERG 


någon  mer  omfattande  boklig  utbildning.  Men  först  genom 
denna  sattes  hon  i  stånd  att  utföra  vissa  arter  av  högre  kvalifi- 
cerat arbete. 

En  annan  och  mer  brännande  sida  av  problemet  rörde  sig 
om  naturgrunden,  om  mannens  och  kvinnans  lika  eller  olika 
väsensart,  om  de  sexuella  faktorerna  i  kvinnofrågan.  Man  disku- 
terade om  mannens  och  kvinnans  likställighet  i  könsligt  avseende, 
om  äktenskap,  prostitution,  monogami  eller  fri  kärlek. 

Man  kan  i  denna  tids  kvinnorörelse  urskilja  två  olika  rikt- 
ningar, en  äldre  och  en  yngre.  Den  äldre  riktningen  represen- 
terades i  Sverige  av  Fredrika  Bremerförbundet  och  därmed  lik- 
tänkande. Den  sysslade  huvudsakligen  med  kvinnans  rätt  till 
arbete,  med  förbättrandet  av  hennes  bildning,  ett  juridiskt  ord- 
nande av  hennes  förmögenhetsförhållande  och  liknande  frågor. 
Denna  rörelse  var  konservativt-ortodox  och  yrkade  på  ett  aske- 
tiskt sedlighetsideal  för  både  man  och  kvinna.  Hur  konservativ 
den  var,  framgår  med  all  önskvärd  tydlighet  av  den  hätska  och 
rent  av  personligt  förnärmande  kritik,  som  i  emancipationstid- 
skrifterna mötte  de  moderna  kvinnliga  författarna,  t.  ex.  fru 
Leffler  och  senare  Ellen  Key. 

Den  yngre  strömningen  inom  kvinnorörelsen,  den  egentliga 
åttiotalsriktningen,  var  sammansatt  av  många  olika  element.  Den 
anknöt  till  tidens  allmänna  radikalism,  som  arbetade  på  indivi- 
dens frihet  och  den  kyrkliga  vigselns  upphävande.  Vi  ha  en 
representant  för  dessa  nya  ideal  redan  i  Almquist.  Denna 
radikalism  hade  kämpat  för  den  fria  kärleken  som  sedligt  be- 
rättigad, ett  ideal  med  gamla  anor,  som  på  sin  tid  både  prak- 
tiskt och  teoretiskt  förverkligats  av  de  tyska  romantikerna  och 
som  för  den  unga  generationen  hävdats  av  Georg  Brändes. 
Även  Ibsen  hade  i  »Gengangere»  framhävt  de  fria  konstnärsför- 
bindelserna på  det  konventionella  äktenskapets  bekostnad,  liksom 
han  tidigare  i  »Kärlekens  komedi»  satiriserat  detta  och  de  långa 
förlovningarna,  en  alldeles  säregen  skandinavisk  institution.  Ty- 
piskt för  åttiotalsuppfattningen  är  överhuvud  dess  hat  mot  den 
bestående  äktenskapsformen;  man  gick  till  anfall  däremot,  dels 
från  den  fria  kärlekens,  dels  från  kvinnoemancipationens  stånd- 


n6 


AUGUST  STRINDBERG 


punkt.  Endast  den  förbindelse,  som  var  baserad  på  även  en 
andlig  gemenskap  mellan  makarna,  var  ett  verkligt  äktenskap. 
Varje  annat  äktenskap  stämplades  som  prostitution.  Stuart  Mills 
avhandling  om  kvinnans  undertryckta  ställning  och  hans  häv- 
dande av  icke  blott  likvärdigheten  utan  likformigheten  mellan 
könen  präglade  i  hög  grad  denna  åttiotalets  uppfattning. 

Den  högljuddaste  av  dessa  båda  riktningar  var  länge  kvin- 
nornas egen  emencipationssträvan,  den  som  här  karaktäriserats 
såsom  den  äldre.  Ur  denna  utvecklade  sig  en  yttersta  flygel, 
de  verkliga  emancipationsdamernas,  som  ■  hatade  allt  manligt  — 
och  efterapade  det.  De  föraktade  äktenskapet,  därför  att  de 
ansågo  det  hämma  kvinnans  personliga  utveckling. 

Med  mycken  skärpa  streds  för  att  mannen  i  sedlighetsfrågor 
skulle  vara  likställd  med  kvinnan,  åsikter,  som  även  funno  sitt 
uttryck  i  Björnsons  »En  Handske»  och  vissa  av  Fru  Lefflers 
arbeten  t.  ex.  »Sanna  kvinnor».  Denna  strid  hade  börjat,  när 
Ibsen  utgav  »Dukkehjemmet» ;  i  detta  drama  framställes,  hur 
Helmers  hustru,  Nora,  efter  åtskilliga  års  samliv  plötsligt  upp- 
täcker, att  hon  icke  levat  i  ett  sant  äktenskap  med  sin  man. 
Deras  äktenskap  hade  varit  ett  »dockhem».  Dramat  slutar  där- 
med, att  Nora  går  bort  från  man  och  barn  för  att  uppfostra  sig 
till  en  verklig  kvinna.  Antingen  nu  Ibsen  ville  framställa  Nora 
som  ett  mönster,  eller  han  blott  velat  giva  en  psykologisk  skild- 
ring av  ett  särskilt  äktenskap,  som  han  själv  påstår,  så  togs 
denna  framställning  till  intäkt  av  kvinnosakskvinnorna.  Det  var 
en  överväldigande  rad  av  kvinnor  både  i  livet  och  i  litteraturen, 
som  plötsligt  kände  sig  som  »dockor».  Otaliga  äro  efterbild- 
ningarna  av  detta  drama  under  åttiotalet!  Härunder  gled  man 
så  småningom  bort  från  alla  verkliga  faktorer.  Det  hela  urartade 
till  ett  slags  abstrakt  sedlighetsdiskussion.  Man  diskuterade,  tills 
man  ej  längre  såg  saken  för  idel  töckniga  teorier.  Det  är  detta 
moln,  som  Strindberg  klöv  och  upplyste  med  den  blixt  han  nu 
kastade  in  i  diskussionen. 

Med  sin  naturvetenskapliga  uppfattning  av  alla  problem,  som 
han  lärt  sig  anlägga  icke  minst  genom  läsningen  av  Buckle,  måste 
hela  Dockhems-teorien  i  hög  grad  misshaga  honom.    Han  åter- 


AUGUST  STRINDBERG 


117 


förde  också  hela  frågan  till  jorden,  där  den  hör  hemma.  Hur 
man  än  för  övrigt  må  döma  om  »Giftas»,  var  det  ett  sant  ord 
uttalat  i  rätt  tid. 

Strindberg  hade  redan  i  flera  av  sina  tidigare  arbeten  berört 
äktenskapsfrågan.  Hans  synpunkter  äro  alltid  präglade  av  ett 
visst  sunt  förstånd  och,  som  nämnt,  genomsyrade  av  natur- 
vetenskapliga synpunkter.  Det  vilar  något  gammalsvenskt  över 
hans  betraktelser  av  könen.  Han  står  alldeles  främmande  för 
den  romantiska  överskattningen  av  kvinnan,  som  eljest  utgör  ett 
så  bestämt  drag  i  adertonhundratalets  litteratur.  Han  är  fri  från 
all  madonnadyrkan,  som  han  själv  säger,  men  han  hyste  aktning 
för  kvinnan  som  maka  och  mor.  Detta  uppfattningssätt  fram- 
träder redan  tydligt  i  Mäster  Olofs  förhållande  till  sin  moder. 
Hustrun  ville  Strindberg  ha  betraktad  som  en  kamrat.  '  Men 
på  samma  gång  hade  han  alltid  haft  en  stark  känsla  för  över- 
drifterna i  kvinnans  rop  på  likställighet  med  mannen,  ett  drag, 
som  också  tydligt  framträder  i  scenerna  mellan  Mäster  Olof 
och  Kristina. 

Tidigt  påpekade  han,  att  kvinnans  stora  och  naturliga  upp- 
gift var  att  bliva  moder,  men  han  insåg  även,  att  då  av 
ekonomiska  skäl  alla  icke  kunde  bliva  gifta,  hade  också  kvinnans 
begär  efter  arbetsområden  sitt  berättigande.  För  den  prostitu- 
erade hyste  han  föga  intresse  och  knappast  något  medlidande. 
Under  det  att  man  eljest  i  den  europeiska  litteraturen  alltifrån 
Manon  Lescauts  och  Kameliadamens  dagar  betraktat  den  fallna 
kvinnan  sentimentalt,  romantiskt  och  humanitärt,  säger  Strindberg 
hårt  och  kallt,  att  hon  valt  sitt  yrke,  som  hon  föredrar  framför 
arbetet.  Detta  är  hans  framställning  i  »Röda  rummet»,  och  den 
upprepas  sedan  tämligen  oförändrad,  när  helst  han  vidrör  detta 
förhållande. 

I  självbiografien  (För fatta}' en)  yttrar  sig  Strindberg  om  huru 
»Giftas»  tillkommit  på  följande  sätt:  »Han  gick  till  verket  att 
skriva  om  äktenskapet  med  sympati  och  mycken  gammaldags 
vidskeplig  vördnad  för  modern,  och  han  hade  öronen  fulla  av 
tal  om  kvinnans  underkuvade  ställning,  och  såsom  en  undertryckt 
ville  han  tänka  ut  och  experimentera  fram  medel  till  hennes  lik- 


n8 


AUGUST  STRINDBERG 


som  alla  andra  förtrycktas  räddning.  För  att  få  full  klarhet 
valde  han  som  metod  att  skildra  ett  så  stort  antal  fall  av 
äktenskap  som  möjligt  av  dem  han  sett;  och  han  hade  sett 
många,  ty  de  flesta  av  hans  samtida  vänner  voro  gifta.  Av 
dessa  tog  han  ut  tolv,  de  mest  karaktäristiska,  och  så  gick  han 
på.  När  han  skrivit  hälften  ungefär  stannade  han  och  såg  över 
samlingen.  Resultatet  hade  utfallit  i  annan  riktning  än  han  vän- 
fat. Därtill  bidrog  en  slump,  som  i  den  pension,  där  han  nu 
bodde,  hade  sammanfört  ett  trettiotal  fruntimmer.  Han  såg  dem 
vid  alla  måltider,  mellan  målen  och  överallt,  sysslolösa,  pratsjuka, 
pretentiösa,  njutningslystna.  Där  funnos  lärda  damer,  som  lade 
Saturday  Review  efter  sig  på  stolarna,  där  funnos  skrivande 
damer,  sjuka  damer,  lata  damer,  unga  damer,  granna  damer. 
När  han  såg  deras  sorglösa  dagdrivarliv,  utan  bekymmer,  utan 
omsorger,  utan  möda,  frågade  han  sig:  vad  leva  dessa  parasiter 
på  med  dessa  högar  av  barn?  Och  när  han  icke  såg  annat  än 
damer,  frågade  han  sig:  var  är  mannen?  —  Han  upptäcker  då 
familjeförsörjaren. » 

I  företalet  och  de  interviews,  som  inleda  »Giftas»,  behandlar 
Strindberg  kvinnofrågan  teoretiskt.  Han  angriper  kvickt  »Dock- 
hemmet» —  om  han  har  rätt  i  sin  tolkning  av  Ibsens  skådespel 
hör  icke  hit  —  han  slår  i  varje  fall  ihjäl  allmänhetens  uppfattning 
av  dramat.  Han  formulerar  sin  egen  syn  på  förhållandet  mellan 
könen.  Han  kallar  mannen  för  hane  och  kvinnan  för  hona,  och 
dessa  benämningar  äro  karaktäristiska  för  den  naturvetenskapliga 
synpunkt  han  anlägger  på  förhållandet.  Han  påpekar,  att  kvinno- 
frågan, på  vilken  samhällets  grundvalar  nu  påstås  vila,  över- 
skattats. Kvinnofrågan,  sådan  den  då  grasserade,  rörde  endast 
kulturkvinnan.    Hos  bönderna  var  kvinnofrågan  redan  löst. 

»Bonden  och  hans  hustru  hava  enahanda  uppfostran.  Kan 
den  ena  skriva,  så  kan  den  andra  räkna.  De  hava  delat  arbetet 
(utan  att  gå  så  långt  i  detalj  som  kulturmänniskan),  så  att  de 
tagit  var  sin  del  naturen  anvisat,  och  den  ena  behärskar  icke  ett 
ämne,  som  den  andra  icke  förstår.  De  äro  sålunda  i  ett  tämli- 
gen rätt  andligt  äktenskap.  Bondens  hustru  kan  icke  avundas 
honom  hans  fria  ställning,  ty  det  är  icke  ärofullare  att  röra  i 


AUGUST  STRINDBERG 


II9 


dynghögen  än  röra  i  grytan,  icke  ärofullare  att  tämja  stutar  än  upp- 
fostra barn.  Det  är  snarare  behagligare  att  sitta  i  den  varma  stu- 
gan eller  ladugården  än  att  gå  i  det  leriga  diket  med  solen  på 
ryggen  eller  gå  till  armarne  i  issörja  och  dra  not.  Om  mannen  har 
hand  om  de  få  pengar,  som  inflyta,  så  har  kvinnan  nyckeln  till 
mjöllåren  och  visthuset.  Vad  hon  förtjänar  på  spånad  om  vinter- 
kvällarna, får  hon  behålla  som  handkassa  att  köpa  kaffe  och  socker 
på.  Den  jord  hon  kan  ärva  ingår  icke  i  giftorätten.  Hon  kan  så- 
lunda gott  bärga  sig  utan  »gift  kvinnas  äganderätt».  Har  man 
i  tidningar  hört  talas  om  bondhustrur,  som  blivit  slagna  av  sina 
män,  så  har  man,  ehuru  icke  i  tidningar  (ty  mannen  aktar  sig  för 
att  skriva  sådant  i  tidningar),  också  hört  bönder,  som  fått  stryk 
av  sina  hustrur.  Den  starkare  rår  alltid,  han  må  vara  man  eller 
kvinna.  En  bondhustru  är  sällan  otrogen  mot  sin  man,  emedan 
hon  dels  icke  har  tid,  dels  hava  de  ogifta  pojkarne  flickor  att 
hålla  sig  till.  Mannen  är  sällan  otrogen,  emedan  flickorna  inte 
gärna  titta  efter  en  »gubbe»,  då  de  ha  full  tillgång  på  gossar.» 

Han  formulerar  kvinnans  rättigheter,  som  enligt  naturen  henne 
tillkomma,  men  genom  den  förvända  samhällsordningen  (icke 
genom  männens  tyranni)  blivit  henne  berövade:  rätt  till  lika 
uppfostran  med  mannen  ;  skolorna  skola  vara  gemensamma  för 
gossar  och  flickor;  flickan  skall  äga  samma  frihet  att  »gå  lös» 
och  välja  sällskap  var  hon  vill;  fullständig  likställighet  mellan 
könen  skall  avlösa  det  vedervärdiga  hyckleri,  som  kallas  galanteri 
eller  artighet  mot  damerna;  kvinnan  skall  hava  rösträtt;  civil- 
äktenskap skall  införas,  varigenom  skilsmässan  underlättas; 
kvinnan  skall  bli  myndig  vid  i  8  år  utan  alla  inskränkningar, 
äktenskapsförordet  och  boskillnaden  skola  bli  obligatoriska  o.  s.  v. 
Flera  av  dessa  önskemål  äro  redan  genomförda,  och  överhuvud 
har  Strindbergs  diskussion  i  »Giftas»  visat  vägen,  på  vilken 
kvinnofrågan  synnerligen  hastigt  gått  framåt. 

Efter  denna  teoretiska  inledning  följde  de  olika  fallen,  som 
skulle  blotta  äktenskapets  brister  och  föreslå  botemedeln.  De 
utgöras  av  berättelser  av  mycket  olika  värde.  Många  äro  allt- 
för torrt  refererande,  andra  äro  små  mästerverk  av  skissartad 
novellkonst.     Den   första,   Dygdens   lem.   skildrar  asketismens, 


I  2  O 


AUGUST  STRINDBERG 


återhållsamhetens  vådor.  Den  står  med  rätta  såsom  inlednings- 
novell, ty  den  innehåller  själva  den  bärande  grundtanken  i  sam- 
lingen. Med  Strindbergs  självbiografi  i  handen  har  man  lätt  att 
här  upptäcka  minnen  ur  hans  eget  ungdomsliv,  lätt  omstiliserade. 
Han  säger  om  huvudpersonen,  Teodor  Wennerström,  då  han 
fått  studentmössan,  att  han  omedvetet  kände  sig  i  den  ha  fått 
fribrev  som  överklass.  Han  är  så  inne  i  att  förtälja  sina  egna 
upplevelser,  att  han  bortglömt,  att  Teodor  icke  är  ett  under- 
klassbarn, som  han  själv,  utan  son  till  en  professor  och  riddare. 
Här  och  på  några  andra  ställen  skymta  således  Strindbergs  egna 
drag  tydligen  igenom  skildringen. 

Berättelsen  innehåller  förträffliga  enskildheter.  Mästerlig  är 
skildringen  av  våren  och  parningstiden  i  naturen,  som  kulminerar 
med  gungscerten  mellan  Teodor  och  den  unga  trädgårdsmästare- 
dottern. Utmärkt  är  också  skildringen  av  konfirmationsläsningen. 
Strindberg  har  tagit  alla  dessa  underklassbarn,  alla  dessa  lärpojkar 
på  kornet  i  det  ögonblick,  då  den  unge  herr  Teodor  med  sin  florett 
effektfullt  gör  sitt  inträde  i  kyrksalen;  likaledes  beskriver  han 
ypperligt  den  verkan,  som  prästens  föreläsning  över  sjätte  budet 
har  på  gossarna.  »Så  länge  han  talade  om  helvetets  straff  voro 
de  tämligen  lugna,  men  när  han  började  läsa  berättelser  ur  en 
bok  om  huru  ynglingar  dött  vid  tjugofem  års  ålder  med  förstörd 
ryggmärg  såsom  Guds  barn,  då  sjönko  de  ihop  på  bänkarne  och 
kände  golvet  gunga  under  sig!  Slutligen  talade  han  om  en  historia 
om  en  gosse,  som  vid  tolv  års  ålder  kom  på  dårhus  och  vid 
fjorton  år  avled  i  tron  på  sin  frälsare.  Då  var  det  som  att  se 
ett  hundra  upptvättade  lik,  gillrade  på  stänger.»  Och  så  finns 
där  sexan  på  Stallmästaregården  med  sin  livfulla  skildring  av  ett 
svenskt  smörgåsbord  och  den  hurtige  löjtnant  Gustens  ras  med 
flickorna  inne  i  smårummen. 

Upplösningen  av  berättelsen  är  däremot  orimlig.  Att  en  ung 
man  vid  tjugosju  års  ålder  dör  av  följderna  av  ett  asketiskt  levnads- 
sätt, sedan  han  gift  sig  med  en,  låt  vara  något  för  kraftig  tysk  eman- 
cipationsdam, låter  icke  trovärdig  och  är  i  varje  fall  icke  typiskt. 

Kärlek  och  spannmål  kan  räknas  till  de  icke  fåtaliga  berättelser 
i  denna  samling,  som  direkt  förhärliga  äktenskapet.    Den  skild- 


AUGUST  STRINDBERG 


12  1 


rar  en  smekmånadsidyll  och  utgör  en  slags  parallell  till  bröllops- 
morgonen  i  »Herr  Bengts  hustru».  Men  prosan  kommer  också 
här.  Notariens  inkomster  räcka  icke  till,  och  han  får  slutligen 
skicka  sin  hustru  och  sina  barn  ut  till  den  gamle  svärfadern, 
majoren,  och  själv  endast  komma  och  besöka  dem  på  lör- 
dagskvällarna. Berättelsen  belyser  förhållandet  mellan  äkten- 
skap och  spannmålspriser,  en  lära,  som  Strindberg  tidigare  på- 
pekat, att  han  fått  från  Buckle. 

Måste  handlar  om  en  inbiten  ungkarl,  lärare  till  yrket,  vilken 
har  sitt  egentliga  hem  på  en  källare.  Men  en  midsommardag 
finner  han  denna  stängd,  råkar  ut  för  åtskilliga  vidrigheter,  och 
ett,  tu,  tre  är  han  trots  alla  sina  inbitna  ungkarlsprinciper  gift  och 
lycklig  och  kör  barnvagn.  Denna  historia  har  väl  numera  sitt 
egentliga  intresse  genom  den  ypperliga  skildringen  av  magisterns 
kräftätning:  »stora  honkräftor  åt  magistern»,  och  av  hans  ung- 
karlsliv med  polacken  och  bokhandlaren  på  källaren. 

Åtskilliga  av  de  följande  berättelserna  verka  däremot  numera 
något  föråldrade. 

Ersättning  påpekar  barnets  betydelse  i  äktenskapet.  Mannen 
har  först  varit  en  adelssvans  och  ett  akademisnille,  som  hade 
tänkt  att  göra  ett  rikt  och  förnämt  parti,  men  plötsligen  blir  han 
kär,  och  han  läser  allt  underbart  i  hustruns  ögon.  Småningom 
blir  emellertid  förhållandet  »jolmigt»,  och  när  de  varit  gifta  i 
sex  år  utan  att  ha  fått  några  barn,  äro  båda  trötta  på  varandra. 
Men  så  kommer  barnet,  och  allting  får  ny  färg,  de  spela  de  gamla 
romanserna  och  de  sjunga  de  gamla  sångerna  för  den  lille,  och 
allting  blir  nytt  och  lyckligt  igen. 

Otur  visar,  hur  man  kan  råka  ut  för  ett  olyckligt  val  i  äkten- 
skapet. Mannen  är  en  stillsam  och  monogamt  anlagd  natur,  som 
har  gift  sig  för  att  finna  ro  i  hemmet,  och  han  älskar  ordentliga 
vanor,  frukost  på  bestämd  tid  om  morgnarna  o.  s.  v.  och  vill  för 
övrigt  sköta  sitt  arbete.  Hustrun  däremot  ligger  länge  och  visar 
sig  äga  polygama  tendenser  med  hemlig  smak  för  konjak  m.  m. 
Äktenskapet  slutar  naturligtvis  olyckligt. 

Slitningar  har  till  uppgift  att  visa  nödvändigheten  av  att  skils- 
mässa finnes.    Båda  makarna  äro  ädla  naturer,  men  de  trivas  icke 


I  2  2 


AUGUST  STRINDBERG 


tillsammans.  Mannen  intresserar  sig  för  sociala  angelägenheter, 
och  det  slutar  med  att  han  i  stället  gifter  sig  med  en  kusin  till 
hans  hustru,  vilken  delar  hans  intressen.  Detta  äktenskap  ut- 
vecklar sig  trots  den  kritik,  som  faller  från  samhället,  mycket 
lyckligt.    Skilsmässan  var  således  berättigad. 

Reformförsök  uppvisar  vådan  att  gå  utanför  de  naturlagar, 
som  behärska  äktenskapet.  Den  handlar  om  tvänne  unga,  som 
gift  sig  på  basis  av  att  var  och  en  skall  sörja  för  sig  själv;  de 
skola  icke  ha  något  barn;  de  skola  vara  kamrater.  Men  hur  det 
går,  kommer  plötsligt  barnet;  kvinnan  gråter,  men  hon  får  finna 
sig  i,  att  mannen  arbetar  för  henne  —  och  hon  finner  sig.  Samma 
sats  illustreras  i  berättelsen  Naturhinder ;  kvinnans  emanciperande 
från  naturlagarna  under  nuvarande  förhållanden  är  således  en 
omöjlighet. 

Långt  högre  än  denna  grupp  av  uteslutande  didaktiska  be- 
rättelser står  åter  de  två  sista,  Ett  dockhem  och  Fågel  Fenix. 
»Ett  dockhem»  är  pärlan  i  samlingen,  en  av  de  mest  humoristiska 
berättelser,  som  finnas  på  svenska.  Den  skildrar  ett  lyckligt  äkten- 
skap mellan  en  sjöofficer  och  hans  lilla  Gullan. 

»De  hade  varit  gifta  i  sex  år,  men  de  voro  som  ett  par  förlovade. 
Han  var  kapten  vid  flottan  och  var  på  expedition  ett  par  månader 
varje  sommar  och  hade  två  gånger  gjort  en  långtur.  Det  gjorde  så 
gott  dessa  små  expeditioner;  hade  det  visat  sig  tecken  till  unkenhet 
under  vinterns  stillasittande,  så  friskade  den  där  sommarturen  opp 
förhållandet.  Första  sommarturen  skrev  han  formliga  kärleksbrev  till 
sin  hustru,  och  han  kunde  icke  möta  en  seglare  ute  på  havet,  förr 
än  han  genast  lät  signalera  post!  Och  när  han  slutligen  fick  land- 
känning av  svenska  skären,  visste  han  icke,  hur  han  nog  hastigt 
skulle  få  se  henne.  Men  det  visste  hon.  Vid  Landsort  fick  han 
ett  telegram  emot  sig,  att  hon  skulle  vara  emot  honom  vid  Dalarö. 
Och  så  när  ankaret  gick  utanför  Jutholmen,  och  han  såg  en  liten 
blå  näsduk  på  gästgivargårdens  veranda,  då  visste  han,  att  det  var 
hon.  Men  det  var  så  mycket  att  styra  med  ombord,  och  det  blev 
kväll,  innan  han  fick  gå  i  land.  Men  när  han  då  kom  med  giggen, 
och  plikthuggaren  tog  törn  vid  bryggan,  och  han  såg  henne  på  bron, 
lika  ung,  lika  vacker,  lika  frisk,  då  var  det  som  att  leva  om  sin 
första  bröllopstid.  Och  när  de  kommo  upp  på  gästgivaregården,  vilken 
liten  supé  hon  hade  förstått  arrangera  i  de  två  små  rummen,  som  hon 


AUGUST  STRINDBERG 


123 


beställt!  Och  så  mycket  de  hade  att  tala  om!  Om  resan,  om  de 
små,  om  framtiden!  Och  så  gnistrade  vinet  och  kyssarna  smällde, 
och  så  hördes  taptot  utifrån  strömmen.  Men  det  rörde  icke  honom, 
han  skulle  icke  gå  förrän  klockan  ett.    Hvad?    Skulle  han  gå? 

—  Ja  han  måste  ligga  ombord,  men  bara  han  vore  hemma  till 
reveljen,  så  var  det  bra ! 

—  Hur  dags  var  reveljen  då? 

—  Klockan  fem. 
— ■  Fy  så  tidigt! 

—  Men  var  skulle  hon  bo  i  natt: 

—  Det  fick  han  inte  veta! 

Det  gissade  han,  och  så  ville  han  se,  var  hon  bodde.  Men  hon 
ställde  sig  för  dörren!  Han  kysste  henne  och  tog  henne  på  armen 
som  ett  barn,  och  så  öppnade  han  dörren. 

— -  Hu  vilken  stor  säng!  Den  var  ju  som  stora  barkassen!  Var 
hade  de  fått  den  ifrån? 

O  Gud,  vad  hon  rodnade.  Men  hon  hade  ju  förstått  hans  brev 
så,  att  de  skulle  »bo»  på  gästgivargården. 

—  Ja  visst  skulle  de  bo  där,  fast  han  måste  vara  ombord  till 
reveljen,  den  där  förb.  morgonbön,  som  just  kunde  vara  detsamma! 

— ■  Hu  så  han  talade! 

—  Nu  ska  vi  ha  kaffe  och  en  liten  brasa,  för  lakanen  kännas 
fuktiga!  —  En  sån  liten  förståndig  skälm  hon  var,  som  skaffat  en 
sådan  stor  säng!    Var  hade  hon  fått  fatt  i  den? 

- —  Inte  hade  hon  fått  fatt  i  den! 

—  Nej  det  kunde  han  nog  tro!    Vad  han  kunde  tro  det! 

—  Han  var  så  dum  så! 

— ■  Var  han  dum?    —  Och  så  tog  han  henne  om  livet. 

—  Nej,  han  skulle  vara  beskedlig! 

— ■  Beskedlig;  det  var  lätt  att  säga  det! 

—  Nu  kommer  flickan  med  veden! 

När  klockan  slog  två  och  det  började  brinna  i  öster  över  skär 
och  vatten,  sutto  de  vid  det  öppna  fönstret.  Det  var  ju,  som  om  hon 
vore  hans  älskarinna  och  han  hennes  älskare.  Var  det  icke?  Och  nu 
skulle  han  gå  ifrån  henne!  Men  han  skulle  komma  igen  klockan  tio 
till  frukost  och  sedan  skulle  de  segla.  Så  satte  han  på  kaffe  på 
sin  reskokare  och  så  drucko  de  kaffe  vid  soluppgång  och  måsars  skrik. 
Därute  på  strömmen  låg  kanonbåten,  och  han  såg  förvaktens  huggare 
blänka  till  då  och  då.  Det  var  svårt  att  skiljas,  men  det  var  gott 
att  känna  det  man  så  snart  skulle  råkas  igen.  Och  så  kysste  han 
henne  för  sista  gången,  spände  sabeln  om  livet  och  gick.  Och  när 
han  kom  ner  på  bron  och  ropade  »båt  ohoj»,  gömde  hon  sig  bakom 
gardinen  alldeles  som  om  hon  skämdes.   Men  han  kastade  slängkyss;)  r 


I24 


AUGUST  STRINDBERG 


med  båda  händerna,  ända  tills  matroserna  kommo  med  giggen.  Och 
så  ett  sista  »sov  gott,  och  dröm  om  mig»,  och  när  han  mitt  på 
strömmen  vände  sig  om  och  satte  kikarn  för  ögat,  såg  han  ännu  en 
liten  gestalt  med  svart  hår  inne  i  kammaren,  och  solen  lyste  på  hennes 
linne  och  bara  axlar,  och  hon  såg  ut  som  en  sjöjungfru!» 

I  denna  stil  har  det  fortgått  under  sex  år,  och  äktenskapet 
är  välsignat  med  barn  och  blomma.  Men  så  skall  sjökaptenen 
ut  på  en  sex  månaders  expedition,  och  då  dyker  dockhemsfrågan 
upp  i  idyllen  i  form  av  en  äkta  representant  för  den  dåtida 
kvinnliga  emancipationsrörelsen.  Hon  är  en  allvarlig  religiös  frö- 
ken, Ottilia  Sandegren,  som  gått  på  seminarium.  »Lång  som  ett 
stag»,  med  håret  avskuret,  »så  hon  såg  ut  som  en  svabel  i  nac- 
ken.» Nu  blir  det  en  annan  ton  i  hustruns  brev,  och  när  kap- 
tenen efter  sex  månaders  bortovaro  ånyo  ankrar  utanför  Dalarö, 
mottages  han  icke  på  samma  hjärtliga  sätt  som  förut.  Ej  blott 
hustrun,  utan  alla  barnen,  Ottilia  och  två  pigor  möta  honom. 
Det  blir  dockhemsdiskussioner.  Har  vårt  äktenskap  varit  ett 
sant  äktenskap?  Vårt  äktenskap  har  varit  ett  dockhem!  Vår 
kärlek,  Wilhelm,  har  icke  varit  som  den  bort  vara,  den  har  varit 
sinnlig!  —  Kära  hjärtandes,  svarar  kaptenen,  hur  skulle  vi  haft 
barn,  om  icke  vår  kärlek  varit  sinnlig  också,  men  den  har  icke 
varit  bara  sinnlig. 

Kaptenen  känner  det,  som  om  han  icke  längre  vore  gift,  och 
han  lägger  råd  med  svärmodern,  som  är  en  klok  kvinna  av  den 
gamla  sorten.  Det  beslutes,  att  kaptenen  skall  göra  frun  svart- 
sjuk; det  är  ett  gammalt  beprövat  medel  att  locka  fram  kärleken, 
om  den  finnes  kvar.  —  Och  den  finnes  kvar. 

Kaptenen  visar  plötsligen  ett  påfallande  intresse  för  statisti- 
ken om  fallna  kvinnor  och  smittosamma  könsjukdomar.  Han 
hänkastar  lätt  det  oerhörda  inflytande,  som  probabilitetskalkylen 
haft  i  Amerika  på  sedlighetsstatistiken.  Ottilia  blir  intresserad. 
Kaptenen  och  Ottilia  stänga  sig  inne  i  ett  särskilt  rum  och 
räkna  probabilitetskalkyl.  Gurli  är  förtjust  över,  att  mannen 
äntligen  börjar  visa  intresse  för  den  förträffliga  väninnan.  Vid 
supén  föreslår  hon,  att  Ottilia  och  kaptenen  skola  säga  du  till 
varandra.     Kaptenen   tar  upp   av  sin  gamla  goda  sherry  för 


AUGUST  STRINDBERG 


125 


att  fira  den  stora  händelsen,  och  så  kysser  han  schanan  mitt  på 
munnen.  Gurli  ser  litet  häpen  ut,  men  blir  icke  ond.  Kaptenen 
följer  Ottilia  hem  och  förklarar  på  Skeppholmsbron  hela  stjärn- 
kartan. Dagen  därpå  mera  matematik  och  vid  supén  endast 
samtal  om  matematik  och  stjärnor.  Gurli  sitter  tyst  och  hör  på. 
Kaptenen  följer  Ottilia  hem,  och  pä  återvägen  slinker  han  in  på 
Grand  Hotell  med  en  kamrat  och  kommer  icke  hem  förrän 
klockan  ett.  Gurli  sitter  uppe  och  frågar  var  han  varit;  då  far 
djävulen  i  kaptenens  själ,  och  han  svarar:  »vi  gingo  och  prata- 
de på  Holmbron  så  länge,  att  jag  alldeles  glömde  vad  klockan 
var».  Det  tar  skruv.  Och  nu  blir  det  förklaring  mellan  de 
äkta  makarna.  Kaptenen  försvarar  Ottilia,  tills  Gurli  kallar  henne 
nucka,  och  han  fortfar  att  ytterligare  försvara  henne.  Det  blir 
en  uppgörelse  mellan  Gurli  och  Ottilia.  Och  den  eftermiddagen 
kom  inte  Ottilia.  Hon  skrev  ett  svalt  brev  och  ursäktade  sig, 
men  hon  såg  nog,  att  hon  var  överflödig.  Kaptenen  protesterar 
och  vill  gå  och  hämta  henne.  Men  då  blir  Gurli  vild.  Slutet  blir,  att 
kaptenen  skickar  efter  en  rack,  och  båda  fara  ut  till  Lidingöbro, 
där  de  dricka  glödgat  vin  och  äta  en  dundrande  sexa,  och  det 
är,  som  det  var  bröllop  igen. 

Fågel  Fenix,  slutnovellen  i  samlingen,  är  också  synnerligen 
vacker.  Det  är  berättelsen  om  en  ung  man,  som  förälskar  sig 
i  en  fjortonårig  skönhet,  redan  mogen  att  bliva  moder.  Men 
han  måste  taga  bergsexamen,  innan  han  kan  gifta  sig  med  henne, 
och  det  dröjer  tio  år.  Då  hade  hon  haft  bleksot  och  var  redan 
en  vissnad  skönhet,  men  han  älskade  henne  ändå.  Så  får  han 
en  dotter,  som  liknar  modern.  Hon  är  faderns  ögonsten,  men 
bortryckes  i  en  sjukdom.  Fadern  är  otröstlig.  När  han  är  fem- 
tio år,  dör  hustrun.  Då  hennes  brutna  gestalt,  ful  av  dödens 
brottningar  grävdes  ner  i  jorden,  steg  den  unga  fjortonåringens 
minne  åter  upp.  Då  sörjde  han  denna,  som  han  för  länge  sen 
förlorat,  och  med  saknaden  kom  ångern. 

När  han  ett  helt  år  tröttat  sina  vänner  med  biografier  av 
sin  avlidna  hustru,  hände  något  märkvärdigt.  Han  fick  se  en  ung 
flicka,  en  blond  adertonåring,  som  var  precis  lika  hans  hustru 
vid  fjorton.    Han  tog  det  som  en  vink  från  den  givmilda  him- 


I  26 


AUGUST  STRINDBERG 


len,  vilken  då  äntligen  ville  ge  honom  henne,  den  första.  Och  så 
gifte  han  sig  igen.  Men  det  blev  ändå  inte  som  den  första 
hustrun.  Barnen  tyckte  inte  om  sin  nya  styvmoder,  och  efter 
ett  år  fick  frun  en  liten,  pappa  var  ovan  vid  barnskrik  och  ville 
sova  om  nätterna.  Och  när  han  i  ensamheten  anställde  jämförelse, 
förlorade  den  unga  frun  bra  mycket.  Det  var  inte  trevligt  mer 
hemma.  Det  var  dumt,  vad  som  var  gjort,  och  det  kunde  varit 
ogjort.  Två  gånger  hade  han  trott  sig  se  Fågel  Fenix  flyga 
upp  ur  den  fjortonårigas  aska,  först  i  dottern,  sedan  i  den  andra 
hustrun.  Men  i  hans  minne  levde  nu  bara  den  första,  den  lilla 
i  prästgården  vid  smultrontiden,  under  linden,  i  skogen,  henne, 
som  han  aldrig  fick. 

Numera  måste  man  förvånas  över,  att  dessa  berättelser  och 
de  åsikter,  som  i  dem  framfördes,  kunde  stämplas  som  omoraliska. 
Visserligen  förekomma  råa  uttryck,  och  en  viss  krass  materia- 
listisk uppfattning  gör  sig  gällande.  Strindberg  ville  slå  ned 
den  alltför  överspända  och  alltför  översinnliga  uppfattningen  av 
äktenskapet,  men  förföll  obestridligen  därunder  till  den  motsatta 
ensidigheten.  Han  förenklar  frågorna;  när  han  kallar  mannen 
för  hane  och  kvinnan  för  hona  anlägger  han  alltför  primitiva 
synpunkter  på  något  så  sammansatt  som  det  moderna  samlivet 
mellan  man  och  kvinna.  Men  »Giftas»  utgör  dock  ett  förhär- 
ligande av,  en  lovsång  till  äktenskapet,  trots  alla  institutionens 
fel  och  brister. 

Strindberg  skrev  senare  fram  på  året,  då  boken  var  utkom- 
men och  redan  angripits  från  skilda  håll,  till  Lie  ett  brev,  i 
vilken  han  ger  sin  egen  uppfattning  av  boken: 

»Jag  vet,  att  min  bok  är  ett  stort  skrik  ur  naturens  bröst, 
att  jag  har  rätt,  att  mitt  ord  kom  i  sista  stunden  för  att  rädda 
oss  från  en  falsk  väg,  mitt  i  överkulturens  monstruositeter !  Jag- 
slog  min  egen  hustru,  mig  själv!  Det  var  ett  personligt  offer 
som  jag  måste  ge.  .  .  .  När  jag  fick  upp  ögonen  för  vad  som 
låg  bakom  kvinnorörelsen,  aristokrati  och  estetik,  så  höll  jag  på 
att  explodera.  Det  är  ju  romantikens  sista  utlöpare!  Full  med 
lögn  och  estetisk  dynt!  .  .  .  Hälsa  Ibsen  och  fru  Agrell  och 
Edgren,  att  jag  sörjer  över  att  ha  burit  hand  på  dem,  men  de 


AUGUST  STRINDBERG 


I27 


voro  mig  onda  principer,  som  måste  ner!  Onatur!  Missbild- 
ningar! Vad  skalle  jag  göra?  Och  Björnson  fick  min  handske 
mot  sin  hycklande  handske,  som  luktade  mysk.» 

Säkert  är,  att  »Giftas»  utgör  ett  mycket  betydelsefullt  arbete 
i  svensk  litteratur.  Det  gjorde  slut  på  de  ändlösa,  tomma  eman- 
cipationsdiskussionerna och  på  mycket  osunt  i  kvinnorörelsen. 
Det  låg  något  livslystet  och  levnadsfriskt  över  dessa  berättelser, 
trots  det  didaktiska,  som  fanns  på  bottnen,  och  denna  sunda 
livsglädje  hade  nordbon  gott  av  att  höra.  Man  är  nästan  frestad 
att  jämföra  Giftashistorierna  med  de  glada,  av  sinnlig  livlust  och 
övermod  strålande  noveller,  med  vilka  Boccaccio  nedslog  medel- 
tidens asketiska  munkmoral  och  inledde  renässansens  livsglädje. 
Strindbergs  berättelser  äro  kargare,  ämnena  enformigare,  be- 
handlingen ej  så  rik  och  omväxlande;  »fallet»  presenterar  sig 
stundom  för  naket  och  didaktiskt.  Det  finnes  intet  av  Boccaccios 
jublande  skratt  eller  än  fint  förstående,  än  försmädliga  leende. 
Men  Strindbergs  Giftashistorier  hava  för  den  skandinaviska  kul- 
turen en  liknande,  befriande  betydelse.1  Den  svenska  kvinno- 
rörelsen leddes  därefter  genom  Laura  Marholm  och  Ellen 
Key  in  i  nya  spår.  Dock  gick  man  på  vissa  håll  till  sådana 
överdrifter,  att  en  stark  reaktion  inträdde.  I  Norge  utgöra 
Christian  Krohgs  »Albertine»  och  Hans  J  segers  »Kristiania- 
Bohémen»  samt  »Syg  Kjserlihet»  direkta  ättlingar  av  den 
Strindbergska  naturalismen;  och  med  dessa  böcker  kulmine- 
rade rörelsen. 

»Giftas»  avslutades  på  sensommaren  1884  i  Schweiz,  och 
den  utlämnades  i  bokhandeln  i  Stockholm  i  september.  Boken 
väckte  ett  oerhört  uppseende.  Man  talade  icke  om  annat.  Det 
är  knappast  för  mycket  sagt,  att  hela  landet  var  delat  i  två 
partier   för   och  emot  »Giftas».    Snart  började   dunkla  rykten 

1  Säkerligen  är  det  icke  utan  direkt  inflytande  från  Boccaccios  »Decamerone» , 
som  Giftashistorierna  tillkommit.  Se  Strindbergs  yttrande  om  sina  studier  i  denna 
bok  i  »Jäsningstiden».  Han  karaktäriserar  den  riktigt  som  »en  oppositionsbok 
mot  medeltidens  munkliv»  och  den  »gjorde  narr  av  äktenskapet».  Men  han  om- 
tolkar gärna  Boccaccio  efter  sina  då  rådande  åsikter.  Redan  Boccaccio  är  för 
övrigt  inställd  på  att  berätta  »fall». 


128 


AUGUST  STRINDBERG 


kringsmyga,  att  boken  skulle  åtalas  —  något  oerhört  i  Sverige, 
där  man  på  femtio  år  icke  haft  något  dylikt  åtal.  Den  3 
oktober  förkunnade  telegrafen  över  hela  landet,  att  Giftas  be- 
lagts med  kvarstad  och  att  den  skulle  åtalas;  men  anled- 
ningen var  en  annan  än  den  man  väntat.  Boken  anklagades 
icke  för  osedlighet,  då  man  väl  hade  svårt  att  finna  någon  para- 
graf, efter  vilken  den  kunde  fällas,  utan  för  angrepp  på  den 
lutherska  läran.  Anledningen  gav  Strindbergs  gaminartade  be- 
skrivning på  nattvarden:  »det  uppskakande  uppträdet,  då  över- 
klassen tog  ed  av  underklassen  på  Kristi  lekamen  och  blod, 
att  den  senare  aldrig  skulle  befatta  sig  med  vad  den  förra 
gjorde,  satt  länge  i  honom.  Det  oförskämda  bedrägeriet,  som 
spelades  med  Högstedts  Piccardon  ä  65  öre  kannan  och  Lett- 
ströms majsoblater  ä  1  krona  skålp.,  vilka  av  prästen  utgåvos 
för  att  vara  den  för  över  1800  år  sedan  avrättade  folkupp- 
viglaren Jesus  av  Nazarets  kött  och  blod,  föll  icke  under  hans 
reflexion,  ty  man  reflekterade  icke  den  tiden,  utan  man  fick 
'stämningar'.» 

Då  Strindberg  icke  avlämnat  namnsedel,  var  boktryckaren, 
här  densamme  som  förläggaren,  Albert  Bonnier,  närmast  ansvarig. 
Strindberg  trodde  sig  först  kunna  fritaga  denne  genom  skriftligt 
meddelande  till  rätten,  att  han  åtoge  sig  ansvaret;  men  person- 
lig inställelse  krävdes  av  tryckfrihetsförordningen.  Strindberg 
ville  emellertid  ogärna  resa  hem;  hans  hustru  var  sjuk,  och 
själv  befann  han  sig  synbarligen  i  ett  tillstånd  av  höggradig 
nervös  överretning.  Björnson  uppmanade  honom  ivrigt  att  resa; 
Han  var  ytterst  vänlig  men  alltför  beskyddande  och  faderlig 
för  den  känslige  Strindberg,  så  att  denne  slutligen  skrev  ett 
rått  brev  till  norrmannen,  som  han  dock  strax  ångrade.  Det 
blev  orsaken  till  livsvarig  brytning  mellan  dem.  Han  förstod  alls 
icke,  vilken  förträfflig  position,  som  genom  åtalet  var  skapad 
för  honom  och  den  sak  han  kämpade  för,  fast  Björnson  klart 
påpekade  den  för  honom:  »Lad  ingen  narre  dig  til  at  gi  det 
slemme  du  har  sagt  ud  for  at  vaere  ment  mindre  sen  det  er 
ment:  Tilstå  helt  ut.  .  .  Min  ksekke  ven,  jeg  misunder  dig  den 
stilling  her  er  skapt.    Bare  du  havde  mere  fysisk  kraft.  Dit 


AUGUST  STRINDBERG 


129 


brev  aengster  mig.  Men  her  vil  hende  meget  aefter  dette;  hvis 
du  er  bare  litet  gran  besindig  (ved  hjaelp  av  den  rovdyrnatur 
som  er  i  dig  håper  jeg  det),  saa  er  aefter  denne  dag  din  stilling 
i  Sverrig  en  annen  end  för.» 

Slutligen  måste  Strindberg  resa.  Det  var  hans  skyldighet,  eljest 
hade  förläggaren  fått  övertaga  ansvaret.  Men  hans  sinnesstäm- 
ning var  högst  upprörd.  Han  måste  lämna  barnen  och  sin  sjuka 
hustru  och  gå  till  mötes  öden,  som  i  hans  fantasi  antogo  de  hems- 
kaste proportioner.  Detta  framgår  tydligt  av  hans  egen  skildring 
i  Kvarstadsresan.  I  Köpenhamn  lär  man  varnat  honom  för  att 
resa  vidare,  då  det  var  meningen  att  häkta  honom  i  Malmö. 

I  Stockholm  mottogs  han  emellertid  med  ovationer.  Vänner 
mötte  honom  på  perrongen,  och  på  aftonen  hyllades  han  vid 
en  festföreställning  av  »Lycko-Pers  resa»  på  Nya  teatern. 

Den  21  oktober  öppnades  rättegångförhandlingarna.  Strind- 
berg försvarade  sig.  Han  var  deist  och  hade  icke  hädat.  De 
åtalade  yttrandena  om  sakramentet  voro  icke  gäckeri  utan  all- 
varligt menad  förnekelse.  Hans  uttryck  om  nattvarden  voro 
valda  i  avsikt  att  upplysa. 

Den  17  november  föll  domen.  Strindberg  frikändes.  Samma 
dag  hölls  en  bankett  till  hans  ära  för  att  fira  det  fria  ordets 
triumf.  Dagen  därpå  lämnade  Strindberg  Stockholm  och  åter- 
vände till  Schweiz. 

Därmed  var  emellertid  icke  striden  om  »Giftas»  slut.  Det 
värsta  följde  efteråt.  Redan  då  skriften  utkom,  hade  vissa  liberala 
tidningar  med  Göteborgs  Handelstidning  i  spetsen  tagit  avstånd 
från  hånet  och  gäckeriet  i  berättelserna,  fast  de  ogillade  åtalet 
på  grund  av  de  hårda  straffbestämmelserna  i  den  föråldrade 
hädelseparagrafen.  Efter  domen  ökades  antalet  av  dessa  pro- 
tester även  i  den  liberala  pressen.  Strindberg  förlorade  med  ett 
slag  sin  popularitet.  Förbittringen  var  i  vissa  kretsar  oerhörd. 
Personer,  som  förut  köpt  hans  böcker,  gjorde  sig  av  med  dem. 
Även  mot  hans  förläggare  riktades  skarpa  angrepp.  Man  ansåg, 
att  han  ej  borde  utgivit  en  sådan  skrift.  Med  uttrycket  »Strind- 
bergsförläggaren» brännmärktes  Albert  Bonnier  under  de  närmaste 
åren  i  konservativa  kretsar. 

9  —  18338    j.  Mortensen. 


i3o 


AUGUST  STRINDBERG 


Det  följande  decenniet  hade  Strindberg  oerhörda  svårigheter 
att  kämpa  mot.  Han  hade  svårt  att  finna  förläggare.  Andra 
upplagan  av  ».Giftas»  utkom  på  ett  litet  obetydligt  förlag,  då 
Strindberg  icke  ville  gå  in  på  Bonniers  fordran  att  stryka  »Dyg- 
dens lön»,  den  åtalade  novellen,  och  där  trycktes  också  andra 
delen.  »Fadern»  och  »Kamraterna»  trycktes  i  Hälsingborg, 
några  av  hans  arbeten  under  dessa  år  utkommo  icke  på  svenska 
utan  på  danska  eller  tyska.  Inom  bokhandelsvärlden  sattes  i 
gång  en  rörelse  mot  hans  skrifter,  som  bland  annat  fann  ett 
språkrör  i  den  nybildade  »Nya  bokförläggareföreningen».  En 
våldsam  kamp  började  mot  honom  i  tidningar,  tidskrifter  och 
broschyrer.  Särskilt  lektor  J.  Personnes  Strindbergs  litteraturen 
och  osedligheten  bland  skolungdomen  är  betecknande  för  arten 
av  dessa  angrepp.  Författaren  har  öppet  öga  för  bristerna  i 
Strindbergs  »Giftas»,  men  skriftens  anda  har  helt  undgått 
honom.  Han  gör  den  nya  litteraturen  ansvarig  för  den  osed- 
lighet, som  under  de  sista  fyra,  fem  åren  upptäckts  bland  ung- 
domen vid  Stockholms  läroverk  —  något  som  var  ganska 
orimligt  bland  annat  av  den  orsaken,  att  den  nya  litteraturen 
knappast  var  äldre.  Geijerstam  svarade  på  Personnes  angrepp 
med  en  annan  broschyr  Vad  vill  lektor  Personner  och  åtskilliga 
andra  småskrifter  rörde  sig  om  samma  frågor. 

»Giftas»  betecknar  kulminationen  i  åttiotalslitteraturen ;  sedan 
börjar  regressen. 

Den  andra  delen  av  »Giftas»  väckte  icke  någon  större 
uppmärksamhet  och  förtjänade  det  knappast  heller.  Som 
helhet  är  det  ett  svagt  arbete.  Den  friskhet  och  det  goda 
humör,  som  livat  framställningen  i  den  förra  delen,  har  ut- 
bytts mot  en  surmulenhet  i  tonen  och  ett  torrt  predikande. 
Men  det  finnes  pärlor  även  i  denna  samling.  Mot  betalning 
innehåller  en  storslagen  skildring  av  en  parningsakt  mellan  en 
hingst  och  ett  sto.  Familjeförsörjaren  är  ett  av  de  första  ut- 
kasten av  hans  egen  äktenskapshistoria  —  sådan  han  då  såg 
den  —  och  Höst  är  en  skildring  i  en  vemodigt  satirisk  ton 
av  hur  kärleken,  även  den  äkta,  blommar  ut  och  mister  ung- 
domsfärgen. 


AUGUST  STRINDBERG 


Till  tiden  för  Giftashistorierna  höra  också  de  fyra  noveller, 
som  utkommo  1885  under  titeln  Utopier.  Ingenstädes  får  man 
kanske  en  så  tydlig  föreställning  om  de  nya  intryck  och  idéer, 
som  sysselsatte  Strindberg  under  första  vistelsen  i  Schweiz. 
Han  var  svuren  socialist  och  drömde  endast  om  framtidsstaten.  Han 
sammanträffade  med  åtskilliga  ryssar,  som  väckte  hans  intresse. 
Deras  anarkism  och  urkristligt  kärleksfulla  uppfattning  av  tillvaron 
avspegla  sig  i  hans  egen  diktning.  Och  slutligen  var  det  den 
storslagna  Schweizernaturen,  som  fyllde  honom  med  hänryckning. 

Säkerligen  fick  han  för  många  intryck  över  sig  på  en  gång 
här  nere,  så  mycket  mera  som  han  var  sjuk,  uppriven  och  ut- 
arbetad efter  de  närmast  föregående  årens  oerhörda  produkti- 
vitet. Detta  är  väl  i  någon  mån  orsaken,  varför  dessa  noveller 
äro  av  så  olika  konstnärligt  värde.  Berättelsen  är  stundom  för 
bred  och  saknar  det  omedelbara  liv,  som  eljest  är  så  utmär- 
kande för  Strindberg.  Han,  som  är  en  sådan  mästare  i  att 
skildra  skärgårdsnatur,  får  icke  alltid  fram  det  schweiziska  land- 
skapets egendomligheter,  trots  de  många  ord  och  överflöd  på 
detaljer,  han  mot  sin  vana  använder.  Därtill  kommer,  att  han 
ständigt  skildrar,  hur  mänsklighetens  framtid  skall  gestalta  sig, 
då  det  nuvarande  samhället  gått  under.  Detta  förlänar  lätt  tav- 
lan något  dimmigt  och  overkligt.  Man  avspisas  alltför  ofta  med 
teorier  och  resonnemang. 

Särskilt  gäller  detta  om  den  första  historien  Nybyggnad,  som 
Strindberg  själv  icke  heller  var  nöjd  med.  Den  skildrar  en  ung 
schweizisk  flicka,  nybliven  studentska.  Konventionellt  uppfost- 
rad av  två  tanter  ryggar  hon  tillbaka  för  att  ingå  en  fri  för- 
bindelse med  en  laborator  vid  det  institut,  där  hon  förbereder 
sig  till  sina  medicinska  studier.  Hon  måste  genomgå  många 
lidanden,  innan  hon  slutligen  finner  frid  i  en  socialistiskt  ordnad 
familistär.  Där  sammanträffar  hon  ånyo  med  laboratorn,  och 
då  hon  nu  vuxit  ur  gamla  fördomar,  skänker  hon  honom  fritt 
sin  hand  utan  alla  yttre  bojor.  Berättelsen  ger  en  entusiastisk 
bild  av  framtidens  socialistiska  samhälle,  där  inga  pengar  finnas, 
utan  var  och  en  betalar  med  sitt  arbete  för  de  förnödenheter, 
som  han  behöver;  barnen  sättas  på  barnhem. 


132 


AUGUST  STRINDBERG 


I  Återfall  lever  den  politiske  landsflyktingen  Paul  Petrowitsch, 
såsom  trädgårdsmästare  i  Schweiz  i  fri  förbindelse  med  en  kvinna. 
Men  båda  få  ständiga  återfall  till  sina  gamla  åsikter.  Han, 
kosmopoliten,  som  predikar  om  en  tid,  då  nationerna  upphört 
att  existera,  längtar  efter  sitt  gamla  hemland,  där  han  odlat  en 
jordlapp.  Hustrun  vill  döpa  deras  barn,  fast  båda  brutit  med 
kyrkan  och  icke  äro  vigda.  Men  de  trösta  sig.  Det  kan  ju 
icke  vara  annorlunda.  Människorna  hava  behövt  2  ooo  år  för 
att  uppföra  denna  konstiga  samhällsbyggnad,  icke  kunna  de 
riva  ned  den  på  tjugufem  år  och  därtill  bygga  en  ny?  »Moses 
släpade  Israels  barn  i  öknarne  för  att  de  gamle  skulle  dö  ut, 
men  under  tiden  uppfostrade  han  det  nya  släktet,  som  skulle 
få  se  Kanaan.  Låt  våra  ben  vitna  i  ökensanden,  det  är  vår 
lott,  men  låt  oss  arbeta  för  de  kommande:  det  är  allt,  vad  vi 
kunna  göra.»  Här  avspeglar  sig  Strindbergs  egen  kamp  med 
de  nya  socialistiska  framtidstankarna. 

Den  sista  novellen,  Samvetskval,  är  icke  blott  den  bästa  i 
denna  samling  utan  kanske  mästerverket  bland  Strindbergs  små- 
berättelser. Huvudpersonen  är  den  preussiske  reservofficeren, 
herr  von  Bleichroden,  som  deltager  i  det  fransk-tyska  kriget. 
Han  blir  tvungen  att  låta  skjuta  tre  franctireurer,  men  fast  det 
sker  efter  order  känner  han  sig  som  en  mördare,  brottas  med 
samvetskval  och  faller  samma  natt  i  vansinne.  Han  blir  emeller- 
tiä  botad,  sedan  han  en  tid  vistats  på  en  sinnessjukanstalt  i 
Schweiz,  varefter  han  och  hustrun  bliva  schweiziska  medborgare. 
Denna  novell  är  kanske  det  mest  vältaliga,  som  skrivits  mot 
krigets  fasor,  och  likväl  visar  Strindberg  av  dessa  endast  de 
tre  tappra  fransmännens  arkebusering  eller  rättare  icke  ens  detta, 
endast  de  blodfläckar,  vilka  som  stora  röda  klasar  lysa  i  mån- 
skenet på  en  vinstock  och  mot  den  vita  vägg,  vid  vilken  de 
skjutits.  Men  med  vilken  omedelbar  konst  är  icke  denna  lilla 
historia  berättad!  Själsstriderna,  de  fascinerande  minnena,  skräck- 
stämningen, som  utmynnar  i  vansinne,  allt  är  analyserat  ined 
en  genial  intuition.  Dramat  utspelas  mitt  i  en  idyllisk  trakt,  i 
en  liten  by,  över  vars  trevna  hus  ett  vitt  kyrktorn  höjer  sig. 
Hela  landskapet  andas  idel  skönhet  och  välmåga.    Överallt  i 


AUGUST   STRINDBERG  1 33 

denna  novell  mötes  man  av  beskrivningar  av  denna  naturens 
yppiga  och  idylliska  skönhet.  Novellen  är  märklig  även  därför, 
att  det  lyckats  Strindberg  helt  objektivera  sig  —  något  som 
knappast  tidigare  inträffat.  Visserligen  är  också  herr  von 
Bleichroden  en  annan  Strindberg,  men  figuren  är  fullt  genom- 
motiverad  och  maskerad.    Han  lever  sitt  eget  liv. 

I  berättelsen  om  de  själsstrider  och  det  vansinne,  som  den 
preussiske  reservofficeren  genomgår,  har  man  även  liksom  ett 
förebåd  till  det  öde,  som  senare  skulle  träffa  Strindberg  själv. 
Även  i  »Återfall»  och  »Över  molnen»  spåras  en  sjuklig  stäm- 
ning. Överhuvud  är  det  i  »Utopier»,  som  det  för  första  gången 
tydligt  framträder,  att  Strindberg  är  själssjuk.  Anlagen  därtill 
voro  säkerligen  medfödda;  i  självbiografien  finnas  många  drag 
från  barndomsåren  och  ungdomen,  som  peka  i  denna  riktning. 
Hans  oerhörda  känslighet,  hans  lidelsefullhet,  hans  hastiga  stäm- 
ningsomkastningar från  gråtmild  vekhet  till  cynisk  råhet  höra 
hit.  I  självbiografien  (»I  röda  rummet»)  beskriver  han  en  scen, 
då  han  med  en  påk  i  handen  ute  bland  skärgårdens  klippor  stor- 
mar fram  mot  inbillade  fiender,  nedslående  allt  omkring  sig. 
Från  toppen  av  en  hög  tall,  på  vars  grenar  han  gungar  i  vil- 
daste fart  mellan  himmel  och  jord,  utstöter  han  utfordrande  skrik 
mot  granskogen,  som  förvandlats  till  en  folkhop.  Han  frågar 
sig  själv:  var  han  galen?  —  och  frågan  är  berättigad. 

Men  omkring  1884  framträda  dessa  anormala  drag  talrikare 
och  antaga  mera  hotande  former.  Han  lider  av  en  stigande 
misstänksamhet,  och  denna  ger  sig  utlopp  i  överdrifter  och  van- 
föreställningar av  varjehanda  art,  som  stundom  nästan  stelna  till 
fixa  idéer.  De  allt  oftare  förekommande  framställningarna  av 
själssjuka  och  vansinniga  i  hans  arbeten  äro  också  uttryck  för, 
vad  som  försiggår  i.  hans  egen  själ.  Redan  i  »Röda  rummet» 
hade  Borg  om  Arvid  Falk  yttrat,  att  han  var  galen.  Han  söker 
behärska  sig,  »men  jag  tror  icke  det  lyckas  honom,  ty  hur  han 
lägger  band  på  sig,  så  fruktar  jag  en  gång  en  explosion».  I 
»En  dåres  bikt»,  i  »Fadern»,  i  »I  havsbandet»  och  överhuvud 
i  hela  hans  senare  produktion  behöver  man  icke  söka  för  att 
finna  de  patologiska  dragen. 


134 


AUGUST  STRINDBERG 


Den,  som  först  kom  att  erfara  följderna  av  denna  sjuklighet, 
var  hans  hustru,  och  dock  kan  det  icke  vara  något  tvivel  om, 
att  hon  var  den  kvinna  han  högst  älskade  i  sitt  liv.  För- 
hållandet mellan  dem  var  länge  harmoniskt,  om  ock  väl  smärre 
slitningar  förekommit  som  i  de  flesta  äktenskap.  Strindberg 
var  i  många  avseenden  i  ovanlig  grad  anlagd  för  hemlivet. 
Han  älskade  regelbundna  vanor  och  kunde  i  umgänget  vara 
älskvärd,  finkänslig  och  skämtsam.  Och  han  var  med  djup  kär- 
lek fästad  vid  sina  barn.  1  »Författaren»  återger  han  en  scen, 
som  säkerligen  ger  en  sann  skildring  av  hans  förhållande  till 
hustrun  under  många  år.  Det  var  då  han  skrivit  »Giftas».  Han 
ville  ej,  att  hustrun  skulle  läsa  boken,  och  gick  då  till  henne 
för  att  lätta  sitt  samvete.  »Hustrun,  som  mest  varit  som  en 
mor  för  honom,  såg,  att  han  ville  ha  bannor.  —  Vad  har  du 
nu  gjort  för  slag,  frågade  hon,  eftersom  du  ser  så  olycklig  ut? 

—  Jo,  jag  har  skrivit  en  bok!  —  Såå?    Vad  handlar  den  om? 

—  Joo,  den  handlar  om  fruntimmerna!  —  Nå,  har  du  skrivit 
vackert  då?  —  N-nej,  det  har  jag  inte  riktigt,  men  du  skall 
inte  läsa  den!  Jag  ångrar  mig  så  rysligt.  —  Nå,  varför  ska 
du  gå  och  skriva  så,  att  du  ångrar  dig  då,  mitt  barn?  —  Jag 
kunde  inte  hjälpa  det.»  Och  när  så  hustrun  lovade  att  ej  läsa 
boken,  var  det  bra. 

När  de  ingingo  sitt  äktenskap,  var  Strindberg  själv  ange- 
lägen, att  förbindelsen  skulle  hava  karaktären  av  kamratskap. 
Båda  skulle  bidraga  till  hemmets  ekonomi,  han  som  författare, 
hon  som  skådespelerska.  Men  Strindbergs  uppfattning  av  äkten- 
skapet ändrades  så  småningom  efter  barnens  ankomst,  och  innan 
Strindberg  förde  kampen  om  kvinnoemancipationen  ut  i  littera- 
turen, hade  han  säkerligen  genomkämpat  den  i  sitt  hem.  Hus- 
trun var  föga  huslig,  ofta  en  anledning  till  misshälligheter  mellan 
makar.  Hon  var  säkerligen  ej  heller  tillräckligt  självuppofTrande 
och  behärskad,  ej  tillräckligt  hängiven  för  att  vara  hustru  åt  en 
så  egoistisk,  men  i  grunden  lättledd  natur  som  Strindberg.  Hon 
svärmade  romantiskt  för  teatern,  och  hade  ej  lagt  sin  dröm 
åsido  att  bliva  en  stor  skådespelerska.  Men  knappast  kunde 
hon  väntat  någon  större  framgång  på  denna  bana.    Hon  hade 


AUGUST  STRINDBERG 


135 


visserligen  ovanligt  graciösa  rörelser,  men  stämman  saknade  den 
klangfärg,  som  nästan  är  ett  oeftergivligt  villkor  på  scenen. 
Strindberg  tyckte  icke  om  att  se  henne  uppträda  offentligt.  — 
Dessutom  hade  makarna  olika  åsikter  öm  barnens  uppfostran. 

Missnöjet  kom  till  utbrott  i  Schweiz.  Hustrun  längtade  till 
Sverige  för  att  få  spela  teater,  och  Strindberg  hade  sina  skäl 
för  att  tillsvidare  stanna  utomlands.  Äktenskapet  började  ur- 
arta till  en  strid  mellan  två  viljor.  Man  kan  i  Strindbergs  tidi- 
gare produktion  som  i  »Herr  Bengts  hustru»,  för  vilken  hustrun 
är  modellen,  och  där  huvudrollen  är  skriven  för  hennes  räkning, 
finna  en  vacker  och  sympatisk  skildring  av  hustrun,  redan  parad 
med  en  viss  kritik  av  det  hysteriskt  överspända  i  hennes  lägg- 
ning, men  senare  blir  hon  den  första  och  bestående  förebilden 
för  den  emanciperade  kvinnan,  på  vilken  Strindberg  under 
dessa  år  kastar  sitt  glödande  hat.  Hon  har  inspirerat  sin  man 
till  en  hel  serie  diktverk.  Ända  till  hans  sista  år  skymtar  man 
hennes  gestalt  i  hans  arbeten.  I  »Återfall»  har  man,  fast  ännu 
i  mildare  form,  en  skildring  av  deras  strider,  i  »Familjeförsörja- 
ren» driver  hustrun  mannen  till  självmord,  och  snart  skulle  ännu 
skarpare,  rent  av  vämjeliga  anklagelser  riktas  mot  henne  av  den 
upprörde  maken,  om  vars  sanning  man  har  svårt  att  bilda  sig 
en  mening,  men  som  under  alla  förhållanden  säkert  äro  mycket 
överdrivna.  Le  plaidoyer  a"un  fou  är  som  document  humain 
och  konstverk  intressant  men  fasansfullt,  när  man  tänker  på,  att 
det  är  sig  själv  och  hustrun,  som  han  här  offentligen  avkläder. 
Han  försvarar  sig  också  med,  att  den  är  skriven  »inför  döden». 
Den  var,  då  den  skrevs  (sept.  1887 — mars  1888)  ej  avsedd  för 
att  tryckas;  men  den  utgavs  1893  på  tyska  och  två  år  senare 
på  franska  (på  vilket  språk  den  ursprungligen  är  skriven). 

Även  de  fyra  stycken,  som  1893  samlades  under  titeln  Dra- 
matik (»Inför  döden»,  »Första  varningen»,  »Debet  och  Credit», 
»Moderskärlek»),  återspegla  Strindbergs  känslor  mot  hustrun. 

Det  var  just  det  år,  då  Strindberg  skrev  »En  dåres  bikt», 
som  förhållandet  blev  kritiskt  mellan  makarna.  Han  hyste  miss- 
tankar mot  hustruns  föregående,  han  utslungar  beskyllningar, 
att  hon  dricker  och  är  pervers.    Han  trodde  icke,  att  han  var 


13.6 


AUGUST  STRINDBERG 


far  till  sina  barn,  och  han  skrev  till  och  med  till  Stockholm  för 
att  låta  en  vän  göra  undersökningar  därom.  I  augusti  inläm- 
nades en  ansökan  om  skilsmässa  till  Stockholms  konsistorium, 
men  då  parterna  vistades  utrikes,  kunde  intet  i  saken  företagas. 
Under  de  närmaste  åren  förbättrades  åter  förhållandet,  tills  det 
år  1 89 1  upplöstes  genom  skilsmässa. 

I  alla  avseenden  genomgick  således  Strindberg  en  kris.  Han 
var  uppriven  och  utarbetad,  efter  utgivandet  av  »Giftas»  hade 
hans  liv  varit  fullt  av  motgångar,  som  ytterligare  förstorades  i 
hans  fantasi,  och  hans  ekonomiska  ställning  var  svagare  än 
förut.  Det,  som  icke  minst  tyngde  honom,  var  säkerligen  just  de 
ekonomiska  bekymren,  som  det  framgår  både  av  brev  och  skrifter 
från  denna  tid  (Familjeförsörjaren).    I  »Författaren»  yttrar  han: 

»Under  det  hela  denna  byken  står  på  och  kokar,  nalkas  nöden 
sakta  men  säkert.  Han  tycker  sig  se  den  hur  den  trycker  som 
en  katt  för  att  ta  språnget;  han  ligger  om  natten  vaken  och 
hör  flodvattnet  stiga,  långsamt  suckande  men  avgjort.  Om  åtta 
dagar  står  döden  där.  Hungersdöden  mitt  i  ett  civiliserat  sam- 
hälle, för  en  individ  och  hans  föga  talrika  familj.  Existensmedlen 
slut,  alla  resurser  uttömda,  alla  hjälpkällor  anlitade,  och  hans 
arbetsmarknad  fördärvad.  Det  hade  han  nu  vid  trettiosex  år 
för  att  han  varit  flitigare  än  andra,  för  att  han  arbetat  för  detta 
samhälle  —  där  stannade  han.  Han  hade  ju  strävat  på  detta 
samhälles  undergrävande,  hur  kunde  han  då  begära  något  av 
detta  samhälle?  Samhället  hade  rätt  att  svälta  ut  honom,  när 
han  icke  lät  samhället  vara  i  fred.  Ja,  men  var  det  hela  sam- 
hället han  angripit,  och  var  det  allas  väl  han  tillfogat  skada? 
Nej,  den  härskande  gruppens  endast.» 

Björnson  såg  nog  riktigt,  då  han  verkade  för,  att  man  skulle 
skaffa  Strindberg  ett  diktargage,  som  kunde  befria  honom  från 
de  värsta  bekymren.  Gustaf  af  Geijerstam  och  skådespelaren 
Hillberg  ställde  sig  också  i  spetsen  för  en  insamling  för  detta 
ändamål.  Men  planen  gick  om  intet,  då  Strindberg  själv  stolt 
avböjde. 

Hans  författarskap  under  dessa  år  ter  sig  dels  som  en  av- 
slutning av  ett  skede,  dels  som  början  till  ett  nytt.  Under 


AUGUST  STRINDBERG 


137 


åren  1886 — 1887  skriver  han  sin  självbiografi,  om  vilken  redan 
ovan  talats.  Därmed  hade  han  fullbordat,  vad  »Sömngångar- 
nätterna»  förebådat.  Han  hade  kastat  en  tillbakablick  över  hela 
sitt  liv.  Obestridligen  en  underlig  handling  av  en  man,  som 
ännu  icke  fyllt  fyrtio  år! 

Denna  självbiografi,  en  av  de  säregnaste  världslitteraturen 
äger,  betraktades  vid  sin  framkomst  närmast  som  en  skandal- 
skrift, fylld  med  en  otrolig  massa  småhistorier  av  pjunkig  be- 
skaffenhet. Allmänheten  tog  för  övrigt  föga  notis  om  den. 
Man  förstod  icke  den  hänsynslösa  ärlighet,  som  tvang  denne 
man  att  till  mänsklighetens  fromma,  för  kommande  generationers 
utveckling  blotta  sitt  eget  inre,  att  avkläda  sig  allt  utan  ett 
sken  av  blygsamhet. 

Mången  trodde  också,  att  denna  självbiografi  skulle  komma 
att  utgöra  slutpunkten  på  hans  författarbana.  Det  skulle  icke 
heller  varit  underligt,  om  så  blivit  fallet,  ty  här  hade  han  slösat 
med  sina  rikaste,  sina  intimaste  själsupplevelser;  just  den  källa 
ur  vilken  framförallt  en  skriftställare  av  Strindbergs  läggning 
måste  ösa.  I  själva  verket  hade  han  därmed  endast  avslutat 
en  fas  i  sin  utveckling,  varefter  han  gick  vidare  mot  nya  mål. 

Ty  det  är  långt  ifrån  fallet,  som  man  sagt,  att  hans  produk- 
tion under  de  närmaste  åren  lider  av  någon  avmattning.  Han 
skapar  tvärtom  under  dessa  åttiotalets  sista  och  nittiotalets  första 
år  några  av  sina  egendomligaste  och  största  verk. 

Men  dessa  hans  nya  skapelser  hava  delvis  en  annan  karaktär. 
»Giftas»  utgör  som  redan  sagt  kulmen  på  en  utvecklingslinje, 
men  betecknar  också  brytningen  med  det  föregående.  Det  var 
icke  blott  omvärlden,  som  reagerade  mot  Strindberg,  han  reage- 
rade själv  i  sin  ordning  mot  världen.  Alla  dessa  angrepp,  som 
nu  haglade  över  honom,  gjorde  honom  bitter  och  hård.  Vad 
som  säkerligen  ej  minst  upprörde  honom,  var  att  vissa  liberala 
tidningar  tagit  avstånd  från  honom  under  och  efter  åtalet.  Han 
hade  kämpat  för  mänsklighetens  väl.  Hur  hade  man  belönat 
honom?  Nöden  stod  utanför  hans  dörr,  om  några  dagar  skulle 
han  ej  längre  hava  bröd  till  sina  barn.  Han  var  trött,  utsläpad, 
och  i  denna  trötthet  försjönk  han  i  en  pessimism,  djupare  än 


>38 


AUGUST  STRINDBERG 


den  ännu  av  bubblande  levnadslust,  av  hat  och  kärlek  fyllda 
känsla,  som  behärskar  honom  under  Röda  rums-tiden.  Han  ser 
nyktrare  och  kallare  på  tillvaron. 

»När  han  från  Paris»,  —  skriver  han  i  »Författaren»  i  kapitlet: 
»Han  blir  ateist»,  —  »kom  ner  till  havsstranden  och  såg  ett 
stort  blått  intet,  och  ögat  förgäves  sökte  ett  föremål,  örat  för- 
gäves ett  ljud,  togs  han  av  en  känsla  såsom  om  han  kommit 
till  sin  banas  slut  och  stod  mitt  inför  döden.  Men  nu  skymtade 
icke  mera  fortsättningen  där  bortom,  på  andra  sidan,  som  förr 
varit  hans  hopp.»  Det  fanns  ingen  försyn.  Världen  styrdes 
av  helt  andra  krafter  än  av  en  kärleksfull,  personlig  Gud.  Och 
om  han  fanns,  »så  angår  det  icke  oss»,  eftersom  han  ej  bekym- 
rar  sig   om   oss.    Människans   öde  låg  i  hennes  egna  händer. 

Han  tvivlade  på  utvecklingen,  tidens  stora  tanke.  Icke  kunde 
man  i  världsförloppet  spåra  någon  utveckling  till  förnuft  eller 
till  människornas  lycka!  Det  var  endast  rörelser  och  föränd- 
ringar, som  man  såg.  Kulturen  var  icke  ändamålsenlig  för 
artens  bestånd.  Det  var  alltid  den  råare  och  mera  obildade, 
som  utgick  ur  kampen  med  seger.  Romarne  hade  förstört 
Grekland,  goterna  antiken,  och  nu  senast  hade  tysken  övervunnit 
fransmannen.    Alltid  var  det  barbaren,  som  segrade. 

Därav  drog  han  den  slutsatsen,  att  det  gällde  för  var  och  en 
att  sörja  för  sig  själv.  »Det  var  bara  ego,  som  skulle  fram.» 
Man  levde  livet  för  att  uppehålla  det.  Som  man  ser,  han  kom- 
mer ej  utom  utilitetstanken,  strävandet  efter  lyckan,  men  den 
skärpes,  åtminstone  i  orden,  till  en  slags  privat  utilism,  om 
ordet  tillätes. 

Men  i  denna  sinnesstämning  hade  han  också  fått  nog  av 
»världsförbättrarbråket»,  som  han  någon  gång  pittoreskt  kallat 
sitt  sysslande  med  att  reformera  samhället.  Han  reagerade 
mot  den  socialism,  vilken  han  de  föregående  åren  så  ivrigt 
kämpat  för. 

I  Strindbergs  på  ständiga  kriser  och  omkastningar  så  rika 
liv  har  man  här  det  stora  omslaget,  som  förbereder  hans  senare 
utveckling  och  vilket,  så  underligt  det  låter,  sedan  för  honom 
tillbaka  till  religionens  och  mystikens  famn. 


AUGUST  STRINDBERG 


139 


Hittills  hade  han  nästan  uteslutande  varit  satiriker  och  agi- 
tator. Han  hade  kritiserat  samhället  och  framställt  det  ena 
reformförslaget  efter  det  andra.  Nu  träda  dessa  sidor  tillbaka. 
Han  endast  skildrar  och  utreder.  Han  blir  betraktare,  men  icke 
en  lugn  och  kallblodig  betraktare  som  Schiller  och  Goethe  efter 
deras  ungdomsstormar.  Strindberg  är  alltjämt  med  som  skåde- 
spelare i  dramat;  det  är  nästan  alltid  sina  personliga  upplevelser, 
som  han  omskapar  till  diktverk,  och  därför  är  tonen  också 
vanligen  lidelsefullt  upprörd.  Han  är  på  en  gång  subjektet, 
som  lider,  och  objektet,  som  dissekeras. 

X. 

Under  utrikesvistelsen  hade  Strindberg  försökt  att  vinna  en 
ställning  som  kosmopolitisk  författare.  Det  var  väl  närmast 
Ibsens  och  Björnsons  framgångar,  som  härvid  lekte  honom  i 
hågen.  Han  insåg  själv  mer  än  väl  svårigheterna  och  anförde 
det  mottagande,  som  Björnsons  »Fiskerjenten»  fått  i  Paris,  som 
ett  varnande  exempel.  Men  han  gjorde  i  varje  fall  försöket 
och  arbetade,  allteftersom  trycket  blev  strörre  hemifrån,  på 
att  slå  sig  lös  genom  att  vinna  en  publik  också  i  Frankrike. 
Ögonblicket  var  gynnsamt,  ty  dörrarna  voro  öppnade  för  många 
utländska  inflytanden.  Ibsen  hade  spelats  i  Paris,  och  den  ryska 
litteraturen,  med  vilken  den  skandinaviska  erbjuder  så  många 
likheter,  hade  mottagits  med  öppna  armar.  Strindberg  ombe- 
sörjde själv  utgivandet  på  franska  av  »Giftas»  (Les  mariés),  »Fa- 
dern» (Pere)  och  »En  dåres  bikt»  (Le  plaidoyer  oTtm  fou),  men 
utan  större  framgång.  Det  var  först  några  år  senare,  som  vissa 
kretsar  började  intressera  sig  för   Strindberg  och  hans  verk. 

Vid  denna  tid  var  Strindberg  trött  på  Schweiz.  1885  och 
1886  reste  han  i  Frankrike,  bland  annat  för  studier  till  sina 
skildringar  Bland  franska  bönder,  och  han  gjorde  under  dessa 
år  även  tvänne  flyktiga  besök  i  Italien,  som  han  beskrivit  i  ett 
par  uppsatser,  i  vilka  han  nedgör  allt  italienskt  och  mera  fäster 
sig  vid  orenligheten  i  Venedigs  kanaler  än  vid  allt  det  storslagna 
och  sköna,  som  där  vanligen  fängslar  den  nordiske  resenären. 


140 


AUGUST  STRINDBERG 


Strindberg  har  tydligen  aldrig  kommit  över  reströtthetens  sta- 
dium. 

I  början  av  1886  flyttade  han  med  familjen  till  norra  Schweiz, 
där  han  först  bodde  i  Othmarsingen  i  kantonen  Aargau,  senare  i 
Weggis  vid  Vierwaldstädtersjön.  Följande  året  flyttade  han 
över  till  den  tyska  sidan  av  Bodensjön  och  bosatte  sig  i  Lindau 
i  Bayern. 

Det  var  här,  som  han  skrev  Hemsöborna,  och  i  denna  skär- 
gårdsroman har  Strindberg  nått  ut  över  den  föregående  perio- 
dens skildringskonst.  Han  har  skapat  något  nytt  i  sin  art  och 
ett  konstverk,  som  redan  blivit  klassiskt. 

Romantiken  hade  väckt  intresse  för  det  primitiva,  det  folk- 
liga, och  den  senare  realismen  förnyade  folklivsskildringen.  Alm- 
quist  har  skrivit  ett  par  berättelser  i  denna  stil,  som  tillhöra 
hans  bästa,  och  Fru  Knorrings  roman  »Torparen»  är  också  ett  i 
många  avseenden  intressant  arbete.  Tysken  Auerbach  gav 
sedan  nytt  liv  åt  bondeskildringen.  Det  var  hans  exempel,  som 
föresvävade  Björnson,  vars  bondenoveller  äro  klassiska  i  sin  art. 
Men  alla  dessa  folklivsskildringar  från  mitten  av  seklet  framställa 
knappast  verkliga  bönder,  utan  överklass,  som  uppträder  i  bond- 
dräkt.  De  skilja  sig  icke  så  mycket  som  man  tror  från  renässan- 
sens pastoraler,  där  hovfolket  går  ikring  maskerat  som  allmoge. 
I  Björnsons  utmärkt  vackra  berättelse,  »Synnöve  Solbakken», 
ha  både  bondgossen  och  flickan  alltför  förfinade  känslor.  De 
älska  efter  de  bästa  romantiska  ideal.  Björnson  är  mest  realistisk 
i  stilen,  i  vilken  han,  efter  den  isländska  sagans  föredöme,  sökt 
inlägga  något  av  den  korthuggna  kärvhet,  som  är  utmärkande 
för  böndernas  sätt  att  uttrycka  sina  känslor.  Långt  större  rea- 
lism utmärker  Emilie  Flygare-Carlén  i  vissa  av  hennes  skärgårds- 
skildringar. 

Strindberg  bryter  med  allt  detta  traditionella  och  kommer 
folket  långt  närmare  i  skildringen  av  seder  och  uppfattningssätt. 

Ämnet  till  dessa  skärgårdsskildringar  hade  Strindberg  hämtat 
från  sin  vistelse  under  flera  somrar  på  Kymmendön.  » Hemsö- 
borna» ger  en  ytterst  livfull,  av  humor  och  tragik  genomvävd 
historia  ur  skärgårdsfolkets  liv.    Det  är  ett  mycket  gott  grepp, 


AUGUST  STRINDBERG 


att  Strindberg  infört  en  ny  och  främmande  person  uppe  från 
landet,  värmlänningen  Carlsson,  som  utgör  huvudpersonen  i 
händelserna.    Han  får  därigenom  rörelse  och  relief  i  berättelsen. 

Där  ute  på  ön  bor  änkan  Flod  på  en  liten  bondgård.  Hon 
är  hänvisad  att  leva  både  av  åkerns  frukter  och  av  jakt  och 
fiske,  men  sedan  gamle  Flod  dog,  ligger  åkerbruket  nere,  ty 
hennes  son  Gusten  intresserar  sig  endast  för  jakten  och  fisket. 
Gumman  har  därför  beslutat  att  skaffa  sig  en  gårdsdräng,  som 
kan  sköta  jordbruket,  och  såsom  sådan  antages  Carlsson,  en 
fryntlig  och  mångförslagen  värmlänning,  som  redan  försökt  sig 
i  flera  olika  yrken.  Han  tar  makten  i  huset,  förbättrar  jord- 
bruket, uthyr  stugan  åt  sommargäster  och  rycker  upp  allt  på 
ön.  Samtidigt  arbetar  han  också  för  egen  del.  Han  är  illa 
tåld  av  Gusten,  men  gumman  är  smått  kär  i  honom.  Carlsson 
har  emellertid  kastat  sina  ögon  på  en  av  sommargästernas  pigor, 
den  sköna  stadsjungfrun  Ida,  men  då  denna  efter  återkomsten 
till  Stockholm  på  hösten  ser  ned  på  honom,  tar  han  gumman 
och  gifter  sig  med  henne.  Berättelsen  slutar  emellertid  med 
änkan  Flods  hastiga  död,  sedan  hon  genomskådat  mannens 
otrohet,  och  då  liket  skall  ros  till  kyrkogården,  inträffar  ett 
svårt  oväder,  så  att  kistan  ramlar  i  sjön.  Vid  samma  tillfälle 
drunknar  Carlsson. 

Inom  denna  enkla  ram  av  händelser  har  Strindberg  insatt 
en  rad  av  mästerligt  tecknade  personer  och  situationer.  Brors- 
lotten tar  Carlsson,  den  energiske  värmlänningen  med  livlig 
fantasi  och  gott  munläder,  i  vilken  kolportören  och  jordbrukaren 
äro  roligt  hopblandade,  den  late  förslagne  Rundkvist,  Gusten, 
pigorna  och  sommargästerna.  Ett  av  de  yppersta  porträtten 
är  prästen,  pastor  Nordström,  som  nu  efter  trettio  års  vistelse 
därute  förvandlats  till  en  skärgårdsbonde,  svärjande,  supande 
och  liderlig,  men  med  humor  i  kroppen.  Det  lönar  sig  icke 
att  söka  efter  de  scener,  som  äro  bäst  gjorda,  ty  alla  partier 
stå  här  i  samma  plan.  Vilken  levande  bild  av  vårens  ankomst 
till  en  lantegendom  ge  ej  dessa  rader:  »Braxen  lekte,  enen  rykte, 
häggen  gick  i  blom  och  Carlsson  sådde  vårsäd  i  den  bortfrusna 
höstsäden,  slaktade  ner  sex  kor,  köpte  torrt  stallhö  åt  de  andra, 


142 


AUGUST  STRINDBERG 


så  de  kommo  på  benen  och  kunde  släppas  i  skogen;  han  rustade 
och  han  ordnade,  han  arbetade  själv  som  ett  par,  och  han  hade 
en  förmåga  att  kunna  sätta  folk  i  gång,  som  trotsade  allt  mot- 
stånd.» Dråplig  är  scenen,  då  Carlsson  läser  postillan  för  gum- 
man och  i  dagens  text  inlägger  sina  egna  drömmar;  hans  försök 
att  vinna  Ida  utvecklar  sig  till  ett  helt  drama,  och  frieriscenen 
mellan  honom  och  gumman  återger  mycket  troget  allmogens 
uppfattningssätt.  Centralpunkten  utgöres  av  skildringen  av  slåt- 
tern,  under  vilken  Ida  först  är  Carlssons  räfserska,  men  sedan 
avlöses  av  gumman  Flod,  vilket  ger  anledning  till  speord  och 
skämt  från  de  äldre  bondgubbarnas  s;da.  Slåttern  slutar  med 
dansen  på  logen  och  de  dansande  parens  lustvandringar  i  hagen. 
Sedan  firas  bröllopet,  en  följd  av  scener,  värdiga  en  flamlän- 
dares  saftiga  pensel.  Över  alla  dessa  brokiga  tavlor  kastar 
begravningen  en  nästan  tragisk  belysning,  då  pastorn  ute  vid 
den  öppna  vaken  läser  ritualen,  under  det  att  fiskargubbarna 
med  skrovliga  röster  avsjunga  den  högtidliga  psalmen. 

I  detta  arbete  har  Strindberg  för  ett  ögonblick  glömt  bort 
sina  egna  lidanden  för  att  skildra  dessa  fiskares  och  bönders 
liv  och  död  med  en  objektivitet  och  en  humor,  som  dittills 
varit  honom  främmande. 

Strindberg  var  icke  belåten  med  det  sätt,  varpå  »Hemsöborna» 
utgavs.  Av  hänsyn  för  publiken  strökos  åtskilliga  repliker;  i 
den  nya  upplagan  äro  dessa  intagna  i  noterna.  Warburg  an- 
märker riktigt,  att  det  varit  bättre,  om  de  ånyo  insatts  i  texten, 
där  de  utmärkt  passa. 

»Hemsöborna»  fortsattes  av  en  ny  samling  skärgårdsberät- 
telser, Skärkarlsliv,  som  utkom  1888.  Strindberg  satte  icke 
något  värde  på  dessa  berättelser  —  han  ansåg  nämligen,  att 
han  icke  fått  tillfälle  att  skildra  de  mörka  sidorna  i  skärgårds- 
befolkningens liv.  För  honom  voro  de  icke  naturalistiska  nog, 
och  jag  har  hört  honom  i  slutet  av  nittiotalet  tala  om,  att  han 
hoppades  en  gång  få  återkomma  för  att  giva  en  ännu  sannare 
skildring  av  skärgårdsfolkets  tillvaro.  Och  dock  är  det  långt  ifrån 
endast  ljusa  färger,  som  härska  i  tavlan.  En  brottsling  skildrar  en 
av  livets  hemlighetsfulla  tragedier,  ett  ytterst  rått  mord,  som  be- 


AUGUST  STRINDBERG 


!43 


gåtts  av  en  tullvaktmästare,  eljest  känd  som  en  ordentlig  karl. 
Det  egendomligaste  är,  att  han  ej  ångrar  sig  utan  inför  domstolen 
lugnt  förklarar,  att  han  skulle  göra  om  dådet.  Brottet  ter  sig  som 
en  psykologisk  gåta.  Berättelserna  äro  för  övrigt  av  mycket  olika 
karaktär.  Min  sommarpräst  utgör  en  studie  av  det  konventio- 
nellas makt  över  människan;  i  Pastorns  älg  återfinna  vi 
pastor  Nordström  från  »Hemsöborna»  i  en  på  en  gång  sorglig 
och  burlesk  situation,  i  samma  stil  är  Skräddarns  skulle  ha  dans, 
en  av  Strindbergs  kvickaste  berättelser,  Sjönöds  löftet  är  en  gam- 
mal skepparhistoria,  som  berättas  med  stor  friskhet;  och  Höjer 
tar  gården  själv  är  nästan  som  en  variation  på  »Hemsöborna». 

Den  intressantaste  berättelsen  i  »Skärkarlsliv»  är  dock  Den 
romantiske  klockaren  på  Råriö,  en  av  Strindbergs  yppersta 
historier  och  av  en  alldeles  ny  art  i  hans  produktion.  Alrik 
Lundstedt  är  son  till  en  fattig  torpare  på  Rånö,  som  med  sin 
familj  bodde  på  en  liten  kobbe  i  skärgården.  Den  djupa  fattig- 
domen skapade  missämja  och  brott.  När  modern  dog,  sades 
det,  att  hon  blivit  ihjälslagen.  Alrik  blev  lämnad  ensam  på 
kobben  med  den  gamle.  Det  var  efter  den  tiden,  som  Alrik 
började  att  leka,  ett  slags  drift  uppstod  hos  honom  att  blanda 
bort  verkligt  och  overkligt  för  att  därigenom  liksom  släta  över 
det  enformiga  vardagslivet  och  begrava  minnet  av  den  rysliga 
nattens  händelser,  då  modern  dog.  I  världens  ögon  gällde  han 
för  att  vara  litet  fnoskig,  och  det  gjorde  han  sig  ingen  möda  att  jäva. 

Det  är  denne  verklighetsdrömmares  upplevelser,  som  Strind- 
berg berättar.  Alrik  begiver  sig  upp  till  Stockholm  för  att  studera 
vid  Musikaliska  akademien.  Redan  då  han  på  en  liten  pinn- 
kärra ruskar  i  väg  norrut,  börja  drömmarna.  De  inledas  med 
en  skildring  av  de  svarta  granskogarna,  över  vilka  månen  lyser, 
och  i  denna  målning  är  redan  det  fantastiska  elementet  anslaget. 
Resenären  faller  i  sömn  och  drömmer,  att  han,  sittande  på  sju- 
stjärnorna, åker  upp  för  himlavalvet,  där  han  hör  en  fiol  spela, 
som  har  strängar  så  långa  som  landsvägen.  Han  vaknar  och 
drömmer  vidare,  att  han  är  Napoleon,  som  på  en  släde  ilar  mot 
det  brinnande  Moskwa. 

Sedan   upphöra  icke   drömmarna,   som  vi  följa  sådana  de 


144 


AUGUST  STRINDBERG 


avspegla  sig  i  Lundstedts  lekfulla  sinne:  hans  intåg  i  Stockholm, 
hans  provspelning  på  orgel  för  professorn,  som  kallar  honom 
ett  musikaliskt  geni,  hans  söndagar  uppe  på  Jakobs  orgelläktare, 
där  han  sitter  vid  professorns  sida  och  hjälper  till  med  andraget, 
det  överväldigande  intryck,  som  kyrkan  och  orgeln  göra  på 
honom. 

En  flicka,  som  varje  söndag  brukar  sitta  på  läktaren  mitt 
emot,  blir  föremål  för  hans  kärlek;  han  döper  henne  till  Angelika 
och  gör  hennes  fader  till  generallöjtnant,  som  var  det  finaste 
han  visste.  Han  friar  i  drömmen  till  henne  och  får  ja,  men 
fadern  svarar  nej.  Lundstedt  blir  sorgsen,  men  besluter  snart 
att  taga  ut  lysning  utan  föräldrarnas  samtycke,  och  han  väljer 
i  en  juvelerares  fönster  ut  ett  par  ringar  med  rosenstenar. 

Detta  drömliv  avbrytes  plötsligt  av  en  obehaglig  händelse. 
Den  fattige  fadern  dyker  oväntat  upp  med  sin  påse,  suddar 
upp  sonens  pängar  och  tvingar  honom  att  hastigt  och  lustigt 
avlägga  organistexamen. 

Men  nu  börjar  drömlivet  åter  ute  på  Rånö,  där  han  blivit 
anställd  som  klockare.  Skolbarnen  uppkallar  han  med  fantasti- 
ska namn  ur  Coopers  romaner,  och  på  den  lilla  usla  vitlackerade 
orgeln  spelar  han,  som  sutte  han  framför  basaltgrottan  i  Jakob 
med  dess  fyrtiotvå  stämmor. 

Men  verkligheten  tvingar  sig  ändå  på  honom.  Minnet  av 
den  förfärliga  mordnatten  på  kobben  vaknar  åter  upp  i  hans 
själ.  Han  kan  ej  leka  längre.  Han  får  ej  frid,  förrän  han  för 
prästen  lättat  sitt  samvete  och  berättat  om  mordnatten,  då  han 
var  med,  fast  icke  som  mördare.  Prästen  tar  saken  lugnt  och 
prosaiskt,  tröstar  honom  med  att  frälsaren  lidit  för  våra  synder, 
bjuder  honom  på  toddy  och  skickar  honom  därefter  med  brev 
till  fyrmästaren. 

När  han  närmar  sig  fyrtornet,  hör  han  fyrmästarens  dotter 
sjunga,  och  då  börjar  det  åter  leka  i  honom.  Det  är  Ange- 
lika, som  sjunger,  och  han  är  Alrik,  medregenten  till  kung 
Erik,  •  som  kommer  på  härnadståg  för  att  befria  henne.  Och 
när  han  nu  hemför  den  sköna  som  brud,  finner  han  frid  och 
lever  ett  lyckligt  liv,  han  gräver  och  plantar  i  solskenet,  sätter 


AUGUST  STRINDBERG 


M5 


garn  och  vittjar  i  regnväder,  så  att  han  är  kopparbrun  i  an- 
siktet och  älskar  att  kalla  sig  »Den  Röde  Mannen».  På  tröskeln 
till  sin  wigwam  röker  han  sin  kalumet  och  tackar  den  store 
anden,  som  gav  honom  »Den  Vita  Bisamråttan».  Nu  kan  han 
när  som  helst  förvandla  salt  torsk  till  sötgädda,  och  han  tar 
fikon  på  tistlar  och  druvor  på  törnen.  Den  kan  trolla.  »Så 
ungefär»,  slutar  författaren,  »fast  inte  så  utblommerat,  brukade 
den  trolske  klockaren  på  Rånö  berätta  sin  historia,  när  en 
lustkutter  förirrade  sig  ut  i  hans  avlägsna  vatten,  och  han  hade 
fått  ett  par  supar  för  att  visa  ut  aborrgrunden.  Hur  mycket, 
som  var  sant,  visste  man  aldrig,  ty  han  ljög  vartenda  ord  han 
talade,  och  hur  han  hade  det  i  ensamheten  och  fattigdomen 
fick  man  inte  reda  på,  ty  det  visade  han  aldrig.» 

Klockaren  på  Rånö  är  en  historia  i  HofTmanns  graciösa  och 
fantasirika  stil,  där  liksom  i  »Der  goldene  Topf»  dikt  och  verk- 
lighet trolskt  blandas  med  varandra.  Historien  förebådar  i  sin 
fantastik  Strindbergs  senare  drama  Till  Damaskus. 

Under  vistelsen  i  Bayern  var  det  Strindberg  åter  upptog 
sitt  dramatiska  författarskap.  Det  hade  länge  legat  nere,  natur- 
ligt nog,  då  man  ju  icke  spelade  honom.  Dramat  var  ju  dess- 
utom långt  svårtillgängligare  för  naturalistiska  experiment  än 
prosaberättelsen.  Han  hade  emellertid  under  årens  lopp  haft 
åtskilliga  planer  att  skriva  än  sagospel,  än  verklighetsstycken 
för  Josephson,  som  ju  med  framgång  uppfört  senast  »Lycko- 
Pers  resa».  När  han  nu  åter  griper  till  pennan  för  att  skriva 
för  teatern,  kastar  han  sig  på  en  ny  genre:  det  naturalistiska 
dramat.  Ämnena  äro  valda  ur  samtiden  och  söka  i  hänsyns- 
löst återgivande  av  verkligheten  att  nå  det  yttersta.  Ar  1886 
inlämnade  han  till  Josephson  sin  första  nutidskomedi  Marodörer, 
men  den  refuserades. 

Under  tiden  hade  han  skrivit  ett  nytt  stycke,  ett  av  hans 
egendomligaste,  Fadren  (1887).  Här  har  Strindberg  med  sin 
farkost  sökt  ut  på  djupen,  där  man  har  himmel  över  sig  och 
havet  inunder  men  icke  ser  land.  Det  är  ett  mäktigt  verk, 
men  ensidigt,  fruktansvärt,  rått,  uppskakande,  Det  är  också 
skrivet  direkt  under  intryck  av  den  äktenskapliga  kris,  i  vilken 

10  —  18338    J.  Mortensen. 


AUGUST  STRINDBERG 


han  då  befann  sig.  Huvudpersonen,  ryttmästaren,  är  en  ytterst 
vek  natur,  som  lider  av  höggradig  nervositet.  Han  är  mera 
vetenskapsman  än  knekt,  i  detta  som  i  andra  avseenden  erinrar 
han  om  herr  von  Bleichroden  i  »Samvetskval».  Han  har  redan 
förvärvat  ett  berömt  namn  genom  sina  naturvetenskapliga  forsk- 
ningar. Hustrun  är  en  alldeles  motsatt  natur,  inskränkt,  bak- 
slug och  härsklysten.  Hennes  broder,  pastorn,  berättar,  att  hon 
redan  som  barn  brukade  ligga  död,  tills  hon  fick  vad  hon  ville, 
och  när  hon  fått  den  sak  hon  önskat,  lämnade  hon  den  tillbaka 
med  den  förklaringen,  att  det  icke  var  saken  hon  ville  ha  utan 
att  få  sin  vilja  fram.  Det  är  en  tydligt  hysterisk  natur  av 
samma  art  som  Margit  i  »Herr  Bengts  hustru».  Hon  har 
hittills  regerat  oinskränkt  i  huset,  men  nu  har  striden  börjat 
mellan  makarna  angående  deras  dotter  Berta.  Fadern  vill  hava 
henne  bort  från  hemmet,  där  hon  förstöres  av  de  många  kvin- 
norna. Svärmodern,  som  är  spiritist,  begagnar  henne  som 
medium,  Laura  (modern)  vill  göra  henne  till  artist,  guvernanten 
till  metodist,  amman  till  baptist,  och  pigorna  vilja  ha  henne  till 
frälsningsarmén.  Fadern  vill  därför  sätta  henne  i  pension  i 
närmaste  stad  för  att  uppfostra  henne  till  lärarinna.  Blir  hon 
ogift,  kan  hon  då  försörja  sig,  gifter  hon  sig,  kan  hon  använda 
sina  kunskaper  vid  uppfostrandet  av  sina  barn.  Laura  däremot 
vill,  att  Berta  stannar  i  hemmet.1  När  ryttmästaren  ej  efter 
vanligheten  fogar  sig,  besluter  Laura  att  bryta  hans  motstånd. 
Hon  väljer  därtill  de  mest  djävulska  medel.  För  den  till  trakten 
nykomne  doktorn  förklarar  hon,  att  mannen  är  själssjuk.  Som 
skäl  anför  hon  bl.  a.,  att  han  köper  hela  kistor  med  böcker, 
som  han  icke  behöver.  Doktorn  finner  ej  symptomen  synner- 
ligen farliga,  men  lovar  att  observera  honom.  Han  ber  även 
Laura  undvika  att  väcka  några  tankar,  som  kunna  göra  alltför 
starkt  intryck  på  den  sjuke,  ty  i  en  mjuk  hjärna  utvecklas  de 

1  I  denna  strid  om  barnet  avspegla  sig  säkerligen  de  meningsskiljaktigheter, 
som  rådde  mellan  Strindberg  och  hans  hustru  med  avseende  på  barnens  uppfostran 
och  framtid.  Strindberg,  som  sett  allför  mycket  av  konstnärslivets  avigsidor, 
önskade,  att  barnen  skulle  ägna  sig  åt  borgerligt  praktiska  yrken.  Fru  Strind- 
berg däremot  hoppades,  att  döttrarna  skulle  bli  skådespelerskor. 


AUGUST  STRINDBERG 


147 


hastigt  och  bli  lätt  monomanier  eller  fixa  idéer.  Doktorns  råd 
faller  i  god  jord,  fast  den  hänsynslösa  kvinnan  begagnar  det 
på  sitt  sätt  och  för  sina  ändamål.  Då  ryttmästaren  vidhåller 
sitt  beslut,  att  dottern  skall  bort  från  hemmet,  insinuerar  hon  för 
honom,  att  han  icke  är  fader  till  Berta.  Denna  tanke  är  nog 
för  att  bringa  honom  utom  sig.  Vad  hustrun  endast  löst  fram- 
kastat, står  snart  för  honom  som  ett  bevisat  faktum.  När  hon 
så  förklarar,  att  hon  ärnar  låta  ställa  honom  under  förmyndare 
med  stöd  av  ett  brev  han  skrivit  för  sex  år  sedan  till  sin  läkare, 
i  vilket  han  förklarat  sig  vara  vansinnig,  varefter  hon  själv 
tänker  uppfostra  sitt  barn,  kastar  han  den  brinnande  lampan 
efter  henne.  Laura  låter  nu  tillkalla  läkaren,  och  tvångströjan 
listas  på  ryttmästaren  av  hans  gamla  amma.  Ett  nytt  anfall 
gör  slut  på  hans  liv. 

Detta  drama  är  typiskt  för  den  Strindbergska  diktningen 
efter  »Giftas».  Fast  det  rör  sig  om  en  äktenskapskonflikt  och 
kvinnan  utmålas  som  en  verklig  djävul,  är  det  icke  ett  problem- 
drama, utan  en  rent  psykologisk  tragedi,  som  visar,  hur  den 
övernervöse  ryttmästaren  genom  hustruns  förföljelse  blir  van- 
sinnig. Denna  synpunkt  är  viktig  att  fasthålla,  då  man  eljest 
lätt  missförstår  dramat.  Huru  lätt  vore  ej  konflikten  avlägsnad, 
om  ryttmästaren  varit  en  normal  människa.  Det  är  sjukligt 
endast  i  den  meningen,  att  det  framställer  en  våldsam  kris  och 
icke  över  denna  kastar  en  slöja  av  försoning,  som  det  varit 
brukligt  i  den  föregående  periodens  tragedier.  Stycket  slutar 
brutalt  som  livet  självt:  ett  rent  naturalistiskt  drama.  I  detta 
och  andra  avseenden  erinrar  det  närmast  om  »Gengangere», 
fast  de  fysiska  affekterna  här  intaga  en  större  plats.  Liksom 
Ibsens  drama  är  det  skrivet  efter  antikt  mönster  och  uppbyggt 
i  tre  akter.1  Uppfattningen  av  det  patetiska,  ryttmästarens  till 
monomani  stegrade  kärlek  till  dottern,  är  också  antik.  Att  man 
ej  kan  veta,  vem  som  är  fader  till  barnet,  verkar  nästan  som 
ett  dunkelt  öde.  De  sista  scenerna,  där  ryttmästaren  skriker 
ut  sin  smärta,  vrålande  som  ett  oskäligt  djur,  erinrar  direkt  om 

1  Att  flera  av  personerna  endast  benämnas  efter  sin  ställning  och  ej  med 
borgerliga  namn  sammanhänger  väl  med  detta  inflytande  från  antikt  drama. 


148 


AUGUST  STRINDBERG 


framställningen  i  vissa  grekiska  tragedier  (Sofokles'  Philoktet 
och  Ajas),   där  också  det  patetiska  har  en  fysiologisk  prägel. 

Karaktärsteckningen  är  utmärkt,  särskilt  gäller  detta  om 
huvudpersonerna.  Framförallt  intresserar  kvinnogestalten,  som 
har  drag  av  Lady  Macbeth  och  väl  icke  minst  av  Medea- 
gestalten.  Överhuvud  ligger  det  en  fläkt  av  Euripides'  våld- 
samt stegrade  patos  över  hela  dramat,  men  också  från  Shake- 
speare äro  intrycken  starka;  särskilt  framträder  det  i  den  stora 
scenen  mellan  Laura  och  ryttmästaren,  där  till  och  med  ett  stycke 
av  Shylocks  berömda  dialog  ingår  omskriven.  Av  bipersonerna 
är  doktorn  den  viktigaste,  ty  det  är  på  hans  omdöme,  som 
upplösningen  vilar.  Han  är  alldeles  för  okritisk  för  att  kunna 
gälla  som  en  verklig  psykiatriker;  men  detta  innebär  ju  ingen 
osannolikhet. 

»Fadern»  utkom  i  september  1887.  I  mars  1888  hade  Strind- 
berg ett  nytt  stycke  färdigt,  Kamraterna,  en  omarbetning  av  det 
ovannämnda  dramat  »Marodörerna».  Motivet  erinrar  delvis  om 
»Fadern»,  kampen  mellan  könen,  men  händelsen  är  flyttad  ned 
i  vardagslivet,  och  upplösningen  saknar  tragiskt  patos.  Liksom 
»Fadern»  är  dramat  uppbyggt  av  element  ur  Strindbergs  eget 
liv.    Man  finner  lätt  motsvarigheterna  i  »En  dåres  bikt». 

I  en  av  Giftasnovellerna  (»Reformförsök»)  hade  Strindberg 
skildrat  ett  äktenskap  mellan  en  man  och  en  kvinna,  som  skulle 
leva  som  jämlikar  och  kamrater  och  var  för  sig  arbeta  för  sitt 
uppehälle.  Det  är  detta  motiv,  som  Strindberg  här  upptagit 
till  dramatisk  gestalting.  Handlingen  tilldrager  sig  i  Paris. 
Axel  är  en  redan  ansedd  målare,  som  gift  sig  med  Bertha,  en 
emanciperad  kvinna,  som  sysslar  med  måleri,  men  utan  att  äga 
större  allvar  eller  begåvning.  Det  är  överenskommet,  att  de 
skola  leva  som  kamrater  och  var  och  en  för  sig  förtjäna  sitt 
bröd.  I  själva  verket  är  det  mannen,  som  målar  hustruns  tav- 
lor eller  åtminstone  sätter  touche  på  dem.  Båda  makarna  söka 
få  en  tavla  antagen  på  salongen.  Då  Bertha  ber,  att  Axel 
skall  göra  visiter  för  att  smussla  in  hennes  duk,  bekvämar  han 
sig  slutligen  därtill,  fast  han  aldrig  för  egen  räkning  skulle  vilja 
•använda   sådana   medel.    Han   lyckas   också  få  löfte  om,  att 


AUGUST  STRINDBERG 


149 


Berthas  tavla  skall  utställas.  Strax  därefter  får  han  ett  brev, 
som  meddelar,  att  hans  egen  tavla  är  refuserad.  Bertha  känner 
en  omedveten  glädje  över  denna  tilldragelse  och  anslår  strax 
en  överlägsen  ton  mot  Axel.  Nederlaget  framkallar  ett  omslag 
i  mannens  sinnesstämning.  Hela  teorien  om  äktenskapet  som 
ett  kamratskap  faller  sönder,  och  han  tvivlar  på,  att  Bertha 
någonsin  älskat  honom.  Han  får  veta,  att  hon  stulit  ur  deras 
gemensamma  kassa,  att  hon  låtit  kavaljererna  giva  henne  pre- 
senter och  bak  hans  rygg  intrigerat  mot  honom. 

Allt  detta  kastar  han  henne  nu  brutalt  i  ansiktet.  Hon 
söker  först  att  imponera  på  honom,  därefter  att  förföra  honom, 
men  då  intetdera  lyckas,  gripes  hon  inför  hans  manliga  beslut- 
samhet av  verklig  kärlek  till  honom.  Men  nu  är  det  för  sent. 
Det  visar  sig,  att  det  är  Berthas  tavla,  som  är  refuserad,  under 
det  att  Axels  är  antagen.  Axel  genomskådar  den  intrig,  som 
föranlett  misstaget,  och  nu  är  han  obeveklig.  Han  jagar  Bertha 
på  porten,  sedan  han  givit  henne  ett  par  sedlar  som  förskott 
på  hennes  första  månadsunderhåll  som  frånskild  hustru. 

Även  detta  drama  är  utmärkt  byggt;  dialogen  är  frisk,  le- 
vande, kvick  och  fyndig.  Den  låga  sfär,  vari  dessa  personer 
röra  sig,  verkade  emellertid  avskräckande,  och  det  dröjde  till 
1 91  o,  innan  detta  stycke  spelades  i  Sverige. 

Det  tredje  i  ringen  av  Strindbergs  första  naturalistiska  nu- 
tidsdramer är  den  mycket  smädade,  men  också  högt  beundrade 
Fröken  Julie.  Att  personer  och  seder  i  detta  drama,  liksom  i 
åtskilliga  andra  av  Strindbergs  arbeten,  äro  grova  och  frånstö- 
tande, låter  sig  icke  bestridas,  men  betjäntsjälen  och  den  hyste- 
riska adelsfröknen  äro  mästerligt  analyserade.  »Fröken  Julie»  är 
ett  utmärkt  scendrama,  som  erbjuder  ytterst  tacksamma  roller 
för  de  uppträdande.  Dialogen  är  av  ett  spelande  liv  och  av 
en  enastående  djärv  naturlighet.  Den  upprörande  och  ruskiga 
handlingen  har  Strindberg  med  fin  poetisk  takt  givit  en  utsökt 
ram:  midsommarfesten  med  dess  stämning  av  nordisk  sommar- 
natt, av  blommor  och  dans. 

De  synpunkter,  från  vilka  Strindberg  ville  hava  denna  krets 
av  dramer  betraktade,   har  han  utvecklat  i  tvenne  synnerligen 


AUGUST  STRINDBERG 


intressanta  uppsatser,  som  tydligen  tillkommit  under  intryck  av 
de  nya  försök,  som  gjordes  på  Théåtre  libre  i  Paris:  »Om  mo- 
dernt drama  och  modern  teater»  (1889;  tryckt  i  »Tryckt  och 
otryckt»  I  1890),  samt  förordet  till  »Fröken  Julie».  Han  vill,  att 
man  skall  gå  bort  från  de  stora  dramerna  med  historiskt  ämne, 
kvarlevor  från  en  tid,  då  teatern  var  skådeplatsen  för.  religiösa 
och  nationella  festligheter.  Det  är  dessa  stycken,  som  göra,  att 
teatrarna  föra  en  tynande  tillvaro;  som  de  äro  dyra  att  upp- 
sätta, är  det  svårt  för  nya  författare  att  komma  upp  på  scenen. 
Erfarenheten  visar  däremot,  att  varhelst  en  författare  lätt  kun- 
nat få  sina  stycken  spelade,  där  har  också  uppstått  en  ny,  livs- 
kraftig dramatik.  Att  giva  en  bild  ur  livet  i  en  akt  utan  till- 
krånglade intriger  passar  vår  tid  bättre;  scenanordningarna 
och  maskeringen  skola  vara  naturliga,  dialogen  friare,  karak- 
tärsteckningen sammansattare.  Det  är  ett  psykologiskt  drama 
Strindberg  tar  till  orda  för,  och  karaktäristiskt  nog  önskar  han 
då  också  större  enhet  i  tid  och  rum:  icke  dessa  akter,  mellan 
vilka  ett  eller  flera  år  förflutit.  Även  när  han  senare  av  mest 
yttre  skäl  upptar  det  stora  historiska  skådespelet,  söker  han 
gärna  tillbaka  till  dessa  små  psykologiska  dramer,  vilka  lågo 
utmärkt  för  hans  impressionistiska  konst. 

I  förordet  till  »Fröken  Julie»  yttrar  han  bland  annat:  »Man 
förebrådde  nyligen  mitt  sorgespel  »Fadren»  att  det  var  så 
sorgligt,  liksom  om  man  fordrade  muntra  sorgespel.  Man  ro- 
par med  pretention  på  livsglädjen,  och  teaterdirektörerna  skriva 
rekvisitioner  på  farser,  liksom  om  livsglädjen  låge  i  att  vara 
fånig  och  att  rita  av  mänskor  som  om  de  vore  alla  behäftade 
med  danssjuka  eller  idiotism.  Jag  finner  livsglädjen  i  livets 
starka,  grymma  strider,  och  min  njutning  är  att  få  veta  något, 
att  få  lära  något.» 

Strindberg  skrev  vid  denna  tid  ytterligare  två  stycken  av  denna 
art,  nämligen  Fordringsägare  och  Paria,  skrivna  det  förra  1888, 
det  senare  1889,  båda  av  mycket  stark  dramatisk  verkan.  I  det 
förra  av  dessa  småstycken  är  det  åter  vampyrkvinnan,  som  spelar 
huvudrollen.  Hon  ställes  mellan  tvänne  män,  sin  föregående  och 
nuvarande  man.    Den  förre  avslöjar  henne,  den  andre  faller  död 


AUGUST  STRINDBERG 


ned,  tillintetgjord  av  hustruns  dubbelspel.  Paria  hämtar  sitt  motiv 
ur  en  novell  av  Ola  Hansson  »Ein  Gezeichneter»,  som  framställer 
det  omedvetnas  inflytande  vid  en  förbrytelse.  Strindberg  har 
emellertid  slätat  ut  mystiken.  Hos  honom  spelar  stycket  på 
motsatsen  mellan  två  olika  karaktärer,  den  fege  förfalskaren  och 
tjuven,  mot  vilken  står  mannen,  som  begått  ett  vådadråp,  en 
kallblodig  och  rakryggad  »arier»,  som  ej  låter  böja  sig  av  sin 
handling,  vilken  skett  mot  hans  önskan.  Han  har  hustru  och 
barn,  och  vad  skulle  samhället  hava  för  nytta  av  att  straffa 
honom?  Därför  bär  han  i  tysthet  på  sitt  brott  och  anmäler 
sig  icke. 

För  att  få  spela  dessa  nya  stycken  och  möjligen  också  driva 
upp  en  liknande  repertoar  av  andra  unga  författare,  »som  kunde 
skriva,  blott  de  fingo  sina  stycken  spelade»,  var  Strindberg 
betänkt  på  att  grundlägga  en  »fri  teater»,  med  vilken  han  tänkte 
göra  tournéer  i  Skandinavien  och  vinna  ära  och  penningar.  De 
kvinnliga  huvudrollerna  skulle  spelas  av  hustrun;  synnerligen 
många  aktörer  behövde  han  för  övrigt  icke  för  att  sätta  planen 
i  verkställighet,  då  i  dessa  småstycken  ej  funnos  många  upp- 
trädande. 1889  kommo  också  några  enstaka  föreställningar  till 
stånd  i  Köpenhamn,  där  Strindberg  då  vistades.  På  Dagmar- 
teatern  spelades  »Fordringsägare»  med  författaren  Gustaf  Wied 
i  artistens  roll,  »Paria»  samt  »Den  starkaste».  »Fröken  Julie» 
blev  däremot  förbjuden  att  uppföras  offentligt  i  Köpenhamn. 
Den  spelades  i  stället  vid  ett  par  privatföreställningar  i  Stu- 
dentersamfundet.  Någon  organisatör  var  emellertid  Strindberg 
icke.  Företaget  kom  av  sig  redan  i  Malmö,  där  man  gav  de 
sista  föreställningarna. 

I  flera  av  dessa  dramer  märker  man  redan  spåren  av  vissa 
nya  idéer,  som  vid  denna  tid  började  sysselsätta  Strindberg.  I 
»Fadern»  är  karaktärsutvecklingen  knuten  till  vad  Strindberg- 
vid  denna  tid  i  en  liten  uppsats  kallade  Hjärnornas  kamp  (1888). 
Striden  mellan  ryttmästaren  och  hans  hustru  försiggår  med 
andliga  vapen.  Hustrun  liksom  förgiftar  mannen  med  en  tanke, 
nämligen  att  han  ej  är  fader  till  sitt  barn,  och  Strindberg  utreder 
noga,   hur  denna  misstanke  småningom  mänger  sig  in  i  man- 


AUGUST  STRINDBERG 


nens  hjärna,  tills  den  dödar  honom.  I  »Fröken  Julie»,  »Ford- 
ringsägare» och  »Samum»  se  vi  samma  tankegång  använd  och 
analyserad.  I  detta  ögonblick  var  det  nämligen,  som  hypno- 
tismens  fenomen  ånyo  började  ådraga  sig  allmän  uppmärksam- 
het efter  att  under  omkring  ett  halvt  sekel  varit  bortglömda  och 
undanskjutna.  Det  var  Nancyskolan,  som  genom  sina  noggranna 
studier  över  katalepsien  och  därmed  sammanhängande  symp- 
tom, bragte  dessa  dunkla  frågor  på  dagordningen.  Sitt  stora 
uppsving  fick  riktningen,  då  Charcot,  den  berömde  psykiatrikern 
och  föreståndaren  för  La  Salpétriére,  anslöt  sig  till  skolans 
åsikter.  Visserligen  förklarade  icke  Charcot,  att  hypnotismens 
lagar  föllo  utanför  det  naturligas  gränser,  men  så  uppfattades 
saken  av  publiken.  Det  var,  som  om  undret  åter  stigit  ner 
från  himlen.  Där  hade  man  gått  och  trott,  att  man  nått  till 
vetandets  yttersta  gränser,  att  allt  var  lagbundet  ordnat  och 
att  ingen  gudom  styrde  universum,  utan  att  allt  i  fenomen- 
världen endast  var  en  yttring  av  materia  och  kraft.  Vetenska- 
pens erkännande  av  hypnotismen  öppnade  vägen  för  undret 
och  det  övernaturliga.  Det  myllrar  vid  sekelskiftet  av  alla  slags 
ockulta  fenomen.  Ett  av  de  begrepp,  som  nu  plötsligt  kommo 
i  omlopp,  var  suggestionen.  Under  den  hypnotiska  sömnen 
kunde  man  ingiva  en  person  en  viss  tanke,  så  att  han  därige- 
nom kom  att  stå  under  hypnotisörens  inflytande  och  utförde 
de  handlingar  denne  ingav  honom.  Men  även  under  vakande 
tillstånd  kunde  under  vissa  förhållanden  en  dylik  suggestion 
utövas.  Strindberg  gick  ännu  längre,  så  att  nästan  varje  form 
av  andligt  inflytande,  även  det  fullt  medvetna  och  normala, 
uppfattas  som  en  art  av  suggestion  från  den  starkare  hjärnan 
till  den  svagare. 

Säkerligen  var  det  Ola  Hansson,  vilken  i  sin  produktion 
visar  sig  synnerligen  intresserad  av  dessa  psykologiska  fenomen, 
som  härvidlag  varit  en  föregångare  för  Strindberg.  Troligen 
har  han  också  förmedlat  hans  bekantskap  med  Edgar  Allan  Poe, 
av  vars  intresse  för  egendomliga,  mystiska  själstillstånd,  vanli- 
gen förbundna  med  stämningar  av  fasa,  man  nu  också  finner 
spår   hos   Strindberg.    Det  framträder  kanske  tydligast  i  det 


AUGUST  STRINDBERG 


IS3 


lilla  skräckdramat  Samum,  som  han  i  brev  till  Ola  Hansson 
själv  kallar  »en  briljant  Edgar  Poe-are».  Han  kände  sig  också 
mycket  fängslad  av  Poes  egendomlige  dubbelgångare,  analysö- 
ren Dupin,  som  med  sin  tankes  kraft  löser  alla  gåtor.  Det 
intryck,  som  den  amerikanske  poeten  gjorde  på  Strindberg,  var 
alldeles  överväldigande.  »Är  det  möjligt»,  skriver  han  i  ett 
brev  till  Ola  Hansson,  vilken  strax  förut  ägnat  en  essay  åt 
Poe,  »att  han,  död  1849,  samma  år  jag  är  född1,  kunnat  pyra 
sig  ner  genom  massor  av  medier  ända  ner  till  mig?  Vad  är 
Hjärnornas  kamp,  Schleichwege,  ja,  Gillets  hemlighet  (som  jag 
i  dag  läst  i  danskt  korrektur)  annat  än  E.  P.  .  .  Tror  du  nu 
inte  på  'andar',  så  vore  det  märkvärdigt.  Det  är  så  själarne 
(hjärnvibrationerna)  fortsätta  i  andra  själar,  och  därför  finnes 
en  viss  odödlighet  hos  den  rörliga  själen.» 

Denna  mystik  förbinder  sig  nu  i  Strindbergs  själ  med  intryck 
från  Nietzsche.  Vi  hava  sett  huru  han  redan  efter  Giftasåtalet 
småningom  började  taga  avstånd  från  socialismen.  I  detta  själs- 
tillstånd är  det,  som  Nietzsches  aristokratiska  uppfattning  av 
moralen  och  individen  slår  ned  i  honom  som  en  blixt  och  tänder. 
Den,  som  fäste  hans  uppmärksamhet  på  honom,  var  Georg 
Brändes,  upptäckaren  av  Nietzsche,  vilken  1888  föreläste  om 
den  tyske  tänkaren  och  som  genom  sin  essay  om  honom  över- 
allt i  Europa  väckte  intresse  för  hans  läror.  En  livlig  brev- 
växling utspann  sig  mellan  de  båda  egendomliga  genierna, 
Strindberg  och  Nietzsche.  Icke  minst  kände  sig  Strindberg 
tilltalad  av  att  denne,  en  lärjunge  till  Schopenhauer,  delade 
hans  kvinnohat.  Strindbergs  beundran  för  Nietzsche  antager 
under  denna  första  tid  rent  barocka  former.  Han  reagerar 
mot  alla  de  frisinnade  åsikter  han  tidigare  hyllat  och  ser  allt  i 
övermänniskans  tecken.  Redan  i  »Fordringsägare»  har  han  i 
Gustaf,  den  förste  mannen,  gjort  ett  utkast  till  en  övermänniska, 
och  runtikring  i  hans  produktion  se  vi,  hur  han  under  dessa  år 

1  Många  år  senare,  då  Strindberg  alltjämt  var  lika  betagen  i  Poe,  har  jag 
hört  honom  insinuera,  att  Edgar  Allan  Poes  själ  möjligen  hade  tagit  bostad  i 
honom.  Han  antydde  också  en  likhet  i  utseendet  mellan  båda,  som  också,  sär- 
skilt vad  pannan  beträffar,  var  påfallande. 


i54 


AUGUST  STRINDBERG 


på  olika  sätt  rör  sig  med  den  starkares  kamp  och  rätt  att  slå 
ned  och  utrota  den  svagare. 

Den  första  skrift,  i  vilken  emellertid  övermänniskoteorien  fullt 
typiskt  framträder,  är  Tschandala.  Uppkomsten  av  denna  novell 
är  betecknande  för  Strindbergs  dåvarande  själstillstånd.  Han 
hade  på  hösten  1887  bosatt  sig  i  Danmark.  Medan  han  bodde 
i  Holte  hade  han  roat  sig  med  att  leka  privatdetektiv  liksom 
Poes  alter  ego  Dupin.  Detta  utföll  emellertid  mindre  väl.  Några 
nattliga  inbrottsstölder  begingos  vid  denna  tid  i  trakten  av 
Köpenhamn.  Strindberg,  som  lagt  märke  till  att  hans  värd, 
förvaltaren  på  gården,  varje  afton  smög  sig  bort  och  först  sent 
återkom,  misstänkte,  att  denne  var  tjuven  och  angav  honom  för 
rättvisans  handhavare.  Förvaltaren  kunde  emellertid  uppvisa 
sitt  alibi  —  han  brukade  vid  den  tiden  besöka  sin  fästmö  — 
och  den  verklige  tjuven  greps.  Därmed  var  emellertid  ej  saken 
bragt  ur  världen.  Förvaltaren  angav  i  sin  tur  Strindberg  för 
dennes  förhållande  till  hans  syster  och  framkom  därvid  även  med 
andra  alldeles  obevisliga  beskyllningar.  Strindberg  blev  för- 
skräckt och  flydde  till  Berlin,  då  han  inkallades  inför  rättens 
ombud. 

Det  är  över  denna  obehagliga  händelse,  som  Strindberg  skrivit 
den  lilla  fantastiska  novellen  Tschandala  (1889).  Det  vilar  en  lätt 
historisk  färg  över  berättelsen,  i  det  den  försiggår  på  Karl  XI :s 
tid  i  det  nyerövrade  Skåne.  Meningen  var  också  ursprungligen, 
att  den  skulle  intagits  i  »Svenska  öden  och  äventyr»,  men  för- 
läggaren Looström  ville  besynnerligt  nog  icke  ha  den.  I  stället 
översattes  den  till  danska  av  Peter  Nansen.  På  svenska  utkom 
den  först  1897,  och  som  manuskriptet  under  tiden  gått  förlorat, 
måste  den  då  översättas  från  danska. 

I  denna  berättelse  förena  sig  inflytanden  från  Poe  och  Nietz- 
sche  till  ett  egendomligt  helt.  Andreas  Törner,  en  lärd  magister 
från  Lund,  hyr  under  sommaren  in  sig  på  ett  gammalt  adels- 
gods i  trakten.  Slottet  och  värdfolket  äro  mycket  egendomliga. 
När  Strindberg  eljest  skildrar  mörka  och  upprörande  förhållanden 
ur  människolivet,  brukar  han  ofta  som  motsats  insätta  dem  i  en 
vacker  naturomgivning.    Men  aldrig  har  han  målat  ett  så  ruskigt 


AUGUST  STRINDBERG 


155 


och  vidrigt  näste  som  detta  förfallna  slott,  där  husdjuren  gå 
svältande  och  utmagrade  på  bakgården,  lantbruket  ligger  nere, 
trädgården  är  förfallen,  befolkad  av  ormar,  och  där  endast 
bolmört  och  andra  giftiga  växter  frodas.  Slottet  stinker  av  de 
stora  hundar,  med  vilka  den  underliga  friherrinnan,  iförd  färgrika, 
men  nedsolkade  gamla  paraddräkter,  håller  sig  instängd.  Be- 
synnerligast av  alla  är  dock  förvaltaren  —  man  förvånar  sig 
egentligen  endast  över  att  magistern  inlåter  sig  med  honom. 
Han  råkar  också  ut  för  åtskilliga  ledsamheter,  men  avslöjar 
småningom  personerna  och  deras  knep  och  konster,  lik  en  annan 
Dupin.  Det  visar  sig,  att  friherrinnan  egentligen  är  en  jungfru 
Ivarsson,  dotter  till  en  procentare,  gården  är  ett  tjuvnäste  och 
förvaltaren  tattare  och  hästtjuv.  Slutligen  tar  magistern  hämnd 
på  parian,  som  ställes  i  motsats  till  den  mångkunnige,  alla  hinder 
besegrande  övermänniskan,  i  det  han  skrämmer  tattaren  till  döds 
genom  bilderna  från  en  lanterna  magica. 

Våren  1889  lämnade  Strindberg  Danmark  och  begav  sig  till 
Stockholm.  Han  var  innerligen  glad  att  äntligen  åter  vara 
hemma,  fjärran  från  alla  utlandets  hotellpensioner.  Men  förhål- 
landena voro  förändrade,  hans  gamla  krets  sprängd,  nya  ansikten 
mötte  honom  på  gatorna.  Han  flyttade  snart  ut  till  skärgården, 
där  han  kände  sig  hemma. 

Härute  var  det,  som  han  skrev  sin  nya  skärgårdsroman,  så 
olik  de  föregående,  /  Havsbandet  (1890).  Naturomgivningarna 
äro  desamma,  skildrade  med  samma  mästerskap,  skärgårds- 
borna finnas  där  också,  men  uppfattade  utan  all  humor  och 
utan  all  medkänsla.  De  äro  endast  en  efterbliven  varietet  av 
människan,  mot  vilka  det  är  meningen,  att  den  nya  övermän- 
niskan skall  te  sig  så  mycket  upphöjdare.  Andan  är  ny.  Strind- 
berg gör  här  uppror  mot  alla  de  idéer  han  förut  hyllat,  mot 
utilism  och  radikalism.  Han  sätter  den  klassiska  kulturen  i 
högsätet  —  intelligensens  huvudstad  är  Paris  —  och  han  vill 
återupptaga  förbindelserna  med  Rom,  så  att  Sverige  åter  kan 
komma  i  direkt  beröring  med  Europa.  Därför  vill  han  återin- 
föra katolicismen,  »om  det  visade  sig  att  religionen  ej  kunde 
överges  av  den  stora  folkstocken».    »Katolicismen»,  heter  det, 


>56 


AUGUST  STRINDBERG 


»denna  vår  fäders  tro,  som  vi  med  eld  och  svärd  tvungits  av- 
svärja och  vars  martyrer,  Hans  Brask,  Olaus  och  Johannes 
Magnus,  Nils  Dacke,  Ture  Jönsson,  blivit  så  skamligt  smutsade 
i  historien.» 

Händelseförloppet  är  rätt  enkelt.  Huvudpersonen  Borg,  lik- 
som Strindberg  trots  stora  egenskaper  en  »förbigången»,  som 
förföljts  av  Vetenskapsakademien,  har  erhållit  anställning  som 
fiskeriintendent  ute  i  skärgården.  Det  är  obestridligen  en  man 
av  genial  teoretisk  skarpsinnighet,  men  liksom  Strindberg  själv 
har  han  svårt  att  inställa  sig  på  omgivningen.  Han  förstår  sig 
icke  på  människor  utan  stöter  sig  med  alla  och  kommer  därför 
icke  att  fylla  sin  uppgift.  Han  är  icke  heller  så  okänslig  för 
vissa  inflytanden,  som  man  skulle  vänta  av  en  så  överlägsen 
intelligens.  Av  en  kvinna  låter  han  förmå  sig  att  gå  på  ackord 
med  sina  åsikter.  Han  har  först  funnit  henne  värdig  att  bliva 
hans  hustru,  men  upptäcker  sedan,  att  det  är  en  skökotyp,  och 
nöjer  sig  med  att  äga  henne  och  därefter  kallt  överge  henne. 
Sedan  han  slutligen  brutit  med  alla,  lever  han  som  en  enstöring, 
försjunker  i  vansinne  och  försvinner  slutligen  från  vår  horisont 
i  moln  och  dimma  mellan  skären.  Slutet  är  något  för  obestämt, 
troligen  beroende  på,  att  Strindberg  ärnat  skriva  en  fortsättning, 
som  dock  aldrig  kom. 

Onekligen  en  underlig  övermänniska  denne  Borg  med  sitt 
irrblossliknande  uppträdande  bland  de  svenska  skären!  Det  är 
sällan,  som  man  icke  finner  Strindbergs  arbeten  idérika,  intres- 
santa, väckande,  men  ej  sällan  händer  det,  att  man  icke  kan 
instämma  i  hans  slutsatser  om  personer  och  situationer.  Det 
skildrade  och  uppfattningen  därav  täcka  varandra  icke  helt. 
Mer  än  någonsin  är  detta  fallet  här.  När  man  läst  om  detta 
genis  tragikomiska  framfärd  i  skärgården,  erinrar  man  sig  en 
episod,  en  mycket  liten  episod,  ur  ett  annat  genis  liv,  den  store 
Julius  Cesars.  Plutark  berättar,  att  han  en  gång  tillfångatogs 
av  sjörövare,  men  fick  tillåtelse  att  lösköpa  sig.  Medan  han 
väntade  på  pengarnas  ankomst,  levde  han  bland  dem  på  bästa 
fot,  behandlad  som  en  furste.  När  han  lämnat  dem,  lät  han 
emellertid  utsända  några  skepp  med  bemanning,  som  tillfångatog 


AUGUST  STRINDBERG 


*57 


sjörövarna  och  hängde  dem.  Cesar  var  en  »övermänniska»,  som 
förstod  sin  omgivning  och  icke  lät  den  spela  sig  på  fingrarna, 
som  fiskarna  göra  med  intendenten  Borg. 

Men  också  har  det  väl  icke  varit  Strindbergs  avsikt  att 
skildra  det  triumferande  geniets  historia  utan  dess  undergång. 
Borg  slutar  som  Nietzsche  själv  i  vansinne.  Han  är  ett  teoretiskt 
geni,  icke  ett  praktiskt  som  Julius  Cesar.  Han  är  en  Dupin, 
lössläppt  på  naturvetenskapernas  område,  bland  mycket  annat 
sysselsatt  med  att  framställa  en  homunculus  på  flaska.  Eller 
kanske  ännu  riktigare,  han  erbjuder  nog  en  ganska  trogen  bild 
av  Strindberg  själv  därute  i  skärgården,  hållande  alla  på  avstånd, 
sysselsatt  med  naturvetenskapliga. experiment.  Även  med  denna 
restriktion  torde  det  knappast  lyckats  Strindberg  att  giva  läsaren 
den  övertygelsen,  att  Borg  är  ett  geni.  Men  redan  den  tyska 
estetiken  visste,   att  intet  är  svårare  för  konsten  att  framställa. 

Det  är  för  övrigt  icke  endast  denna  Nietzsches  aristokratism, 
som  präglar  Strindbergs  arbete.  Detta  element  korsas  med  ett 
annat,  som  hittills  alldeles  förbisetts,  men  som  det  är  nog  så 
intressant  att  fästa  uppmärksamheten  på.  1884  utkom  Huysmans' 
A  rebours,  ett  arbete,  som  i  vissa  avseenden  betecknar  bortgli- 
dandet  från  den  föregående  verklighetsskildringen:  fantasien 
håller  åter  sitt  intåg  i  dikten.  Borg  erinrar  i  många  avseenden 
om  hjälten  i  denna  bok,  Des  Esseintes.  Han  är  liksom  denne 
en  raffinerad  estetiker  av  den  mest  extravaganta  smak.  Han  är 
klädd,  då  han  går  i  fiskebåten,  i  krokodilchagrinkängor,  lax- 
färgade  handskar,  bäverbrun  vårrock,  mossgröna  benkläder,  han 
har  svart,  jämnklippt  lugg,  exotiska  mustascher  och  begagnar 
lorgnett.  Des  Esseintes  möblerar:  så  gör  också  Borg.  Och 
slutligen  finnes  där  beskrivningen  på,  hur  han  omskapar  skär- 
gårdsklipporna till  ett  italienskt  landskap,  som  i  »A  rebours» 
har  sin  motsvarighet  i  matsalens  inredning  som  skeppshytten 
på  en  oceanångare,  bak  vars  fönster  man  ser  mekaniska  fiskar 
pliktskyldigt  röra  sig  av  och  an  o.  s.  v. 

»I  Havsbandet»  står  därför  liksom  vissa  av  Ola  Hanssons 
arbeten  på  övergången  från  naturalismen  till  den  följande  rikt- 
ningen, symbolismen,  ett  övergångsskede,  som  mer  eller  mindre 


15» 


AUGUST  STRINDBERG 


tydligt  framträder  i  olika  europeiska  litteraturer,  den  riktning, 
som  man  i  Frankrike  kallat  la  décadence.  Det  typiska  för  detta 
övergångsstadium  är  kanske  klarast  angivet  av  Huysmans  i 
första  kapitlet  av  Lä-bas,  där  han  med  hänvisande  på  Dosto- 
jewski  och  gammal  målarkonst  talar  om  en  naturalisme  spiritua- 
liste,  d.  v.  s.  en  ny  litteratur,  som  utan  att  övergiva  naturalis- 
mens teknik  tillämpar  den  på  andra  sfärer  än  skildringar  av  de 
lägre  klassernas  materialistiska  vardagsliv.  Den  vill  med  natura- 
listiska medel  ge  uttryck  åt  själens  liv  och  växt. 

/  havsbandet  är  Strindbergs  sista  alster  av  betydenhet  under 
åttiotalet.  Med  sitt  utomordentligt  känsliga  sinne,  som  med  en 
barometers  säkerhet  reagerade  för  alla  förändringar  i  den  andliga 
atmosfären,  hade  han  klart  för  sig,  att  ett  skede  i  naturalismens 
utveckling  var  avslutat.  Redan  1888  skrev  han  till  Bonnier: 
»Zolaismen  med  naturmålningen  och  scensättningen  synes  gå  ut 
sitt  böljeslag.  Undra  därför  icke,  att  jag  ej  vill  vara  i  trossen, 
när  jag  är  van  vid  téten.»  Därför  ansåg  han  dock  icke  natura- 
lismen utspelt.  Den  höll  endast  på  att  förändra  karaktär.  1890, 
då  Heidenstam  stod  i  begrepp  att  utgiva  »Pepitas  bröllop»,  skrev 
han  till  denne:  »Om  naturalismen  tror  jag  detsamma  som  om 
Darwinismen,  upptäckter  som  aldrig  kunna  föråldras,  men  därför 
behöver  man  ej  följa  Zolas  personliga  och  eteriska  lynne,  som 
yppar  sig  i  hans  arbetsmetod.  Det  är  gammalt  och  tråkigt  att 
evigt  höra  talas  om  att  Amerika  är  upptäckt,  men  det  är  likafullt 
och  kan  aldrig  upphöra  att  vara  det  och  konsekvenserna  av 
upptäckten  rulla  på  fortfarande.  Jag  tror  man  noga  bör  skilja 
på  Zolaism  och  naturalism  och  jag  ser  unga  Frankrike  alla  vara 
naturalister  utan  att  följa  Zolas  metod.  Jag  tycker  däremot,  att 
Zola  i  La  joie  de  vivre  och  fler  (Faute  de  1'abbé  Mouret)  visar 
ut  på  livsglädjen  mer  än  Maupassant  ofta,  vars  djuriska  heden- 
dom stundom  förefaller  mig  förtvivlad  och  reaktionär  (återgående 
till  djupet  direkt)  för  att  sedan  vända  om  till  kristendomen.  Vad 
konjunkturerna  beträffar  för  en  återinträdande  idealism  (ursäkta 
ordet,  vars  betydelse  är  så  svävande)  synas  de  mig  i  Sverige 
vara  gynnsamma,  men  i  utlandet  hopplösa,  då  vi  nordiska  natura- 
lister hälsas  som  renässansförfattare  i  Tyskland  .  .  .  Naturalismen 


AUGUST  STRINDBERG 


159 


som  världsåskådning  kan  väl  aldrig  föråldras,  och  när  de  unga 
fransmännen  desavouera  Zola  och  kalla  sig  Indépendents  o.  s.  v., 
är  det  bara  för  att  slippa  vara  elever;  begäret  att  differentiera 
sig,  vara  sina  egna,  ehuru  de  ändock  fortsätta  ohejdade.» 

Strindberg  var  vid  denna  tidpunkt  uttröttad,  förtärd  och 
utbränd  av  andliga  lidelser  och  arbete.  För  ögonblicket  fanns 
inga  möjligheter  för  honom  i  hemlandet.  1892  lämnade  han 
åter  Sverige,  och  de  närmaste  åren  är  han  försvunnen  ur  svensk 
litteratur.  Mellan  åren  1893 — 1896  utgav  han  icke  ett  enda 
skönlitterärt  arbete.  Han  levde  och  samlade  nya  intryck.  Han 
brottades  mellan  de  nya  tidsströmningar,  som  höllo  på  att  bryta 
sig  fram.  Ur  kampen  med  dessa  skulle  han  ännu  en  gång  resa 
sitt  trotsiga  huvud. 


A.  U.  BÅÅTH 


[. 


AR  1879,  SAMMA  ÅR  SOM  STRINDBERG  UTGAV 
»Röda  rummet»,  utkom  en  samling  Dikter  av  A.  U.  Bååth. 
Den  är  ur  flera  synpunkter  intressant.  I  dessa  dikter 
uppenbarar  sig  nämligen  en  ny  realistisk  stil,  och  ett  landskap 
upptäckes  och  beskrives,  som  dittills  varit  utan  skildrare.  Det 
är  Skåne  och  skåningen,  som  härmed  göra  sitt  inträde  i  svensk 
litteratur. 

Skåne  är  ett  landskap,  som  starkt  skiljer  sig  från  det  övriga 
Sverige,  under  det  att  (det  erbjuder  överraskande  likheter  med 
danska  öarna,  Mecklenburg  och  även  med  Normandie,  som  Strind- 
berg träffande  påpekat.  Olikheten  med  Uppsverige  kan  föras 
ända  ned  till  den  geologiska  formationen,  ty  Skåne  vilar  till  stor 
del  på  krita,  det  övriga  Sverige  på  urgranit.  Det  sydliga  läget 
och  havet,  som  sveper  kring  halvön,  skänka  det  ett  mildare 
klimat  och  den  rika  bördighet,  vari  det  t.  o.  m.  överträffar  både 
Själland  och  Nordtyskland. 

Sedan  Skåne  de  sista  årtiondena  ådragit  sig  en  viss  upp- 
märksamhet i  Uppsverige,  talar  man  om  landskapet,  som  om 
det  uteslutande  vore  en  slätt.  Denna  uppfattning  sammanhänger 
naturligen  därmed,  att  det  var  slätten,  som  först  fann  sina  målare. 
Men  denna  uppfattning  är  icke  dess  mindre  oriktig.  Skåne 
erbjuder  flera  olika  landskapstyper.  I  norr  erinrar  det  ännu 
om  Småland  med  sina  vidsträckta  hedar,  sina  barr-  och  björk- 
skogar med  kringkastade  kullerstenar.  Uppe  vid  Sundet,  vid 
Hälsingborg,  formar  det  sig  med  utsikt  åt  den  rikt  skogklädda 
danska  kusten  till  en  nordlig  Riviera,  strålande  och  leende  i 
julidagarnas  sommarglans.    Som  en  diagonal  genom  landskapet 


A.   U.  BÅÅTH 


sträcker  sig  Söderåsen  med  sina  raviner  och  lövklädda  höjder, 
där  Skäralid  och  Odensjön  utgöra  de  vackraste  punkterna.  Sen 
kommer  ett  bälte  av  mörka  bokskogar,  där  solen  silar  in  mellan 
de  sidenskimrande  löven,  så  att  hela  skogen  fylles  av  en  mystisk 
grönskimrande,  trolsk  dager.  Mitt  i  detta  skogsbälte  öppnar 
sig  den  leende  Ringsjötrakten,  frodig  och  omväxlande  som  en 
milsvid  klosterträdgård.  Först  därefter  nedom  Eslöv  vidtager 
landet  »söder  om  landsvägen»,  som  de  riktiga  skåningarna  tala 
om,  den  rika  söderslätten,  som  än  i  mjuka  kammar,  än  jämn 
som  ett  golv  glider  ned  mot  Östersjön. 

Även  byggnadsformerna  bidraga  att  giva  Skåne  en  annan 
karaktär  än  det  övriga  Sverige.  Uppsverige  får  sin  prägel  av 
de  röda  stugorna,  som  ligga  pittoreskt  och  lysa  i  björkbackarna 
eller  furudungarna.  I  Skåne  härskar  sedan  urminnes  tider  tegel- 
byggnaden, ursprungligen  väl  klinhus  (hopfogade  av  ler  och 
strå),  sedan  råverk  och  slutligen  hus  av  bränt  tegel.  Den  halm- 
täckta  bondgården  med  fyra  sammanhängande  längor  av  kors- 
virke, kalkstrukna  med  röda  eller  svartmålade  bjälkar,  bildar  en 
slags  borggård,  och  runt  ikring  i  landskapet  resa  sig  de  talrika 
vita  kyrkorna  med  sina  trappgavlar.  I  städerna  finnas  på  grund 
av  det  använda  materialet  mångenstädes,  som  i  Ystad,  Lund 
och  Kristianstad,  åtminstone  enstaka  minnen  kvar  från  medeltid 
och  renässans.  Detta  är  det  gamla  byggnadssättet,  som  emel- 
lertid alltmer  får  vika  för  de  prosaiska  stationssamhällena  och 
de  moderna  cementkyrkorna. 

Överallt  i  detta  landskap  härska  bördighet  och  välmåga. 
Skåne  är  kanske  den  enda  del  av  Sverige,  där,  liksom  i  Frank- 
rike, varje  bygd  utmärker  sig  genom  någon  särskild  produkt. 
Folket,  som  lever  mitt  i  denna  djur-  och  växtvärldens  härlighet 
och  ymnighet,  har  också  ett  rikt  och  skiftande  lynne  under 
en  lugn  och  sävlig  yta.  Nykter  förståndighet,  seg  energi  och 
saftig  humor  utgöra  kanske  de  mest  iögonenfallande  egenskaperna. 
I  motsats  till  uppsvensken,  som  älskar  plötsliga  ombyten,  är 
skåningen  segt  konservativ  och  förändrar  endast  vad  som  nöd- 
vändigt måste  förändras. 

Studerar  man  Skånes  historia  under  den  äldre  danska  tiden, 


A.   U.  BÅÅTH 


'65 


förvånas  man  över  det  rika  kulturliv,  som  tidigt  här  utvecklades. 
Skåne  var  pärlan  i  den  danska  kronan.  Lund  var  det  första 
ärkebiskopssätet  i  Norden.  Där  satt  Absalon,  Waldemarernas 
högtbetrodde  rådgivare,  som  ärkebiskop  och  drev  storpolitik  om 
Östersjöväldet.  Under  reformationstiden  vimlar  det  av  bety- 
dande män,  som  haft  sin  verksamhet  i  dessa  bygder.  I  Malmö 
tronade  den  rike  och  mäktige  borgmästaren  Jörgen  Kock,  där 
började  Claus  Mortensen  Tondebinder  reformationsrörelsen.  Han 
understöddes  härutinnan  av  Hans  Mikkelsen,  f.  d.  borgmästare  i 
Malmö,  som  översatte  delar  av  nya  testamentet.  Peder  Laurent- 
sen,  teologie  lektor  i  Lund,  utgav  den  s.  k.  »Malmobogen»,  en  av 
de  första  protestantiska  handböckerna.  Herman  Weyger,  f.  d. 
rådman  i  Malmö,  översatte  »Raevebogen»,  och  det  finns  många 
andra,  vars  verksamhet  vittnar  om,  att  man  livligt  deltog  i 
kulturlivet. 

Men  efter  erövringen  tystnar  allt  detta  liv.  De  gamla  tradi- 
tionerna avbrytas,  och  svenskarna  ha  intet  annat  intresse  än  att 
Skåne  förhåller  sig  lugnt  och  stilla.  Men  ännu  länge  efter 
Snapphanefejden  ser  man  med  misstro  på  den  erövrade  provin- 
sen, ännu  på  Karl  Johans  tid  var  den  skånska  högadeln  miss- 
tänkt för  att  hysa  upproriska  åsikter  mot  konungahuset.  Under 
ett  par  århundraden  ligger  Skåne  som  en  avkrok,  ett  land  hän- 
visat till  sig  självt.  Erövringen  hade  nödtvunget  avbrutit  den 
intimare  förbindelsen  med  det  gamla  moderlandet,  och  erövraren 
hade  just  ej  mycket  att  giva  det.  Bekant  är  Kellgrens  spetsiga, 
men  riktiga  uppskattning  av  poesien  i  Skåne  på  hans  tid: 
»Skånska  handskar  och  skånska  poesier  äro  bägge  ganska  namn- 
kunniga. De  hafva  ock  begge  med  hvarandra  den  likhet,  att 
de  äro  svåra  att  imitera  och  kunna  ej  åstadkommas  på  andra 
ställen,  ehuru  många  försök  dertill  blifvit  gjorda .  .  .  Skånska 
vers  och  handskeskinnsberedningen  sträcker  sig  föga  längre  än 
till  en  och  annan  stad.  Begge  dessa  vetenskaper  hafva  sitt 
hufvudsäte  i  Malmö;  dock  tillverkar  man  skäligen  goda  handske- 
skinn i  Christianstad,  äfven  som  man  i  Lund  går  tämmeligen 
långt  i  rimmekonsten.» 

För  uppsvensken   har  Skåne  länge  varit  som  ett  Boiotien, 


i  66 


A.   U.  BÅÅTH 


ett  bondeland,  en  erövrad  landsända,  som  knappast  räknades 
till  det  övriga  riket.  Denna  »grötbygd»  och  dess  befolkning 
med  det  halvdanska  språket  finner  man  enbart  löjliga;  naturen 
ter  sig  för  uppsvensken  ful.  På  utresa  skyndar  han  sig  så  fort 
som  möjligt  genom  denna  underliga  bygd  och  har  endast  för- 
klenande ting  att  berätta  om  den.  När  Johan  Gabriel  Oxen- 
stierna, en  av  den  beskrivande  diktens  koryféer,  1770  på  väg 
till  sin  attachépost  i  Wien  kommer  in  i  Skåne,  finner  han  sig 
föga  tilltalad  av  vad  som  där  möter  honom,  av  flygsandsfälten 
i  norr  och  den  feta  slätten  i  söder,  där  överflödet  och  lättjan 
regera.  Skåningen  »lever  blott  att  fråssa»,  han  är  »ogen  och 
ovillig».  Föga  mildare  uttrycker  sig  Clas  Livijn,  som  i  början 
av  1800-talet  studerade  ett  år  vid  Lunds  universitet.  Han  fann 
landskapet  genompyrt  av  en  viss  »dansk  skånskhed».  »Skåning- 
arne», säger  han  vidare,  »äro  ej  mycket  behagliga  av  naturen. 
De  äro  tjocka  och  pussiga.»  Universitetet  ansåg  han  stå  lägre 
än  Linköpings  gymnasium. 

Dylika  svenska  omdömen  om  Skåne  skulle  kunna  mång- 
dubblas. Egendomligt  är,  att  trots  allt  har  skåningen  först  på 
sista  tiden  reagerat  häremot.  Han  har  glömt,  att  han  en  gäng 
var  dansk  och  läser  sin  svenska  historia  med  samma  övertygelse 
som  uppsvensken,  gråter  över  hjältekonungens  död  på  den  dim- 
höljda  Leipzigslätten,  och  liksom  däruppe  finnas  också  härnere 
Karl  den  tolftes  entusiaster  och  Karl  den  tolftes  antagonister. 
Det  är  vanligen  först,  när  skåningen  gör  ett  besök  i  Stockholm, 
som  han  lär  sig,  att  han  ej  är  svensk.  Så  gick  det  Ernst  Ahl- 
gren  och  många  andra. 

Från  denna  allmänna  uppsvenska  värdering  utgör  Linnés 
skildring  av  Skåne  ett  sällsynt  undantag.  Han  är  utan  tvivel 
den  förste  uppsvensk,  som  haft  öga  för  Skånes  egendomligheter. 
Han  satt  också  inne  med  lyckliga  förutsättningar.  Han  var 
naturvetenskapsman,  framför  allt  botaniker,  med  vaket  sinne 
för  ekonomien  och  folkhushållningen.  Vidsträckta  resor  hade 
skärpt  hans  blick  för  det  karaktäristiska  hos  olika  land  och  folk. 
Han  hade  vistats  i  Holland,  vars  landskapstyp  i  så  många  av- 
seenden erinrar  om  Skånes.    Hans  Skåiiska  resa  ger  också  en 


A.   U.  BÅÅTH 


l67 


mästerlig  skildring  av  landskapet,  där  han  tyckes  sett  allt,  som 
var  värt  att  se.  »Han  såg»,  skriver  Strindberg  i  »Skånska  land- 
skap», »bokskogar,  där  hjort  och  rå  kesade  bland  fasaner  och 
vildsvin.  Han  såg  Jupiters  träd,  valnötsträdet,  bära  frukt;  han 
fann  vita  mullbärsträdet  och  silkesmaskar,  såsom  först  man  ser 
dem  vid  Medelhavets  stränder.  Äkta  kastanjen,  vilken  ej  kom- 
mer sig  förr  än  ner  i  södra  Schweiz  och  mellersta  Frankrike, 
bar  här  frukt.  Krappen,  den  dyra  färgörten,  övervintrade,  såsom 
först  i  Provence.  Mandelträden  voro  tio  alnar  höga  och  buro 
ymnigt.  Persikor  och  aprikoser,  mannagryn,  kvitten,  renetter, 
vindruvor  —  söderns  härligheter  i  norden!» 

»Alltså»,  sammanfattar  Linné  sitt  omdöme,  »är  intet  land 
som  hafver  flera  förmoner  .  .  .  hvilket  icke  allenast  ibland  alla  svän- 
ska  är  det  behageligaste  och  mildaste  utan  ock  täflar  med  de 
mästa  i  Europa  .  .  .  Slätten,  som  sträcker  sig  åt  Lund,  Malmö 
och  Trelleborg,  begyntes  .  .  .  vid  Dalby  och  förestälte  et  Cana- 
ans  land.» 

En  annan  upplänning,  denna  gång  en  skald,  som  också  trivdes 
i  Skåne,  var  Orvar  Odd,  som  oblida  politiska  och  husliga  för- 
vecklingar för  en  tid  gjort  landsflyktig.  Han  slog  sig  först  ner 
i  Köpenhamn,  därefter  i  Hälsingborg,  varest  han  byggde  sig  en 
liten  villa  med  utsikt  över  Sundet.  Han  är  den  förste  svenske 
skald,  som  sökt  teckna  scener  från  Skåne.  I  En  sommardag 
vid  Stehag  skildras  en  politisk  folkfest  i  bokskogen.  Avsikten 
i  dikten  är  dock  övervägande  skandinavisk  och  skildringen  mera 
dansk  än  skånsk.  Orvar  Odd  tillhörde  dessutom  en  tid,  som 
saknade  sinne  för  att  återgiva  det  individuella,  det  exakta  med 
alla  dess  smådrag.  Mycket  annat  än  bokskogen  är  det  icke 
heller,  som  han  funnit  betecknande,  utan  den  skulle  hans  skild- 
ring lika  bra  eller  lika  illa  kunna  passa  för  vilken  annan  trakt 
som  helst.  Landskapet  lever  icke  sitt  säregna  liv  i  hans  fram- 
ställning. 

På  detta  sätt  har  Skåne  hänlegat  efter  erövringen  omedvetet 
om  sig  själv.  Förbindelsen  med  Sverige  har  ända  fram  till 
stambanans  invigning  varit  rent  yttre.  Man  har  till  Skåne  lands- 
förvisat  uppsvenska  ämbetsmän,  som  emellertid  i  allmänhet  trivts 


i68 


A.   U.  BÅÅTH 


ganska  bra,  och  en  och  annan  skåning  har  också  förirrat  sig 
upp  i  Sverige.  Men  de  ekonomiska  och  industriella  impulserna 
ha  i  allmänhet  kommit  från  Tyskland  och  Danmark.  Det  är 
danska  lantmän,  som  först  drivit  upp  det  skånska  åkerbruket, 
och  studerar  man  kuststädernas  fysionomi  och  historia  under 
några  decennier,  skall  man  som  regel  finna,  att  det  är  danskar 
eller  tyskar,  som  infört  eller  höjt  köpenskap  och  yrkesskicklighet. 
Detta  förhållande  börjar  nu  på  att  förändras:  järnvägarna  ha 
närmat  Skåne  till  Sverige,  och  på  sista  tiden  märker  man  även 
impulser  uppifrån. 

Men  det  är  tydligt,  att  om  en  skånsk  andlig  och  materiell 
odling  skall  uppspira  på  skånsk  grund,  måste  skåningen  först 
bliva  fullt  medveten  orn  sin  väsens-  och  rasskillnad  i  förhållande 
till  uppsvensken.  Han  måste  förstå,  att  han  har  ett  annat  lynne, 
en  annan  naturgrund,  och  därför  också  fordrar  en  annan  kultur. 
Denna  kommer  säkerligen  även  att  taga  intryck  av  den  upp- 
svenska, men  framför  allt  torde  den  få  en  karaktär,  som  närmar 
den  till  den  danska  eller  holländska. 

Denna  skånska  kultur  arbetar  sig  långsamt  och  säkert  framåt. 
Och  det  var  i  naturalismens  tecken,  som  den  första  väckelsen 
skedde.  Denna  riktning  hade  just  sinne  för  det  partikulära  och 
individuella.  Både  dess  målare  och  skriftställare  återgiva  det 
karaktäristiska  för  olika  miljöer.  Denna  sida  av  naturalismens 
väsen  blir  av  stor  betydelse  i  ett  land,  där  de  olika  landskapen 
erbjuda  så  stora  skiljaktigheter  som  i  Sverige.  Målarna  börja 
under  det  segrande  friluftsmåleriet  få  öga  för,  att  luften  och 
färgerna  här  äro  andra  än  i  Tyskland  eller  i  Frankrike.  Och 
författarna  upptäcka  det  ena  landskapet  efter  det  andra.  Strind- 
berg tecknar  skärgården,  Selma  Lagerlöfs  och  Frödings  diktning 
återspeglar  den  värmländska  naturen.  Karlfeldts  poesi  är  en 
utpräglad  dalkarlsroccoco.  Pelle  Molin  och  flera  måla  Norrland. 
Men  denna  rörelse  börjar  i  Skåne,  där  redan  Rydberg  och  Kulle 
försökte  återge  skånsk  natur.  Under  åttiotalet  framträdde  "sedan 
en  hel  falang  av  olika  konstnärer,  som  i  realistisk  naturskildring 
gingo  längre.  Ingenting  visar  bättre,  att  tendensen  låg  i  tidens 
eget  lynne,  än  att  ungefär  samtidigt  flera  unga  författare  bear- 


A.   U.  BÅÅTH 


l69 


betade  samma  område,  såsom  Bååth,  Ola  Hansson  och  Ernst 
Ahlgren,  så  att  man  vid  mitten  av  åttiotalet  kan  tala  om  en 
skånsk  skaldeskola. 

Den  förste  i  denna  krets  är  emellertid  A.  U.  Bååth.  Det  är 
han,  som  upptäcker  Skåne.  Han  är  den  förste,  som  haft  öga 
för  Skånes  egendömligheter,  den  förste,  som  haft  sinne  för 
pilevallarnas  poesi,  för  solnedgångens  färgspel  över  slätten,  för 
sädesfältens  böljande  linjer,  för  allt  det,  som  vi  nu  alla  beundra. 
Detta  var  obestridligen  en  stor  insats,  ty  den  landskapsupp- 
fattning, som  hittills  härskat,  var  romantisk.  Den  hade  endast 
öga  för  bergens  och  sjöarnas  och  skogarnas  poesi,  för  brutna 
linjer,  för  oro  och  rörelse,  för  åskväder,  stormar  och  andra 
uppror  i  naturen. 

Sällan  har  väl  någon  förefallit  så  litet  skald  som  Bååth.  Det 
gäller  redan  hans  utseende.  Man  behöver  ju  icke  precis  upp- 
ställa den  fordran  på  en  poets  utseende,  som  ännu  hade  burskap 
under  den  föregående  generationen,  att  han  skall  vara  långhårig 
och  smäktande.  Det  var  i  varje  fall  en  fordran,  som  Bååth  ej 
skulle  kunnat  uppfylla.  Han  var  fet  och  borgerlig  och  hade  icke 
lorgnetten  varit,  skulle  man  kunnat  taga  honom  för  en  prosaisk 
söderslättsbonde,  vilket  han  också  i  viss  mån  var.  Men  under 
denna  sävliga  yta  dolde  sig  mera  energi  än  vad  de  flesta  före- 
ställde sig,  ett  segt  fasthållande  vid  det  egna,  en  bestämd  vilja, 
att  det  skulle  fram,  ett  säreget  och  på  sig  självt  säkert  tem- 
perament. 

Hans  diktning  kom  mången  att  studsa.  Man  skakade  på  huvu- 
det åt  så  underlig  poesi,  och  liksom  Ola  Hansson  har  han  varit 
ett  tacksamt  föremål  för  parodier.  Här  fanns  intet  av  denna 
ordprakt  eller  det  musikaliska  välljud,  som  var  så  utmärkande 
för  de  samtida  skalderna.  Mera  omusikalisk  vers  än  Bååths  har 
sällan  gjorts  i  Sverige.  Han  skriver  liksom  Orvar^Odd  fria  vers, 
men  går  ännu  längre  i  »frihet»,  så  att  versen  med  sitt  oregel- 
bundna stavelseantal  ofta  förefaller  ytterst  knagglig.  Han  rim- 
mar sparsamt.  På  en  strof  av  fyra  rader  begagnar  han  ofta 
endast  två  rim,  och  dessa  äro  vanligen  manliga.  Icke  sällan  äro 
de  också  falska,  så  att  de  endast  rimma  för  ögat,  ej  för  örat. 


A.  U.  BÅÅTH 


Ofta  faller  rimmet  på  biord  som  pronomen  och  liknande  i 
stället  för  pä  huvudorden,  varigenom  versen  förlorar  i  kraft 
och  klang. 

Ordvalet  var  också  ett  annat  än  det  vanliga.  Han  talade  var- 
dagsspråk och  begagnade  ord,  som  förut  icke  varit  synliga  i 
skaldespråket,  som  t.  ex.  ordet  pöl,  vilket  Clas  Livijn  en  gång 
i  början  av  seklet  sökt  insmuggla  i  en  prisdikt  till  Svenska  aka- 
demien. Därtill  kommo  andra  egendomligheter.  Satsbyggnaden 
är  nästan  isländskt  stel,  predikatet  sättes  ofta  före  subjektet,  och 
språket  är  icke  fritt  från  germanismer. 

Men  bakom  dessa  formella  brister  döljer  sig  en  originell  och 
nyskapande  poet.  Det  finnes  inga  fraser  i  hans  dikter.  Han  är 
alltid  ärlig,  säger  rätt  framt  vad  han  tänker.  Denna  rättframhet  är 
ett  äkta  skånskt  drag.  Skåningen  saknar  sinne  för  uppsvenskens 
smidighet  och  korrekta  men  kyliga  väsen.  Och  om  han  aldrig 
nådde  det  musikaliska  välljudet,  berodde  detta  kanske  i  någon 
mån  därpå,  att  han  så  helt  var  sysselsatt  med  innehållet  —  och 
han  hade  ett  nytt  innehåll  att  uttrycka.  Huru  svårt  detta  är,  att 
få  en  ny  form  för  ett  nytt  innehåll,  framträder  tydligt  under  nittio- 
talet, ty  det  är  visst  icke  endast  Bååth,  som  ej  når  fulländningen. 
Av  alla  den  följande  periodens  skalder  är  det  kanske  endast 
Fröding  och  Karlfeldt,  som  skriva  en  verkligt  otadlig  vers. 

II. 

Albert  Ulrik  Bååth  föddes  den  13  juli  1853  i  Malmö,  där  fa- 
dern var  fängelsepredikant.  I  en  av  sina  dikter  skildrar  han  tro- 
ligen ett  barndomsminne  från  denna  tid.  Gossen  leker  på  vallen 
utanför  det  gamla  medeltidsfästet  Malmöhus  och  stöter  därunder 
tillsammans  med  de  gråklädda  fångarna,  dessa  samhällets  olycks- 
barn, som  hade  sin  boning  därinnanför: 

Och  dystre  män,  som  visste 
ej  någon  framtid  av, 
som  bidde  dag,  den  siste, 
när  döden  frihet  gav, 


A.   U.  BÅÅTH 


171 


I  barnaögon  sågo 
där  blicken  lyste  nöjd 
där  framtidsdrömmar  lågo 
och  glimmade  sin  fröjd. 

Då  gossen  var  fyra  år  gammal  förflyttades  fadern  som  kyrko- 
herde till  Hammarlövs  pastorat.  Där  ute  på  Söderslätt,  mitt  i 
det  fetaste  Skåne,  förflöt  Bååths  barndomsår  i  en  gammal  präst- 
gård med  gavlar  från  1600-talet. 

Av  föräldrarna  tyckes  modern  ha  stått  honom  närmast.  Hen- 
nes ljusa  natur  går  igen  i  hans  eget  solskenslynne,  som  strålade 
i  med-  och  motgång,  i  den  alltid  obrutna  livstron  och  den  lev- 
nadsfriska  naivitet,  som  bestod  ända  in  i  mannaåldern.  Kärleken 
till  modern  gjorde  honom  livet  ljust  och  lätt,  och  denna  aldrig 
sinande  kärlek  blev  den  starka  underströmmen  i  hela  hans  dikt- 
ning. Det  var  hos  henne,  som  han  hämtade  kraft  och  styrka 
under  motgångarna.  I  den  vackra  inledningsdikten  till  sin  första 
samling  hyllar  han  henne  också  i  denna  anda:  »Jag  gick  ej 
allén,  ty  du  var  mig  när». 

Modern  härstammade  från  den  berömde  latinaren  och  lunda- 
professorn, Tegnérs  lärare,  Johan  Lundblad.  Hennes  bästa  vän- 
inna var  Laura  Bolméer  änka  efter  Tegnérs  nära  vän.  Hon  var 
en  årlig  gäst  under  sommarmånaderna  i  Bååths  barndomshem. 
Detta  var  också  fyllt  av  Tegnérsminnen.  I  systerns,  Cecilia 
Bååth-Holmbergs  skildring  av  morfadern  får  man  en  levande 
föreställning  om,  vilken  roll  minnena  från  den  Tegnérska  tiden 
spelat  i  deras  barndomsliv.  Gemensamt  brukade  de  läsa  i  »Den 
röda  boken»,  ett  av  dessa  poesialbum,  i  vilket  man  efter  gamla 
tiders  bruk,  då  tryckta  böcker  ännu  voro  svåråtkomliga,  avskrev 
de  poesier  man  särskilt  tyckte  om.  Här  gjorde  den  unge  Bååth  sin 
första  bekantskap  med  »Svea»,  »Axel»  och  många  andra  dikter, 
som  den  store  skalden  riktat  till  medlemmar  av  hans  släkt.  Ej 
underligt,  att  hans  första  diktförsök,  som  han  ännu  kunde  berätta 
i  sin  mannaålder,  voro  präglade  av  inflytanden  från  Tegnér.  Det 
låter  underligt,  ty  om  det  finnes  någon  skald,  med  vilken  Bååths 
temperament  och  produktion  ej  erbjuda  den  minsta  likhet, 
är  det  obestridligen  Tegnérs.    Dennes  vittfamnande  intelligens, 


j  7  2 


A.   U.  BÅÅTH 


universella  bildning  och  mästerliga  herravälde  över  formen  lågo 
oändligt  fjärran  frän  Bååth.  Snarare  kan  man  säga,  att  den  rea- 
listiska stil,  som  Bååth  införde  i  svensk  poesi,  står  i  den  skar- 
paste motsats  till  Tegnérs  bildrika  och  praktfulla  retorik. 

Bååth  var  under  uppväxtåren  mera  intresserad  av  friluftsliv 
än  av  läsning.  Han  gick  i  skolan  i  Malmö,  men  var  ytterst  lat, 
ända  tills  han  kom  i  femte  klassen,  då  han  plötsligt  ryckte  upp 
sig  och  kom  hem  med  premium.  Den  angenämt  överraskade 
fadern  belönade  denna  bragd  med  att  uppfylla  hans  länge  närda 
önskan  efter  egen  ridhäst.  Ungdomen  igenom  var  det  sedan 
Bååths  största  lust  att,  iförd  gula  ridbyxor  och  blå  jacka  med 
guldknappar,  ströva  omkring  till  häst  på  skånska  slätten.  Mer 
än  en  dikt  har  tillkommit  under  dylika  promenader  under  vackra 
aftnar  eller  månljusa  kvällar: 

Då  byagatan  i  månsken  glänser 
och  skugga  lagt  sig  i  alla  vrår, 
och  alla  vägar  de  skina  vita 
och  byn  så  stilla  och  andlös  står. 

Aderton  år  gammal  blev  Bååth  1 87 1  student  i  Lund  och  kom 
till  universitetet.  Hans  examensstudier  voro  nog,  som  skalder- 
nas ofta  äro  det,  tämligen  oregelbundna;  eljest  läste  han  åtskil- 
ligt, levde  ett  muntert  studentliv  och  tyckes  först  hava  blivit  känd 
såsom  spexförfattare.  Småningom  samlades  hans  intresse  för  is- 
ländskan, kanske  isynnerhet  sedan  han  i  Köpenhamn,  —  där  han 
som  Oehlenschläger-Tegnérsk  stipendiat  vistades  långa  tider  — 
gjort  bekantskap  med  den  isländske  forskaren,  Eirikur  Jonsson, 
utgivaren  av  ett  isländskt  lexikon.  Denne  var  viceprost  i 
Regensen,  och  i  hans  hem  samlades  den  talrika  isländska  kolo- 
nien. Bååth  blev  snart  en  gärna  sedd  gäst  i  denna  krets.  Om 
den  entusiasm,  varmed  han  omfattade  isländsk  kultur,  vittnar 
den  dikt  om  Island  han  skrev  till  det  stora  studentmötet  och 
som  ännu  i  översättning  lär  sjungas  på  sagornas  ö.  Sysslandet 
med  den  isländska  diktningen  blev  av  stor  betydelse  för  hans 
egen  gärning  som  skald;  därom  vittnar  nästan  varje  rad  han  skri- 
vit.   Själva  kärvheten  och  hårdheten  i  tonen,  kanske  också  vissa 


A.   U.  BÅÅTH 


173 


metriska  egendomligheter,  stamma  säkerligen  härifrån  liksom  entu- 
siasmen för  det  nordiska  överhuvud. 

Särskilt  mot  slutet  av  sin  studenttid  vistades  Bååth  mera  i 
Köpenhamn,  skåningarnas  naturliga  huvudstad,  än  i  Lund.  Det 
är  väl  högst  troligt,  att  han  därunder  rönte  inflytande  från  den 
nya  litteraturen  och  dess  män  samt  från  den  radikala  strömning, 
som  grep  omkring  sig  där  i  detta  ögonblick.  Flera  av  hans  dik- 
ter som  En  flyttdag  i  april  eller  Ett  socialistmöte  behandla  köpen- 
hamnska motiv. 

Under  dessa  år  kom  Bååth  också  i  beröring  med  folkhögsko- 
lan Hvilan,  som  då  leddes  av  en  av  denna  rörelses  föregångare  i 
vårt  land,  L.  P.  Holmström.  Bååth  anställdes  här  som  lärare  och 
trivdes  utmärkt  bland  dessa,  friska,  emottagliga  bondsöner,  med 
vars  liv  och  åskådningssätt  prästsonen  var  förtrogen  sedan  barna- 
åren. Sitt  eget  glada  humör  och  sin  hänförelse  för  den  svenska 
historiens  gestalter  förstod  han  att  överföra  på  sina  lärjungar. 
Ännu  under  senare  år  talade  han  med  ungdomlig  värme  om  sina 
minnen  från  denna  tid.  Hans  folkliga  läggning,  hans  från  barn- 
domen förvärvade  kärlek  till  fosterbygden  och  dess  befolkning 
vaknade  säkert  här  till  fullt  medvetet  liv. 

Under  tiden  hade  han  uppträtt  som  skald,  först  med  tillfäl- 
lighetsdikter vid  festliga  tillfällen  i  Lund  eller  på  Hvilan;  han 
började  sin  verksamhet  som  översättare  av  isländska  sagor,  hvil- 
ken  han  under  senare  år  ganska  träget  fortsatte,  blev  filosofie 
licentiat  1884  och  disputerade  följande  året  över  ett  isländskt 
ämne:   Studier  'över  kompositionen  i  några  isländska  ättesagor. 

De  närmaste  åren  flyttade  han  till  Göteborg,  där  han  först 
verkade  som  föreläsare  och  sedan  1891  blev  intendent  för  den 
etnografiska  avdelningen  vid  Göteborgs  museum  och  docent  i 
isländska  vid  den  då  nybildade  högskolan.  Det  var  där  i  den 
rika  handelsstaden  vid  västkusten,  som  han  tillbragte  sina  åter- 
stående dagar.    Han  dog  191 2. 

I  många  avseenden  var  Bååth  en  typisk  skåning,  vilken  stod  i 
god  samklang  med  det  landskap,  som  sett  honom  födas.  Han 
var  axelbred  och  något  tung,  som  man  gärna  föreställer  sig  slätt- 
bon; han  ägde  dennes  trygga  rättframhet  och  humoristiska  blick. 


i74 


A.   U.  BÅÅTH 


Skåningen  framställes  ofta  som  närig,  hård  och  kall,  mindre  be- 
tonar man  hans  hjärtlighet,  godmodighet  och  vekhet,  fast  dessa 
drag  äro  icke  mindre  vanliga.  Hjärtlighet  och  ömhet  äro  kanske 
just  de  bärande  dragen  i  Bååths  skaldekynne.  Han  tyckte  själv 
om  att  ha  det  gott,  men  unnade  också  sin  nästa  det  bästa. 
När  han  såg,  att  det  saknades,  greps  han  av  medkänsla:  därav 
hans  blick  för  de  svaga  och  obetydliga.  Helst  målar  han  bör- 
digheten, rikedomen,  de  vajande  yppiga  sädesfälten,  som  det  gör 
hjärtat  gott  att  se  på,  fridfulla  aftonstämningar,  en  månskenskväll 
över  slätten,  en  stilla  familjetavla,  där  intet  missljud  stör.  Allt 
som  är  »fint»,  »älskligt»,  »blitt»  eller  »lent»  (särskilt  det  sista 
ordet  förekommer  ofta),  älskar  han  att  dröja  vid. 

Redan  i  mitten  av  sjuttiotalet  började 'Bååth  väcka  uppmärk- 
samhet genom  enstaka  dikter,  i  vilka  hans  egen  nya  ton  för- 
spordes. En  av  de  tidigaste  var  Till  nordens  kvinnor  vid  nor- 
diska festen  1876.  Det  tyckes  dock,  som  om  det  först  var 
efter  ett  besök  på  Tärna  folkhögskola  i  Västmanland  våren  1879, 
som  islossningen  kommit  i  hans  diktning,  sedan  han  efter  ett 
par  månaders  bortovaro  återvänt  till  sitt  kära  sommarfrodiga 
Skåne.  Den  starka  motsättningen  mellan  uppsvenskt  och  skånskt 
landskap  bidrog  kanske  att  stärka  intrycken  och  den  kärlek  till 
hembygden,  som  tvang  honom  att  ge  luft  åt  sina  känslor.  På 
ett  par  veckor  var  den  första  diktsamlingen  tärdig. 

Den  vann  strax  både  vänner  och  motståndare.  Många  funno 
den  vara  underligt  karg,  knappast  poesi;  obestridligen  kunde 
anmärkningar  göras  på  versens  byggnad;  det  är  som  om 
Bååth  endast  räknade  stavelserna  på  fingrarna  och  vore  nöjd, 
om  de  äro  fulltaliga.  Men  den  var  i  många  avseenden  ny 
mitt  i  den  efterklangspoesi,  som  var  rådande.  Målningen  av 
naturen  hade  blivit  schablonmässig  och  stiliserad,  ämnena  ut- 
tröskade  liksom  ordvalet  och  välljudet.  Bååth  är  den  förste, 
som  förverkligat  Snoilskys  ord,  att  han  endast  sjunger  om,  vad 
han  prövat  med  sina  sinnen,  de  sunda  fem.  Han  gjorde  obser- 
vationer, innan  han  skrev,  och  återgav  dem  sedan  ärligt  och 
osminkat  utan  att  drapera  dem  i  några  litterära  garderobstrasor. 
Vill   man  göra  klart  för  sig  det  nya  i  Bååths  manér,  bör  man 


A.    U.  BÅÅTH 


175 


läsa  hans  dikt  Utanför  Lund,  som  ger  en  vårstämning  på  den 
skånska  slätten.  Skalden  har  tagit  sig  en  promenad  ut  till  hospi- 
talet. Det  är  ej  en  promenad  i  allmänhet  han  beskriver  utan 
vid  ett  särskilt  tillfälle  en  förmiddag  i  maj,  då  luften  var  mulen, 
men  eljest  majblid.  Så  noga  är  tidpunkten  angiven.  Detsamma 
gäller  stället.  Han  har  gått  ned  till  bron,  som  för  över  ån,  och 
därifrån  kastar  han  en  blick  ut  över  landskapet,  dröjande  vid 
allt,  som  är  karaktäristiskt:  »slätten  vid  såningstid»,  Knästorps 
vita  kyrka,  Romeleklint  med  mjuk  och  vågig  kam  i  blånande 
fjärran,  smedjan  och  hospitalet  några  steg  därifrån;  och  runt 
ikring  honom  fyller  domkyrkoklockornas  dödsringning  inifrån 
staden  luften  med  tonvåg  på  tonvåg.  Men  plötsligen  brytes 
vårstämningen,  och  rymdens  starka  musik  överröstas  av  skä- 
rande, långa  skrik  inifrån  hospitalet: 

Det  hörs,  som  en  ande  med  rasande  kraft  tog  i 
för  att  omsider  ifrån  sig  själv  bli  fri. 

Men  så  blir  det  tyst,  och  man  hör  endast  två  (observera  två!) 
harvar  rassla  mot  marken,  och  från  smedjan  klinga  raska  ham- 
marslag : 

Och  klockorna  tiga.     I  rymden,  ren  och  still, 
nu  tonar  allena  befriad  fågeldrill. 
Och  åter  andas  slätten  vid  såningstid 
sin  varma,  vårliga  glädje  i  orörd  frid. 

Punkt  och  slut.  Han  har  endast  berättat,  vad  han  själv  sett 
och  hört.  De  djuriska  skriken  från  dårarna  därinne  ha  givit 
honom  den  motsats,  som  är  nödvändig  vid  formandet  av  varje 
konstverk  och  som  här  framhäver  stillheten  över  slätten.  Där- 
med var  motivet  färdigt!  Och  därmed  hade  Bååth  skapat  en 
ny  form  av  landskapsbeskrivning  i  svensk  poesi.  Han  hade 
återgivit  ett  lokalt  bestämt  landskap,  men  ett  landskap,  som  på 
samma  gång  var  typiskt.  Det  är  så  lätt  i  detta  fall  att  följa  hans 
arbetssätt.  Man  behöver  endast  göra  om  samma  promenad  för 
att  konstatera,  att  allt  är  sig  likt. 

Bååth  arbetar  alltid  på  detta  sätt.  Han  finner  icke  upp 
någonting,   han   aktar  sig   för   att  i  situationen  inlägga  något, 


A.   U.  BÅÅTH 


som  han  ej  funnit  där,  han  aktar  sig  för  den  fritt  kompone- 
rande fantasien,  men  fördjupar  sig  med  innerlighet  i  det  ämne 
han  vill  skildra. 

Det  nya  och  typiska  för  Bååth  är  således  hans  sätt  att  be- 
skriva. Det  finnes  dikter  av  honom,  där  han  söker  utveckla 
tankar,  där  han  resonnerar,  men  de  bestyrka  blott,  att  han 
endast  lyckas,  då  han  målar.  Hans  dikter  äro  små  tavlor. 
Genom  att  foga  penselstreck  till  penselstreck,  det  ena  faktiska 
och  målande  ordet  efter  det  andra  frammanar  han  ett  bestämt 
landskap  av  ett  så  individuellt  kynne,  att  dylika  förut  icke  funnits 
i  svensk  poesi.  Till  och  med  i  festdikterna  använder  han  gärna 
detta  beskrivande  manér.  När  han  vill  utbringa  en  skål  för 
det  av  tyskarna  förtryckta  Nordschleswig  motiveras  denna  genom 
en  liten  genremålning:  modern  och  barnet  sitta  och  läsa  i  den 
danska  bibeln,  då  fadern  höres  närma  sig  utanför.  Hans  steg 
äro  tunga!  Hans  sinne  är  fyllt  av  omätlig  sorg,  ty  han  med- 
för budskapet,  att  det  danska  språket  är  förbjudet. 

Redan  i  sin  första  diktsamling  står  Bååth  färdig  som  skald. 
Någon  egentlig  utveckling  förspörjes  sedan  icke,  om  ej  i  själva 
versbehandlingen,  som  småningom  blir  mindre  kärv  och  mera 
fyllig.  Men  ämnen  och  uppfattningssätt  äro  desamma.  Nya 
dikter  ( 1 88 1 )  vittna  dock  om,  att  författaren  blivit  mera  med- 
veten om  sin  naturell.  Samlingen  är  också  betydligt  jämnare 
än  den  första;  och  den  tredje  Vid  allfarvägen  (1884)  är  hans 
mognaste  arbete.  Dock  finnas  värdefulla  poem  även  i  de  föl- 
jande samlingarna  På  gröna  stigar  (1889)  och  Svenska  toner  (1893). 

Bååths  dikter  kunna  indelas  i  tre  grupper:  tillfällighets- och 
fosterländska  dikter,  genremålningar  och  naturbilder. 

Redan  i  de  tillfällighetsdikter  och  fosterländska  sånger,  som 
Bååth  skrev  vid  åtskilliga  festliga  tillfällen,  framträder  brytningen 
med  den  föregående  tidens  uppfattningssätt.  Hans  ställning  är 
visserligen  icke  så  prononcerad  som  Strindbergs.  Denne  älskade 
sin  fosterbygd  och  dess  natur  i  själ  och  hjärta  som  ingen  annan, 
men  han  hatade  jubelfesternas  och  skåltalens  braskande  förhär- 
ligande som  något  onaturligt  och  osant.  Han  var  satiriker 
och   skrev  därför  icke  festkväden.    Så  långt  gick  icke  Bååth. 


A.   U.  BÅÅTH 


I77 


Han  kände  varmt  för  fosterlandet,  men  han  tog  avstånd  från 
chauvinismen;  han  slår  aldrig  på  krigstrumman.  Hans  uppfatt- 
ning är  borgerlig,  ja  man  kan  gärna  säga,  att  det  är  bonden, 
som  lyser  fram  ur  dessa  dikter..  Ar  det  icke  en  äkta  bonde- 
dikt, när  han  i  För  fosterlandet  skriver: 

När  dina  åkrar  du  går  att  så, 

man  må  dem  små  eller  stora  kalla, 

i  hennes  allmänning  låt  också 

ett  korn,  ett  korn  blott  ur  korgen  falla. 

Och  när  du  sticker  ditt  lass  i  stacken, 

för  henne  låt  falla  en  kärve  i  backen. 

Och  vad  med  varm  hand  du  henne  gav, 

ej  spårlöst  fara  det  skall  sin  färde. 

Ty  skördar  växa  väl  fram  därav 

och  gro  en  gång  i  ditt  eget  gärde. 

Ja,  vad  du  givit,  i  alla  hagar 

så  fagert  skall  blomma  i  solklara  dagar. 

På  samma  sätt  formar  sig  dikten  över  Narvaminnet  ( Gud 
med  oss)  till  en  hyllning  åt  fredens  värv.  Om  gud  är  med  oss, 
brås  vi  på  våra  förfäder,  som  ofTrat  sina  liv  för  fosterlandet; 
och  med  samma  kraft  som  de  kunna  vi  tjäna  fädernebygden, 
om  ock  på  annat  sätt: 

.  .  mark  vi  dyrka,  bryta  sten 
vid  hanegäll,  i  timme  sen.  .  . 

Stundom  erinra  dessa  dikter  om  Geijers  i  tonen  som  i 
Nyårshälsning  till  svenska  folkhögskolan: 

Väl  hystes  du  in  under  lågt  ett  tak, 
i  stuga  du  bor  väl  ännu. 
Där  inne  dock  bonden  lär  sig  stå  rak, 
och  mandom  det  lär  honom  du. 

Bååths  fosterländska  diktning  är  så  måttfull  i  klangen,  att 
när  han  i  den  vackra  dikten  Gustaf  Vasas  krona  i  slutstrofen 
yttrar: 

12  —  19338.    j.  Mortensen. 


i78 


A.   U.  BÅÅTH 


Och  därför  vid  synen  jag  drives 
mitt  knä  att  böja 

studsar  man  nästan.  Gesten  förefaller  för  teatralisk  för  det 
enkla  bondehumöret  i  dikten. 

Samma  karaktär  har  också  hans  sång  Till  nordens  kvinnor. 
Den  blir  en  hyllning  i  nästan  isländsk  anda  till  kvinnan,  som 
snor  strängen  till  mannens  båge: 

De  stora  tankar  en  man  fört  ut, 

den  hävd  och  saga  de  gömma  inne, 

de  hava  levat  sitt  liv  förut 

som  varma  känslor  i  kvinnosinne. 

De  hava  fostrats  i  hj ärtehem, 

där  kvinnan  vaktat  och  vårdat  dem, 

tills  mannens  huvud  dem  gav  sin  styrka 

att  frälsa  land  och  att  bygga  kyrka. 

Här,  som  så  mången  annorstädes  där  han  talar  om  kvinnan, 
är  det  moderskärlekens  allmakt  han  besjunger. 

Det  stora  flertalet  av  Bååths  dikter  utgöres  av  genremål- 
ningar och  situationsbilder.  Denna  diktart  hade  fått  en  hög 
utveckling  redan  under  den  föregående  perioden.  Sturzen-Becker 
hade  med  icke  ringa  ledighet  rört  sig  i  denna  ämneskrets.  Bååth 
utför  denna  genre  mera  måleriskt.  Mången  gång  är  det,  som 
om  han  haft  en  verklig  tavla  framför  sig,  vilken  han  omskriver  i 
ord.  Det  är  fallet  i  En  pingstdagsmorgon,  som  efter  vad  han 
själv  angiver  tolkar  en  tavla  av  Wenzel  Tornöe:  den  unga  söm- 
merskan, som  i  pingstdagsmorgonens  gryning,  utmattad  efter 
nattens  långa  arbete,  sjunker  ned  över  den  ljusblå  balklänningen, 
som  hon  nödvändigt  måste  ha  färdig,  i  bittra  tankar  över  den 
hårda  lott,  som  blivit  hennes.  Hon  slumrar  till,  och  i  drömmen 
ser  hon  kanske  sig  själv  iförd  den  ljusblå  dräkten  svävande 
omkring  på  balen.  Eller  ser  hon  kanske  endast  livet  som  en 
grå  oändlig  tomhet  framför  sig? 

Dessa  små  bilder  ur  vardagslivet  kunna  vara  nog  så  skif- 
tande.    An  äro  de  satiriska  eller  åtminstone  lätt  ironiska  som 


A.   U.  BÅÅTH 


179 


i  åtskilliga  av  bilderna  ur  studentlivet.  Den  mest  berömda  är 
kanske  Studentuppasserskan  med  sin  drastiska  humor.  Där  är 
estetikern,  som  skriver  vers,  men  så  slappt  och  håglöst,  att  ett 
trevåningshus  hinner  resa  sig  utanför  hans  fönster,  innan  han 
ännu  är  färdig  med  dikten  ( Verksamhet).  Eller  den  gamle  över- 
liggaren,  som  sedan  tjugu  år  dagligen  stryker  omkring  pä  alla 
gator  och  värdshus  med  sin  hund.  Det  finns  blott  ett  ställe, 
där  man  aldrig  sett  honom  gå  ut  och  in.  Och  det  är  univer- 
sitetshuset ( Trofasthet) .  Ofta  är  det  två  motsatser,  som  be- 
lysa varandra.  Motsatsen  mellan  stolta  fraser  och  tyst  arbete 
( Hamnliv  / ',  mellan  den  gamles  goda  humör  och  sonens  pessimism 
(Sonen  är  student!),  mellan  fabriksarbetarna,  som  återvända  till 
arbetet  efter  middagen,  och  deras  herrskap,  som  då  tager  sin 
promenad  (Middagspromenad) ,  mellan  vivören,  som  kommer  hem 
i  morgonstunden,  uttröttad  efter  nattens  orgier,  och  möter  arbe- 
tarna, som  tåga  till  sitt  värv  ( Glädje). 

Flera  av  dessa  genremålningar  bäras  av  medkänsla  med 
samhällets  olycksbarn,  de  fattiga  och  förkomna.  Dessa  hans 
dikter  intaga  en  ställning  mitt  emellan  Snoilskys  sociala  dikter 
och  Strindbergs  uttalanden  i  dessa  ämnen.  Strindberg  är  djupt 
patetisk,  indignerad,  fylld  av  harm  och  vrede  över  samhällets 
orättvisor.  Snoilsky  ger  däremot  uttryck  åt  sin  medkänsla, 
men  intet  hat  mot  överklassen  färgar  hans  diktning.  Bååth 
intager  ungefär  samma  ställning  som  den  senare,  kanske  med 
ett  inslag  av  Viktor  Rydbergs  humanitärt  optimistiska  uppfatt- 
ning av  dessa  problem.  Endast  någon  gång  formar  sig  dikten 
till  en  hotfull  profetia  om  en  stundande  social  revolution  som 
i  dikten  Vid  café  du  lac,  där  man  ser  överklassen  försjunken  i 
njutning  och  vällevnad,  arbetarna  missnöjda  och  knotande: 

Och  kvällen  var  mörk  och  tyngande  kvav. 
Det  kändes,  som  åska  i  luften  låg. 

Utan  tvivel  är  det  ingen  tillfällighet,  att  i  denna  dikt,  liksom  i 
flera  andra  liknande,  scenen  är  förlagd  till  Köpenhamn.  Det  är 
den  danska  radikalismen,  som  ligger  bakom  dessa  stämningar. 

Men  det  är  mera  typiskt,  att  han  tager  avstånd  från  hatet. 


i8o 


A.   U.  BÅÅTH 


I  Ett  socialistmöte  ställer  han  emot  de  vuxnas  hotfulla  röster  de 
lekande  barnens  jubel  och  skratt: 

Men  ute  från  vårgrön  plan,  där  leken  går, 

de  sorglösa  piltarnes  jubel  hit  ån  når. 

Hörs  framtidens  röst  däruti?    Skall  det  växa  en  gång 

att  bli  över  sällare  tider  en  segersång? 

Eller  —  skall  det  av  smärta  och  hat  förvandlas  uti 
ett  mullrande,  stigande  hot,  ett  rasande  skri, 
som  ut  sig  ur  gränderna  skär  och  ropar  till  strid, 
så  borgarehus  och  palats  de  darra  därvid? 

Långt  hellre  dröjer  dock  Bååth,  som  i  den  utmärkta  dikten 
På  iltåg,  vid  lyckan  i  de  små  stugorna,  uppmurad  av  träget 
arbete.  Banvaktarstugan,  som  han  ser  från  kupéfönstret,  om- 
given av  blommor  och  där  allt  är  rent  och  fint,  blir  till  en  sym- 
bol för  de  många  liknande  små  hemmen  i  landet: 

Var  hälst  de  vänligen  bo  och  bygga, 
ej  bär  det  ikull,  och  vi  fara  trygga. 

Det  folket,  huru  än  vädret  tar  — 
är  det,  som  håller  banan  klar. 

Ett  av  de  ämnen,  som  Bååth  gärna  behandlar,  är  storstadens 
vådor  för  den  fattiga,  värnlösa  kvinnan,  för  den  fallna.  Flera 
av  hans  bästa  dikter  röra  sig  om  sådana  ämnen.  Han  har  följt 
den  unga  flickan  från  det  ögonblick,  då  de  första  lockelserna 
fresta  henne,  till  slutet,  då  steget  utför  är  taget.  I  dikten  Utan- 
för Café  National  ser  han  den  vackra  blomsterflickan  med  den 
slitna  klänningen  omkring  den  späda  barmen  girigt  skåda  in 
mot  festen  därinne,  varifrån  musiken  tonar  förföriskt  och  lockande, 
och  han  ryser  vid  tanken  på  hennes  öde: 

Ett  liv,  som  är  ungt  och  har  kvavt  under  loft, 

på  gatorna  bjuder  sitt  rosendoft. 

En  knopp  ur  den  uslaste  täppa  ändock 

tar  fäste  för  gull  på  den  finaste  rock. 


A.   U.  BÅÅTH 


181 


Ett  liv,  som  knoppas  sä  varmt  och  spätt, 
i  människovimmel  brytes  så  lätt  — 
fast  skyggt  som  en  fågel  för  människohand: 
den  leker  till  döds  ett  liv  ibland. 

Eller  han  vandrar  ned  för  »Ströget»  cn  kvalmig  augusti- 
kväll, då  han  plötsligt  mitt  bland  glädjeflickorna  får  se  ett 
ungt  och  friskt  ansikte  med  rena,  glada  ögon.  Och  med  ens 
flyr  han  i  tankarna  bort  från  storstadens  smuts  och  myskdoft, 
bort  till  hembygden  med  dess  oskyldiga  och  friska  glädje. 

Strindberg  uppfattade  glädjeflickan  som  en  varelse,  som  var 
belåten  med  sitt  yrke.  Bååth  förskönar  henne  visserligen  icke 
romantiskt,  men  bak  all  Härden  upptäcker  han  det  mänskliga. 
Han  visar  henne,  där  hon  stolt  och  smyckad  vandrar  fram  i  sin 
skönhets  blomma.  Men  tro  icke,  att  det  är  glädje,  som  bor 
i  blicken.   Den  glädjen  är  lögn.    Hon  är  en  olycklig  (Magdalena) : 

Du  syndiga  Magdalena, 

som  fram  i  glitter  gick, 

ej  talte  det  sant,  ditt  öga, 

då  det  sköt  sin  glimmande  blick. 

Där  skyldes  så  djupt  ett  vemod 
i  strålande  dunkelblått, 
.  som  sörjde  du  allt  vad  osällt 
och  bittert  ryms  i  din  lott. 

Ej  vacker  visa  dig  vyssat 
till  sömns,  då  din  vagga  gick, 
och  aldrig  ditt  barnaöga 
fått  fånga  en  vänlig  blick. 

Och  när  du  frestad  skälvde 
och  vacklande  kände  dig  stå, 
ej  stödjande  arm  sig  lade 
om  smidiga  midjan  då. 

Och  han  utmålar,  huru  hennes  öde  kunnat  gestalta  sig,  om  hon 
fötts  under  lyckligare  förhållanden. 


182 


A.   U.  BÅÅTH 


Till  samma  serie  hör  Barnsöl  och  Synd  och  skam.  I  den 
förra  skildras,  huru  hetärens  faderlösa  barn  döpes.  Gästerna 
hängiva  sig  efter  prästens  bortgång  åt  gästabudets  fröjder,  men 
mitt  genom  deras  högljudda  glädje: 

Det  hörs,  hur  det  sakta  kvider, 

där  ljuder  en  djup  och  dallrande  gråt. 

Något  det  är,  som  lider. 

Bååth  har  också  skrivit  några  erotiska  dikter,  men  knappast 
av  något  större  intresse.  Någon  lidelsefull  erotiker  är  han  icke. 
I  Ur  portföljen  har  man  skildringen  av  en  förälskelse,  som 
börjar  vackert  med  »Du  är  mig  underbar,  du  min  sjuttonåra 
flicka»  och  som  efter  olika  stadier  slutar  med  besvikelse.  De 
djupast  kända  av  dessa  dikter  äro  V  (När  vid  nattetid  det  sakta 
i  din  hjärnas  fibrer  bränner),  VI  (Och  hade  jag  kvar  en  gnista 
av  utsläckt  barnatro)  och  VII  (När  uti  kvav  och  nattlig  stund). 
En  dylik  förälskelse  är  det  också,  som  han  biktar  för  modern 
i  Hans  saga  hade  skiftat.  Men  den  bästa  av  dessa  Bååths 
dikter  är  Brist,  där  han  klagar  över  att  icke  ha  mött  en  verklig 
kärlek.    Det  är  en  av  hans  mest  äkta  hjärteutgjutelser  : 

Och  hade  min  själ  en  ann,  som  vid  den  sig  fäste, 
Som  kände  dess  krafter,  de  sämsta  och  de  bäste  — 

En  kvinnoande,  en  av  de  varma  bara, 

som  känna  så  djupt,  att  ögonen  skåda  klara  — 

Då  skulle  min  kalla  och  strida  sång  måhända 
varmare,  mjukare  toner  i  dagen  sända. 

Den  egendomligaste  gruppen  av  Bååths  dikter  är  emellertid 
landskapsbilderna,  och  framför  allt  de,  som  behandla  skånska 
motiv.  Han  har  också  skrivit  dikter  ( Vid  västerhavet)^  som 
återgiva  hans  intryck  från  den  bohuslänska  skärgården,  men 
de  vittna  ej  om  samma  förtrogenhet  med  landskapet;  de  sakna 
den  innerlighet  i  tonen  och  den  säkerhet  i  uppfattningen,  som 
utmärka  de  skånska. 


A.   U.  BÅÅTH 


Som  redan  sagt,  är  han  den  förste,  som  lyckats  fånga  det 
säregna  i  det  skånska  landskapet  eller  rättare  sagt  slättens 
egendomligheter,  den  trakt  av  Skåne,  där  han  var  uppfödd  och 
som  han  så  ofta  genomkorsat. 

Denna  slätt  är  numera  berömd;  till  och  med  i  Uppsverige 
kan  man  få  höra  entusiastiska  utrop  av  beundran  över  dess 
skönhet  och  härlighet.  Men  det  kan  vara  en  frågå,  om  man 
i  allmänhet  förstår,  varpå  denna  skönhet  beror.  Den  nämnes 
ofta  i  samma  andetag  som  Upplandsslätten,  som  dock  har  en 
helt  annan  karaktär.  På  en  skåning  gör  denna  åtminstone  vid 
första  ögonkastet  ett  torftigt,  nästan  hemskt  intryck,  med  sitt 
föråldrade  åkerbruk  och  fält,  där  säden  står  gles  och  ojämn, 
ofta  nästan  kvävd  av  den  gula  åkersenapen.  Slätt  i  skånsk 
mening  är  den  i  varje  fall  icke,  ty  denna  förutsätter  liksom 
steppen  fri  utsikt  i  oändlighet  för  ögat.  Först  då  skåningen 
har  dessa  öppna  linjer  framför  sig,  känner  han  den  rätta  friden 
och  ron  i  sin  själ.  I  Uppland  stänger  däremot  skogen  över- 
allt i  bakgrunden  och  hindrar  den  fria  utsikten,  och  den  sticker 
också  upp  sina  små  öar  av  träd  och  stenrösen  mitt  i  åker- 
fälten. Upplandsslättens  karaktär  är  karghet,  dess  skönhet  är 
ödslighet,  vartill  så  komma  vissa  historiska  minnen,  som  adla 

o 

den.  Åkerfälten,  ofta  smala,  belägna  i  skydd  av  skogsbrynet, 
frammana  minnet  av  hedenhös,  då  dessa  tegar  först  upplöjdes 
av  trälarnas  träåder.  Och  vilken  roll  för  hela  landskapet  spelar 
icke  silhuetten  av  de  tre  jättehögarna  över  sagokungarna  vid 
Gamla  Upsala! 

Skåneslättens  skönhet  beror  däremot  främst  på  dess  impo- 
nerande vidsträckthet  och  på  dess  rika  bördighet.  Till  tavlans 
karaktäristik  bidraga  också  pilevallarna  med  deras  fina,  grå- 
gröna hängande  lövverk  och  väderkvarnarna,  vars  silhuetter 
äro  så  typiska  för  skånskt,  nordtyskt  och  holländskt  landskap. 

Men  ännu  stå  vi  icke  vid  det  mest  karaktäristiska  i  land- 
skapsbilden. Detta  ligger  i  luften.  Uppland  har  inlandsklimat. 
Himlen  är  torr,  hög  och  enformig.  Skåne  är  däremot  hav- 
omflutet;  därav  oupphörliga  förändringar  i  molnbildningen,  som 
ge  himlen  ett  ständigt  växlande  utseende  och  kasta  skiftande 


i84 


A.    U.  BÅÅTH 


belysningar  över  landskapet.  I  clairobscuren  ligger  just  den 
skånska  slättens  poesi.  Dimman,  som  om  höstarna  vältrar  in 
från  havet  och  sveper  sina  mjuka  konturer  kring  de  avlövade 
träden,  är  för  uppsvensken  obegriplig,  för  skåningen  en  källa 
till  rika  njutningar.  Och  så  är  det  solen,  som  bryter  igenom 
denna  fuktiga  luft  och  åstadkommer  bländande  belysningar, 
färgande  himlen  från  skäraste  rosa  till  de  smaragdgrönaste  skift- 
ningar och  med  solnedgångar  av  en  prakt,  som  det  uppsvenska 
klimatet  ej  framalstrar.  En  annan  skala  av  trolska  belysningar 
skapar  månskenet  i  denna  fuktiga  atmosfär. 

Slutligen  spelar  ljudet  en  bestämd  roll  i  den  skånska  slät- 
tens fysionomi.  Det  är  svårt  att  säga,  varpå  det  beror,  men 
det  liksom  fyller  luften  på  ett  särskilt  sätt.  Höres  ljudet  vidare 
på  slätten,  där  intet  tar  emot,  eller  klingar  det  gällare?  Vilken 
stämning  framkallar  ej  hundskallet  en  afton  på  slätten?  Hur 
karaktäristiska  ljudfenomenen  i  varje  fall  äro  för  slättlandskapet 
framgår  av,  att  de  ryska  steppskildrarna  också  alltid  framtaga  detta 
drag.  I  slutet  av  sin  berättelse  »Sångarna»  (En  jägares  dag- 
bok) målar  Turgenjev  slättens  vida  öppenhet  genom  två  pojkar, 
som  ropa  mot  varandra  från  var  sin  sida  av  densamma. 

Det  var  dessa  olika  drag  i  slättens  väsen,  som  Bååth  hade 
öga  för  och  förstod  att  skildra.  Man  kan  visserligen  anmärka, 
att  han  stundom  medtager  för  många  detaljer  och  ej  får  dem 
att  smälta  samman  till  en  helhetsbild.  Men  i  sina  bästa  dikter 
av  denna  art  är  han  en  mästare.  Och  det  karaktäristiska  för 
honom  är,  att  han  just  framhäver  de  typiska  dragen  i  land- 
skapets fysionomi,  de  bördiga  åkerfälten  med  den  jämnhöga 
vajande  säden,  den  vita  kyrkan  med  sina  gavlar  och  röda  tak, 
den  halmtäckta  bondgården,  pilevallarna,  de  sträckande  fåglarna. 

Kanske  målar  han  också  helst  landskapet  i  solljus  och 
sommarfägring,  allt  det  milda  och  lena,  som  stämmer  så  ut- 
märkt med  hans  eget  soliga  väsen: 

Vill,  vad  ditt  folk  är  värt,  du  känna, 
vill  du  det  se  i  dess  hjärtegrund, 
skåde  du  ut  från  kyrkobacke 
mitt  i  en  solig  middagsstund. 


A.   U.  BÅÅTH 


•85 


Folket  sin  sabbatsvila  håller: 
all  dess  id  under  arbetsdag 
skiner  emot  dig  nu  från  åkrar, 
hagar  och  leende  anletsdrag. 

Gärna  vill  man  inkarnera  honom  själv  i  denne  skånske 
bondefar,  som  i  sin  söndagsstass  stiger  ut  på  sin  förstugukvist 
och  förnöjd  låter  ögat  glida  ut  över  sädesfälten  (Skåne): 

Vår  och  söndag.    Messan  är  slut, 
och  folket  kommer  ur  kyrkan  ut. 

Och  orgeln  spelar  till  utgång  än, 
och  sista  stoldörrn  smälls  igen. 

Och  skaran  sig  sprider.  Var  liten  grupp 
vid  hemmet  stannar,  och  dörrn  slås  upp. 

Och  sista  flocken  i  långsamt  tåg 
drar  hän  därborta  i  mörkgrön  råg. 

Där  ligger  byn  i  söndagsmak 

med  kalkade  väggar  och  mossiga  tak. 

Ut  över  blänkande  byadam 
sig  luta  knotiga  pilar  fram. 

I  mylla,  fuktig  från  i  går, 

i  krattad  hage  än  spaden  står. 

Och  apeln  sig  kröker  med  krona  kal. 
Bland  vårgröna  buskar  tuppen  gal. 

Ren  röken  ur  skorsten  blånar  hän 
emellan  almar  och  poppelträn. 

Nu  gumman  ur  kyrkodräkt  väl  gått, 
läst  in  den  och  eld  i  spiseln  fått. 

Vid  gaveln,  där  solen  värmer  som  bäst, 
står  far  och  skiner  i  söndagsväst. 


iS6 


A.   U.  BÅÅTH 


Han  tänt  sin  pipa.    Han  ler  så  smått. 
Hans  jord  sig  gassar.    Han  själv  mår  gott. 

Men  Bååth  har  också  öga  för  allt  det,  som  i  djupare  mening- 
ar karaktäristiskt  för  slätten,  ej  blott  för  de  yttre  dragen.  Han 
skildrar,  som  Ola  Hansson  träffande  säger,  »den  veka,  viskande 
stillheten  en  ljum  sommarkväll  på  slätten,  då  havet  brusar 
dämpat  i  fjärran;  vinterdagens  underbara,  kyliga  stillhet  och 
klara,  klangfulla  frostluft;  den  svala  ron  i  skogen  vid  middags- 
tiden en  brännhet  julidag,  då  det  är  så  tyst,  som  om  skogen 
skyggt  hölle  det  fina  nät,  som  de  späda  kvistarna  spänna  av 
ljus  och  skugga,  fram  'emot  var  tungtrådd,  trampande,  prass- 
lande människofot'.» 

Det  är  denna  förmåga  att  fånga  allt  det  intimaste  i  land- 
skapets karaktär,  som  framkommer  i  en  sådan  dikt  som  Syd- 
skånsk  sommar  k  väll  : 

Vitt  över  nejden  tystnad  och  frid. 
Dofter,  dem  äng  och  åker  andas, 
samman  i  dröjande  skymning  blandas. 
Luften  är  lätt  och  lugn  och  blid. 

Slaka  de  hänga  pilarnes  blad. 
Vångarnes  ax  i  lättaste  dimma 
matt  de  som  drivet  silver  glimma, 
ånga  så  fint  i  daggigt  bad. 

Östersjöbrus  i  aftonens  ro 
sakta  till  sömns  all  nejden  lullar. 
Rasslande  vagn  i  fjärran  rullar. 
Råmar  i  rykande  äng  en  ko. 

Hunden  i  gård  bak  skymmande  vall 
gläfsar  med  ljud  så  gälla  och  korta, 
svagare  svarar  det  längre  borta. 
Åter  ljuder  det  här  ett  skall. 

Kornknarrn  skorrar  inne  i  vång. 
Skramlar  i  klövern  ett  ringlande  tjuder. 
Borta  i  byn  harmonikan  ljuder. 
Re'n  är  på  korsväg  dansen  i  gång. 


A.   U.  BÅÅTH 


l87 


Sjungande  drager  mot  sjön  ett  tåg 
ungmor  i  arm  med  reslige  drängar. 
Visan  dör  hän  på  strandens  ängar, 
domnar  för  brusande  Östersjö  våg. 

Ett  par  värdiga  paralleller  till  denna  dikt  utgöra  Vinter- 
stämning och  Nyårsafton  på  skånska  slätten.  I  den  förra  har 
man  typiskt  på  några  strofer  det  skånska  vinterlandskapet,  som 
icke  minst  får  sin  stämning  av  de  kraxande  råkorna  kring 
kyrktornet;  och  i  den  senare  skildrar  han  med  samma  mäster- 
skap hösten  med  sina  dimmor: 

Skymmande  dimma  våt  över  slätten  vilar, 
röda  grenar  streta  från  kala  pilar, 
åkrarnes  fåror  ligga  i  disig  väta, 
gårdarne  töcknigt  skymta  bak  vallar  räta. 

Tystnad  vida.    Man  hör,  hur  det  sakta  lackar 
droppe  på  droppe  från  närmaste  tak  och  stackar. 
Klämtande  borta  i  fjärran  klockor  ringa. 
Ensamt  och  matt  de  hän  över  nejden  klinga; 

Mötas  av  klocksång  ny  från  en  annan  kyrka. 
Nu  helt  nära  det  tonar  med  större  styrka. 
Ringer  i  alla  byar.     I  dimman  draga 
ut  över  bygden  tonerna,  starka,  svaga  .  .  . 

Tystnad  vida.     Ett  skott  där  vid  gaveln  brinner, 
skenet  längs  med  kalkade  väggen  rinner. 
Skott  på  skott.     Nu  tändas  högtidsljusen. 
Helig  afton.    Det  glimmar  ur  alla  husen. 

Bäåth  har  också  skrivit  trenne  större  lyriskt  episka  dikter, 
Marit  Vallkulla  1887,  Kärlekssagan  på  Björkeberga  1892  och 
Ungmön  från  Antwerpen  1900,  men  dessa  ha  knappast  ökat 
hans  berömmelse.  Denna  diktart  var  i  det  ögonblick  Bååth 
upptog  den  föråldrad,  och  den  låg  dessutom  icke  synnerligen 
för  honom.  1  smärre  dikter  kan  han  visa  sig  som  en  ej  oäven 
berättare,  men  i  dessa  större  kompositioner  brista  både  karak- 
teristiken och  det  djupare  sammanhanget. 


i88 


A.   U.  BÅÅTH 


Bååths  område  är  icke  stort,  men  därinom  har  han  gjort  en 
verklig  insats.  Han  har  visat  vägen  för  hela  den  följande 
generationen  av  Skåneskalder  och  mer  än  det.  Både  Fröding 
och  Karlfeldt  ha  upptagit  vissa  av  hans  motiv,  men  onekligen 
behandlat  dem  med  större  glans.  I  Skåne  borde  man  en  gång. 
när  sinnet  vaknar  för  det  egna  landskapets  kultur,  minnas  ho- 
nom med  en  staty.  Den  skulle  finna  sin  naturliga  plats  i  Kungs- 
parken i  Malmö,  i  vars  närhet  hans  tidigaste  barnaår  förflutit. 
Där  skulle  hans  breda  kroppshydda  passa  bra  mot  trädens 
lummiga  grönska  som  en  pendang  till  de  övriga  dryga  skå- 
ningarna och  Karl  X  Gustafs  mäktiga  gestalt  på  Stortorget. 


ANNE-CHARLOTTE  LEFFLER 

DUCHESSÄ  DI  CAJ  AN  ELLO 


I  KUNNA  SE,  HURU  BÅDE  STRINDBERG  OCH 


Bååth  var  på  sitt  sätt  måste  arbeta  sig  ut  ur  det  föregå- 


V  ende  tidsskedets  uppfattningssätt,  innan  de  nå  fram  till 
ett  genombrott.  De  representera  således  samma  utvecklingssta- 
dium i  svensk  litteratur,  som  Ibsen,  Brändes  och  Björnson  i  den 
dansk-norska  eller  som  Flaubert,  Taine  och  bröderna  Goncourt 
i  den  franska  generationen  från  1848.  De  hava  uppväxt  i  en 
efterromantisk  riktning,  men  bryta  sig  ut  och  bliva  naturalister. 
I  Sverige  är  endast  detta  stadium  kortare  och  tillryggalägges 
därför  hastigare;  helt  naturligt  eftersom  både  den  franska  och 
den  dansk-norska  kulturen  redan  klarlagt  huvudlinjerna. 

De  flesta  författarna  under  åttiotalet  i  Sverige  utgöras  där- 
emot av  helt  unga  män,  som  debutera  efter  det  Strindberg  sagt 
det  förlösande  ordet,  och  vägen  således  ligger  öppen.  Det  gäl- 
ler endast  att  gå  vidare. 

Men  det  finns  två  kvinnor,  vilka  liksom  intaga  en  ställning- 
mitt  emellan  dessa  grupper.  Den  ena  är  Anne-Charlotte  Leftler, 
den  andra  Victoria  Benedictsson.  Den  förra  är  född  samma  år 
som  Strindberg,  1849,  ocn  liksom  denne  har  hon  sina  rötter  i 
sextiotalets  litteratur.  Man  ser  också,  hur  hon  under  hela  sjut- 
tiotalet långsamt  strävar  för  att  komma  bort  därifrån.  Hon 
har  icke  Strindbergs  djup,  och  dennes  fruktansvärda  inre  och 
yttre  stormar  har  hon  icke  genomkämpat.  I  många  avseenden 
var  hon  lyckligt  ställd  i  livet.  Hon  är  uppfostrad  i  ett  harmo- 
niskt och  gott  hem.  Hon  var  fri  från  ekonomiska  bekymmer, 
och  hennes  intellektuella  intressen  rönte  genast  förståelse  och 
uppmuntran  av  hennes  omgivning. 

Likvisst  har  också  hon  haft  sina  strider  att  genomkämpa  för 
att  få  luft  och  frihet.    Också  hon  har  liksom  Strindberg  känt 


192 


ANNE-CHARLOTTE  LEFFLER 


sig  insnärjd  av  det  gamla  samhällets  fördomar.  Hon  var  näm- 
ligen kvinna. 

Vi  hava  numera  svårt  att  förstå,  vad  det  kunde  ligga  för 
nedtryckande  däri.  Men  ännu  i  slutet  av  sextiotalet  hade  kvinno- 
rörelsen icke  lyckats  slopa  många  av  de  hinder,  som  ställde  sig 
i  vägen  för  kvinnans  rättighet  att  utveckla  sig  till  en  självstän- 
dig personlighet.  Det  fanns  ett  ord,  som  man  då  mycket  bru- 
kade och  som  slagit  ned  mycken  trängtan  efter  frigörelse.  Det 
var  ordet  »okvinnligt».  Att  en  kvinna  visade  något  större  in- 
tresse för  bokliga  studier  eller  i  allmänhet  för  intellektuella  spörs- 
mål, stämplade  henne  redan  i  de  flestas  ögon  som  en  abnormi- 
tet. Vilken  strid  hade  ej  Victoria  Benedictsson  att  bestå  i  sin 
strävan  att  bliva  målarinna.  Fadern  stängde  vägen  för  henne. 
Sextiotalets  kvinna  kunde  icke  heller  företaga  sig  något  själv- 
ständigt arbete,  om  ej  nöden  direkt  drev  henne  därtill;  men  där- 
med hade  hon  också  sjunkit  ned  i  en  föraktad  och  tjänande  ställ- 
ning. Under  inga  omständigheter  kunde  hon  få  välja  vilket  arbete 
som  helst.  Hon  kunde  bli  lärarinna,  men  hon  kunde  ej  sitta  på 
kontor,  som  Hilda  i  »Gusten  får  pastoratet»  så  gärna  velat,  i 
stället  för  att  under  hela  sitt  liv  mot  en  ringa  penning  brodera 
på  vitt.  Som  ogift  var  hon  ett  mycket  osjälvständigt  väsen, 
som  ständigt  gick  i  sin  mors  ledband  och  hade  att  iakttaga  en 
massa  mer  eller  mindre  konventionella  former.  När  hon  ingick 
äktenskap,  frågades  i  allmänhet  föga  efter  hennes  tycke,  utan 
föräldrarna  gåvo  utslaget.  Hon  var  för  övrigt  vanligen  så  out- 
vecklad, att  hon  sällan  hade  behov  av  att  göra  sin  personlighet 
gällande.  Som  husmor  vann  hon  en  självständig  ställning  i  hem- 
met, men  hon  skulle  vara  mannen  underdånig,  som  det  så  vackert 
hette.  Hennes  område  var  sängkammaren,  barnkammaren  och 
köket,  efter  hennes  meningar  och  åsikter  frågade  mannen  föga. 
Han  levde  i  en  annan  intellektuell  sfär  än  hon.  Han  övertog 
hennes  förmögenhet,  om  hon  hade  någon,  och  förslösade  den, 
om  han  så  behagade.  Det  var  mot  allt  detta  innestängda  och 
förkrympta  i  äktenskapet,  som  Ibsens  »Dukkehjem»  var  riktat. 
Om  kvinnan  i  äktenskapet  vaknade  till  medvetande  om,  att  hon 
valt  fel,  att  hon  gift  sig  med  en  man,  som  hon  avskydde  för 


ANNE-CHARLOTTE  LEFFLER 


193 


hans  brutalitet  eller  laster  eller  åt  vilken  hon  åtminstone  ej  kunde 
ge  sin  kärlek,  var  det  hennes  skyldighet  att  under  alla  förhållan- 
den härda  ut.  Skilsmässa  ansågs  förnedrande  för  en  kvinna. 
En  frånskild  fru  stod  i  den  allmänna  uppfattningen  utanför  det 
goda  borgerliga  samhällets  gränser.  Och  om  kärlekens  natursida 
talade  över  huvud  ingen. 

Anne-Charlotte  Leffler  hade  själv  känt  det  hämmande  tryc- 
ket av  alla  dessa  fördomar,  allt  detta  småsinne.  Och  det  blev 
bestämmande  för  hela  hennes  författarbana. 

Hon  härstammade  från  en  släkt,  i  vilken  de  intellektuella 
intressena  starkt  gjort  sig  gällande  under  det  gångna  seklet. 
Hennes  morfar  var  prosten  Mittag  i  Fågelås,  en  älskvärd, 
mångsidigt  bildad  man.  Som  magister  hade  han  i  Upsala 
slutit  ett  nära  vänskapsförbund  med  doktor  S.  P.  Leffler, 
känd  för  sin  fejd  med  fosforisterna  och  en  av  utgivarna  till 
Bibliothek  der  deutschen  Classiker.  En  dotter  till  prosten  Mittag, 
Gustava,  gifte  sig  med  brorsonen  till  doktor  Leffler,  sedermera 
rektorn  J.  O.  Leffler.  I  detta  äktenskap  föddes  Anne-Charlotte. 
Hon  uppväxte  under  synnerligen  gynnsamma  förhållanden  mellan 
tvänne  äldre  högt  begåvade  bröder,  matematikern  Gösta  Mittag- 
Leffler  och  språkforskaren  Fritz  Läffler.  Dessa  deltogo  i  hen- 
nes lekar  och  studier  och  inverkade  med  sin  intellektuella  liv- 
aktighet på  systerns  utveckling,  så  att  hon  i  många  avseenden 
erhöll  en  mångsidigare  utbildning  än  vad  som  eljest  vid  denna 
tid  brukade  komma  kvinnorna  till  del.  Hon  yttrar  själv  i  ett 
intressant  självbiografiskt  utkast:  »min  barndom  och  första  ung- 
dom var  ovanligt  lycklig  och  harmonisk,  jag  kan  säga,  att  tills 
jag  var  tjugo  år,  upplevde  jag  absolut  ingenting,  som  kunde 
kallas  för  en  slitning,  en  konflikt.  Mitt  hem  var  icke  förmöget, 
men  där  saknades  aldrig  något». 

Redan  vid  sex  års  ålder  började  hon  skriva  sagor  och  berät- 
telser, som  i  många  fall  vittna  om  en  tidigt  utbildad  formgåva. 
Under  konfirmationen  kom  den  religiösa  kris,  vilken,  yttrar  hon, 
varje  flicka,  begåvad  med  en  smula  fantasi,  gått  igenom.  Sam- 
tidigt tyckes  hon  hava  gjort  sin  första  bekantskap  med  ett  av 
tidens  nya  budord,  Ibsens  »Brand»,  vilken  uppskakade  henne, 

13  —  1S388.     J-  Mortensen. 


194 


ANNE-CHARLOTTE  LEFFLER 


som  den  uppskakat  så  många  andra  av  hennes  samtida.  Alla 
hennes  framtidsdrömmar  gingo  nu  ut  på  att  som  missionärs- 
hustru resa  till  Afrika,  och  mannen  skulle  liksom  Brand  av  sin 
hustru  fordra  försakelse  av  all  livets  glädje.  Hon  undvek  världs- 
liga nöjen,  gick  flitigt  i  kyrkan  och  prydde  sitt  rum  med  bibel- 
språk. Inflytandet  från  »Ibsen»  är  också  mycket  tydligt  i  den 
roman,  som  hon  skrev  mellan  sitt  femtonde  och  sjuttonde  år, 
och  där  hon  enligt  sina  egna  ord  skildrar  »alla  sin  första  ung- 
doms ideal  och  hjältar».  »Bredden  och  stoffet»,  säger  Ellen  Key, 
som  läst  denna  ännu  i  mycket  omogna  utgjutelse,  »likna  de  engel- 
ska missromaner,  där  det  kristliga  och  erotiska  förekommer  i  så 
egendomlig  blandning.»  Arbetet  erbjuder  ett  visst  intresse  där- 
igenom att  man  här  har  liksom  det  första  utkastet  till  åtskilliga 
av  hennes  senare  gestalter.  Hjälten,  namne  och  avbild  till  Adrian 
i  »Tvivel»,  kämpar  mot  den  jordiska  lidelse  hans  hustru  inger 
honom,  en  lidelse  han  anser  ovärdig  en  kristen;  hans  unga  hustru 
lider  av  hans  härigenom  framkallade  strävhet  och  benägenhet  att 
ömsom  förbise  och  ömsom  mästra  henne. 

Boken  kritiserades  av  bröderna,  som  vanvördigt  döpte  den 
till  »Fårsätra»,  i  stället  för  »Forsätra  prästgård»;  men  för  övrigt 

o  o  0 

åtnjöt  hon  goda  råd  och  uppmuntran  i  familjekretsen.  Ar  1869 
utgav  fadern  på  egen  bekostnad  hennes  första  noveller  Händelse- 
vis. De  utkommo  under  pseudonymen  Carlot  i  500  exemplar, 
som  alla  slutsåldes.  Dessa  noveller  äro  ledigt  berättade  och  trots 
all  omogenhet  av  ett  visst  intresse  såsom  förebådande  senare 
skildringar  av  författarinnan.  I  inledningsnovellen  har  man  lik- 
som en  första  skiss  till  »Elfvan».  Det  är  sextiotalets  kvinna, 
som  här  skildras,  med  något  förfinat  över  sitt  väsen,  men  out- 
vecklad, innestängd,  levande  i  trånga  förhållanden.  Den  andra 
berättelsen  ger  en  mycket  sentimental  skildring  av  en  ung  flickas 
utveckling.  I  tonen  erinrar  den  något  om  Dickens'  manér.  Här 
har  man  ett  motiv,  som  förebådar  de  andliga  brytningar,  vilka 
sedermera  skulle  bliva  så  typiska  för  Anne-Charlottes  skildringar. 
Den  unga  flickan  nekar  nämligen  att  begå  konfirmationen.  I 
den  tredje  berättelsen  är  huvudpersonen  en  högst  egendomlig 
manskaraktär.    Han  är  idel  vilja.    Han  är  aktningsvärd  genom 


ANNE-CHARLOTTE  LEFFLER 


195 


sin  principfasthet  och  oböjlighet,  men  genom  sitt  hänsynslösa 
förakt  för  alla  yttre  former  och  sin  känslolöshet  dödar  han  sin 
hustru,  vilken  han  älskar.  Som  man  ser,  är  det  alltjämt  Brand, 
som  o-år  igen  i  den  unga  författarinnans  fantasi.  Karaktären 
verkar  onaturlig.  Den  är  allt  för  logisk,  alltför  oberörd  av  verk- 
lighetens eget  pulserande  liv,  men  den  är  tecknad  med  en  viss 
kraft.  Anne-Charlotte  skulle  även  senare  ofta  framställa  liknande 
personligheter,  vilka  endast  följa  logikens  lagar  och  liksom 
skjuta  ut  över  verklighetens  gränser. 

Det  finns  ett  porträtt  av  Anne-Charlotte  vid  ungefär  tjugo 
års  ålder.  Om  man  på  detta  borttänker  håret,  erbjuder  det 
snarare  bilden  av  en  yngling,  nästan  en  ung  lärd  än  av  en 
kvinna.  Pannan  är  hög,  ögonen  lugna  och  milt  iakttagande, 
de  övriga  dragen  föga  utvecklade.  Detta  utseende  stämmer 
förundransvärt  väl  med  den  bild,  som  man  av  hennes  egna 
skrifter  och  uttalanden  gör  sig  av  hennes  andliga  jag.  Hennes 
känsloliv  är,  även  för  en  nordisk  kvinna,  nästan  anormalt  out- 
vecklat. Hon  har  knappast  någon  medveten  föreställning,  för- 
värvad genom  inre  erfarenhet,  om  väsensskillnaden  mellan  man 
och  kvinna,  om  det  krafternas  och  lidelsernas  hemliga  spel, 
som  vi  kalla  kärlek.  Kärleken  är  för  henne  ett  ord,  som  hon 
funnit  i  romanerna,  men  aldrig  har  hon  känt  en  inre  trängtan, 
att  den  skulle  ingripa  i  hennes  eget  öde.  Hennes  känsloliv 
har  något  nordiskt  förfruset;  det  utvecklades  i  skuggan  av  hen- 
nes starka  intellektuella  intressen.  Hon  har  ett  kyligt,  nästan 
manligt  intellekt.  Hon  resonnerar,  och  hon  iakttager,  men  just 
därför  att  väsentliga  sidor  av  känslolivet  äro  henne  främmande, 
bliva  proportionerna  i  hennes  teckningar  ofta  ensidiga  eller 
märkvärdigt  överdrivna. 

I  detta  ögonblick  erhöll  hon  ett  äktenskapsanbud  av  en  vän 
till  familjen,  v.  häradshövding  Gustaf  Edgren.  Allt  tyder  på, 
att  hon  mottog  detta  anbud  utan  kärlek.  Hon  har  troligen 
antagit  det  utan  någon  djupare  föreställning  om,  vad  ett  äk- 
tenskap innebär,  möjligen  med  den  känslan,  som  Ellen  Key 
uttrycker,  att  hon  kände,  att  hennes  öde  skulle  komma  i  goda 
händer.    Men   framför  allt  var  det  väl  modern,  som  övade  ett 


i96 


ANNE-CHARLOTTE  LEFFLER 


visst  tryck  på  henne.  Fadern  hade  just  angripits  av  en  livs- 
lång sjukdom,  hemmet  var  numera  dystert,  och  då  partiet  var 
fördelaktigt,  önskade  modern,  att  hennes  dotter  skulle  komma 
i  lyckliga  förhållanden. 

Helt  utan  slitningar  tyckes  dock  icke  förlovningstiden  för- 
flutit. Hon  begärde  och  erhöll  av  fästmannen  rättighet  att 
ägna  sig  åt  författarskap,  men  då  hon  märkte,  att  han  i  alla 
fall  misstyckte  detta,  avhöll  hon  sig  under  hela  förlovningsti- 
den från  allt  diktande. 

Bland  Anne-Charlottes  otryckta  skrifter  från  denna  tid  fin- 
nes en  liten  skiss,  som  sprider  ett  egendomligt  ljus  över  hen- 
nes känsloliv  i  detta  ögonblick,  då  man  skulle  väntat,  att  hen- 
nes hjärta  varit  fyllt  av  den  första  kärlekens  heta  och  ljusa 
drömmar.  Den  skildrar  en  ungkarls  reflexioner  över  äktenskapet: 
»Fäst  ej»,  yttrar  han  snusförnuftigt,  »vid  ditt  val  vikt  vid,  att 
din  hustru  är  i  stånd  till  häftiga  och  lidelsefulla  känslor.  Den 
lugna  kärleken,  som  växer  med  åren,  om  den  understödjes  av 
aktning  och  tillit,  må  nu  synas  dig  föga  lockande,  om  du  har 
ett  ungdomligt  sinne.  Men  livet  har  ej  något  fullkomligt  att 
bjuda  på,  och  du  må  därför  taga  det  bästa,  som  finnes  att 
tillgå.  Må  vara  att  du  ej  tycker  om  att  ibland  behöva  skiljas 
från  din  hustru  för  att  ej  kärleken  skall  svalna;  men  livet  är 
sådant,  min  vän,  och  i  alla  händelser  tycker  väl  du  som  jag, 
att  det  är  bättre  att  köra  så  sakta  och  varligt  i  början  än  att 
strax  giva  fordonet  så  stark  fart,  att  det  stjälper  i  första 
backe.» 

Efter  allt  att  döma  var  det  med  dessa  tempererade  känslor, 
som  Anne-Charlotte   ingick  i  sitt  äktenskap  i  november  1872. 

Efter  giftermålet  upptogs  hennes  tid  rätt  mycket  av  hus- 
hållsgöromål  och  sällskapsliv;  likvisst  var  det  först  nu,  som  hon 
på  allvar  började  sitt  skriftställarskap.  Av  religiösa  skäl  hade 
hon  dittills  undvikit  teatrarna,  men  redan  1870  skrev  hon  en 
novell,  som  visar,  att  hon  började  få  andra  synpunkter  på  reli- 
gionen. Hjälten  däri  ämnar  bli  präst,  men  gripes  av  tvivel  och 
nekar  att  prästviga  sig.  Under  förlovningstiden  hade  hon  emel- 
lertid kommit  några  gånger  på  teatern.  Hon  hade  sett  »Hamlet» 


ANNE-CHARLOTTE  LEFFLER 


I97 


och  blivit  djupt  gripen  samt  ett  par  moderna  komedier,  vilka 
upprört  henne  i  hennes  religiösa,  ännu  pietistiska  sedlighets- 
känsla genom  den  lättsinniga  och  ytliga  tonen.  Därtill  kommo 
nu  de  starka  intrycken  från  Ibsen.  Hon  beslöt  att  ägna  sig 
åt  dramatiskt  författarskap.  Ty  påverkad  av  sina  Ibsenstu- 
dier  ansåg  hon,  att  endast  i  dramat  kunde  samtidens  brännande 
frågor  behandlas. 

På  fjorton  dagar  skrev  hon  1873  ett  drama,  uppläste  det  för 
en  väninna  och  inlämnade  det  därefter  anonymt  till  Dramatiska 
teatern.  Det  var  Skådespelerskan.  Stycket  antogs  och  spelades 
med  stor  framgång.  Det  följdes  av  Pastorsadjunkten  och  Un- 
der toffeln  1876  och  av  Elfvan  1880. 

Dessa  fyra  dramer  bilda  en  grupp  för  sig  i  fru  Edgrens 
produktion,  och  säkerligen  återspegla  de  alla  hennes  stämningar 
under  de  första  årens  äktenskap.  I  alla  skildras  individens 
kamp  mot  samhället.  Under  toffehi  rör  sig  om  utan  förståendes 
inblandning  i  ett  äktenskapligt  samliv.  Det  hela  är  en  bagatell. 
Något  större  intresse  erbjuda  icke  dessa  strider  om  idel  små- 
saker, som  man  icke  kan  taga  på  allvar,  utan  att  tonen  därför 
någonsin  blir  tillräckligt  farsartat  uppsluppen. 

I  de  övriga  tre  dramerna  äro  konflikterna  djupare.  En  be- 
gåvad personlighet  kämpar  mot  samhällets  trånga  förhållanden, 
som  ställa  sig  hindrande  mot  hennes  fria  utveckling. 

Detta  problem  är  först  behandlat  i  Skådespelerskan.  Hjäl- 
tinnan, Ester  Larsson,  är  en  ung  aktris,  som  är  förlovad  med 
en  läkare,  Helge.  Han  vill  icke,  att  hon  efter  äktenskapet  fort- 
sätter att  spela,  och  hon  har  också  lovat  att  uppsäga  sitt  kon- 
trakt vid  teatern.  Helge  presenterar  fästmön  för  sin  familj 
under  ett  julbesök  i  hemmet  på  en  bruksegendom.  Skådespe- 
lerskan emottages  icke  med  någon  större  förtjusning  av  husets 
damer  med  deras  strängt  borgerliga  uppfattningssätt.  Dess 
värre  måste  åskådarna  till  en  viss  grad  dela  denna  deras  upp- 
fattning. Ester  gör  knappast  det  intryck  av  överlägsen  och 
stilfull  naturkvinna,  som  författarinnan  väl  åsyftat.  Hon  verkar 
på  en  gång  sentimental  och  simpel.  Fästmannen  upptäcker, 
att  hon  ljuger  för  honom.    Hon  åker  skridsko  med  andra  her- 


198 


ANNE-CHARLOTTE  LEFFLER 


rar  natten  efter  en  bal,  men  påstår  för  honom,  att  hon  varit 
hemma.  Hon  far  i  hemlighet  ut  i  släda  med  en  granne,  baron 
Clas,  och  det  värsta  av  allt:  hon  har  ej  uppsagt  sitt  kontrakt 
vid  teatern,  utan  det  är  hennes  mening  att  även  efter  äkten- 
skapet uppträda  på  scenen.  Det  kommer  nu  till  en  förklaring 
mellan  båda.  Ester  befinner  sig  i  valet  och  kvalet,  men  slutligen 
står  det  klart  för  henne,  att  hon  ej  vill  uppgiva  konstnärsbanan. 
Efter  en  sentimental  scen  skiljes  hon  från  Helge. 

Pastorsadjunkten  vilar  på  samma  grundmotiv.  Hjälten  off- 
rar sin  kärlek  för  vetenskapen. 

I  Elf  v  an  står  konflikten  mellan  konventionell  borgerlig  kär- 
lek och  lidelsen  som  naturmakt.  Elfvan  är  dotter  till  en  svensk 
musiker  och  har  tillbringat  hela  sin  uppväxt  på  resor  i  främ- 
mande land  med  fadern.  Då  denne  sjuknar,  gripes  han  av 
hemlängtan  och  reser  tillbaka  till  fäderneslandet.  Där  uppsö- 
ker han  en  gammal  vän,  borgmästare  i  en  småstad,  en  hederlig, 
men  något  prosaisk  man,  vilken  tar  sig  an  honom  under  hans 
sista  sjukdom  och  därefter  blir  förmyndare  för  hans  dotter  samt 
gifter  sig  med  henne. 

Första  akten  är  lyckad.  Den  utgör  en  satir  på  småstads- 
förhållandena. Vi  befinna  oss  i  ett  gammaldags,  borgerligt 
möblerat  förmak  hos  borgmästaren,  vars  moder,  prostinnan,  är 
värdinna  i  huset.  Det  väntas  stort  sällskap.  Elfvan  skall  näm- 
ligen presenteras  för  umgänget.  Alla  stadens  honoratiores  an- 
lända i  tur  och  ordning,  herrarne  draga  sig  tillbaka  till  spel- 
borden, och  damerna,  majorskan,  rektorskan,  pastorskan,  asses- 
sorskan och  doktorinnan  med  döttrar  slå  sig  ned  och  skvallra. 
Föremålet  för  de  ettrigaste  utfallen  utgör  Elfvan,  som  ännu 
icke  visat  sig.  Borgmästaren  och  prostinnan  vänta  henne  varje 
ögonblick.  Plötsligt  kommer  hon,  iförd  en  egendomlig  dräkt, 
stor  trädgårdshatt  och  agremanger,  som  ej  höra  till  modet  i  den 
lilla  staden.  Hon  bär  en  korg  med  lingonris,  mossa  och  ste- 
nar. Hon  har  fördröjt  sig  i  skogen  och  därunder  glömt  bort 
sina  värdinneplikter  för  aftonen.  I  denna  akt  blir  man  således 
vittne  till  det  intryck,  som  den  bohémartade  konstnärsdottern 
gör  på  småstadens  borgerliga  existenser. 


I 

ANNE-CHARLOTTE   LEFFLER  I  99 

Det  finnes  endast  två  personer  i  sällskapet,  som  förstå  henne. 
Den  ena  är  en  grevinna,  en  frånskild  dam  med  en  något  bro- 
kig förtid.  Den  andre  är  hennes  broder,  en  baron,  som  målar. 
Instinktmässigt  dragés  Elfvan  till  dessa  båda,  som  tillhöra  en 
annan  sfär.  Hon  lovar  uppsöka  dem  på  deras  herrgård  och 
stå  modell  för  baronen. 

Andra  akten  tilldrar  sig  i  baronens  ateljé.  Han  har  målat 
Elfvan  som  Undine,  vattennymfen,  naturväsendet,  som  riddaren 
finner  vid  skogsbäcken  och  bär  över  den  brusande  forsen,  se- 
dan han  vunnit  hennes  kärlek.  Tavlan  är  vacker,  men  grevin- 
nan har  en  anmärkning.  Det  strålar  ingen  kärlek  ur  Undines 
ögon,  fast  hon  älskar  riddaren.  På  tavlan  ser  man  endast  en 
vågens  dotter,  som  ännu  ej  funnit  sig  själv.  Hon  har  ännu  ej 
lärt  att  älska  som  en  verklig  kvinna.  Och,  tillägger  systern, 
detsamma  är  förhållandet  med  modellen.  Ej  heller  i  Elfvans 
ögon  lyser  någon  kärlek. 

Scenen  avbrytes  av  borgmästaren,  som  kommer  för  att  hämta 
sin  hustru.  Elfvan  har  glatt  sig  åt,  att  han  skall  få  se  henne 
i  hennes  vackra  dräkt  som  ett  skogens  sagoväsen,  men  han 
ber  henne  blott  helt  prosaiskt  gå  och  iföra  sig  sin  vardagsdräkt. 
Medan  han  väntar,  säger  grevinnan  honom  med  all  önskvärd 
tydlighet,  att  han  ej  förstår  sin  hustru,  att  det  är  en  tarvlig 
lycka  han  skänkt  henne,  att  de  vackraste  skogsblommor  vissna, 
när  man  söker  plantera  dem  i  kruka. 

Emellertid  bryter  ett  oväder  löst,  och  borgmästaren  får 
avresa  ensam.  Elfvan  ångrar  sig  dock  och  låter  spänna  för,  men 
måste  på  grund  av  stormen  vända  om.  Och  plötsligt  står  hon 
åter  i  ateljén. 

Baronen  har  under  tiden  börjat  packa.  Han  har  klart  för 
sig,  att  han  måste  resa,  eljest  kan  han  ej  motstå  sin  känsla  för 
Elfvan.  När  han  plötsligt  återser  henne,  bryter  han  ut  och 
förklarar  henne  sin  kärlek.  Han  säger  henne,  att  det  icke  är 
vigseln,  som  knyter  det  olösliga  bandet  mellan  två  människor. 
Den  hustru,  vilken  låtit  en  man,  som  älskar  henne,  ana,  att 
hon  ej  är  lycklig  i  sitt  äktenskap,  har  redan  prisgivit  sig  åt 
honom  och   därmed   begått   ett  brott  både  mot  sin  make  och 


200 


ANNE-CHARLOTTE  LEFFLER 


honom,  som  hon  givit  rätt  att  älska  sig  utan  att  giva  honom 
något  tillbaka. 

Förtvivlad  störtar  Elfvan  ut  ur  ateljén. 

Borgmästaren  sitter  djupt  ångerfull  i  sitt  hem  och  börjar 
misstänka,  att  han  icke  passar  för  en  sådan  hustru.  Då  kom- 
mer Elfvan  direkt  från  ateljéuppträdet,  också  djupt  ångerfull; 
men  framförallt  lika  omedveten  som  i  första  akten.  Hon  för- 
står i  själva  verket  icke  hela  situationen.  Hon  anklagar  sig 
för  borgmästaren  och  frågar  honom,  om  det  icke  är  ett  brott, 
då  man  är  gift,  att  lyssna  till  de  ord,  varmed  en  annan  man 
bekänner,  att  han  älskar  en,  och  att  gripas  av  det  lockande  och 
tjusande  i  hans  framtidsbilder.  Har  man  ej  därefter  förverkat 
all  rätt  till  sin  makes  högaktning? 

Borgmästaren  anar  redan  det  värsta,  men  grevinnan,  som 
medföljt,  lugnar  honom.  Elfvans  hela  brott  består  i,  att  hon 
lyssnat  till  baronens  kärleksförklaring.  Men  då  hon  alltjämt 
intet  högre  önskar  än  att  få  stanna  hos  borgmästaren,  är  ju 
därmed  situationen  klar. 

Dessa  dramer  hade  i  det  ögonblick,  då  de  uppfördes,  vissa 
förtjänster.  Handlingen  var  enkel  och  livlig  och  dialogen  mera 
naturlig,  än  vad  man  då  var  van  vid.  Men  om  någon  säker 
dramatisk  teknik  vittna  de  icke,  och  någon  sådan  förvärvade 
sig  fru  Edgren-Leffler  icke  heller  senare. 

Felen  överväga  betydligt  förtjänsterna.  Behandlingen  av 
problemen  saknar  reda  och  skärpa,  vilket  särskilt  framträder 
i  upplösningen.  Skådespelerskan  framställes  som  om  hon  äl- 
skade Helge,  men  hon  vill  ej  uppgiva  sitt  kall.  Hon  behö- 
ver det  i  själva  verket  icke  heller,  ty  Helge,  som  verkligen 
älskar  henne,  erbjuder  henne  slutligen  att  få  fortsätta  sin  konst- 
närsbana efter  giftermålet.  Dramat  borde  således  snarare  slu- 
tat med  de  älskandes  försoning  i  stället  för  med  deras  skils- 
mässa. 

I  »Elfvan»  är  handlingen  ännu  mer  tillkrånglad.  Den  rör 
sig  ju  endast  om  missförstånd.  Älskar  Elfvan  borgmästaren? 
Vem  kan  säga  det?  Älskar  hon  baronen?  Hon  förklarar  åt- 
minstone själv,  att  hon  känt  sig  lockad  att  följa  honom.  Men 


ANNE-CHARLOTTE  LEFFLER 


20  I 


i  stället  går  hon  hem  till  borgmästaren  och  ber  att  få  stanna, 
om  hon  ej  genom  sin  brottslighet  förverkat  hans  högaktning. 
Det  säges,  att  författarinnan  först  tänkt  sig  ett  annat  slut.  Elf- 
van  skulle  brutit  sig  ut  ur  det  konventionella  äktenskapet  och 
följt  baronen,  som  vunnit  hennes  kärlek.  Denna  upplösning  är 
naturligtvis  den  enda  möjliga  efter  dramats  anläggning,  men 
Elfvans  person  skulle  i  denna  situation  varit  lika  omöjlig,  som 
hon  nu  är. 

Djupast  sett  ligger  felet  i  dessa  dramer  i  själva  verket  däri, 
att  författarinnan  är  lika  omedveten  om  kärleken  som  Elfvan 
själv.  Hon  uppställer  en  konflikt  mellan  kärleken  och  vissa 
andra  makter,  men  kärleken  är  för  henne  ett  tomt  ord.  Hennes 
kvinnor  förklara,  att  de  älska,  men  de  befria  sig  från  denna 
eljest  rätt  besvärliga  passion  med  samma  lätthet  som  man  drar 
av  sig  en  handske. 

Men  häri  ligger  också  dessa  dramers  intresse.  De  låta  oss 
kasta  en  djup  blick  in  i  författarinnans  psykologi  vid  denna 
tid,  och  vi  kunna  konstatera,  att  hon  ännu  efter  åtta  års  äk- 
tenskap verkar  minst  lika  jungfrulig,  som  då  hon  stod  brud. 
Kanske  finns  där  också  ett  annat  drag,  som  man  bör  lägga 
märke  till  såsom  karaktäristiskt  för  situationen.  Både  Ester 
och  Elfvan  äro  icke  okänsliga  för  den  manliga  hyllningen.  De 
låta  gärna  kurtisera  sig  av  andra  män,  under  det  att  de  före- 
falla likgiltiga  för  den  utvalde. 

Av  dessa  dramer  mottogos  endast  »Skådespelerskan»  med 
bifall.  De  övriga  vållade  henne  missräkningar.  Likvisst  var 
hon  alltjämt  övertygad  om,  att  dramat  var  hennes  enda  verk- 
liga område.  Ar  1879,  då  hon  var  orolig  över  om  Elfvan  skulle 
komma  att  uppföras  eller  icke,  skrev  hon  i  ett  brev :  »Jag  kan 
icke  dölja  för  mig,  hur  mycket  jag  än  försöker  att  resonnera 
sansat,  att  det  här  gäller  helt  enkelt  liv  eller  död  för  mig,  i 
andlig  bemärkelse  naturligtvis.  Ty  har  jag  ingen  framtid  som 
dramatisk  författare,  så  har  jag  ingen  framtid  alls,  mitt  liv 
kommer  att  förflyta  gagnlöst  utan  att  lämna  några  spår  efter  sig. » 

Under  tiden  utkom  emellertid  »Röda  rummet».  Hon  skri- 
ver i  ett  brev,  att  hon  läst  den,  »oaktat  man  sagt  mig,  att  det 


2  02 


ANNE-CHARLOTTE  LEFFLER 


ej  är  en  bok  för  fruntimmer.  Men  jag  får  bekänna,  att  jag  är 
så  litet  kvinnlig,  att  den  ej  alls  chockerat  mig.  Långt  värre 
saker  har  jag  väl  mången  gång  läst  med  kallt  blod.  Jag  läste 
den  med  verklig  njutning,  ty  det  gladde  mig  hjärtligt,  att  en 
sådan  verklig,  ursprunglig  talang  kunnat  uppstå  hos  oss.  .  .  Att 
många  av  skildringarne  äro  sanna,  därom  finnes  intet  tvivel. 
Mycket  är  dock  högst  överdrivet.  .  .  I  det  hela  är  Strindberg 
något  väl  överdriven  för  att  vara  riktig  'verklighetsdiktare'  och  icke 
skulle  det  heller  skada  om  hans  språk  vore  mindre  rått  här  och  där.» 

I  själva  verket  har  Strindberg  under  dessa  år  övat  ett  av- 
görande inflytande  på  hennes  utveckling  och  författarskap.  Man 
ser  det  kanske  redan  i  skissen  »En  stor  man»,  med  dess  satir 
över  Svenska  akademien  och  dess  verklighetsskildring  av  den 
statsman,  vars  olyckliga  slut  väckte  så  stort  uppseende  under 
dessa  år.  Intimare  framträder  detta  inflytande  i  berättelsen  »I 
krig  med  samhället»,  där  huvudfiguren,  den  unge  revolutionä- 
ren, väl  är  tecknad  över  Strindberg,  sådan  han  på  avstånd 
kunde  gestalta  sig  i  författarinnans  fantasi.  Under  inflytande 
från  Strindberg  är  det,  som  fru  Leffler  tar  steget  ut  och  blir 
naturalist. 

Det  var  säkerligen  »Röda  rummet»,  som  nu  bestämde  henne 
att  på  allvar  åter  upptaga  prosaberättelsen,  vilken  hon  dock 
under  de  gångna  åren  icke  helt  övergivit.  Under  olika  märken 
hade  hon  skrivit  noveller  och  essayer,  av  vilka  de  flesta  ofTent- 
liggjorts  i  »Ny  illustrerad  Tidning».  Men  nu  samlade  hon  sig 
till  en  större  ansträngning,  och  år  1882  utkom  första  delen  av 
Ur  livet.  Det  var  det  första  arbete,  som  hon  utgav  under 
eget  namn,  det  var  hennes  första  allvarliga  debut,  och  med 
denna  slog  hon  igenom.  Boken  kom  i  det  rätta  ögonblicket 
och  väckte  ofantligt  uppseende.  Inom  kort  tid  utgavs  den  i 
tre  upplagor  och  förvärvade  också  i  översättning  många  vän- 
ner åt  henne  på  andra  sidan  Sundet. 

Det  var  också  en  typisk  åttiotals  bok,  en  av  de  första,  som 
i  svensk  litteratur  markerade  den  nya  tidsriktningens  genom- 
brott. Ämnena  voro  nya  och  behandlade  med  en  viss  djärv- 
het.   Tonen  var  satirisk,  författarinnan  hade  icke  övergivit  ten- 


ANNE-CHARLOTTE  LEFFLER 


203 


densen,  därför  att  hon  övergivit  dramat,  tvärtom  hon  hade  med 
tiden  funnit,  att  man  i  novellen  ej  var  bunden  »av  några  kon- 
ventionella formregler  utan  kan  följa  livet,  så  troget  man  vill». 
Handlingen  är  i  de  bästa  av  berättelserna  koncentrerad  och 
intresseväckande;  stilen,  fast  något  torr  och  refererande,  är 
frisk  och  naturlig.  Man  kan  fullt  instämma  i  författarinnans 
eget  yttrande  strax  innan  arbetet  utkommit:  »Det  har  i  alla 
händelser  den  förtjänsten  att  vara  ursprungligt,  d.  v.  s.  ej  ett 
uppkok  på  gamla  romaner,  utan  grundat  på  egna,  fullt  själv- 
ständiga iakttagelser  ur  livet  självt.  Och  redan  detta,  förenat 
med  någon  talent  i  själva  skrivsättet,  är  tillräckligt  för  att 
t.  o.  m.  väcka  ett  mycket  stort  uppseende  i  ett  land,  där  Röda 
Rummet  hittills  varit  det  enda  livstecknet  till  en  ny  tid  inom 
litteraturen.» 

I  dessa  noveller  återfann  samtiden  sina  egna  drag,  återgivna 
som  i  en  klar  spegel.  Tidsstämningen  är  ofta  ypperlig.  Huru 
betecknande  är  icke  redan  den  pietism,  som  då  var  på  modet  i 
den  högre  societeten  och  som  också  ständigt  sticker  fram  i 
skildringarna.  Överallt  markeras  skarpt  i  författarinnans  upp- 
fattningssätt skillnaden  mellan  gammalt  och  nytt;  man  märker 
tydligt,  att  man  befinner  sig  i  en  brytningstid.  Med  vilken 
säkerhet  tecknar  hon  ej  i  den  första  novellen  den  omvälvning 
i  dekoration  och  möblemang,  som  är  karaktäristisk  för  80-talet. 
Beskrivningen  på  statsrådets  salong  är  numera  nästan  ett  histo- 
riskt dokument: 

»Alla  ljusen  voro  redan  tända,  och  våningen  tog  sig  riktigt 
bra  ut.  Det  var  första  gången  den  var  festligt  upplyst  —  det 
var  i  ett  av  de  nya,  ståtliga  husen  på  Ladugårdslandet.  Stats- 
rådinnan,  som  var  något  konservativ  i  sin  smak,  tyckte  visser- 
ligen att  hela  dekorationen  var  hållen  i  för  mörka  färger  —  hon 
saknade  de  vita  dörrarna  och  ljusa  tapeterna,  som  man  förr 
alltid  brukat.  'I  vårt  klimat  med  dess  långa,  mörka  vintrar', 
brukade  hon  säga,  'kan  man  väl  behöva  så  ljust  och  glatt  om- 
kring sig  som  möjligt.'  Men  statsrådet,  som  framför  allt  älskade 
det  moderna,  och  vars  smak  alltid  var  dagens,  hade  bestämt 
velat,   att  de  nya  möbler  och  draperier,  som  han  lagt  sig  till 


204  ANNE-CHARLOTTE  LEFFLER 

strax  efter  sin  utnämning,  skulle  hållas  i  tunga  och  obestämda 
färger. »  Hela  åttiotalets  möbleringskonst  med  dess  mörka  färger, 
tunga  draperier,  klumpiga  renässansmöbler  med  dåligt  imiterade 
ornament,  makartbuketterna  och  cuivre-polin,  hela  den  konstgjort 
artistiska  oredan  står  upp  i  denna  skildring,  liksom  beskrivningen 
av  sängkammaren,  dit  den  moderna  reformivern  ännu  ej  haft 
råd  att  sträcka  sig,  är  ett  utmärkt  prov  på  den  föregående  ti- 
dens puritanskt  enkla  anspråk. 

Den  första  novellen,  En  bal  i  societeten,  är  avgjort  den  bästa 
i  samlingen.  Den  förnäma  världens  lysande  nöjesfest  avslöjar 
sig  inför  författarinnans  satiriska  blick  som  en  fåfängans  marknad, 
där  hon  med  skarp  observation  fångar  och  fasthåller  en  hel 
serie  av  typer;  man  kan  nästan  säga  hela  det  galleri,  som  man 
senare  möter  åter  och  åter  i  hennes  följande  skrifter.  Där  är 
den  firade  baldrottningen  Aurora  Bunge  i  åtsittande  hudfärgat 
siden,  djupt  blaserad  efter  att  i  tio  år  hava  dansat  på  alla 
baler,  beledsagad  av  sin  moder  den  frispråkiga,  snåla  och  föga 
mondäna  friherrinnan.  Där  är  Auroras  tillbedjare,  greve  Hans 
Kagg,  dum,  men  stenrik  och  av  ett  utseende,  som  utgjorde  en 
karrikatyr  på  den  aristokratiska  typ,  som  återfanns  på  alla  por- 
trätt av  hans  förfäder.  Där  är  den  fyrtioåriga,  nyligen  omgifta 
änkan,  som  ser  ut  som  en  madonna,  men  är  emaljerad  och 
sminkad  och  som  har  en  sjuklig  och  sned  dotter,  naturligt  nog 
då  hon  aldrig  tänkt  på  sina  modersplikter,  endast  på  sina  nöjen. 
Och  där  är  den  trettiotvååriga  Eugenie,  som  sedan  femton  år 
är  trött  på  alla  baler  men  måste  vara  med,  därför  att  modern 
ej  kan  undvara  livet  i  stora  världen.  Där  är  den  oemotståndlige 
kaptenen,  som  alla  kvinnor  äro  förälskade  i,  men  som  själv 
endast  fladdrar  från  blomma  till  blomma.  Där  är  den  vackra 
Cecilia,  nästan  hysterisk  efter  endast  tre  vintrars  dansande,  och 
framtidsmannen  byråchefen  Örn,  ett  helt  myller  av  människor, 
som  författarinnan  med  en  förunderligt  lekande  förmåga  gör  oss 
bekanta  med  alldeles  i  förbifarten.  Hon  har  en  lycklig  gåva  att 
i  en  skarp  replik,  i  en  hastigt  avslöjad  situation  få  en  gestalt 
att  stå  fritt  och  livslevande  framför  oss.  Det  är  Anna  Maria 
Lenngrens  konst,  som  här  lever  upp  igen,  endast  med  en  tillsats 


ANNE-CHARLOTTE  LEFFLER 


205 


av  något  för  strängt  och  allvarligt,  som  är  betecknande  för 
tidens  puritanska  lynne. 

Mot  denna  bakgrund  framstå  med  klara  konturer  huvud- 
personerna i  berättelsen;  statsrådinnan,  värdinnan  på  balen,  den 
på  en  gång  ömma  och  allvarliga  modern.  Hur  ogärna  har  hon 
icke  med  sina  religiösa  grundsatser  och  sin  borgerliga  uppfatt- 
ning gått  med  på  denna  bal,  och  hon  har  endast  gjort  det  därför, 
att  hon  alltid  måste  vika  för  mannens  världsliga  synpunkter. 
Hennes  dotter  är  den  vackra,  oskyldiga  Arla,  som  nu  gör  sin 
första  bal  och  för  första  gången  får  en  inblick  i  världens  ondska: 
en  alldeles  förträfflig  typ  av  den  nordiska,  litet  tunga  och  out- 
vecklade ungmön,  men  fängslande  genom  sin  friskhet  och  oskuld. 
En  motsats  till  henne  är  systern,  Gurli,  en  yrhätta,  som  endast 
längtar  att  få  kasta  sig  ut  i  vimlet,  men  som  ännu  ej  riktigt 
insläppts  i  paradiset,  då  hon  ej  ännu  är  konfirmerad. 

Ingen  av  de  följande  berättelserna  i  denna  samling  står  på 
samma  höjd  som  den  första.  I  flera  framträder  i  behandlings- 
sättet rätt  tydligt,  att  de  äro  direkt  formade  över  modell.  De 
äro  mer  refererande  än  verkligt  fördjupade  —  ett  för  övrigt  för- 
låtligt fel  i  en  ung  och  ännu  oprövad  verklighetskonst.  Denna 
anmärkning  gäller  i  någon  mån  om  Doktorns  hustru,  i  ännu 
högre  grad  om  Dömd,  en  skildring  av  finsk-ryska  seder.  En 
ung  finsk  skald,  som  genom  ett  äktenskap  med  en  ryska  indra- 
ges i  ryska  kretsar,  låter  av  sin  hustru  övertala  sig  att  taga  an- 
ställning vid  censuren,  men  utstötes  som  en  förrädare  ur  det 
finska  samhället.  Bedragen  på  sig  själv  och  livet,  söker  han 
döden  i  vågorna  utanför  Sveaborg.  En  av  de  bästa  historierna 
är  Tvivel,  där  hon  behandlar  ett  ämne,  som  länge  sysselsatt 
henne,  striden  mellan  världens  och  religionens  krav  i  en  män- 
niskosjäl. Det  är  Brands  och  Agnes'  historia  i  svensk  dräkt. 
Den  unga  förnäma  societetsdamen,  ett  världens  barn  men  icke 
utan  ett  visst  djup,  blir  av  den  fanatiske  läsareprästen  Adrians 
predikningar  väckt,  gifter  sig  med  honom,  men  kan  ej  följa 
honom  och  hans  religiösa  fordringar,  utan  bry  tes  och  dör.  Själva 
miljöskildringen  är  dock  det  bästa  i  denna  berättelse.  Problem- 
ställningen blir  aldrig  fullt  klar.    Fru  Leffler  är  ingen  stor  psyko- 


20Ö 


ANNE-CHARLOTTE  LEFFLER 


log  och  ingen  stor  konstnär,  men  i  hennes  bästa  noveller  känner 
man  fläkten  av  en  ärlig  och  stark  intellektuell  personlighet. 

Framgången  gjorde  författarinnan  mer  målmedveten.  Några 
redan  skrivna  noveller  hade  vid  första  urvalet  av  hennes  råd- 
givare befunnits  för  farliga  att  börja  med.  Särskilt  hade  man 
sagt  henne,  att  om  hon  under  eget  namn  offentliggjorde  den 
novell,  som  sedan  blivit  bekant  under  titeln  »Aurora  Bunge», 
ställde  hon  hela  sitt  kvinnliga  anseende  på  spel.  Men  nu  insåg 
hon  klart,  att  en  författarinna  måste  bryta  med  sådana  fördomar, 
och  hon  bröt.  I  den  följande  samlingen  av  Ur  livet  (1883) 
tryckte  hon  Aurora  Bunge  och  /  krig  med  samhället. 

Här  är  greppet  på  ämnena  betydligt  djärvare.  Författa- 
rinnan framträder  med  långt  större  mognad.  Man  nästan  anar, 
att  hon  vid  denna  tid  genomlevt  en  själslig  kris. 

Och  likvisst  lär  hon  enligt  sin  biograf  Ellen  Key  i  de  första 
utkasten  både  till  Ett  bröllop  och  Aurora  Bunge  varit  ännu  djär- 
vare. Den  första  novellen  formar  sig  nu  till  ett  angrepp  på  den 
dåtida  konventionella  uppfattningen  av  förlovning  och  bröllop 
—  ett  ämne,  som  redan  Ibsen  vidrört  i  »Kärlekens  komedi»,  ■ — 
men  hon  hade  först  tänkt  att  här  hävda  obehövligheten  av  alla 
yttre  ceremonier  vid  en  kärleksförbindelses  ingående.  Och  det- 
samma lär  också  ha  varit  förhållandet  med  »Aurora  Bunge».  I 
den  första  skissen  bröt  sig  hjältinnan  verkligen  ut  ur  det  konven- 
tionellas bojor  och  ställdes  fritt  och  stort  gentemot  lidelsen, 
öppet  tagande  dess  följder. 

Så  är  icke  fallet  i  novellen  sådan  den  trycktes.  Trött  på 
världslivet,  såsom  vi  redan  funnit  Aurora  Bunge  i  »En  bal  i 
societeten»,  kommer  hon  på  sommaren  ut  till  moderns  egendom 
i  skärgården.  Hon  har  redan  givit  Hans  Kagg  ett  halvt  löfte 
att  till  hösten  ingå  ett  kristligt  äkta  förbund,  icke  därför  att  hon 
älskar  honom,  men  därför  att  konvenansen  fordrar,  att  hon  gifter 
sig,  om  hon  vill  bevara  den  sociala  ställning,  som  hon  så  högt 
skattar.  Men  här  ute  hängiver  hon  sig  åt  det  fria  naturlivet, 
ensam  från  morgon  till  kväll  strövar  hon  omkring  i  skog  och 
mark.  De  små  rynkorna  försvinna,  hon  föryngras  och  känner 
sig  frisk  och  spänstig  som  en  ung  gudinna.    Det  konventionella 


ANNE-CHARLOTTE  LEFFLER 


207 


förlorar  sitt  grepp  över  henne,  hon  känner  sig  som  ett  med  na- 
turens starka  liv  omkring  henne.  Omständigheterna  foga,  att  hon 
under  en  storm  ensam  söker  skydd  hos  en  fyrvaktare  på  ett 
öde  skär  —  en  tyvärr  alltför  romantiskt  skildrad  fyrvaktare,  som 
läser  Snoilskys  poesier.  Lidelsen  griper  henne,  och  medan 
ovädret  ryter  kring  skäret,  ger  hon  sig  helt  åt  honom.  Men 
när  stormen  lagt  sig,  tar  hon  farväl  av  den  älskade.  Hur  skulle 
den  förnäma  damen  kunna  förena  sitt  öde  med  den  enkle  fyr- 
vaktarens?  Aurora  Bunge  vänder  tillbaka  till  sitt  slott,  och  då 
följderna  börja  visa  sig,  ser  hon  sig  nödsakad  att  ingå  äktenskap 
med  en  man,  som  kan  möjliggöra  hennes  återinträde  i  societeten. 

Både  Almquist  och  Emilie  Flygare-Carlén  hade  behandlat 
liknande  ämnen  med  långt  större  dristighet;  men  för  den  genera- 
tion, som  fru  Leffler  tillhörde,  var  det  likvisst  ett  dåd.  För  första 
gången  vågade  man  tydligt  uttala,  att  även  kvinnan  var  ett  väsen 
med  lidelser  och  begär,  som  krävde  sin  rätt.  Denna  novell  är 
ett  förebåd  till  den  uppgörelse  i  den  sexuella  frågan,  som  Strindberg- 
företog  i  »Giftas». 

Men  ännu  mera  betydande  är  den  andra  berättelsen,  /  krig 
med  samhället,  kanske  den  fylligaste  och  bäst  skrivna  av  alla 
hennes  noveller.  Den  kvinnliga  huvudpersonen  är  här  Arla, 
som  vi  redan  gjort  bekantskap  med  i  »En  bal  i  societeten». 
Sedan  tio  år  lever  hon  i  ett  äktenskap  med  den  hederlige,  men 
något  pedantiske  hovrättsrådet  Örn,  som  hon  dock  aldrig  älskat. 
Då  möter  hon  en  ung  radikal  skriftställare,  som  med  sin  hän- 
förelse, sin  hänsynslöshet  och  misstänksamhet  tydligen  är  formad 
över  Strindberg,  men  som  också  har  drag  gemensamma  med 
Turgenjevs  Bazarov  och  Ibsens  Brand.  Han  vinner  hennes 
kärlek,  och  efter  långa  och  svåra  strider  upplöser  hon  sitt  första 
äktenskap  och  följer  honom.  Men  Arla  blir  icke  lycklig.  Hon 
längtar  efter  barnen,  av  vilka  dottern  aldrig  förlåter,  att  hon  gått 
ifrån  henne.  Och  slutligen  kommer  också  ett  ögonblick,  då 
mannen  finner  henne  förändrad  och  gammal.  Han  reser  till  den 
nya  världen  för  att  där  i  ensamhet,  fjärran  från  ett  förhatat 
fädernesland,  fortsätta  sina  studier  och  sin  revolutionära  verk- 
samhet. 


208 


ANNE-CHARLOTTE  LEFFLER 


Det  finnes  få  skrifter  från  denna  period,  där  man  i  så  kon- 
centrerad form  förnimmer  hela  bruset  av  denna  upprörda  bryt- 
ningstid. Trots  att  skildringen  är  ytterst  objektivt  hållen  —  i 
sin  allsidiga  behandling  av  äktenskapsproblemet  erinrar  den  icke 
så  litet  om  »Anna  Karenina»  —  klingar  här  ett  revolutionärt  patos 
igenom,  den  nya  generationens  kärlekslära:  det  är  en  stor  synd 
att  gifta  sig  utan  kärlek.  Det  är  synd,  att  när  man  älskar  en  man, 
leva  i  äktenskap  med  en  annan.  Kärlek  utan  äktenskap  är  mindre 
förnedrande  för  en  kvinna  än  äktenskap  utan  kärlek. 

Och  likvisst  brinner  icke  heller  här  den  verkliga  lidelse,  utan 
vilken  en  kvinna  ej  bryter  ett  långvarigt  äktenskap  och  över- 
giver sina  barn.  Författarinnan  har  själv  senare  erkänt,  att  det 
är  »med  en  rent  intellektuell  kärlek,  i  vilken  ej  en  gnista  erotik 
ingår»,  som  Arla  omfattar  den  unge  Berndtson. 

Denna  andra  del  av  »Ur  livet»  mottogs  betydligt  kyligare 
än  den  första  och  stämplades  på  vissa  håll  som  osedlig  och 
revolutionär.  Mest  betecknande  är  kanske,  att  den  med  ogillande 
sågs  av  kvinnosakskvinnorna,  vilka  hittills  räknat  fru  Edgren 
som  en  av  de  sina.  De  hade  också  gjort  detta  med  fullt  skäl. 
Det  fanns  väl  ingen,  som  med  sådan  glans  framfört  kvinnosakens 
program  i  sina  skrifter  som  fru  Edgren-Leffler.  Själv  ville  hon 
emellertid  icke  anses  tillhöra  denna  falang.  Hon  förklarar  gång 
på  gång,  att  hon  endast  vill  skildra,  ej  döma.  »Jag  tror  icke», 
skriver  hon  i  ett  brev,  »på  teorier,  jag  tror,  att  varje  författare 
bör  få  utveckla  sig  efter  sin  egen  individualitet,  och  min  är  nu 
en  gång  den,  att  vädja  till  läsarens  egen  tankeverksamhet,  ge- 
nom att  sorgfälligt  undvika  att  giva  honom  någon  fingervisning 
om  huru  han  bör  tänka. »  Men  hela  denna  uppfattning  vilar  på 
självbedrägeri.  Visserligen  kan  det  icke  förnekas,  att  hon  skrivit 
rent  objektiva  skildringar  som  de  utmärkta  små  genrebilderna  Gus- 
ten får  pastoratet  eller  Moster  Malvina.  Men  undantagen  endast 
bekräfta  regeln,  att  hon  är  tendentiös.  Hon  vill  vanligen  komma 
åt  ett  eller  annat  samhällslyte,  vill  reformera  seder  och  uppfattnings- 
sätt. Och  den  tendens,  som  behärskar  hennes  tidigare  författarskap, 
var  just  riktad  mot  mannens  egoism  och  brutalitet.  Överallt  fram- 
ställas mannens  fel  och  brister  som  orsaken  till  de  olyckliga  äkten- 


ANNE-CHARLOTTE  LEFFLER 


209 


skapen,  så  i  »Elfvan»,  Doktorns  hustru»,  »Barnet»,  »Tvivel». 
Icke  minst  framträder  denna  tendens  tydligt  och  obeslöjat  i 
de  tvänne  skådespel,  som  hon  skriver  efter  att  hava  utgivit  de 
båda  första  samlingarna  »Ur  livet»,  nämligen  Hur  man  gör  gott 
och  Sanna  kvinnor.  Vem  kan  neka  till,  att  det  över  dessa 
hennes  skildringar  av  förhållandet  mellan  man  och  kvinna  vilar 
något  oförstående  för  mannens  ställning  och  själsliv  och,  vad  som 
är  ännu  mera  karaktäristiskt,  något  djupt  oförstående  för  själva 
kärlekens  väsen.  Det  gör,  att  tonen  i  framställningen  blir  bitter 
och  att  hela  skildringen  får  något  konstlat  och  osunt  över  sig. 
Det  förra  stycket  är  ett  angrepp  på  överklassens  sätt  att  öva 
välgörenhet,  i  stället  för  att  giva  rättvisa  åt  underklassen.  Det 
senare  är  närmast  ett  inlägg  för  gift  kvinnas  äganderätt  och 
uppfattades  också  så  av  samtiden.  Det  visar,  hur  en  lättsinnig 
man,  en  spelare  och  rumlare,  förstör  sin  familjs  välstånd  och  huru 
svärsonen  i  samma  hus  fördystrar  sin  hustrus  tillvaro  genom 
att  leva  tillsamman  med  sina  älskarinnor.  Berta,  den  ena  av 
döttrarna,  som  sätter  sig  upp  mot  faderns  lättsinne  och  för- 
söker förmå  modern  att  skilja  sin  förmögenhet  från  mannens, 
stämplas  av  omgivningen  som  okvinnlig,  då  däremot  »sanna 
kvinnor»  äro  sådana,  som  i  allt  böja  sig  för  männen  och  endast 
ha  ett  förlåtande  ord  för  alla  deras  laster.  Som  redan  förut 
framhävts,  kämpade  denna  tids  kvinnorörelse  dels  för  att  nå 
absolut  likställighet  mellan  man  och  kvinna,  dels  för  att  upprätt- 
hålla renhetskravet,  som  efter  det  att  Björnson  utgivit  sitt  skåde- 
spel »En  handske»  ånyo  blivit  aktuellt.  Eller  mera  allmänt  sagt 
hela  den  äldre  kvinnorörelsen  var,  innan  Strindberg  uppträtt,  aske- 
tisk till  sin  anda.  Den  uträttade  mycket  nyttigt  för  att  jämna 
kvinnornas  ekonomiska  kamp,  men  den  saknade  öga  för  de  dju- 
pare kraven  i  hennes  natur  och  för  hela  den  nya  uppfattning 
av  förhållandet  mellan  könen,  som  från  radikalt  håll  höll  på  att 
arbeta  sig  fram.  Fru  Leffler  har  senare  icke  oävet  karaktäri- 
serat idealet  för  en  sann  kvinnosakskvinna,  då  hon  säger:  »En 
författare,  som  fått  denna  etikett,  bör  alltid  skildra  kvinnan  som 
stående  över  mannen  i  sedligt  avseende  och  bör  alltid  slå  sig 
till  riddare  för  hennes  värdighet,  dygd,  stolthet,  självständighet. 

14  —  18388.    /,  Moriensen. 


2  IO 


ANNE-CHARLOTTE  LEFFLER 


Brister  en  kvinna  i  någon  av  dessa  egenskaper,  bör  han  skildra 
henne  med  indignation  eller  också  bör  han  påvisa,  att  hennes 
svaghet  i  detta  fall  berott  av  mannens  orättvisa  behandling  eller 
på  det  förvridna  samhället.» 

Hon  har  endast  glömt,  hur  troget  hon  själv  i  många  av  sina 
skrifter  uppfyllt  programmets  kardinalpunkter. 

Men  hon  hade  också  rätt,  när  hon  sade,  att  det  var  mindre 
ett  visst  programs  olika  punkter,  som  hon  ville  utveckla,  än  sina 
egna  personliga  upplevelser  och  intryck.  Detta  förklarar  också, 
att  hon  aldrig  kom  att  helt  ansluta  sig  till  partiet  och  efter  nya 
erfarenheter  alltmer  avlägsnade  sig  därifrån. 

Anne-Charlottes  personliga  förhållanden  äro  ännu  föga  be- 
lysta, men  redan  av  hennes  skrifter  kan  man  draga  vissa  slut- 
satser. Man  kan  av  dessa  tydligen  se,  att  hennes  eget  äkten- 
skap alls  icke  var  någon  ideell  förening.  Liksom  Arla  hade 
hon  gift  sig  utan  kärlek,  och  det  dröjde  många  år,  innan  hon 
överhuvud  visste,  vad  kärlek  var. 

Men  det  ögonblicket  kom.  I  slutet  av  sjuttiotalet  eller  bör- 
jan av  åttiotalet  har  hon  börjat  vakna  till  medvetande  om,  att 
det  var  ett  otillfredsställande  och  underligt  liv  hon  förde.  Och 
det  var  under  intrycket  av  detta,  som  hennes  uppfattning  av 
kärleken  och  äktenskapet  förändrades,  en  uppfattning,  som  först 
får  sitt  uttryck,  som  vi  sett,  i  »Aurora  Bunge»  och  »I  krig  med 
samhället».  Men  ännu  var  hennes  ställning  tvekande,  och  det 
dröjde  därför,  innan  hon  för  egen  del  tog  steget  fullt  ut  och 
vandrade  samma  väg  som  Arla. 

»Ur  livet»  hade  gjort  fru  Leffler  till  en  berömd  författarinna. 
Vid  denna  tid  började  hennes  hem  att  bliva  mötesplatsen  för 
en  krets  av  manliga  och  kvinnliga  författare.  Den  kallades 
för  »svältringen»,  emedan  det  ej  skulle  få  bjudas  annat  än 
smörgåsbord  med  högst  fem  assietter,  vilket  dock  senare  ur- 
artade till  supé  med  fem  rätter.  Sällskapet  var  icke  exklusivt, 
utan  där  kommo  personer  av  skilda  läger.  Levertin,  som  där 
infördes  av  G.  af  Geijerstam,  har  med  några  ord  hugfäst  min- 
net av  fru  Leffler  som  värdinna  i  en  av  sina  artiklar,  där 
han  säger:    »En  högväxt  kvinna  med  ett  ansikte,  som  utan 


ANNE-CHARLOTTE  LEFFLER 


2  11 


att  äga  någon  linjeskönhet  präglades  av  en  ovanlig  livaktighet, 
rörelse  och  intresse,  en  kvinna,  som  jag  alltid  minnes  talande 
med  en  kvick,  lätt  skorrande  röst,  den  enda  svenska  jag  råkat 
med  möjlighet  att  hålla  en  litterär  salong,  ty  hon  var  en  kon- 
versationstalang av  första  rangen  med  en  stor  personlighets 
franka  och  frimodiga  intelligens.  Hon  var  intressantare  som 
människa,  när  hon  talade,  än  när  hon  skrev  böcker». 

Det  är  av  intresse,  att  med  detta  Levertins  yttrande  jäm- 
föra det  porträtt,  som  Ernst  Ahlgren  utkastat  av  henne:  »Jag 
förvånades  över  att  hon  är  så  lång,  nästan  lika  lång  som  jag. 
Hon  har  en  präktig  figur,  varken  fet  eller  mager.  Hennes  rör- 
elser äro  lätta  och  smidiga  som  en  ung  nickas.  Hon  är  livlig 
och  fri;  lägger  an  därpå.  Hon  är  mycket  ful.  Ful  mun,  fula 
tänder,  ful  hy.  Men  då  hon  talar  och  rör  sig  blir  hon  så  be- 
haglig, att  man  glömmer  utseendet.  Under  musiken  sprang 
hon  bort  i  en  vrå  för  att  få  fnittra  och  pladdra  som  en  ung 
yrhätta.  Hon  var  klädd  med  anmärkningsvärd  smak.  Enkelt, 
distingerat,  chic.  Knappt  tournyr  och  icke  spår  av  krinolin. 
Dräkten  slöt  sig  tämligen  stramt  åt  hennes  vackra  kropp,  och 
det  syntes  av  hennes  medvetna  plastik,  att  hon  själv  tänker  på, 
hur  vacker  den  är.  Hennes  armar  äro  icke  vita,  men  linjerna 
äro  fasta  och  fina.  Händerna  äro  långa  och  smala,  med  upp- 
höjda ådror  och  icke  vita.  Det  finns  något  fritt,  friskt  och 
djärvt  hos  henne,  som  slår  an.    Skada  att  hon  skall  vara  rik.!» 

Vid  denna  tid  gjorde  Anne-Charlotte  en  bekantskap,  som 
spelat  en  stor  roll  i  hennes  följande  utveckling.  Ar  1883 
kom  Sonja  Kovalevsky  till  Stockholm,  där  hon  följande  året 
anställdes  som  professor  i  matematik  vid  högskolan.  Den  liv- 
liga och  mångberesta  ryskan,  som  även  var  en  framstående  skönlit- 
terär författarinna,  verkade  säkerligen  i  många  avseenden  eggande 
och  frigörande  på  Anne-Charlotte.  Tillsammans  skrevo  de  ett 
för  övrigt  tämligen  misslyckat  drama  Kampen  för  lyckan  (1887). 
Hon  började  nu  få  stor  smak  för  resor,  besökte  under  de  när- 
maste åren  olika  delar  av  Sverige  samt  Danmark  och  Norge, 
i  vilket  senare  land  hon  särskilt  trivdes  bra;  överallt  gjorde  hon 
nya  bekantskaper  med  framstående  personer  inom  olika  områden. 


2  12 


ANNE-CHARLOTTE  LEFFLER 


1-884  företog  hon  en  stor  utländsk  resa,  under  vilken  hon,  ej 
minst  tack  vare  Sonja  Kovalevskys  rekommendationer,  samman- 
träffade med  framstående  representanter  för  den  samtida  odlingen. 
I  Tyskland  hörde  hon  Marx'  dotter,  Eleonor  Aveling,  utlägga 
faderns  idéer;  i  London  umgicks  hon  med  Bradlaugh  och  Mrs 
Besant,  vilken  hon  presenterade  för  den  svenska  publiken  i  en 
essay.  Hennes  sociala  intressen,  som  ju  framträtt  redan  tidi- 
gare, blevo  nu  starkare  än  någonsin;  hon  rörde  i  tidens  alla 
brännande  frågor,  studerade  teosofi,  ateism  och  positivism  och 
blev  mycket  van  att  »umgås  med  folk,  som  suttit  i  fängelse». 

Dessa  nya  livsintryck  avspegla  sig  i  hennes  nästa  stora  no- 
vell En  sommarsaga  (1886),  i  vilken  vi  finna  henne  alltjämt 
kämpande  för  att  klargöra  sin  ställning  till  erotiken. 

Det  problem  hon  här  behandlar  är  i  själva  verket  detsamma, 
som  sysselsatt  henne  i  »Skådespelerskan».  Är  det  möjligt  att 
förena  ett  verkligt  kärleksförhållande  med  ett  eller  annat  in- 
tellektuellt kall,  utan  att  den  egna  personligheten  därigenom  går 
under?  Och  så  berättar  hon,  huru  Ulla  Rosenhane,  den  fram- 
stående, svenska  målarinnan,  på  en  liten  badort  sammanträffar 
med  den  norske  gruntvigianen  och  folkhögskoleläraren  Rolf  Falk, 
Hon  är  en  kosmopolitiskt  bildad  världsdam  med  uteslutande 
estetiska  intressen.  Han  en  bondaktig  kraftnatur  av  etisk  lägg- 
ning, en  sportsman,  som  väcker  förfäran  genom  sina  djärva  segel- 
och  simturer.  Dessa  båda  motsatser  mötas  i  gemensam  känsla 
för  allt,  som  är  fritt  och  kraftigt  i  livet  och  samhället,  och  hur 
starkt  motstånd  Ullas  natur  än  gör  mot  att  giva  sig  hän  i  kärlek 
och  mot  att  binda  sig  vid  en  man  med  äktenskapets  ceremonier, 
följer  hon  honom  dock  till  hans  folkhögskola  i  Norge  och  blir 
hans  hustru. 

Denna  första  del  är  i  många  avseenden  utmärkt  berättad. 
Norrmannen  är  en  äkta  norrman,  frisk  och  omedelbar.  Han  talar 
till  och  med  —  något  misslyckat  —  på  norska  i  den  svenska  roman- 
en. Och  alla  de  småborgerliga  typerna  och  sederna  vid  en  svensk 
badort  äro  avmålade  med  författarinnans  vanliga  träffsäkra  liv- 
lighet —  kanske  endast  något  för  bittert. 

Den  andra  delen  låter  däremot  alla  romanens  svaga  sidor, 


ANNE-CHARLOTTE  LEFFLER 


den  inre  byggnaden  och  problemets  överspändhet  obarmhärtigt 
framträda.  Den  är  först  och  främst  långtrådig,  och  så  är  upp- 
lösningen som  vanligen  hos  författarinnan  otillfredsställande.  Ulla 
tröttnar  snart  på  att  undervisa  de  norska  gutterne  och  säter- 
pigorna och  längtar  efter  sin  konst.  Hon  resår  för  en  tid  till 
Rom,  men  då  längtar  hon  tillbaka  till  mannen.  Det  blir  endast 
strid  och  halvhet,  men  romanen  slutar  med  att  båda  parterna 
ställa  i  utsikt  att  slå  av  på  sina  fordringar.  Det  blåser  onek- 
ligen en  varmare  ton  igenom  denna  hennes  skildring,  men  ännu 
en  gång  måste  man  konstatera,  att  kärleken  ej  för  henne  är 
en  livsmakt.  Hon  iakttar  den  utifrån,  hon  erkänner  dess  be- 
rättigande, men  den  stora  Eros  är  för  henne  alltjämt  en  obekant 
gud.  Denna  Ulla  är  förövrigt  en  ganska  underlig  kvinna.  Att 
hon  tvekar  att  giva  sig  hän,  är  ännu  naturligt,  ofta  karaktäristiskt 
för  till  och  med  lidelsefulla  naturer.  Hennes  motvilja  för  moder- 
skapet  gränsar  väl  däremot  nästan  till  det  anormala. 

Ar  1888  företog  fru  Leffler  en  resa  till  Alger  och  Ita- 
lien, och  nu  inträffade  den  stora  vändpunkten  i  hennes  liv. 
Hon  upplevde  sin  primavera  seconda,  och  detta  i  det  jordiska 
paradis,  som  Neapel  är.  Här  sammanträffade  hon  med  en  av 
broderns  matematiska  bekantskaper,  Pasquale  del  Pezzo,  markis 
av  Campodisola.  Redan  på  återvägen  från  Alger  hade  hon 
hört  en  gemensam  vän  berätta  hans  historia,  som  livligt  intres- 
serade henne,  därför  att  den  erbjöd  likhet  med  hennes  egen 
utveckling.  Han  tillhörde  en  strängt  legitimistisk  familj,  som 
stod  främmande  för  hela  det  nya  Italiens  framsteg.  Men  själv 
var  han  en  frisinnad  natur,  som  följde  landets  moderna  utveck- 
ling med  levande  intresse  och  mot  alla  familjetraditioner  sökt 
en  statens  tjänst  som  professor  i  matematik  vid  Neapels  hög- 
skola. Och  nu  kunde  hon  snart  från  Capri  skriva  till  sina 
nordiska  vänner:  »Livet,  det  verkliga  livet  är  något  annat  än 
dröm  och  längtan.  Vi  äro  för  romantiska,  för  sentimentala, 
för  kontemplativa  däruppe  i  Norden.  Av  syditalienaren  skall 
man  lära  sig  att  leva,  han  kan  det.» 

Det  var  det,  som  hon  nu  höll  på  att  lära  sig.  Härnere 
bröt  hon  med  sitt  föregående,  upplöste  1889  sitt  första  äkten- 


ANNE-CHARLOTTE  LEFFLER 


skap  och  förmäldes  den  7  maj  1890  på  Capitolium  med  Pas- 
quale  del  Pezzo,  som  under  tiden  efter  faderns  död  blivit  här- 
tig av  Cajanello.  De  nygifta  slogo  sig  ned  i  Neapel  vid  Via 
Tasso,  »poeternas  och  de  älskandes  gata»,  där  doften  av  rosor, 
orange-  och  citronblom  steg  upp  från  fruktträdgårdarna 
runtomkring,  alla  på  terrasser  hängande  över  havet.  Deras 
korta  samliv  blev  sällsynt  rikt  och  harmoniskt.  1892  blev  hon 
moder  till  en  son.  Hon  hade  löst  det  problem,  med  vilket 
hennes  tankar  så  länge  förgäves  arbetat,  att  på  en  gång  älska 
och  dock  fasthålla  vid  sitt  kall.    Hon  var  lycklig. 

Och  strax  skyndade  hon  sig  att  meddela  läsevärlden  sina 
nya  intryck  —  kanske  något  för  hastigt.  Ty  tiden  mellan 
hennes  utrikesresa  och  giftermålet  var  en  tid  full  av  oro  och 
konflikter:  allt  för  mycket  nytt  strömmade  nu  över  henne,  utan 
att  hon  fick  riktigt  tid  att  samla  sig.  Goethe  har  träffande  sagt, 
att  bäst  skildrar  man  det  man  upplevat,  då  det  redan  ligger 
något  bakom  en.  Denna  nervösa  oro  förspörjes  i  hennes 
följande  produktion,  som  tyvärr  blev  hennes  sista.  Men  nu 
råder  ingen  tvekan  i  hennes  ställning  längre.  Kärleken  har  be- 
segrat henne.  I  den  lilla  farsen  Den  kärleken,  som  icke  är  fullt 
lyckad,  gör  hon  upp  räkningen  med  emancipationsrörelsen, 
och  i  Familjelycka,  skriven  1889  under  ett  halvårigt  besök  i 
Sverige,  gisslar  hon  skarpt  den  så  mycket  beprisade  husliga 
härden  i  Norden  och  ropar  på  friskare  luft  och  större  frihet. 

Men  hennes  mest  betecknande  arbete  under  denna  tid  är 
dock  Kvinnlighet  och  erotik.  Redan  1883  hade  hon  skrivit  en 
liten  berättelse  med  denna  titel,  i  vilken  huvudintresset  koncen- 
trerade sig  kring  den  psykologiska  skildringen  av  Alie,  ett  av 
hennes  mest  fängslande  moderna  kvinnoporträtt,  en  nordisk  typ, 
vacker,  intelligent,  en  smula  gäckande,  som  under  en  kall  yta 
döljer  så  mycket  av  varm  kärlek  och  kvinnlig  uppoffring.  No- 
vellen verkar  obestridligen  något  tvärt  avklippt,  så  att  hennes 
danska  väninna  Johanne  Louise  Heiberg  med  rätta  fäste  hennes 
uppmärksamhet  på,  att  -den  förtjänade  en  fortsättning.  Det  var 
denna,  som  hon  nu  utgav  under  titeln  Kvinnlighet  och  erotik  II. 
Här  skildras,  huru  Alie  under  en  italiensk  resa  gör  bekantskap 


ANNE-CHARLOTTE   LEFFLER  2  I  5 

med  en  förnäm  italienare,  som  med  sin  sydländska  lidelse  er- 
övrar den  unga  nordiska  flickan  och  åt  vilken  hon  utan  alla 
hänsyn  helt  och  odelat  hängiver  sig.  Novellen  tillhör  visst  icke 
det  bästa  hon  skrivit,  men  den  är  dock  från  många  synpunkter 
en  av  hennes  intressantaste.  Den  är  genomströmmad  av  all  den 
lyrik,  som  man  dittills  saknat  i  hennes  skrifter,  den  formar  sig 
till  en  enda  lovsång  över  kärleken,  utmålad  med  sydländsk  eld 
och  sensualitet.  Man  kan  utan  överdrift  säga,  att  romanen  i  sin 
djärvt  erotiska  glöd  står  ensam  i  svensk  litteratur.  Lidelsen 
som  naturmakt,  som  hon  så  många  gånger  sökt  skildra  —  här 
hade  hon  funnit  den. 

Synbarligen  var  fru  Leffler  inne  på  nya  vägar.  Sådana  na- 
turer som  hon,  kyligt  och  intellektuellt  anlagda,  nå  vanligen  sitt 
högsta  först  efter  lång  och  djup  erfarenhet.  Hon  hade  nu  också 
vunnit  den  värme  och  fördjupning  i  känslan,  som  hon  saknat. 
Kanske  skulle  det  förunnats  henne  att  —  som  hon  skrev  i  ett 
brev  angående  en  påbörjad  roman,  Trång  horisont  —  nu  bliva 
»en  mogen  och  världserfaren  författarinna,  som  icke  längre  käm- 
par för  någon  som  helst  tendens,  utan  helt  enkelt  vill  skildra 
livet  så  brett,  så  opartiskt  och  så  allmänmänskligt  som  möjligt». 
Men  så  kom  döden,  plötsligt,  meningslöst.  Hon  hade  redan 
gett  uttryck  åt  sin  svindlande  lycka,  hon  hade  hunnit  nå  det 
högsta  i  livet;  i  konsten  nådde  hon  det  aldrig. 


ERNST  AHLGREN 


BLAND  DEN  LILLA  GRUPP  AV  FÖRFATTARE,  SOM 
giva  åttiotalet  dess  prägel,  står  Ernst  Ahlgrens  gestalt  i 
förgrunden.  Det  vilar  något  storslaget  över  hennes  egen 
personlighet,  som  framträder  så  mycket  skarpare,  som  de  för- 
hållanden, under  vilka  hon  levde,  voro  ovanligt  små.  Victoria 
Benedictsson  fick  så  gott  som  intet  till  skänks  av  livet.  Över 
allt  mötte  hon  hinder,  och  varje  hinder  måste  övervinnas  med 
seg  energi.  I  det  ögonblick,  då  hon  äntligen  kämpat  sig  fram  till 
en  ansedd  ställning  som  författarinna,  tog  sjukdomen,  den  and- 
liga och  kroppsliga,  henne  obönhörligen  fången,  och  överväldigad 
av  den  livströtthet,  som  följt  henne  under  många  år,  gick  hon 
själv  bort  från  det,  som  framtiden  ännu  kunnat  skänka  henne, 
in  i  det  stora  mörkret. 

Victoria  Benedictsson  var  född  nere  på  slätten  vid  Trelle- 
borg på  Domne  gård  den  6  mars  1850.  Hon  var  gamla  för- 
äldrars barn.  Fadern,  Thure  Bruzelius,  av  den  gamla  skånska 
lärdomssläkten,  var  fyrtionio,  modern  fyrtiotre  år,  då  hon  föddes. 
Modern  hette  Finérus  och  var  av  tysk-holländsk  härstamning, 
det  var  kanske  från  henne,  som  dottern  ärvt  sitt  sydländska  ut- 
seende. Det  var  en  energisk,  fint  bildad  och  djupt  religiös 
natur  med  sinne  för  vitterhet:  hon  skrev  själv  religiös  poesi. 
Hon  undervisade  även  egenhändigt  sin  dotter.  Denna  fann 
henne  stel  och  tråkig,  »tragisk»  och  tyckes  aldrig  verkligen 
slutit  sig  till  henne.  I  senare  år  mindes  hon  egentligen  endast, 
huru  modern  försökt  att  förklara  för  henne  dogmerna,  eller,  som 
hon  så  pittoreskt  uttrycker  sig,  »peta  tro»  i  henne.  Med  helt 
annan  värme  omfattade  hon  fadern.  Denne  var  en  varmblodig 
och  originell,  fast  kanske  något  hållningslös  fantasimänniska. 
Om  hon  av  modern  ärvt  sin  energi  och  självbehärskning,  hade 


2  20 


ERNST  AHLGREN 


hon  från  fadern  sitt  mellan  djup  förtvivlan  och  uppsluppen 
humor  skiftande  lynne.  Man  skymtar  hans  personlighet,  om 
ock  romantiserad,  i  hennes  berättelse  »En  musikafton».  Han 
var  en  god  berättare,  som  i  Victoria  hade  en  uppmärksam 
åhörarinna.  Han  kunde  få  henne  att  gråta,  när  han  slutade  en 
historia  med  att  berätta,  huru  hjälten  ihjälstuckits  av  indianer 
och  hundarna  bortsläpade  hans  lik;  men  ännu  mer  tyckte  hon 
om  hans  humoristiska  skildringar.  Fadern  var  en  friluftsmän- 
niska,  som  uppfostrade  flickan  som  en  gosse.  Han  lärde  henne 
rida,  brottas  och  skjuta  med  pistol.  Hon  växte  upp  som  en 
liten  vildinna,  strövade  omkring  på  ägorna,  hade  sitt  umgänge 
i  stallet  och  lärde  tidigt  känna  det  folk,  vars  skick  och  seder 
hon  sedan  så  mästerligt  skildrat.  Med  den  bruna  hyn,  det 
stripiga  svarta  håret  och  de  mörka,  underbart  vackra  ögonen, 
som  kunde  blixtra  till  i  gula  flammor  som  ett  rovdjurs,  kunde 
hon  gott  tagits  för  en  zigenarunge.  Det  var  som  sådan  hon 
älskade  föreställa  sig  själv,  när  hon  i  senare  år  såg  tillbaka  på 
sin  barndom,  och  det  är  i  denna  romantiska  skepnad,  som 
Axel  Lundegård  skildrat  henne  i  Elsa  Finne.  Den  frihets- 
älskande  zigenarungen  satt  kvar  i  henne  till  slutet.  Det  fanns 
något  vilt  och  otämt,  något  lidelsefullt  och  viljestarkt  i  hennes 
väsen,  men  också  på  bottnen  mycken  vekhet,  som  hungrade 
efter  ömhet. 

Olyckan  var,  att  detta  begär  aldrig  tillfredsställdes.  Hennes 
syskon  voro  mycket  äldre  än  hon  —  den  äldsta  systern  tjugo 
år,  den  yngsta  fjorton  år  äldre  —  varför  hon  saknade  umgänget 
med  jämnåriga  med  dess  nyttiga  avslipning  och  omedelbara 
hängivenhet  i  lek  och  allvar.  Föräldrarna  med  deras  ytterst 
olika  lynnen  hade  redan  i  många  år  levat  i  oenighet  och  inre 
skilsmässa.  Vid  äldsta  dotterns  förlovning,  då  den  svenska 
sentimentaliteten  grep  hela  hushållet,  åstadkoms  en  tillfällig 
försoning  —  det  var  just  från  denna  paus  i  fiendskapen,  som 
Victoria  räknade  sin  tillvaro.  Hon  kom  omotiverat  till  världen, 
som  hon  själv  uttrycker  det.  Oenigheten  hade  redan  åter  börjat, 
då  de  skulle  giva  den  nyfödda  namn,  och  som  de  ej  kunde  ena 
sig  om  detta,  uppkallades  hon  efter  dagen,  på  vilken  hon  föddes. 


ERNST  AHLGREN 


2  2  1 


Hon  slets  emellan  dessa  båda  föräldrar,  i  stället  för  att  finna 
ro  emellan  dem.  Och  en  så  känslig  natur  som  hennes  var  i 
ovanligt  hög  grad  i  behov  av  både  fasthet  och  ömhet. 

Så  växte  hon  upp  ensam  mellan  dessa  disharmoniska  för- 
äldrar, ett  tyst  vittne  till  deras  stridigheter,  av  vilka  minnet 
djupt  ingrävde  sig  i  hennes  brådmogna  sinne.  Hon  kastade 
sig  tidigt  över  läsningen  som  en  motvikt  mot  vardagens  dyster- 
het, slukade  så  många  romaner,  hon  kom  över,  och  genomgick 
den  religiösa  kris,  som  är  så  typisk  för  denna  generation. 

Sjutton  år  gammal  träffades  hon  av  sin  första  stora  mot- 
gång. Hennes  begåvning  hade  först  framträtt  i  hennes  anlag 
för  teckning.  Hon  bad  nu  föräldrarna  att  vid  en  högre  skola 
i  Stockholm  få  utbilda  sig  till  målarinna.  Men  till  den  avlägsna 
gården  nere  på  Söderslätt  hade  ännu  icke  den  moderna  upp- 
fattningen om  kvinnans  utvecklingsmöjligheter  nått  fram.  För- 
äldrarna ansågo  icke,  att  detta  var  en  bana  för  deras  dotter, 
och  nekade  till  hennes  begäran.  Hon  var  dock  alltför  energisk 
för  att  uppgiva  sin  plan.  För  att  förvärva  penningar,  så  att 
hon  själv  kunde  hålla  sig  under  ett  är  i  huvudstaden,  tog  hon 
plats  som  guvernant,  och  tjugo  år  gammal  hade  hon  hopsparat 
så  mycket,  att  hon  skulle  kunnat  förverkliga  sin  plan.  Men 
åter  möttes  hon  av  föräldrarnas  bestämda  motstånd.  Hon  greps 
av  förtvivlan,  och  sorgen  över  dessa  felslagna  förhoppningar 
inverkade  även  menligt  på  hennes  hälsa. 

För  att  komma  bort  från  hemmet  och  förvärva  sig  den 
självständighet,  varefter  hon  trängtade,  tog  hon  då  ett  ödes- 
digert beslut,  som  hon  sedan  djupt  fick  ångra.  Hon  mottog 
ett  friareanbud  och  slog  till  utan  att  rätt  veta,  vad  hon  gjorde. 
Hösten  1 87 1  ingick  hon  .äktenskap  med  bankföreståndaren  och 
postmästaren  Christoffer  Benedictsson  i  Hörby.  Han  var  änke- 
man, hade  fem  barn  och  var  tjugoåtta  år  äldre  än  hon  själv. 
Mannen  var  plikttrogen  och  redbar,  men  saknade  alla  hennes 
andliga  intressen.  Om  något  djupare  tycke  mellan  dessa  så 
olika  naturer  kunde  det  icke  vara  tal.  Men  med  sin  naturs 
ärliga  och  starka  vilja  sökte  Victoria  att  redligt  uppfylla  sina 
plikter.    Hon  blev  en   utmärkt  moder  för  sina  styvbarn,  hon 


2  2  2 


ERNST  AHLGREN 


hjälpte  mannen  i  banken  och  grundade  en  liten  kommissions- 
bokhandel, som  hon  själv  skötte  och  varav  inkomsterna  satte 
henne  i  stånd  att  skaffa  sig  böcker.  Denna  bokhandel,  »som  mer 
liknade  en  bokmals  lugna  skymundan  än  en  vanlig  försäljnings- 
lokal», blev  snart  hennes  käraste  tillflyktsort  i  huset.  Där  kom 
hon  i  beröring  med  omvärlden,  där  fick  hon  tillfälle  att  sköta 
sina  studier.  Där  skrev  hon  vid  ett  litet  bord  flera  av  sina 
arbeten.  Ett  par  av  hennes  små  skisser  (Storhandel,  Efter 
torgdagen)  ge  oss  just  ett  par  scener,  som  utspelats  framför 
henne  på  andra  sidan  disken. 

Men  lycklig  var  hon  icke.  Redan  efter  ett  par  års  äkten- 
skap var  hon  så  tagen  av  det  förtvivlade  i  sin  ställning  och 
möjligen  också  påverkad  av  tröttheten  efter  ett  andra  havande- 
skap, att  hon  ville  dö.  Hon  svalt  sig  först,  vilket  naturligtvis 
bidrog  att  undergräva  hennes  hälsa.  Med  en  liten  kniv  för- 
sökte hon  avskära  pulsådern  i  vänstra  handleden,  men  miss- 
lyckades. 

Efter  giftermålet  vaknade  hennes  vetgirighet  på  fullt  allvar. 
Hon  sökte  i  studierna  det  intensiva  liv,  som  verkligheten  för- 
menade henne.  Måleriet  hade  hon  nästan  övergivit;  endast  för 
att  förtjäna  en  liten  penning  utförde  hon  då  och  då  en  kopia 
efter  andra  målningar.  Särskilt  hennes  kopia  av  Paul  och  Virginie 
sittande  i  gungan,  en  teckning  av  Cot,  kallad  Våren,  uppskatta- 
des av  Hörbymecenaterna.  Men  hennes  huvudintressen  voro 
redan  från  70-talets  första  år  vända  mot  litteraturen.  Hon  läste 
under  dessa  år  synbarligen  allt,  vad  som  föll  i  hennes  händer. 
Man  finner  spår  av  Ouida,  en  högst  maniererad  men  icke  talang- 
lös engelsk  författarinna,  då  mycket  på  modet,  med  vilken  Syd- 
svenska Dagbladet  brukade  fägna  sina  läsarinnor.  Och  hon 
talar  också  om  en  Werner-Marlittperiod  i  sin  litterära  utveck- 
ling, fast  också  Shakespeare  redan  hörde  till  hennes  älsklings- 
författare. 

Men  i  det  lilla  bysamhället  satt  hon  långt  borta  från  tidens 
alla  intellektuella  strömningar.  Hon  hade  aldrig  någon,  med 
vilken  hon  kunde  utbyta  tankar.  Helt  naturligt  kom  hon  på 
detta  sätt  att  fördjupa  sig  i  sig  själv,  och  i  hela  hennes  produktion 


ERNST  AHLGREN 


223 


märker  man  spåren  av  denna  självanalysering,  som  mot  slutet 
blir  ett  sjukligt  stegrat  begär  att  borra  sig  inåt,  att  självran- 
saka  sig  och  sin  konst.  Tidigt  börjar  hon  att  föra  dagböcker, 
och  hon  är  en  flitig  brevskriverska.  Endast  på  papperet  fann 
hon  uttryck  för  vad  som  rörde  sig  inom  henne.  I  umgänget 
var  hon  skygg  och  sluten.  Det  var  kanske,  säger  hon,  detta 
hennes  tungas  lyte,  som  gjorde  henne  till  författarinna. 

Hon  avstängde  sig  dock  långtifrån.  Tvärtom  livet  igenom 
sökte  hon  efter  en  andlig  ledare,  och  hon  fann  sådana.  Den 
förste,  som  gav  henne  ett  gott  råd  med  på  vägen,  var  doktor 
Carl  Herslow,  den  framstående  politikern,  då  redaktör  för  Syd- 
svenska Dagbladet.  Till  denna  tidning  hade  hon  1875  insänt 
en  mycket  omogen  roman  Sirenen.  Hon  kom  därigenom  i 
korrespondens  med  redaktören,  vilken  visserligen  förklarade,  att 
hennes  arbete  var  »spenatgrönt»,  men  att  det  röjde  begåvning, 
och  efter  några  ändringar  införde  han  det  välvilligt  i  tidningen. 
»Vad  som  fattas  er»,  skrev  han,  »är  studier,  ej  av  böcker,  men 
av  verkligheten.  Där  ni  har  edra  ögons  iakttagelse  och  er- 
farenhet att  leda  eder  fantasi,  där  rör  den  sig  ledigt  och  ganska 
säkert;  där  detta  fattas,  där  raglar  den  hållningslös  och  halvfull. 
I  edert  ställe  vore  klokast  att  nu  till  en  början  ej  skriva  långa 
romaner,  utan  inskränka  eder  till  teckningen  av  den  verklighet, 
som  ligger  eder  närmast;  studera  den  så  noggrant  in  i  dess 
minsta  drag,  som  målaren  studerar  sitt  ur  naturen  gripna  ämne; 
nöj  eder  ej  förr,  än  ni  fått  den  med  fotografisk  trohet  återgiven, 
och  släpp  ej  till  mer  än  en  mycket  liten  dosis  fantasi».  Det 
var  praktiskt  och  klokt  sagt,  och  därmed  hade  Ernst  Ahlgren 
på  sin  väg  sammanträffat  med  den  estetiska  teori,  som  under 
de  närmaste  åren  skulle  behärska  och  omskapa  den  svenska 
litteraturen. 

Under  den  närmaste  tiden  hör  man  i  breven  mycket  talas 
om  små  berättelser,  som  hon  söker  få  placerade  i  tidningar  och 
tidskrifter.  Tillsvidare  hade  emellertid  Sydsvenska  Dagbladet 
fått  nog  av  hennes  bidrag.  Läsarna  av  tidningen  hade  över- 
hopat redaktionen  med  spefulla  kritiker  av  »Sirenen»,  vari  hjäl- 
tinnan vid  något  tillfälle  räddat  en  ko  från  att  kvävas  genom 


224 


ERNST  AHLGREN 


att  resolut  köra  armen  ned  i  djurets  gap  och  avlägsna  en 
potatis,  som  den  fått  i  halsen.  En  insändare  undrade,  om  det 
icke  varit  mera  praktiskt  och  fullt  ut  så  poetiskt,  om  Sirenen 
med  en  pinne  petat  ner  potatisen  i  kvigans  mage  och  sedan 
givit  kräket  ett  duktigt  lavemang. 

Hon  arbetade  emellertid  oförtrutet,  men  hennes  manuskript 
blevo  tillbakavisade  från  åtskilliga  redaktioner.  Slutligen  vände 
sig  den  outtröttliga  Tardif,  som  hon  nu  kallade  sig,  till  Edvard 
Bäckström,  som  i  detta  ögonblik  utgav  tidskriften  Nu,  och  sände 
honom  en  novell  »Akrobaten»,  samtidigt  utbedjande  sig  hans 
omdöme,  om  hon  hade  anlag,  och  hans  råd  angående  hennes 
utbildning.  En  brevväxling  uppstod,  särskilt  livlig  från  hennes 
sida,  och  som  vittnar  om  huru  hon  grep  efter  varje  halmstrå 
för  att  komma  i  beröring  med  personer,  som  hon  trodde  kunde 
stilla  hennes  andliga  törst.  Hon  skildrade  i  ett  brev  till  honom, 
som  nu  utgör  ett  synnerligen  intressant  dokument,  hela  sitt 
tidigare  liv  och  sina  framtidsplaner.  Detta  brev  föranledde  ett 
personligt  möte  i  Stockholm  mellan  den  älskvärde,  men  redan 
trötte  och  skeptiske  skalden  och  den  hurtiga,  rättframma  skånskan, 
ett  möte,  som  hon  sedan  skildrat  i  En  omvändelsehistoria.  Hon 
fick  placerad  sin  novell,  men  han  uttalade  sig  tämligen  reserverat 
om  hennes  möjligheter.  Med  rätta  föreföllo  hennes  poem 
honom  »mindre  lovande,  emedan  jag  hos  dem  icke  upptäcker 
synnerlig  uppfinningsgåva,  ej  heller  den  inre  musik,  som  uttalar 
sig  i  en  mera  ovanlig  välljudsrik  vers». 

Under  dessa  år  sände  hon  också  skisser  till  »Ny  illustrerad 
tidning»,  redigerad  av  Ernst  Beckman,  som  intog  Fader  och 
son,  Sorg  (1881)  och  Spridda  drag  av  skånskt  folklynne. 

Också  till  »Svensk  Folktidning»  skickade  hon  en  del  bidrag 
som  Jeppa,  Tur  och  otur  och  även  en  del  teckningar.  Men 
som  hon  trots  löfte  aldrig  fick  betalt,  övergav  hon  slutligen 
denna  tidning.  Hur  det  glödde  i  henne,  att  sjuk  som  hon  var, 
intet  erhålla  för  sitt  arbete  framgår  av  ett  par  små  skisser,  där 
hon  med  vass  sarkasm  avslöjat  den  folkvänlige  redaktören. 
( Folkvännen  och  Vid  ett  glas  champagne) .  Om  den  förra  yttrar 
hon,  att  det  är  det  enda  av  sina  arbeten,  som  hon  kan  erinra 


ERNST   AH LOREN 


225 


sig  ha  skrivit  under  det  omedelbara  inflytandet  av  en  starkare 
sinnesrörelse.     »Det  var  harm,  som  dikterade  den.» 

Under  tiden  hade  en  ny  litteratur  växt  upp  i  Danmark  och 
Norge  och  började  även  sprida  sig  till  Sverige.  Få  följde  den 
med  större  intresse  än  postmästarfrun  i  sin  lilla  boklåda.  Hon 
läste  allt  av  betydenhet  och  mycket  mera,  men  hennes  älsk- 
lingsförfattare blevo  nog  Georg  Brändes,  Jacobsen,  Ibsen,  Kiel- 
land och  Lie;  av  svenskarna  har  hon  tagit  starka  intryck  av 
Strindberg,  men  kände  sig  också  i  början  frånstött  av  hans 
brutalitet.  Av  engelsmännen  tyckte  hon  mest  om  Byron  och 
Dickens,  och  av  fransmännen  har  Flauberts  »M:me  Bovary»  gjort 
starkt  intryck  på  henne.  Hon  reserverade  sig  emellertid  att 
börja  med  mot  mycket  i  den  nyare  skandinaviska  litteraturen. 
I  hennes  andliga  isolering  var  kampen  långvarig  och  hård.  Hon 
omfattade  aldrig  något  program,  men  hon  arbetade  sig  snart 
fram  till  att  i  huvudsak  stå  på  samma  grund  som  naturalisterna. 

Åttiotalets  första  år  voro  särskilt  tunga  för  henne.  Hon 
kämpade  för  luft  och  frihet.  Och  mitt  under  bekymren  för  sin 
utveckling  överfölls  hon  av  en  svår  sjukdom.  En  skada  i  knäet, 
som  hon  ådrog  sig  1881,  band  henne  under  de  närmaste  två 
åren  vid  sjukbädden.  Men  hennes  energi  var  okuvlig.  Ernst 
Ahlgren  var  tapper  —  in  i  det  sista.  Det  var  just  under  denna 
tid,  som  hennes  författarskap  tog  riktig  växt.  Lidandet  mog- 
nade henne.  Fri  från  yttre  omsorger  kunde  hon  uteslutande 
ägna  sig  åt  att  läsa,  och  här  på  sjuksängen  arbetade  hennes 
hjärna  oförtröttat  att  utforma  och  komponera. 

När  krisen  var  över,  och  hon  åter  kommit  upp,  hade  hon 
för  avsikt  att  utgiva  en  samling  skånska  folksagor,  men  planen 
förföll,  då  August  Bondeson  i  en  strax  därefter  utgiven  sam- 
ling också  upptagit  de  fem  hon  upptecknat. 

Nu  vände  hon  sig  med  sina  bidrag  till  Upsalatidningen 
»Fyris»,  vars  litteraturavdelning  vid  denna  tid  redigerades  av 
nuvarande  professorn  Frans  von  Schéele.  Och  här  fick  Ernst 
Ahlgren  —  den  pseudonym  under  vilken  hon  nu  skrev  —  både 
den  uppmuntran  och  den  hjälp  hon  behövde.  Schéele  intog 
flera  av  hennes  berättelser  och  skaffade  henne  också  förläggare 

1  5  —  18838.    J.  Moriensen. 


ERNST  AHLGREN 


till  hennes  första  novellsamling,  Från  Skåne,  som  utkom  1884. 
Dessa  skildringar  emottogos  med  lovord  av  den  samtida  kritiken 
både  från  vänster-  och  högerhåll.  Därmed  var  Ernst  Ahlgren 
en  känd  och  uppburen  författarinna,  vars  position  ytterligare 
befästades  genom  en  större  novell  Pengar  (1885).  Under  de 
närmaste  åren  skrev  hon  åtskilliga  småberättelser,  som  utkommo 
under  titeln  Folkliv  och  småberättelser  (1887)  samt  Berättelser 
och  utkast,  som  utkommo  posthumt  (1888);  en  tredje  samling 
Efterskörd  (1890)  utkom  likaledes  efter  hennes  död.  Hennes 
lilla  kvicka  proverb  I  telefori  spelades  på  Dramatiska  teatern 
och  en  större  roman,  Fru  Marianne,  trycktes  1887. 

Dessutom  utgav  hon  tillsammans  med  Axel  Lundegård  1885 
dramat  Final,  där  motivet  är  lånat  från  hennes  novell  »Koketten», 
och  efter  hennes  död  bearbetade  Lundegård  åtskilliga  utkast 
av  henne  till  romanen  Modern  (1888)  och  dramat  Den  berg- 
tagna  (1890). 

Hennes  författarskap  omfattade  således  icke  mer  än  fyra  år, 
men  man  måste  förvånas  över  hennes  arbetsintensitet,  över  hur 
mycket  hon  på  denna  korta  tid  hann  att  producera.  Och  i 
jämförelse  med  åtskilligt  annat,  sem  skrevs  under  80-talet,  är 
det  anmärkningsvärt,   huru   mycket,  som  bevarat  sin  livskraft. 

I  de  båda  romanerna  har  hon  framlagt  sin  uppfattning  av 
äktenskapet  och  kvinnans  ställning  i  det  moderna  samhället, 
problem  vilka  vid  denna  tid,  som  vi  redan  sett,  livligt  diskute- 
rades, men  ofta  utan  att  de  diskuterande  hade  någon  synnerligen 
personlig  erfarenhet.  Utgångspunkten  för  Victoria  Benedictssons 
framställning  är  däremot  djupt  personlig  och  bottnar  i  hennes 
eget  olyckliga  samliv.  Hon  har  lidit  sig  till  en  åsikt  —  kanske 
det  enda  sätt,  som  berättigar  en  att  verkligen  kalla  en  åsikt  för 
sin.  För  de  stortaliga  kvinnosakskvinnorna  med  deras  färdiga 
program  hade  hon  föga  aktning.  Kvickt  har  hon  i  Final  låtit 
en  läkare  kemiskt  analysera  dem  och  funnit,  att  de  bestå  av: 
»20°/o  dockhemslitteratur,  io°/o  missförstådd  Stuart  Mill  och 
vanställd  Herbert  Spencer,  30°/0  förlegad  romatik,  5  %  snörliv, 
4  T/2  °/0  turnyr  och  V2""/0  självständig  tankeförmåga».  Men  icke 
heller  den  »fria  kärleken»  hade  någon  anhängare  i  henne.  Hon 


ERNST  AHLGREN 


har  vägt  den  på  en  våg  i  »Den  bergtagna»  och  funnit  den  för 
lätt.  Där  avkläder  hon  den  torrt  egoistiske  kvinnotjusaren 
Alland,  en  modern  variation  av  Don  Juan-typen,  och  visar  honom 
mellan  tvänne  av  hans  kvinnliga  offer.  Hon  betraktar  kärleken 
som  livsavgörande.  Och  för  henne,  liksom  för  Louise  i  »Den 
bergtagna»,  blev  den  det.  Hon  kämpar  för  engifte,  men  äkten- 
skapet borde  vara  baserat  på  ömsesidig  hängivelse.  Intet  tedde 
sig  för  henne  avskyvärdare  än  att  en  kvinna  överlämnade  sig 
åt  en  man,  som  hon  ej  älskade.  Därför  borde  kvinnan  redan 
innan  äktenskapsåldern  invigas  i  det  fysiska  livets  villkor  och 
lagar,  så  att  hon  visste,  vad  hon  gjorde,  när  hon  gav  bort 
sig  själv. 

Trots  detta  idéinnehåll  i  vissa  av  hennes  arbeten  kan  man 
knappast  beteckna  henne  som  tendensförfattarinna.  Hon  både 
ville  och  kunde  uteslutande  vara  skildrare,  psykologiskt  belysa 
sina  personer,  icke  utveckla  någon  allmän  teori.  Selma  låter 
hon  säga:  »Jag  talar  inte  heller  för  alla,  jag  talar  för  mig  ensam, 
därför  att  jag  känner  som  jag  gör.  Det  är  min  egen  sak  jag- 
förfäktar,  därför  att  det  är  mig  ensam  den  gäller.  Men  om 
någon  känner  som  jag,  om  hon  säljer  sig  för  reda  penningar 
och  upprepar  det  dag  efter  dag  och  hennes  kvinnlighet  ändå 
ej  har  något  att  invända,  dä  har  hon  sjunkit  djupare  än  jag 
nu.  Då  har  hon  fallit  som  jag,  men  utan  att  vilja  resa  sig. 
Det  är  det  enda  jag  vet.» 

Numera  är  det  lätt  att  se,  huru  händelserna  i  hennes  romaner 
direkt  återspegla  hennes  egen  livserfarenhet.  Detta  gäller  fram- 
för allt  om  »Pengar».  Den  16  åriga  Selma  önskar  bliva  måla- 
rinna, men  fadern  nekar  sitt  samtycke,  och  i  stället  lockar  far- 
brodern henne  att  gifta  sig  med  den  rike  men  redan  till  åren 
komne  patron  Kristerson,  som  gjort  henne  ett  friareanbud.  Hon 
älskar  honom  visserligen  icke,  hon  vet  över  huvud  icke,  vad 
kärlek  är,  men  begäret  att  uppnå  den  efterlängtade  självständig- 
heten, lusten  att  bli  rik,  få  egen  ridhäst,  vackra  kläder,  mjuka 
mattor  att  trampa  på,  och  nöjet  att  som  ung  fru  få  imponera 
på  alla  dem,  som  dittills  sett  den  fattiga  flickan  över  axeln, 
övervinna  hennes  betänkligheter.    Men  trots  mannens  robusta 


228 


ERNST  AHLGREN 


kärlek  och  frikostighet  vidgas  klyftan  emellan  dem  allt  mera. 
Han  står  för  henne  som  sagans  kung  Lindorm,  vilken  vid  bröl- 
lopet tagit  löfte  av  sin  drottning,  att  hon  aldrig  måtte  gå  in  i 
hans  kammare,  medan  han  sov,  ty  då  skulle  det  ske  dem  båda 
en  stor  olycka.  Men  en  gång  blev  nyfikenheten  henne  över- 
mäktig. Och  hon  såg  honom  ligga  på  sängen  sammanringlad, 
ett  fjälligt  vidunder.  Den  synen  kunde  hon  aldrig  glömma, 
utan  var  gång  kung  Lindorm  tryckte  henne  i  sina  armar,  tyckte 
hon,  att  han  åter  var  förvandlad  till  det  fjälliga  vidundret,  så 
glidande  kall,  att  hon  vred  och  våndades  under  hans  famntag. 
När  Selma  efter  ett  pars  års  äktenskap  träffar  sin  kusin  Rickard, 
för  vilken  hon  tidigare  haft  ett  tycke,  står  allt  detta  plötsligt 
klart  för  henne.  Liksom  Nora  i  »Dockhemmet»  beslutar  hon  att 
övergiva  marinen  och  bryta  sig  en  egen  väg  genom  livet. 

De  idéer,  som  utvecklas  i  »Pengar»,  äro  för  längesedan  för- 
åldrade. Uppfattningen  av  äktenskapet  har,  icke  minst  tack 
vare  sådana  böcker  som  Victoria  Benedictssons,  betydligt  för- 
ändrats och  fördjupats.  Men  romanen  är  lika  frisk,  som  då 
den  skrevs:  den  kunde  kanske  vara  något  mer  koncentrerad, 
men  den  har  inga  döda  punkter.  Det  som  framför  allt  fängslar 
i  denna  novell,  är  den  mästerliga  skildringen  av  den  ännu  out- 
vecklade, pojkaktiga  och  omedelbara  sextonåriga  Selma  och 
hennes  utveckling  till  en  mogen  och  självständig  kvinna.  Det 
är  en  ny  typ  av  ung  flicka,  som  Victoria  Benedictsson  här- 
med inför  i  svensk  litteratur,  den  käcka  nordiska  flickan  med 
sinnet  fyllt  av  idealitet  och  verksamhetslust.  Hon  står  tydligt 
för  oss  redan  i  dessa  rader:  »Med  händerna  nedstuckna  i  fickorna 
på  sin  frånvuxna  paletot,  kom  en  ung  flicka  gående  framåt 
gatan.  Hon  såg  glad  och  hurtig  ut;  gången  hade  icke  en  stads- 
dams trippande  behag,  snarare  en  halvvuxen  pojkes  slängande 
fasoner.  Med  bekymmerslös  min  granskade  hon  himlens  grå 
skyar,  för  att  se  om  det  drog  upp  till  regn  igen.»  Eller  som 
hon  själv  beskriver  sig  för  den  lantlige  patron  Kristerson,  då 
han  friar:  »'Men  så  är  jag  ett  yrväder,  och  så  är  jag  egensin- 
nig, och  så  är  jag  en  slarva,  och  så  är  jag  näsvis,  och  så  går 
jag  ur  och   i  folk  med  stora  träskor.    Och  tror  du  mig  inte, 


ERNST   A H LOREN 


så  fråga  bara  faster'.  —  Han  småskrattade  och  såg  på  henne. 
Hon  var  helt  ivrig  och  höll  ännu  fast  det  sista  finger  hon  lagt 
till  räkningen,  medan  hon  tänkte  efter,  om  det  fanns  mer  att 
draga  fram.  'Och  aldrig  i  världen  kan  jag  bli  kär  i  dig.'  Det 
var  slutet,  och  så  spärrade  hon  ut  sina  fingrar  till  tecken,  att 
nu  var  det  sagt.» 

Ungefär  samtidigt  hade  fru  Edgren-Leffler  i  »Aurora  Bunge» 
och  Strindberg  i  »Giftas»  upptagit  besläktade  erotiska  problem 
till  behandling.  Man  vågade  tala  om  det  fysiska  kärlekslivet 
även  hos  kvinnan.  Ernst  Ahlgren  har  i  »Pengar»  gett  oss  en 
skildring  av  en  kvinna,  bunden  i  ett  äktenskap,  där  bristen  på 
kärlek  ger  sensualiteten  ett  abnormt  förlopp.  Selmas  avsky, 
när  hon  morgonen  efter  bröllopet  vaknar  i  den  gemensamma 
sängkammaren  och  varsebliver  den  rödbrusige  och  tjocke  mannens 
oformliga  huvud  på  kudden  bredvid  sig,  eller  det  sätt  varpå 
hon  njuter  Rickards  brutalitet,  när  denne  en  gång  något  omilt 
stöter  henne  ifrån  sig,  så  att  hon  håller  på  att  falla,  utgör 
en  parallellstudie  till  Flauberts  »M:me  Bovary»  och  Jacobsens 
»Marie  Grubbe». 

Mindre  lyckad  är  hennes  stora  roman  Fru  Marianne  (i  887), 
Den  är  icke  skriven  i  hennes  vanliga  fasta  och  koncentrerade 
stil,  utan  uttänjd  och  lös  både  i  formgivningen  och  kompositionen. 
Dessutom  dyker  här  åter  upp  en  viss  fadd  romantik,  som  fanns 
i  hennes  tidigare  arbeten,  men  som  hon  kämpat  sig  fri  från  i 
»Pengar». 

Till  hela  sin  naturell  var  Victoria  Benedictsson  en  frilufts- 
människa.  Hon  tålde  icke  tillgjordhet  och  onatur  och  hade 
därför  icke  mycket  till  övers  för  den  vanliga  typen  av  familje- 
flicka. »Vi  böra  slå  ihjäl  sippheten  och  pryderiet»,  skriver  hon 
i  självbiografien,  »varhelst  de  anträffas.  Må  det  komma  i  fart 
ett  mänskligt  umgänge  mellan  män  och  kvinnor.  Må  de  tala 
och  leva  och  arbeta  tillhopa  och  inte  ljuga  och  hyckla  för  var- 
andra eller  visa  sig  som  vitmenade  gravar.»  Och  på  ett  annat 
ställe  yttrar  hon  med  tanke  på  Strindbergs  »Giftas»:  »Grund- 
uppfattningen är  riktig:  det  är  mot  den  fint  uppfostrade  kvinnans 
lättja,  det  borde  dragas  i  härnad.    Det  är  mot  mannen  äkten- 


ERNST  AHLGRKN 


skåpet  blir  orättvist  i  sådana  medelklassäktenskap,  där  kvinnan 
är  för  fin  att  arbeta,  han  är  en  slav.  Jag  har  sett  det  långt 
innan  Strindberg  började  tala  om  det.  Själva  grundåskådningen 
i  boken  sammanfaller  således  med  min». 

Det  är  denna  uppfattning  Ernst  Ahlgren  uttryckt  i  »Fru 
Marianne».  Huvudpersonen  i  denna  roman  är  en  ung  bortskämd 
och  ganska  söt  familjeflicka,  vilken  som  de  flesta  av  tidens 
familjeflickor  icke  lärt  något  och  icke  gör  något,  utan  endast 
mellan  balerna  och  supéerna  dåsar  över  en  eller  annan  roman. 

En  vacker  dag  får  hon  ett  friarebrev  från  en  man  av  all- 
mogestånd, Börje  Olsson.  Personen  är  henne  så  gott  som 
obekant,  men  som  det  visar  sig,  att  denne  är  en  rik  bonde, 
som  nyligen  köpt  en  stor  gård,  anser  familjen,  att  det  är  ett 
anbud,  som  ej  bör  förkastas. 

Börje  inbjudes  således  att  avlägga  ett  besök.  Något  djupare 
intryck  gör  han  knappast  på  Marianne.  Nyfikenheten,  begäret 
att  bli  gift  med  en  rik  man,  som  älskar  henne  och  som  kan 
tillfredsställa  hennes  lyxbegär,  gör  resten.  Innan  hon  vet  ordet 
av,  är  hon  förlovad  och  gift. 

Någon  större  förändring  i  hennes  liv  gör  icke  denna  hän- 
delse. Hon  fortsätter  att  sova  långt  in  på  dagen  och  drömma 
över  sina  missromaner.  Hushållet  låter  hon  den  gamla  jungfrun 
sköta  ensam,  och  om  förhållandena  i  övrigt,  sin  mans  syssel- 
sättningar och  intressen,  bekymrar  hon  sig  föga.  Mitt  i  detta 
enformiga  liv  uppdyker  en  gammal  vän  till  Börje,  Pål  Sandell. 
Som  så  ofta  är  det  här  motsatserna,  som  funnit  varandra,  ty 
Pål  är  en  helt  annan  natur  än  den  energiske,  målvetne  Börje. 
Naturlig  son  till  en  tvätterska  har  han  studerat  några  år  vid 
universitetet,  utan  att  taga  examen,  men  genom  ett  rikt  gifte 
blivit  oberoende  och  sedan  levat  för  sina  intellektuella  och 
estetiska  intressen  i  utlandet.  Börje  ser  upp  till  honom  som 
ett  högre  väsen.  Denne  vittbereste  dilettant  gör  nu  sitt  inträde 
på  Tomtö.  Fru  Marianne  fängslas  först  av  hans  spirituella 
konversation.  Så  småningom  uppstår  ett  slags  förhällande  mel- 
lan dem,  som  kulminerar  då  han  aftonen  innan  avresan  bryter 
ut  i  en  förklaring  och  kysser  henne    bakom  örat». 


ERNST  AHLGREN 


23I 


När  han  återkommer  är  emellertid  allt  förändrat.  Fru  Mari- 
anne väntar  sitt  första  barn.  Hon  har  gått  in  i  sig  själv  och  fun- 
nit sitt  oeteende  emot  Börje  avskyvärt.  Hon  uppmanar  Pål  att 
resa.  Han  förebrår  henne  hennes  hyckleri,  men  reser.  Så  kom- 
mer barnet.  Fru  Marianne  vaknar  till  nytt  liv,  Börje  strålar  av 
förtjusning,  hans  djärvaste  förhoppningar  ha  gått  i  uppfyllelse: 
han  är  fader  och  fader  till  en  son.  Men  ännu  står  en  skugga 
mellan  de  äkta  makarna.  Fru  Marianne  bär  på  sin  hemliga 
skuld.  Slutligen  en  dag,  då  mannen  föreslår,  att  gossen  skall 
heta  Pål  efter  vännen,  bekänner  hon  allt.  Börje  förhör  sig  noga 
och  kallblodigt  om  alla  detaljer  och  blir  djupt  uppskakad.  Det 
gamla  förhållandet  mellan  honom  och  Marianne  anser  han  av- 
slutat. 

Romanens  sista  parti  visar,  hur  fru  Marianne  steg  för  steg 
återvinner  Börje  och  utvecklar  sig  från  den  forna  dagsländan 
till  en  personlighet,  en  nyttig  människa  och  en  duktig  husmoder. 

Motivet  är  i  och  för  sig  icke  synnerligen  nytt.  Det  har 
behandlats  i  mer  än  en  missroman  tidigare.  Ernst  Ahlgren  har 
fått  impulser  från  många  håll  —  kanske  delvis  för  många.  Fru 
Marianne  erinrar  något  om  den  romantiska  M:me  Bovary,  och 
motivet  om  en  lågättad  man,  som  vinner  en  kvinna  av  högre 
stånd,  är  vanligt  allt  sedan  trettiotalet.  Det  hade  några  år  tidi- 
gare behandlats  av  George  Ohnet  i  hans  myck  t  lästa  »Maitre 
de  forges». 

Romanen  är  för  lång.  Den  borde  stannat  vid  en  novell, 
som  hennes  första  tanke  var.  Och  så  är  där  hela  partiet  med 
Pål,  som  sprider  något  av  oäkta  romantik  över  den  eljest  så 
borgerliga  skildringen.  Pål  är  den  minst  lyckade  figuren  i  boken, 
och  detta  beror  väl  därpå,  att  hon  här  vågat  sig  på  att  skildra 
en  typ,  som  stod  hennes  eget  känsloliv  fjärran  och  som  hon 
haft  föga  tillfälle  att  studera.  Hon  har  här  veht  skildra  en 
modern  kosmopolit,  en  dekadent  av  den  art,  som  då  icke  var 
ovanlig  i  fransk  och  dansk  litteratur.  Med  hennes  dagbok  i 
handen  är  det  numera  lätt  att  se,  hur  hon  gjort  denna  figur. 
Den  yttre  modellen  har  hon  funnit  i  Esmann,  hans  smala  kvinno- 
händer och  kisande  ögon  gå  igen  hos  Pål;  och  ytterligare  stoff 


232 


ERNST  AHLGREN 


har  hon  väl  funnit  i  Herman  Bångs  person  och  hans  galleri  av 
trötta  män.  Den  senares  nervösa  dialogform  och  sjungande  sätt 
att  tala  återfinnas  som  en  egendomlighet  hos  Pål.  Men  hon 
hade  icke  tillräckligt  intimt  arbetat  sig  in  i  detta  material  för 
att  skapa  en  levande  typ.  Pål  tillhör  fruntimmersromanernas 
fiktiva  och  falska  värld. 

Av  helt  annat  värde  är  hennes  teckning  av  Börje,  vars 
personlighet  man  dock  icke  är  benägen  att  skänka  fullt  samma 
beundran  som  författarinnan.  Men  det  är  obestridligen  en  ny 
typ,  som  Ernst  Ahlgren  här  uppfattat  och  återgett,  en  modern 
typ  av  en  skånsk  bonde,  som  den  nya  tidens  utveckling  skapat, 
halvt  herreman  genom  sitt  intresse  för  upplysning,  men  ännu 
bevarande  sitt  stånds  bästa  egenskaper:  avskyn  för  allt  oäkta 
och  för  allt  dagdriveri.  Ej  minst  intressant  är  hans  förhållande 
till  den  gamla  modern,  som  han  omfattar  med  sådan  ömhet 
och  beundran. 

Fru  Marianne  mottogs  av  publiken  med  stor  bevågenhet  och 
även  kritiken  var  ganska  lovordande.  Det  var  väl  också  icke 
minst  denna  roman,  som  1887  förskaffade  henne  ett  stipendium 
från  Svenska  akademien  å  500  kronor.  Men  av  denna  upp- 
muntran från  konservativt  håll  kände  sig  icke  Ernst  Ahlgren 
stärkt  i  sitt  självförtroende.  Och  i  den  danska  tidningen  Politiken 
lästes  en  osignerad  artikel,  som  särskilt  i  det  upprivet  nervösa 
tillstånd,  vari  hon  då  befann  sig,  tog  utomordentligt  hårt  på 
henne.  Ännu  ett  par  månader  senare  säger  hon,  att  den  gjort 
henne  oberäknelig  skada.  Den  knäckte  alldeles  hennes  tro  på 
sig  själv,  skriver  styvdottern.  »Nu  sen  hennes  kära  arbete  är 
taget  från  henne,  har  hon  intet  att  leva  för.» 

Konstnärligt  når  Victoria  Benedictsson  högst  i  sina  små- 
berättelser. Icke  för  intet  hade  hon  börjat  som  målarinna.  Det 
centrala  i  hennes  begåvning  ligger  just  i  hennes  förmåga  att  se. 
Hon  har  ett  utomordentligt  skarpt  öga  icke  endast  för  det  yttre, 
utan  även  för  det  inre  livet.  När  Daudet  var  en  gammal  man, 
som  redan  hade  ett  liv  bakom  sig  av  observation  och  författarskap, 
yttrade  han  en  dag  i  förbigående  till  Edmond  de  Goncourt  ungefär 
följande:  »jag  har  nu  uppnått  det  stadium,  då  man  gissar  sig  till 


ERNST  AHLGREN 


233 


en  karaktär  endast  genom  att  kasta  en  blick  på  ett  ansikte».  Han 
såg  tvärs  igenom  personen  och  anade  strax  hans  livs  historia. 
Denna  förmåga  hade  också  Victoria  Benedictsson.  I  sin  dagbok 
berättar  hon,  att  hon  under  sin  vistelse  i  Köpenhamn  1885  en 
dag  fick  besök  av  författaren  Esmann,  som  debuterat  med  sin 
novellsamling  »Gammel  Gseld».  Ock  så  skildrar  hon  besöket: 
»Den  inträdande  var  en  pojke.  Jag  skulle  nästan  hellre 
vilja  säga  ett  barn,  så  litet  manligt  hade  han  hos  sig.  Det 
tunna  svarta  håret  var  rakt,  kammat  ned  i  pannan  och  kort- 
klippt. Det  var  ett  blekt,  tunt  ansikte,  med  en  hy  som  syntes 
genomskinligt  fin,  en  hög  panna,  där  ådrorna  skymtades  under 
huden  —  en  egendomligt  naken  panna,  som  man  helst  finner 
hos  dem,  som  börja  bli  skalliga.  Han  var  klädd  i  en  onatur- 
ligt lång  överrock,  knäppt  ända  upp  till  hakan  med  två  rader 
knappar.  Den  kom  det  smärta,  det  smidigt  kraftlösa  hos  denna 
figur  att  ännu  mer  falla  i  ögonen.  Han  försvann  i  denna  rock, 
vars  ärmar  hängde  ut  på  de  magra  händerna.  —  'Jeg  er  Es- 
mann.' —  'Det  var  snällt  ni  kom.'  Jag  räckte  honom  min 
hand,  i  vilken  hans  försvann.  Han  hade  en  liten  välljudande 
röst,  han  talade  fort  och  lågt.  Då  han  fått  den  långa  barn- 
rocken av,  slogo  vi  oss  ned.  Jag  i  schäslongen,  han  på 
min  fordran  plats  vid  bordet.  Mitt  halvfärdiga  brev  låg  som 
då  jag  kastat  pennan.  Vad  han  var  nyfiken!  Det  var  som 
ögonen  oemotståndligt  dragits  åt  sidan  till  detta  brev.  Jag 
sade  honom,  vem  det  var  till.  Och  som  han  frågade  om  allt 
möjligt,  om  vad  jag  håller  på  med,  om  mitt  sätt  att  arbeta. 
Omöjligt  att  få  honom  in  på  eget  område.  Hans  ögon  äro 
lika  en  ödlas.  Hela  människan  påminner  därom.  Den  mjuka 
smala  kroppen,  de  magra,  långa  händerna  med  sin  tunna  hud; 
jag  kunde  krama  dem  till  intet  i  ett  enda  grepp  av  mina. 
Denna  breda  mun  med  tunna  läppar  är  också  ödlans,  men 
framför  allt  dessa  ögon.  Halvslutna,  stora;  glänsande  bruna; 
blinkande  vaksamma;  sluga.  Kallt  blod  och  uppdriven  intelli- 
gens, stark  fantasi  och  liten  livskraft.  Lysten  efter  att  uppleva 
något  och  alltför  skeptisk  att  kunna  leva  livet  sunt  och  natur- 
ligt.   Andlig  förfining.    '  Aandsaristokrat' ;  där  är  mannen  mod 


234 


ERNST  AHLGREN 


ett  enda  ord  .  .  .  Och  under  de  halvsänkta  ögonlocken  glänste 
alltjämt  dessa  blanka  reptilögon.  Hur  stora  de  skulle  kunna 
bli!  Men  de  tindrade  mot  dagen  som  en  smal  strimma,  en 
simmande,  mörkbrun  glans  mellan  skuggningen  av  svarta  ögon- 
hår. Det  fanns  icke  en  småsak  på  mitt  skrivbord,  som  und- 
gick spaningen  av  dessa  ögon.» 

Om  man  nu,  då  Esmanns  liv  är  avslutat,  läser  denna  be- 
skrivning, är  det  då  icke  påfallande,  huru  djupt  hon  sett  ned 
i  alla  hans  karaktärs  irrgångar,  är  det  icke,  som  om  hon  anat 
mannens  hela  livssaga? 

Det  är  denna  säkerhet  att  se  det  väsentliga,  att  i  ett  ansikte, 
på  rörelserna  eller  dessa  andra  tusen  yttre  drag  tränga  ned  till 
själens  fördolda  skrymslen,  som  förläna  mån^i  av  hennes  ge- 
stalter en  absolut  trovärdighet.  I  den  lilla  skissen  /  vänt- 
rummet skildrar  hon  på  några  rader  en  ung  flicka  och  förut- 
säger enkelt  och  naturligt,  hur  livet  kommer  att  gestalta  sig 
för  henne. 

Denna  förmåga  är  någonting  helt  annat  än  att  få  ett 
motiv  ur  verkligheten.  De,  som  se  på  detta  sätt,  tolka 
verkligheten  adekvat.  Det  är  denna  blick,  som  en  läkare  bör 
ha,  då  han  skall  bedöma  sina  patienters  fysiska  och  psykiska 
lidanden. 

Men  det  är  långt  ifrån  alla  författare,  som  äga  den.  Strind- 
berg är  på  sitt  sätt  en  ytterst  framstående  observatör,  men  han 
är  även,  som  redan  framhållits,  mycket  fantastisk  i  uppfattningen 
av  vad  han  iakttagit.  Turgenjev  däremot  har  just  denna  art  av 
begåvning.  Han  berättar  själv  någonstädes,  att  diktandet  för  ho- 
nom började  med  att  han  såg  ett  ansikte  framför  sig,  och  ur  dess 
drag  läste  han  så  småningom  fram  ett  människoöde,  en  följd 
av  händelser.  Ernst  Ahlgren  yttrar  i  ett  brev,  som  tyvärr  ej  är 
fullständigt  avtryckt,  något  liknande.  »Det  är  merendels  en 
karaktärs  hela  historia  jag  får,  jag  får  den  blixtlikt,  liksom  till 
skänks.  Men  sedan  växer  den  småningom  ut,  jag  vet  knappt 
på  vad  sätt,  och  bildar  av  sig  själv  scener  och  situationer, 
vilka  bli  liksom  vilopunkter  —  fakta  —  då  jag  börjar  skriva. 
I   den   svenska  litteraturen  är  det  säkerligen  få,  som  besuttit 


ERNST  AHLGREN 


235 


denna  geniala  spejarblick  i  så  hög  grad  som  Ernst  Ahlgren, 
och  av  ovannämnda  yttrande  tycks  det,  som  om  hennes  konst- 
närliga sätt  att  koncipiera  också  erinrat  om  Turgenjevs. 

Det  är  denna  observationsförmåga,  söm  ger  relief  ät  hennes 
småhistorier.  I  de  äldsta  av  dessa  —  man  finner  ännu  några 
av  dem  i  hennes  första  samling  — •  har  hon  ännu  icke  sitt 
maner  färdigt.  I  sådana  historier  som  Fader  och  son  eller  En 
musikafton  härskar  ännu  något  av  den  falska  romantik,  som 
utmärkt  hennes  tidigaste  försök.  Men  redan  här  finnas  ut- 
märkta studier  som  Folkvännen,  Sorg  eller  Giftermål  på  be- 
sparing. Folkliv  och  småberättelser  innehåller  sedan  ett  helt 
fång  av  hennes  bästa  historier. 

Hennes  styrka  ligger  framförallt  i  att  framställa  rent  folk- 
liga karaktärer,  och  hon  understryker  ofta  deras  gedigna  enkel- 
het och  naturlighet  som  motsats  till  överklassens  narraktiga 
förfining  och  ihålighet.  De  yppersta  av  hennes  berättelser  äro 
just  sådana,  där  hon  tecknat  sitt  eget  folk,  dessa  skånska  bön- 
der, bland  vilka  hon  uppväxt  och  vars  tankar  och  åskådnings- 
sätt hon  så  väl  kände.  Bakom  den  sträva  ytan  förstod  hon 
att  upptäcka  de  djupt  mänskliga  dragen  och  de  varma  käns- 
lorna.   (Vid  sotsängen.) 

Ofta  äro  dessa  berättelser  kryddade  av  en  drastisk  humor, 
och  författarinnan  går  icke  ur  vägen  för  allmogens  eget  ej 
alltid  salongsmässiga  uttryckssätt.  Berättelsen  Om  en  hökass, 
en  utmärkt  studie  över  en  bondfylla,  väckte  på  sitt  håll  be- 
synnerligt nog  ogillande.  Mången  gäng  forma  sig  dessa  be- 
rättelser till  riktiga  små  dramer,  såsom  den  ypperliga  fattig- 
gårdsinteriören Mor  Malenas  höna.  Mästerverket  bland  alla 
dessa  noveller  är  dock  Kamrater,  en  genialt  uppfattad  skildring 
av  en  skånsk -ryktare  och  den  kärlek,  varmed  han  omfattar  sin 
hund.  Ryktaren  Truls  Jonasson  skall  få  medalj  efter  guds- 
tjänsten inför  högaltaret,  ty  han  har  under  en  eldsvåda  räddat 
gårdens  kreatur,  men  han  vägrar  bestämt  att  gå  in  i  kyrkan, 
om  ej  hunden,  hans  trofasta  medhjälpare,  får  följa  med  in  för 
att  hedras.  Mycket  uppburen  av  samtiden  var  också  den 
vackra  julberättelsen  i  Dickens'  stil  Herr  Tobiasson.    En  utmärkt 


ERNST  AHLGREN 


historia  ur  studentlivet  är  Cedergren  gör  sexa  i  kväll,  och 
Medan  kaffet  kokar  är  en  tokrolig  skildring  av  en  bondgummas 
erotiska  erfarenheter. 

Redan  efter  utgivandet  av  >  Pengar»,  var  Ernst  Ahlgrens 
anseende  tryggat,  och  hon  kände,  huru  nya  vindar  blåste  ikring 
henne.  Äntligen  hade  den  långa  kampen  visat,  att  hon  dugde 
till  något.  Ensamheten  ikring  henne  började  vika.  Hon  fick 
litterära  vänner.  Redan  1884  hade  hon  gjort  bekantskap  med 
Axel  Lundegård,  en  bekantskap,  som  utvecklade  sig  till  varm 
vänskap  och  litterärt  samarbete.  De  närmaste  åren  vistades 
hon  borta  från  Hörby,  som  blev  henne  allt  mera  förhatligt  — 
en  känsla,  som  återgäldades  av  det  lilla  samhället.  Redan  efter 
hennes  första  bok  ansågo  sig  åtskilliga  av  traktens  invånare 
avmålade,  och  oviljan  tilltog,  när  Ernst  Ahlgren  1887  tryckte 
novellen  Faivbrooks  krögare,  en  tydlig  satir  på  Hörbys  toddy- 
gubbar.  Anonymt  svarades  också  med  en  plump  smädeskrift: 
Faivbrooks  blåstrumpa . 

1885  gjorde  hon  en  resa  till  Stockholm,  dit  inbjuden  av 
friherrinnan  Adlersparre,  en  av  den  äldre  kvinnorörelsens  kory- 
féer. Hon  bodde  hos  henne  en  tid  på  Söder,  men  flyttade,  då 
hon  fann  avståndet  för  stort  till  stadens  centralare  delar. 

Hon  mottogs  i  Stockholm  med  öppna  armar  av  det  unga 
Sverige,  av  G.  Nordensvan,  G.  af  Geijerstam,  fru  Edgren  och 
Ellen  Key.  Den  senare  har  givit  en  skildring  av  henne  från 
denna  tid,  där  det  heter:  »Ett  ädelt  huvud,  litet,  findanat  som 
pä  en  antik  staty;  huru  vackert  det  satt  på  den  smärta,  väl- 
vuxna  figuren!  Det  mörka  håret  var  uppsatt  i  en  enkel,  grekisk 
knut  .  .  .  De  tjocka,  som  med  kol  tecknade  ögonbrynen,  den 
öppna,  intelligenta  pannan,  den  höga,  kraftigt  formade  näsan, 
munnen  med  de  på  en  gång  väna  och  energiska  linjerna  — 
allt  detta  angav  mod  och  livskraft.  Men  ett  djupt  veck  var 
gräft  mellan  de  varandra  närliggande  ögonbrynen;  de  måste 
ofta  sammandragits  av  smärta;  fina  fåror,  sådana  som  blott 
årslångt  lidande  ristar,  syntes  kring  munnen ;  och  melankoli 
låg  på  djupet  av  dessa  iakttagande,  stålblå  ögon.  Så  borde 
den  tragiska  sånggudinnan   framställas  eller  Elektra.  Denna 


ERNST  AHLGREN 


237 


Elektra  begagnade  emellertid  kryckor  fast  med  »spänstigt  behag» 
och  »skorrade  på  bred  skånska». 

Det  verkade  säkert  upplivande  på  Ernst  Ahlgren  att  vistas 
i  Stockholm  med  dess  intellektuella  umgängesliv,  men  hennes 
slutomdöme  om  staden  är  rätt  reserverat.  »Stockholm  är  just, 
vad  jag  väntat.  En  stor  skvallerhåla.  Och  de  litterära  stor- 
heterna äro  små,  ihåliga,  futtiga.» 

Långt  bättre  trivdes  hon  i  Köpenhamn,  vars  friare  seder  och 
uppfattningssätt  låg  hennes  skånska  natur  närmare,  där  livet 
pulserade  rikare  och  var  mindre  stelt  och  gammaldags  än  i  den 
uppsvenska  ämbetsmannastaden.  Och  där  sammanträffade  hon 
med  Georg  Brändes,  vilken  kom  att  spela  en  så  stor  roll  i 
hennes  liv  och  utveckling. 

1887  pågick  i  Danmark  den  stora  sedlighetsdiskussionen,  i 
vilken  Brändes  angrep  den  äldre  asketiska  kvinnorörelsen,  som 
sekunderades  av  Björnstjerne  Björnson  m.  fl.  Ernst  Ahlgren 
delade  visserligen  ej  i  allo  Brändes'  meningar  om  den  fria  kär- 
leken, men  i  en  artikel  om  ScrdligJieds-  Terrorismen  paa  svensk 
Grund,  som  stod  att  läsa  i  Politiken  den  13  sept.  1887,  häv- 
dade hon  den  fria  rätten  att  yttra  sin  mening  utan  att  betrak- 
tas som  en  förbrytare. 

Aren  1887  och  1888  gjorde  hon  ett  par  resor  till  Paris, 
som  märkbart  upplivade  henne,  så  länge  de  pågingo.  Dessa 
hennes  sista  år  äro  i  både  inre  och  yttre  mening  de  rikaste  i 
hennes  liv,  och  allt  tydde  på  att  hon  skulle  utvecklat  sig  till 
att  bliva  en  av  Sveriges  intressantaste  och  mest  betydande 
prosaförfattare. 

Men  det  blev  icke  så.  Starka  makter  höllo  på  att  inifrån 
sönderfräta  hennes  livsnerv.  Få  av  de  personer,  som  läste  hen- 
nes berättelser  med  deras  friska  och  klara  blick  på  livet,  anade 
väl,  att  författarinnan  bar  på  en  djup  leda  vid  tillvaron.  Och  dock 
var  detta  fallet.  Just  under  dessa  år,  då  hon  efter  långa  inre  stri- 
der äntligen  kände  sig  buren  framåt  mot  ett  allmänt  erkännande, 
etsade  sig  melankolien  allt  djupare  in  i  hennes  själ.  Vissa  av 
hennes  berättelser  från  de  sista  åren  bära  tydligt  vittne  om, 
vilka   själsstrider   hon   genomkämpade   och   hur   hon  ständigt 


233 


ERNST  AHLGREN 


ruvade  på  självmord.  Livsleda  (1886)  där  kvinnan  så  tydligt 
bär  hennes  egna  drag,  tolkar  just  kampen  mot  denna  tanke, 
som  ej  lämnar  henne  ett  ögonblicks  ro.  Och  en  julinatt  1887, 
då  hon  ämnat  taga  sitt  liv,  skrev  hon  Förbrytarblod,  den  tragiska 
historien  om  en  man,  som  dödar  den  kvinna  han  älskar  med 
varje  fiber  av  sin  varelse,  därför  att  han  måste  döda  henne, 
då  hon  hånfullt  avvisar  honom.  Men  berättelsen  handlar  om 
henne  själv,  om  de  två  viljor,  som  stredo  i  hennes  egen  själ. 
Hon  visste  själv,  hur  vanmäktig  hon  stod  i  kampen  att  över- 
vinna denna  dunkla  makt,  mot  vilken  förståndet  uppreste  sig 
men  som  brände  henne  i  blodet.  En  annan  skiss  Ur  mörkret, 
som  trycktes  först  efter  hennes  död,  handlar  om  en  kvinna, 
vars  hela  liv  varit  en  förbannelse  just  därför  att  hon  är  kvinna, 
parian,  som  aldrig  kan  höja  sig  ur  sin  kast.  Hennes  far,  som 
föraktade  kvinnorna,  uppfostrade  henne  som  en  pojke.  Hon 
lärde  sig  redan  som  barn  vad  andra  kvinnor  icke  lära  under 
ett  helt  liv,  att  förstå  mäns  tankegång,  att  urskilja  varje  skift- 
ning av  medömkan  och  ringaktning,  som  kan  gömmas  under 
berömmande  eller  beundrande  ord.  Hon  såg  på  kvinnorna  med 
sin  fars  ögon,  hon  såg  det  fega,  det  falska,  det  småsinta.  Hon 
blev  gift,  men  gick  ur  sitt  äktenskap,  när  mannen  ville  vanära 
henne.  Hon  arbetade  bland  män,  och  de  kallade  henne  könlös 
och  hånade  hennes  kyla.  Slutligen  träffade  hon  en  man,  som 
hon  älskade.  »Det  var  som  att  hela  sitt  liv  ha  vandrat  på 
uppblötta,  förtrampade  vägar  i  mulet  vinterdis  med  en  känsla 
av  att  aldrig  ha  sett  våren  och  att  man  aldrig  skall  få  skåda 
den  —  —  och  så  en  dag  se  solen  bryta  fram  och  finna  att 
allt  har  spirat  och  grott  under  det  våta  diset,  att  det  nu  skall 
bli  grönt  och  att  blommor  skola  slå  ut  —  —  i  sol,  sol!  Jag 
ville  ha  gett  mitt  liv  för  att  kunna  bli  hans  vän,  men  det  kunde 
jag  inte  bli  —  —  bara  hans  väninna  .  .  .  Hör  du  vilken  otäck 
klang  det  ordet  har:  hans  väninna!  Där  klibbar  skam  och  miss- 
tankar vid  det!»  Och  för  denna  man  var  hon  intet.  »Han 
blottade  min  hjärna  för  att  se,  hur  den  arbetade,  han  petade 
i  mitt  inre  med  sin  dissekerkniv  för  att  rikta  sin  människokun- 


ERNST  AHLGREN 


239 


skap,  och  han  sargade  mitt  hjärta  —  som  ett  okynnigt  barn  — 
bara  därför  att  han  såg  det  klappa.» 

Den  djupaste  orsaken  till  detta  söndersplittrade  sinnestill- 
stånd låg  utan  tvivel  i  ärftligt  påbrå.  Fadern  hade  företagit 
ett  misslyckat  självmordsförsök,  och  själv  hade  hon  ju  under 
första  åren  av  sitt  äktenskap  gjort  detsamma.  I  slutet  av  70- 
talet  finner  man  i  dagboken  sådana  uttalanden  som  följande: 
»29  oktober  1878.  Ack,  en  snabb,  lätt  död.  Det  vore  det 
bästa  på  jorden.  —  —  1  november.  Jag  tänker  allvarligt  på 
självmord». 

Men  många  olyckliga  omständigheter  medverkade.  Sjuk- 
domen hade  brutit  hennes  fysiska  krafter  och  gjort  det  omöjligt 
för  henne  att  arbeta  med  den  energi,  som  hon  önskade.  Hon 
misströstade  om  sin  framtid  som  författarinna.  Hon  led  under  den 
fattigdom,  som  är  nästan  alla  svenska  författares  lott,  och  käm- 
pade mot  svåra  ekonomiska  bekymmer.  Ett  stipendium,  som 
svenska  kvinnor  ärnat  överlämna  åt  henne  på  ett  par  tusen  kronor, 
fick  hon  icke,  bl.  a.  därför  att  hon  skrivit  en  misshaglig  artikel 
i  »Hemvännen»  (dec.  1887)  om  Georg  Brändes  som  föreläsare. 
Allt  detta  pinade  henne,  fyllde  henne  med  kval  och  ängslan. 
I  detta  upphetsade  tillstånd  blev  dödstanken  henne  övermäktig. 

Till  allt  detta  sällade  sig  så  en  kärlekshistoria  — -  den  som 
hon  antytt  i  »Ur  mörkret».  Hon  hade  nått  till  kvinnans  farliga 
ålder,  då  hon,  som  dittills  aldrig  fått  tillfälle  att  slösa  sin  ömhet 
på  en  man,  greps  av  en  lidelsefull  kärlek  till  en  författare,  som 
hon  högt  beundrade.  Hon  såg  visserligen,  eller  tyckte  sig  se, 
att  hon  ej  betydde  något  djupare  för  honom.  Men  hon  kunde 
icke  slita  sig  lös. 

Skildringen  av  hela  denna  kärlek  återfinnes  i  Axel  Lunde- 
gårds roman  Elsa  Finne,  vars  första  del  ger  en  något  fadd 
skildring  av  hennes  ungdom.  Den  senare  delen  utgöres  av 
hennes  egna  anteckningar,  som  väl  kunde  förtjänt  ett  bättre  öde 
än  att  tjäna  som  fortsättning  till  en  något  pomaderad  damroman. 
Jämte  Strindbergs  självbiografier  utgör  denna  bekännelse  en  av 
den  nyare  svenska  litteraturens  egendomligaste  skrifter,  en  djupt 
gripande  skildring  av  den  erotiska  konflikt,  som  för  henne  slutade 


240 


ERNST  AHLGRKN 


tragiskt.  Trött  på  att  leva  tog  hon  själv  sitt  liv  natten  mellan 
den  21  och  den  22  juli  1888  på  ett  hotell  i  Köpenhamn. 

Hennes  död  gjorde  ett  djupt  intryck  och  visade,  huru  många 
vänner  hennes  författarskap  förvärvat  henne.  Men  det  är  ju  en 
gammal  sanning,  att  vännerna  aldrig  äro  så  talrika  som  vid 
graven.  Hon  efterlämnade  ett  stort  antal  planer,  utkast  och 
fragment.  Dessa  omhändertogos  av  Axel  Lundegård,  till  vilken 
hon  testamenterat  sin  litterära  kvarlåtenskap.  Lundegård  har 
bearbetat  ett  par  arbeten  som  dramat  Den  bergtagna  (1890),  i 
vilket  ämnet  just  utgöres  av  den  kärlekskonflikt  hon  genomgick 
de  sista  åren,  och  Modern,  som  i  mycket  är  baserad  på  hennes 
förhållande  som  äldre  väninna  och  författarekamrat  till  Axel 
Lundegård  och  där  man  i  skildringen  av  huvudpersonen  för- 
nimmer hennes  egen  varmblodiga,  stolta  och  viljekraftiga  person- 
lighet. Men  mycket  annat  kunde  icke  räddas.  Hon  talade  annars 
de  sista  åren  ofta  om  en  novell  Att  dö,  som  låg  henne  varmt  om 
hjärtat,  och  om  sin  stora  roman  Lady  Macbetli. 

De  flesta  moderna  författare  hinna  med  det  nu  nödvändiga 
mångskriveriet  vanligen  att  många  gånger  upprepa  och  vända 
ut  och  in  på  sitt  idéförråd  och  sitt  livsinnehåll.  Icke  så  Victoria 
Benedictsson.  Hon  bortgick  säkerligen,  innan  hon  fått  uttryckt 
allt  vad  som  låg  i  hennes  väsen.  Det  fanns  en  hel  sida  av 
hennes  natur,  som  var  så  gott  som  okänd  för  omgivningen. 
Geijerstam  påpekade  med  rätta  efter  hennes  död,  att  det  rådde 
en  nästan  onaturlig  motsats  mellan  hennes  författarskap,  som  med 
ett  par  undantag  giver  en  harmonisk,  frisk  och  ofta  humoristisk 
framställning  av  livet,  och  hennes  egen  personlighet,  där  det 
fanns  en  sjuk  punkt,  som  alltmera  frätte  omkring  sig.  Det  fanns, 
för  att  säga  det  allmännare,  en  lidelsefullhet  och  en  romantisk 
överspändhet  i  hennes  väsen,  som  hon  aldrig  fick  utlopp  för  i 
sina  verklighetsskildringar  och  som  icke  heller  tillfredsställdes  av 
hennes  personliga  upplevelser.  I  dagboken  har  hon  med  sin 
mästerliga  själviakttagelse  utmärkt  beskrivit  denna  sida  av  sitt  jag: 

»Jag  bryr  mig  inte  om,  vem  som  en  gång  får  läsa  min  stora 
bok,  när  jag  bara  är  död.  Vem  du  än  är,  så  försök  att  förstå, 
hur  .ensam  jag  är,    hur  jag  måste  kuva  detta  konstnärs-  eller 


ERNST  AHLGREN 


24I 


zigenarblod,  som  löper  hetare  i  mina  ådror,  än  någon  vet  om. 
Tänk  på,  hur  jag  varje  dag,  ja  nästan  varje  timme  tvingas  att 
spela  komedi  för  att  synas  lugn  och  förståndig.  Detta  tryck 
på  min  något  för  stort  tilltagna  natur  (jag  menar  mot  vår 
svenska  lilla  landsändas  futtiga  förhållanden)  gör  att  det,  som 
instänges,  bryter  sig  fram  icke  på  en  naturlig  utan  på  en  konst- 
lad väg.  Den  får  icke  ge  sig  luft  i  mitt  förhållande  till  män- 
niskor; vrede  och  kärlek,  kränkt  högmod  och  ödmjuk  tillbedjan 
—  alla  dessa  ytterligheter  mellan  vilka  mitt  lynne  svänger, 
måste  jag  med  en  känslig  undantagsmänniskas  hela  skygghet 
söka  dölja.  Det  finns  ett  ord,  för  vilket  jag  krymper  mig  som 
en  stor  dogg  för  hundpiskan:  det  är  romantik.  Men  jag  som 
endast  med  den  yttersta  motvilja  bekvämar  mig  till  att  läsa  en 
roman,  jag  har  icke  fått  denna  romantik  av  böcker,  den  är  icke 
löst  påklistrad,  den  kan  därför  icke  plockas  av  mig;  den  ligger 
mig  i  blodet.  Den  kan  spåras  hela  mitt  liv  igenom,  icke  som 
sentimentalitet  men  som  något  upproriskt,  som  otyglade  lidel- 
ser.. Tänk  er  detta  av  raseri  halvgalna  barn,  som  i  sitt  be- 
gär att  döda  katten  blir  till  en  avgrundsande  av  grymhet.  Det 
är  samma  barn,  som  låter  den  folktomma  slätten  genljuda  av 
sina  vilda,  ursinniga  skrän,  sammanhukad  i  bottnen  av  en  grop, 
tjutande  av  feghet  vid  tanken  på  förebråelserna  över  att  en 
hund  satt  sig  i  klämma  i  ett  plank.  Det  är  alltjämt  dessa  i 
ensamheten  hejdlösa  känslor.  Och  så  den  uppflammande  sinn- 
ligheten hos  denna  halvvilda  tös  den  gången,  då  pojken  med 
det  svartknollriga  håret  och.  de  bruna  ögonen  vill  straffa  hennes 
egensinnighet  och  nyper  henne  så,  att  det  blir  blodmärke. 
Vilken  originell  scen  förresten:  dessa  två  halvvuxna  människor 
eller  barn,  friska,  starka,  högt  uppe  över  slätten,  omgivna  av 
trädets  friska  lövkrona  (det  var  en  rönn  eller  ask,  jag  minns  ej 
vilketdera)  slukande  varandra  med  ögonen  utan  att  med  ett 
ord  våga  förråda  det,  som  finns  mellan  dem.  I  den  känslan 
finns  det  icke  spår  av  sentimentalitet,  det  är  rena,  rama  natu- 
ren, som  vaknar  vid  ett  trollslag:  den  som  elektricitet  verkande 
beröringen.  Han  kunde  väl  vara  en  fyra  år  äldre  än  jag,  den 
där   sjömanspojken   eller   stallpojken,   vad  han  nu  skall  kallas. 

16  —  i8:i38.     j.  Mortensen. 


242 


ERNST  AHLGREN 


En  annan  flicka  skulle  ha  blivit  rädd  och  blivit  beskedlig,  när 
han  nöp  henne.  Ha,  ha,  ha!  Det  fanns  allt  gry  i  mig  på  den 
tiden  ändå.  Men  vilken  självbehärskning  krävdes  det  icke  av 
den  unga  damen  att  kuva  denna  natur.  Nåja,  allt  som  nu  ser 
ut  som  romantik  är  endast  genombrott  av  denna  från  ytter- 
lighet till  ytterlighet  sig  kastande  natur.» 

Det  var  denna  romantik,  som  hon  sökte  få  fram  i  ungdoms- 
diktningen, men  den  blev  då  endast  till  reminiscenser,  hon 
mäktade  ännu  ej  giva  denna  trängtan  en  personlig  form.  I 
hennes  dagboksanteckningar  finnas  emellertid  flera  utkast,  som 
visa,  att  hon  alltjämt  strävade  med  liknande  ämnen  ( Francesca 
Cervani).  Först  i  de  skisser  hon  skriver  under  sin  sista  kris, 
»Förbrytarblod»,  »Livsleda»  och  »Ur  mörkret»,  har  hon  lyckats 
att  punktuellt  blotta  dessa  de  djupare  lagren  av  sitt  själsliv. 
Hade  hon  levat,  kunde  man  säkerligen  väntat,  att  hon  skulle 
gått  längre  på  denna  väg  och  skapat  gestalter  av  en  vidd  och 
storhet  som  aldrig  förr. 

Victoria  Benedictssons  författarskap  blev  endast  ett  brott- 
stycke. Hon  är  fängslande  som  författarinna,  kanske  ännu  mer 
fängslande  som  kvinna  och  personlighet.  Om  sig  själv  yttrar 
hon  en  gång:  »Jag  är  som  ett  skånskt  pilträd  mot  fina  driv- 
husväxter». Liksom  Strindberg  betonar  hon  gärna  nästan  för 
mycket,  att  hon  tillhör  folket.  Hela  sitt  liv  har  hon  strävat 
efter  att  komma  ifrån  det  konventionalismens  snörliv,  i  vilket 
Evas  döttrar  voro  innestängda,  att  bliva  en  fri,  sann,  naturlig 
varelse,  en  frigjord  adelskvinna,  som  rörde  sig  utom  och  över 
de  vanliga  fördomarna. 

Det  är  vackert  att  se  hennes  bild  återstråla  i  breven  till 
styvdottern  Matti,  som  hon  uppfostrat  efter  sitt  sinne.  Fullt 
uppnådde  aldrig  Victoria  Benedictsson  denna  fria  naturlighet, 
som  hon  kämpade  för.  Kampen  hade  varit  för  svår.  Hon  är 
för  sluten,  för  misstänksam,  för  kärv  mot  omgivningen  och  i  sina 
uttalanden  stundom  för  bitter  eller  cynisk.  Dylika  drag  äro 
märken  efter  striden. 

Det  ligger  nära  till  hands  att  göra  en  jämförelse  mellan 
Fru  Leffler  och  Ernst  Ahlgren.     Bägge  ryckas  med  av  den 


ERNST  AHLGREN 


243 


stora  naturalistiska  strömningen,  deras  diktning  återspeglar  åttio- 
talets brytningsår  och  bägge  kämpa  för  en  fördjupad  och 
friare  uppfattning  av  kvinnans  ställning.  I  mycket  är  utgångs- 
punkten för  deras  utveckling  densamma:  ett  olyckligt  äkten- 
skap. Men  till  temperamentet  äro  de  båda  kvinnorna  helt  olika. 
Fru  Leffler  är  nykter,  satirisk,  kyligt  iakttagande.  Hon  har 
sin  styrka  i  den  borgerliga  miljöskildringen,  medan  hennes 
psykologi  ofta  är  tunn  och  osäker.  Victoria  Benedictsson  har 
däremot  en  djup  fond  av  lidelse  och  humor.  För  henne  spelar 
miljön  en  underordnad  roll,  hon  söker  sig  alltid  fram  till  de 
psykologiska  problemen.  Och  hon  är  en  verklig  psykolog,  vilket 
är  så  mycket  mera  anmärkningsvärt,  som  psykologien  ofta  hos 
svenska  författare  är  den  felande  länken. 

Fru  Leffler  med  sitt  glada  och  spirituella  väsen  var  ett 
lyckobarn.  Kanske  var  det  också  en  nådegåva  att  dö  ung  mitt 
i  en  ogrumlad  lycka.  Vid  Victoria  Benedictssons  vagga  stod 
däremot  redan  sorgens  fé  som  fadder.  Men  denna  sorgens  gåva 
förlänade  henne  en  klarsyn  in  i  sin  egen  och  andras  själar  och 
en  intensiv  kärlek  till  livet,  detta  »brokiga,  mångfaldiga  och 
starka  liv»,  som  hon  ansåg  sig  stå  utanför.  Ty  vi  älska  ju  mest 
det  vi  icke  äga. 


DET  UNGA  SVERIGE 


EN  SVENSKA  NATURALISMEN  SATT  ICKE 


länge  i  orubbat  bo.  Den  inleddes  med  Strindbergs  »Röda 


JL_^^  rummet»  1879  och  nådde  sin  kulmen  med  samma  för- 
fattares »Giftas»  1884.  Reaktionen  börjar  nästan  i  samma  ögon- 
blick, som  en  skara  unga  författare  fylka  sig  kring  de  nya 
idéerna.  Under  åttiotalets  sista  år  förändrar  litteraturen  långsamt 
sin  karaktär  för  att  därefter  glida  över  i  symbolismen. 

Men  det  är  ett  rikt  och  brusande  liv,  som  fyller  dessa  åttio- 
talets år.  Andarna  vakna.  Det  ligger  kamp  i  luften.  Det 
vimlar  av  problem,  som  sättas  under  debatt.  De  skönlitterära 
arbetena  ensamt  giva  knappast  en  tillräcklig  föreställning  om 
den  andliga  livaktighet,  som  fyllde  sinnena.  Man  måste  bläddra 
i  tidens  tidningar  och  pamfletter  eller  erinra  sig  de  många  före- 
drag, som  höllos  för  att  belysa  de  stora  samhällsfrågorna,  för 
att  få  en  föreställning  om  åttiotalets  intellektuella  insats  och  dess 
hängivna  tro  på  idéernas  makt.  Och  det  är  icke  endast  de 
svenska  böckerna,  som  spela  en  roll  i  detta  idéutbyte;  även  en 
och  annan  fransk  bok,  särskilt  av  Zola,  förirrar  sig  i  översätt- 
ning hit  upp  och  sätter  sinnena  i  brand.  Men  framför  allt  är 
åttiotalet  långt  mera  en  gemensamt  skandinavisk  än  en  svensk 
rörelse.  Det  var  alltjämt  den  dansk-norska  litteraturen,  som 
gick  i  spetsen.  Vart  annat  år  utsände  Ibsen  ett  nytt  drama, 
vilket  slog  ned  som  en  bomb,  Kielland  sände  in  över  gränsen 
sina  skarpa  ocn  kvicka  berättelser  som  sprakande  raketer.  Jonas 
Lie  med  sina  vemodsfyllda  och  smidiga  skildringar,  den  tidigt 
bortgångne  Kristian  Elster,  Björnstjerne  Björnson  med  sina 
väckande  men  ofta  så  ensidiga  angrepp,  Edvard  Brändes  med 
sina  vassa  och  mondäna  dramer,  och  många  fler  hörde  till  tidens 
älsklingsförfattare.    Jämte  Ibsen  verkade  kanske  dock  ingen  så 


248 


DET   UNGA  SVERIGE 


djupt  och  så  fascinerande  som  J.  P.  Jacobsen.  Hans  böcker, 
skrivna  i  den  utsökt  slipade  stil,  som  knappast  någon  annan 
skandinavisk  författare  når  upp  till,  och  hans  rika  lyriska  gemyt 
tilltalade  icke  minst  svenskarna.  Och  slutligen  var  där  Georg 
Brändes'  arbeten,  som  lyste  av  idéernas  eld  och  som  alltid 
öppnade  nya  perspektiv.  De  lästes  kanske  icke  av  så  många, 
men  i  stället  av  de  utvalda,  av  skriftställarne,  som  voro  mot- 
tagligast och   som  i  sin   ordning  spredo  hans  livssyn  vidare. 

Det  var  först  vid  mitten  av  åttiotalet,  som  den  naturalistiska 
strömningen  började  utbreda  sig  i  Sverige.  En  hel  skara  av  unga 
svenska  författare  debuterar  under  åttiotalets  första  år.  Dit  höra 
Gustaf  af  Geijerstam,  Oscar  Levertin,  Ola  Hansson,  Tor  Hed- 
berg, Axel  Lundegård  och  flera  andra.  De  utgöra  kärnan  av 
den  radikala  grupp,  som  man  vid  denna  tid  började  samman- 
fatta under  benämningen  »det  unga  Sverige».  Det  gemensamma 
för  dem  alla  är  den  naturalistiskt-radikala  världsuppfattningen, 
men  eljest  äro  de  till  temperament  och  livssyn  varandra  ganska 
olika,  och  de  gå  även  snart  åt  skilda  håll. 

Den  svenska  naturalismen  var  icke  på  långt  när  så  målmed- 
veten och  fast  organiserad  som  den  danska.  Där  hade  bröderna 
Brändes  redan  i  mitten  av  sjuttiotalet  börjat  utgiva  tidskriften 
Det  nittende  Aarhundrede ,  och  1884  grundlades  Politiken,  sedan  en 
splittring  inträtt  mellan  »européerna»,  den  kosmopolitiska  idérikt- 
ningens banérförare,  och  den  danska  bondevänstern.  I  Sverige 
lyckades  däremot  aldrig  naturalismen  få  något  eget  självstän- 
digt organ,  från  vilket  den  kunde  utbreda  sina  åsikter  och  be- 
kämpa motståndarnas.  För  en  kort  tid  1885  såg  det  ut,  som 
om  »Aftonbladet»  skulle  komma  att  spela  denna  roll,  men  snart 
förändrades  signalerna,  och  »Aftonbladet»  blev  i  stället  liksom 
tidigare  ett  språkrör  för  reaktionen.  I  Arvid  Ahnfelts  tidskrift, 
Ur  dagens  krönika,  hade  åtskilliga  av  »det  unga  Sverige»  till- 
fälle att  få  sina  alster  tryckta,  utan  att  man  därför  kan  säga, 
att  tidskriften  helt  ställt  sig  i  de  nya  idéernas  tjänst.  Ar  1885 
och  1886  utgav  Gustaf  af  Geijerstam  ett  par  årshäften  av  en 
Revy,  men  den  fortsattes  icke,  och  sedan  stodo  de  unga  i 
själva  verket  utan  något  organ. 


DET   UNGA  SVERIGE 


249 


Dessa  förhållanden  sammanhängde  nog  därmed,  att  den  sven- 
ska naturalismen  saknade  en  verklig  ledare.  Det  fanns  ingen, 
som  med  fasthet  och  vidsyn  kunde  samla  de  spridda  krafterna 
och  föra  dem  an  mot  ett  gemensamt  mål.  De  unga  sågo  visser- 
ligen med  beundran  upp  till  Strindberg  under  början  av  åttio- 
talet, och  han  var  obestridligen  den,  som  gick  i  spetsen,  men 
han  var  en  allt  för  utpräglad  individualist,  och  han  saknade  de 
karaktärsegenskaper,  den  klokhet,  den  samkänsla,  den  oegennytta, 
som  äro  nödvändiga  för  en  ledare.  Långa  tider  levde  han  ju 
även  i  landsflykt.  Efter  Giftasåtalet,  under  vilket  inånga  av  de 
unga  för  första  gången  personligen  sammanträffade  med  honom, 
svalnade  deras  entusiasm  för  Strindberg  som  det  förföljda  geniet. 
Strindberg  tyckes  icke  ha  förstått,  att  ögonblicket  var  inne  att 
vinna  de  ungas  förtroende  och  sympati.  I  Axel  Lundegårds 
roman  »Röde  prinsen»  framträder  tydligt  detta  stämningsomslag 
inom  den  yngre  generationen  efter  Giftasåtalet. 


L 

En  man,  som  verkligen  ägde  vissa  förutsättningar  för  att 
sammanhålla  de  kämpande  kring  ett  gemensamt  baner,  var  Gustaf 
af  Geijerstam.  Han  ägde  samhörighetskänslan  och  målmedveten- 
heten, men  han  saknade  kunskaper  och  överhuvud  intellektuell 
pondus.  Hans  försök  ledde  därför  icke  heller  till  något  nämn- 
värt resultat. 

Gustaf  af  Geijerstam  står  emellertid  i  centrum  av  hela  rörel- 
sen; han  är  en  av  de  mest  typiska  av  alla  de  svenska  natura- 
listerna, fullt  uppgående  i  naturalismens  program,  som  han 
omfattade   med   hela   sin   naturs  värme   och  trosvisshet.  Det 


25° 


DET  UNGA  SVERIGE 


bärande  draget  i  hans  karaktär  är  kanske  just  hans  djupa  med- 
känsla för  och  kärlek  till  allt  mänskligt.  Då  han  småningom 
uppnådde  en  icke  ringa  popularitet,  har  han  också  genom  sina 
talrika  skrifter  mycket  bidragit  till  att  sprida  naturalismens  grund- 
satser bland  den  stora  publiken. 

Han  var  född  den  5  januari  1858  på  bruksegendomen  Jön- 
sarbo  i  Västmanland,  som  då  ägdes  av  fadern.  Denne  lämnade 
emellertid  senare  på  grund  av  ekonomiska  omständigheter  bruket 
och  blev  seminarierektor  och  folkskoleinspektör  i  Kalmar.  Sonen 
blev  student  1877  ocn  tog  filosofie  kandidatexamen  1879,  var- 
efter han  slog  sig  ned  i  Stockholm  såsom  skriftställare. 

Han  debuterade  1882  med  en  samling  noveller,  Gråkallt, 
som  väckte  ett  visst  uppseende  genom  det  oförfärade  och 
målmedvetna  sätt,  varpå  han  upptog  till  diskussion  tidens  brän- 
nande frågor  och  riktade  sin  satir  mot  allt  vad  han  ansåg  lumpet 
och  vrångt  och  osant  i  tidens  åskådningssätt.  I  konstnärligt 
avseende  äro  dessa  berättelser  ännu  mycket  ofullkomliga.  De 
verka  emellertid  självupplevade.  Utan  all  pointering  och  kom- 
position avslutas  de  just  där  författarens  egna  minnen  tyckas 
sluta.  Huvudnovellen,  som  givit  samlingen  dess  namn,  liknar 
närmast  utkastet  till  en  stor  roman  och  rör  sig  om  fler  idéer 
än  ramen  kan  sammanhålla:  striden  mellan  två  olika  genera- 
tioner, mellan  den  ortodoxe  fadern  och  sonen,  som  är  anstucken 
av  den  moderna  radikalismen;  disharmonien  i  den  religiösa 
uppfattningen  mellan  mannen  Kristian  Grane  och  den  unga 
kvinna  han  älskar.  Han  är  ett  par  och  tjugo  år  och  hon 
sexton,  då  konflikten  utkämpas,  men  detta  hindrar  ej,  att  den 
blir  avgörande  för  deras  livsvandring.  Båda  sluta  var  på  sitt 
håll  som  ensamma  människor,  som  fått  sin  drömda  lycka  sön- 
derslagen och  nedtrampad.  Berättelsen  är,  om  man  så  vill,  litet 
barnslig  och  otymplig,  men  den  rör  sig  inom  en  känslosfär, 
som  då  åtminstone  satte  sinnena  i  rörelse. 

I  andra  av  dessa  noveller  som  Goda  vänner,  trogna  grannar 
och  mera  sådant  söker  den  unge  författaren  att  tävla  med  Kiel- 
land i  spetsig  satir  och  ironisk  skärpa,  men  hans  eget  ärliga 
och  rättframma  lynne   bryter  igenom.    Komiken  är  för  grov, 


DET  UNGA  SVERIGE 


och  färgerna  något  för  starkt  pålagda.  Långt  bättre  äro  ett 
par  folklivsbilder  från  det  karga  Öland,  i  vilka  man  redan  varslar, 
att  skildringen  ur  de  lägre  folkklassernas  tunga  liv  skulle  bliva 
hans  egentliga  område. 

1883  utgav  han  en  ny  samling,  Strömoln,  utan  betydelse. 
Men  med  den  därpå  följande  Fattigt  folk,  första  samlingen  (1884), 
har  han  tagit  ett  stort  steg  framåt.  Där  finns  redan  en  berättelse 
som  Förbrytare,  där  Geijerstam  verkningsfullt  skildrar  de  otämda 
lidelsernas  spel  i  de  öde  bygderna  med  röda  stugor,  som  så 
pittoreskt  och  fridfullt  lysa  fram  mellan  björk  och  gran.  Kristen- 
domen har  ju  härskat  där  i  nära  tusen  år,  men  samma  vilda  natur 
lever  obruten  och  förstörande  kvar  trots  kyrkklockor,  psalmsång 
och  folkskolor.     »Hunger  och  kärlek  —  det  är  hela  historien.» 

I  romanen  Erik  Grane  (1885)  har  Geijerstam  till  förnyad 
behandling  upptagit  ungefär  samma  motiv,  som  föresvävade 
honom  i  berättelserna  i  »Gråkalit».  Det  är  ett  försök  till  en 
tidsskildring,  och  i  många  avseenden  ett  betydelsefullt  arbete, 
ett  av  dem,  med  vilka  den  svenska  naturalismen  når  sin  kul- 
mination.  Han  framdrar  här  bland  annat  den  sexuella  frågan 
i  samma  anda  som  Strindberg  i  »Giftas».  För  övrigt  handlar 
arbetet  om  alla  tidens  brytningar,  om  striden  mellan  den  gamla 
och  den  unga  generationen,  mellan  ortodoxi  och  radikalism. 
Erik  Grane  har  kommit  till  Upsala  för  att  läsa  till  präst,  men 
studiet  av  Pontus  Wikners  och  Victor  Rydbergs  skrifter  väcker 
hans  tvivel.  Ett  besök  hos  en  teologie  professor,  en  av  stadens 
andliga  biktfäder,  ökar  endast  hans  motvilja  för  den  officiella 
kristendomen.  Bristen  på  pängar  tvingar  honom  slutligen  att 
för  en  tid  lämna  universitetsstaden  och  ett  par  år  konditionera 
på  en  herrgård  i  Ostergyllen. 

När  han  återkommer  till  Upsala,  finner  han  allt  förändrat. 
De  nya  idéerna  hålla  på  att  tränga  igenom.  Det  jäser  i  den 
lilla  universitetsstaden.  Radikalerna  försöka  slå  ett  slag  för 
religionsfriheten,  men  tiden  är  ännu  icka  mogen.  Grane  drives 
alltmera  över  till  en  utpräglad  radikalism,  men  någon  stridsman 
för  dessa  idéer  blir  han  aldrig.  När  han  till  fullo  genomskådat 
värdelösheten  av  det  officiella  och  föråldrade  vetande,  som  uni- 
versitetet skänker  sina  adepter,  lämnar  han  staden. 


252 


DET   UNGA  SVERIGE 


Hur  kommo  vi  upp  till  Upsala,  och  hur  gingo  vi  därifrån? 
Vi  kommo  dit  för  att  bildas  till  inträde  i  livets  skola,  och  vi  gingo 
därifrån  med  hjärnorna  sprängda  av  en  bildning,  som  i  stället 
gjort  oss  allt  mer  främmande  för  det  liv,  som  leves  ute  i  den  stora 
världen,  vilken  går  sin  väg,  medan  den  lilla  lärdomsstaden  i 
löjlig  förnämhet  sluter  sig  inom  sig  själv  och  går  sin.  Vi  kommo 
dit  med  frisk  vilja  och  stark  verksamhetshåg,  och  vi  foro  därifrån 
med  sinnet  nedtyngt,  hågen  slapp  och  arbetskraften  hämmad,  utan 
spänstighet,  blaserade,  levnadströtta,  lämpliga  till  ämbetsmannä- 
maskiner,  men  icke  till  människor.  Och  i  förvetet  barnahögmod 
hade   vi   lärt   oss  att  skratta  åt  allt  mellan  himmel  och  jord.» 

Erik  Grane  blir  förvaltare  på  ett  bruk  och  blir  lycklig  i 
förening  med  en  frisk  och  hurtig  ung  flicka.  Boken  mynnar 
alltså  ut  i  tidens  karaktäristiska  motvilja  för  den  abstrakta  lär- 
domen och  dess  förhärligande  av  de  praktiska  yrkena. 

Det  vilar  över  denna  skildring  mycken  ungdomsglöd  och 
optimism  —  något  av  den  trosvissa  stämning,  som  bar  de  första 
verdandisterna  genom  striderna.  Flera  av  bifigurerna  som  den 
studentikose  skeptikern  Ling  äro  ganska  lustigt  skildrade.  Och 
det  är  verklig  skada,  att  romanen  ej  är  skriven  med  större  konst- 
närlig kraft.  Den  skulle  då  alltjämt  för  svensk -litteratur  vara 
ungefär  vad  Turgenjevs  »Fäder  och  söner»  är  för  den  ryska 
eller  Jacobsens  »Niels  Lyhne»  för  den  danska,  en  hel  genera- 
tions uppgörelse  med  livet.  Geijerstam  har  velat  måla  bryt- 
ningen mellan  tvänne  tidsåldrar,  men  hans  uppfattning  är  för 
doktrinär  och  för  trång  för  att  omspänna  de  många  inslagen  i 
en  dylik  tidernas  väv.  Hans  roman  blir  endast  en  historia  om 
ett  enskilt  fall  och  en  något  för  pamflettartad  sedeskildring. 

Under  de  närmaste  åren  utgav  Geijerstam  novellsamlingen 
Tills  vidare  (1887),  som  innehöll  ett  par  förträffliga  berättelser 
(Bort,  En  ungdoms  dag,  En  smålänning),  samt  Pastor  Hallin 
(1887),  en  av  hans  bästa  romaner.  Den  handlar  om  en  student, 
som  kastat  sig  in  på  teologiska  studier,  men  strax  innan  han 
skall  prästvigas  gripes  av  tvivel.  Ett  ögonblick  tänker  han  att 
byta  om  bana,  men  faderns  fattigdom  tvingar  honom  att  fort- 
sätta.   Han  avlägger  prästeden,  men  allt  är  dött  inom  honom, 


DET  UNGA  SVERIGE 


253 


och  den  unga  flicka,  vid  vilken  han  fäst  sig,  visar  honom  öppet 
sitt  förakt.  Det  hela  formar  sig  till  en  bitande,  men  dock  be- 
härskad satir  mot  den  officiella  kristendomen  —  kanske  en  av 
de  verkningsfullaste,  som  skrivits  i  Sverige.  Här  äro  karaktä- 
ristiken  och  miljöskildringen  lika  väl  träffade,  särskilt  av  livet  i 
den  gamla  biskopsstaden,  där  en  väsentlig  del  av  handlingen 
tilldrager  sig;  och  romanen  innehåller  tvänne  av  Geijerstams 
bästa  kvinnoporträtt:  pastorns  fästmö,  den  käcka  Eva  Bauman, 
och  hans  syster,  Selma,  som  slutligen  gör  uppror  mot  fäderne- 
hemmets kristliga  husordning  och  går  sina  egna  vägar. 

Med  andra  delen  av  Fattigt  folk  (1889),  som  följdes  av 
Kronofogdens  berättelser  (1890),  återvände  Geijerstam  till  de 
socialt  humanitära  skildringar,  som  äro  hans  styrka.  I  den  förra 
av  dessa  samlingar  märkas  så  utmärkta  historier  som  Mor  Lenas 
pojke  och  Petter  ined  ögat  och  i  den  senare  Familjen  på  Skoge- 
rum och  Fadermord.  Den  sistnämnda  verkar  med  livets  egen 
enkla  och  uppskakande  tragik  och  är  byggd  på  gamla  rättegångs- 
handlingar över  ett  ohyggligt  morddrama  på  Öland.  Alla  karak- 
tärerna, särskilt  förbrytartyperna  —  Ingrid  och  hennes  bägge 
söner  —  äro  tecknade  med  säker  och  övertygande  kraft. 

Det  är  utan  tvivel  i  dessa  folklivsskildringar  och  brottmåls- 
historier,  som  Geijerstam  når  höjdpunkten  som  berättare.  Han 
har  intimt  levat  sig  in  i  den  svenska  allmogens  seder  och  upp- 
fattningssätt, han  har  en  djup  och  äkta  medkänsla  med  de  fat- 
tiga och  förtryckta  i  samhället,  och  deras  osammansatta  själsliv, 
som  i  skildringen  tillåter  en  bred  och  kraftig  penselföring,  stod  i 
god  samklang  med  hans  egen  naturs  en  smula  robusta  läggning. 

I  brottmålshistorierna  är  det  också,  som  man  först  varsnar 
en  ny  människouppfattning  och  ett  nytt  konstnärligt  maner.  1 
den  satiriska  sedeskildringen,  som  Geijerstam  ju  gärna  odlat, 
ställas  motsatserna  emot  varandra  så  skarpt  som  möjligt.  Allt 
måste  tecknas  medvetet  och  med  fasta  konturer,  för  att  den 
konstnärliga  effekten  skall  kunna  uppnås.  Men  instinktivt  för- 
stod han,  att  när  han  ville  skildra  de  hemliga  vägar,  på  vilka 
den  först  dunkla  tanken  på  ett  illdåd  smyger  sig  fram  i  själens 
djup,  innan  den  vuxit  sig  så  stark,  att  den  kan  bryta  sig  fram 


254 


DET   UNGA   SV  ER  IGF. 


i  dagsljuset  och  bli  till  handling,  måste  detta  ske  med  andra 
medel.  Brottet  hade  en  annan  logik  än  den  vanliga  handlingen, 
den  föddes  i  själens  djupaste  schakt,  där  drifterna  och  tankarna 
mötas,  sammansnos  och  skjuta  växt.  Som  han  uppfattade  brottet, 
framgick  det  ur  en  strid  mellan  två  viljor  i  människosjälen. 
Brottet  blev  en  förbannelse,  som  vilade  över  individen,  en  drift, 
vilken  för  en  tid  kunde  hållas  nere  men  ej  bekämpas  i  längden, 
en  fix  idé,  en  sjukdom,  som  frätte  omkring  sig.  Hade  han 
förut  betonat  det  medvetna  viljelivet,  kom  han  nu  att  dröja  vid 
det  okända,  det  undermedvetna,  som  plötsligen  uppenbarar  sig 
i  sin  hemlighetsfulla  fasa. 

Under  tiden  började  angreppen  på  naturalismens  satiriska 
och  tendentiösa  samhällsmålningar,  och  dessa  angrepp  voro  icke 
minst  riktade  mot  Geijerstam,  vars  skildringar  obestridligen  ofta 
voro  allt  för  osovrade  och  kunde  mynna  ut  i  betydelselösa  och 
prosaiska  detaljer.  Det  finnes  många  tecken,  som  tyda  på, 
att  dessa  angrepp  träffat  honom  djupt.  Han  tyckes  under 
dessa -år  nästan  hava  tänkt  på  att  övergiva  författarbanan.  Han 
var  en  tid  i  början  av  nittiotalet  anställd  som  ämbetsman  vid 
en  teater,  och  han  ägnade  sig  några  år  så  gott  som  uteslutande 
åt  journalistiken  och  sociala  undersökningar,  vilka  resulterade  i 
flera  skrifter  om  arbetareförhållanden. 

Ur  denna  kris  utgick  han  delvis  förändrad.  Den  forne  posi- 
tivisten hade  blivit  en  mystiker,  optimisten  hade  förvandlats  till 
en  pessimist.  Han,  som  förut  överallt  funnit  ett  lagbundet  sam- 
manhang och  haft  sin  fröjd  i  att  visa,  hur  trådarna  löpte  i  väven, 
tyckes  nu  endast  hava  öga  för  det  dunkla  och  outredda  i  till- 
varon. »Vi  veta  intet,  mörker  omhöljer  oss»,  sådan  är  nu  hans 
ständigt  upprepade  lära:  och  han  ser  nu  sin  uppgift  just  i  att 
avslöja  dessa  själens  hemlighetsfulla  djup.  Hans  berättelser  få 
oftast  formen  av  beslöjade  självbekännelser  eller  åtminstone  intima 
själshistorier.  Den  rikedom  på  detaljer,  som  varit  utmärkande 
för  hans  tidigare  skildringar,   finnes   emellertid  alltjämt  kvar. 

Det  första  arbete,  i  vilket  denna  uppfattning  uppenbarar  sig, 
är  Medusas  huvud  (1895),  som  väl  innehåller  icke  så  litet  själv- 
biografiskt stoff  och  just  skildrar  den  kris,  han  under  dessa  år 


DET  UNGA  SVERIGE 


255 


genomgått.  Tore  Gam,  hjälten  i  berättelsen,  har,  liksom  han 
själv,  börjat  som  en  av  dessa  unga  åttiotalsidealister,  vilka  satte 
in  sin  själ  på  att  kämpa  för  sanning  och  rätt;  men  det  kommer 
ett  ögonblick,  då  han  trött  sjunker  samman  och  uppger  kampen. 
Han  har  stirrat  på  Medusa-huvudet,  på  allt  det  onda  och 
meningslösa  i  tillvaron,  tills  blicken  stelnat.  Geijerstam  har  här 
riktigt  uppfattat  en  kris,  som  icke  är  så  ovanlig  i  den  intellek- 
tuelle arbetarens  liv.  Men  framställningen  är  för  dimmig  och 
pratsjuk,  och  mycket  av  mystiken  är  endast  gottköpsfraser. 
Långt  djupare  griper  han  ned  i  sitt  ämne  i  Vilse  i  lu>et,  som 
skildrar  en  fattig  fader,  som  dödar  sin  älskade  son  för  att  be- 
spara honom  livets  bottenlösa  elände.  Här  har  skildringen  nått 
upp  till  en  sann  och  gripande  verkan. 

I  den  friska  berättelsen  Mina  pojkar  (1896)  har  han  skildrat 
sina  bägge  små  söners  liv  och  äventyr.  I  andra  arbeten  från 
denna  tid  visar  han,  huru  ett  missförstånd  är  nära  att  för  all- 
tid skilja  två  mänskor,  som  eljest  äro  förenade  med  starka  band. 
Så  i  Kampen  om  kärlek  och  Det  yttersta  skäret  eller  i  Äkten- 
skapets komedi.  I  Boken  om  lille-bror,  kanske  Geijerstams  mest 
populära  bok,  där  han  vackert  och  innerligt  tolkat  hemlivets 
poesi,  är  det  det  döda  barnet,  vilket  liksom  genom  en  osynlig 
makt  lockar  modern  efter  sig  över  på  andra  sidan  graven. 

Ofta  äro  motiven  i  dessa  romaner  lyckligt  funna,  men  det 
brister  i  utförandet.  Skildringen  är  för  uttänjd,  och  språket, 
sällan  pregnant,  är  stundom  ytterst  vårdslöst.  Till  hans  bästa 
romaner  under  senare  år  hör  brottmålsskildringen  Nils  Tufvesson 
och  lians  moder  (1902),  som  är  skriven  på  basis  av  det  en  gång 
beryktade  Yngsjömordet. 

Geijerstam  har  också  skrivit  några  dramer,  som  uppförts 
med  framgång,  lustspelen  Svärfar  (1888)  och  Aldrig  i  livet 
(1890)  samt  de  naturalistiska  skildringarna  Per  Olsson  och  hans 
käring,  Lars  Anders  och  Jan  Anders  samt  Förbrytare,  där  hans 
egenskaper  som  folklivsskildrare  göra  sig  lyckligt  gällande. 

Han  dog  1909.  Mot  slutet  av  sitt  liv  blev  Geijerstam  en 
trött  man.  Livet  hade  tagit  tungt  på  honom.  Han  blev  — 
vad  man   knappast  kunde  väntat  av  den  käcke  åttiotals-oppo- 


256 


DET   UNGA  SVERIGE 


nenten  —  den  svenska,  bourgeoisiens  egen  käre  diktare.  Varje 
jul  väntade  den  med  glädje  på  boken  av  hans  hand.  Det  finnes 
väl  i  dessa  romaner,  Farliga  makter,  Karin  Brandts  dröm,  De?i 
gamla  herrgårdsallén  och  vad  de  alla  heta,  vissa  bitar  av  god 
och  äkta  själsmålning,  men  skildringen  översmetas  icke  så  sällan 
av  en  sirapsartad  sentimentalitet,  och  i  brist  på  psykologi  söker 
han  ge  handlingen  ett  konstlat  »dirrende»  liv,  som  den  icke  äger. 

Det  har  redan  framhållits,  att  Geijerstam  —  särskilt  före 
krisen  —  var  en  typisk  åttiotalist.  Så  mycket  mer  typisk,  som 
han  i  stort  sett,  trots  många  solida  och  sympatiska  egenskaper, 
var  en  andrahands-begåvning,  och  hans  diktning  just  är  byggd 
på  de  tvänne  konstitutiva  elementen  i  svenskt  åttiotal,  nämligen 
Ibsen  och  de  stora  ryssarna.  Hans  produktion  under  ungdomsåren 
är  helt  fylld  av  Ibsens  patos;  något  senare  kommer  ett  starkt 
inslag  från  de  ryska  författarna  med  deras  pessimistiska  världssyn 
och  förkärlek  för  dunkla  och  sammansatta  psykologiska  problem. 

Men  det  bör  dock  icke  glömmas,  att  inom  ett  område  är 
Geijerstam  en  självständig  konstnär,  nämligen  allmogeskildrin- 
gens. Som  tolkare  av  svenska  bönders  liv  och  psykologi  har 
Geijerstam  sitt  bestående  värde.  Hans  kärva  och  tunga  stil, 
varma  hjärta,  säkra  blick  och  humoristiska  glimt  komma  här 
till  sin  fulla  rätt.  Det  är  endast  att  beklaga,  att  han  icke  mer 
målmedvetet  ägnade  sig  åt  denna  gren  av  sitt  författarskap. 


II. 

Det  är  ovan  påpekat,  att  man  inom  naturalismen  kan  ur- 
skilja tvänne  riktningar,  dels  en  rent  skildrande,  dels  en  riktning, 
som  upptog  samhällsproblemen  till  diskussion  och  således  blev 


DET   UNGA  SVERIGE 


257 


tendentiös.  I  Frankrike  hade  den  äldre  generationen  som  Flau- 
bert  och  Goncourtarna  tillhört  den  förra  riktningen;  det  var  först 
Dumas  fils  och  Zola,  som  angrepo  institutionerna.  I  Norge  och 
Danmark  hade  likaledes  den  äldre  generationen  som  Björnson  och 
Ibsen  börjat  som  romantici  och  småningom  nått  fram  till  tendens- 
diktningen. I  Sverige  är  det  tvärtom:  det  äldre  åttiotalet  är  över- 
vägande satiriskt,  det  yngre  däremot  söker  objektivt  framställa. 

Till  denna  senare  grupp  hör  Tor  Hedberg.  Han  är  ute- 
slutande betraktaren  bland  dessa  unga  åttiotalister,  man  skulle 
vara  böjd  att  säga  mer  tänkare  än  skald.  Han  ställer  sina 
psykologiska  problem  med  icke  ringa  skarpsinnighet,  men  tan- 
ken får  sällan  det  konkretas  liv  över  sig,  och  skildringen  sak- 
nar allt  för  ofta  färg  och  lyrik.  Stilen  är  tung,  kärv  och  färg- 
lös. Det  vilar  något  inåtvänt,  allvarligt  och  tungt  över  hans 
skrifter,  och  helst  framställer  han  också  de  av  livet  slagna, 
grubblarenaturer,  som  kämpa  en  hård  kamp  med  sina  egna 
tankar.  Han  är  en  allvarlig,  vederhäftig  sanningssökare,  men 
förefaller  ofta  så  flegmatiskt  oberörd  av  de  händelser  han  upp- 
rullar, att  han  har  svårt  för  att  rycka  oss  med. 

Född  1862  debuterade  han,  efter  studier  i  Upsala,  1884  med 
berättelsen  Högre  uppgifter,  som  väckte  ett  visst  uppseende. 
Den  handlar  om  en  ung  flicka  med  teaterblod  i  ådrorna,  som 
drömmer  stort  och  svärmiskt  om  livet,  men  vilken  slutar  som 
maka  åt  en,  man,  som  hon  föraktar;  och  sedan  sinar  livet  ut 
för  henne  i  idel  missräkningar. 

Ännu  större  förväntningar  väckte  JoJiannes  Karr,  som  obe- 
stridligen är  ett  duktigt  arbete  av  en  23-åring.  Det  är  berät- 
telsen om  en  samhällets  paria,  och  hur  han  kämpar  sig  upp  i 
världen.  Johannes  är  naturlig  son  till  en  backstugusittares  dot- 
ter och  en  rik  och  hård  bonde,  som  överger  henne.  Förvildad 
och  förskjuten  växer  han  upp,  och  17  år  gammal  sätter  han 
av  hämndbegär  eld  på  faderns  gård;  efter  uttjänt  straff  får  han 
plats  hos  en  handelsidkerska  på  landet  och  gifter  sig  med  den- 
nas dotter,  sedan  hon  skändats  av  en  herreman.  Hon  älskar 
honom  icke  och  dör,  då  hon  ger  livet  åt  en  son.  Denne  son 
är   den  numera  rike  spannmålspatronens  allt,  och  kring  honom 

17  —  18338.    J>  Mortensen. 


DET   UNGA  SVERIGE 


samlar  han  all  den  ömhet,  han  icke  haft  bruk  för  i  livet;  men 
liksom  han  aldrig  vann  moderns  kärlek,  vinner  han  icke  heller 
sonens.  Denne  är  en  odåga,  som  förslösar  hans  pengar  och 
längtar  efter  hans  död  för  arvets  skull.  Figurerna  äro  kanske 
icke  alltför  intressanta,  men  de  äro  säkert  utformade. 

Bland  Tor  Hedbergs  Skizzer  och  berättelser  finnes  en  novell, 
Långfredag,  i  vilken  en  febersjuk  utbrister: 

»Judas,  sägar  jag.  Ni  är  Judas,  jag  är  Judas,  vi  äro  alla 
Judas.  Har  ni  aldrig  älskat  något,  —  över  allt  annat,  med  allt 
det  bästa  av  er  själv,  —  och  har  ni  dock  icke  förrått  det? 
Jo,  —  ni  har  gjort  det,  —  någon  gång  —  i  edra  hemliga  tan- 
kar, i  djupet  av  ert  hjärta,  —  om  ej  i  öppen  dag.  —  Ni  har 
det,  —  och  jag,  —  och  alla!  —  Har  ni  aldrig  givit  en  Judas- 
kyss,  —  den  svikna  kärlekens  Judaskyss?  —  Jo,  den  bränner 
på  edra  läppar,  —  på  edra  som  på  mina!  Och  ändå  har  ni 
fördömt  och  förbannat  honom,  —  en  tusenårig  förbannelse,  det 
är  ett  brott,  större  än  hans,  ty  han  hade  dock  älskat  en  gång. 
Man  skall  icke  förbanna  den  som  är  olycklig,  —  man  skall  — 
förlåta!  » 

Här  har  man  i  koncentrerad  form  den  psykologiska  tanke- 
gången i  Judas,  eii  passions Jiistoria  (1886),  i  vilken  författaren 
söker  giva  en  ny  tolkning  av  denne  man,  som  förrådde  sin 
mästare  genom  kyssande.  Något  senare  (1895)  omarbetade 
Hedberg  ämnet  till  ett  drama.  Judas  är  en  tungsint  grubblare. 
Han  hör  Johannes  döparens  kallande  röst  i  öknen,  den  griper 
honom,  men  han  vill  icke  lyssna.  Han  vill  leva  i  fred,  han 
vill  ha  ro,  han  hänger  fast  vid  det  jordiska.  Striden  mellan 
dessa  båda  motsatser  fyller  hans  liv.  Men  när  han  möter  Jesus 
i  öknen,  gripes  han  oemotståndligt  av  kärlek  till  honom.  Han 
sluter  sig  till  honom,  men  denna  kärlek  känner  han  småningom 
som  en  boja,  och  för  att  bliva  fri  förråder  han  mästaren.  Han 
hoppas,  att  om  han  dödar  honom,  skall  han  döda  sin  egen 
oro,  sitt  grubbel,  sitt  lidande.  Han  hatar  Jesus  med  hela 
styrkan  av  en  svartsjuk  kärlek.  Men  i  det  ögonblick  han  kys- 
ser Jesus,  och  denne  ser  på  honom,  milt,  förlåtande,  försiggår 
den  stora  förvandlingen  i  hans  själ.    Kärleken  till  allt  mänsk- 


DET   UNGA  SVERIGE 


259 


ligt  fyller  hela  hans  väsen,  all  oro  viker,  och  Judas  går  ut  i 
världen  som  en  Jesu  lärjunge. 

Denna  förklaring  av  förrädaren  verkar  kanske  inte  överty- 
gande, men  den  är  genomförd  med  säker  logik.  Arbetet  ge- 
nomströmmas av  en  mild  humanitet,  som  går  igen  i  de  flesta 
av  författarens  arbeten.  Judas  är  icke  längre  den  avskydde, 
världens  störste  brottsling,  han  är  en  olycklig,  som  man  förlåter, 
därför  att  man  förstår  honom. 

Och  huru  betecknande  för  Tor  Hedberg  är  det  icke,  att 
detta  arbete,  som  kunnat  giva  anledning  till  en  orgie  i  färger, 
är  helt  abstrakt  utformat  i  en  färglös  stil.  Allt  detta  yttre, 
miljöns  brokiga  vimmel,  som  en  Flaubert  introllar  i  sina  orien- 
taliska ämnen,  saknas  i  denna  äkta  nordiskt  tungsinta  bok.  Det 
är  en  ren  själshistoria,  nästan  en  tes,  skriven  med  en  dämpad 
och  kysk  lyrik,  som  i  sin  enkla  linjeföring  och  sina  bleka  fär- 
ger påminner  om  Puvis  de  Chavannes  dekorativa  bilder. 

Under  de  närmaste  åren  utgav  Tor  Hedberg  Skizzer  och 
berättelser  (1887),  där  man  särskilt  märker  den  mystiskt  färgade 
novellen  En  kamp  med  döden  samt  romanen  På  Torpa  gård 
(1888),  en  egendomlig  äktenskapshistoria.  Torsten  Ek  är  en 
duktig  lantbrukare,  men  en  enkel,  osammansatt  natur,  som  ej 
förstår  den  något  svärmiskt  anlagda  hustrun.  Hennes  begäran 
om  skilsmässa  efter  ett  fyraårigt  äktenskap,  under  vilket  hon 
fött  honom  en  dotter,  kommer  över  honom  som  en  överrask- 
ning, och  han  förlåter  icke  hennes  uttryck,  att  »hon  slitit  ont 
hos  honom».  Han  söker  glömma  henne  och  låter  henne  be- 
hålla dottern  för  att  icke  hava  något,  som  påminner  honom 
om  det  förgångna. 

Hustrun  gifter  om  sig  med  en  målare;  efter  några  års  äk- 
tenskap dör  först  denne,  så  hustrun.  Torsten  bjuder  då  dot- 
tern till  sig,  men  stöter  också  henne  ifrån  sig  genom  en  viss 
brutal  kärvhet.  Om  hustrun  vill  han  ej  höra  talas,  ännu  mindre 
om  hennes  andre  make.  Under  dotterns  inflytande  förändras 
han  dock  småningom;  han  inser,  vad  som  brustit  i  förhållandet 
till  hustrun,  och  nu  först  efter  hennes  död  förstår  han  henne 
och   genomlever  med  dottern  vid  sin  sida  i  minnet  och  dröm- 


260 


DET   UNGA  SVERIGE 


men  liksom  än  en  gång  sin  ungdoms  kärlek.  I  denna  berättelse 
liksom  i  flera  följande  spåras  ett  tydligt  inslag  av  rysk  berät- 
telsekonst. Turgenjev  har,  såsom  redan  Sprengel  påpekat,  i 
sin  novell   »Kärlek  efter  döden»  behandlat  ett  liknande  motiv. 

Tor  Hedbergs  utveckling  är  kanske  den  jämnaste  av  alla 
dessa  åttiotalsförfattares.  Fast  han  tillhörde  det  unga  Sverige 
genom  sina  radikala  åsikter,  uppträdde  han  aldrig  som  sam- 
hällsförbättrare  utan  intresserade  sig  redan  i  sina  första  skrifter 
uteslutande  för  psykologien.  Heidenstams  uppträdande  för- 
ändrade icke  heller  hans  uppfattning,  åtminstone  icke  i  nå- 
gon nämnvärd  grad.  Han  svarade  på  Pepita-boken  med  en 
liten  motskrift  Glädje,  och  om  någon  egentlig  kris  i  hans 
författarskap  under  dessa  år  kan  man  icke  tala.  Men  även  han 
har  haft  sina  inre  strider.  Problemen  ha  ställt  sig  för  honom 
i  en  något  annan  dager,  och  diskret  har  han  sökt  tolka  något 
av  det,  som  försiggick  i  tiden,  i  novellen  Ett  eldprov  (1890). 
Den  vill  just  belysa  brytningen  i  det  moderna  livet,  striden 
mellan  känsla  och  tanke,  mellan  idealen  och  verkligheten.  Henrik 
Wilde  har  studerat  i  Upsala,  där  han  vid  21  års  ålder  blivit 
doktor  på  en  avhandling  om  Schelling.  Det  är  en  brådmogen 
kammarlärd,  en  ohjälplig  ideolog  och  världsförbättrare  i  sin 
fantasi,  men  han  känner  alltför  litet  till  livet.  Han  sätter  som 
sitt  mål  att  arbeta  för  mänsklighetens  utveckling.  Ett  av  de 
största  hindren  finner  han  i  kristendomens  paradoxala  lära,  att  män- 
niskan skall  älska  alla,  även  sina  fiender  —  en  lära,  som  endast 
föder  lögn  och  hyckleri.  Allt  detta  filosoferande  utfyller  hans 
samtal  med  Agnes,  som  han  älskar;  hon  känner  sig  dragen  till 
honom,  men  hans  verklighetsskygghet  och  oerfarenhet  komma 
trådarna  att  brista.  Det  blir  en  annan,  som  vinner  henne,  och 
Wilde  känner  sin  värld  störta  samman.  Han  genomlever  en 
tid  av  självransakan  och  går  ut  till  sin  nya  kamp  för  mänsk- 
lighetens utveckling. 

Denna  berättelse  är  allt  för  metafysisk.  Wilde  skulle  kun- 
nat bliva  en  typ  för  den  unga  generation,  som  stormade  fram, 
buren  av  sina  drömmar.  Deras  tanke  ilade  liksom  i  förväg; 
känslorna  kunde  ej  följa  med,  och  därför  kommo  de  att  sakna 


DET  UNGA  SVERIGE 


2ÖI 


»hemkänslan  i  livet»;  men  Wilde  är  nästan  för  smått  tecknad, 
och  det  saknas  flykt  i  framställningen  som  så  ofta  hos  Tor 
Hedberg.  Perspektivet  skulle  varit  vidare;  nu  blir  novellen 
endast  berättelsen  om  Henrik  Wilde  och  ingen  annan.  Men 
här  finnas,  fast  romanen  är  ojämnt  skriven,  vackra  partier. 

Flera  samlingar  smärre  berättelser,  ofta  av  humoristiskt 
innehåll,  ansluta  sig  under  senare  år  till  dessa  större  noveller 
och  romaner,  såsom  Noveller  och  skizzer  (1889),  Nya  berättelser 
och  skizzer  (1892),  Farbror  Agathon  med  flera  noveller  (1894). 
Dessutom  har  Tor  Hedberg  utgivit  ett  par  diktsamlingar,  näm- 
ligen Dikter  (1896)  och  Sånger  och  sagor  (1903).  I  versen  som 
i  prosan  talar  han  sotto  voce,  det  är  lyckodrömmens  och  sakna- 
dens bleka  lyrik,  som  genomströmmar  hans  bästa  dikter. 

»Då  du  din  tomma  hand  mig  ger, 
då  sorgset  du  emot  mig  ler, 
och  böjer  tyst  ditt  huvud  ner, 
ditt  huvud  ner  mot  jord, 
tro  mig,  då  känner  jag  som  bäst, 
hur  ringa  lott  jag  mig  har  fäst, 
som  ej  kan  bjuda  dig  till  gäst 
vid  lyckans  rika  bord. 


Ja,  sagotiden  har  förgått, 

och  jag  kan  tala  till  dig  blott 

det  sorgsna  språk,  som  blev  vår  lott, 

som  blev  vår  lott  på  jord, 

det  fattigdomens  språk,  som  ger 

blott  sorg  till  svar,  där  sorg  den  ser, 

och  blott  kan  hjälpa  den  som  ber 

med  egna  böneord.» 

Stundom  märker  man  även  i  Tor  Hedbergs  tidigare  berättel- 
ser som  i  »Johannes  Karr»  ett  bestämt  dramatiskt  grepp  på 
ämnet.  Det  är  ofta  detta,  som  förlänar  liv  åt  framställningen. 
Under  senare  år  har  han  också  allt  mera  ägnat  sig  åt  drama- 
tiskt författarskap,  det  område,  där  han  otvivelaktigt  nått  högst. 
Hans  tidigaste  försök  i  denna  riktning  var  En  livsgåta  (1886), 
som  dock  icke  gjorde  någon  lycka  på  scenen.    Sedan  har  han 


DET  UNGA  SVERIGE 


skrivit  lustspelet  Nattrocken  (1893),  Guld  och  gröna  skogar  (1895), 
en  lustig  fars,  som  uppbäres  av  den  genomrolige  pratmakaren 
och  vinglaren  Vinckler  d.  ä.,  idédramat  Gerhard  Grim  (1897), 
med  sin  faustartade  motsättning  mellan  liv  och  tanke,  de  två 
små  renässansdramerna  Giorgione  och  Aiitonios  frestelse  (1901), 
utmärkta  genom  sin  vackra  blankvers,  samt  åtskilliga  andra. 
I  dramat  Johan  Ulf stj erna  (1907)  har  Hedberg  skapat  ett  av 
den  moderna  svenska  dramatikens  starkaste  verk.  Handlingen 
tilldrar  sig  i  Finland  under  det  ryska  förtrycket.  Den  unge 
Helge  Ulfstjerna  har  vigt  sitt  liv  åt  dådet  att  dräpa  den  ryske 
guvernören.  Men  fadern,  den  av  årens  strider  en  smula  bittre 
och  förtorkade  poeten,  genomskådar  planen.  Sonens  hängivna 
offervilja  för  fosterlandet  väcker  Johan  Ulfstjernas  ungdomskraft 
på  nytt.  Han  tar  revolvern  ur  sonens  hand  och  utför  själv 
dådet.    »Jag  måste  dö,  för  att  du  må  leva.» 

Tor  Hedberg  har  även  verkat  som  kritiker,  särskilt  av  bil- 
dande konst,  och  hans  kritik  är,  liksom  hela  hans  författarskap, 
präglad  av  hans  humana  och  kultiverade  personlighet. 


III. 

Axel  Lundegård  hade  kanske  mer  personligt  än  de  flesta 
genomlevt  åttiotalets  brytningsår.  Han  var  son  till  en  strängt 
konservativ  kyrkoherde  i  Skåne.  Men  det  är  gammalt  och  väl- 
känt, att  prästsöner  ofta  slå  över  i  oppositionen.  Ju  större 
tryck,  ju  högre  springer  fjädern  i  vädret,  och  Axel  Lundegård 
utvecklade  sig  snart  till  en  djärv  radikal  och  förnekare.  Född 
1 86 1  debuterade  han  efter  ett  par  års  studier  vid  Lunds  uni- 
versitet 1885  med  en  samling  noveller,  I  gryningen.    Det  är  i 


DET   UNGA  SVERIGE 


själva  verket  ett  vekt  romantiskt  gemyt,  som  här  och  annor- 
städes uppenbarar  sig,  men  som  döljes  under  en  självsäker  sati- 
rikers yta,  ungefär  samma  karaktär  som  sonen  i  hans  och 
Ernst  Ahlgrens  roman  »Modern».  Det  kan  ligga  något  retfullt 
över  den  doktrinära  överlägsenhet,  varmed  författaren  gisslar 
sin  omgivning;  man  kan  också  tycka,  att  han  stundom  fäster 
sig  för  mycket  vid  småsaker,  men  han  är  så  ärligt  övertygad 
och  manligt  oförskräckt,  att  man  slutligen  hyser  fördrag  med 
hans  låter.  Han  angriper  det  dåvarande  studentlivets  inne 
stängdhet,  de  råa  sederna,  festernas  officiella  hyckleri  och  deras 
oskönhet  —  isynnerhet  fram  på  nattsidan.  Vad  han  säger  är 
sannt.  Här  finnes  en  ganska  humoristiskt  bitter  historia  om  två 
fattiga  bondestudenters  vedermödor  (Ett  lyckat  skämt).  De 
intressantaste  berättelserna  äro  dock  de  båda,  där  han  tecknar 
ett  par  kvinnoprofiler,  nämligen  Uppgörelse  och  Lycka  I  den 
senare  återges  känsligt  och  vackert  bilden  av  en  kvinna,  som 
under  ett  långt  lidande,  tålmodigt  buret  på  sjuksängen,  gjort 
upp  sitt  konto  med  livet.  Det  är  numera  ingen  hemlighet,  och 
var  det  knappast  då,  att  det  var  Victoria  Benedictssons  drag 
och  hennes  lidandes  historia,  som  här  framställdes. 

Lundegård  hade  under  dessa  år  sitt  fädernehem  i  Hörby, 
och  det  var  där,  som  han  sammanträffade  med  Victoria  Bene- 
dictsson.  Bekantskapen  utvecklade  sig  snart  till  förtroligt  kamrat- 
skap och  litterärt  samarbete,  som  redan  ovan  berörts. 

Under  dessa  år  var  Lundegård  en  av  de  ivrigaste  profeterna 
för  att  sprida  de  radikala  åsikterna.  Han  arbetade  med  ung- 
domlig entusiasm,  uppträdde  flitigt  med  kritiska  och  polemiska 
uppsatser  och  höll  också  en  hel  del  föredrag,  i  vilka  han  käm- 
pade för  radikalismens  genombrott.  Särskilt  den  sexuella  frågan 
intresserade  honom  livligt.  Råheten  i  den  härskande  äkten- 
skapsuppfattningen stötte  honom  tillbaka,  men  han  tog  också 
bestämt  avstånd  från  »handske »-moralen. 

Under  åttiotalets  senare  år  försiggår  en  viss  förskjutning  i 
hans  åsikter.  Lundegårds  uppgörelse  med  det  föregående  tids- 
skedet heter  Röde  prinsen.  Ett  ungdomsliv  i  stämningar  (1889). 
Den  formar  sig  som  en  tillbakablick  över  decenniets  märkligaste 


264 


DET   UNGA  SVERIGE 


händelser,  där  åtalet  mot  Strindbergs  »Giftas»  riktigt  uppfattas 
som  kulminationen  och  början  till  regressen.  Men  tyvärr  äro 
varken  händelser  eller  personer  fullt  fristående  tecknade.  De 
leva  endast  i  den  mån  läsaren  känner  dem  ur  verkligheten. 
»Röde  prinsen»  är  en  nyckelroman,  där  man  hastigt  presen- 
teras för  Strindberg,  Ernst  Ahlgren,  Victor  Lennstrand  m.  fl. 
samtida  personer,  utan  att  man  någonsin  får  en  energiskt  genom- 
arbetad bild  av  tiden.  Max,  den  unge  ädlingen,  som  först  om- 
fattat radikalismens  idéer,  stötes  slutligen  tillbaka  av  demokra- 
tiens oskönhet,  brutalitet  och  brist  på  bildning.  Han  åter- 
vänder till  sin  egen  klass,  företager  utländska  resor  och  gifter 
sig  med  sin  unga  oskyldiga  kusin. 

I  denna  berättelse  förekommer  också  en  kärlekshistoria 
mellan  Max,  som  tror  sig  förstörd  av  en  venerisk  sjukdom, 
och  kusinen  Ellen,  som  dör  av  lungsot,  ett  motiv,  som  något 
erinrar  om  Heine,  synbarligen  en  av  Lundegårds  älsklingsför- 
fattare. Han  har  också  i  La  Mouche  skildrat  dennes  kärlek 
till  Camille  Selden. 

Efter  sin  uppgörelse  med  åttiotalet  antager  Lundegårds 
produktion  en  något  annan  karaktär.  Han  har  skrivit  dels  en 
grupp  av  större  romaner  och  smärre  berättelser  med  ämne  ur 
nutiden,  dels  en  serie  av  historiska  romaner. 

I  flera  av  nutidsromanerna  äro  ämnena  erotiska  och  tonen 
sentimental  och  romantisk.  Man- kan  gärna  säga  hyperroman- 
tisk.  Och  denna  sentimentalitet  går  så  på  bredden,  att  roma- 
nerna tänjas  ut  och  bli  långtrådiga.  Samma  tanke  och  samma 
situationer  upprepas  ideligen.  Dessutom  har  man  ofta  svårt 
att  dela  författarens  uppfattning  av  personer  och  förhållanden. 

Detta  är  t.  ex.  fallet  i  nutidsromanen  Titcmia  (1892).  Den 
unga  själfulla  och  ömma  grevinnan  Maria  Lindenow  älskar  livet 
igenom  den  dumme  och  obildade  lantjunkaren  Casimir  du  Camp. 
Och  dock  har  hon  vid  sin  sida  en  man  av  helt  annat  värde, 
den  intelligente,  ståtlige  världsmannen  Eric  Lindenow,  som  om- 
fattar henne  med  en  sådan  lidelse  och  beundran.  Men  det  är, 
som  om  han  icke  funnes  till  för  henne. 

Redan  namnet  för  ju  tillbaka  till  »Midsommarnattsdrömmen», 


DET   UNGA  SVERIGE 


265 


där  Shakespeare  så  kvickt  och  vemodigt  i  de  olika  kärleks- 
parens förvillelser  belyser  den  gamla  sanningen:  kärleken  är 
blind.  I  några  groteska  scener  visar  han  där  bl.  a.,  hur  den 
sköna  fédrottningen  Titania  är  förälskad  i  den  till  en  åsna  för- 
vandlade vävaren  Botten.  Vi  förstå  så  väl  det  bittra  vemod, 
som  döljer  sig  bakom  dessa  eljest  så  uppsluppna  scener.  Shake- 
speare har  i  en  graciös,  satirisk,  tragikomisk  situation  återgett 
ett  högst  omaka  pars  kärlek,  och  vem  har  icke  i  verkligheten 
sett  den  återupprepas? 

Men  om  detta  ämne  har  Lundegård  skrivit  en  stor  roman 
i  två  delar.  Huru  är  detta  möjligt?  Ämnet  erbjuder  ju  intet 
tillfälle  till  utveckling.  Vad  är  enformigare  eller  mindre  hän- 
delserikt än  en  lycklig  kärlek?  Om  kärleken  toge  slut,  om 
Maria  en  vacker  dag  med  avsky  vände  sig  bort  från  Casimir  och 
i  stället  räckte  sin  hand  åt  Eric,  då  kunde  det  blivit  en  historia. 

Möjligen  skulle  ämnet  från  modern  psykologisk  synpunkt 
kunna  behandlas  så,  att  man  finge  en  förklaring  på  det  egen- 
domliga fenomenet.  Lundegård  försöker  verkligen  en  gång 
giva  oss  något  dylikt,  men  det  upptar  endast  ett  par  sidor  och 
utgöres  av  några  reflexioner,  växlade  mellan  läkaren  och 
diplomaten.  Varom  handlar  då  romanen?  Den  handlar  om 
herr  Lundegårds  indignation  och  förvåning  över,  att  Maria 
älskar  Casimir.  Och  han  söker  motivera  det  berättigade  i  denna 
indignation.  Han  är  på  ett  par  hundra  sidor  upprörd  över 
skådespelet,  att  en  så  enfaldig  och  rå  man  skall  äga  en  så 
förtjusande  hustru.  Hela  romanen  igenom  bibehåller  han  denna 
ställning  som  den  utanför  stående  tredje,  vilken  undrar,  varför 
dessa  två  äro  lyckliga.  Han  bokstavligen  förföljer  Casimir,  som 
vore  han  en  rival.  Han  anför  betydligt  flera  skäl,  varför  Maria 
icke  borde  älska  Casimir,  än  orsaker  till,  varför  hon  nu  verk- 
ligen gör  det.  Casimir  har  visserligen  aldrig  kunnat  lära  sig 
mer  än  att  läsa  och  skriva  och  Mårten  Luthers  lilla  katekes,  han 
förstår  sig  icke  på  statyer  och  operamusik,  men  det  finns  otvivel- 
aktigt andra  egenskaper  än  de  intellektuella,  som  kunna  väcka  en 
kvinnas  kärlek,  och  när  allt  kommer  omkring,  är  det  ju  en  ej  allt- 
för ovanlig  syn,  att  en  intelligent  kvinna  älskar  en  enfaldig  man. 


266 


DET  UNGA  SVERIGE 


Under  senare  år  har  Lundegård  huvudsakligen  sysslat  med 
författandet  av  historiska  romaner.  Hans  Struensee  söker  giva 
en  tolkning  av  den  danske  upplysningsmannens  levnad  och 
karaktär.  Boken  intresserar  icke  minst  genom  det  livfulla  galleri 
av  samtida  personligheter,  som  fyller  de  tre  delarne.  Slutligen 
har  han  ägnat  tre  romaner  i  krönikeform  åt  skildrandet  av 
Drottning  Margaretas,  Drottning  Filippas  och  Drottning  Cillas 
öden.  Man  märker  överallt  i  dessa  arbeten,  med  vilket  intresse 
författaren  fördjupat  sig  i  studiet  av  ämnet,  huru  omsorgsfullt 
han  förberett  det,  och  med  vilken  omvårdnad  han  nedskrivit 
det.  Lundegård  är  i  sina  bästa  ögonblick  en  talangfull  berät- 
tare, blott  något  omständlig,  och  en  samvetsgrann  konstnär. 
Stort  arbete  lägger  han  ned  på  stilen,  som  dock  ofta  saknar 
friskhet  och  naturlighet.  Han  har  som  historisk  författare  upp- 
nått en  icke  ringa  popularitet. 


IV. 

En  utveckling  för  sig  bland  denna  generations  män  har 
Georg  Nordensvan.  Han  är  född  1855  och  skulle  först  blivit 
officer,  men  en  bröstsjukdom  tvingade  honom  att  avbryta  denna 
bana.  Han  blev  nu  målare,  genomgick  akademien  och  for  till 
Paris  för  att  vidare  utbilda  sig,  men  samtidigt  vaknade  hans 
intresse  för  vitterheten.  Han  debuterade  1877  med  romanen 
Framtidsmän,  på  vilken  följde  ett  par  andra  berättelser,  som 
dock  alla  förråda  nybörjaren.  Han  ägnade  sig  även  under  en 
följd  av  år  åt  journalistisk  verksamhet  i  olika  Stockholmstid- 
ningar, och  har  där  verkat  som  en  framstående  och  vederhäftig 
kritiker  både   av  litteratur  och  konst.    Samtidigt  utgav  han 


DET   UNGA  SVERIGE 


267 


emellertid  flera  romaner  och  berättelsesamlingar,  såsom  /  har- 
nesk (1882),  Penseldrag,  skizzer  och  studier  (1883),  Skuggspel 
(1884),  Figge  (1885).  Lek  (1887),  Silkeskaninen  (1894)  samt 
dessutom  ett  par  dramatiska  arbeten,  Barnet  (1882)  och  den 
ofta  spelade  Fästmanssoffan  (1902).  —  Från  och  med  nittiotalet 
drog  han  sig  mer  tillbaka  från  skönlitteraturen  och  ägnade  sig 
huvudsakligen  åt  konsthistoriskt  skriftställarskap,  där  han  gjort 
en  betydande  insats. 

Som  man  ser  av  denna  hastiga  översikt,  finnes  det  en  oro 
i  Nordensvans  väsen,  en  mångsidighet  i  hans  begåvning,  som 
kastar  honom  från  det  ena  området  till  det  andra.  Denna  oro 
ökas  kanske  i  någon  mån  därav,  att  han  —  ett  par  år  äldre 
än  de  övriga  författarna  av  denna  krets  —  hänger  starkare  fast 
vid  det  gamla.  Hans  första,  ännu  i  mycket  omogna  skildringar: 
»Framtidsmän»,  >-I  Kasern»,  »Skattsökarne»  bära  prägel  av  sex- 
tiotalsromanens teknik  och  uppfattningssätt,  och  detta  gäller  i 
viss  mån  även  om  /  harnesk,  hans  första  mera  allvarliga  arbete; 
men  här  bryta  också  åttiotalets  nya  stämningar  igenom.  Det 
finnes  nog  icke  så  få  självbiografiska  drag  i  denna  roman  både 
i  den  utmärkta  skildringen  av  barndomen  och  i  teckningen  av 
hjältens  karaktär.  Denne  är  en  orolig  ande,  som  slites  mellan 
denna  brytningstids  idéer.  Helge  Rosenborg  är  till  yrket  löjt- 
nant, en  älskvärd  och  begåvad  ung  man,  men  hans  strävan 
går  ut  på  att  bliva  skald  och  säga  samhället  sanningen  1 
ansiktet: 

»Jag  har  visserligen  ibland  funderat  på  att  slå  larm  i  lägret, 
ty,  ser  du,  om  jag  släppte  mig  lös,  så  blev  jag  en  vänsterman, 
så  mycket  är  säkert,  fast  du  kanske  inte  tror  det  om  hans 
majestäts  trogne  tjänare,  —  och  då  skulle  du  se,  huru  yrvakna 
fysionomier  med  nattmössor  på  skulle  titta  ut  ur  alla  hål,  och 
hur  man  skulle  svära  över  fridstöraren.  Och  när  det  var  gjort, 
skulle  jag  visst  slänga  larmtrumman  i  något  dike  och  loma 
av  under  djup  ånger  över,  att  jag  ställt  till  ett  sådant  uppträde, 
när  jag  inte  visste,  varför  jag  störde  det  goda  folket  i  dess  söta 
sömn.  Och  sedan  skulle  jag  själv  gå  och  lägga  mig  med  natt- 
mössan  ned  över  båda  öronen.    Jag  tycker  inte  om  strid,  jag 


268 


DET   UNGA  SVERICxE 


blir  nedslagen  av  första  hätska  ord,  som  riktas  mot  mig  eller 
mot  mina  idéer.  Därför  uttalar  jag  sällan,  vad  jag  känner, 
utan  låter  hellre  folk  tro,  att  jag  ingenting  bär  under  min  vad- 
derade vapenrock.  Och  det  tror  jag  visst  själv  också.  Då  åt- 
njuter jag  åtminstone  medborgerligt  förtroende  och  får  kanske  till 
och  med  pension  på  gamla  dagar.   Det  här  var  en  lång  predikan.» 

Han  skriver  på  en  roman  »I  harnesk»,  i  vilken  han  skall 
företaga  sin  stora  uppgörelse  med  samhället.  Men  han  är  för 
vek  och  för  skeptisk,  en  drömmare  och  fantast,  som  går  på 
ackord  med  livet  och  sviker  den  kvinna,  han  så  varmt  älskat. 

Berättelsen  saknar  klara  linjer  och  skärpa  i  analysen,  i  det 
författaren  för  mycket  fördjupar  sig  i  detaljer.  Han  erinrar  om 
sin  hjälte,  vilken  berättar  om  sig  själv,  att  han  redan  som  skol- 
gosse var  olycklig  för  sitt  barnsligt  livliga  lynnes  skull,  han 
kunde  alls  icke  behärska  sig  eller  dölja  sina  känslor,  han  hade 
en  olycksalig  talang  att  genast  se  det  utmärkande  och  i  syn- 
nerhet det  löjliga  hos  personer.  Han  liksom  tappar  helheten 
inför  livets  brokiga  mångfald. 

Men  det  finnes  i  denna  roman  flera  förträffligt  tecknade 
figurer  som  Anhild,  Helges  älskade,  och  Rolf,  skriftställaren.  Och 
här  finnas  stämningsfulla  och  kvicka,  friskt  återgivna  situationer. 

Det  norska  inflytandet  är  mycket  tydligt  i  denna  roman. 
Helges  själsstrid  bär  prägel  av  den  motsättning  mellan  samhälle 
och  individ,  som  Ibsen  först  skarpt  formulerade.  I  berättelsens 
färg  märker  man  även  Björnson,  och  Anhild  har  drag  gemen- 
samma med  »Fiskerjenten». 

Den  typ,  som  Nordensvan  tecknat  i  Helge,  återvänder  sedan 
flera  gånger  i  hans  följande  skildringar,  på  olika  sätt  nyanse- 
rad, vittnande  om  den  kamp,  som  hela  detta  problem  vållat 
den  unga  generation,  som  bröt  igenom  det  gamla  åskådnings- 
sättet och  framför  allt  krävde  sanning  i  tanke  och  handling.  I 
novellen  Framgång  ha  vi  en  mångsidigt  begåvad  natur,  som 
på  olika  sätt  smular  sönder  sitt  eget  jag  och  slutar  som  präst. 
I  de  små  vackra,  så  omedelbart  formade  skizzer,  som  Norden- 
svan kallat  Skuggspel,  heter  han  Jacques,  skeptikern,  som  har 
ett  så  skarpt  öga  för  all  humbug,  egen  såväl  som  andras,  men 


DET   UNGA  SVERIGE 


269 


som  slutar  med  att  själv  slå  av  på  sina  svärmiska  fordringar, 
»arbeta  för  dagspenning  och  låta  fem  vara  jämnt  —  tills  vidare». 
Överallt  skildrar  han  en  personlighet,  som  börjar  sitt  liv  med 
en  översvallande  idealitet,  som  vill  bli  något  men  ej  blir  det, 
och  denna  skildring  utföres  med  en  satir,  som  i  själva  verket 
är  bitande  skarp,  men  som  så  hänsynsfullt  insvepes,  att  man 
knappast  märker  eggen. 

I  novellen  En  silkeskanin  är  huvudpersonen  en  ung  officer, 
baron  Sixten,  som  en  gång  trötts  skola  bliva  en  heder  för  armén, 
men  nu  lever  glada  dagar,  förnöter  sin  tid  vid  spelbordet  och 
förälskar  sig  i  en  ängalikt  utseende,  men  kallt  beräknande  varieté- 
dam.  Slutligen,  när  hans  affärsställning  är  ohållbar,  måste  han 
bita  i  det  sura  äpplet  och  gifta  sig  med  en  stenrik,  men  till 
åren  kommen  och  föga  vacker  adelsdam.  Denna  utveckling  är 
framställd  med  spetsig  ironi,  men  som  alltid  hos  Nordensvan 
utan  något  märkbart  patos.  Här  skulle  det  eljest  legat  nära 
att  få  fram  en  bredare  penselföring.  Ty  ämnet  rör  sig  i  själva 
verket  om  vissa  missförhållanden  i  svenska  armén,  bristen  på 
entusiasm  och  målmedvetenhet  i  arbetet,  det  slentrianmässiga  i 
uppfattningen.  Motsatsen  till  Sixten  är  kapten  Reuter,  den 
energiske  officern,  helt  uppgående  i  sitt  yrke,  som  i  en  liberal 
tidning  skrivit  artiklar  mot  det  rådande  systemet  och  som  skjuter 
sig,  när  han  därför  blir  förbigången.  Om  författaren  fullföljt 
detta  uppslag,  hade  novellen  blivit  en  hel  samhällsskildring,  nu 
är  den  däremot  endast  en  karaktärsstudie,  men  som  sådan  en 
av  författarens  bästa. 

I  själva  verket  är  Nordensvans  egentliga  område  den  mindre 
skissen  och  novelletten,  skrivna  i  en  livlig  och  pregnant  stil. 
Nordensvan  har  skarpt  öga  för  det  måleriska.  Han  har  lärt 
mycket  av  fransmännen,  kanske  icke  minst  av  bröderna  Gon- 
court,  med  vilka  han  i  så  mycket  har  lynne  och  intressen 
gemensamma.  Liksom  dessa  är  han  själv  förtrogen  med  ritstift 
och  pensel,  han  älskar  att  fördjupa  sig  i  kulturens  och  konstens 
värld,  och  hans  eget  framställningssätt  har  något  av  samma 
impressionism,  som  utmärker  dessa  fullblodsparisare,  vilka  över- 
allt äro  på  jakt  efter  det  karaktäristiska  och  säregna. 


270 


DET   UNGA  SVERIGE 


Nordensvans  mästerverk  och  mest  populära  novell  är  Figge'1 , 
en  serie  skildringar  ur  konstnärslivet  i  Stockholm  och  Paris. 
Figge  verkar  som  en  glad  färgfläck  bland  åttiotalets  mörkare 
toner.  I  sin  impressionistiska  och  livfulla  stil  skildrar  Norden- 
svan just  den  stora  brytningen,  som,  ungefär  samtidigt  med 
naturalismens  inträngande  i  litteraturen,  försiggick  i  måleriet, 
brytningen  mellan  DiisseldorfT  och  Paris,  mellan  friluftsmåleriets 
friska  färger  och  den  gamla  ateljékoloriten.  Huvudintresset 
knyter  sig  framför  allt  till  framställningen  av  de  olika  konstnärs- 
typerna, av  vilka  den  oförbrännelige  Figge  tar  lejonparten.  Han 
är  bohémen,  som  aldrig  tänker  på  yttre  framgångar,  som  struntar 
i  publiken,  som  målar,  »ty  så  roar  mig  att  måla».  Han  talar 
sin  tokroliga  artistjargon,  faller  i  hänryckning  över  dagrars  och 
färgers  spel  och  köper  en  tub  kadmium  för  sin  sista  middags- 
krischa.  Och  så  en  vacker  dag  har  Figge  slagit  igenom  och 
är  berömd.  Den  sorglösa  stämningen  i  den  unga  svenska 
artistkolonien  i  Paris  på  denna  tid  återspeglas  utmärkt  i  det 
bekanta  yttrandet:  »Pappa  har  ingenting,  och  jag  har  ingenting, 
men  det  gör  ingenting». 

En  helt  annan  konstnärstyp  är  Svante,  utan  större  begåv- 
ning, men  strävsam  och  borgerligt  aktpågivande  på  publikens 
smak.  Han  får  stora  inkomster,  medaljer  och  en  hovcharge, 
men  känner  sig  slutligen  sviken  på  livet  och  sig  själv.  Ämnet 
och  typerna  erinra,  dock  i  största  allmänhet,  om  bröderna  Gon- 
courts  roman  »Manette  Salomon». 

Det  fängslande  i  Nordensvans  novell  är  just  den  omedelbara 
friskhet  och  humor,  varmed  hela  Figges  så  osammansatta  och 
dock  så  skiftande  karaktär  är  given.  Han  lever  i  varje  fiber, 
man  tycker,  att  man  skakat  hand  med  honom  och  skrattat  åt 
hans  löjligheter  och  infall  —  och  det  är  icke  om  så  många  av 
åttiotalets  typer  man  kan  säga  detsamma.  Alltför  ofta  förefalla 
de  importerade  från  andra  sidan  Kölen,  och  sitt  liv  tillbringa 
de  icke  så  sällan  i  molnen. 

1  "Figge»  fortsattes  1887  med  kapitlen  Hur  Figge  kom  hem  och  Figge  var 
kär  en  gång  i  samlingen  Lek  samt  1890  med  novellen  Hvad  Figge  blev.  I  kalen- 
dern Nornan  1898  finnes  ännu  ett  kapitel,  Figges  yngste  bror. 


DET   UNGA  SVERIGE 


27I 


V. 

Ar  1885  debuterade  en  ung  författarinna,  som  dolde  sig 
under  signaturen  Stella  Kleve,  men  som  snart  avslöjades  som 
en  ung  skånsk  godsägaredotter,  Mathilda  Kruse,  med  en  liten 
roman  Berta  Funcke.  Det  vore  synd  att  säga,  att  den  fick 
något  vänligt  mottagande  i  den  svenska  pressen.  Antingen 
tegs  den  ihjäl  eller  också  avfärdades  den  i  vresiga  och  indig- 
nerade ord.  Särskilt  kvinnosakskvinnorna  voro  djupt  förgrym- 
made. Obestridligen  kunde  anmärkningar  göras.  Den  kvinno- 
typ, som  författarinnan  skildrade,  en  hypernervös  och  osund, 
nästan  hysterisk  varelse,  torrt  medveten,  konventionell,  tillgjord 
och  pretentiös,  var  icke  sympatisk;  och  boken  var  skriven  i  ett 
rätt  affekterat  man.ér,  lånat  från  Herman  Bang,  och  på  ett  språk, 
som  var  hälft  danskt  och  hälft  franskt,  men  sällan  ren  svenska. 
Likvisst  kunde  boken  förtjänat  ett  bättre  mottagande,  ty,  skriven 
av  en  tjugoårig  författarinna,  vittnade  den  om  en  ovanlig  intelli- 
gens och  en  djup  sanningskärlek  utan  stora  låter.  Författarinnan 
hade  gjort  den  upptäckten,  att  dessa  små  änglar,  som  vi  kalla 
kvinnor,  och  som  så  ofta  figurera  i  romanerna,  icke  voro  idel 
själ  utan  även  materia,  att  de  stundom  ledo  av  bleksot  och  att  de, 
enligt  vad  läkaren  upplyste,  borde  bortgiftas  för  att  åter  bli 
friska.  Upptäckten  var  visserligen  icke  ny,  men  hittills  hade 
ingen  kvinna  med  den  oförfärade  öppenhet  som  Mathilda  Kruse 
vågat  utsäga  den  —  och  härav  kom  hennes  medsystrars  stora 
indignation. 

Berta  Funcke  är  en  ung  flicka,  en  fin-de-siécle-typ  av  nervös 
läggning  och  sensuella  anlag,  på  ytan  kall  men  med  brinnande 
sinnen,  längtande  efter  kärleken  och  mannen,  men  alltför  blodlös 
att  gripas  av  en  stark  lidelse,  livstrånande  men  utan  livskraft. 
»Ty  den  som  spiller  bort  sin  livskraft  droppe  för  droppe,  styckar 
sitt  livs  lidelse  i  små  begär  och  små  böjelser;  den,  som  giver 
bort  hela  sitt  kapital  i  skiljemynt  —  den  måste  stå  ovederhäf- 
tig inför  de  stora  fordringarna.»  Berta  Funcke  tror  icke  på 
kvinnoemancipationen,  ty  kvinnorna  skola   aldrig  upphöra  att 


272 


DET   UNGA  SVERIGE 


älska.  »Och  då  man  älskar  —  då  är  man  ju  icke  fri.  Man 
offrar  allt,  vad  man  har  —  pengar,  samhällsställning  —  allt  — 
alltsammans.» 

Berta  Funcke  är,  vad  fransmännen  kalla  en  demi-vierge,  hon 
leker  och  flirtar  med  männen,  men  hejdar  sig  alltid  i  tid,  giver 
sig  aldrig  helt  hän,  utan  nöjer  sig  med  flyktiga  beröranden, 
med  en  lång,  »sugande  kyss»;  hon  råkar  därför  i  en  upphets- 
ning, som  aldrig  stillas,  och  börjar  lida  av  bleksot  och  förstörda 
nerver.  När  hon  efter  en  serie  av  dylika  halva  erotiska  erfaren- 
heter tröttnat  på  att  brinna,  kastar  hon  sig  utan  kärlek  i  ar- 
marna på  en  gammal  man  av  förnäm  börd  och  samhällsställning, 
som  kan  tillfredsställa  hennes  mondäna  pretentioner. 

Analysen  av  denna  något  anormala  varelses  själsliv  och 
hudförnimmelser  är  emellertid  gjord  med  stor  klarhet  och  skärpa, 
och  den  lilla  boken  är  i  själva  verket  en  bekännelseskrift  av 
samma  hänsynslösa  art  för  kvinnornas  vidkommande  som  Strind- 
bergs »Giftas»  för  männens. 

Dessa  åsikter  gillades  icke  av  kvinnosakskvinnorna,  som 
stämplade  Berta  Funcke  och  hennes  författare  som  »en  före- 
teelse av  kvinnlig  förnedring».  Även  Ernst  Ahlgren,  säkerligen 
obehagligt  berörd  av  det  osunda  och  ytligt  mondäna  i  Berta 
Funckes  apparition,  så  olikt  hennes  egen  natur,  har  ett  uttalande 
i  sina  memoarer,  som  tyder  på,  att  hon  ej  kände  sig  tilltalad 
av  boken.  Mathilda  Kruse  blev  emellertid  icke  emancipations- 
damerna svaret  skyldig.  Hon  är  en  av  de  första,  som  gör  front 
mot  allt  det  överdrivna  i  kvinnorörelsen,  mot  allt  detta  teoreti- 
serande  om  en  kärlek,  som  i  grunden  icke  var  någon  kärlek.  —  I 
tidskriften  »Framåt»  skrev  hon  en  djärv  och  kvick  liten  artikel 
1886   »Om  efterklangs-  och  indignationslitteraturen  i  Sverige». 

»Ibsen  har  mycket  på  sitt  samvete;  —  hade  han  bara  ett 
ögonblick  kunnat  ana,  att  hans  käcka  Nora  skulle  bli  moder 
till  en  sådan  härskara  av  moraliskt  förfördelade  och  undertryckta 
damer,  så  tror  jag,  att  han  till  vad  pris  som  helst  låtit  henne 
stanna  i  sitt  »Dukkehjem»  och  dras  med  mannen,  så  gott  hon 
kunnat.  Dernäst  är  det  Otto  Benzon,  som  får  bära  ansvaret. 
Håren  skulle  resa  sig  på  hans  huvud,  om  han  visste,  vilka  följ- 


DET  UNGA  SVERIGE 


273 


der  hans  muntra  »Skandale»  har  dragit  över  den  teaterbesö- 
kande Stockholmspubliken.  Afton  efter  afton  vackla  ett  par 
stackars  förförda  offer  över  tiljorna  i  »Nyan»  och  »Dramatiskan», 
och  eländiga  manspersoner  med  erotiska  tendenser  och  ohjälp- 
ligt förmörkade  moralbegrepp  stukas  till  jorden  under  paten- 
terade  slutrepliker.  Ja,  är  där  i  Danmark  någon  högerman,  som 
har  lust  att  taga  en  riktigt  raffinerad  hämd  över  utfallen  i 
»Provisorisk»,  så  skall  man  bara  stappla  upp  för  herr  Benzon 
alla  fru  Agrells  dramer  —  enakts,  tvåakts  och  treakts  —  plus 
fru  Bartelsons  »Efterspel»  och  Bärgtoras  »Kärlek»  —  och  kan 
han  tvingas  att  läsa  igenom  dem,  följa  sin  egen  Karen  genom 
alla  namnförändringar  och  förvandlingar  ända  in  i  tredje  och 
fjärde  led,  tills  hon  blir  färglös  och  avbleknad  som  en  skugga, 
så  tror  jag  nog  den  kvicke  skämtaren  skall  känna  sig  grundligt 
ångerfull  och  ohygglig  till  mods  .  .  .  Fruarna  äro  värst.  Snart 
kunna  de  icke  berga  sig  smekmånaden  ut,  förrän  de  skriva  en 
eller  annan  liten  novell,  eller  åtminstone  en  liten  dramatisk  situa- 
tion —  bara  en  liten  en,  på  femtio  sidor  —  med  han  och  hon 
på  var  sin  sida  om  ett  nattduksbord,  och  med  en  slutreplik, 
som  med  sina  två  eller  tre  rader  obarmhärtigt  blottar  samhällets 
hundrade  lögner  och  missbruk  och  för  den  uppskakade  läsaren 
öppnar  ett  oändligt  perspektiv  av  oförrätter  och  elände. 

Herre  Gud,  det  är  naturligtvis  sannt  allt,  vad  de  säga  —  sam- 
hällslagarne äro  allt  för  milda  mot  mannen  och  allt  för  stränga 
mot  kvinnan  —  men  nu  veta  vi  det  ju  alltsammans  .  .  .  Det  är 
sagt  —  låt  oss  då  äntligen  slippa  att  oupphörligt  höra  det  om 
och  om  igen. 

Eller  inse  de  icke  dessa  damer,  som  alla  mera  äro  besjälade 
av  ädelt  nit  för  kvinnofrågan,  än  egentligen  utrustade  med  någon 
större  litterär  begåvning,  att  ju  mera  man  bråkar  med  och 
omsäger  denna  sak,  desto  starkare  skall  reaktionen  bli,  ja,  att 
de  rent  ut  riskera,  att  alla  deras  verkligen  goda  bemödanden 
dränkas  i  böljor  av  skratt.  Ty  att  en  reaktion  skall  komma, 
det  är  där  icke  längre  fråga  om,  eftersom  den  redan  har  bör- 
jat .  .  .  uppslaget  till  reaktionen  är  redan  givet,  Strindberg  har 
skrivit  'Giftas'.» 

1 8  —  1S338.   /.  Mortensen. 


274  *  DET  UNGA  SVERIGE 

Stella  Kleve  skrev  ytterligare  i  »Framåt»  en  novell,  »Pyrr- 
hussegrar»,  av  ungefär  samma  innehåll  som  »Berta  Funcke», 
vilken  väckte  en  sådan  storm  av  ovilja,  att  den  lär  ha  bidragit 
till  att  tidskriften  icke  blev  långlivad. 

Hon  fortsatte  detta  avslöjande  av  kvinnornas  sensualitet  och 
sitt  fälttåg  mot  kvinnoemancipationen  i  Alice  Brandt  (1888). 
Boken  är  väl  knappast  som  helhet  lyckad,  men  där  finnes  t.  ex. 
en  konversation  mellan  några  helt  unga  flickor  i  ensamheten, 
om  herrar  och  religion  och  sista  förlovningen  och  kärlekens 
renhet  —  allt  lustigt  och  träffande  återgivet.  Stella  Kleves 
små  fröknar,  »lystna  på  äventyr  och  erotik  som  på  sötsaker», 
prata  gärna  om  det  man  icke  talar  om  i  salongerna.  Över 
huvud  finnas  här  åtskilliga  bidrag  till  den  moderna  kvinnans 
psykologi.  Men  även  denna  hennes  andra  roman  emottogs 
mycket  kallt  av  kritiken. 

Om  författarinnan  fortsatt  på  denna  väg,  hade  hon  mognat 
och  utvecklats,  och  det  är  väl  troligt,  att  hon  slagit  igenom  och 
dragit  publiken  med  sig.  Nu  äro  hennes  böcker  endast  tids- 
belysande  små  utkast  till  en  ny  kvinnopsykologi,  men  utan 
större  betydelse. 

Stella  Kleve  tröttnade  och  var  tyst  under  åtskilliga  år.  Hon 
gifte  sig  och  slog  sig  ned  i  Danmark.  Stella  Kleve  blev  fru 
Mailing.  Men  1894  utkom  i  ståtlig  utstyrsel  anonymt  en  histo- 
risk skildring  En  roman  om  förste  konsuln.  Denna  bok  väckte 
icke  ringa  uppseende,  och  man  gissade  hit  och  dit,  vem  som 
kunde  vara  författaren.  Bland  annat  utpekades  ett  av  den  syd- 
svenska universitetsstadens  största  snillen,  då  docent  i  historia 
och  känd  som  en  stor  Napoleonsbeundrare.  Antagandet  var 
tämligen  okritiskt.  Det  behövdes  endast,  att  man  öppnade 
boken  för  att  se,  att  den  var  skriven  av  en  kvinna.  Ty  den 
översvallande  sentimentala  kärlek,  varmed  den  store  krigaren  och 
statsmannen  omfattar  den  unga  adelsfröknen  Edmée-Louise  de 
La  Feuillade,  erinrar  allt  för  mycket  om  damromanernas  smäk- 
tande  hjältar,  som  icke  hava  någon  annan  sysselsättning  än  att 
älska.  Det  hade  däremot  Napoleon,  vilken,  om  man  undantager 
hans  ungdomssvärmeri  för  Josephine,  vanligen  behandlade  sina 


DET  UNGA  SVERIGE 


275 


kärleksäventyr  på  flyktigt  krigarsätt.  Men  arbetet  gav  en  le- 
vande och  intressant  skildring  av  tidens  seder,  som  synbarligen 
fotade  på  ingående  studier  av  memoarlitteraturen.  Där  finns 
någonting  av  kejsartidens  glans  och  raska  tempo  och  icke  minst 
en  kvinnas  blick  för  accessoarerna  och  toaletterna.  Det  visade 
sig  snart,  att  boken  var  författad  av  fru  Mailing,  och  med  denna 
slog  hon  igenom.  Hon  har  sedan  skrivit  en  följd  av  historiska 
skildringar,  som  Fru  Guvernören  av  Paris,  Eremitageidyllen,  och 
även  behandlat  modernare  ämnen  som  Skyttes  på  Munkeboda, 
Malin  Skytte  o.  s.  v. 

Stella  Kleve  hade  emellertid  tystnat  för  alltid.  Det  var  nu 
fru  Mailing,  som  talade,  salongsromanernas  och  herrgårdsidyl- 
lernas fru  Mailing.  Det  en  smula  tunna  blodet  i  hennes  första 
böcker  har  här  blivit  ännu  tunnare.  Och  av  den  djärvt  natura- 
listiska psykologien  finns  icke  längre  ett  spår. 

Till  denna  generation  av  författare  höra  även  Oscar  Levertin 
och  Ola  Hansson;  men  den  förres  livsgärning  faller  huvudsak- 
ligen inom  nästa  period,  varför  den  lämpligast  där  skildras  i 
sin  helhet.  Och  Ola  Hansson  intager  i  många  avseenden  en 
plats  för  sig  och  kräver  därför  ett  särskilt  kapitel. 


OLA  HANSSON 


SLUTET  AV  ÅTTIOTALET  ÄR  EN  OROLIGT 
sökandets  tid.  Det  vaknar  ett  nytt  begär  efter  innerlig- 
het och  fördjupning  i  samklang  med  impulserna  från  den 
ryska  diktningen,  som  i  detta  ögonblick  når  ut  över  Europa. 
Hittills  hade  man  hängett  sig  åt  studiet  av  kropparna  och  ytter- 
världen, nu  började  man  även  studera  själarna  och  den  inre 
verklighetens  värld.  Man  hade  så  länge  fäst  blicken  stadigt 
och  skarpt  mot  jorden,  att  man  längtade  att  låta  den  glida  ut 
i  det  fjärran  blå.  Oklara  och  febrila  romantiska  strömningar 
visa  sig  åter.  Edgar  Allan  Poes  skräckfyllda  drömmar  och 
geniala  analyser  och  Baudelaires  feberheta,  myskdoftande  sen- 
sualism sätta  sin  prägel  på  hela  litteraturen.  Bourget  väcker 
åter  till  liv  den  psykologiska  romanen.  Det  går  en  våg  av 
mystik  genom  tiden;  den  slår  upp  i  spiritism  och  teosofi,  i  allt 
slags  ockult  vetande,  vari  så  många  av  sekelskiftets  trötta  sin- 
nen sökte  hämta  ett  nytt  livselixir. 

Men  i  djupet  av  allt  detta  går  en  underström  av  pessimism, 
svartare  än  någonsin  —  en  pessimism,  som  icke  ens  längre  tror 
på  mänsklighetens  framåtskridande,  på  seklets  stora  utvecklings- 
tanke.   Hela  tillvaron  ligger  mörk  och  meningslös. 

I  Frankrike,  där  man  under  dessa  år  hade  känslan,  att  man 
levde  i  en  förfallsperiod,  sedeslös  och  raffinerad  som  den  ro- 
merska kejsartiden,  kallade  man  denna  tidsriktning  för  dekaden- 
se?i.  Det  är  alltjämt  en  form  av  naturalism,  men  dess  sista 
fas.  Uppfattningssättet  är  naturvetenskapligt  och  materialistiskt. 
Litteraturen  sysslar  alltjämt  helst  med  det  raffinerade  själstillstån- 
det, det  anormala  nervlivet,  med  allehanda  sjukdomsskildringar, 
men  på  samma  gång  går  genom  dikten  en  starkare  oändlighets- 
trängtan, en  längtan  efter  mystikens  skönare  och  rikare  världar. 


280 


OLA  HANSSON 


Även  i  svensk  litteratur  hava  vi  redan  glimtvis  upptäckt 
detta  nya  själstillstånd  i  vissa  av  Strindbergs  arbeten,  som  »I 
havsbandet».  Men  den  som  tidigast  i  typisk  form  ger  uttryck 
åt  denna  naturalistiska  eller,  såsom  han  själv  kallar  den,  psyko- 
fysiologiska  mystik,  är  Ola  Hansson,  Notturnos,  Sensitiva  amo- 
rösas och  Ung  Ofegs  diktare,  åttiotalets  smärtfyllde  och  sub- 
tile lyriker. 

Ola  Hansson  är  som  författare  en  brytningsgestalt.  Genom 
hela  hans  produktion  urskiljas  lätt  två  skilda  utvecklingslinjer. 
A  ena  sidan  är  han  en  miljöskildrare  i  åttiotalets  manér,  såsom 
särskilt  framgår  av  hans  romaner,  en  satiriker  med  åttiotalets 
sociala  patos,  och  hela  hans  diktning  är  genomsyrad  av  natur- 
vetenskapliga begrepp.  Men  å  andra  sidan  har  han  sökt  sig 
bort  från  periodens  förståndskultur;  otillfredsställd  och  törstande 
har  han  uppsugit  de  nya  källsprången  i  tiden.  Instinktivt  drogs 
han  till  mystiken.  Mellan  dessa  båda  poler  röra  sig  hela  hans 
liv  och  diktning.  Trots  omkastningar  och  omvändelser,  trots 
sin  längtans  långa  odyssé  är  Ola  Hansson  alltjämt  en  sökande, 
som  famlar  efter  att  nå  fram  till  ett  harmoniskt  livsbejakande, 
till  ett  sammansmältande  av  jaget  och  alltet,  som  han  vackert 
tolkat  i  dikten  »Psyche» : 

»Blå  mellan  gröna  bräddar 
tungt  flyter  livets  älv. 
Sakta  för  slaka  segel 
glider  mot  natt  du  själv. 


Grå  mellan  gröna  bräddar 
tungt  flyter  livets  älv. 
Bortvänd  från  tomma  vidder 
spanar  du  mot  dig  själv. 
Fågel  med  trötta  vingar 
flyger  mot  aftonro, 
söker  med  tunga  vingslag 
in  mot  sitt  hjärtebo.» 


OLA  HANSSON 


28l 


I. 

Ola  Hansson  är  född  i  Hönsinge  den  12  november  1860  ute 
på  Söderslätt  i  en  gammal  bondgård,  som  gått  i  arv  från  far 
till  son.  Den  finnes  skildrad  i  hans  roman  Rustgården  liksom 
de  förhållanden,  under  vilka  han  uppväxte:  det  stilla  livet  mel- 
lan åkerfälten  och  pilvallarna  utan  andra  avbrott  än  årstidernas 
växlingar.  Vid  denna  gård  och  vid  detta  landskap  har  han 
varit  bunden  med  oupplösliga  band.  Var  helst  han  irrat  i  värl- 
den, har  han  fört  Skåne  med  sig  i  minnet  och  i  drömmen, 
och  allt  det  bästa  i  hans  diktning  har  sugit  sin  näring  ur  den 
skånska  myllan. 

Man  talar  med  rätta  om  en  bondearistokrati.  Bondens  liv, 
när  det  gestaltar  sig  burget  och  lyckligt,  liknar  adelsmannens. 
Båda  äro  herrar  över  sitt.  Det  kommer  något  självmedvetet, 
något  avslutat  och  småningom  något  förfinat  över  deras  väsen. 
Gården  blir  liksom  slottet  en  symbol  för  släktens  traditioner. 
Utan  störande  ekonomiska  bekymmer,  i  sakta  mak  och  ro  flyter 
tiden  fram  från  generation  till  generation.  Ola  Hansson  verkar 
just  som  en  dylik  förfinad  ättling  av  en  gammal  släkt  —  näs- 
tan sjukligt  förfinad,  som  de  sista  telningarna  av  gamla  familjer 
kunna  vara  det.*  Han  kan  i  sin  diktning  nästan  påminna  om 
denne  Roderick  Usher  i  Poes  bekanta  historia,  vilken  så  vuxit 
samman  med  den  trakt  och  det  slott,  som  sett  honom  och  ge- 
nerationer av  förfäder  födas,  att  han  vid  beröringen  med  den 
hårda  verkligheten  utanför  smärtar  för  alla  nya  intryck.  Ola 
Hansson  har  samma  hudlösa  känslighet.  Den  minsta  beröring 
sticker  som  eld  i  de  blottade  nerverna  och  kommer  blodet  att 
flamma  feberhett. 

Ola  Hansson  blev  student  1881  och  begav  sig  till  universi- 
tetet i  Lund,  men  han  stannade  där  icke  länge.  Den  kultur, 
som  då  förelästes  från  lärostolarna,  hade  anor  från  seklets  bör- 
jan, men  själv  brann  han  för  allt  det  nya  i  tiden,  för  Spencer 
och  Darwin,  för  Taine  och  Georg  Brändes.  Han  var  fylld  av 
den  motvilja  mot  universitetslivet,  som  är  egendomlig  för  denna 


282 


OLA  HANSSON 


generation.  Hastigt  och  lustigt  avlade  han  inom  ett  år  en 
filosofie  kandidat-examen  i  åtta  ämnen  och  försvann  ut  i  värl- 
den för  att  bliva  skriftställare.  1884  debuterade  han  med  ett 
häfte  dikter  och  begav  sig  strax  därefter  till  Stockholm,  där  han 
var  en  av  dessa  unga  litteratörer,  som  skrevo  i  »Aftonbladet». 
Hans  egen  version  om  hur  hans  anställning  vid  tidningen  slu- 
tade, kan  man  läsa  i  Resan  hem,  där  också  hans  motvilja  mot 
Stockholmslivet  överhuvud  lyser  igenom.  Han  var  alltför  ex- 
klusiv skåning  för  att  kunna  slå  rot  i  den  uppsvenska  jordmå- 
nen. Han  är  just  en  av  de  första  skåningar,  hos  vilka  denna 
främlingskänsla  fullt  medvetet  får  sitt  uttryck.  Under  de  när- 
maste åren  flackade  han  mest  mellan  Malmö  och  Köpenhamn, 
och  det  är  denna  trakt,  som  bildar  den  naturliga  miljön  för 
hans  vers  och  prosa. 

Ola  Hansson  började  sin  författarbana  i  samma  ögonblick, 
som  den  svenska  naturalismen  nådde  sin  höjdpunkt.  Samma  år, 
som  Strindberg  utgav  sina  Giftashistorier,  framträdde  han  med 
ett  häfte  Dikter  (1884). 

I  åtskilligt  bär  samlingen  tidens  karaktär.  Där  finnas  dikter, 
som  vittna  om  författarens  sociala  intressen  och  hans  opposition 
mot  de  härskande  åsikterna  i  samhället.  Han  skriver  satiriskt 
om  den  lärde  professorn,  som  i  ett  föredrag  förklarat,  att  allt 
stod  väl  till  i  Sverige,  och  att  ingen  emigration  vore  behövlig 
(Allting  gott).  I  en  annan  dikt  (Siesta)  har  han  efter  en  god 
middag  med  sitt  sällskap  företagit  en  svalkande  promenad  i 
vagn  längs  havsstranden,  då  åkdonet  plötsligt  hejdas.  En  skara 
fästningsfångar  passerar  nämligen  över  vägen  från  arbetsplatsen 
till  sina  celler: 

»Det  ljöd  så  doft  vid  stegen 
i  tung  och  dånande  takt. 
Med  spänd  revolver  i  handen 
stod  här  och  var  en  vakt.» 

Motsatsen  mellan  det  mätta  och  dåsiga  sällskapet  i  vagnen 
och  den  förbitågande  sällsamma  skaran  står  levande  för  honom, 
och  hans  tankar  gå  till  de  tusen,  som  födas  i  unkna  vrår,  där 


OLA  HANSSON  283 

brännvinsoset  förpestar  luften,  där  fukten  droppar  från  väggarna, 
och  där  själ  och  kropp  ruttna  i  laster  och  fattigdom.  Eller 
han  har  en  regnig  och  blåsig  oktoberkväll  (Bröllop)  stannat 
under  en  gatlykta  och  skådar  upp  mot  ett  hus,  där  just  bruden 
och  brudgummen  visa  sig  i  fönstret  för  folket,  då  han  plötsligt 
hör  ett  hånskratt  bakom  sig.  Han  vänder  sig  om  och  ser  en 
av  gatans  pyntade  Magdalenor  med  cyniskt  fräcka  drag.  Och 
som  en  vision  uppfattar  han  de  dunkla  trådar,  som  förbinda 
dessa  människors  öden  med  varandra: 

»Du  var  en  fallen  kvinna, 
han  ung  och  glad  i  modet. 
Nu  är  han  slapp  och  livstrött 
med  dödens  gift  i  blodet. 
Därinne  nu  han  dansar, 
hans  ögon  sinnligt  brinna. 
Åt  rik  mans  dotter  skrattar 
en  stackars  fallen  kvinna.» 

Både  genom  ämne  och  bildval  vittnar  också  mången  dikt 
om  författarens  studium  av  Darwin  och  Spencer.  Det  var  mo- 
dernt i  skönlitteraturen  att  röra  sig  med  naturvetenskaplig  ter- 
minologi, men  knappast  någon  av  tidens  författare  har  dock 
talat  så  mycket  som  Ola  Hansson  om  celler,  .om  safterna,  som 
stiga  genom  växternas  rör,  om  atomerna,  som  dunlätt  sväva, 
om  klorofyll,  om  känslospröt  o.  s.  v.  • 

Hela  samlingen  hade  även  något  utpräglat  skånskt  över  sig, 
som  förut  endast  funnits  hos  Bååths  dikter.  Säkerligen  har 
Bååth  varit  en  vägvisare  för  Ola  Hansson,  men  länge  behövde 
man  icke  bläddra  i  det  lilla  häftet,  förrän  man  upptäckte,  att 
det  var  en  helt  annan  individualitet,  som  här  uppenbarade  sig. 
Det  låg  något  ljust  över  Bååths  tavlor.  Han  målade  helst  land- 
skapet i  sol  och  sommarfärg  med  doftande  klöverängar  och 
sädesfält,  som  gungade  sina  rågblonda  ax  i  den  bländande  sol- 
dagern. Bååth  ger  linjerna,  landskapets  typiska  modellering. 
Ola  Hansson  ger  dagrarna  och  stämningarna,  medan  konturerna 
äro  svävande  och  förtonande.  Hos  Ola  Hansson  är  tonen  mörk 


284 


OLA  HANSSON 


och  smärtfylld,  dikten  blir  ett  skri  ur  ett  sårat  hjärta.  Och 
visserligen  överflöda  hans  skildringar  av  skarpt  uppfattade  de- 
taljer, men  man  är  fjärran  från  det  breda  manér,  som  utmärkte 
hans  föregångare.  Huvudintrycket  är  aldrig  åskådlighet  utan 
dunkel  stämning  och  en  inåt  borrande  reflexion. 

Redan  i  sådana  dikter  som  /  vårtiden,  Blomsterliv,  Vid  ängs- 
kärret, Romantik,  Då  våren  bräcker  har  Ola  Hansson  sin  palett 
färdig.  Det  skånska  landskapet  breder  ut  sig  i  sin  oändliga 
mjuka  enformighet  mellan  de  låga,  stubbiga  pilhäckarna.  Han 
målar  stormen,  som  viner  kring  de  nakna,  krokiga  almarna,  i 
vars  toppar  råkorna  kraxa,  slättens  vita  hus  i  vårnattens  still- 
het, ångan  från  nyplöjda  marker  och  den  första  späda  grönskan, 
som  spirar  fram  ur  den  svarta  myllan.  Ingen  har  som  Ola 
Hansson  besjungit  groningsdriften,  knoppbristningen,  »man  hör, 
hur  det  saftigt  sväller  och  spirar  i  ägg  och  frö»,  dessa  livets 
starka  safter,  som  i  hans  egna  ådror  runno  sjukligt  förtunnade. 

I  den  följande  diktsamlingen  Notturno  (1885)  bryter  hans  eget 
kynne  ännu  starkare  igenom.  Här  står  Ola  Hansson  fullt  fär- 
dig som  skald.  Det  är  karaktäristiskt,  att  denna  samling  inle- 
des  av  en  grupp  nattstämningar.  Angesttankarna  hålla  honom 
vaken.  I  febersyner  förföljes  han  av  människosläktets  hjälplösa 
kval  och  senhöstnätternas  skräck. 

Ȁr  det  blott  det  febersjuka 
blodets  tomma,  grymma  lek? 
Eller  är  det  alltets  sanna 
väsen,  livets  stora  ve, 
som,  då  alla  sinnen  domnat, 
själens  skärpta  ögon  se?» 

Maneret  har  liksom  förandligats.  Skalden  beskriver  egentligen 
icke  längre.  Man  förnimmer  landskapet.  Allt  är  idel  stämning, 
och  stämningen  förtätas  vanligen  till  en  syn.  Den  höstliga  natt- 
vinden susar  sorgset  genom  skogen.  »Månens  äggula  skära 
hänger  på  sammetstäcke  i  fuktat  blått.»  Ljuset,  flyter  i  klibbig 
glans  nedför  trädens  mörknade,  våta  stammar.  I  de  nakna  snå- 
ren ser  skalden  ett  vaxblekt  anlete  skymta: 


OLA  HANSSON 


»Ser  en  sid  och 
månvit  dräkt,  ett 
tjockt  och  regnvått 
kvinnohår, 
ser  en  hukad 
skepnad  mitt  i 
alltings  död  och 
förruttnelse. 
Tvänne  stora, 
fuktiga  ögon 
skrämt  och  smärtsamt 
på  mig  se.» 


För  Ola  Hansson  är  landskapet  en  återspegling  av  ett  själs- 
tillstånd, eller  som  han  själv  säger:  »mitt  väsen  in  i  naturen 
rinner».  Detta  sammansmältande  mellan  naturomgivningen  och 
skaldens  stämningsliv  skänker  den  vibrerande  innerligheten  åt 
de  vackra  sommarnattsdikterna  i  Notturno  5,  6  och  8. 


En  varm  och  ljus  och  viskande 
sommarnatt. 

På  dunstig  himmel  flämta 
stjärnorna  matt. 
Den  larmande  staden  sakta 
sig  lagt  till  ro. 

Blott  sommarnattsdrömmarne  trampa 
på  filtmjuk  sko. 

I  sovande  midnattstimma 
ett  sorl  jag  hör. 
Det  stiger  i  mäktig  svallning, 
domnar  och  dör. 

Jag  känner,  hur  under  halvkvävda 
ångestljud 

rymden  dryper  eldstårar 
ner  på  min  hud. 

Jag  sargas  av  tusen  tankar 
med  uddigt  stift, 
som  runt  kring  i  natten  doppas 
i  smärtornas  gift. 


286 


OLA  HANSSON 


Det  snyftar  om  all  naturens 
förbannelse 

och  den  elända  mänsklighetens 
oändliga  ve. 

De  vida  rymdernas  världar 
förutan  tal 

skälva,  då  sekler  stöna 

i  marter  och  kval. 

Men  genom  de  döda  släktenas 

jämrande  låt 

stiger  en  hjälplöst  kvidande 
barnagråt. 

Den  känsla,  som  behärskar  detta  själsliv,  är  överallt  aningen 
och  ångesten,  dunkla  och  obestämda  förnimmelser,  men  stun- 
dom formande  sig  till  en  social  framtidssyn,  till  en  profetia  om 
en  kommande  omstörtning: 

I  slumrande  gränder  det  flåsar 
så  underligt  hest  och  kvävt, 
som  hade  en  barm  sig  inunder 
olidliga  tyngder  hävt. 
I  kvalmiga  rötmånadsnatten 
det  jämrar  och  gråter  och  gnyr. 
Jag  hör  i  mullrande  mummel 
en  revolutionsouvertyr. 

Samma  själens  skälvande  låga,  som  utstrålar  sitt  fosforljus 
över  landskapet,  uppenbarar  sig  också  i  kärleksdikterna.  Mot 
bakgrunden  av  sin  egen  livsångest  tecknar  han  en  kvinnogestalt, 
helt  olik  honom  själv,  enligt  en  av  dessa  lagar,  som  behärskar 
så  mycken  erotik  och  som  bjuder  att  motsatserna  söka  varandra. 
Hon  är  den  friska,  sunda  jungfrun,  som  svävar  fram  i  dansen, 
hon  är  den  unga  modern,  som  sitter  vid  vaggan  och  vyssar 
sitt  barn  {Ungdom  2  och  3).  »Du  är  min  ro,  min  bästa  tro, 
min  ädelsten,  min  gröna  gren.» 

Det  var  således  en  ny  författarfysionomi  och  en  ny  person- 
lighet, som  uppenbarade  sig  redan  i  dessa  båda  första  häften. 
I  de  närmaste  årens  produktion  skulle  detta  nya  ännu  skarpare 


OLA  HANSSON 


287 


profileras.  Det  är  icke  någon  lekande,  frodigt  rik  natur  med 
spelande  känslonöden;  tvärtom  kunna  både  tankar  och  stäm- 
ningar i  längden  verka  något  monotona.  Men  glöden  och  känslan 
äro  äkta  och  gå  på  djupet.  I  sin  naturvetenskapliga  världssyn, 
i  sina  spröda  stämningar  och  i  versens  melodiska  mjukhet  röjer 
Ola  Hanssons  diktning  inflytande  från  J.  P.  Jacobsen.  Stundom 
erinrar  den  även  om  vissa  unga  franska  lyriker  som  George 
Rodenbachs  svårmodiga  poesi. 

Utåt  vilar  det  något  stelt  och  tillknäppt  över  Ola  Hansson. 
Blicken  på  omgivningen  blir  lätt  stramt  satirisk  och  avvisande. 
Han  hör  nämligen  icke  till  dem,  som  gå  på  ackord;  han  har 
sina  bestämda  meningar,  som  han  hänsynslöst  och  med  seg 
envishet  fasthåller.  Bakom  denna  stelhet,  som  i  mycket  endast 
är  en  mantel  av  blyghet,  döljer  sig  en  drömmare,  som  med 
smärtfylld  njutning  fördjupar  sig  i  sina  intima  »själssvingningar» 


II. 

Ola  Hanssons  temperament  bröt  tidigast  fram  i  hans  vers; 
i  prosan  uppenbarar  det  sig  först  i  Sensitiva  amorösa  (1887), 
en  av  periodens  säregnaste  böcker  och  kanske  den  yppersta  av 
Ola  Hanssons  prosaskrifter,  ett  litet  mästerverk  i  sin  art.  Ola 
Hansson  har  här  icke  velat  skildra  naturdriften  utan  den  »psykiska 
vegetation»,  som  denna  framdriver,  alla  de  känslor,  som  framgå 
därur,  och  som  bilda  själva  livsvärmen  hos  människorna.  Det 
problem,  som  sammanbinder  de  små  novellerna  i  denna  samling, 
är  det  outgrundliga  öde,  som  i  själarnas  djup  avgör  en  kärleks 
liv  eller  död.  »Ser  du»,  heter  det  i  inledningen,  »människan 
är  icke  någonting  fast  och  oföränderligt,  som  man  griper  tag  i 


288 


OLA  HANSSON 


och  säger,  att  det  är  så  eller  så;  där  försiggå  i  hennes  väsen 
oupphörligen  hemliga  processer,  vilka  metamorfosera  hennes 
kropp  och  hennes  själ  minut  efter  minut,  processer  hos  dig  och 
hos  dem,  som  du  hållit  av  i  livet  och  dragit  intill  dig  i  ömhet, 
vilka  varken  du  eller  de  känna,  vari  de  bestå.  Är  det  du,  som 
ser  med  en  annan  syn,  eller  är  det  den  andra,  som  förändrats 
och  blivit  en  annan?  Det  vet  du  icke;  du  vet  blott,  att  denna 
människa,  som  kommit  dig  allt  närmare,  tills  du  uppgått  i  henne 
och  hon  i  dig,  med  ett  ryckts  loss  och  nu  står  långt,  långt 
borta  från  dig  och  står  där  som  ett  likgiltigt  eller  förhatligt 
föremål,  med  vilket  du  ingenting  vill  ha  att  göra  eller  som  du 
i  ovilja  skyr.» 

Denna  tes  belyses  nu  i  några  intimt  berättade  historier.  En 
man  älskar  en  kvinna,  men  en  dag  ser  han  hos  länsmannen  en 
barnamörderska,  vars  vanställda  drag  slå  honom  genom  sin  lik- 
het med  fästmöns.  Detta  ansikte  bränner  sig  in  i  hans  själ. 
Han  ser  icke  längre  fästmön  utan  barnamörderskan,  och  hans 
kärlek  är  död.  »Vad  tjänar  det  till  att  söka  bygga  upp  ett 
liv,  då  vi  behärskas  av  makter,  som  vi  icke  känna  och  då  vi 
icke  veta  mer  om  vårt  lönliga  känsloliv  än  de  grodd  och  knoppar, 
som  nu  svälla  och  spira  här  runt  omkring  oss  veta,  hur  deras 
celler  danas?» 

Där  är  historien  om  en  man,  som  reser  ned  till  Italien  på 
bröllopsresa  med  sin  unga  hustru.  Han  har  gift  sig  utan  att 
egentligen  älska  henne  mer,  än  han  kunnat  älska  många  andra 
kvinnor,  som  kommit  i  hans  väg.  Men  under  två  månader  är 
han  helt  lycklig.  Så  en  dag  ser  han  på  en  restaurang  en  ung, 
förfinad  engelska,  vars  ansiktsdrag  påminna  om  en  antik  kamé. 
Vid  sidan  om  henne  förefaller  honom  hustruns  ansikte  trivialt 
och  trint  som  en  barnunges.  Och  denna  engelska,  vilken  han 
aldrig  tilltalat,  skjuter  undan  hustrun,  som  för  honom  blir  en 
likgiltig  och  främmande  människa.  Eller  vilken  fin  och  sann 
psykologi  uppenbarar  icke  historien  om  den  gamle  ungkarlen, 
som  en  afton,  där  han  sitter  för  att  rätta  kriaböcker,  ur  min- 
nenas dunkel  ser  två  mörka  ögon  lysa  emot  sig,  blicken  hos 
en  ung  kvinna,  som  han  tränat  för  många  år  sedan.    Det  står 


OLA  HANSSON 


289 


plötsligt  klart  för  honom,  att  denna  kvinna  älskat  honom,  och 
denna  kärlek  kastar  för  en  kort  minut  ett  festligt  skimmer  över 
hans  trista  vardagsliv  —  nu  när  det  är  för  sent.  Om  någon 
visste,  vad  han  satt  och  tänkte  på,  skulle  de  betrakta  honom 
som  en  gammal  narr. 

Där  är  den  vackra  berättelsen  om  resenären,  som  på  båten 
över  Vierwaldstättersjön  möter  ett  ungt  omaka  par,  den  tyske 
professorn  med  svampigt  ansikte  och  kisiga  ögon,  vilka  oav- 
brutet titta  i  Baedeker,  och  hans  unga,  vackra  hustru,  vars 
tragiska  livsgåta  berättaren  tyder.  Hon  har  vuxit  upp,  som 
en  ung  flicka  i  en  liten  nordtysk  hansestad  —  beskrivningen 
på  denna  är  ett  helt  poem.  Där  mötte  hon  professorn,  som 
representerade  den  stora  ofattbara  världen,  och  trodde  sig  älska 
honom.  Men  redan  efter  ett  par  dagars  bröllopsresa  står  san- 
ningen klar  för  henne,  han  är  som  en  äcklig  larv,  som  kryper 
fram  över  hennes  hand,  en  främmande  människa,  som  hon  vämjes 
vid,  om  natten  ett  brutalt  djur,  om  dagen  en  pedantisk  skolfux. 
»Hon  är  som  en  människa,  vilken  i  drömmen  tycker  sig  för- 
följd och  som  springer  och  springer  för  att  rädda  sig,  men  som 
ändå  icke  kommer  ur  näcken,  och  som  ville  ropa  men  icke  kan 
öppna  munnen.» 

För  Ola  Hansson  är  livets  essens  en  droppe,  som  förflyk- 
tigas, och  ett  enda  ögonblick  av  livsmättad  fullhet  rymmer  mer 
än  långa  års  sönderbristande  lycka.  Genom  sin  mättade  fram- 
ställning, sin  doft  och  färg  forma  sig  dessa  berättelser  till  små 
poem  på  prosa.  De  ha  beröringspunkter  med  Baudelaires 
Poémes  en  prose ;  även  dessa  handla  ofta  om  erotiska  frågor, 
debatterade  mellan  ungkarlar.1  Framställningen  är  hos  Ola 
Hansson  dock  långt  mer  stämningsmättad  och  metafysisk.  För- 
fattaren är  fullt  medveten  om,  att  det  är  sällsynta  undantags- 
fall han  skildrar,  en  slags  kärlekens  Fleurs  du  mal,  som  blotta 
vissa  processer  i  dess  väsen,  liksom  sedda  genom  mikroskop. 
»Ser  du»,  slutar  inledningen,  »där  växer  i  det  moderna  sam- 
hällets överkultiverade  jordmån  en  underlig  och  sällsam  ört,  som 
heter   Sensitiva  amorösa.    Dess   kronblads  ådror  äro  fyllda  av 

1  Jmfr  t.  ex.  Portratts  de  maitresses. 
19  —  18338.    J.  Morttnsen. 


290 


OLA  HANSSON 


morbida  oljor,  dess  doft  har  en  sjuklig  sötma  och  dess  kolorit 
är  dämpad  som  dagern  i  ett  sjukrum  med  nedrullade  gardiner 
och  skär  som  en  döende  aftonrodnad.  Om  du  letar  i  ditt  eget 
och  dina  vänners  liv,  skall  du  finna  många  skiftande  varieteter 
av  den;  och  vore  jag  som  du,  skulle  jag  plocka  några  sådana 
och  sälja  dem  på  torget.» 

Författaren  har  ju  här  tydligt  nog  angett  sin  synpunkt  på 
dessa  fenomen.1  Men  publiken  fattade  meningen  på  ett  annat 
sätt.  Den  såg  i  företalet  ett  cyniskt  program  för  sedlighetens 
förstörande.  Redan  Ola  Hanssons  dikter  hade  icke  rönt  något 
synnerligen  varmt  mottagande.  Man  hade  klandrat  språkets 
danismer,  så  naturliga  hos  en  skåning,  den  egendomliga  fria 
versen,  det  naturvetenskapliga. bildvalet  och  den  klagande  tonen, 
och  för  övrigt  parodierades  hela  manéret,  vilket  obestridligen 
var  en  tacksam  uppgift.  Även  kritiken  betecknade  »Sensitiva 
amorösa»  som  en  djupt  osedlig  bok.  I  ett  Stockholmsblad 
karaktäriserades  den  som  en  vämjelig  och  fräck  självbekännelse, 
»en  slags  estetik  för  utöfvarne  av  vissa  onaturliga  laster».  Det 
var  endast  Georg  Brändes,  som  tog  »Sensitiva  amorösa»  i 
öppet  försvar.  Levertin  skrev  också  om  den,  när  andra  upp- 
lagan utkom  1902,  fint  och  träffande:  »Den  lilla  boken  är  först 
och  främst  en  av  de  finaste,  som  här  hemma  sågo  dagen  under 
80-talet,  och  genom  sin  stämningsmakt,  vilkens  svårmodiga 
intensitet  åren  icke  förminskat,  såväl  som  genom  sin  i  många 
avseenden  intressanta  form,  värd  att  tillhöra  dagens  levande 
litteratur.  Men  dessutom  har  den  bildade  publiken  i  vårt  land 
en  orättvisa  att  gottgöra  mot  denna  bok.  Det  mottagande 
»Sensitiva  amorösa»  vid  sitt  första  framträdande  rönte  av  en 
illvillig  och  enfaldig  kritik,  samt  en  därav  påverkad  allmänhet, 
var  nämligen  föga  värdigt  ett  kulturland.  Det  lilla  verket,  i 
vilket  varje  blad  talade  om  en  ömtålig,  innerlig  och  skygg 
natur,  blev  med  dygdig  olåt  anammat  av  moralens  grovsmeder 
och  behandlat  av  deras  stora,  tvivelaktigt  rena  nävar.  Det 
fanns  icke  i  landet  en  kritiker  med  mod  och  omdöme  nog  för 

1  Jmfr  även  hans  Kåserier  i  mystik,  IV,  samt  hans  prosapoem  Sensitiva 
amorösa  i  >Det  förlovade  landet». 


OLA  HANSSON 


291 


att  säga  ifrån,  vad  »Sensitiva  amorösa»  verkligen  var:  ett 
dokument  om  ett  själsliv,  som  utan  fråga  måste  kallas  upp- 
skruvat och  sjukligt,  vilkets  förfinade  och  brinnande  enslings- 
drömmerier  väl  kunde  vara  drömmaren  själv  till  pina,  men  så 
ofarliga  för  stora  hopen  av  läsare,  som  en  raffinerad  konst- 
samlares passion  för  bleknade  vävnader  eller  sällsynt  porslin, 
och  så  vida  skilt  från  vad  som  populärt  menas  med  osedlighet, 
som  dimmans  älvalek  är  skild  från  dansbanans  baletter.» 

Hur  Ola  Hansson  själv  fattade  diktarens  uppgift  har  han 
mer  än  en  gång  uttalat.  I  en  enquéte  om  den  tyska  littera- 
turens framtid,  som  Carl  Grottewitz  samlade  och  utgav  i  början 
av  nittiotalet,  yttrade  han:  »Diktaren  är  en  individualiserad 
sensibilitet,  och  hans  fina  nerver  gripa,  i  likhet  med  de  oänd- 
ligt långa  hårfina  känselspröten  på  en  del  insekter,  ut  över  det 
som  är  förnimbart  genom  de  yttre  sinnena,  och  tränga  trevande 
och  skälvande  in  på  det  omedvetna  närvarande  .  .  .  Att  göra 
det  omedvetna  medvetet  —  detta  är  kännemärket  på  den 
äkta  skalden.  Sterilitetsperioder  bestå  alltid  i  en  förhårdning 
av  sensibilitetsnerverna.  En  dylik  förhårdning  var  det  t.  ex. 
som  visade  sig  i  den  objektiva  naturalismen.»  Samma  syn- 
punkter göra  sig  gällande  i  skriften  »Materialismen  i  skönlittera- 
turen» (1892),  där  Ola  Hansson  företar  sin  stora  uppgörelse 
med  åttiotalet.  I  överensstämmelse  med  den  galliska  förstånds- 
kulturen och  den  mekaniska  världsåskådningen,  förlade  åttio- 
talet livet  och  dess  konflikter  till  ytan,  till  förhållandet  mellan 
människan  och  omvärlden.  Man  framställde  endast  det,  som 
är  till  för  allas  fem  sinnen,  men  höll  sig  borta  från  det,  som 
kan  förnimmas  blott  av  det  sjätte  sinne,  vilket  just  utgör  den 
skaldiska  förmögenheten.  I  motsats  härtill  sätter  Ola  Hansson 
som  mål  för  tidens  nya  psyko-fysiologiska  mystik  att  nedtränga 
till  de  djupaste  schakten  i  människonaturen,  där  det  oupplösta 
och  hemlighetsfulla  något  har  sitt  säte,  som  utsänder  de  oemot- 
ståndliga lustarna  och  de  stora  lidelserna  och  som  är  människor- 
nas livskälla  och  fatum. 

Det  har  utan  tvivel  lyckats  Ola  Hansson  att  i  sina  noveller 
glimtvis   framställa  en   fördjupad  psykologi,   men   sitt  oklara 


292 


OLA  HANSSON 


litterära  program  förmådde  han  icke  konstnärligt  utforma.  Det 
kan  inte  nekas,  att  han  ofta  gör  sina  principer  så  ensidigt 
gällande,  att  det  hela  blir  overkligt,  att  de  mystiska  motiv  han 
betonar  komma  att  sväva  över  individerna  nästan  som  ett  fata- 
listiskt  öde. 

Det  karaktäristiska  för  Ola  Hansson  är  just,  att  han  söker 
orsakerna  till  människans  handlingar  i  omedvetna  och  irratio- 
nella processer  liksom  tidigare  Hoffmann  och  Edgar  Allan  Poe, 
av  vilka  särskilt  den  senares  inflytande  är  mycket  påtagligt  i 
hans  skrifter. 

Sensitiva  amorösa  följdes  av  Parias,  en  samling  berättelser, 
i  vilka  han  studerar  brottets  psykologi.  Märkvärdigt  nog  har 
av  dessa  noveller  endast  en,  Husvill,  blivit  utgiven  på  svenska. 
De  övriga  föreligga  endast  i  tysk  upplaga  (1890).  Överallt 
betonas  här  det  omedvetna,  den  dunkla  driften  som  orsak  till 
den  brottsliga  handlingen.  Det  är  synpunkter  av  samma  art, 
som  redan  framställts  av  Lombroso  i  kriminalpsykologien  och 
av  Krafft-Ebing  i  sexualpsykologien.  Mannen,  som  förfalskat  en 
annans  namn  på  en  växel,  har  gjort  det  nästan  på  lek  utan  att 
vilja  det,  utan  att  behöva  det,  då  han  såg  den  andres  handstil 
och  namnteckning  i  ett  brev.  Kvinnan,  som  mördar  sitt  barn, 
begår  handlingen  som  i  en  feber.  Uslingen,  som  anlägger  mord- 
brand, har,  då  han  gick  förbi  höstacken,  känt  en  kittlande  lust 
att  däri  kasta  den  brinnande  tändstickan,  en  lust,  som  han  ej 
kunnat  motstå. 

Av  samma  art  äro  också  en  hel  del  andra  av  Ola  Hanssons 
noveller.  Hos  huldran  är  på  det  erotiska  området  nästan  en 
parallell  till  växelförfalskarens  historia.  Liksom  den  senare  en 
dag  hälft  i  dröm  skriver  en  annans  namn,  blir  i  den  sistnämnda 
berättelsen  den  unge  bondsonen  plötsligen  förhäxad  i  en  kvinna, 
fast  hon  förefaller  honom  ful  och  motbjudande  och  fast  han 
vet,  att  hon  är  en  dålig  varelse.  Ja,  ännu  mera,  hon  äcklar 
honom  som  ett  slemmigt  djur,  varpå  man  råkat  trampa  med 
sin  bara  fot.  Han  lider  av  att  leva  vid  hennes  sida,  blir  in- 
bunden och  dyster.  Efter  ett  par  år  kommer  så  omslaget  lika 
hastigt.    Han  känner  sig  plötsligt  åter  fri  från  förtrollningen, 


OLA  HANSSON 


293 


men  därför  blir  han  icke  en  stark  och  sund  människa  igen. 
Det  är,  liksom  om  huldran  tagit  själva  livsnerven  ifrån  honom. 
Han  insjuknar  och  dör. 

Till  Ola  Hanssons  bästa  historier  höra  också  Amors  hämnd 
och  Vägen  till  livet.  Den  förra  är  berättelsen  om  en  kvinna, 
som  blivit  tjugosju  år  utan  att  någonsin  hava  kännt  något  för  en 
man.  För  många  år  sedan  har  hon  avböjt  en  ung  mans  frieri, 
och  sedan  har  hon  självsäkert  gått  igenom  livet  och  med  en 
viss  hånfullhet  betraktat  de  älskandes  känslor  och  uppträdande. 
Så  kommer  också  hennes  ögonblick.  En  afton  anländer  en 
ingenjör  till  broderns  gård  för  att  utföra  något  arbete,  Hon 
älskar  honom  från  första  ögonblicket,  föryngras  och  slösar  blygt 
sina  husliga  omsorger  på  honom.  Ett  par  veckor  därefter 
reser  han  lika  plötsligt,  som  han  kommit,  utan  att  hava  märkt 
henne,  utan  att  hava  tänkt  på  henne,  utan  att  brodern  eller 
någon  annan  haft  en  aning  om,  vad  hon  under  dessa  korta 
veckor  genomlevat  och  hoppats.  »Det' är  en  underlig  historia, 
din  historia»,  yttrar  den,  för  vilken  hon  några  år  senare  be- 
rättar detta,  men  hon  svarar  lugnt:  »Den  är  kanske  inte  så 
ovanlig,  som  man  kunde  tro.  Många  kvinnor  ha  ingen  annan 
historia.  Mången  av  oss  får  inte  mera  ut  av  livet  än  så.  Och 
man  kunde  fått  ännu  mindre.»  Mystiken  är  här  så  väl  in- 
arbetad i  händelseförloppet,  att  allt  blir  på  en  gång  så  natur- 
ligt och  dock  så  underligt  och  fullt  av  vemod  som  ett  människo- 
öde kan  vara  det. 

Så  är  också  fallet  i  Vägen  till  livet.  En  ung  man  kommer 
som  konvalescent  till  Schweiz.  Han  tröttnar  på  hotellrummet 
i  Vevey  och  hyr  i  stället  in  sig  i  en  liten  villa  nere  vid  sjön 
hos  ett  äldre  par.  Han  är  alltjämt  sjuk  och  vistas  på  sina 
rum  i  andra  våningen,  varifrån  han  har  utsikt  över  sjön.  En 
dag  ser  han  en  ung  flicka  med  tjockt  blont  hår  och  iförd  en 
röd  kappa  arbeta  i  trädgården.  Det  är  mademoiselle  Claire, 
dottern  i  huset,  som  efter  en  längre  bortvaro  kommit  hem  till 
föräldrarna.  Han  känner  sig  starkare  och  vill  gå  ned  i  träd- 
gården, men  på  vägen  får  han  ett  anfall  av  svindel.  Claire 
kommer  emellertid   emot  honom  och  drar  honom  med  sig  ut 


294 


OLA  HANSSON 


i  trädgården.  Han  älskar  henne,  men  han  får  aldrig  sagt  det, 
vet  knappast  om  det,  utan  reser  för  att  stanna  borta  några 
dagar  men  återvänder  icke.    Livet  tar  honom. 

Några  år  därefter  befinner  han  sig  på  bröllopsresa  och  har 
stannat  i  Montreux.  En  dag,  då  hans  hustru  befinner  sig  på 
en  utflykt  i  bergen,  får  han  lust  att  ännu  en  gång  uppsöka 
villan.  Den  är  sig  lik,  och  i  trädgården  går  liksom  då  en 
kvinna  och  arbetar.  Han  känner  strax  igen  henne  på  det 
blonda  håret,  men  gestalten  är  tärd.  Hon  har  gått  där  och 
blivit  gammal  och  ensam,  medan  hon  väntade  på  honom,  och 
nu  är  det  hon,  som  är  sjuk  och  skall  dö.  Ett  ögonblick  stå 
de  båda  undrande  inför  gåtan  i  deras  liv,  så  går  hon  upp  till 
villan  och  stänger  dörren  bakom  sig,  och  han  går  långsamt 
tillbaka  genom  trädgården,  ut  genom  grinden,  utåt  den  öde 
vägen  mot  Montreux  —  helt  ensam. 

»Men  bakom  honom  går,  osynlig  för  alla  andra,  hon,  som 
nyss  försvann  däruppe  i  dörren  till  villan.  Han  hör  hennes 
fotsteg,  han  känner  henne  i  sin  rygg;  och  han  vet,  att  hon 
skall  följa  honom  så  till  hans  dagars  ända.» 

I  »Sensitiva  amorösa»  analyserades  huvudsakligen  mannens 
kärleksuppfattning,  men  1891  utgav  Ola  Hansson  på  tyska  en 
parallellsamling,  skriven  under  bröllopsresan  1889 — 1890,  som 
giver  en  serie  skildringar  ur  kvinnans  kärleksliv.  Det  är  be- 
tecknande för  den  brist  på  intresse  man  här  hemma  visat  Ola 
Hanssons  diktning,  att  denna  samling  Alltagsfrauen  först  tjugo- 
fem år  därefter  funnit  en  svensk  förläggare.  Den  utkom  ej  på 
svenska  förrän  på  författarens  silverbröllopsdag  19 14  under 
titeln  Tidens  kvinnor.  Och  dock  är  den  en  av  författarens 
mest  karaktäristiska  böcker  och  innehåller  åtminstone  en  av 
hans  bästa  noveller,  den  fint  nyanserade  psykologiska  analys, 
som  har  titeln  Gallblomma.  Typen  har  synbarligen  mycket 
intresserat  Ola  Hansson.  Redan  bland  hans  första  dikter  finnes 
ett  poem  »Gallblommor»,  som  behandlar  samma  motiv,  och  det 
dyker  äfven  upp  annorstädes  som  i  »Husvill»,  men  ingenstädes 
är  porträttet  av  den  unga  världsdam,  som  i  fantasien  ständigt 
känner  sig  dragen  mot  männen,  men  alltid  i  sista  ögonblicket 


OLA  HANSSON 


295 


ryser  tillbaka  inför  den  brutala  verkligheten,  så  mästerligt  ana- 
lyserad som  här.  Hon  gifter  sig  slutligen,  men  gör  därigenom 
endast  mannen  lika  olycklig  som  sig  själv.  »Gallblomma»  är 
för  övrigt  samma  kvinnotyp,  som  Stella  Kleve  införde  i  svensk 
litteratur  med  »Berta  Funcke»,  fast  Ola  Hanssons  skildring 
står  betydligt  högre.  För  övrigt  är  denna  samling  av  berättel- 
ser en  sann  psychopathia  sexualis,  vittnande  om  författarens 
och  tidens  intresse  för  att  undersöka  kärlekens  psyko-fysio- 
logiska  sida  och  att  avslöja  de  olycksbringande  disharmonierna 
mellan  själ  och  kropp.  Särskilt  i  den  sista  av  berättelserna, 
/  Dampensionen,  har  man  ett  helt  galleri  av  kvinnliga  per- 
versiteter. 

»Sensitiva  amorösa»,  »Parias»  och  »Tidens  kvinnor»  äro 
skrivna  i  samma  maner.  Det  är  icke  den  rent  individuella 
eller  rent  mänskliga  sidan  hos  personerna,  som  intresserar  för- 
fattaren, utan  han  uppträder  som  vetenskapsman,  som  psykolog 
och  demonstrerar  fall.  Här  överflödar  den  naturvetenskapliga 
terminologien,  så  karaktäristisk  för  Ola  Hansson  och  ofta  av  en 
viss  metafysisk  art.  Han  säger:  »Det  var,  som  om  ett  svampigt 
groddämne  legat  gömt  i  faderns  säd  och  i  moderns  ägg  och 
efter  befruktningen  börjat  spira  i  själva  embryonet  till  denna 
organism  och  sedan  brett  sig  genom  hela  cellvävnaden  och 
blivit  så  intimt  infiltrat  i  denna,  att  det  förmådde  skjuta  en  eller 
annan  rottråd  i  varje  produkt  av  dess  verksamhet.» 

Plastisk  är  Ola  Hanssons  framställning  aldrig;  tvärtom 
strävar  den  fullt  medvetet  mot  en  viss  dimmig  konturlöshet, 
men  den  ger  ett  adekvat  uttryck  för  skaldens  veka  och  dröm- 
mande kynne,  så  att  både  stil  och  innehåll  i  förening  skapa 
ett  intryck  av  denna  särskilda  tidsriktning  så  fylligt,  omedelbart 
och  utpräglat,  som  ingen  annan  författare  mäktat  giva  det. 


296 


OLA  HANSSON 


III. 

1889  är  ett  märkesår  i  Ola  Hanssons  liv.  Han  ingick  äkten- 
skap med  den  tyska  författarinnan  Laura  Mohr,  känd  under 
signaturen  Laura  Marholm,  och  bosatte  sig  i  Tyskland.  Han 
har  sedan  fört  en  ostadig  tillvaro  på  kontinenten  och  endast 
på  kortare  besök  återsett  sitt  fädernesland.  Först  var  han  bo- 
satt utanför  Berlin,  sedan  i  Bayern  och  Schweiz  och  de  sista 
åren  i  Frankrike. 

Utan  tvivel  var  det  emellertid  till  skada  för  honom  själv, 
att  landsflykten  utsträcktes  så  länge.  Hans  språkbildning  visar 
stundom  en  alltför  stark  germanisering,  och  han  liksom  försvann 
ur  sina  landsmäns  åsyn.  Utom  Skåne  är  Ola  Hansson  ännu  i 
denna  dag  en  tämligen  okänd  författare.  Till  gengäld  är  han 
i  sin  födelseprovins  synnerligen  uppskattad.  Han  har  där  bildat 
skola  och  säkerligen  påverkat  icke  endast  författarna  utan  även 
vissa  av  konstnärerna. 

Under  nittiotalets  första  år  blev  han  även  en  bemärkt  för- 
fattare i  Tyskland.  Icke  minst  ägde  han  inflytande  som  kri- 
tiker. Det  är  ännu  icke  lätt  att  överskåda  denna  sida  av  hans 
verksamhet  —  hans  artiklar  äro  spridda  i  en  massa  utländska 
tidningar  och  tidskrifter,  som  ej  äro  tillgängliga  för  en  svensk 
publik.  Men  den  har  varit  av  stor  betydelse  ej  minst  för  spri- 
dandet av  kännedomen  om  skandinavisk  litteratur  i  Tyskland. 
En  av  de  vägar,  varpå  Strindberg,  Per  Hallström  m.  fl.  blivit 
bekanta  därute,  går  just  fram  över  Ola  Hansson. 

I  slutet  av  åttiotalet  framträder  i  hela  kulturrörelsen  ett 
starkt  inslag  av  Nietzsches  övermänniskoteorier.  Ola  Hansson 
stod  icke  heller  främmande  härför.  Genom  Georg  Brändes  lärde 
han  känna  Nietzsches  skrifter  och  blev  nu  en  av  dennes  ivri- 
gaste beundrare.  Han,  som  förut  i  mycket  varit  behärskad  av 
den  engelska  utilismens  uppfattning,  blir  nu  en  föraktare  av 
massan  och  en  förkunnare  av  den  ensamma  övermänniskan.  I 
Ung  Ofegs  visor,  som  äro  skrivna  1889,  men  först  tryckta 
1892,  kristalliserar  sig  denna  nya  uppfattning.   Det  märkes  redan 


OLA  HANSSON 


297 


på  sådana  yttre  smådrag,  som  att  Ola  Hansson,  vilken  ju  eljest 
trives  bäst  på  slätten,  nu  liksom  Zarathustra  ständigt  stiger  upp 
mot  bergen.  Och  utilismen  har  lämnat  plats  för  herremoralen. 
Dock  finnes  ännu  åtskilligt  kvar  av  kärleken  till  de  demokratiska 
idéer,  som  han  tidigare  hyllat.  Styckena  äro  av  olika  värde,  vissa 
äro  för  bittra  i  tonen,  andra  äro  av  stark  poetisk  verkan.  För- 
fattaren framställer  sig  ofta  som  en  förföljd.  En  viss  monotonitet 
gör  sig  också  gällande  i  ämnesvalet.  Redan  i  »Notturno»  besjäla- 
des landskapet,  och  dess  hemlighetsfulla  väsen  förkroppsligades 
i  en  eller  annan  gestalt.  Här  är  det,  som  om  dessa  väsen 
växt  och  tagit  jätteformer.  De  behärska  hela  landskapet  som 
i  den  storslagna  skildring  i  första  dikten,  i  vilken  han  gisslar 
allt  det  värkbrutna  i  tiden,  dess  brist  på  uppriktighet  och  mod, 
människornas  hyckleri,  falskhet  och  trälasinne.  Vinternatten 
ligger  tyst  över  Skandinavien,  badat  i  månljus,  som  lyser  över 
Sulitelmas  topp  och  över  de  vita  gårdarna  nere  i  Skåne.  Mitt 
i  tystnaden  reser  sig  ur  Kolmårdsskogen  en  gestalt,  högre  än 
den  resligaste  tall  och  bred  i  ryggen  som  Kölens  ås.  Hans 
skugga  faller  över  hela  landet  som  ett  ofantligt  sorgflor.  Men 
skepnaden  lutar  och  har  en  missdådares  skygga  och  skelande 
blick,  ett  uttryck  av  ofrid  och  samvetskval  speglar  sig  i  hans 
anlete,  när  månljuset  faller  därpå. 

Mitt  i  tystnaden  förnimmes  plötsligen  en  stämma.  Det  är 
den  store  Anden.  Somliga  kalla  honom  Tiden,  andra  Odet, 
åter  andra  Rättfärdigheten  eller  Domaren.  »Han  vilade  i  världs- 
rummet, med  Orionsbältet  kring  sin  länd  och  med  armhålan 
mot  Karlavagnens  tistelstång,  och  hans  vita  åldringshår  låg 
mellan  världarna  som  en  man  —  vilken  människorna  kalla  Vin- 
tergatan —  och  i  hans  panna  lyste  Ögat,  hans  enda  stora  öga, 
och  dess  stråle  föll  in  i  natten  över  norden  och  på  den  ensliga 
skepnaden  på  Kolmården.»  Och  nu  håller  han  domedag  över 
skepnaden,  kallande  honom  Judas: 

»Du  är  livets  likblod  och  mänsklighetens  röta.  Din  själ  är 
spetälsk,  ditt  hjärteblod  svart,  din  hjärna  träck.  .  .  Ty  du  är 
tigaren.  Du  har  tigit,  tigit  i  hela  ditt  liv,  tigit  då  du  bort  tala, 
tigit  bort  din  själ  och  din  samvetsfrid.    Du  spottade  aldrig  på 


298 


OLA  HANSSON 


honom,  som  stod  i  kåken,  men  du  teg;  du  höll  icke  i  tängerna, 
när  man  ryckte  ut  hjärtat  ur  kroppen  på  sanningsvittnet,  men 
du  teg;  du  var  icke  bland  dem,  som  spände  havande  kvinnor 
för  din  vagn,  men  du  åkte  och  teg;  du  piskade  aldrig  dina 
arbetare  till  att  ta  i,  tills  blodet  sprutade  fram  ur  de  brustna 
kärlen,  men  du  såg  på,  hur  andra  gjorde  det  och  teg.  Du 
skulle  ha  tigit,  om  man  släpat  din  egen  far  i  hans  gråa  hår; 
du  skulle  ha  tigit,  om  man  skändat  din  egen  mor  i  din  åsyn.» 

Därför  skall  han  också  på  den  stora  domedagen,  då  allt 
varder  förlåtet,  ensam  dömas  att  stanna  utanför  salighetens 
portar  och  genom  tidernas  evighet  irra  kring  i  det  öde  världs- 
rummet. 

Ungefär  samtidigt  gjorde  Ola  Hansson  bekantskap  med  ett 
annat  arbete,  som  under  dessa  år  väckte  ett  ofantligt  uppse- 
ende i  Tyskland  och  på  ett  par  år  utgick  i  över  femtio  upp- 
lagor. Rembrandt  als  Erzieher  utkom  anonymt  (1890),  men 
var  skrivet  av  en  lärjunge  till  Nietzsche,  arkeologen  Julius  Lang- 
behn.  Det  är  en  äkta  tysk  programskrift,  full  av  svulst  och 
överdrifter,  men  skriven  med  stor  värme  och  entusiasm;  nu  är 
den  lika  bortglömd,  som  den  då  var  läst.  Författaren  gisslar 
den  moderna  tidens  materialism,  den  tyska  vetenskapens  specia- 
litetsraseri, preusseriet,  som  håller  på  att  kväva  all  individualism, 
och  han  utslungar  lösensordet:  »Preussen  bör  germaniseras». 
Likaledes  angripas  det  franska  väsendet  och  särskilt  den  franska 
revolutionens  jämlikhetsidéer  av  1789.  Men  trots  all  denna  kri- 
tik av  preusseriet  löper  allt  ut  på  ett  förhärligande  av  det  ur- 
germanska; Tyskland  och  världen  skall  förnyas  ur  jordanden, 
som  uppenbarar  sig  i  bondeståndet,  och  han  uppställer  ett 
pangermanskt  program  av  den  vidsträcktaste  beskaffenhet.  Ger- 
manien  skall  samla  alla  sina  barn  ikring  sig;  Amsterdam,  London, 
Hamburg,  Köpenhamn,  Stockholm  och  Kristiania  skola  utgöra 
de  väldiga  elementen  i  ett  elektriskt  batteri.  Alla  dessa  olika 
teorier  äro  tämligen  löst  samlade  kring  Rembrandt,  som  upp- 
ställes som  en  germanernas  idealgestalt. 

Dessa  ord  föllo  hos  Ola  Hansson  i  god  jordmån.  Han  hade 
tidigare  varit  en  stor  beundrare  av  Georg  Brändes  men  slagit 


OLA  HANSSON 


299 


om  och  blivit  en  förklarad  antisemit.  Med  åttiotalets  naturalis- 
tiska miljöskildring  hade  han  alltid  varit  otillfredsställd,  och  det 
var  ju  rätt  förklarligt,  att  Ola  Hansson,  den  skånske  bondsonen, 
skulle  tilltalas  av  detta  bondeståndets  förhärligande.  Upphöjan- 
det av  jordanden  stämde  ju  även  väl  med  hans  betonande  av 
instinktens,  det  fysiologiskas  betydelse  för  själslivet.  Det  är 
icke  minst  inflytandet  från  denna  tankekrets,  som  gör  sig  gäl- 
lande i  Ola  Hanssons  ovannämnda  uppgörelseskrift  »Materialis- 
men i  skönlitteraturen». 

Ännu  en  tredje  kris  genomgick  Ola  Hansson  under  nittio- 
talet; men  denna  är  kanske  den  svåraste  att  belysa,  då  allt 
material  saknas.  Han  lär  hava  övergått  till  katolicismen.  Att 
döma  efter  vissa  senare  uttalanden  tyckes  han  knappast  länge 
ha  funnit  sig  till  rätta  i  den  katolska  kyrkans  sköte.  I  »Dikter 
på  vers  och  prosa»  (1901)  skriver  han  på  ett  ställe:  »Den  som 
i  våra  dagar  tager  ordet  religion  i  sin  mun,  om  honom  kan  man 
nästan  vara  säker  på,  att  han  har  en  eller  annan  rutten  punkt, 
som  han  vill  dölja.  Den,  som  rider  runt  på  det  ordet,  gör  man 
bäst  i  att  gå  ur  vägen.  Därhemma  i  Norden  har  ju  pietismen 
lagt  beslag  på  ordet;  och  den  är  väl  det  gudsjämmerligaste, 
som  finns  i  denna  bedrövliga  värld.  Också  katolicismen  har 
sin  pietism,  som  icke  är  ett  hår  bättre  än  den  protestantiska; 
denna  paritet  är  fullständig,  och  jag  har  själv  erfarit,  att  de 
två  funnit  varandra  och  komma  utomordentligt  väl  överens. 
Vad  den  arma  människomatken  har  att  andäkteligen  lyssna  på 
från  dessa  religionens  bärare  av  egen  nåde,  lyder  ungefär  så 
här:  Tag  du  så  mycket  som  möjligt  på  dig,  så  att  jag  slipper 
med  så  lite  last  som  möjligt,  —  särskilt  av  de  saker,  som  jag 
själv  begått.» 

Vid  sidan  om  de  av  den  psykofysiologiska  mystiken  färgade 
novellerna  skrev  Ola  Hansson  även  under  nittiotalet  berättel- 
ser, där  hans  satiriska  lynne  tar  ut  sin  rätt  och  där  han  fortsätter 
åttiotalets  realistiska  skildringskonst. 

Hit  hör  Resan  hem  1895  (»Reisen  hjem»  1894),  en  autobio- 
grafisk  roman,  som  skildrar  författarens  utveckling  från  student- 
åren i  Lund  fram  till  giftermålet.    Det  är  emellertid  knappast 


3°°' 


OLA  HANSSON 


detta  självbiografiska  element,  som  erbjuder  det  största  intres- 
set. Huvudpersonen,  Truls,  upplever  visserligen  en  del  öden 
och  äventyr,  men  någon  utveckling  i  djupare  mening  genom- 
går han  knappast:  han  är  densamme  vid  bokens  början  som 
vid  dess  slut,  fast  han  då  övertygat  sig  själv  —  men  knappast 
läsaren  — ■  att  han  funnit  ett  fast  mål  att  kämpa  för.  Efter 
åratal  av  landsflykt  vaknar  nämligen  i  honom  en  längtan  efter 
hemlandet  och  den  klass  han  själv  utgått  ifrån,  och  han  be- 
sluter ägna  sitt  liv  åt  arbetet  för  bondeståndets  höjande  i  Skan- 
dinavien. 

Långt  intressantare  är  miljöskildringen.  Romanen  formar 
sig  nämligen  till  en  vass  och  träffande  satir  på  universitetslivet. 
Boken  är  en  nyckelroman;  utan  svårighet  kan  den,  som  känner 
tiden  och  miljön,  utpeka  modellerna.  Figurerna  ha  dock  icke 
alltid  blivit  fullt  levande.  Över  tonen  vilar  stundom  något  av 
den  Strindbergska  råheten  —  det  är  för  övrigt  också  ett  tidsdrag. 
Men  romanen  har  många  och  stora  förtjänster.  Berättelsen  är 
medryckande,  och  det  gives  knappast  i  svensk  litteratur  en 
bättre  eller  mera  typisk  skildring  ur  denna  periods  studentliv, 
den  nya  generationens  uppgörelse  med  tiden.  Den  överträffar 
betydligt  »Erik  Grane».  Och  de  skånska  stämningarna,  vand- 
ringarna genom  Lund,  Malmö  och  Köpenhamn  eller  ute  på 
landsbygden,  äro  ypperligt  återgivna.  Ola  Hansson  besitter  en 
stor  förmåga  att  teckna  ett  landskap,  en  interiör  och  även  figu- 
rerna, så  att  man  förnimmer  själva  livsluften  omkring  dem. 

En  liten  lyckad  novell  i  humoristiskt  satirisk  stil  är  Vor 
der  Eke  (1895;  »Före  giftermålet»,  1901).  Även  denna  är  en 
studenthistoria,  som  i  åtskilligt  rör  sig  inom  samma  ram  och 
med  samma  typer  som  »Resan  hem». 

Till  denna  grupp  av  realistiska  berättelser  höra  också  Fru 
Ester  Bruce  (1894),  en  livligt  och  underhållande  skriven  novell 
men  utan  något  större  intresse,  och  En  uppfostrare  (1895),  vari 
huvudpersonen  är  den  gamle  överliggaren,  numera  tidnings- 
mannen Nisse  Svensson,  en  »reporterkonstens  fanatiker».  Ola 
Hansson  har  här  skapat  en  lustig  journalisttyp,  en  godmodig 
cyniker,  som  låter  sin  jargon  och  sin  drastiska,  stundom  nästan 


OLA  HANSSON 


3OI 


alltför  drastiska  humor  spela  över  allt  och  alla,  över  stadens 
små  borgarsjälar  och  folkhögskolans  halvbildning. 

Vi  se  således,  huru  Ola  Hansson  under  dessa  år  med  stor 
receptivitet  anammar  de  nya  riktningarna  i  samtidens  kultur 
och  gör  sig  till  en  entusiastisk  förkunnare  av  dem.  De  ta  sig 
också  uttryck  i  hans  egen  diktning,  men  utan  att  i  djupare 
mening  förändra  dess  väsen.  Det  kraftigaste  produktiva  utslaget 
av  Nietzscheanismen  utgör  »Ung  Ofegs  visor»,  tanken  om  bonde- 
ståndet som  frälsande  samhällsmakt  ur  tidens  materialism  går 
periferiskt  igen  i  vissa  av  hans  prosaskildringar  som  »Resan 
hem»;  katolicismen  tyckes  hava  gått  hans  diktning  spårlöst  förbi. 
Och  man  förvånas  obestridligen  över  att  samme  man,  som  1892 
reagerat  så  starkt  mot  materialismen  i  skönlitteraturen,  ett  par 
år  senare  framträder  med  romaner  som  »Resan  hem»,  »En 
uppfostrare»  och  andra  liknande  realistiska  berättelser  i  god 
åttiotalsstil.  Trots  alla  kriser  erbjuder  Ola  Hanssons  diktning  i 
det  stora  hela  samma  linjer  som  tidigare.  Hans  styrka  ligger  allt- 
jämt i  belysandet  av  det  instinktiva  i  människonaturen,  av  själens 
skymningsriken,  i  att  frammana  »stämning»  för  att  begagna  ett 
ord,  som  åttiotalet  nästan  skapat  eller  åtminstone  använt  i  en 
betydelse  och  ett  omfång,  som  det  aldrig  tidigare  brukats. 

Denna  intellektuella  rörlighet  vittnar  emellertid  om  en  allt 
för  stor  känslighet,  man  skulle  nästan  vilja  säga  retlighet.  Det 
kan  förefalla,  som  om  skalden  saknade  andlig  ryggrad.  Alla 
principer  äro  för  honom  svävande.  Intrycken  hava  nästan  varit 
flera,  än  han  kunnat  smälta.  Som  fjärilen  fladdrar  efter  den 
senast  utsprungna  blomman,  jagar  Ola  Hansson  otillfredsställd 
efter  skönhetens  nya  uppenbarelseformer.  Det  ligger  något  av 
ständig  renegat  över  hans  väsen.  För  de  riktningar  han  genom- 
levat har  han  endast  kvar  sitt  förakt.  Han  finner  aldrig  ro 
och  vila  i  nuet,  utan  lever  ständigt  i  framtiden.  Han  erbjuder 
i  detta  avseende  likhet  med  August  Strindberg,  ehuru  han  saknar 
Strindbergs  vitala  och  intellektuella  jättekrafter. 

Denna  brist  på  jämnvikt  präglar  också  ofta  Ola  Hanssons 
kritiska  uppsatser,  som  eljest  utmärka  sig  för  varm  poetisk 
uppfattning.    Redan  i   »Litterära  silhuetter»   (1885)  gav  Ola 


3°2 


OLA  HANSSON 


Hansson  en  serie  porträtt  av  samtida  skandinaviska  diktare. 
De  vittna  om  en  fin  och  säker  blick  på  det  individuella  och 
forma  sig  till  små  poesifyllda  stämningsbilder.  De  tillhöra  i  sin 
art  det  bästa  av  kritik,  som  framkommit  i  Sverige  under  de 
sista  decennierna.  Men  i  hans  senare  kritiker  blir  teckningen 
lätt  ensidig  och  överdriven.  Vad  han  själv  har  bakom  sig, 
intresserar  honom  icke  längre,  medan  det,  som  i  ögonblicket 
fyller  hans  själ,  växer  till  en  storhet  ut  över  alla  proportioner. 
Det  är  lätt,  att  i  hans  Tolke  og  Seere  såväl  som  i  hans  Kåse- 
rier i  mystik  finna  exempel  på  båda  dessa  ytterligheter. 

Efter  utgivandet  av  »Notturno»  1885  hade  Ola  Hansson 
övergivit  versen.  Under  hela  nittiotalet  utgav  han  endast 
berättelser  och  kritiker.  Men  från  och  med  det  nya  seklet 
vänder  han  tillbaka  till  sin  första  kärlek  och  utger  flera  dikt- 
samlingar: Dikter  på  vers  och  prosa  (1901),  Det  förlovade 
landet  (1906),  Nya  visor  (1907),  På  hemmets  altare  (1908),  Fol- 
kens visor  (191 1). 

Dessa  samlingar  hava  emellertid  gjort  föga  väsen  av  sig.  De 
äro  alldeles  oförtjänt  bortglömda.  Ehuru  formgivningen  stundom 
är  vårdslösad,  finnas  här  utmärkta  dikter.  Man  påträffar  sådana 
förtjusande  små  vemodsvisor  som  denna  ( Sommar  b  lund) : 

»Doften  stiger  solvarm, 

torr  och  tung, 

där  jag  blundar  till  bland 

barr  och  ljung. 

Tallar,  som  dämpat  solljus 

spelar  på; 

himlen  däruppe  lysande 
sommarblå. 

Slumrande  tyst  i  skogen, 

slumrande  tyst! 

Liksom  ett  barn,  som  sover 

av  moder  kysst, 

känner  jag  slummern  sjunka 

varm  och  tung, 

där  jag  blundar  in  bland 

barr  och  ljung.» 


OLA  HANSSON 


3°3 


Här  finnas  naturstämningar  av  samma  art,  som  tidigare 
gåvo  Ola  Hanssons  lyrik  sin  säregna  charm.  Men  det  har 
kommit  något  mer  stilla  och  behärskat  över  hans  väsen.  Som 
motto  över  alla  dessa  senare  dikter  skulle  man  kunna  sätta  de 
vackra  raderna  av  Höstsol: 

»Alla  mina  tankar 
nu  flyga  ur  sin  ark 
och  kretsa  liksom  råkorna 
hän  över  äng  och  mark. 

De  hava,  när  de  komma 
tillbaka  i  sitt  bo, 
en  doft  av  höstens  bleka  sol 
och  tysta  svårmodsro.» 

Om  tonen  mången  gång  är  en  annan,  beror  det  icke  minst 
därpå,  att  dikterna  vila  på  reseintryck.  De  återgiva  stämningar 
från  nya  trakter  han  besökt  eller  gamla,  som  han  återsett.  Detta 
gäller  t.  ex.  om  flera  av  hans  dikter  till  Skåne  och  om  Danska 
bilder,  där  han  tolkar  sin  kärlek  och  sina  tacksamhetskänslor 
för  allt,  vad  detta  Skånes  moderland  givit  honom  under  årens 
lopp  av  livsbestämmande  intryck. 

Andra  av  dikterna  från  Skåne  frammana  syner  av  annan 
art.  Så  skildrar  han  säkerligen  barndomsminnen  i  den  grupp 
av  dikter,  som  skildrar  »hörbrytningen»  (Brydestuan) .  Särskilt 
den  andra  sången  är  egendomlig  och  ny,  i  vilken  gubben  Lave 
och  gubben  Hejde  i  nattens  tystaste  timma,  när  månen  lyser, 
stiga  fram  på  den  dimvita  slätten  och  hålla  förnumstiga  samtal 
om  sitt  Skåne,  om  forna  och  kommande  tider  och  släkten. 

Vissa  av  dessa  resedikter  äro  skarpt  satiriska.  Det  gäller 
om  serien  I  pickelhuvans  land,  där  han  med  Heinesk  vasshet 
gisslar  disciplinens  oeh  militarismens  Preussen,  liksom  han 
/  katolskt  högkvarter  går  illa  åt  ecclesia  militans.  En  av  de 
bästa  dikterna  i  denna  senåre  grupp  skildrar  kårstudenten  med 
sina  fräcka  låter,  sin  Habymustasch  och  benade  svål,  »en  billig 
reklam  för  Karlsruher  tvål  och  prima  rikspomada».    Denna  dikt 


OLA  HANSSON 


slutar  med  en  vemodsfull  erinran  om  hans  ungdoms  studentliv, 
då  en  skara  vitmössade  ynglingar  läto  sångerna  klinga  ut  i 
vårens  ljusa  kvällar. 

Om  Ola  Hansson  under  början  av  nittiotalet  var  trött  på 
demokratien  och  frisinnet  och  sedan  övergick  till  katolicismen, 
märks  det  åtminstone  föga  i  dessa  dikter.  Tvärtom  kan  han 
alltjämt  drömma  som  i  ungdomen  om  framtidens  lyckomöjlig- 
heter. Han  ansluter  sig  alltjämt  till  det  program  han  uttryckt 
i  ungdomsdikten  Ett  öppet  ord: 

»Att  veta  så  innerligt  fast  och  visst, 
att  lyckan  slår  ögonen  upp  till  sist, 
att  andra  skörda,  där  vi  ha  sått, 
den  livets  lycka,  som  vi  ej  fått, 
att  inne  i  våndan  slumrar  ro,  — 
min  enda,  stora  tro.» 

Denna  övertygelse  antager  t.  o.  m.  i  vissa  av  dessa  dikter 
som  i  grupperna  Svartkonsten  och  Folkets  visor  en  bestämd 
socialistisk  prägel. 

Huvudintrycket  av  dessa  häften  är  likväl,  att  Ola  Hansson 
bevarat  sitt  diktartemperament  från  ungdomstiden,  fast  åren 
kanske  lagt  en  viss  sordin  på  tonen.  Och  det  är  ännu  i  den 
skånska  myllan,  som  hans  dikt  har  sina  starkaste  rötter: 

»Inunder  pilehäcken, 
min  jordmö  sitter  kvar, 
vid  dammen,  vid  bäcken 
som  uti  forna  dar.» 


NATURALISMENS  UTBREDNING 


20  —  18338.    J.  Mortensen. 


EN  BRYTNING,   SOM   KÄNNETECKNAR  ÅTTIO- 


talet,   är  den  största  omvälvning  i  det  allmänna  tänke- 


sättet,  i  hela  kulturlivet,  som  försiggått  sedan  seklets 
början.  Den  har  burits  fram  av  den  revolutionära  strömfåra, 
som  sedan  ett  hundratal  år  brusar  genom  de  europeiska  sam- 
hällena, än  kraftigt  bortsköljande,  än  långsamt  undergrävande 
de  sista  resterna  av  den  gamla  feodalstaten. 

De  två  stora  revolutionsgestalterna  under  svenskt  aderton- 
hundratal  äro  Almquist  och  Strindberg.  Almquist  hade  upp- 
vuxit i  en  atmosfär,  fylld  av  sjuttonhundratalets  ideal,  alla  hans 
idéer,  ehuru  starkt  nyromantiskt  färgade,  erinra  dels  om  sjutton- 
hundratalets upplysningsfilosofi,  dels  om  den  kommande  positi- 
vismens  läror.  Jag  har  redan  i  min  Almquist-studie  påpekat 
de  många  trådar,  som  förbinda  Almquist  med  åttiotalet.  Han 
är  radikalen,  som  vill  avskaffa  prästen,  juristen,  militären,  hela 
det  gamla  samhällets  traditionella  former.  Hans  djärva  satir 
»Ormus  och  Ariman»  innehåller  i  sin  vassa  kritik  av  samhället 
tankar,  som  först  senare  Ibsen  uttalat  i  ännu  mer  brännande 
och  tillspetsad  form.  Bak  Almquists  fatalism  skymtar  redan 
ärftlighetsbegreppet,  och  hans  mystiska  upphöjande  av  det 
djuriska  är  nära  besläktat  med  den  följande  tidens  betonande 
av  instinktlivets  och  intuitionens  makt.  Den  äkta  nyroman- 
tikern drömde  sig  helst  tillbaka  till  tider,  som  farit,  han  älskade 
mystiken  under  medeltidens  gotiska  valv.  Men  det  förflutna 
utövade  ingen  särskild  tjusning  på  Almquist.  Han  var  en  fram- 
tidsdrömmare, liksom  de  unga  realisterna  på  åttiotalet.  Hans 
och  deras  lyckoö  låg  i  det  fjärran  blå  i  framtidens  ocean. 

Almquist  var  en  ensam  man,  och  han  var  icke  av  det  stoff, 
varav  profeter  danas.    Det  fanns  mellan  honom  och  samtiden 


3o8 


NATURALISMENS  UTBREDNING 


en  klyfta,  som  icke  kunde  fyllas.  Disharmonisk  till  hela  sin 
läggning,  utstött  och  utblottad  drogs  han  själv  ner  i  virvlarna 
och  gick  under.  Men  när  rörelsen  nästa  gång  svallade  upp, 
brötos  fördämningarna.  Strindberg  gick  i  spetsen,  och  han  var 
icke  längre  en  ensam.  Han  var  »tjänstekvinnans  son»,  och 
bakom  honom  stod  en  ny  samhällsklass  med  unga  krafter  och 
unga  ideal.  Och  nära  ett  halvt  sekel  av  europeiskt  vetenskap- 
ligt arbete  hade  lagt  en  ny  grund  för  utvecklingstanken,  för 
framtidsdrömmen,  för  de  sociala  reformerna.  Icke  minst  bars 
rörelsen  denna  gång  framåt  av  det  stigande  välstånd  och  det 
ekonomiska  uppsving,  som  från  mitten  av  sjuttiotalet  fortgingo 
ända  fram  till  sekelskiftet  med  undantag  för  en  eller  annan 
mindre  kris.  Sverige  tillväxte  under  dessa  år  i  folkmängd, 
jordbruket  höjdes,  och  handeln  ökades.  Det  började  uppväxa 
en  inhemsk  storindustri,  och  denna  materiella  kultur  kunde  utlösa 
sig  i  stegrad  andlig  verksamhet.  De  moderna  kommunikations- 
medlen börja  också  på  sjuttiotalet  göra  sin  stora  insats,  och  de 
ha  spelat  en  mycket  viktig  roll  i  det  andliga  idéutbytet.  Sverige, 
ehuru  ännu  ett  av  de  mest  isolerade  landen  i  Europa,  knöts 
vid  denna  tid  närmare  till  kontinenten. 

I  viss  mån  kan  naturalismen  betraktas  som  en  fortsättning 
av  den  kamp  mellan  liberalism  och  konservatism,  som  börjat 
omkring  1830  och  som  fått  en  avslutning  med  representations- 
förändringens genomförande.  Men  denna  strid  hade  varit  av 
rent  politisk  art,  och  efter  representationsreformen  rörde  sig 
riksdagsarbetet  under  ett  par  decennier  endast  om  för  övrigt 
högst  viktiga  materiella  reformer.  »De  stora  frågorna»,  de 
sociala  och  religiösa  problemen,  som  i  litteraturen  så  tydligt 
avspegla  en  mänsklighet  i  nöd,  lågo  helt  nere.  Först  på  åttio- 
talet  kommo    de    upp,   framförda  av  litteraturens  män,  och 

0 

trängde  sig  in  i  den  praktiska  politiken.  Åttiotalet  är  de  reli- 
giösa krisernas  tid.  Överallt  i  romanerna,  i  författarnas  själv- 
bekännelser kunna  vi  höra  ekot  av  de  strider  och  tvivel,  de 
bittra  själslidanden,  som  det  religiösa  frigörelsearbetet  kostat 
denna  generation.  Det  vimlar  i  denna  tids  skrifter  av  angrepp 
mot  konfirmationen,   vigselformuläret,   prästeden,   mot  alla  de 


NATURALISMENS  UTBREDNING 


3°9 


band,  som  kyrkan  ålägger  sina  medlemmar.  Femtonåringar 
gingo  till  nattvarden,  icke  som  en  religiös  högtid,  utan  därför 
att  de  eljest  icke  kiinde  komma  in  vid  universitetet  och  av 
andra  världsliga  skäl.  Studenter  demonstrerade  mot  att  avlägga 
faneden.  Överallt  uppsäger  man  kyrkan  tro  och  lydnad.  Den 
religiösa  toleransens  idé  arbetar  sig  långsamt  framåt.  Efter  ett 
halvt  sekels  folkskolebildning  voro  arbetarna  mogna  att  träda 
fram  på  den  politiska  arenan.  Socialismen  bryter  under  dessa 
år  igenom,  och  den  strid  mellan  radikalism  och  konservatism, 
som  redan  brann  i  Danmark,  skulle  ett  decennium  senare  även 
börja  i  Sverige.  Ropen  på  religionsfrihet  blevo  allt  högljuddare. 
Vid  1882  års  riksdag  framlades  av  K.  P.  Arnoldson  ett  lag- 
förslag om  att  var  och  en,  som  så  önskade,  skulle  äga  rätt  att 
utgå  ur  statskyrkan  utan  att  uppgiva  det  samfund,  dit  han 
ville  övergå.  Förslaget  avstyrktes  enhälligt  av  lagutskottet  och 
föll  naturligtvis  i  bägge  kamrarna.  Och  efter  trettiosex  års 
utveckling  ha  vi  vis  ä  vis  rätten  att  utträda  ur  statskyrkan 
icke  hunnit  ut  över  1882  års  ståndpunkt. 

Även  vid  1885  års  riksdag  framlades  i  andra  kammaren  en 
del  motioner  i  syfte  att  främja  religionsfriheten.  Särskilt  upp- 
seende väckte  ett  förslag  om  rätt  för  statskyrkans  medlemmar 
att  ingå  civiläktenskap.  Motionen  föll,  sedan  den  avstyrkts  av 
utskottet  med  bl.  a.  den  motiveringen,  att  i  de  länder,  där 
civiläktenskapet  införts,  detta  visat  sig  förringa  äktenskapets 
helgd.  Det  dröjde  ända  till  1908,  innan  detta  önskemål  om 
civiläktenskap  blev  uppfyllt. 

Det  är  lätt  att  inse,  att  dylika  dittills  icke  hörda  radikala 
åsikter,  när  de  plötsligt  började  predikas,  skulle  möta  ett  all- 
varligt motstånd.  Det  var  också  fallet.  Överallt  stötte  de  unga 
mot  den  kompakta  majoritetens  mur.  Så  gott  som  hela  huvud- 
stadspressen ställde  sig  avvisande  mot  de  nya  författarna,  och 
av  de  få  tidskrifterna  intog  »Svensk  tidskrift»  en  mycket 
reserverad  hållning,  och  »Nordisk  tidskrift»  sysslade  på  grund 
av  sitt  program  icke  med  politiska  och  sociala  frågor.  Och 
då  de  unga,  som  sagt,  icke  hade  och  aldrig  fingo  något  nämn- 
värt eget  organ,  blev  striden  svår  och  uppslitande.    I  spetsen 


NATURALISMENS  UTBREDNING 


för  angreppen  gick  Karl  David  av  Wirsén,  som  redan  1880 
skrev  i  »Post-  och  Inrikes  tidningar»  och  senare  i  »Vårt  Land». 
Han  sekunderades  av  Anders  Flodman  i  »Aftonbladet».  Ett 
av  sina  bästa  stöd  hade  säkerligen  författarna  under  åttiotalet 
i  »Göteborgs  Handels-  och  Sjöfartstidning»,  där  redaktionen  med 
förståelse  mötte  många  av  de  unga.  Efter  Flodmans  död  1884, 
då  Retzius  övertog  Lars  Johan  Hiertas  gamla  tidning,  märkes 
en  förskjutning  i  Aftonbladets  sympatier,  och  den  öppnades 
för  åtskilliga  bidrag  av  naturalisterna.  Där  skrevo  Geijerstam, 
Levertin  och  Ola  Hansson,  men  detta  varade  icke  länge.  Ola 
Hansson  har,  som  redan  påpekats,  i  »Resan  hem»  givit  en 
mycket  skarp  skildring  av  omslaget  i  redaktionens  hållning  och 
sitt  eget  avfockande  ur  tidningen. 

Det  var  med  stor  överlägsenhet  i  tonen  man  kritiserade 
den  nya  radikalismen  och  materialismen,  tidens  sjuhövdade 
vidunder,  mot  vilket  Wirsén  utan  tvivel  kände  sig  som  kristen- 
hetens utkorade  Sankt  Göran.  Man  söker  framhålla  den  som 
någonting  förlegat,  någonting  av  den  moderna  forskningen  redan 
vederlagt.  »Hela  den  radikalism  han  förfäktar  är  antikverad», 
säger  Wirsén  om  Strindberg  1887.  Och  i  »Svensk  Tidskrift» 
skriver  Forssell:  »Vi  hava  så  levat  oss  in  i  den  tanken,  som 
varje  allvarlig  forskning  bekräftat,  att  den  moderna  kulturen  har 
sin  rot  och  livskälla  i  kristendomen,  att  de  utlevade  encyklo- 
pedistiska  funderingarna  över  det  ämnet  endast  väcka  vårt 
obehag,  men  föga  rubba  vår  övertygelse». 

Kritiken  stod  över  huvud  under  hela  åttiotalet  mycket  lågt. 
Det  fordrades  alls  ingen  sakkunskap  för  att  bedöma  ett  litterärt 
arbete.  Ett  typiskt  exempel  är  med.  professor  Cederschiölds 
kritik  i  »Aftonbladet»  (30  dec.  1879)  av  Strindbergs  »Röda  Rum- 
met», där  han  säger:  »Man  har  kallat  Strindbergs  senaste  ar- 
bete en  roman  och  förklarat  den  vara  verkligen  värdefull.  Det 
är  häremot  vi  önska  nedlägga  en  allvarlig  protest .  .  .  Ty  vad 
är  väl  detta  August  Strindbergs  vidriga  arbete  annat  än  en 
serie  av  analyserande  bitar  utan  ringaste  sammanhang  och  utan 
annat,  åtminstone  skenbart  ändamål  än  att  med  ungdomligt 
övermod   fördöma   allt  omkring  sig.    Hela  detta  skriftställeri 


NATURALISMENS  UTBREDNING 


förefaller  oss  icke  olikt,  då  okynniga  ungdomar  roa  sig  med 
att  stampa  i  rännstenarne  för  att  med  det  orena  vattnet  ned- 
smutsa förbigående»,  o.  s.  v.  Dessa  välmenande  men  inskränkta 
och  olitterära  synpunkter  äro  emellertid  icke  enastående,  lik- 
nande angrepp  mötte  nästan  varje  mer  betydande  arbete,  som 
framkom  under  åttiotalet. 

Den  argaste  av  naturalismens  motståndare  var  dock  C.  D. 
av  Wirsén.  I  honom  mötte  det  unga  Sverige  en  fullblods- 
representant för  det  gamla  Sverige.  Han  var  i  allo  en  tradi- 
tionernas man. 

Född  1842  kom  han  1860  som  student  till  Upsala  just  i 
det  ögonblick,  då  den  svenska  bildningen  höll  på  att  stelna  i 
den  gamla  Upsalakonservatismen,  som  suttit  i  högsätet  ända 
sedan  den  historiska  skolan  i  början  av  seklet  utbrett  sina 
åsikter.  Han  tillhörde  Bernhard  Elis  Malmströms  och  Boströms 
lärjungekrets.  Han  tog  graden  i  estetik,  tillbringade  någon  tid 
som  attaché  i  Paris,  varunder  han  fortsatte  sina  vittra  studier, 
som  resulterade  i  en  avhandling  om  Ronsardska  skolan;  han 
blev  docent  1868  i  estetik.  Några  år  verkade  han  som  före- 
läsare och  museiman  i  Göteborg.  1879  invaldes  han  i  Svenska 
akademien,  vars  sekreterare  han  blev  1883.  Från  och  med  1880 
skötte  han  kritiken  i  »Post-  och  Inrikes  tidningar»,  och  efter  »Vårt 
Lands»  grundläggning  i  december  1885,  blev  detta  blad  hans 
huvudorgan. 

I  Upsala  hade  Wirsén  tillhört  »Namnlösa  sällskapet»  och 
under  märket  Kuno  publicerat  några  obetydliga  dikter  i  dess 
samlingar.  Det  var  dock  först  med  sina  Dikter  1876,  som 
han  väckte  uppmärksamhet.  Han  visade  sig  som  en  poet  av  en 
elegisk  och  idyllisk  karaktär.  Det  finnes  verkligen  i  Wirséns 
produktion  en  klar  och  stilla  rännil  av  äkta  lyrik,  men  denna  åder 
sinade  snart  och  tappades  senare  på  endast  till  officiella  festdikter. 

Wirsén  var  ursprungligen  en  vek  och  skönhetsälskande  natur, 
och  de  vackra  ögonen,  bruna  som  en  spanjors,  förrådde  ett 
eldigt  och  entusiastiskt  temperament.  Han  hade  en  omfattande 
estetisk  bildning  —  vilket  hans  vedersakare  icke  alltid  haft  — 
och  han  kunde  visa  ett  förfinat  litterärt  omdöme  ifråga  om  före- 


312 


NATURALISMENS  UTBREDNING 


teelser,  som  lågo  tillräckligt  långt  borta  i  tiden,  särskilt  när  det 
gällde  den  nyromantiska  poesien.  Men  han  saknade  varje  art 
av  smidighet  i  sin  begåvning.  För  Wirsén  fanns  endast  ett 
åskådningssätt  —  hans  eget,  och  detta  omfattade  han  med  en 
fanatikers  glödande  trosnit.  Han  tillhörde  den  gamla  tyska 
estetiken,  som  bedömde  allt  efter  vissa  en  gång  för  alla  fast- 
slagna kategorier.  Hans  kristendom  var  ortodox,  eller  åtmin- 
stone var  han  ortodoxiens  försvarare,  hans  filosofi  Boströms, 
hans  litterära  ideal  och  åskådningssätt  sammanföllo  närmast  med 
den  svenska  nyromantikens.  Det  var  till  kulturtillståndet  från 
seklets  början  han  längtade  tillbaka,  och  denna  längtan  blev 
orsaken  till  hans  livs  tragiska  disharmoni.  Efter  allt  att  döma 
stelnade  han  mycket  tidigt,  förbenades  kanske  på  ett  rent  sjuk- 
ligt sätt.  Man  är  böjd  att  i  hans  förstockade  ensidighet  se  ett 
fysiologiskt  drag.  Det  finnes  ju  människor,  som  bliva  gamla  i 
förtid.  Redan  på  kamraterna  från  ungdomstiden  verkade  han 
ofta  underlig  och  föråldrad.  En  av  dem  skriver  1865  i  ett  brev 
till  Snoilsky:  »Naikan  (kamratnamnet  på  Wirsén)  har  fått  lauda- 
tur i  latin,  läser,  är  nedslagen,  har  gammalmodiga  läskarlsåsikter 
i  många  saker». 

Denne  man  blev  nu  av  ödets  ironi  ställd  att  bedöma  en 
litteratur,  som  intog  en  ytterlighetsställning  alldeles  motsatt  hans 
egen.  Den  var  antiortodox  och  upprorisk  mot  alla  traditioner. 
Den  sökte  sanningen  utan  alla  hänsyn.  Wirsén  hyllade  däre- 
mot den  teologiska  uppfattningen,  att  sanningen  en  gång  för 
alla  var  funnen  och  borde  följas.    Hans  lära  var: 

»Den  har  rätt  om  allt  att  fråga, 
som  en  tro  i  djupet  har 
på  det  Godas  himlasvar.» 

Wirsén  blev  auktoritetens  svurne  man,  en  slags  Joseph  de 
Maistre  —  men  ett  sekel  efter  den  stora  revolutionens  stormar. 

Det  verkar  numera  rent  av  beklämmande  att  ta  en  överblick 
av  Wirséns  kritiska  verksamhet.  Alla  seklets  stora  författare 
av  modern  läggning  ha  varit  föremål  för  hans  ettriga  utfall. 
Brändes'  »Hovedströmninger»,  som  eljest  av  många  av  den  äldre 


NATURALISMENS   UTBREDNING  313 

generationen  mottogos  med  sympati,  hälsades  av  Wirsén  med 
en  satirisk  dikt.  Björnsons  och  Ibsens  hela  senare  alstring  upp- 
rörde honom.  »Natt,  kaos,  ohjälpligt  fördärv,  detta  är  huvud- 
intrycket av  Ibsens  skapelser.»  Med  undantag  av  en  relativt 
berömmande  artikel  om  »Mäster  Olof»,  har  han  endast  ned- 
sättande och  missvisande  omdömen  om  Strindberg.  Detsamma 
gäller  fru  Leffler,  Bååth,  Geijerstam.  Man  kunde  ju  tro,  att 
nittiotalets  skalder  skulle  stå  hans  egen  smak  närmare.  Men 
icke  heller  dessa  mötte  han  med  någon  större  förståelse.  Pepita- 
boken  hälsade  han  visserligen  med  en  viss  tillfredsställelse  så- 
som ett  tecken  bland  många  andra,  att  »den  grövre  realismens 
roll  nu  är  utspelad  och  att  det  sjunkande  skeppet  håller  på 
att  övergivas  av  levnadsglada  gnagare,  vilka  söka  sig  andra 
estetiska  visthus».  Men  i  anledning  av  »Hans  Alienus»  döpte 
han  Heidenstam  »kostymsömmare  > ,  och  Levertins  första  dikter 
anmälde  han  tillsammans  med  en  obetydlig  diktsamling  av  en 
gammal  revisor.  Härutinnan  låg  emellertid  en  viss  konsekvens, 
ty  Levertins  »sensualism»  och  Heidenstams  »orientaliska  livs- 
glädje» och  bägges  panteistiska  uppfattning  voro  honom  av  hjär- 
tat osympatiska.  Obegripligt  är  det  däremot,  att  icke  ens 
Selma  Lagerlöfs  romantiska  diktning  fann  nåd  inför  hans  ögon. 

Ett  ännu  skarpare  ljus  faller  över  Wirséns  kritik,  om  man 
härmed  jämför  de  författare,  som  kunnat  glädja  sig  åt  hans 
lovord:  skalder  som  Tammelin,  Viktor  Moll,  Snorre,  en  hel  rad 
av  författare  och  författarinnor,  vars  verk  och  personer  redan 
på  dessa  få  år  hunnit  ingå  i  den  stora  glömskan. 

Wirsén  intog  en  verklig  maktställning  i  tidens  kulturliv, 
särskilt  sedan  han  invalts  i  Svenska  akademien.  Under  trenne 
decennier  satt  han  som  akademiens  ständige  och  odödlige  sekre- 
terare. Anatole  France  har  någonstädes  ett  kvickt  ord  om  att 
infödingarna  på  Fidjiöarna  hänga  sina  åldringar  för  att  påskynda 
utvecklingen,  medan  vi  i  Europa  inrätta  akademier  för  att  för- 
sinka den.  Säkert  är,  att  Wirséns  akademi  gjorde  vad  den 
kunde  för  att  stanna  utvecklingen  i  sitt  lopp.  Wirsén  vakade 
ängsligt  över,  att  vid  nyval  endast  hans  egna  vänner  och  menings- 
fränder intogos.    Akademiens  inflytande  var  emellertid  icke  sär- 


3M 


NATURALISMENS  UTBREDNING 


deles  stort;  dess  roll  som  kulturinstitution  var  utspelad  redan 
på  åttiotalet.  Helt  annorlunda  blev  dess  ställning,  då  den 
sattes  att  förvalta  Nobels  med  en  så  ädelmodig  och  generös 
gest  bortslängda  millioner.  Akademien  sattes  till  doms  över 
samtidens  alla  litterära  genier.  Men  det  är  en  egendomlighet 
hos  genierna,  att  de  icke  så  lätt  låta  sig  upptäckas.  Det  är 
aldrig  två  stycken,  som  äro  varandra  lika,  och  på  detta  species 
har  naturalhistorien  inga  tillfyllestgörande  kännetecken.  Aka- 
demiens uppgift  var  icke  lätt,  närmast  olöslig,  men  att  ingen 
av  periodens  tre  stora  diktare,  Ibsen,  Strindberg  och  Tolstoj, 
tilldelades  Nobelpriset,  visar  bäst,  hur  föga  akademien  lyckades 
fylla  sin  mission. 

Efter  Giftasåtalet  tilltog  motståndet  i  styrka.  Man  gjorde 
farliga  attacker  på  tryckfriheten.  En  stor  sedlighetspetition  med 
en  mängd  namnunderskrifter  överlämnades  till  Kgl.  M:t,  vari 
man  klagade  över  att  den  i  sig  själv  gagneliga  tryckfriheten 
på  senaste  tider  blivit  så  hänsynslöst  missbrukad.  Det  var  mot 
detta  missriktade  sedlighetsnit,  som  Axel  Lundegård  höll  sitt 
käcka  föredrag  i  Stockholm,  tryckt  i  »Revy»  1886.  Petitionen 
blev  också  utan  resultat. 

Då  Svenska  akademien  1886  firade  sin  hundraårsfest,  höll 
ärkebiskop  Sundberg  ett  stort  tal,  som  väckte  berättigat  upp- 
seende. Dét  var  en  generalmönstring  med  den  nya  litteraturen, 
som  ärkebiskopen  fann  befolkad  av  rucklare,  förförare,  fallna 
kvinnor,  självgoda  frihetssträvare  och  tvivlare  och  vars  språk 
också  stod  i  jämnhöjd  med  innehåltet.  Därav  alstrades  en  rå- 
het sådan,  att  varje  samvetsgrann  familjefader  måste  föranstalta 
om  en  karantän  för  att  skydda  familjens  medlemmar  för  denna 
farliga  smitta.  Man  tycker  sig  ännu  i  »Röde  prinsen»  i  skild- 
ringen av  biskopens  stora  nationstal  om  tidens  ondska  höra  en 
återklang  från  ärkebiskopens  dundrande  straffpredikan. 

Som  ett  led  i  denna  sedlighetskamp  kan  man  även  betrakta 
Personnes  ovannämnda  skrift  från  1887  »Strindbergs-litteraturen 
och  osedligheten  bland  skolungdomen».  Denna  bok  är  utan 
tvivel  buren  av  ärlig  indignation,  men  icke  dess  mindre  är  den 
ett   av   de   krassaste  uttrycken  för  ett  absolut  oförstående  och 


NATURALISMENS  UTBREDNING 


315 


för  högst  virriga  begrepp  angående  orsak  och  verkan.  Som 
ett  prov  på  tonen  kan  anföras,  att  han  på  tal  om  Albert 
Bonnier,  som  förlagt  »Giftas»,  skriver  följande:  »för  min  del  kan 
jag  icke  inse  den  moraliska  skillnaden  mellan  en  sådan  för- 
läggare och  en  tjuvköpare  eller  bordellförestånderska» .  För- 
fattaren ropar  högljutt  på  ett  skärpande  av  tryckfrihetslagen. 
Mot  de  gifter,  som  äro  en  fara  för  kroppen,  finnas  stadganden, 
men  mot  de  ännu  farligare  gifter,  som  angripa  själen,  erbjuder 
lagen  intet  effektivt  skydd.  Och  ett  dylikt  alster  av  sedlig- 
hetsraseri och  intolerans  berömdes  icke  endast  av  Wirsén  utan 
av  de  förnämsta  Stockholmstidningarna! 

Men  det  bör  också  framhållas,  att  det  fanns  många  av  den 
äldre  generationen,  som  —  ehuru  de  icke  personligen  anslöto 
sig  till  den  nya  strömningen  —  bemötte  den  med  lojalitet  och 
intresse.  Dit  höra  särskilt  de  bägge  stora  bärarna  av  traditio- 
nen inom  svensk  dikt,  Viktor  Rydberg  och  Snoilsky. 

Mycket  av  kamplusten  och  det  käcka  gosselynnet  hos  de 
unga  tilltalade  Viktor  Rydberg,  och  han  hade  öppet  öga  för 
flera  av  de  nya  diktarnas  förtjänster.  Han  hade  ju  själv  varit 
en  föregångsman  för  sin  tids  religiösa  brytningar,  på  samma 
gång  han  sökt  rädda,  vad  räddas  kunde,  av  kristendomens  reli- 
giösa rikedomar.  I  sin  vackra  dikt  Grottesången  har  han  gett 
uttryck  åt  stämningar  besläktade  med  åttiotalets  sociala  åskåd- 
ningssätt. Själv  en  humanist  av  Goethes  läggning,  en  roman- 
tiker och  filosof,  som  älskade  de  stora  perspektiven,  kände  han 
sig  emellertid  tillbakastött  av  naturalismens  ofta  krassa  verklig- 
hetsskildringar av  le  cöté  bas  de  V  existence.  För  den  skarpt  nega- 
tiva tonen  i  den  nya  litteraturen  stod  han  med  sin  positiva 
natur  alldeles  främmande.  Han  kände  sig  nedtryckt  av  tidens 
nya  anda,  fördjupade  sig  i  vetenskaperna  och  sina  egna  dröm- 
mars värld.  I  Vapensmeden  har  han  sedan,  om  ock  i  beslöjad 
form,  riktat  en  kritik  mot  vissa  sidor  av  åttiotalets  väsen. 

Något  olika  gestaltade  sig  Snoilskys  utveckling.  Det  fanns 
hos  honom  många  strängar,  som  klingade  samman  med  tidens 
nya  ideal.  Han  hyste  varm  sympati  för  Georg  Brändes  och 
tilltalades  av  friskheten  och  djärvheten  hos  Strindberg.    I  klang- 


3i6 


NATURALISMENS  UTBREDNING 


fulla  rytmer  gav  han  uttryck  åt  ett  starkt  frihetspatos.  Under 
åttiotalets  tidigare  år  närmade  sig  Snoilsky  de  nya  strömningarna. 
Han  drömde  om  att  låta  sin  dikt  fyllas  av  tidens  nya  sociala 
innehåll : 

»O,  den  som  kunde  skänka  dikten  så 
den  enkla  form,  som  tusenden  förstå, 
den  form,  som  frambär  kraftigt  vardagsbröd 
till  tjänst  för  hunger,  ej  för  överflöd!» 

Han  har  skrivit  en  liten  grupp  dikter,  som  tydligt  bär 
vittne  om  hans  nya  sociala  vyer.  Men  Snoilsky  var  med  allt- 
för starka  band  fäst  vid  traditionen  för  att  kunna  bryta.  Från 
de  senare  åren  av  hans  liv  finnas  många  yttranden,  som 
visa,  att  han  med  en  viss  bitterhet  tyckte  sig  se,  att  tiden 
gled  ifrån  honom,  att  han  ej  längre  stod  i  kontakt  med  den 
nya  ungdomen. 

Jag  har  redan  förut  påpekat,  hur  i  Frankrike  den  naturali- 
stiska riktningen  i  skönlitteraturen  organiskt  framväxte  ur  ett 
nytt  vetenskapligt  åskådningssätt,  medan  i  Sverige  väckelsen 
kom  från  litteraturen.  Den  svenska  vetenskapen  hade  på  sextio- 
talet stelnat  i  sina  gamla  former  utan  att  befruktas  av  den  ut- 
ländska forskningens  nya  rön  och  upptäckter.  Universiteten, 
som  ju  utgöra  nästan  de  enda  centralpunkterna  för  det  veten- 
skapliga livet  i  Sverige,  voro  övervägande  orienterade  mot 
Tyskland,  men  stodo  främmande  för  franskt  och  engelskt  forsk- 
ningsarbete. Boströms  filosofi,  en  utlöpare  av  den  tyska  meta- 
fysiken, satt  ännu  vid  makten.  Den  tyska  estetiken,  särskilt 
Vischers  och  Zimmermanns  system,  studerades  alltjämt.  Orto- 
doxien höll  ännu  sin  stränga  hand  över  forskningen.  Den  unga 
generationen,  som  strömmade  till  universiteten,  törstig  efter 
vetande  och  livsinnehåll,  fann  brunnarna  utsinade.  Det  finnes 
i  tidens  litteratur  —  hos  Strindberg,  Ola  Hansson,  Geijerstam, 
Lundegård  —  många  vittnesbörd  om,  hur  dött  universitetslivet 
verkade  på  de  unga. 

Under  åttiotalets  lopp  inträngde  även  vid  universiteten  de 
nya  strömningarna.    Boströmianismen  förlorar  sitt  välde;  gen  t- 


NATURALISMENS  UTBREDNING 


3!7 


emot  ortodoxien  gör  sig  en  friare  riktning  gällande,  och  även 
i  de  teologiska  fakulteterna  tränger  något  av  tidens  bibelkritiska 
tendenser  in.  Darwinismen,  ehuru  starkt  bekämpad,  vinner  in- 
steg inom  naturvetenskaperna.  En  av  de  första  svenska  veten- 
skapsmän, som  anslöto  sig  till  de  nya  teorierna,  var  Fritiof 
Holmgren,  professor  i  fysiologi  i  Upsala. 

I  den  estetiska  disciplinen  fick  den  rena  estetiken  småningom 
vika  för  litteraturhistorien,  där  man  började  tillämpa  ett  histo- 
riskt betraktelsesätt.  I  alla  vetenskaperna  gör  sig  efter  tyskt 
inflytande  gällande  ett  starkare  krav  på  specialisering  och  meto- 
disk undersökning. 

Den  engelska  empiriska  filosofien  erhöll  icke  någon  represen- 
tant vid  våra  universitet,  såsom  t.  ex.  fallet  var  i  Köpenhamn, 
där  denna  riktning  på  ett  så  glänsande  sätt  företräddes  av 
Harald  HöfTding.  Dessa  åsikter  spriddes  huvudsakligen  genom 
översättningar  av  Spencers  och  Mills  och  liknande  arbeten. 
Och  det  var  liksom  då  cartesianismen  infördes  i  vårt  land 
snarare  läkarna  och  naturvetenskapsmännen  än  yrkesfilosoferna, 
som  intresserade  sig  för  de  nya  åsikterna.  Så  fann  den  franska 
positivismen  en  företrädare  i  läkaren  Anton  Nyström,  som  i 
Positivismen  (1879)  gav  en  systematisk  framställning  av  denna 
filosofi,  och  i  andra  skrifter  belyste  sociala,  religiösa  och  poli- 
tiska frågor  ur  radikala  synpunkter.  Han  stiftade  även  ett 
positivistiskt  samfund  i  Stockholm  1879,  och  på  hans  initiativ 
grundlades  1880  Arbetarinstitutet,  den  första  anstalten  i  Sverige 
för  spridande  av  upplysning  bland  arbetarklassen  genom  populär- 
vetenskapliga föreläsningar. 

Med  den  utilistiska  och  demokratiska  rörelsens  utveckling  i 
Sverige  äro  två  namn  oupplösligt  förenade,  nämligen  Hjalmar 
Ohrvalls  och  Knut  Wicksells.  Olika  till  temperament  och  lägg- 
ning, ha  de  dock  bägge  varit  besjälade  av  samma  varmhjärtade 
människokärlek.  Ohrvall  har  för  ungdomen  varit  läraren  och 
vännen,  representanten  för  den  trygga  rättrådigheten.  Wicksell 
har  varit  stridsmannen  och  polemikern.  Ohrvall  har  översatt 
flera  arbeten  av  Stuart  Mill  (Om  frihet,  Tre  religionshistoriska 
avhandlingar,   Utilitarism  m.   fl.)  och  genom  egna  skrifter  och 


318  NATURALISMENS  UTBREDNING 

föredrag  arbetat  för  dessa  åsikters  spridande.  Under  ett  par 
generationer  har  han  varit  den  sammanhållande  länken  i  student- 
föreningen Verdandi. 

Den,  som  först  införde  radikalismen  i  Upsala,  var  Knut 
Wicksell.  Ar  1880  höll  han  därstädes  ett  föredrag,  som  han 
strax  därefter  utgav  i  bokform:  Några  ord  om  samhälls oly 'ekor- 
nas viktigaste  orsak  och  botemedel  med  särskilt  avseende  på 
dryckens  kap  en.  Han  utvecklade  i  detta  föredrag,  att  huvud- 
orsaken till  samhällets  laster  och  brott  var  fattigdomen,  och 
dennas  väsentliga  orsak  återigen  var  överbefolkningen.  Bote- 
medlet ansåg  han  ligga  i  ett  inskränkande  av  barnantalet,  var- 
vid han  gjorde  sig  till  tolk  för  nymalthusianska  åsikter,  som 
nu  för  första  gången  framställdes  i  Sverige  inför  en  större 
publik.  Detta  föredrag  väckte  ett  ofantligt  uppseende  och  gav 
anledning  till  den  s.  k.  Wicksellska  striden.  Flera  författare 
uppträdde  på  ett  mer  eller  mindre  sakligt  sätt  i  den  svårut- 
redda  frågan.  Mindre  akademiska  konsistoriet  tilldelade  Wick- 
sell föreställning  och  varning.  Detta  nedslog  emellertid  icke 
hans  mod.  Han  bemötte  kvickt  och  skarpt  sina  angripare  i 
Svar  till  mina  granskare,  och  under  de  följande  åren  deltog 
han  ivrigt  genom  föredrag,  småskrifter  och  andra  personliga 
inlägg  i  striden  för  de  frisinnade  idéernas  utbredning.  När 
slutligen  Knut  Wicksell  efter  mångåriga  studier  sökte  professu- 
ren i  nationalekonomi  vid  Lunds  universitet,  mötte  detta  ett 
häftigt  motstånd  från  statskyrkans  representanter.  Till  WTick- 
sells  förmån  uttalade  sig  emellertid  i  en  adress  ett  stort  antal 
svenska  vetenskapsmän;  sakkunskapen  avgick  med  segern,  och 
Wicksell  utnämndes. 

Redan  under  åttiotalets  första  år  hade  således  de  frisinnade 
åsikterna  funnit  målsmän  i  Upsala,  men  de  hade  stått  ensamma 
utan  någon  egentlig  beröring  med  varandra.  Den  W7icksellska 
striden  blev  den  första  signalen  till  ett  närmande,  och  snart  in- 
träffade en  händelse,  som  föranledde  en  sammanslutning. 

Ar  1882  hade  ju  som  nämnt  K.  P.  Arnoldson  i  riksdagen 
väckt  motion  om  rättighet  för  varje  svensk  medborgare  att  ut- 
träda ur  statskyrkan  utan  att  uppgiva  ett  visst  samfund,  vartill 


NATURALISMENS  UTBREDNING  319 

han  ville  övergå.  Några  radikala  studenter  sökte  med  anled- 
ning därav  framkalla  ett  studentkårens  meningsuttalande  till 
förmån  för  samvetsfriheten.  En  av  de  ivrigaste  var  dåvarande 
filosofie  kandidaten  Karl  Staafif.  Han  skrev  ett  upprop:  Ett 
ord  till  Upsala  studenter,  som  spriddes  över  staden.  Det  lycka- 
des emellertid  icke  att  få  en  opinionsyttring  till  stånd,  men 
under  arbetet  härpå  hade  man  insett  nödvändigheten  av  en 
sammanslutning.  På  hösten  sammanslöto  sig  tjugofem  personer, 
däribland  Karl  StaafT,  Gustaf  af  Geijerstam,  Tor  Hedberg  och 
Knut  Wicksell,  och  bildade  föreningen  Verdandi,  som  avsåg 
»att  utgöra  ett  föreningsband  mellan  studenter  vid  Upsala  uni- 
versitet, vilka  omfatta  tanke-  och  yttrandefrihetens  grundsatser 
samt  hysa  intresse  för  allmänt  mänskliga  och  samhälleliga  frågor». 
Verdandi  blev  en  diskussionsförening,  där  man  fritt  kunde  de- 
battera alla  frågor.  Även  litterära  uppläsningar  och  estetiska 
diskussioner  förekommo,  men  föreningen  intresserade  sig  fram- 
för allt  för  politiska  och  sociala  ämnen. 

Under  de  närmaste  åren  efter  stiftandet  hörde  man  icke 
mycket  talas  om  föreningen.  Den  uppträdde  föga  utåt.  Men 
år  1887  beslöt  Verdandi  att  söka  fylla  ett  länge  känt  behov 
och  anordna  offentliga  diskussioner.  Den  första  av  dessa  blev 
en  brytningspunkt  ej  blott  i  föreningens  utan  hela  denna  student- 
generations historia. 

En  av  de  frågor,  som  livligast  sysselsatte  denna  tid,  var  för- 
hållandet mellan  könen.  Efterdyningarna  av  striden  om  Strind- 
bergs »Giftas»  och  Geijerstams  »Erik  Grane»  hade  ännu  icke 
lagt  sig.  Hans  Jaegers  »Kristiania-Bohémen»  och  Chr.  Kroghs 
»Albertine»  hade  även  i  Sverige  upprört  sinnena.  Kort  förut 
hade  även  Wicksell  hållit  ett  par  mycket  uppmärksammade 
föredrag  om  äktenskap  och  prostitution.  Det  låg  sålunda  nära 
till  hands,  att  det  just  blev  denna  fråga,  som  Verdandi  valde 
att  behandla,  och  när  föreningen  den  2  april  1887  inbjöd  all- 
mänheten att  deltaga,  ljöd  ämnet:  Vilka  är  o  de  viktigaste  'önsk- 
ningsmålen i  sedlighetsfrågan? 

För  att  ämnet  skulle  få  en  så  allsidig  belysning  som  .möjligt, 
hade  man  särskilt  inbjudit  personer  av  olika  riktningar,  såsom 


32° 


NATURALISMENS  UTBREDNING 


teologie  professor  Rudin  och  lektor  Personne.  Som  ordförande 
fungerade  stud.  Mauritz  Hellberg. 

Diskussionen  inleddes  av  V.  Carlheim-Gyllensköld  med  en 
översikt  av  sedlighetsidéens  uppkomst  och  historiska  utveckling. 
Han  framhöll  de  moraliska  begreppens  relativitet  och  slutade 
med  en  granskning  av  de  moderna  uppfattningar  i  sedlighets- 
frågan, som  funnit  sitt  uttryck  i  skönlitteraturen.  I  den  följande 
diskussionen,  som  först  slutade  kl.  7 2  12  på  kvällen,  sedan  den 
fortgått  i  fem  timmar,  uppträdde  en  mängd  talare  av  högst 
skiftande  meningar.  '  I  stort  sett  låta  de  dock  särskilja  sig  i 
två  grupper.  Den  ena  representerades  av  teologerna,  vilka  med 
professorerna  Rudin  och  Johansson  i  spetsen  naturligtvis  häv- 
dade den  härskande  asketiskt-kristliga  uppfattningen  av  äkten- 
skap och  celibat.  Den  andra  utgjordes  av  talare,  som  yrkade 
på  friare  former  och  som  ansågo,  att  en  på  kärlek  grundad 
förbindelse  var  moralisk  och  tillåtlig,  vare  sig  den  var  sanktio- 
nerad av  staten  eller  icke.  Att  döma  efter  det  officiella  referat, 
som  verdandisterna  under  den  följande  striden  utgåvo,  fördes 
diskussionen  på  alla  håll  med  allvar  och  värdighet,  om  också 
ett  eller  annat  upphetsande  ord  fälldes,  som  ju  vanligen  sker  i 
en  livlig  debatt. 

Ett  undantag  i  detta  avseende  utgjorde  dock  en  person, 
som  då  var  fullkomligt  obekant  även  för  verdandisterna,  men 
som  sedan  blivit  så  mycket  mer  beryktad  för  sina  teorier  om 
»småmord»  och  andra  dylika  framtidsideal.  Det  var  litteratören 
Hinke  Bergegren.  Han  tyckes  hava  uttryckt  sig  med  en  viss 
drastighet  och  cynism,  som  gjorde  ett  obehagligt  intryck  på 
många,  kanske  de  flesta  av  de  närvarande.  Otto  v.  Zweigbergk, 
som  skrivit  Verdandis  historia  under  de  tio  första  åren  av  dess 
tillvaro,  yttrar  emellertid,  att  inom  Verdandistkretsen  var  till- 
fredsställelsen med  det  första  försöket  allmän.  »Och  man  var 
ense  om,  att  diskussionens  förtjänst  låg  just  däri,  att  de  olika 
riktningarne  varit  så  pass  fullständigt  representerade.  Ur  denna 
synpunkt  ansågs  även  herr  Bergegrens  uppträdande  som  en 
vinst  för  diskussionen  —  trots  absurditeten  i  hans  ståndpunkt 
och  hans  krassa  framställningssätt.» 


NATURALISMENS  UTBREDNING 


321 


Qm  belåtenheten  var  allmän  inom  Verdandi,  visade  det  sig 
emellertid,  att  dessa  känslor  icke  delades  utanför  föreningen. 
Det  blåste  snart  upp  till  storm  i  det  akademiska  Upsala.  An- 
greppens rad  inleddes  av  tidningen  Fyris,  som  i  sitt  nummer 
för  den  4  april  innehöll  ett  indignerat  och  tämligen  missvisande 
referat  av  förhandlingarna.  »Man  skulle  verkligen»,  hette  det 
som  slutkläm,  »tro  sig  förflyttad  till  det  gamla  Rom  under 
Claudii  eller  Caligulas  dagar,  i  stället  för  att  vistas  i  det  nittonde 
århundradets  sedliga  Sverige.» 

Striden  fortplantade  sig  snart  till  huvudstadspressen.  I  flera 
konservativa  blad  avtrycktes  Fyrisartikeln,  och  samtidigt  bör- 
jade det  vimla  av  insändare  i  Upsalatidningarna.  Zweigbergk, 
som  själv  var  med,  skriver  därom:  »I  en  handvändning  var 
sålunda  opinionsstormen  lös  över  hela  landet.  De  senaste  årens 
heta  strider  mellan  nytt  och  gammalt  —  företrädesvis  inom 
litteraturen  —  hade  ju  åstadkommit  en  ganska  klar  partibild- 
ning. Det  fanns  i  landet  en  hel  del  hederligt  och  välmenande 
folk,  som  gripits  av  skräck  vid  åsynen  av  brytningspartiets 
framfart;  det  fanns  män  och  kvinnor  i  överflöd,  som  på  rena 
allvaret  betraktade  Strindberg  som  antikrist  själv  samt  Wick- 
sell,  Geijerstam  och  andra  som  dennes  förnämsta  medhjälpare 
i  beredandet  av  världens  undergång.  Det  behövdes  blott  att 
ge  an  tonen,  att  peka  på  Verdandi  och  säga:  'Se,  de  ha 
lyckats  fördärva  ungdomen;  ve  oss!'  för  att  en  stark  kör  av 
bekymrade  och  förskrämde  genast  skulle  instämma. 

Opinionsstormen  rasade.  Från  hela  landet  inströmmade  till 
Upsala  brev  av  bekymrade  mödrar,  fäder  och  andra  hjälpare, 
som  bådo  och  hotade,  varnade  och  förmanade.  Och  i  Upsala 
demonstrerades  av  alla  krafter.  Varje  dag  medförde  nya  över- 
raskningar; de  flesta  medlemmar  av  föreningen  Verdandi  fingo 
i  en  eller  annan  form  känna  på  den  uppväckta  stormens  ilar. 

»Än  berättades  det,  att  en  docent,  som  tillhörde  Verdandi, 
fått  mottaga  en  uppmaning  att  ej  vidare  infinna  sig  i  en 
professorsfamilj,  där  han  förut  umgåtts  som  barn  i  huset. 
Och  många  voro  de,  som  drabbades  av  sådana  förvisnings- 
domar.   An  hörde  man,  att  unga  flickor  på  gatan  ej  besvarade 

21  —  18338.    J.  Mortensen. 


322 


NATURALISMENS  UTBREDNING 


hälsningar  från  studenter,  som  de  visste  vara  medlemmar  av 
den  boycottade  föreningen;  mammorna  hade  förbjudit  det. 
An  var  det  en  religiöst  anlagd  skräddare,  som  såg  i  väggen, 
när  han  mötte  en  förut  högt  aktad  kund,  som  upptäckts 
tillhöra  Verdandi.  (Det  sägs,  att  hans  hjärta  veknade  något 
längre  fram  på  våren,  när  tiden  för  sommarbeställningarna 
närmade  sig.)» 

Den  liberala  pressen  intog  dock  en  ganska  välvillig  hållning. 
Göteborgs  Handelstidning  beklagade  visserligen  det  sätt,  varpå 
diskussionen  på  vissa  håll  skötts,  men  slutade:  »det  vore  illa, 
om  man,  genom  oförstånd  och  överretad  harm  lade  hinder  i 
vägen  för  en  förening,  som  bör  kunna  bliva  till  ett  hälsosamt 
salt  i  den  akademiska  surdegen». 

Med  dessa  reservationer  och  denna  polemik  tycker  man, 
att  saken  kunde  varit  utagerad,  men  det  egentliga  skådespelet 
återstod. 

Vissa  krafter  sattes  i  rörelse  för  att  få  Hinke  Bergegren 
dömd  enligt  kap.  18  §  13  strafflagen,  men  då  allmänna  åklaga- 
ren fick  höra,  vad  vittnena  kunde  ha  att  andraga,  vägrade  han 
trots  påtryckningar  att  väcka  något  åtal. 

Däremot  beslöt  mindre  konsistoriet,  som  har  universitetets 
disciplinära  myndighet  i  sina  händer,  att  ingripa.  Den  23  april 
inkallades  Verdandis  styrelse  och  diskussionsinledaren  Carlheim- 
Gyllensköld  att  stå  till  ansvar.  Förhöret  hade  en  mer  patri- 
arkalisk  än  juridisk  karaktär  eller  såsom  verdandisterna  senare 
formulerade  det:  de  bestraffades  icke  efter  lag  utan  efter  god- 
tycke. De  dömdes  samtliga  till  föreställning  och  varning,  ett 
par  medlemmar  dessutom  till  obehörighet  att  under  viss  tid 
komma  i  åtnjutande  av  akademiskt  stipendium.  Mot  hela  för- 
farandet reserverade  sig  professor  Holmgren  i  ett  varmhjärtat, 
utmärkt  formulerat  yttrande. 

Verdandisterna  anförde  klagomål  över  den  fällda  domen 
hos  kanslersämbetet,  sedan  hos  Kgl.  M:t  men  utan  resultat. 
»Vi  göra  detta»,  skrevo  de  i  besvärshandlingarna,  »icke  på 
grund  av  tyngden  av  det  straff,  som  drabbat  oss,  utan  emedan 
enligt  vår  övertygelse  viktiga  rättsprinciper  blivit  kränkta.» 


NATURALISMENS  UTBREDNING 


323 


Ortodoxiens  försvarare  hade  hoppats  att  med  sina  angrepp 
hejda  radikalismens  framfart  i  Upsala.  Och  vad  hade  de 
åstadkommit?  De  hade  just  givit  radikalismen  luft  under 
vingarna,  och  med  sina  förföljelser  hade  de  gjort  verdandisterna 
till  hjältar  och  martyrer.  Ungdomens  sympatier  stannade  näm- 
ligen övervägande  på  verdandisternas  sida,  som  försvarat  sina 
åsikter  med  allvar  och  käckhet.  Den  liberala  pressen  tog  deras 
parti,  och  när  förföljelsen  ytterligare  fortsattes,  i  det  att  pro- 
fessor Alin  lyckades  beröva  Carlheim-Gyllensköld  ett  större 
riddarhusstipendium,  väckte  detta  icke  ringa  förargelse.  För 
att  ersätta  den  skada,  han  därigenom  lidit,  satte  sig  två  ansedda 
män,  professor  Curt  Wallis  och  statsgeologen  doktor  Holst,  i 
spetsen   för  en  insamling,  som  gav  ett  mycket  gott  resultat. 

Denna  strid  fick  emellertid  även  ett  efterspel  i  riksdagen. 
Där  väcktes  1888  en  motion  av  J.  Mankell  och  A.  Gumaelius 
om  inskränkning  i  den  akademiska  domsrätten.  Arkebiskop 
Sundberg  talade  kraftigt  emot  motionen,  som  även  föll.  Men 
säkerligen  var  det  icke  utan  inflytande  från  denna  strid,  när 
universitetet  ett  par  decennier  senare  själv  begärde  upphävandet 
av  sin  gamla  undantagslagstiftning. 

Mellan  universitetet  och  verdandisterna  fortgingo  samman- 
drabbningarna ett  par  år  framåt.  Ar  1888  hade  Viktor  Lenn- 
strand  i  »Socialdemokraten»  publicerat  en  artikel  En  hälsning, 
vilken  åtalats  och  förklarats  brottslig  enligt  tryckfrihetsförord- 
ningen §  3  mom.  2  »förnekelse  av  en  Gud  och  ett  liv  efter 
detta».  Socialdemokratens  redaktör  Hjalmar  Branting  dömdes 
till  150  kr:s  böter.  Med  anledning  härav  sände  Verdandi  den 
bötfällde  50  kr.  som  bidrag  till  avbetalning  av  bötessumman 
jämte  en  adress,  i  vilken  föreningen,  utan  att  taga  parti  för  de 
i  uppsatsen  uttryckta  åsikterna,  hävdade,  att  domen  kränkte 
tanke-  och  yttrandefrihetens  grundsatser. 

Denna  handling  gav  anledning  till  mycket  rabalder.  Rektorn 
kallade  samtliga  föreningens  medlemmar  att  möta  på  universi- 
tetet. Inför  dessa  höll  han  ett  straff-  och  förmaningstal,  där 
han  framhävde  det  otillbörliga  i  föreningens  tilltag.  Men  mindre 
konsistoriets  myndighet  fick  dock  denna  gång  vila. 


324 


NATURALISMENS  UTBREDNING 


Verdandisterna  voro  under  dessa  år  icke  overksamma.  De 
gjorde  vid  denna  tid  en  viktig  insats  i  universitetslivet,  ehuru 
av  helt  opolitisk  art.  Professorernas  fordringar  för  de  olika 
examina  voro  ännu  icke  officiellt  fastställda,  tvärtom  de  höllos 
mycket  svävande,  och  det  var  ofta  förenat  med  icke  ringa 
svårigheter  för  de  unga  studenterna  att  förskaffa  sig  uppgifter 
därom.  Det  var  på  denna  olägenhet  Verdandi  ville  råda  bot 
genom  att  utgiva  en  studiehandbok,  baserad  på  meddelanden 
från  de  olika  lärarna.  Företaget  var  icke  utan  sina  vansklig- 
heter, så  mycket  mera  som  en  del  av  examinatorerna  gjorde 
svårigheter  ifråga  om  att  lämna  de  erforderliga  uppgifterna. 
Men  vid  höstterminens  början  1887  förelåg  Verdandis  studie- 
handbok färdig.  Den  rönte  en  strykande  åtgång,  och  dess  fram- 
komst betecknar  nära  nog  en  ny  epok  i  universitetsstudiernas 
bedrivande.  När  sedan  den  genomgripande  reformen  i  universi- 
tetsundervisningen genomfördes,  blev  det  i  lag  stadgat,  att  fakul- 
teterna själva  skulle  utgiva  dylika  studiehandböcker. 

Det  följande  året  kunde  Verdandi  framkomma  med  en  annan 
nyhet.  Redan  1886  hade  K.  StaafT  föreslagit,  att  Verdandi 
skulle  direkt  söka  verka  för  spridande  av  upplysning  bland 
folkets  bredare  lager  genom  att  utgiva  lämpliga  populära  skrifter, 
och  på  våren  1888  lågo  i  bokhandeln  de  första  häftena  av  dessa 
Verdandis  småskrifter,  vilka  sedan  kommit  att  omfatta  så  många 
skilda  kunskapsområden  och  som  spritts  i  hundratusentals  exem- 
plar. Därmed  var  i  själva  verket  grunden  lagd  till  det  intensiva 
folkbildningsarbete,  som  under  de  sista  årtiondena  alltmera  utvid- 
gats och  som  varit  en  av  de  väsentligaste  förutsättningarna  för 
den  demokratiska  utvecklingen  i  Sverige. 

Den  sista  fasen  i  denna  strid  utspelades,  när  Georg  Brändes 
på  inbjudan  av  Verdandi  följande  våren  kom  till  Upsala  och 
höll  tre  föreläsningar  om  Heinrich  Heine.  Verdandi  hyllade 
Brändes  med  en  liten  avskedsfest,  vid  vilken  ordföranden,  David 
Bergström,  tackade  honom  för  vad  han  betytt  för  ungdomen 
och  modernt  andligt  liv  i  Norden.  Han  fällde  även  därvid 
några  kanske  mindre  hänsynsfulla  ord  om,  att  ungdomen  vid 
Upsala  universitet  icke  var  bortskämd  med  att  få  varaktiga  in- 


NATURALISMENS  UTBREDNING 


325 


tryck  och  kraftiga  impulser  av  mäktiga  och  betydande  person- 
ligheter. Det  var  vid  Sveriges  främsta  universitet  »ont  om 
verkligt  utpräglade  individualiteter  .  .  .  män,  som  förmå  höja 
sig  —  eller  sänka  sig,  vilketdera  man  nu  vill  —  till  att  vara 
ungdomens  lärare,  icke  allenast  i  rent  teoretiska  och  special- 
kunskaper utan  även  i  den  allmänt  mänskliga  men  svåra  upp- 
gift, som  heter:  att  vara  och  bliva  sig  själv,  att  arbeta  sig  fram 
till  självständighet  i  övertygelse  och  gärning». 

Brändes  svarade  med  ett  briljant  anförande;  som  kom  ung- 
domens hjärta  att  klappa.  Sedan  han  sist  besökt  Upsala  för 
tolv  år  sedan,  hade  ett  nytt  universitetshus  blivit  byggt  och 
en  ny  ungdom  vuxit  upp:  »Disse  to  Ting,  Universitetet  og 
Ungdömmen,  ere  hinanden  temmelig  ulige.  Universitetet  er  rigt, 
Ungdommen  er  det  ikke.  Universitetet  er  praegtigt,  Ungdom- 
men snarare  uanselig.  Universitetet  er  trods  sin  nyhed  gammelt, 
Ungdommen  er  ung. 

Denne  Universitetsbygning  er  som  et  Billede  paa  visse  mö- 
derne Stater:  mange  Penge  anvendte  paa  det  Ornamentale,  faa 
paa  det  Nyttige.  Forhallen  er  rig  som  en  Civilliste,  Festhallen 
er  pompös  som  et  Hof,  Kanslerrummet  dyrt  som  Administra- 
tionen, og  med  Undervisningsrummene  er  det  tarveligt  bevendt, 
som  i  Almindelighed  med  Undervisningen  i  Landene  .  .  . 

Bygningen  synes  at  sige:  Her  staar  det  Pyntelige  og  Autori- 
tsere  i  förste  Linje,  det  Gavnlige  i  anden,  Friheden  i  tredje; 
og  skulde  Nogen  nsere  Tvivl,  saa  findes  her  en  allerede  ved 
sin  ^Erlighed  yderst  tiltalende  Förhalls-Inskription  \  der,  naar 
Talen  er  om  et  Universitet,  turde  vaere  den  mest  vellykkede 
Oversaettelse,  der  findes  i  noget  Sprog  af  den  gamle  Italieners 
Indskrift  over  en  anden  Institution:  Lasciate  ogni  speranza,  voi 
ctientrate! .  .  . 

Staten  beskytter  i  alle  Lande  Videnskaben,  og  den  mener 
det  i  alle  Lande  alvorligt  dermed.  Men  det  ligger  i  Sägens 
Natur,  at  den  i  Regelen  kun  beskytter  den  Videnskab,  den 
velsindede,  den  neutrale,  med  hvilken  Staten  og  det  officielle 
Samfund  er  tjent.    Universitetet  i  Danmark  har  paa  sin  Facade 

1  Inskriptionen  lyder:  »Att  tänka  fritt  är  stort,  att  tänka  rätt  är  större». 


326 


NATURALISMENS  UTBREDNING 


en  0rn  med  Inskrift  coelestem  adspicit  lucem  (Den  skuer  mod 
det  himmelske  Lys).  I  Regien  ynder  Staten  som  Stat  ikke 
andre  0rne,  end  saadanne,  hvis  Kloer  er  klippede  og  hvis  Vinger 
staekkede. 

De  unge  Maend,  som  trods  Modstand  fra  saa  mange  Sider, 
har  dannet  Föreningen  »Verdandi»  og  holdt  ud  i  den,  have 
villet  vsere  en  virkelig  Ungdom,  en  Videnskabens  og  Kund- 
skabens  unge  Garde,  en  Lysets  Riddervagt,  som  Tegnér  siger. 
De  har  havt  Mod  og  Vilje,  sjaeldne  Egenskaber  nutildags  ...» 

Dessa  bägge  tal  väckte  till  liv  en  ny  vårstorm  i  Upsala  och 
diskuterades  i  pressen  hela  landet  över.  Man  ansåg,  att  Ver- 
dandi förolämpat  universitetets  vördade  och  högt  förtjänte  lärare, 
och  klandret  gick  även  ut  över  Brändes,  som  bl.  a.  »Sigurd» 
i  Smålandsposten  kallade  för  en  »estetisk  provryttare  för  modern, 
frisinnad  och  obesvärad  diktning».  Striden  med  anledning  av 
Brandesfesten  var  Verdandis  sista  sammandrabbning  på  åttio- 
talet. Under  det  följande  decenniet  fortgick  föreningens  ut- 
veckling under  lugnare  förhållanden. 

Jag  har  här  något  utförligt  dröjt  vid  Verdandis  stridigheter, 
därför  att  de  kasta  ett  bjärt  ljus  över  tidens  förhållanden  och 
de  olika  krafter,  som  voro  i  rörelse.  Man  ser  skarpt  emot 
varandra  de  unga  himlastormarna  och  traditionernas  bärare, 
som  söka  hejda  deras  ungdomliga  framfart.  Men  vårflödet 
lät  sig  icke  hejdas.  Det  är  denna  generations  män,  som  bära 
de  frisinnade  åsikterna  ut  i  livet.  Under  dessa  år  blir  Verdandi 
ett  slags  centrum  för  de  radikala  idéerna,  varifrån  de  välla  ut 
över  hela  landet.  Föreningens  betydelse  inses  bäst,  om  man 
erinrar  sig,  att  när  den  demokratiska  rörelsen  bryter  igenom  i 
svensk  politik,  bäres  den  fram  av  tvänne  män,  som  just  fått 
sin  fostran  i  den  upsaliensiska  studentföreningen,  nämligen  Karl 
Staaff  och  David  Bergström. 


INNEHÅLLSFÖRTECKNING. 


Naturalismens  uppkomst. 

I.  Reaktionen  mot  romantiken.  —  Naturvetenskapernas  uppsving.  —  Ma- 
terialismen. —  Utvecklingsläran.  —  De  naturvetenskapliga  åsikterna 
trycka  sin  prägel  på  den  övriga  kulturen.  —  Positivismen.  —  Utveck- 
lingsfilosofien.  —  Materialismen.  —  Bibelkritiken.  —  Renan  och  Taine. 
—  Pessimismen.  —  Politisk  reaktion,  demokratism  och  socialism.  — 
Realismen  förvandlas  till  naturalism.  —  Naturalismen  i  Frankrike.  — 
Naturalismen  i  Ryssland.  —  Romantiken  och  naturalismen  ytterlighets- 
rörelser        3 

II.  Den  svenska  naturalismens  skaplynne.  —  Naturalismen  i  Danmark  och 
Norge.  —  Politisk  reaktion  och  realpolitik.  —  Unionsfrågan.  —  För- 
svarsfrågan. —  Socialismens  inträngande.  —  Signaturpoesien.  • —  Nya 
strömningar  från  Norge  och  Danmark.  —  Översättningslitteraturen.    29 


August  Strindberg. 

I.   Hans  dagböcker  huvudkällan  för  hans  liv.  —  Deras  mönster.  —  Deras 

subjektiva  karaktär.  —  Barndomsliv  och  utveckling    49 

II.  Ungdomsdiktning.  —  En  namnsdagsgåva.  —  Fritänkaren.  —  Hermione. 

—  I  Rom.  —  Den  fredlöse       59 

III.  Temperament.  —  Arten  av  hans  skriftställarskap.  —  Skarp  observation 
men  subjektiv  tolkning  och  uppfattning.  —  Hans  diktning  baserad  på 
egna  upplevelser..      62 

IV.  Hårda  öden  och  växande  misstämning.  —  I  röda  rummet.  —  Kunglig 
sekter.  —  Äktenskap        68 

V.  Mäster  Olof.  —  Förebilder.  —  Olika  redaktioner  av  dramat.  —  Prosa- 
dramat.   —    Grundtanken.    —   Det   historiska.   —   Mäster  Olof  är  ett 


328 


INNEHÅLL 


problemdrama  och  en  bekännelseskrift.  —  Karaktärerna.  —  Dramats 
form.  —  Dess  yttre  öden.  —  Versdramat.  —  Jämförelse  med  prosa- 
dramat    72 

VI.    Första  prosaskrifter.  —  Röda  rummet.  —  Förhållande  till  Dickens. 

—  Karaktärsteckningen.  —  Satiren :  naturalistisk  sedeskildring,  men 
burleskt  karrikerande.  ■ —  Stilen       83 

VII.  Framgång  och  försonlig  stämning.  —  Gillets  hemlighet.  —  Gamla 
Stockholm.  —  Svenska  folket.  —  Nytt  omslag.  —  Det  nya  riket.  — 
Herr  Bengts  hustru.  —  Lycko-Pers  resa     89 

VIII.  Utrikesresa.  —  Dikter.  —  Vistelse  i  Paris.  —  Bekantskap  med  Björn- 
son och  Lie.  —  Sömngångarnätter.  —  I  Schweiz.  —  Inflytande  från 
Rousseau.  —  Strindberg  blir  socialist.  —  Likt  och  olikt    104 

IX.  Giftas.  —  Kvinnofrågan  i  tidens  litteratur.  —  Strindberg  och  upp- 
komsten av  Giftas.  —  Företalet  och  interviews.  —  De  olika  berättel- 
serna. —  Mottagandet.  —  Strindbergs  uppfattning.  —  Giftas  betydelse. 

—  Åtalet.  —  Regress  i  åttiotalslitteraturen.  —  Yttre  svårigheter.  — 
Andra  delen  av  Giftas.  —  Utopier.  —  Strindbergs  börjande  själs- 
sjukdom. —  Hans  äktenskap.  —  Le  plaidoyer  d'un  fou.  —  Börjande 
omslag  i  hans  diktning.  —  »Han  blir  ateist»    114 

X.    Strindberg  uppträder  som  fransk  författare.  —  Trötthet  på  utlandet. 

—  I  Bayern.  —  Hemsöborna.  —  Skärkarlsliv.  —  Dramatiskt  för- 
fattarskap. —  Fadren.  —  Kamraterna.  —  Fröken  Julie.  —  Drama- 
tiska reformförsök.  —  Fordringsägare  och  Paria.'  —  Strindbergs- 
teatern. —  Spår  av  mystik  i  hans  diktning.  —  Nietzschestämningar. 

—  Tschandala.  —  I  Havsbandet.  —  Strindberg  tar  avstånd  från  na- 
turalismen     139 


A.  U.  Bååth. 

I.  Skåne.  —  Under  danskt  välde.  —  Efter  erövringen.  —  Dess  isole- 
rade ställning.  —  Svenska  omdömen  om  Skåne.  —  Linnés  och 
Orvar  Odds  uttalanden.  —  Målarna  upptäcka  landskapet.  —  Skånsk 
skaldeskola  på  åttiotalet.  —  Det  nya  i  Bååths  diktning    ._  161 

II.  Biografiska  data  och  utvecklingsgång.  —  Hans  congenialitet  med  land- 
skapet. —  Tidigare  författarskap.  —  Hans  arbetssätt.  —  Hans  dikter 
äro  små  tavlor.  —  Olika  diktsamlingar.  —  Tillfällighetsdikter  och  foster- 
ländska sånger.  —  Genremålningar  och  situationsbilder.  —  Landskaps- 
bilder. —  Slättens  karaktär.  —  Episk  diktning.  —  Slutkaraktäristik  170 


INNEHÅLL 


329 


Anne-Charlotte  Leffler. 

Kvinnornas  ställning  före  åttiotalet.  —  A.  C.  Lefflers  ungdomsutveck- 
ling. —  Temperament.  —  Äktenskap.  —  Dramatiskt  författarskap.  — 
Omedvetenhet  om  kärleken.  —  Inflytande  från  Strindberg.  —  Övergång 
till  prosaberättelse.  —  Ur  livet.  —  En  bal  i  societeten.  —  Övriga 
berättelser  i  samlingen.  —  Andra  samlingen  Ur  livet.  —  Aurora 
Bunge.  —  I  krig  med  samhället.  —  Förhållande  till  den  äldre  kvinno- 
saksrörelsen. —  Spår  av  ny  uppfattning  om  kärlek  och  äktenskap. 
—  Yttre  ställning,  utseende  och  personlighet.  —  Bekantskap  med 
Sonja  Kovalevsky.  —  Resor.  —  En  sommarsaga.  —  Italiensk  resa, 
nytt  äktenskap,  omslag  i  hennes  diktning.  —  Kvinnlighet  och  erotik  189 


Ernst  Ahlgren. 

Föräldrar  och  uppfostran.  —  Hon  får  ej  bliva  målarinna.  ■ — ■  Gifter- 
mål. —  Självmordsförsök.  —  Planer  på  författarskap.  —  Brevväxling 
med  doktor  Herslow.  —  Brevväxling  och  möte  med  Edvard  Bäck- 
ström. —  Bidrag  till  diverse  tidskrifter.  —  Ställning  vid  det  inbrytande 
åttiotalet.  —  Sjukdom.  —  Ernst  Ahlgrens  bidrag  i  Fyris.  —  Från 
Skåne.  —  Översikt  av  hennes  författarskap.  —  Hennes  personlighet 
och  hennes  diktning.  —  Pengar.  —  Fru  Marianne.  —  Arten  av 
hennes  observation.  —  Hennes  smärre  berättelser.  —  Yttre  ställning. 

—  Inre  kris.  —  Livsleda.  —  Förbrytarblod.  —  Ur  mörkret.  — 
Elsa  Finne.  —  Slutet.  —  Romantiska  anslag  i  hennes  författarskap. 

—  Jämförelse  med  fru  Edgren..   217 


Det  unga  Sverige. 

Litterär  skandinavism  under  åttiotalet.  —  Den  svenska  naturalismen 
mindre  målmedveten  än  den  dansk-norska.  —  Den  saknar  ledare  ...  245 

I.  Gtistaf  af  Geijerstam. 

Debut.  —  Fattigt  folk.  —  Erik  Grane.  —  Pastor  Hallin.  —  Fort- 
satta folklivsskildringar.  - —  Nytt  manér.  —  Medusas  huvud.  —  Vilse 
i  livet.  —  Senare  författarskap..     249 

II.  Tor  Hedberg. 

Temperament.  —  Högre  uppgifter.  —  Johannes  Karr.  —  Judas.  — 
På  Torpa   gård.   —   Senare   diktning.  —  Ett  eldprov.  —  Noveller 

och  dikter.  —  Dramatiskt  författarskap   256 

2 1  *  —  18338 .    J,  Mortensen. 


33o 


INNEHÅLL 


III.  Axel  Lundegård. 

I  gryningen.  —  Bekantskap  med  Victoria  Benedictsson.  —  Röde 
prinsen,  en  uppgörelse  med  åttiotalet.  —  Senare  författarskap.  — 
Erotiska  nutidsskildringar.  —  Historiska  romaner     262 

IV.  Georg  Nordensvan. 

Tidigare  berättelser.   —  I  Harnesk.  —  Arten  av  hans  författarskap. 

—  Figge  -  -.-    266 

V.    Fru  Mailing. 

Debuten:  Berta  Funcke.  —  Polemik  mot  kvinnosakskvinnorna.  — 
Alice  Brandt.  —  Hennes  senare  författarskap.  —  En  roman  om  förste 
konsuln  m.  fl  -      271 


Ola  Hansson. 

Brytningen  i  åttiotalsdiktningen.  —  Ola  Hansson  en  typisk  represen- 
tant  för  denna  nya  mystik.  —  Utveckling.  —  Dikter.  —  Notturno. 

—  Sensitiva  amorösa.  —  Parias.  —  Hos  Huldran.  —  Amors  hämnd. 

—  Vägen  till  livet.  —  Tidens  kvinnor.  —  Äktenskap  och  avflyttning 
till  Tyskland.  —  Nya  stämningar.  —  Nietzsche.  —  Ung  Ofegs  visor. 

—  Rembrandt  als  Erzieher.  —  Övergång  till  katolicismen.  —  Natura- 
listiska berättelser.  —  Ola  Hansson  som  kritiker.  —  Senare  dikt- 
samlingar      277 


Naturalismens  utbredning. 

Naturalismens  förhållande  till  realismen  och  liberalismen.  —  Radika- 
lismens genombrott.  —  Motstånd  i  tidningspressen.  —  Wirsén  och 
åttiotalet.  —  Rydbergs  och  Snoilskys  förhållande  till  åttiotalet.  — 
Vetenskaperna.  —  Utilisterna:  Anton  Nyström,  Hjalmar  Öhrvall,  Knut 
Wicksell.  —  Verdandi.  —  Sedlighetsdiskussionen.  —  Verdandis  verk- 
samhet. —  Festen  för  Brändes.  —  Verdandis  betydelse    305 


FRÅN  RÖDA  RUMMET 
TILL  SEKELSKIFTET 

STRÖMNINGAR  I  SVENSK  LITTERATUR  UNDER 
ADERTONHUNDRAÅTTIO-   OCH  NITTIO-TALEN 

JOHAN  MÖRTEN  SEN 
II. 


STOCKHOLM 
ALBERT  BONNIERS  FÖRLAG 


•  ( 

4  , 


UPPSALA  1919 

ALMQVIST  &  WIKSELLS  BOKTRYCKERI- A.-B. 


ANDRA  DELEN 

SYMBOLISMEN 


—  19U0.     ./.  Mortensen. 


SYMBOLISMENS  UPPKOMST 


UNDER  ÅTTIOTALETS  SISTA  ÅR  GÅR  DEN 
franska  naturalismen  sin  avblomstring  till  mötes.  Angrep- 
pen mot  det  kvasivetenskapliga  och  föga  realistiska  i 
Zolas  skildringar  hade  länge  fortgått;  men  naturalismens  offici- 
ella dödsår  är  1887,  då  Zola  utgav  den  råa,  av  nästan  fantas- 
tisk sensualitet  fyllda  bonderomanen  La  terre,  mot  vilken  fem 
författare  av  hans  egen  skola  protesterade. 

Det  försiggår  omärkligt  ett  omslag  i  hela  tidsriktningen. 
Man  var  trött  på  naturalismens  överdrifter,  trött  på  den  breda 
beskrivande  stilen,  som  drunknade  i  detaljer,  trött  på  den  allt- 
för ofta  ointressanta  och  själlösa  människoskildringen,  på  debat- 
terna och  de  skarpt  formulerade  teorierna,  som  slutade  i  ord- 
strider och  töckniga  framtidsperspektiv.  Efter  all  denna  vistelse 
på  bakgator  bland  förfallna  existenser,  drinkare,  trötta  män, 
storstadstrottoarernas  slödder,  vaknade  ett  behov  efter  människo- 
själar av  en  annan  valör;  efter  all  denna  kallblodiga,  nyktra 
analys  inställde  sig  ett  sugande  begär  efter  skönhet,  fantasi  och 
lyrik,  efter  tankar  och  visioner,  som  förde  bort  från  dagens 
strider;  efter  allt  detta  rotande  i  sjuka  kroppar  längtade  man 
efter  hela  och  friska  människor,  som  genom  sin  tanke-  och  vilje- 
kraft förmådde  behärska  de  yttre  omständigheternas  nyckfulla 
spel.  Mystiken  vann  åter  herravälde  över  sinnena.  Hypnotis- 
mens  fenomen,  som  vetenskapen  nu  på  allvar  upptog  till  be- 
handling, satte  fantasien  i  rörelse,  och  det  tycktes  plötsligt,  som 
om  dessa  kunde  lyfta  en  flik  av  förlåten  ut  mot  det  stora  okända. 
Paris  vimlade  under  seklets  sista  år  av  mager  och  charlataner, 
som  fördjupade  sig  i  S vedenborg,  kabbala  och  all  österländsk- 
visdom  och  som  drevo  svart  och  vit  magi  under  hemlighetsfulla 
och  exotiska  former.  Spiritism  och  teosofi  florerade.  M:me 
Rlavatsky  återvände  efter  många  års  vistelse  i  Indien  och  uppen- 


6 


ANDRA   DELEN:  SYMBOLISMEN 


barade  i  »The  secret  doctrine»  österns  hemliga  läror.  I  många 
hjärtan  tände  åter  religionen  den  heliga  elden.  Det  var  de  litte- 
rära omvändelsernas  tid.  Från  sekelskiftets  pessimism  sökte 
män  som  Coppée  och  Brunetiére,  Bourget  och  Huysmans  på 
olika  vägar  tillbaka  till  den  katolska  kyrkans  modersköte. 

Det  disharmoniska  och  oroligt  famlande  i  tidens  lynne  fram- 
träder också  i  den  exotism,  som  på  alla  områden  gör  sig  gäl- 
lande i  fransk  kultur.  Frankrike  översvämmas  av  utländska  idé- 
strömningar, ett  förhållande,  varöver  denna  tids  franska  kritik 
ofta  beklagat  sig,  fast  säkerligen  med  orätt.  En  stark  impuls 
kom  från  den  ryska  romanen  med  dess  innerliga  och  själfulla 
psykologi,  mindre  nykter  och  långt  djupare  än  den  franska  natu- 
ralismens. Ibsens  ideala  patos  och  puritanska  anda  skärpte  de 
moraliserande  tendenserna  i  den  inhemska  litteraturen.  Wagners 
musik  och  engelsk  lyrik,  särskilt  praerafaeliternas,  Edgar  Allan 
Poes  fantastiska  noveller  och  drömrika  poesier  övade  ett  av- 
görande inflytande  på  omgestaltningen  av  hela  tidsmedvetandet. 
Slutligen  nådde  också  Nietzsche  in  över  Frankrikes  gränser,  där 
man  genom  bekantskapen  med  Carlyles  heroskult  och  Stendhals 
Napoelonsbeundran  —  för  att  ej  tala  om  Balzacs  hyllande  av 
kraften  och  Renans  dyrkan  av  intelligensen  —  var  väl  förbe- 
redd att  tillägna  sig  hans  aristokratiska  världsuppfattning. 

På  olika  vägar  närmade  man  sig  åter  romantikens  bortskymda 
idévärld.  Man  trädde  i  nytt  förhållande  till  vissa  äldre  franska 
författare.  Victor  Hugo  med  sin  varmblodigt  brusande  diktning 
stod  alltjämt  för  denna  generations  skalder  som  den  franska 
lyrikens  store  mästare.  Och  Balzac,  på  en  gång  naturalist  och 
romantiker,  på  en  gång  skarp  analysör  och  mystiker  hade  allt- 
jämt mycket  att  lära  samtiden.  Det  var  först  nu,  som  Sten- 
dhal  blev  läst  på  allvar  och  beundrad  för  sin  psykologiska  skarp- 
blick och  sina  utomordentliga  skildringar  av  viljemänniskor,  så 
olika  naturalismens  typer,  som  så  ofta  endast  voro  till  för  att 
spegla  en  miljö  och  utgöra  den  sammanbindande  länken  i  en 
romans  händelser.  Paul  Bourget  och  hela  den  s.  k.  psykolo- 
giska skolan  ha  framför  allt  gått  i  lära  hos  honom. 

Särskilt  är  det  dock  Poe  och  Baudelaire,  som  inrikta  tidens 


SYMBOLISMENS  UPPKOMST 


7 


nya  utvecklingsgång.  Den  förres  mystiskt  förandligade  konst 
verkade  rent  fascinerande  även  på  författare  av  helt  olika  skolor. 
Bröderna  Goncourt,  så  utpräglade  naturalister,  yttra  någonstädes, 
att  av  alla  modärna  författare  sätta  de  Heinrich  Heine  och  Poe 
högst.  Maupassant,  som  börjat  som  en  köttets  skildrare  och 
apostel,  fördjupade  sig  under  sitt  senare  skede  i  avslöjandet  av 
hallucinatoriska  själstillstånd,  som  ha  stor  likhet  med  Poes  fan- 
tastiska analyser.  Hos  Poe  finner  man  redan  flera  av  de  element, 
som  ingå  i  symbolismen.  Först  och  främst  innehålla  hans  no- 
veller »två  lager  av  mening»;  i  alla  berättas  en  yttre  historia, 
men  bakom  denna  skymtar  en  eller  annan  dunkel  och  mystisk  idé, 
genom  vilken  händelserna  få  en  annan  vidd.  Perspektivet  glider 
ut  mot  oändligheten.  Vidare  är  han  icke  endast  en  anhängare 
av  Vart  pour  Part,  utan  han  tror  på  naturens  övervinnande 
genom  konsten.  Denna  uppfattning  framträder  tydligt  i  hans 
landskapsbilder  ( The  Domarn  of  Arnheim)  och  präglar  också 
hans  älsklingssentens,  att  all  skönhet  måste  innesluta  en  viss 
säregenhet.  (»There  is  no  exquisite  beauty  without  some  strange- 
ness  in  the  proportions».)  Och  slutligen  rör  han  sig  redan 
inom  den  idékrets,  som  man  i  Frankrike  skulle  kalla  decadencen. 
Hans  Roderick  Usher,  den  verklighetsskygge  enslingen,  är  en 
äkta  representant  och  den  förste  för  den  riktning,  som  ger  ut- 
tryck åt  tidens  egendomliga  blandning  av  estetisk  epikureism, 
ideal  skönhetstörst  och  sekelslutets  nevros. 

Poe  översattes  så  mästerligt  till  franska  av  Baudelaire,  att 
han  sedan  nästan  verkat  som  en  fransk  författare.  Likheten  i 
uppfattningssättet  av  konsten  mellan  dessa  båda  skalder  är  också 
påfallande  och  visst  icke  endast  beroende  på  litterärt  inflytande 
utan  framför  allt  på  likhet  i  temperament  och  på  gemensamma 
inspirationskällor.  Poe  var  en  nervöst  belastad,  vars  hetsade 
nerver  icke  funno  jämvikt  mellan  dröm  och  verklighet.  »Is 
all  that  we  see  or  seem,  but  a  dream  within  a  dream?»  Bau- 
delaire yttrar  om  sig  själv,  att  han  odlat  sin  hysteri  med  njut- 
ning och  fasa.  Hans  förnämsta  arbete,  diktsamlingen  Fleurs 
du  Mal,  utkom  redan  1857,  och  denna  fränt  uppriktiga  och 
exotiskt  skimrande  poesi  väckte  visserligen  uppseende  och  be- 


8 


ANDRA  DELEN:  SYMBOLISMEN 


undran,  men  efterföljare  fann  knappast  Baudelaire  förrän  pä 
åttiotalet.  Då  behärska  vissa  av  hans  idéer  den  unga  gene- 
rationen. Baudelaire  vände  sig  med  leda  bort  från  livets 
färglösa  verklighet  till  sina  »artificiella  paradis».  Han  betraktade 
sin  tid  som  en  förfallets,  men  långtifrån  att  känna  smärta  där- 
över, låg  det  för  honom  en  tjusning  i  att  tillhöra  en  period, 
som  utmärkte  sig  genom  sitt  raffinemang,  sin  skepticism  och 
sin  förfining.  Som  Gautier  säger,  skulle  han  för  en  enkel  ung 
flicka,  som  icke  använde  något  annat  försköningsmedel  än  vatt- 
net i  sin  handkanna,  föredragit  en  mera  mognad  skönhet,  som 
hade  till  sitt  förfogande  alla  en  utsökt  toilettkonsts  hemligheter 
av  salvor  och  parfymer.  »Ce  gout  excessif»,  fortsätter  Gautier, 
»baroque,  antinaturel,  presque  toujours  contraire  au  beau  clas- 
sique,  était  pour  lui  un  signe  de  la  volonté  humaine  corrigeant 
ä  son  gré  les  formes  et  les  couleurs  fournies  par  la  matiére». 
Det  är  i  kraft  av  denna  sin  congenialitet  med  tiden,  som  Bau- 
delaire så  mästerligt  tolkat  vissa  av  dess  särdrag,  dess  perver- 
sitet  och  njutningshets  såväl  som  dess  längtan  efter  idealet,  dess 
oroliga  sökande  efter  en  själ  i  tingen.  Hela  symbolismen  ligger 
redan  in  nuce  i  en  sådan  dikt,  som  den  ofta  citerade  Cotre- 
spondances : 

La  Nature  est  un  temple  ou  de  vivants  piliers 
laissent  parfois  sortir  de  confuses  paroles; 
Thomme  y  passé  å  traver  des  förets  de  symboles 
qui  1'observent  avec  des  regards  familiers. 

Comme  de  longs  échos  qui  de  loin  se  confondent 

dans  une  ténébreuse  et  profonde  unité, 

väste  comme  la  nuit  et  comme  la  clarté, 

les  parfums,  les  couleurs  et  les  sons  se  répondent. 

I  denna  stora  kulturrörelse  fram  mot  symbolismen  ingår  även 
som  ett  led  den  riktning  inom  engelsk  konst  och  litteratur,  som 
man  vanligen  benämner  den  praerafaelitiska.  Under  denna 
period  råder  nämligen  en  betydelsefull  växelverkan  mellan  engelsk 
och  fransk  diktning.  Poe  och  även  Baudelaire  ha  präglat  prae- 
rafaelismen.    Baudelaires   inflytande   på   den  unge  Swinburnes 


SYMBOLISMENS  UPPKOMST 


9 


kärlekslyrik  är  ju  påtagligt.  Men  dessa  engelska  skalder  och 
konstnärer  hade  dock  något  annat  och  nytt  att  lära  samtiden. 
De  voro  representanter  för  ett  innerligare  och  mer  besjälat 
naturmedvetande.  De  reagerade  framför  allt  emot  det  artifici- 
ella, de  sökte  enfalden,  oskulden  och  naturen.  Målarna  funno 
sitt  ideal  icke  i  Rafaels  av  antiken  påverkade  och  enligt  deras 
mening  alltför  medvetna  konst  utan  i  de  primitiva  fjortonhundra- 
tals målarna,  som  med  långt  större  naivitet  och  innerlighet 
framställt  sina  lantligt  oskyldiga  madonnor.  De  inspirerade  sig 
av  Dantes  av  hög  spiritualitet  genomstrålade  kärlekssånger,  som 
forma  sig  till  en  hänförd  lovsång  av  den  överjordiska  och  ideala 
skönheten.  Praerafaeliterna  hade  alla  insupit  den  symbolism, 
som  är  så  utmärkande  för  Dantes  diktning.  Denna  var  ju  av- 
sedd att  kunna  läsas  »på  de  fyra  sätten»,  efter  vilka  medeltiden 
tolkade  sina  skrifter.  Likaledes  använde  praerafaeliterna  med 
förkärlek  allegorien,  en  konstform,  som  de  direkt  upptagit  från 
medeltiden. 

En  annan  insats  i  tidens  kulturutveckling,  som  icke  bör  för- 
bises, är  Wagners  musik.  Baudelaire  är  en  av  de  första  i  Frank- 
rike, som  senterat  och  talat  för  Wagner  —  väl  därför  att  han 
i  honom  igenkände  en  besläktad.  Ty  Wagner  är  å  ena  sidan 
en  hypernervös,  hysterisk  natur,  å  den  andra  en  mystiker,  som 
sökte  och  fann  nya  ideal.  Hans  gestalter  som  Parsifal  äro 
fyllda  av  en  svärmisk  sensuålftet  och  omstrålade  av  en  hem- 
lighetsfull mystik,  som  göra  dem  till  symboler  för  vissa  rörelser 
i  tidens  stämningsliv.  Det  musikaliska  elementet  är  ju  också 
starkt  framträdande  i  symbolismens  diktning,  som  just  ville  ge 
det  osägbaras  poesi.  Dikten  skulle  verka  omedelbart  suggere- 
rande som  musik,  eller  som  Verlaine  uttrycker  det: 

»De  la  musique  avant  toute  chose, 
de  la  musique  encore  et  tonjours!» 

Under  dessa  mångfaldiga  gamla  och  nya  inflytanden  föränd- 
rades tidens  andliga  atmosfär.  Nya  författare  uppstå  som  språk- 
rör för  nya  tankar.  Det  är  omkring  1884,  som  den  nya  rikt- 
ningen  först  observeras  i  Frankrike.    Man  döper  den  då  till 


ANDRA   DELEN:  SYMBOLISMEN 


de  kadens  en,  ett  ord,  med  vilket  motståndarna  ville  brännmärka 
den,  i  det  de  markerade  vissa  av  dess  yttre  särdrag.  Ordet 
tog  fasta  på  två  sidor  i  tidens  lynne.  Dels  betraktade  den  sig 
som  höjdpunkten  av  förfining  och  raffinemang:  fin  de  siecle  som 
ett  av  tidens  slagord  lydde;  dels  tedde  den  sig  som  en  förfalls- 
period, vilken  kände  de  moraliska  och  samhälleliga  grundvalarna 
vackla.  Redan  det  sätt,  varpå  språket  behandlades,  kunde  in- 
bjuda till  jämförelse  med  silverålderns  latinska  författare:  det 
var  kraftigt  och  brutalt,  men  periodbyggnaden  var  så  gott  som 
upplöst.  Och  tidens  seder,  åtminstone  som  de  speglade  sig  i 
åtskilliga  av  naturalisternas  romaner,  kunde  föra  tanken  till  Neros 
och  Caligulas  dagar.  Den,  som  först  fixerade  dekadenstypen 
ocht  gjorde  ordet  levande  för  samtiden,  var  Huysmans,  starkt 
påverkad  av  Baudelaire,  i  sin  berömda  roman  A  rebours. 

Men  snart  opponerade  de  unga  mot  denna  benämning  och 
utbytte  den  mot  symbolism  ert.  Den  florerade  under  de  närmaste 
åren  på  vänstra  Seinestranden  i  Quartier  latin.  Där  predikades 
den  på  kaféerna  och  levde  i  små  kortvariga  tidskrifter,  i  vilka 
de  unga  tryckte  sina  första  vers,  sina  första  kritiker  och  noveller. 
Redan  från  början  var  den  splittrad  i  en  massa  små  kotterier, 
som  ömsesidigt  bekämpade  varandra.  Som  skola  betraktad  är 
den  vid  början  av  nittiotalet  som  bortblåst  från  jorden.  Festen 
för  Jean  Moréas  1891,  då  han  utgivit  Le  pelerin  passionné,  är 
väl  dess  sista  samfällda  handling.  Men  runt  ikring  i  litteraturen 
märker  man,  att  något  har  förändrats. 

I  stort  sett  utgör  symbolismen  en  reaktion  mot  naturalismen 
och  ett  återupptagande  av  vissa  romantikens  idéer.  Den  av- 
lägsnar sig  från  verklighetsdiktningen,  den  låter  fantasien  åter 
spänna  vingarna  till  flykt  mot  sagans  och  drömmens  världar. 
Men  symbolismen  är  något  annat  och  mer  än  blott  ett  åter- 
uppväckande av  romantikens  idé-  och  känsloliv.  Dess  ideal  och 
strävanden  sammanfalla  icke  helt  med  idealen  från  seklets  bör- 
jan. För  romantiken  var  dikten  den  blå  blommans  värld,  oöver- 
stigligt skild  från  den  låga  realiteten  omkring  oss.  Men  na- 
turalismens tidevarv  hade  icke  glidit  symbolisterna  spårlöst  förbi. 
Något  av  dess  kärlek  till  livets  krafter  och  verklighetens  feno- 


SYMBOLISMENS  UPPKOMST 


men  hade  även  gått  dem  i  blodet.  För  symbolisterna  finnes 
icke  mystiken  utanför  verkligheten,  utan  mystiken  ligger  i  verk- 
ligheten själv,  i  erfarenhetens  egna  rön  och  iakttagelser.  Mys- 
teriet lever  mitt  ibland  oss  —  det  finns  ett  evigt  och  oskiljak- 
tigt samband  mellan  det  synliga  och  det  osynliga,  och  det  blir 
den  symbolistiska  skaldens  uppgift  att  återuppväcka  »le  sens 
du  mystére». 

Symbolismen  bryter  under  nittiotalet  överallt  igenom  i  den 
europeiska  litteraturen  som  en  stark  och  länge  tillbakahållen 
skönhetstörst.  Redan  Poe  definierade  poesiens  väsen  som  »the 
thirst  for  supernal  beauty».  Men  denna  skönhet  lät  sig  icke 
beskrivas,  den  skulle  magiskt  framtrollas.  »Skönheten  skall 
vara  ett  under,  icke  en  hymn  till  skönheten,  icke  en  beskrivning 
av  skönheten,  icke  en  skönhetens  spegel  utan  skönheten  själv.» 
Under  det  att  naturalismen  förtolkade  verkligheten  exakt,  så 
att  bild  och  tanke  täckte  varandra,  ville  symbolismen,  att  under 
de  yttre  fenomenen  skulle  uppenbara  sig  en  tanke,  som  förde  bort 
och  utöver  verkligheten.  Men  detta  kan  endast  ske  medelst  en 
symbol,  som  ju  innehåller  något  på  en  gång  dolt  och  uppen- 
barat. Ny  är  denna  fordran  icke;  poesien  har  under  alla  tider 
mer  eller  mindre  rört  sig  med  symboler.  Under  äldre  naivare 
tider  skedde  detta  omedvetet:  skalderna  gåvo  helt  naturligt  på 
detta  sätt  idealet  en  konkret  form,  som  då  Dante  inkarnerar 
teologien  i  Beatrices  gestalt.  Men  symbolismen  gör  detta  i  kraft 
av  en  teori  för  att  tolka  en  själsstämning  och  för  att  ge  dikten 
en  filosofisk  lyftning. 

I  opposition  mot  den  beskrivande  stilen  fordrade  symbolis- 
men, att  uttrycket  skulle  vara  suggererande,  det  skulle  liksom 
med  ett  enda  ord  blotta  tingens  väsen.  Eller  som  Huysmans 
säger  om  Mallarmé:  »Percevant ,les  analogies  les  plus  lointaines, 
il  désignait  souvent  d'un  terme  donnant  ä  la  fois,  par  un  effet 
de  similitude,  la  forme,  le  parfum,  la  couleur,  la  qualité,  1'éclat, 
1'objet  ou  1'étre  auquel  il  eiit  fallu  accoler  de  nombreuses  et 
de  différentes  épithétes  pour  en  dégager  toutes  les  faces,  toutes 
les  nuances,  s'il  avait  été  simplement  indiqué  par  son  nom 
technique.    Il  parvenait  ainsi  ä  abolir  1'énoncé  de  la  comparaison 


ANDRA   DELEN!  SYMBOLISMEN 


qui  s'établissait,  toute  seule,  dans  1'esprit  du  lecteur,  par  l'ana- 
logie,  des  qu'il  avait  pénétré  le  symbole,  et  il  se  dispensait 
d'éparpiller  Tattention  sur  chacune  des  qualités  qu'auraient  pu 
présenter,  un  ä  un,  les  adjectifs  placés  ä  la  queue  leuleu,  la 
concentrait  sur  un  seul  mot,  sur  un  tout,  produisant,  comme 
pour  un  tableau  par  exemple,  un  aspect  unique  et  complet,  un 
ensemble.» 

Slutligen  reagerade  symbolisterna  mot  det  uteslutande  an- 
vändandet av  prosan  och  hävdade  åter  versens  berättigande. 
Symbolismen  som  skola  utgjordes  ju  nästan  uteslutande  av  poe- 
ter, för  vilka  lyriken  var  ett  livsbehov,  och  de  intresserade  sig 
därför  också  speciellt  för  metriken.  På  detta  område  är  sym- 
bolismen särskilt  nydanande.  Den  fortsätter  romantikens  fri- 
görelsekamp mot  den  regelbundna  versen.  Romantiken  hade  sökt 
skapa  en  vers  av  rikare  musikaliskt  välljud  och  därvid  anslutit 
sig- dels  till  medeltidens  lantligt  okonstlade  knittel,  dels  till  den 
grekiska  korlyrikens  fritt  växlande  schemata.  Praerafaelismen 
hade  även  slagit  in  på  dessa  vägar;  nu  sökte  också  symbolis- 
men skapa  en  friare  vers.  Rytmen  skulle  fritt  växla  efter  dik- 
tens skiftande  stämningar.  Man  sökte  dels  att  reformera  alex 
andrinen,  som  alltjämt  bevarade  sitt  välde,  dels  skapade  man 
versar  på  ända  till  femton  stavelser  —  det  senare  reformer,  som 
erinra  om  Ronsardskolans  och  knappast  utfallit  lyckligare.  De 
mest  ytterligt  gående  kastade  till  och  med  rimmet.  Enligt  sym- 
bolisterna skulle  den  fria  versen  liksom  lätta  slöjor  smyga  sig 
efter  tanken,  till  skillnad  från  den  föregående  metrikens  prakt- 
fulla men  tunga,  draperier.  Hela  denna  rörelse  utgör  en  skarp 
reaktion  mot  Parnassens  stränga  verskonst. 

Det  vore  oriktigt,  om  man  inskränkte  denna  nya  strömning 
till  den  egentliga  symbolismen.  Denna  är  endast  en  särskild 
manifestation  inom  rörelsen,  den  enda  skolbildande  och  den  som 
låtit  mest  tala  om  sig.  Men  reaktionen  mot  naturalismen  har 
långt  vidare  gränser  och  omfattar  ett  par  generationer  av  för- 
fattare. Den  berör  icke  endast  lyriken,  icke  endast  skönlittera- 
turen utan  hela  kulturens  växt  och  utveckling.  Man  kan  tydligt 
spåra  samma  tendens  inom  den  modärna  målarkonsten,  där  det 


SYMBOLISMENS  UPPKOMST 


13 


icke  längre  gäller  att  återgiva  verkligheten  utan  att  genom  en 
färgkomposition  suggerera  åskådaren  en  viss  stämning.  Redan 
inom  naturalismens  eget  läger  försiggick  en  förskjutning.  Zola 
själv  försökte  1888  i  Le  reve  att  skapa  en  idealistisk  roman. 
I  Maupassants  senare  författareskap  (från  och  med  Le  Horla 
1887)  sker  också  ett  omslag  mot  större  fördjupning,  och  Huys- 
mans  sökte  i  sin  verklighetsleda  och  sin  växande  avsky  för 
tidens  materialism  hän  emot  den  katolska  tron  och  slutade  med 
att  skriva  helgonlegender. 

Den  första  avgörande  brytningen  med  naturalismen  kom 
emellertid  från  den  psykologiska  skolan,  vars  förnämsta  repre- 
sentant var  Paul  Bourget.  Som  Zola  vid  något  tillfälle  lär  ha 
uttryckt  sig,  tog  han  en  stol,  som  stod  ledig.  Han  vände  sig 
till  salongsromanen  och  började  åter  skildra  de  högre  klassernas 
själsliv.  Nära  denna  riktning  står  Pierre  Loti,  vilken  skrivit  en 
hel  följd  av  subjektiva  reseromaner,  som  återspegla  hans  melan- 
koliska och  oroliga  världsleda,  och  Anatole  France,  en  ironiker 
av  Renans  läggning,  i  vars  skildringar  och  kritiker  tidens  skep- 
ticism gnistrar  i  många  facetter.  Till  samma  generation  hör 
Jules  Lemaitre,  en  subjektiv  impressionist  i  kritiken  och  romanen. 
Samma  kritiska  tendenser  prägla  också  Maurice  Barres,  som 
snart  utvecklade  sig  till  en  av  chauvinismens  mest  inflytelserika 
härolder. 

Den  egentliga  symbolismen  var  däremot  framför  allt  en 
rörelse  inom  lyriken.  Den  sökte  ett  rent  personligt  uttryck  för 
egna  själsstämningar  och  tillvarons  mystik.  Såsom  sina  mäs- 
tare räknade  dessa  symbolister  trenne  äldre  skalder:  Villiers  de 
l'Isle-Adam,  Pierre  Verlaine  och  Stéphane  Mallarmé.  Villiers 
de  TIsle-Adam  har  skrivit  noveller  i  Poes  stil  samt  symbolistiska 
själsdramer,  som  i  viss  mån  kunna  sägas  förebåda  Maeterlincks. 
Den  materialistiska  verkligheten  omkring  oss,  denna  illusion, 
som  vi  kalla  livet,  blir  för  Villiers  något,  som  vi  måste  över- 
vinna och  glömma  för  att  kunna  uppbygga  den  ideala  värld,  som 
är  själens  rätta  hemvist. 

Till  symbolismens  föregångare  hör  också  Jean-Arthur  Rim- 
baud,   SJiakespeare-eiifant,    som    Victor    Hugo    lär  ha  kallat 


14 


ANDRA   DELEN!  SYMBOLISMEN 


detta  underbarn,  vilket  skrev  sina  berömdaste  dikter  vid  sjutton 
år  och  tystnade  vid  tjugo.  Hans  äventyrsfyllda  liv  rymmer 
kanske  i  ännu  högre  grad  än  hans  poesi  all  den  oro  och  läng- 
tan, som  bryter  fram  i  symbolismens  diktning.  Sextonårig 
rymde  han  hemifrån  —  det  var  icke  första  gången  —  och  året 
därpå  sände  han  ett  häfte  med  sina  ungdomsdikter  till  Paul 
Verlaine,  som  mottog  dem  med  hänförelse.  Detta  blev  början 
till  deras  lidelsefulla  vänskap  och  gemensamma  vandringsliv 
genom  England  och  Belgien,  vilket  avbröts  genom  tragedien  i 
Bryssel  1873,  då  Verlaine  avlossade  ett  revolverskott  mot  Rim- 
baud, i  vrede  över  att  vännen  ärnade  överge  honom.  Verlaine 
dömdes  till  18  månaders  fängelse,  och  Rimbaud  omhändertogs 
av  sin  familj.  Men  efter  denna  händelse  tycks  Rimbaud  ha 
gripits  av  leda  för  sin  litterära  förtid.  Han  övergav  litteraturen 
för  alltid.  Han  dyrkade  hädanefter  endast  handlingens  poesi,  och 
nu  började  hans  verkliga  äventyrsliv  i  alla  världsdelar.  Han 
skaffade  sig  uppehälle  som  språklärare,  som  soldat  i  holländska 
armén,  som  matros,  som  cirkusartist.  Det  berättades,  att  han 
blivit  negerkonung  i  Abyssinien.  Säkert  är,  att  han  med  fram- 
gång ägnade  sig  åt  köpenskap  och  koloniseringsarbete  i  Afrika, 
handlade  med  elfenben  och  parfymer  och  till  och  med  samlade 
en  förmögenhet.  En  benskada  tvang  honom  att  återvända  till 
Frankrike,  där  han  endast  37  år  gammal  slutade  sitt  hemlösa 
liv  på  ett  sjukhus  i  Marseille. 

Rimbaud  är  till  hela  sin  naturell  en  revoltör.  Han  tål  intet 
regeltvång,  samhällets  band,  själva  tillvarons  gränser  tyckas  för 
trånga  för  hans  orosfyllda  själ.  I  det  häfte  han  sände  till  Ver- 
laine fanns  redan  hans  kanske  berömdaste  dikt,  Le  bateau  ivre, 
dikten  om  skeppet,  som  utan  besättning  driver  evigt  rolöst  utan 
mål  över  oceanernas  vidder.  Samtiden  tjusades  av  diktens  nya 
klang,  den  blev  liksom  en  symbol  för  människosjälens  eviga 
längtan,  dess  dunkla  drifter  och  hemliga  smärta.  Och  han  själv 
är  ju  ett  stormdrivet  skepp,  jagat  fram  över  oroliga  vågor  och 
okända  hav. 

Rimbauds  största  litterära  insats  var  emellertid  hans  infly- 
tande på  Verlaine.    Rimbaud  var  en  intressant  och  tidstypisk 


SYMBOLISMENS  UPPKOMST 


T  5 


personlighet,  men  Verlaine  blev  en  äkta  poet.  Vid  tiden  för 
deras  första  sammanträffande  stod  Verlaine  ännu  under  stark 
påverkan  från  Parnass-skolan.  Men  Rimbauds  ursprungligt  ström- 
mande poesi  och  väsen,  hans  respektlösa  cynism,  hans  hand- 
lingskraft löste  det  bundna  hos  Verlaine  och  öppnade  hans  dikts 
hemliga  källsprång.  Efter  katastrofen  i  Briissel  under  fängelse- 
månadernas ensamhet  mognade  Verlaine  till  den  besjälade  poet, 
som  möter  oss  i  Sagesse.  Med  lidelsefull  uppriktighet  tolkade 
han  sitt  vagabondlivs  växlande  sensationer,  ögonblickets  fullhet, 
syndens  sötma  och  ruelsens  bitterhet.  »L'art,  mes  enfants,  c'est 
d'étre  absolument  soi-méme»,  säger  han  själv  i  en  dikt.  Hans 
av  lidanden  och  laster  anfrätta  sinne  bevarade  ännu  ett  barns 
omedelbarhet  och  något  av  en  medeltidsmystikers  trosvissa 
innerlighet. 

En  skald  av  en  helt  annan  läggning  är  Mallarmé,  mer  teore- 
tiker än  poet.  Hela  hans  produktion  rymmes  i  ett  par  små 
volymer.  Hans  svårtillgängliga  skymningspoesi  höll  —  icke 
emot  hans  vilja  —  den  vulgäre  läsaren  borta  från  hans  diktning. 
Men  Mallarmés  inflytande  har  varit  mycket  betydelsefullt  på 
den  unga  generationens  skalder,  som  samlades  omkring  honom 
på  hans  berömda  »tisdagar»,  Rue  de  Rome,  där  diktningens 
problem  avhandlades  i  en  atmosfär  av  gammal  kultur  och  konst. 
Sin  en  smula  trötta  och  vemodsfyllda  livssyn  har  han  vackert 
tolkat  i  den  berömda  dikt  (Brise  marine),  som  börjar:  »La  chair 
est  triste,  hélas!  et  j'ai  lu  tous  les  livrés».  Mallarmé  är  emellertid 
mycket  maniererad  i  sin  konst.  Han  var  kräsen  i  sitt  ordval 
och  sökte  de  nya,  ännu  icke  präglade  orden,  men  detta  förde 
även  till,  att  hans  diktning,  särskilt  under  hans  senare  skede, 
gled  ut  i  det  obegripliga  och  meningslösa. 

Det  finnes  inom  symbolismen  en  otalig  mängd  skalder  av 
mycket  växlande  värde:  greken  Jean  Moréas,  som  ett  ögonblick- 
nådde  ryktets  tinnar  genom  sitt  poem  Le  pelerin  passionné  i 
en  lärd,  arkaiserande  stil,  Charles  Morice,  som  skrivit  rörelsens 
historia,  La  littérature  de  tout  a  V heure  (1889),  Réné  Ghil,  som 
uppställde  lagarna  för  dess  versifikation,  Traité  du  ver  be.  och 
många  andra.    Någon  verkligt  stor  poet  har  skolan  knappast 


i6 


ANDRA   DELEN:  SYMBOLISMEN 


frambragt,  om  den  också  efterlämnat  många  enskilda  dikter  av 
en  säregen  och  själfull  skönhet.  Bland  dess  representanter  kan 
nämnas  en  utsökt  poet  som  Henri  de  Régnier,  av  många  t.  o.  m. 
betraktad  som  skolans  chef.  Hit  höra  även  belgierna  Geor- 
ges Rodenbach  och  Emile  Verhaeren,  den  senare  en  av  rikt- 
ningens kraftfullaste  och  mest  betydande  begåvningar.  Hans 
poesi  med  sina  färgstarka  visioner  och  sällsamt  brinnande  dröm- 
mar höjer  sig  ur  melankoli  och  livsångest  som  en  hymn  till 
livets  evigt  alstrande  krafter. 

Men  framför  allt  är  det  deras  landsman  Maurice  Maeter- 
linck,  som  blivit  den  mest  kände  och  den  mest  typiske  repre- 
sentanten för  vad  som  rör  sig  inom  denna  tids  konst.  Hans 
inflytande  spåras  runtomkring  i  samtidens  dramatik.  Den  filoso- 
fiska grundvalen  för  symbolismens  diktning  är  starkt  framträ- 
dande i  hans  dramer,  en  filosofi,  som  är  baserad  på  Schopen- 
hauersk  pessimism  och  indisk  världsförsakelse,  och  som  är  mättad 
av  gammalkristna  legenders  mystik  och  medeltidens  sagoskatt. 
Maeterlinck  vill  i  sina  dramer  icke  skildra  handlingar  och  karak- 
tärer utan  själstillstånd.  Hans  människor  äro  hyperkänsliga 
varelser  utan  intelligens  i  vanlig  mening  —  deras  ord  äro  mono- 
tona som  barns  lallande  — '  men  deras  sinnen  äro  så  förfinade, 
att  de  förnimma,  vad  vanliga  dödliga  icke  uppfatta.  De  höra 
stjärnorna  och  känna  månskenet  på  sina  händer.  Maeterlincks 
dramer  röra  sig  om  döden  och  kärleken.  Inför  dessa  livets 
fruktansvärda  makter  stå  människorna  värnlösa  och  skräckslagna, 
drivna  mot  sitt  öde  som  blad  på  strömmen.  Det  finns  intet 
val,  och  det  finns  intet  mänskligt  förnuft,  som  kan  genomtränga 
mörkret  omkring  oss. 

I  De  blinda  har  Maeterlinck  givit  en  symbolisk  skildring 
av  hela  människolivet.  Det  är  skymning.  De  blinda  sitta  i 
skogen  och  vänta  på  sin  förare,  en  gammal  präst,  som  lämnat 
dem  för  ett  ögonblick.  Men  han  kommer  icke  tillbaka.  De 
vänta  med  stigande  ångest.  Hemska  ljud  fylla  skogen,  havet 
ryter  i  fjärran.  De  veta  icke,  var  de  äro,  de  känna  icke  var- 
andra, knappast  sig  själva.  Deras  tänkande  är  lika  famlande 
som  deras  åtbörder.    Av  en  slump  upptäcka  de,  att  den  gamle 


SYMBOLISMENS  UPPKOMST 


17 


prästen  dött.  Det  börjar  dagas,  snön  faller.  Hjälplösa  och 
förtvivlade  treva  de  omkring  i  skogen.  Det  är  mänskligheten, 
som  står  utkastad  och  frågande  inför  tillvarons  oändliga  mysterium. 

I  åtskilliga  av  sina  dramer,  som  i  den  vackra  Pelléas  et 
Mélisande,  för  oss  Maeterlinck  till  sagans  underbara  trädgårdar. 
Det  är  en  nästan  österländsk  kvietism,  som  strömmar  oss  till 
mötes  ur  dessa  skönhetssyner,  med  stämningsinslag  från  Poes 
och  Shakespeares  diktning.  Dessa  människor  leva  för  att  be- 
skåda sina  själar.  Deras  lära  är  densamma,  som  möter  oss  i 
så  många  av  samtidens  litterära  produkter,  det  är  Schopen- 
hauers  moral:  låtom  oss  hjälpa  varandra,  då  vi  äro  så  hjälplösa, 
låtom  oss  vara  goda  mot  varandra,  då  livet  är  så  fullt  av  sorg 
och  ondska. 

Senare  har  Maeterlinck  i  smärre  avhandlingar  utvecklat  sin 
filosofi  i  något  förändrad  och  mer  medvetet  stoisk  form,  där 
han  starkt  betonar  pliktbegreppet.  I  de  symbolistiska  och  spi- 
ritualistiska  strömningarna  ser  han  gryningen  till  en  ny  tid, 
som  kännetecknas  av  »själens  återuppvaknande». 

Man  kan  i  Maeterlincks  diktning  tydligt  iakttaga  symbolis- 
mens förhållande  till  några  av  den  föregående  periodens  tankar 
och  problem.  Naturalismens  världsuppfattning  vilade  på  ett  in- 
tensivt och  allt  djupare  inträngande  i  naturvetenskapernas  hem- 
ligheter. Men  detta  kärleksfulla  naturstudium  intager  också  en 
framskjuten  plats  i  Maeterlincks  filosofi.  Genom  att  förstå,  hur 
en  kula  rullar,  en  automobil  arbetar,  en  blomma  förvandlas, 
uppfatta  vi  enligt  Maeterlinck  en  glimt  av  själva  livshemligheten. 
Det  naturvetenskapliga  uppfattningssättet  hade  emellertid,  såsom 
hos  Spencer  och  Mill,  slutat  i  agnostik:  människans  kunskap 
är  begränsad,  hon  kan  intet  veta  om  vadan  och  varthän.  Och 
denna  lära,  som  ju  redan  Kant  med  metafysisk  stringens  utvecklat 
i  »Kritik  der  reinen  Vernunft»,  firade  sin  återuppståndelse  i 
ny-kantianismen.  Samtidigt  utbredde  sig  den  pessimistiska  rikt- 
ningen, som  betonade  tillvarons  disharmoni  och  bottenlösa  kval. 
Rationalismen  hade  nöjt  sig  med  att  konstatera  människans 
bristfälliga  vetande  och  förmåga.  Men  Maeterlinck  och  den 
unga  generationen  med  honom  sökte  däremot  på  olika  sätt  att 

2  —  19110.    j.  Mortensen. 


i  8 


ANDRA  DELEN:  SYMBOLISMEN 


komma  över  och  bortom  verklighetens  gränser.  Och  detta  sker 
därigenom  att  man  avsätter  förnuftet  som  ledare  och  söker  sig 
fram  till  en  annan  kunskapskälla. 

Dessa  tendenser  i  tiden  avspegla  sig  även  i  Ferdinand  Brune- 
tiére's  liv  och  verk,  och  klarast  ha  de  väl  kristalliserat  sig  i 
Henri  Bergsons  filosofiska  system. 

Ferdinand  Brunetiére  är  kanske  den  mest  betydande  kriti- 
kern i  Frankrike  efter  Taine.  Ingen  kan  i  högre  grad  verka 
som  en  rationalist  av  renaste  vatten  än  denne  eldige  polemiker, 
som  alltid  drar  ut  för  att  med  förnuftsskäl  slå  ned  och  övertyga. 
Han  hade  också  börjat  som  en  lärjunge  till  Taine,  Darwin  och 
framförallt  Comte.  I  deras  fotspår  skapade  han  en  ny  form 
av  kritik  och  följde  de  litterära  arternas  utveckling  och  sam- 
manhang genom  tiderna.  Han  är  en  systematiker  av  första 
rang  med  en  vidsträckt  och  väl  dokumenterad  lärdom.  Under 
denna  pansrade  yta  dolde  sig  emellertid  en  vek  och  varmhjär- 
tad natur  och  en  pliktmänniska  med  stark  samhörighetskänsla. 
Redan  tidigt  började  han  sin  långvariga  kamp  mot  Zola  och 
naturalismen.  Tidens  brutalitet  och  materialism  upprörde  ho- 
nom. Socialist  var  han  visserligen  icke,  därför  att  han  ansåg, 
att  den  sociala  frågan  icke  blott  var  en  »mag-fråga»,  som  kunde 
lösas  genom  en  revolution,  utan  endast  genom  en  moralisk  för- 
nyelse. Liksom  Viktor  Rydberg  drömde  han  om  ett  mänsk- 
lighetens kommande  broderskap.  Men  hur  skulle  detta  kunna 
förverkligas?  Det  var  då,  som  Leo  XIII  uppsteg  på  påvetro- 
nen och  1 89 1  utsände  bullan  Rerum  novarum,  i  vilken  han 
uttalade  sig  om  de  kristnas  ställning  till  arbetarfrågan.  Brune- 
tiére, som  redan  tidigare  genom  sina  studier  över  Bossuet  fyllts 
av  en  icke  ringa  beundran  för  katolicismen,  berördes  livligt  av 
påvens  bulla,  och  ett  par  år  senare  följde  besöket  i  Vatikanen 
(1894),  av  vilket  han  själv  givit  en  berömd  redogörelse  i  »Revue 
des  deux  niondes».  Det  var  i  denna  artikel,  som  Brunetiére 
fällde  det  senare  så  ofta  kommenterade  uttrycket  om  »veten- 
skapens delvisa  bankrutt»  (»ces  faillites  partielles  de  la  science»). 
Småningom  fördes  Brunetiére  allt  längre  bort  från  positivismen, 
tills  han  slutligen  helt  böjde  sig  som  en  kyrkans  lydige  son. 


SYMBOLISMENS   UPPKOMST  I  9 

Reaktionen  mot  den  naturvetenskapliga  världsåskådningen 
framträder  även  i  Henri  Bergsons  anti-intellektualistiska  filosofi, 
som  i  viss  mån  betecknar  ett  återupptagande  av  den  romantiska 
filosofien  från  seklets  början.  Hans  första  betydande  arbete, 
Essai  sur  les  données  immédiates  de  la  conscience •» ,  utkom  1889; 
hans  innehållsrikaste  bok  är  L evolution  créatrice  (1907).  Den 
engelska  associationspsykologien  hade  uppdelat  själslivet  i  en 
mängd  självständiga  och  delbara  elementer  och  på  det  and- 
ligas område  överfört  rent  mekaniska  analogier.  En  opposition 
häremot  gjorde  sig  på  flera  håll  gällande,  särskilt  hävdade  Wil- 
liam James  i  sin  avhandling  om  tankeströmmen  (The  stream  of 
thought  1884)  det  ovillkorliga  sammanhanget  i  själslivet.  Även 
Bergson  framhåller  själslivets  rörlighet  gentemot  naturlagarnas 
beständighet.  Själen  är  en  evigt  föränderlig,  nyskapande  prin- 
cip, och  dess  erfarenheter,  som  icke  hava  någon  rumslig  ut- 
sträckning, kunna  icke  mätas  och  vägas.  Intelligensen  har  ett 
praktiskt  ändamål,  den  hjälper  människan  att  underlägga  sig  den 
materiella  världen,  men  detta  praktiskt  användbara  tänkande, 
som  arbetar  i  den  döda  materien,  kan  icke  användas  i  spekula- 
tiva syften.  Dock  finnes  det  en  annan  kunskapskälla,  nämligen 
intuitionen,  som  är  en  omedelbar  åskådning,  en  förborgad 
kunskap  om  det  andliga  liv,  som  intellektet  icke  kan  genom- 
tränga. 

Utvecklingsbegreppet,  adertonhundratalets  stora  tanke,  har 
under  seklets  lopp  så  genomsyrat  allt  tänkande,  att  varje  mo- 
därn  filosof  måste  taga  ställning  till  detta  problem.  Även  för 
Bergson  spelar  det  en  väsentlig  roll,  och  just  härigenom  skiljer 
han  sig,  såsom  Höffding  påpekat,  från  Schellings  romantiska 
naturfilosofi.  Det  naturvetenskapliga  utvecklingsbegreppet  läg- 
ger emellertid,  enligt  Bergson,  alltför  stor  vikt  vid  de  yttre  för- 
hållandena utan  att  nå  fram  till  ett  verkligt  inre  sammanhang. 
Bergson  anser,  att  livet  utvecklas  under  ständig  strid  med  mate- 
rien. De  organiska  varelserna  framträda  som  resultat  av  en 
brottningskamp  mellan  livets  och  materiens  motsatta  strömmar. 
Arternas  mångfald  och  olikheter  beteckna  de  olika  grader  av 
motstånd,  som  materien  gjort  mot  livets  kraft. 


20 


ANDRA   DELEN!  SYMBOLISMEN 


Bergsons  filosofi  utmärkes  av  hög  idealitet,  av  framställningens 
glans  och  stundom  poetiska  skönhet.  Den  har  i  vissa  avse- 
enden genom  sin  fördjupade  psykologi  verkat  berikande  på 
konst  och  litteratur.  Men  den  innehåller  åtskilliga  dunkla  och 
motsägande  punkter  (såsom  instinktens  och  intuitionens  förhål- 
lande till  varandra  eller  den  absoluta  motsättningen  mellan  or- 
ganiskt och  oorganiskt),  och  förstått  eller  missförstått  har  hans 
system  börjat  bliva  en  modefilosofi  för  den  s.  k.  bildade  me- 
delklassen. Hans  intuitionslära  har  givit  anledning  till  ett  »känslo- 
tänkande»,  som  rymmer  åtskillig  tankelättja  och  ett  visst  för- 
akt för  den  exakta  vetenskapens  svala  rymder. 

Även  i  tidens  förhållande  till  de  religiösa  problemen  kan 
man  förmärka  ett  omslag.  De  angrepp,  som  positivismen  rik- 
tat mot  statskyrkan,  utlösas  under  denna  period  i  praktiska  re- 
former, så  att  individens  mått  av  religionsfrihet  i  själva  verket 
ökas.  Samtidigt  intränger  det  historiska  och  exegetiskt-filoso- 
fiska  betraktelsesättet  i  någon  mån  även  inom  den  officiella  teo- 
logien, vilket  har  till  följd,  att  kristendomens  dogmatiska  läro- 
byggnad undergräves,  och  att  man  i  stället  betonar  religionens 
betydelse  som  andlig  kraft,  som  värdeskapande  faktor  för  livet 
och  personligheten.  Man  sätter  knappast  sanningen  i  första  rum- 
met utan  livsvärdet.  Som  en  reaktion  mot  intellektualismens 
torrhet  vakna  åter  människans  religiösa  behov,  och  intresset 
för  dessa  problem  är  inom  de  bildade  klasserna  i  stigande.  Ett 
uttryck  härför  är  även  det  ivriga  studiet  av  den  jämförande 
religionshistorien,  som  bedrives  i  alla  länder. 

Det  är  svårt  att  säga,  om  denna  nyidealistiska  riktning  nått 
sin  höjdpunkt  eller  ännu  befinner  sig  i  utveckling.  I  varje  fall 
är  denna  reaktion  mot  positivismen  och  realismen  mera  obe- 
stämd och  långt  mindre  vittgående  än  nyromantikens  reaktion 
mot  sjuttonhundratalets  rationalism.  Adertonhundratalets  tanke- 
arbete hade  slagit  för  djupa  rötter.  Visserligen  äro  en  del  för- 
fattares omvändelse  till  den  katolska  tron  symptomatisk  för  tiden, 
men  i  allmänhet  stanna  denna  periods  kulturpersonligheter  vid 
en  subjektivt  växlande  mystik  och  panteism.  Den  romantiskt- 
symbolistiska   strömningen   öppnade   åter  känslolivets  djupare 


SYMBOLISMENS  UPPKOMST 


källsprång,  men  för  kristendomen  som  lärobyggnad  har  den 
föga  intresse.  Dogmer  och  ortodoxi  ha  förlorat  sitt  grepp 
över  sinnena. 

Och  vid  sidan  om  symbolismen  fortlever  i  litteraturen  ännu 
den  naturalistiska  riktningen,  befriad  från  Zolas  kvasivetenskap- 
liga pretentioner,  i  en  hel  grupp  av  författare,  vars  skildringar 
i  hänsynslös  satir  och  skarp  realism  ofta  lämna  Zolas  mest  ut- 
skrikna böcker  långt  bakom  sig. 

I  politiken  breder  sig  den  demokratiska  strömfåran  mot 
sekelslutet  allt  mäktigare.  Ingen  reaktion  förmår  dämma  upp 
mot  den.  I  politiskt  hänseende  var  symbolismen  icke  reaktionär 
som  nyromantiken,  men  den  var  aristokratisk.  Bortstött  av 
verklighetens  brutalitet,  går  litteraturen  in  i  sig  själv.  Det  lig- 
ger något  alexandrinskt  över  denna  tidsålders  själsliv.  Dess 
raffinemang  vilar  icke  minst  på  kunskapsstofifernas  mängd.  Un- 
der de  båda  sista  seklen  har  mänskligheten  hållit  mönstring 
med  hela  sitt  vetande  sedan  tidernas  begynnelse,  och  genom 
otaliga  arbeten  och  en  organiserad  upplysningsverksamhet  har 
detta  vetande  gjorts  tillgängligt  för  alla  bildade.  Man  rör  sig 
icke  längre  inom  en  religion  eller  ett  folks  historia;  gränserna  äro 
sprängda.  Individens  tankar  mätta  sig  med  buddhistisk  visdom,  an- 
tika myter,  medeltidens  sagovärld  och  modärn  naturvetenskap.  Ej 
underligt,  att  det  härskande  själstillståndet  är  skepticism  och 
som  reaktion  däremot  en  frambrytande  mysticism.  I  litteratu- 
ren är  det  pastichens  tid.  Med  en  trohet  och  en  raffinerad 
skicklighet,  som  just  ser  sin  njutning  i  att  förstå  och  återge, 
skriver  man  legender  i  medeltidsstil,  antika  romaner,  fjärilslätta 
rococostämningar  för  att  ett  ögonblick  glömma  de  djupa  bryt- 
ningar i  religion  och  politik,  som  gå  sin  långsamma  men  säkra 
gång  mot  nya  tider  och  okända  mål. 

Denna  förfinade  litteratur  avspeglar  sig  mot  en  bakgrund 
av  krass  materiell  odling.  Vetenskapens  landvinningar,  uppfin- 
ningarnas mängd  och  det  idoga  arbetet  ha  mångdubblat  resur- 
serna; industrien  har  antagit  jättelika  former,  handeln  omspän- 
ner hela  världen.  Men  i  proportion  härmed  har  penningväldet 
stegrats  och  medfört  en  brutalisering  och  sänkning  av  hela  kul- 


ANDRA   DELEN:  SYMBOLISMEN 


turnivån.  Det  ligger  onekligen  en  disharmoni  i  tiden  mellan 
å  ena  sidan  vetenskapens  ideella  arbete  och  litteraturens  för- 
fining och  å  den  andra  de  krassa  ideal,  som  behärska  det  all- 
männa borgerliga  medvetandet,  mellan  den  själens  suveränitet, 
som  symbolismens  filosofi  och  litteratur  predikade,  och  livets 
brutala  maktfaktorer. 

Men  kanske  är  det  mer  på  ytan,  som  detta  penningvälde 
är  det  härskande.  I  djupet  röra  sig  redan  andra  makter,  som 
åsyfta  helt  andra  omstörtningar  än  den  föregående  tidens  real- 
politik, och  som  stå  i  närmare  släktskap  till  tidens  andliga  nöd. 
De  ideella  krafterna  i  denna  tids  politik  äro  nationalismen  och 
socialismen.  Det  är  möjligt,  att  den  förra  är  ett  mera  övergående 
fenomen.  Större  betydelse  äger  utan  tvivel  socialismen,  som  allt 
mera  vinner  terräng  bland  de  bildade  och  som  säkerligen  utgör  ut- 
gångspunkten för  den  ekonomiska  omdaning  av  samhället,  vilken 
framtiden  bär  i  sitt  sköte. 

Den  stat,  vilken  anger  tonen  i  denna  tids  politik,  är  Tysk- 
land, som  nu  ligger  enat  och  nationellt  samlat.  Det  är  en  stat 
av  en  helt  annan  karaktär  än  i  seklets  början.  Humanismens, 
romantikens,  de  filosofiska  drömmarnas  folk  har  blivit  en  nation 
av  blod  och  järn.  Hegels  Tyskland  har  blivit  Bismarcks.  Att 
bevara  denna  maktställning  var  Bismarcks  viktigaste  angelä- 
genhet. För  detta  ändamål  behövdes  den  väldiga  folkhären,  ut- 
rustad med  det  nyaste  och  bästa,  som  maskintekniken  kunde 
åstadkomma.  Den  bestämmande  faktorn  i  Bismarcks  politik- 
blir  därför  framförallt  att  uppehålla  och  öka  rustningarna,  det 
är  dessas  genomdrivande,  som  bestämma  hans  förhållande  till 
de.  olika  partierna,  i  det  han  ömsom  stöder  sig  på  de  national- 
liberala,  ömsom  på  de  konservativa,  än  sökande  ställa  socia- 
listerna utom  samhället,  än  att  vinna  dem  genom  arbetarerefor- 
mer. Det  tyska  folket,  genomströmmat  av  segerjubel  och  be- 
rusat av  maktkänsla,  följer  också  lydigt  regeringens  paroll;  vid  si- 
dan av  den  jättelika  armén  skapas  under  Vilhelm  II  en  stark  flotta, 
beredd  att  göra  England  herradömet  över  världshaven  stridigt. 

Den  tyska  militarismen  nödgar  de  övriga  stormakterna  och 
även  de  små  att  slå  in  på  samma  system.    Frankrike  och  Ryss- 


SYMBOLISMENS  UPPKOMST 


23 


land  tvingas  att  hålla  jämna  steg,  och  England  ökar  sin  flotta 
efter  de  proportioner,  som  Tyskland  angiver. 

Men  dessa  pansarkolosser  och  jättekanoner  voro  ju  icke 
endast  avsedda  som  hotfulla  dekorationer,  utan  dessa  rustningar 
förbindas  småningom  med  stora  utvidgningsplaner.  Först  och 
främst  når  den  nationalism,  som  efter  Napoleonskrigen  inträngde 
i  de  europeiska  staterna,  nu  sin  höjdpunkt.  Varje  folk,  hur 
litet  det  än  är,  drömmer  om  att  vara  ett  helt  för  sig,  och  de 
stora  nationerna  söka  samla  ikring  sig  alla  sina  barn.  I  Tysk- 
land uppstår  pangermanismen,  i  Ryssland  panslavismen.  I 
Frankrike  blossar  chauvinismen  upp  gång  på  gång,  häftigast 
under  general  Boulangers  agitation  och  med  mål  att  återerövra 
Elsass-Lothringen.  I  England  förde  redan  Beaconsfield  och  se- 
dan Chamberlain  fram  tanken  om  imperialismen,  tanken  om 
Storengland,  som  till  större  enhet  skulle  samla  kolonierna  kring 
sig  och  genom  lämpliga  handelsfördrag  och  tullgränser  stärka 
världsrikets  kommerciella  och  industriella  utveckling. 

En  annan  tendens  i  utrikespolitiken  utgör  lystnaden  efter 
kolonier.  England,  redan  den  på  utomeuropeiska  besittningar 
rikaste  staten,  går  här  i  spetsen  och  lägger  under  sig  nya  väl- 
diga områden  som  Egypten  och  Boerriket;  Frankrike  har  in- 
tressen i  Ostasien  och  genomdriver  sitt  protektorat  över  Marocko; 
och  Tyskland,  som  sent  kommit  med  i  leken,  söker  också  lägga 
grunden  till  ett  omfattande  kolonialvälde.  »Tysklands  framtid  lig- 
ger på  havet»,  lydde  ett  av  kejsar  Wilhelms  bevingade  överord. 

Gång  på  gång  hotar  också  under  trycket  av  dessa  olika 
intressen  en  världskonflikt  att  utbryta.  Tyskland,  som  länge 
militärt  sett  är  det  mäktigaste,  söker  snarare  skapa  än  undvika 
en  ny  krigisk  konflikt  med  Frankrike.  Dess  arrogans  framkallar 
slutligen  förbundet  mellan  Ryssland  och  Frankrike,  till  vilket 
sedan  England  ansluter  sig.  Ententen  är  färdigbildad,  och  då 
Tyskland  ser,  att  det  ej  längre  har  tid  att  dröja,  slår  det  till, 
och  världskriget  utbryter  19 14. 

Dessa  utrikespolitiska  förhållanden  inverka  i  hög  grad  på 
inrikespolitiken,  vars  utveckling  i  radikal  riktning  i  allmänhet 
fördröjes.    Det  är  de  konservativa  partierna,  som  överallt  med 


24 


ANDRA   DELEN:  SYMBOLISMEN 


största  kraft  sköta  utrikespolitiken,  så  i  England  Beaconsfield, 
i  Tyskland  Bismarck  under  det  att  den  liberale  Gladstone  är 
en  fredsvän,  som  drömmer  om  ett  jämviktsförhållande  mellan 
folken,  baserat  på  rättvisa  och  förhandling.  För  övrigt  försig- 
går under  denna  tid  en  så  utbredd  förskjutning  i  det  allmänna 
tänkesättet,  åtminstone  i  de  västeuropeiska  staterna,  att  den 
gamla  högern  försvinner  och  lämnar  plats  för  ett  parti,  som 
knappast  principiellt  ställer  sig  emot  vissa  radikala  fordringar, 
utan  under  omständigheternas  tryck  själv  genomför  vissa  av  den 
modärna  radikalismens  postulater. 

Den  drivande  kraften  i  inrikespolitiken  blir  däremot  socialdemo- 
kratien. Efter  Pariserkommunen  är  partiet  några  år  framåt  svagt  i 
Frankrike,  och  den  gamla  internationalen  upplöses.  Men  vid  slutet 
av  sjuttiotalet  börjar  det  åter  göra  sig  gällande.  I  Tyskland 
söker  Bismarck  först  att  slå  ned  partiet  genom  hårda  undan- 
tagslagar, men  detta  lyckas  icke,  tvärtom  tillväxte  det  i  antal. 
Ar  1877  röstade  knappast  500  tusen  socialdemokrater,  och  de 
lyckades  endast  insätta  tolv  av  de  sina  i  riksdagen;  1890  hade 
antalet  väljare  växt  till  1  500  000,  och  deras  deputerade  utgjorde 
trettiofem.  Under  trycket  av  denna  maktfaktor  hade  under 
tiden  Bismarck  slagit  om  i  sin  politik  mot  socialisterna,  i  det 
han  upphävde  tvångslagarna  och  sökte  vinna  arbetarna  genom 
att  införa  ålderdoms-  och  invalidförsäkring.  Detta  statens  in- 
gripande i  arbetarefrågorna,  som  utgått  från  de  s.  k.  kateder- 
socialisterna, vann  överallt  efterföljd  och  utgör  ett  av  de  mest 
betydelsefulla  uppslagen  i  denna  tids  politik. 

Överallt  skärptes  också,  allt  eftersom  radikalismen  kom 
till  makten,  striden  mot  klerikalismen.  I  Tyskland  gick  även 
här  Bismarck  i  téten,  då  han  fruktade  att  gammalkatolikernas 
antagande  av  påvens  ofelbarhetsförklaring  skulle  ställa  kyrkan 
över  staten.  Men  över  denna  erkände  Bismarck  ingen  makt. 
Han  upptog  kampen  mot  katolska  kyrkan  och  införde  därunder 
en  något  friare  skolordning  samt  borgerligt  äktenskap,  varjämte 
han  fördrev  jesuiterna;  men  då  han  dels  icke  ville  försvaga 
religionen  som  samhällsbevarande  kraft,  dels  även  mötte  oppo- 
sition  från  de  evangeliskt-lutherska,  som  fruktade  för  sin  egen 


SYMBOLISMENS  UPPKOMST 


ställning,  måste  Bismarck  slå  in  på  vägen  till  Canossa  och  söka 
försoning  med  påvemakten.  Även  i  England  rördes  i  någon 
mån  vid  kyrkans  supremati  genom  en  friare  skolordning,  utan 
att  det  dock  kom  till  någon  större  uppgörelse.  I  Frankrike 
löpte  man  däremot  linan  ut.  Då  man  där  gång  på  gång  på- 
träffade påvemakten  bakom  försöken  att  störta  republiken  och 
även  bakom  Dreyfusprocessen  kunde  spåra  ett  klerikalt  infly- 
tande, upplöstes  först  kongregationerna,  och  slutligen  genom- 
fördes skilsmässan  mellan  kyrkan  och  staten. 

I  Skandinavien  hade  naturalismen  icke  haft  samma  ensidigt 
analytiska  karaktär  som  i  Frankrike.  Den  stränga  analysen  låg 
överhuvud  taget  icke  för  det  skandinaviska  temperamentet. 
Varken  Jacobsen  eller  Strindberg  låta  utan  vidare  resumera  sig 
efter  naturalismens  program.  Där  bröt  fram  mycken  lyrik  och 
romantik  både  i  »Niels  Lyhne»  och  i  »Mäster  Olof».  Och 
detsamma  gäller  om  Ibsen  och  Björnson,  vilka  båda  hade  starka 
rötter  i  romantisk  diktning.  Ett  visst  ögonblick  hade  emeller- 
tid indignations-  och  tendenslitteraturen  blomstrat,  delvis  under 
inflytande  av  det  väl  något  missförstådda  Brandeska  lystrings- 
ordet om  att  sätta  problem  under  debatt.  Säkert  är,  att  redan 
i  slutet  av  sjuttiotalet  inställde  sig  i  Danmark  en  viss  reaktion 
mot  skoltvånget,  mot  att  gå  i  takt  och  rättning.  Redan  1877, 
när  Drachmann  for  till  Dybböl  och  inför  minnena  på  slagfältet 
skrev  sin  av  patriotism  genombävade  lilla  skrift  »Derovre  fra 
Graensen»,  befann  han  sig  på  krigsstråten.  I  skarpare  form 
riktade  han  angreppet  mot  Brandesianismen  1883  i  Skygge- 
billeder,  vars  sista  parti  »Ostende-Briigge»  betecknar  hans  offi- 
ciella avfall  från  skolan,  som  dock  sedan  följdes  av  ett  åtmin- 
stone personligt  närmande.  Gjellerup  följde  efter,  då  han  två 
år  senare  i  Vandreaaret  (1885)  skildrade  hemkomsten  till  Dan- 
mark och  opponerade  mot  Brändes'  polemiska  skildring  av 
Drachmann  i  »Det  möderne  Gjennembruds  Maend». 

1877  hade  Brändes  lämnat  Kjöbenhavn  och  slagit  sig 
ned  i  Berlin.  När  han  1883  återkom  till  hemlandet,  hade  han 
genomgått  en   utveckling.    I  sina  första  berömda  oeh  lysande 


ANDRA   DELEN:  SYMBOLISMEN 


föreläsningar  hade  han  varit  en  banerförare,  och  han  hade  haft 
krigarens  lovliga  avsikt  att  såra  och  döda.  .  Han  förblev  visser- 
ligen den  rationalist  och  frihetskämpe  han  alltid  varit,  men  åren 
och  erfarenheterna  hade  vidgat  synpunkterna.  Och  hans  skil- 
dringskonst hade  vunnit  i  objektivitet.  Redan  i  den  franska 
romantikens  historia  och  kanske  ännu  mera  i  »Det  unge  Tysk- 
land» märkes  en  lugnare,  mindre  polemisk  ton  än  i  de  före- 
gående volymerna  av  »Hovedstromningerne».  Han  lade  huvud- 
vikten vid  den  psykologiska  analysen;  så  småningom  avlägsnade 
han  sig  också  från  den  doktrinära  utilismen  och  demokratismen. 
Alltmera  var  det  den  stora  individens  och  geniets  eget  fria  ut- 
vecklingslopp, som  fängslade  honom.  Och  på  denna  väg  nådde 
han  fram  till  Nietzsches  filosofi  och  blev  den  förste,  som  väckte 
Europas  uppmärksamhet  på  denna  egendomliga  kraftgestalt. 
Han  har  givit  ett  mästerligt  porträtt  av  Nietzsche,  liksom  han 
senare  med  stor  psykologisk  konst  tecknat  en  hel  serie  av  litte- 
rära och  kulturhistoriska  personligheter  —  Shakespeare,  Voltaire, 
Goethe  —  ett  helt  galleri  av  andens  stormän.  Men  elden 
på  hans  altare  har  under  denna  vetenskapliga  produktion  icke 
slocknat.  Ännu  kan  det  slå  lågor  kring  pennan,  när  han  skri- 
ver mot  förtrycket  och  våldet,  mot  orättfärdighet,  dumhet  och 
småsinne.  Han  har  blivit  det  frisinnade  Skandinaviens  »grand 
old  man». 

Ibsen,  som  under  åttiotalets  kampår  riktat  angrepp  på  an- 
grepp mot  samhället  i  skarpa  och  satiriska  verklighetsdramer, 
närmade  sig  under  senare  delen  av  sin  levnad  åter  romantiken 
och  skrev  mystiskt  färgade  idédramer.  Han  blev  från  och  med 
»Vildanden»  en  av  symbolismens  föregångare,  vars  inflytande 
sträckte  sig  även  till  den  franska  dramatiken. 

Inflytandet  från  den  symbolistiska  rörelsen  gör  sig  också 
direkt  märkbart  bland  en  krets  författare  av  den  yngre  genera- 
tionen, som  här  liksom  i  Frankrike  utger  tidskrifter,  i  vilka  de 
trycka  sina  första  vårgröna  telningar.  »Ny  jord»  hör  redan  hit, 
rent  symbolistisk  är  »Taarnet».  Någon  egentlig  skola  uppstod 
dock  icke.  Det  ligger  varken  i  tidens  eller  nordbons  lynne  att 
bilda  skolor,  men  nya  personligheter  och  nytt  uppfattningssätt 


SYMBOLISMENS  UPPKOMST 


-7 


prägla  överallt  den  unga  litteraturen.  Bland  de  författare,  som 
stå  den  franska  riktningen  närmast,  märkas  norrmannen  Sigurd 
Obstfelder,  vars  musikaliska  och  stämningsrika  poesi  tystnade 
alltför  tidigt,  och  Johannes  Jörgensen,  vilken  började  som  äkta 
symbolist  och  vilken  som  Huysmans  fann  frid  i  den  katolska 
tron  och  slutade  med  att  teckna  helgonlegender,  sina  religiösa 
kriser  och  sitt  klosterliv.  Tidens  kraft-  och  naturdyrkan  fann 
en  fantasirik  representant  i  Johannes  V.  Jensen. 

I  stort  sett  erbjuder  den  svenska  nittiotalslitteraturen  en 
parallell  till  rörelsen  ute  i  Europa,  men  den  har  härhemma 
fått  sin  bestämda  särprägel.  Under  det  att  åttiotalet  fram- 
träder som  ett  kosmopolitiskt  skede,  betecknar  nittiotalet  ett 
nationellt  genombrott.  I  alla  land  medför  symbolismen  lyri- 
kens pånyttfödelse,  men  i  Sverige  blir  detta  lyrikens  uppsving 
ett  återknytande  till  de  nationella  traditionerna.  Den  svenska 
folksjälen  älskar  rytmer  och  sång,  och  i  den  svenska  litteraturen 
har  alltid  lyriken  varit  diktningens  kungsådra.  Övergången 
till  romantik  försiggår  i  Sverige  hastigt  och  utan  större  bryt- 
ningar. Ute  i  Europa  hade  rationalismen  slagit  långt  djupare 
rötter,  och  verklighetslivet  i  de  stora  kultursamhällena  verkade 
även  långt  mer  fängslande  och  medryckande.  För  svensken 
har  alltid  naturens  röst  ljudit  med  starkare  klang  än  människans. 
Och  mystiken  är  ett  med  svensk  natur,  som  i  detta  de  stora 
skogarnas  och  de  stora  ödemarkernas  drömmande  land  städse 
talar  till  sina  barn  i  saga  och  sång. 

Inom  alla  områden  spåras  i  Sverige  strömningar  motsva- 
rande dem  vi  följt  i  det  europeiska  kulturlivet.  Inom  filosofien 
gör  sig  även  hos  oss  på  nittiotalet  en  återgång  från  den  em- 
piriska riktningen  gällande.  Hans  Larsson  utgav  1892  sin 
skrift  om  Intuition,  där  han  liksom  i  sina  senare  böcker  visar  sig 
som  en  själfull  representant  för  en  mer  fördjupad  och  personlig 
uppfattning  av  de  psykologiska  problemen.  Hans  intuitionsbegrepp 
skiljer  sig  emellertid  från  Bergsons.  Hans  Larsson  definierar 
intuitionen  som  en  föreställningsförmågans  »högre  grad  av  agi- 
litet»,  och  han  inskränker  dess  område  till  den  empiriska  världen. 


28 


ANDRA    DELEN :  SYMBOLISMEN 


Härmed  bortfaller  Bergsons  absoluta  motsatsförhållande  mellan 
intuitionens  och  intellektets  verksamhet.  Med  sitt  rika  gemyt 
och  sin  oskymda  blick  står  Hans  Larsson  i  sina  många  och 
omfattande  skrifter  som  en  frisinnad  kulturpersonlighet  av  rang. 
Han  har  haft  öppet  sinne  för  såväl  tidens  nya  andliga  behov 
som  för  utvecklingens  kontinuitet,  och  hans  dämpade  och  kultive- 
rade röst  har  alltid  gjort  sig  hörd  över  dagsstriderna. 

Kampen  mot  naturalismen  fördes  ivrigast  av  Vitalis  Nor- 
ström,  som  började  såsom  boströmian  men  i  anknytning  till 
nykantianismen  kritiserade  sig  ut  ur  boströmianismen,  i  det 
han  insåg  nödvändigheten  av  att  gå  tillbaka  till  en  mera  er- 
farenhetsmässig  kunskapsteoretisk  ståndpunkt.  Men  han  reage- 
rade också  mot  naturvetenskapens  »ödesdigra  ensidighet»,  vilken 
inskränker  erfarenhetsbegreppet  till  det  sinnliga  området  med 
förkastande  eller  förnekande  av  de  osinnliga  eller  förnuftiga 
erfarenheterna.  Dessa  synpunkter  har  Norström  framställt 
i  Naturkults  k  ape?is  självbesinning  (1907).  Naturvetenskaperna 
kunna  ej  lösa  det  andliga  livets  problem,  då  de  endast  kunna 
uppfatta  jaget  från  yttre  synpunkt  som  en  från  olika  håll  sam- 
manströmmande  mångfald  av  krafter  utan  väsentlig  enhet  —  i 
huvudsak  samma  tankegång  som  hos  James  och  flera  av  de 
modärna  filosoferna.  Från  liknande  synpunkt  reagerar  Nor- 
ström mot  den  modärna  radikalismens  allmänna  världsåskådning. 
Socialismen  har  visserligen  sitt  berättigande  som  en  nödvändig 
reaktion  mot  vissa  överkulturens  verkningar,  men  såsom  allmän 
livsåskådning  kränker  den  enligt  Norström  såväl  kulturens  fria 
mänsklighet  som  samhällets  organiska  natur.  Han  kallar  den 
för  »våra  dagars  antikrist». 

Från  sin  kritiska  ståndpunkt  ansåg  Norström  det  omöjligt 
att  driva  metafysik  (den  undre  tankegränsen)  och  betonade,  att 
kunskapens  princip  ligger  utanför  förståndet  (den  övre  tanke- 
gränsen); livsvärdena  bestämmas  icke  genom  reflexion  utan 
genom  känslan.  Liksom  Kant  anser  därför  Norström,  att  det 
praktiska  livet  står  över  det  teoretiska,  det  personliga  livet  över 
vetenskapen.  Kunskapen  är  till  för  livets  skull,  ej  livet  för 
kunskapens.    På  denna  väg  kom  Norström  att  erkänna  kristen- 


SYMBOLISMENS  UPPKOMST 


29 


domen  som  den  fullkomligaste  utvecklingsgrunden  av  det  reli- 
giösa medvetandet. 

Oppositionen  mot  naturalismen  omfattade  även  en  politisk 
reaktion,  som  var  häftig  nog  under  nittiotalet  men  som  dock  alltmer 
måste  foga  sig  efter  tidens  krav.  I  politiskt  avseende  står  Sverige 
under  seklets  sista  decennier  i  många  avseenden  ännu  på  gränsen 
mellan  de  österländska  och  västerländska  statssystemen.  Det 
är  ännu  ett  i  många  avseenden  patriarkaliskt  styrt  rike,  om 
också  under  inflytande  från  utlandets  demokratier  nya  impulser 
göra  sig  gällande.  När  i  Sverige  representationsreformen  genom- 
fördes, var  landet  ännu  ett  klass-samhälle  och  förblir  så  ännu 
länge;  i  den  nya  riksdagen  intogo  adeln  och  ämbetsmännen 
första  kammaren  och  bönderna  den  andra.  Konungen  väljer 
själv  sina  ministrar  och  har  bestämmanderätt  över  krig  och  fred. 
Rösträtten  var  ännu  mycket  begränsad,  i  kommunerna  härskade 
den  100-gradiga  röstskalan,  så  att  många  mindre  samhällen 
styrdes  så  gott  som  enväldigt  av  några  få  personer  eller  ett 
enda  bolag.  Religionsfrihet  i  vidaste  mening  var  icke  införd. 
Ännu  i  denna  dag  äger  en  medborgare  icke  rättighet  att  ut- 
träda ur  statskyrkan  utan  att  angiva,  till  vilket  samfund  han 
ämnar  övergå.  Ännu  har  man  icke  heller  infört  borgerlig  be- 
gravning. Kyrklig  vigsel,  dop,  konfirmation  och  nattvardsgång 
voro  länge  obligatoriska. 

Mot  allt  detta  hade  redan  åttiotalet  reagerat,  och  Adolf 
Hedin  hade  på  sin  tid  sökt  genomdriva  en  politik  av  mera 
demokratiskt  reformatorisk  läggning,  men  det  är  först  under  de 
sista  decennierna,  eller  egentligen  efter  unionsbrytningen,  som 
liberalismen  nått  några  av  sina  mål. 

Övergången  från  den  stränga  konservatismen  under  Oscar  II 
bildar  tullstriden,  vilken  rasade  som  häftigast  under  åttiotalet 
och  som  slutade  1887,  då  Sverige  övergick  till  protektionismen, 
någonting  som  vid  denna  tidpunkt  var  nödvändigt,  emedan  lan- 
det led  av  den  prisbilliga  importen  av  livsmedel  från  Amerika, 
och  Tyskland  redan  antagit  skyddstullar. 

Protektionismens  införande  gav  anledning  till  nya  partibild- 
ningar.   Det  gamla  lantmannapartiet  sprängdes,  och  snart  visade 


30 


ANDRA   DELEN:  SYMBOLISMEN 


sig  tendenser  att  samla  riksdagens  olika  fraktioner  efter  skarpare 
partibestämningar  i  ett  konservativt,  ett  radikalt  och  småningom 
även  ett  socialistiskt  parti. 

Protektionismens  genomförande  blev  även  av  betydelse  för 
försvarets  ordnande,  ty  genom  tullarna  kommo  pengar  i  stats- 
kassan. Det  lyckades  1892  för  Boström  att  få  värnpliktstiden 
ökad  till  nittio  dagar  fast  efter  långa  och  hårda  strider,  och 
först  sedan  beslut  fattats  om  grundskattens  successiva  avskri- 
vande. Lättare  gick  det  att  år  1901  få  ökat  övningstiden  från 
90  till  240  dagar  för  fotfolket  och  300  dagar  för  flottans  värn- 
pliktiga och  365  dagar  för  vissa  specialvapen. 

Därmed  var  dock  icke  militärpartiet  belåtet,  utan  striden  för 
försvarets  stärkande  fortgick  alltjämt  under  de  närmaste  decen- 
nierna. Vid  behandlingen  av  denna  fråga  delade  sig  nationen 
snart  i  två  partier,  av  vilka  det  ena,  det  radikala,  visserligen 
icke  nekade  behovet  av  ett  försvar,  men  ville  hava  det 
avpassat  efter  landets  ekonomiska  bärkraft;  det  konservativa 
partiet  urgerade  däremot  framför  allt  ett  starkt  försvar.  För- 
svaret skulle  ställas  framför  alla  andra  krav. 

Frågans  behandling  rönte  inflytande  av  de  politiska  moln, 
som  nu  började  hopa  sig  kring  landets  horisont.  Skilsmässan 
från  Norge  1905  gjorde  Sverige  mera  isolerat.  Finlands  för- 
ryskning  skred  raskt  framåt  och  ställde  Sverige  inför  möjlig- 
heten av  ett  angreppskrig  från  öster.  Samtidigt  oroades  landet 
av  en  massa  spioneriaffärer  från  rysk  sida,  som  starkt  upprörde 
sinnena.  Många  patrioter  sågo  den  enda  möjligheten  för  Sveri- 
ges räddning  undan  tsardömet  i  en  anslutning  till  tyska  förbun- 
det, och  denna  tanke  upptogs  säkerligen  ej  ogynnsamt  i  det 
södra  grannlandet,  där  man  redan  vid  denna  tid,  efter  allt  att 
döma,  var  fullt  inställd  på  en  världskonflikt.  Under  flera  år 
upprörde  dessa  fråga  sinnena.  En  försvarskommitté,  som  sökte 
utarbeta  ett  tillfyllestgörande  förslag  för  försvarsväsendets  ord- 
nande, hade  tillsatts  av  ministeriet  Lindman,  men  1910  utträdde 
de  liberala  ledamöterna  StaafT,  Kvarnzelius  och  Daniel  Persson 
i  Tällberg  ur  kommittén  av  missnöje  med  beräkningen  av  för- 
svarskostnaden.   Förslaget  kunde  då  ej  framläggas  med  någon 


SYMBOLISMENS  UPPKOMST 


utsikt  till  framgång  av  regeringen.  Denna  föreslog  då  under 
tiden  för  att  stärka  sjöförsvaret  byggandet  av  den  s.  k.  F-båten, 
vartill  riksdagen  gav  sitt  samtycke,  men  då  StaafTska  mini- 
stären 191 1  kom  till  makten,  upprevs,  oklokt  nog,  detta  beslut. 
Detta  väckte  ovilja  i  vida  kretsar,  det  gick  en  svallvåg  av  pa- 
triotism över  landet,  flera  försvarsvänner  utträdde  ur  det  libe- 
rala partiet,  och  på  enskild  väg  insamlades  under  loppet  av 
tre  år  över  sexton  millioner  kronor  till  byggandet  av  en  pan- 
sarbåt. 

Emellertid  tillsatte  den  liberala  ministären  fyra  försvarsbe- 
redningar, som  skulle  utreda  kostnaderna  och  söka  införa  be- 
sparingar och  möjliga  minskningar  av  övningstiden.  Då  förslaget 
emellertid  ännu  icke  lyckats  komma  fram  för  riksdagen  191 3 
och  StaafT  (i  dec.  191 3)  i  Karlskrona  hållit  ett  tal,  i  vilket  han 
redogjorde  för  frågans  läge  och  därvid  nämnt  att  frågan  om 
infanteriets  övningstid  ej  skulle  föreläggas  19 14  års  riksdag, 
brast  stormen  ut  pä  nytt.  Det  s.  k.  bondetåget  igångsattes, 
som  uttalade  sig  för  att  försvarsfrågan  i  sin  helhet  skulle  lösas 
av  1 9 14  års  riksdag.  Med  anledning  av  denna  händelse  och 
konungens  yttranden  i  »borggårdstalet»  begärde  den  Staaffska 
ministären  sitt  avsked  och  efterträddes  av  ministären  Hjalmar 
Hammarskjöld.  Under  intrycket  av  världskriget  antogs  19 14 
regeringens  nya  härordningsförslag,  som  fastsatte  övningstiden 
till  355  dagar,  och  beslöts  byggandet  av  7  nya  pansarbåtar. 

Den  långvariga  politiska  reaktionen,  som  i  Sverige  följt 
efter  representationsreformens  genomförande,  bröts  under  ader- 
tonhundratalets  sista  och  nittonhundratalets  första  decennium. 
Lagstiftningen,  som  under  70-  och  80-talen  varit  av  en  så 
gott  som  uteslutande  ekonomisk  art,  fick  nu  en  vidare  social 
räckvidd.  Efter  unionsbrytningen  slog  radikalismen  igenom,  i 
det  StaafT  sökte  genomföra  flera  av  det  radikala  programmets 
reformpunkter;  ministeriet  föll  emellertid  redan  efter  ett  halvår 
och  avlöstes  av  den  Lindmanska  ministären,  men  under  tider- 
nas tryck  såg  även  den  sig  nödsakad  att  genomföra  demokra- 
tiska krav,  varefter  den  andra  StaafTska  ministären  fortsatte. 
Under  tiden   hade  socialismen  också  inträngt  i  riksdagen,  där 


3  2 


ANDRA   DELEN:  SYMBOLISMEN 


den  första  representanten  var  Hjalmar  Branting  (1896);  sedan 
har  partiet  snabbt  ökats.  Det  utgjordes  1905  i  Andra  kamma- 
ren av  13  medlemmar  och  efter  höstvalen  19 14  av  icke  mindre 
än  87. 

Bland  demokratiens  viktigaste  frågor  var  den  s.  k.  allmänna 
rösträtten-  Enligt  De  Geers  riksdagsordning  ägde  endast  hälf- 
ten av  de  kommunalt  röstberättigade  politisk  rösträtt.  Hindret 
utgjordes  av  de  tre  förmögenhetsstrecken  för  valrätt  till  Andra 
kammaren.  Redan  äldre  lantmannapartiet  påtänkte  att  sänka  den 
politiska  rösträtten,  så  att  den  skulle  sammanfalla  med  den 
kommunala,  men  detta  kom  aldrig  till  utförande.  Under  tiden 
började  det  liberala  partiet  sin  kamp  för  allmän  rösträtt  genom 
föreningar,  petitioner  och  »folkriksdagar»,  och  i  riksdagen  framla- 
des flera  förslag  om  utvidgad  politisk  rösträtt  med  garantier; 
så  år  1896,  1904  och  1905,  vilka  förslag  dock  alla  föllo.  1906 
framlade  Staaff  förslag  om  allmän  rösträtt  i  enmansvalkretsar, 
vilket  godkändes  i  Andra  kammaren  men  avslogs  i  Första,  som 
i  stället  antog  ett  av  Alfred  Petersson  i  Påboda  formulerat 
förslag  med  proportionella  val.  1907  lyckades  emellertid  Lind- 
man få  igenom  ett  nytt  förslag  med  proportionella  val  till  båda 
kamrarna,  vilket  sedan  det  förklarats  vilande  definitivt  antogs 
1909.  Enligt  denna  lag  utsträcktes  rösträtten  till  24-åriga  män, 
som  fullgjort  sin  värnplikt  och  under  senaste  tre  åren  betalat  sina 
utskylder  till  stat  och  kommun. 

Den  kommunala  rösträtten  har  också  så  till  vida  förändrats, 
att  ministeriet  Lindman  år  1909  nedsatte  den  100-gradiga 
kommunala  rösträttsskalan  till  40-gradig.  I  de  sista  av  dessa  da- 
gar (dec.  191 8)  har  under  trycket  av  värlsdskrigets  sociala 
omvälvningar  den  kommunala  rösträtten  utvidgats  att  omfatta 
varje  man  och  kvinna,  som  fyllt  23  år.  Varje  röstberättigad 
har  blott  en  röst. 

Andra  dylika  reformer  i  demokratisk  riktning,  som  genom- 
förts under  de  senare  åren,  äro  civiläktenskap  (1908),  nya  lagar 
om  äktenskaps  ingående  och  upplösning,  inrättandet  av  en 
socialstyrelse,  allmän  pensionsförsäkring  för  åldringar  och  inva- 
lider, försäkring  för  olycksfall  i  arbete  o.  s.  v. 


SYMBOLISMENS  UPPKOMST 


33 


Slutligen  spårar  man  en  bestämd  tendens  mot  införandet  av 
ett  parlamentariskt  styrelsesätt,  en  fråga,  som  redan  framträdde 
i  svensk  politik  under  den  äldre  liberalismen,  men  som  undan- 
trängts och  först  under  de  senare  åren  åter  kommit  upp.  En- 
ligt det  parlamentariska  systemet  kan  konungen  endast  re- 
gera genom  sina  ministrar,  men  ej  utanför  eller  vid  sidan  av 
dem  fatta  några  beslut.  Ministären  bildas  av  det  i  riksförsam- 
lingen rådande  partiet  och  kan  alltså  betraktas  som  ett  uttryck 
för  folkviljan.  Konungens  makt  är  mycket  inskränkt.  »Le 
roi  régne  mais  ne  gouverne  pas»,  som  man  i  Frankrike  formu- 
lerade det  redan  i  adertonhundratalets  början.  De  olika  politiska 
partiernas  ståndpunkt  i  denna  fråga  kom  starkt  fram  efter  borg- 
gårdstalet, vilket  konungen  höll  utan  att  hava  underrättat  minis- 
trarna om  sina  uttalanden,  varför  dessa  togo  sitt  avsked. 

Under  det  att  således  litteraturen  under  denna  tid  slår  in 
på  nya  banor,  fortleva  i  själva  verket  under  denna  period  de 
politiska  idealen  från  åttiotalet.  Vad  man  då  kämpade  för  i 
skrift,  det  nådde  nu  fram  till  riksdagen  och  den  aktiva  politiken. 


3  —  19140.    j.  Mortensen. 


é 


VERNER  von  HEIDENSTAM 


ÄLLAN  HAR  VÄL  EN  FÖRFATTARE  GJORT  ETT 


så  uppmärksammat  och  lysande  inträde  på  den  svenska 


litteraturens  skådebana  som  Verner  von  Heidenstam  med 
sitt  debutarbete  »Vallfart  och  Vandringsår».  Det  var  en  dikt- 
samling, och  en  diktsamling  under  åttiotalet  var  som  en  svala 
i  april.  I  dessa  strofer  fanns  ett  stänk  av  Heines  gudomliga 
fräckhet  och  en  återglans  av  det  muntra  lynne,  som  skakar  väg- 
garna i  de  franska  målarateljéerna.  Hans  verser  voro  brokiga 
tavlor,  hans  ord  glödde  som  mogna  druvor.  Författaren  hade 
tillåtit  sig  allt,  som  kan  reta  döden  på  kälkborgarna.  Han  trot- 
sade alla  regler  —  till  och  med  metrikens.  I  ungdomlig  yster- 
het vände  han  upp  och  ned  på  den  vanliga  världsordningen. 
Han  predikade  flättja  och  prisade  latheten.  Han  framkommen- 
derade  Olympens  hela  gudahov  för  att  rädda  en  ninivitisk  bor- 
gare i  hans  svåra  kärleksbekymmer.  Det  levde  en  sådan  skön- 
hetsglädje i  all  denna  livsberusning,  en  sådan  skälmaktig  upp- 
sluppenhet, en  sådan  käckhet  och  fyndighet,  att  alla  måste  lyssna. 
Det  var  något  grekiskt  i  den  lättfärdiga  yppighet,  varmed  orden 
strömmade  från  hans  läppar,  och  i  den  blixtsnabbhet,  med  vilken 
han  sprang  från  allvar  till  skämt.  Det  var,  som  om  Dionysos, 
omgiven  av  hela  sitt  hov  av  skrattande  fauner  och  dansande 
bacchantinnor,  kommit  för  att  hålla  sitt  intåg  i  de  mörka  furor- 
nas land. 

I. 

När  Verner  von  Heidenstam  1888  debuterade,  hade  han  en 
lång  och  för  en  svensk  ganska  ovanlig  utveckling  bakom  sig. 
Han  härstammade  på  fädernet  från  en  ursprungligen  tysk  släkt. 


* 


3» 


VERNER   VON  HEIDENSTAM 


Hans  farfarsfar,  livmedikus  hos  Adolf  Fredrik,  var  den  förste 
som  bar  namnet.  Genom  modern,  Magdalena  Charlotta  Riitter- 
sköld,  var  han  befryndad  med  flera  svenska  stormansätter.  Fa- 
dern, överingenjören  vid  lots-  och  fyrinrättningen  Nils  von  Heiden- 
stam,  tyckes,  att  döma  av  sonens  egen  beskrivning,  hava  varit 
en  man  av  egendomligt  kynne  och  begåvning.  Liksom  forn- 
tidens vise  inför  ett  oundvikligt  öde  gav  han  sig,  angripen  av 
en  obotlig  sjukdom,  själv  döden.  Han  hade  utvalt  åt  sig  den 
vackraste  av  alla  begravningsformer,  den  som  kyrkan  fordom 
gav  åt  kättarna,  nämligen  att  hans  aska  skulle  utströs  för  vin- 
den, helst  över  Vätterns  vatten.  Samma  sinnets  höghet,  samma 
frihet  från  vedertagna  sedvänjor  och  samma  rationalism,  som 
uppenbara  sig  i  faderns  avsked  från  livet,  kan  man  återfinna 
även  i  sonens  lynne. 

Verner  von  Heidenstam  föddes  den  6  juli  1859  på  ett  gam- 
malt herresäte,  Olshammar,  vid  en  av  Vätterns  norra  vikar.  Den 
trakt,  som  omramat  hans  barndomsår,  är  rik  på  naturskönheter 
såväl  som  på  historiska  minnen.  Gården,  vars  ursprungliga 
namn  var  Ulfshammar,  är  uppkallad  efter  den  heliga  Birgittas 
make,  Ulf  lagman,  och  i  kapellet  förvaras  ännu  Birgitta-minnen. 
Osökt  fördes  gossens  fantasi  i  dessa  omgivningar  att  fördjupa 
sig  i  sägnernas  och  historiens  värld.  Han  strövade  omkring 
under  Tivedens  mörka  furor  och  lärde  sig  från  barndomen  älska 
Vätterns  trolska  vattenspegel  med  dess  storhet  i  linjerna  och 
ljusa  öppenhet.  Som  gosse  hade  han  en  svag  hälsa  och  var 
skygg  till  sitt  väsen,  som  fantasifulla  barn  ju  ofta  äro.  Han 
älskade  ensamheten  och  levde  i  sin  egen  sagovärld.  Ett  av 
hans  favoritnöjen  var  att  kläda  ut  sig.  Det  berättas,  hur  han 
en  gång  som  liten  pys  med  förgylld  papperskrona  och  mantel 
red  i  spetsen  för  torparebarnen  upp  till  Olshammars  kyrka  och 
där  lät  kröna  sig  till  konung.  I  sin  barnsliga  fantasi  drömde 
han  redan  om  att  bliva  en  hövding  för  sitt  folk.  Tidigt  började 
han  även  skriva  vers.  Hans  älsklingsförfattare  voro  Lidner, 
Bellman  och  Tegnér;  han  fördjupade  sig  även  i  Topelius'  »Fält- 
skärns  berättelser».    Också  Kellgren  och  Leopold  har  han  säker- 


VERNER   VON  HEIDENSTAM 


39 


ligen  studerat,  bestämda  drag  av  dessa  upplysningspoeters  ratio- 
nalism och  kvickhet  låta  spåra  sig  i  hans  egen  diktning. 

På  grund  av  hans  svaga  hälsa  och  nervositet  i  16-årsåldern 
beslöts,  att  han  skulle  söka  mildare  luftstreck.  På  hösten 
1876  lämnade  han  Sverige  och  for  över  Tyskland  och  Italien 
ned  till  Egypten.  Under  de  närmaste  tio  åren  vistades  han 
nästan  oavbrutet  utrikes.  En  bevarad  resedagbok,  som  citeras 
av  Landquist,  ger  oss  hans  intryck  under  färden.  Med  en 
gryende  konstnärs  vakna  och  livliga  sinne  har  han  fördjupat 
sig  i  Österlandets  brokiga  värld.  Han  har  vandrat  omkring 
i  moskéerna  och  i  bazarernas  folkvimmel.  Vid  jultiden  gjorde 
han  en  färd  uppåt  Nilen  till  ruinerna  vid  Karnak  och  Ptole- 
méernas  gravar  i  Nubiska  öknen.  Det  är  ännu  framför  allt 
med  ritstiftet,  som  han  söker  fånga  dessa  måleriska  bilder  av 
araber  nedhukade  vid  lägerelden,  av  Meckakaravanen,  av  Aby- 
dos'  tempelruiner  eller  nubiska  vattenbärerskor.  På  våren  ställ- 
des färden  över  Piraeus  till  Aten,  där  hans  fars  kusin  var 
svensk  minister.  Vid  midsommar  kom  han  åter  hem  till  Sve- 
rige, men  blott  för  en  kortare  tid,  ty  på  hösten  reste  han  på 
nytt  ut  till  Egypten  och  Syrien.  Det  är  under  dessa  växlande 
resor  och  brokiga  turistintryck,  som  hans  konstnärsutveckling 
får  sin  bestämda  riktning. 

På  sommaren  återvände  han  till  Sverige  på  ett  nytt  besök, 
som  varade  ett  år.  Under  denna  tid  gifte  han  sig,  vilket  väckte 
faderns  ogillande  på  grund  av  hans  ungdom  och  föranledde  en 
brytning  dem  emellan.  Han  beslöt  nu  att  på  allvar  bliva  målare 
och  for  först  till  Rom,  där  han  studerade  för  Julius  Kronberg, 
och  sedan  till  Paris,  sommaren  1881.  Här  arbetade  han  under 
Gérome  och  Colarossi  och  levde  med  i  artistkretsarna  på  Mont- 
martre.  Han  skriver  själv  om  denna  tid:  »Jag  hade  tämligen 
utpräglade  anlag  för  figurmålning  och  tvekade  snart  icke  att 
lägga  upp  oljemålningar  på  fyra  alnar  i  höjd.  Det  nakna  älskade 
jag  företrädesvis.  Kvinnokroppens  mjuka,  jag  skulle  vilja  säga 
litet  pösiga  linjer  behagade  mig  likväl  alltid  mindre  än  mannens 
smidiga  statur.  Till  ordentliga  studier  var  jag  aldrig  benägen, 
de   första   grunderna  ville  jag  alldeles   icke  befatta  mig  med. 


4o 


VERNER   VON  HEIDENSTAM 


Följden  blev  att  mina  många  tavlor  voro  alldeles  omöjliga  — 
d.  v.  s.  de  voro  icke  så  som  man  vant  sig,  att  tavlor  skola  vara. 
När  jag  då  ibland  hade  fyllt  min  bostad  med  halvfulländade 
små  eller  stora  dukar,  kunde  helt  hastigt  min  självkritik  falla 
över  mig  som  en  blixt,  och  under  obeskrivligt  inre  uppror  skaffade 
jag  mig  en  yxa  och  förstörde  ramar  och  väv.  Först  när  jag 
burit  ut  de  sista  spillrorna  ur  rummet,  kände  jag  lugnet  åter- 
vända. Men  med  lugnet  följde  också  en  brinnande,  en  hela 
min  själ  behärskande  lust  att  på  nytt  kasta  sig  över  nya  och 
om  möjligt  ännu  större  dukar.» 

I  dikten  »De  glada  konstnärerna»  har  han  givit  en  bild  av 
det  muntra  kamratlivet  bland  målarna,  som  uppsluppna  och 
sorglösa  glammade  kring  bålen  på  »bu vetten  Stjärnan».  Men 
deras  sorglöshet  och  deras  värld  var  icke  helt  hans.  Han  fann 
måleriet  för  idélöst,  han  fick  icke  uttryck  för  sin  fantasis  skapar- 
kraft.   Modellstudiet  bjöd  honom  emot. 

Han  berättar,  hur  han  var  den  förste  i  att  fantisera  och 
komponera  men  den  siste,  när  det  gällde  att  arbeta  efter  natu- 
ren, och  det  var  just  det  man  beständigt  gjorde.  Han  hann 
knappt  skissera  modellens  ställning,  innan  han  glömde  bort  hela 
modellen  och  fortsatte  på  fri  hand,  alldeles  fördjupad  i  sin  fan- 
tasi. Han  började  dunkelt  känna,  att  vad  som  föresvävade 
honom,  det  kunde  icke  uttryckas  genom  färg  utan  genom  ord. 

En  tid  av  oro  och  ovisshet  följde.  Han  levde  som  en  »gift 
eremit»,  vantrivdes  i  Paris  och  bröt  med  artistkretsen,  som  kriti- 
serade hans  fantastiska  dukar.  Han  slutade  upp  att  måla  och 
kände  sig  som  en  misslyckad.  I  denna  sinnesstämning  greps 
han  av  en  djup  längtan  efter  fosterlandet,  av  denna  hemlands- 
törst, som  kan  bemäktiga  sig  den  ensamme  resenären,  vilken 
med  blicken  på  storstadstrottoarens  fuktiga  asfalt  drömmer  om 
klarheten  en  nordisk  sommarkväll.  Det  var  under  intryck  av 
denna  starka  längtan,  som  han  1883  i  sällskap  med  sin  hustru 
företog  en  hemlig  resa  till  Sverige,  över  vilken  han  sedan  ska- 
pade ett  av  de  vackraste  kapitlen  i  »Hans  Alienus».  När  de  kom- 
mit till  Östergötland  och  järnvägarna  togo  slut,  gingo  de  till 
fots  för  att  nå  fram  till  Heidenstams  barndomshem.    De  vand- 


VERNER   VON  HEIDENSTAM 


41 


rade  i  den  ljusa  natten  genom  de  välkända  skogarna.  Regnet 
överraskade  dem,  men  det  var  omöjligt  att  knacka  på  någon 
dörr  och  få  skydd  utan  att  de  blivit  igenkända.  Först  i  dag- 
ningen  kommo  de  fram  till  den  vita  huvudbyggnaden,  som  låg 
obebodd  och  dyster  med  nedfällda  gardiner.  Nedstämda  skyn- 
dade de  i  den  kyliga  morgonen  tillbaka  genom  skogarna. 

Heidenstam  lämnade  åter  Sverige  och  bosatte  sig  nu  i 
Schweiz,  där  han  mest  levde  i  ensamhet,  fördjupad  i  studier 
och  diktning.  Bland  de  få  svenskar,  som  han  under  dessa  år 
sammanträffade  med,  var  August  Strindberg.  En  tid  bodde  de 
i  närheten  av  varandra,  Heidenstam  på  »Schloss  Brunegg», 
Strindberg  i  en  by  i  närheten.  Det  är  intressant  att  finna,  huru 
dessa  båda  mäns  utvecklingslinjer  för  ett  kort  ögonblick  korsat 
varandra. 

Strindberg  som  den  äldre  har  utan  tvivel  varit  den  mest 
givande  i  detta  korta  vänskapsförhållande.  Idéutbytet  mellan 
dem  har  säkerligen  bidragit  att  klarlägga  Heidenstams  egen 
ställning  till  tidens  frågor.  Strindbergs  käcka  och  respektlösa 
oppositionslynne  har  anslagit  liknande  strängar  i  hans  eget  inre. 
Man  kan  i  hans  produktion  spåra,  hur  han  har  tagit  ställning- 
till  Strindbergska  teorier,  särskilt  till  dennes  kritik  av  svenska 
samhällsförhållanden  och  storsvensk  patriotism.  Även  i  hans 
prosa  och  icke  minst  i  hans  dikts  ofta  djärvt  realistiska  detaljer 
och  stundom  ganska  nonchalanta  ton  framträder  inflytande  från 
den  äldre  mästaren.  Men  dessa  bägge  naturer  voro  varandra 
så  djupt  motsatta,  att  deras  banor  snart  skildes  och  måste  skiljas. 
Ett  par  decennier  efteråt  skulle  de  stå  som  fiender,  aristokraten 
gentemot  demokraten. 

Under  alla  dessa  år  hade  Heidenstam  skrivit  vers.  Redan  1880 
hade  han  ställt  sig  i  förbindelse  med  Topelius  och  sänt  honom 
några  av  sina  dikter  till  bedömande.  Denne  hälsade  honom  på 
sitt  vänliga  och  älskvärda  sätt:  »Jag  har  att  vänta  en  yrkes- 
broder. Jag  har  funnit  de  gryende  hjärtbladen  av  en  verklig 
skald».  Topelius  uppmanade  honom  livligt  att  fortsätta.  Av 
deras  korrespondens  kan  man  se,  att  det  ligger  många  dikter 
bakom  Heidenstams  första  framträdande  och  innan  han  nådde 


42 


VERNER   VON  HEIDENSTAM 


den  mogenhet,  om  vilken  »Vallfart  och  Vandringsår»  vittnar. 
Hans  mönster  tyckas  framför  allt  hava  varit  Topelius  och  Rune- 
berg. En  och  annan  av  dessa  äldre  dikter  har  med  några  för- 
ändringar upptagits  i  senare  samlingar,  såsom  »Drottning  Kris- 
tinas julnatt»  och  »Den  14  juli». 

1887  dog  Heidenstams  fader,  och  sonen  bosatte  sig  på  Ols- 
hammar.  Där  lade  han  sista  handen  vid  den  diktsamling,  som 
huvudsakligen  tillkommit  under  de  senaste  åren.  »Vallfart  och 
Vandringsår»  har  sugit  mycket  av  sin  dikteriska  kraft  ur  Heiden- 
stams orientaliska  ungdomsintryck.  Men  det  är  icke  ögonblicks- 
bilder från  resan,  intrycken  ha  under  årens  lopp  mognat  och 
omsmälts  i  minnenas  glans.  Med  stor  åskådlighet  målades  Öster- 
landets solbelysta  nejder,  men  i  mycket  förblev  det  dock  ett 
drömmens  och  sagans  Österland,  det  som  vi  alla  känna  ur 
»Tusen  och  en  natt»,  såsom  också  Levertin  fint  anmärker  i  sin 
anmälan  av  dikterna.  Där  var  sultanen,  som  i  omutlig  rättrå- 
dighet dödar  sin  egen  son,  då  han  överträtt  lagens  bud,  där 
var  scherifTens  sköna  dotter,  som  på  sina  svaga  armar  bär 
bort  sin  älskare,  för  att  icke  hans  spår  skola  upptäckas  i 
snön  utanför  hennes  fönster.  Där  finns  den  satiriska  fabeln  om 
Moguls  försvunna  kungaring.  Den  bleke  Hafed  söker  den  natt 
och  dag,  men  det  blir  hans  broder,  den  late  Umballa,  som  finner 
den  i  sin  soptunna  bland  vissna  salladsblad,  och  som  med  ringen 
kring  sin  svarta  lugg  bäres  i  triumf  på  den  utsirade  tunnan 
vid  »darabuckors  dunder».  Samma  uppsluppenhet  präglar  också 
domen  över  de  kyska  Isissystrarna,  som  för  att  blidka  den  vred- 
gade gudinnan  sammanlänkas  med  sju  Hatorspräster  under  sju 
dagar  och  sju  nätter  och  med  illa  dold  glädje  foga  sig  i  sitt 
öde.  Varje  dylik  tavla  utmynnade  osvikligt  i  ett  angrepp  på 
asketismen,  utilismen,  pessimismen  eller  andra  borgerliga  och 
västerländska  odygder,  under  det  att  författaren  i  höga  toner 
prisade  Österlandets  sorglösa  njutande  av  dagens  och  skönhetens 
rikedom. 

Ty  tendenslös  är  visserligen  icke  denna  diktsamling.  I  detta 
avseende  skiljer  den  sig  ej  från  naturalismens  dikter.  Tenden- 
sen  är   endast  en   annan,   riktad    mot  fulheten  och  det  tunga 


VERNER   VON  HEIDENSTAM 


43 


arbetsoket,  som  vilar  över  samtidens  liv.  Kulturen  har  förvand- 
lat människan  till  en  arbetsträl,  en  maskin,  den  har  utsugit 
hennes  kropp  och  förtorkat  hennes  själ. 

Vi  togo  arbetsblusen,  vi, 

vi  smida  och  vi  såga. 

Vi  stå  till  knät  i  hyvelspån, 

men  fliten  slog  till  sist  ihjäl 

den  late  vildens  glada  själ 

och  halp  oss  likväl  aldrig  från 

hans  sjukdom  och  hans  hunger. 

Och  medan  vi  smida  och  snickra  och  slå, 

vi  kläda  sinnet  smått  om  smått 

till  en  gammal  asket  i  kalott. 

I  fullt  medveten  motsats  målade  han  en  mer  primitiv  kulturs 
enkla  och  idylliska  förhållanden,  då  människan  var  sund  och 
harmonisk,  fylld  av  njutningen  att  vara  till,  då  arbetstimman 
var  skämt  och  vilan  glad  som  ett  rus,  då  mannen  köpte  gran- 
nens döttrar  till  hustrur 

och  bar  dem  glad  till  sitt  hem, 

när  röd  om  hösten  Lima 

i  öppna  dörren  brann, 

och  flickorna  voro  för  bruna 

att  rodna  för  en  man. 

Liksom  de  flesta  romantiker  vid  sekelslutet  var  Heidenstam 
fylld  av  en  viss  verklighetsleda,  av  ett  överarbetat  århundrades 
törst  efter  det  ursprungliga  och  naiva,  efter  natur.  Han  ställde 
emot  varandra  det  modärna  livet,  som  icke  längre  var  »friskt 
och  doftande»,  och  antikens  harmoniska  och  fria  skönhetsvärld, 
det  primitiva  känslolivets  rikedom  gentemot  torrheten  i  det 
modärnt  vetenskapliga  tänkandet.  För  Heidenstam  är  det  natur- 
ligt mänskliga  framför  allt  »kraften  att  kunna  hänryckas»,  men 
denna  förmåga  har  reflexionen  nära  nog  dödat.  Adertonhundra- 
talet,  det  vetenskapliga  arbetets  århundrade  framför  andra,  be- 
traktade han  med  oblida  ögon;  han  föraktade  industrialismen, 
arbetshetsen,   vinningslystnaden,   maskinkulturen,  stenkolsröken, 


44  VERNER   VON  HEIDENSTAM 

till  och  med  det  svarta  fodral,  vari  vi  kläda  oss.  Allt  det  han 
i  samtiden  saknade  och  längtade  efter,  fann  han  —  eller  trodde 
sig  finna,  ty  Heidenstams  Orient  är  väl  näppeligen  beläget  på 
kartan  —  i  antikens  arvtagare,  Österlandet.  Han  har  besjungit 
detta  Österland  ungdomligt  svärmiskt  och  förälskat.  Än  ger 
han  en  skämtsam  och  pittoresk  scen  ur  orientaliskt  gatuliv: 
barberaren  tvättar  och  tvålar  sin  kund  ute  i  det  fria  och  om- 
ger med  löddret  ur  mässingsfatet  hans  huvud  med  vita  moln. 
Eller  hur  vacker  är  icke  denna  målning  av  ett  ökenlandskap 
i  månsken : 

Och  natt  är  nu.    En  storväxt  neger  böjer 

åt  sidan  tamariskerna  och  dröjer. 

I  blåvitt  lyser  hans  turbans  muslin. 

Och  i  hans  svarta  huvud  kan  jag  spåra 

hans  röda  läppar  som  en  blodröd  skåra 

i  sidan  av  en  lädersäck  med  vin. 

Så  klar  är  ökenmånen  och  så  stor, 

att  allt  har  dagens  färg.    Är  dagen  vaken? 

Det  gula  berget  sitter  som  en  naken 

ghavazi-flicka  i  ett  blåvitt  flor. 

Men  aldrig  har  han  kanske  så  högstämt  tolkat  Österlandets  skön- 
het som  i  dikten  om  den  gamle  skalden  Djufar,  berömd  för 
sin  improvisations  kraft  och  glöd.  Djufar  står  vid  brunnen, 
medan  danserskorna  vänta  på  hans  dikt,  men  när  han  låter 
blicken  glida  ut  över  kupolerna,  vilka  välva  sig  som  en  klase 
druvor  över  Nilens  gula  spegel,  gör  denna  underbara  tavla  ho- 
nom stum,  medan  pergamentsremsan,  på  vilken  dikten  skulle 
nedskrivits,  genomvätes  av  hans  tårar: 

Den  ögats  glädje  Österlandet  skänker 
kan  ingen  skildra  i  en  skriven  rad, 
men  gamle  Djufar  målar  denna  glädje 
i  sitt  av  tårar  vätta,  tomma  blad. 

Versen  är  överallt  i  denna  samling  fyndig  och  lättflytande, 
fast  visst  icke  alltid  otadlig,  periodbyggnaden  är  stundom  tvungen, 
liksom  hopdragen,  vilket  kan  ge  något  oklart  åt  föredraget;  rim- 
flätning   och   meter  kunna   vara  nog  så  självsvåldiga  liksom  i 


VERNER   VON  HEIDENSTAM 


45 


Strindbergs  dikter,  vilka  synbarligen  både  på  gott  och  ont  in- 
verkat på  författarens  form.  Och  musikalisk  är  denna  vers 
sällan.  Fullt  lyckat  är  det  knappast  heller,  att  versen  plötsligen 
avbrytes  av  prosaberättelse;  det  ger  något  haltande  åt  föredraget, 
och  man  får  stundom  den  föreställningen,  att  författaren  ej 
mäktat  övervinna  svårigheterna.  Innehållets  från  patos  till  bur- 
lesk svävande  karaktär  gör  dock  dessa  formella  brister  mindre 
i  ögonen  fallande,  och  det  bör  för  övrigt  framhävas,  att  för- 
fattaren mången  gång  når  högt  även  i  rent  stilistiskt  avse- 
ende. Det  vilar  ofta  en  verklig  glans  över  framställningen. 
Han  har  en  storartad  förmåga  att  epigrammatiskt  tillspetsa  sin 
vers.  Och  kvickt  och  fyndigt  kan  han  forma  en  tanke,  så  att 
den  får  ordspråkets  liv,  t.  ex.  när  han  karaktäriserar  målarna 
såsom  de  människor 

som  oftast  utan  snillets  själ 

fått  snillet  samlat  ensamt  i  sitt  öga. 

Det  möter  oss  i  »Vallfart  och  Vandringsår»  ett  ursprungligt 
och  ungdomsstarkt  temperament,  men  i  all  denna  livsberusning 
vid  pipors  ljud  och  cymbalers  klang  gömmer  sig  även  något 
forcerat.  Det  är  icke  glädjen,  som  uttrycker  hälsa  och  med- 
veten kraft,  ofta  snarare  något  av  hektiken,  livsfebern,  hos  dem, 
vilka  vänta  att  dö  unga.  Det  finns  vissa  stänk  av  vemod  i 
dessa  dikter,  såsom  hos  den,  vilken  plötsligt  känner,  att  detta 
brokiga  skådespel  står  han  i  grunden  utanför.  Dikten  om  Um- 
balla,  som  finner  Moguls  kungaring,  medan  den  besvikne  Hafed 
förtvivlad  störtar  sig  på  sitt  svära1,  slutar  med  dessa  rader: 

Att  Hafed  lämnat  söner 
vet  jag,  som  ung  till  år, 
i  dag  i  bibeln  lägger 
mitt  första  gråa  hår. 

Det  fanns  i  »Vallfart  och  Vandringsår»  en  hel  liten  grupp 
av  dikter,  Ensamhetens  tankar,  som  visserligen  förbisågs  vid 
bokens  första  framträdande,  men  där  man  kommer  skaldens  själs- 
liv långt  närmare.    Han  talar  här  icke  längre  till  publiken  utan 


46 


VERNER   VON  HEIDENSTAM 


till  sig  själv.  I  sin  fördjupade  innerlighet  höra  några  av  dessa 
dikter  till  Heidenstams  vackraste.  Han  har  tolkat  sin  rolösa 
hemlängtan  i  de  klassiska  raderna: 

Jag  längtar  hem  sen  åtta  långa  år. 

I  själva  sömnen  har  jag  längtan  känt. 

Jag  längtar  hem.    Jag  längtar  var  jag  går 

—  men  ej  till  människor!    Jag  längtar  marken, 

jag  längtar  stenarne,  där  barn  jag  lekt. 

Det  reflekterande,  det  på  en  gång  veka  och  stolt  behärskade 
i  Heidenstams  väsen  har  i  dessa  dikter  fått  uttryck.  I  sin 
stämningsintensitet  ha  de  drag  av  Goethes  reflexionslyrik.  Hur 
tydligt  hör  man  icke  Goethes  ackord  i  en  dikt  som  denna: 

Varför  till  ro  så  brått, 
du,  som  jag  vill  allt  gott? 
Följ  mig  en  månskenstimma! 
Kyrktorn  och  fönster  glimma. 
Fullmånen  lyser  klart. 
Natten  är  snart  förbi. 
Stanna  min  flicka!  Snart 
finnas  ej  heller  vi. 

Den  sista  gruppen  i  denna  diktsamling  är  såsom  också 
titeln,  Från  Östan  och  Västan,  angiver,  av  mera  växlande  karak- 
tär. Den  börjar  med  några  dikter  från  Frankrike,  däribland 
De  glada  konstnärerna,  framför  allt  intressant  på  grund  av  sitt 
självbiografiska  innehåll,  samt  den  ungdomligt  livfulla  sången  till 
Den  fjortonde  juli.  »Skulle  den  röda  —  druvan  ej  blöda,  —  Frank- 
rike blödde  fordom  i  dag. »  I  dikten  Bland  Ättikas  svinaherdar 
hyllar  skalden  det  ideala  grekiska  landskapet,  den  tysta  byn  på 
sluttningen  av  det  blå  Pentelikon  samt  den  gamle  svinaherden 
Sofron,  som  sjuttiofemårig  ännu  förstår  konsten  att  leva,  älska 
och  njuta.  Och  här  finnes  även  dikten  Namnlös  och  odödlig. 
en  apoteos  till  konsten  och  ett  storslaget  uttryck  för  en  ung- 
domlig och  evighetstörstande  ärelystnad.  Den  okände  konst- 
när, som  skapat  Pästums  Neptuni-tempel,  betraktar  tillsammans 


VERNER   VON  HEIDENSTAM 


47 


med  sin  unga  hustru  den  fullbordade  byggnaden.  Då  hustrun 
med  barnslig  glädje  viskar,  att  han  med  detta  tempel  vunnit 
ett  odödligt  namn,  svarar  han  henne: 

En  konstnärs  rätta  namn  det  är  hans  verk. 
Vad  är  Homeros?    På  sin  höjd  en  myt! 
Men  mot  en  mera  verklig  sträcks  vår  famn. 
Vi  se,  hur  ådran  bultar  vid  hans  tinning. 
Och  Iliaden  är  hans  stora  namn. 

Han  griper  den  största  släggan  och  hugger  bort  sitt  namn  ur 
stenen,  och  hans  hustru  kastar  sig  hänförd  till  hans  fötter  med 
orden : 

Nu  är  min  make  tusen  gånger  större, 
och  Pästums  tempel  är  hans  stora  namn. 

Heidenstam  är  född  hjältedyrkare.  Det,  som  sätter  hans 
själs  strängar  i  rörelse,  är  mod,  ridderlighet  och  hjältesinne  hos 
mannen  och  skönhet  hos  kvinnan.  Han  är  arvtagare  till  de 
Tegnérska  traditionerna,  och  liksom  Tegnér  älskar  han  den  ly- 
sande kvickheten  och  de  glansfulla  bilderna.  Hos  ett  tempera- 
ment med  denna  läggning  kom  den  nietzscheanism,  som  på  nit- 
tiotalet bryter  in  över  Skandinavien,  att  finna  en  tacksam  jord- 
mån. Heidenstam  hör  till  de  svenska  skalder  av  denna  gene- 
ration, på  vilka  denna  filosofi  verkat  mest  konstnärligt  befruk- 
tande. Nietzscheanismen  möter  oss  redan  på  enstaka  ställen  i 
»Hans  Alienus»  för  att  sedan  framträda  med  långt  skarpare  kon- 
turer i  »Heliga  Birgittas  pilgrimsfärd»  och  »Folke  Filbyter». 

Heidenstams  »Vallfart  och  Vandringsår»  emottogs  välvilligt 
av  både  kritiken  och  publiken.  Levertin  skrev  om  den  i  »Poli- 
tiken», Geijerstam  i  »Huvudstadsbladet»,  och  Snoilsky  och  Viktor 
Rydberg  uttalade  även  sin  beundran  för  den  nye  skaldebro- 
dern. Kanske  tolkar  dock  intet  bättre  det  intryck,  som  sam- 
lingen gjorde  i  litterära  kretsar,  än  de  enkla  ord,  varmed  Frö- 
ding  antyder  dessa  dikters  betydelse  för  honom  själv:  Heiden- 
stam hade  visat,  att  det  gick  an  att  skriva  vers. 

Under  de  närmaste  åren  fortsatte  Heidenstam  i  rask  följd 
sitt  påbörjade  författarskap.     1888  utgav  han  en  samling  rese- 


48 


VERNER   VON  HEIDENSTAM 


brev  under  titeln  Från  Col  di  Tenda  till  Blocksberg,  1889  ro- 
manen Endymion.  Samma  år  utkom  Renässans.  Några  ord 
om  en  annalkande  ny  brytni?igstid  inom  litteraturen,  och  följande 
året  utgav  han  tillsammans  med  Oscar  Levertin  Pepitas  bröllop, 
en  litteratur  anmälan,  och  slutligen  1892  Hans  Alienus.  Dessa 
skrifter  röra  sig  inom  samma  idékrets  och  bilda  tillsammans  den 
första  stora  gruppen  i  Heidenstams  diktning. 

Resebreven  intaga  icke  någon  mera  betydande  plats  i  Heiden- 
stams produktion,  men  utmärka  sig  genom  gott  lynne,  munter 
iakttagelse  och  denna  blick  för  det  måleriska,  som  präglar  varje 
rad  han  skrivit.  Ämnena  äro  omväxlande  nog.  Först  upple- 
ver man  en  jordbävning  vid  Rivieran,  kommen  som  pä  beställ- 
ning, ty  författaren  var  just  sysselsatt  med  utkastet  till  dikten 
»Glada  gudars  hjälp»  men  befann  sig  i  den  dilemman,  att  han 
icke  riktigt  visste,  hur  en  jordbävning  tog  sig  ut.  Vilken  lycko- 
pilt, han  behöver  en  jordbävning,  och  gudarna  infinna  sig  strax 
med  den  i  handen!  Den  värdefullaste  delen  av  detta  arbete 
utgör  utan  tvivel  skildringarna  från  Schweiz,  vars  småborgerliga 
seder  ofta  på  ett  drastiskt  och  humoristiskt  sätt  framhävts.  Sär- 
skilt i  kapitlet  »En  söndag  i  Appenzell»  ger  han  en  omväxlande 
och  livfull  skildring  av  en  vandring  i  Alperna.  Dessutom  fin- 
ner man  partier  av  självbiografiskt  intresse.  Följande  passus 
utgör  en  kommentar  tili  Heidenstams  njutningslära,  som  ger  den 
en  mindre  grell  färg  än  den  ägt  i  dikterna.  »För  mig  är  det 
närvarande  något  heligt,  som  jag  endast  törs  vidröra  med  mjuka 
händer.  Jag  ångrar  var  gång  jag  med  ett  häftigt  ord  stört  ett 
glatt  samkväm.  Helt  försjunka  i  stundens  glädje  kunna  vi  nu- 
tidens unga  ju  visserligen  aldrig.  Vi  speja  i  hemlighet  efter  en 
stupstock  att  förlora  huvudet  på.  Det  förefaller  dock  ibland 
nästan  som  om  varje  strävan,  vilken  förbittrar  vårt  'i  dag'  med 
löften  om  "i  morgon',  vore  en  människornas  fiende,  ty  morgon- 
dagen är  en  maskererad  skälm.  Jag  lär  mig  att  värdera  allt 
ljust  och  glatt.»  På  ett  annat  ställe  skriver  han  om  sin  vistelse 
på  slottet  Brunegg:  »För  att  'sätta  färg'  i  den  vita  riddarsalen 
hade  vi  skaffat  oss  en  stor  kudde  av  körsbärsfärgad  sammet  med 
guldtofsar  och  broderad  med  blomsterslingor.    Med  kudden  till 


VERNER   VON  HEIDENSTAM 


49 


huvudgärd  kunde  jag  kasta  mig  ned  på  soffan  och  med  famnen 
full  av  böcker,  papper  och  portföljer  fördjupa  mig  i  arbete,  omed- 
veten om  dagarnas  dato  och  namn.  Hela  veckor  kunde  för- 
svinna utan  att  det  föll  mig  in  att  gå  ut.  De  öppna  fönstren 
ryckte  i  sina  hakar,  och  då  vinrankorna  knackade  på  fönster- 
blecket, lät  det  som  om  någon  spelat  på  ett  gammalt  klaver  utan 
strängar.  Jag  tyckte  mig  ligga  högt  på  månens  horn,  oberörd 
av  jordens  alla  sorger,  endast  iakttagande.» 

Det  är  i  denna  sinnesstämning,  som  »Vallfart  och  Vandringsår» 
kommit  till. 

I  denna  diktsamling  fanns  ett  poem,  »Damaskus»,  där  skal- 
den visade,  huru  Orientens  gamla  förfinade  kultur  undergrävdes 
av  Västerlandets  plumpa  vinningslystnad.  »Sankta  Västerlan- 
dina»,  undersätsig  och  ful  i  sin  grova  arbetsdräkt,  rider  på  en 
åsninna,  som  ledes  av  doktor  Kristen,  en  skälm,  som  korrumperar 
Österlandet  med  sina  piastrar  och  francs.  Samma  ämne  har 
han  återupptagit  och  utvecklat  vidare  i  »Endymion».  Denna 
roman  med  sin  liksom  på  lek  hopvridna  intrig  utgör  i  många  av- 
seenden en  parallell  på  prosa  till  »Vallfart  och  Vandringsår». 
Den  rör  sig  i  samma  stämning  av  epikureisk  livsnjutning  och 
skönhetsglädje.  En  amerikansk  humorist,  den  gamle  välvillige 
mister  Harven,  befinner  sig  med  sin  unga  dotter,  miss  Nelly, 
på  resa  i  Orienten.  På  vägen  till  Damaskus  sammanträffa  de 
med  en  tysk  doktor  von  Blumenbach  och  en  arab  Emin  Ibn 
el-Arabi.  Doktorn  är  en  representant  för  dessa  västerländska 
lycksökare,  som  med  sin  råhet  och  sin  vinningslystnad  förstöra 
Österlandets  idylliska  värld.  Som  hans  motsats  har  Heiden- 
stam  ställt  den  vackre  och  stolte  Emin,  som  drömmer  om  att 
återupprätta  Österlandet  och  Islams  gamla  välde.  Miss  Nelly 
vandrar  omkring  i  hans  sällskap,  och  snart  är  hon  förälskad 
icke  blott  i  Österlandet  utan  även  i  den  vackre  araben,  som 
för  henne  står  i  ett  romantiskt  skimmer.  Men  då  Emin,  för 
att  skaffa  de  nödvändiga  penningarna  till  sammansvärjningen, 
företager  ett  nattligt  inbrott  i  von  Blumenbachs  hus,  kommer  han 
att  mörda  portvakten,  gripes  och  hänges.  Österlandet  är  dömt 
att  dö. 

4  —  19140.     J.  Mortensen. 


VERNER   VON  HEIDENSTAM 


Det,  som  skänker  värde  åt  denna  roman,  är  varken  karaktä- 
rerna eller  intrigen.  Däremot  äro  beskrivningarna  utomordent- 
ligt verkningsfulla.  Här  finnes  en  förtjusande  skildring  av  Nellys 
besök  i  Velids  moské  och  av  hennes  visit  i  Emins  hus.  Över- 
allt tecknas  med  levande  åskådlighet  landskap,  byggnader,  ga- 
tor och  folkliv  som  i  Nellys  första  vandring  genom  den  under- 
bara staden.  Hon  såg  arabkvinnor  stiga  uppför  brunnens  trapp- 
steg med  stora,  ädelt  formade  krukor  på  sina  huvuden,  muntra 
barn  lekte  i  det  bländande  solskenet  och  kastade  boll  med  ci- 
troner; hennes  ögon  mötte  ett  helt  tåg  av  de  arabiska  sagornas 
kalifer,  storvezirer,  eunucker  och  trasmän,  iförda  vita  eller  gröna 
turbaner,  gula  tofflor  och  ljusblå  kaftaner.  Kvinnor  i  fotsida 
dok  och  med  blommiga,  ogenomträngligt  täta  flor  för  ansiktet 
flockade  sig  som  vita  spöken  kring  limonadförsälj arens  bod  för 
att  smaka  hans  limonad,  kyld  med  snö  från  Libanon.  I  en 
gränd  hängde  slaktaren  upp  ett  levande  svart  får  och  skar  hal- 
sen av  det  i  ett  enda  snitt.  Barberaren  slog  åder  på  en  sjuk, 
vattendragaren  bar  sin  drypande  bockskinnnssäck,  och  blom- 
sterförsäljaren ropade  i  näston  ut  sina  blommor. 

Det  är  i  dylika  beskrivningar  boken  har  sin  styrka. 

Det  låg  en  ny  livsuppfattning  och  ett  nytt  estetiskt  åskåd- 
ningssätt gömt  såväl  i  »Vallfart  och  Vandringsår»  som  i  »En- 
dymion».  Dessa  åsikter  framträda  i  de  båda  ströskrifterna  »Re- 
nässans» oeh  »Pepitas  bröllop»  som  en  bestämd  protest  mot 
naturalismens  ensidigheter.  Men  tonen  är  i  dessa  stridsskrifter 
synnerligen  hovsam.  Heidenstam  nämner  med  erkännande  flera 
av  den  naturalistiska  riktningens  förnämsta  representanter  såväl 
i  utlandet  som  i  Skandinavien  liksom  för  att  taga  udden  av  an- 
greppet, och  i  slutstycket  betonar  han  uttryckligen,  att  han  ej 
åsyftat  att  avskjuta  en  förgiftad  pil  mot  olika  tänkande. 

Heidenstam  uttalar  som  sin  åsikt,  att  naturalismen  håller  på 
att  dö  och  att  en  brytningstid  förestår  i  litteraturen.  Han  er- 
känner, att  naturalismen  inlagt  stora  förtjänster  om  prosan,  där- 
emot har  den  förbisett  versen.  Vad  Heidenstam  framför  allt 
opponerar  emot,  är  skolans  allt  för  beskrivande  stil,  dess  försök 
att  tävla  med  måleriet  i  återgivandet  av  det  yttre,  dess  pessi- 


VERNER   VON   HEIDENSTAM  5  I 

mism,  dess  gråvädersstämning  och  eviga  klagolåt.  Europas  lit- 
teratur har  rent  av  berusat  sig  i  »korsfästelsekoketteri».  Det 
ligger  något  omanligt  i  all  denna  jämmer,  han  uppställer  i  mot- 
sats därtill  det  heroiskt-stoiska  ideal,  som  ju  redan  Viktor  Ryd- 
berg uttryckt  i  orden:  »din  sorg  är  din,  och  du  bör  bära  henne». 

Heidenstam  framhåller  med  rätta,  att  en  naturalistisk  skola 
i  egentlig  mening  knappast  utbildats  i  Sverige.  Naturalismens 
framställningssätt  torde  över  huvud  taget  alldeles  icke  passa  för 
svenskt  lynne.  Vad  som  ligger  oss  emot,  är  icke  naturalismens 
drastiska  framställning  och  brist  på  fruktan  för  det  ohöljda,  utan 
det  är  den  objektiva,  osmyckade  verklighetsskildringen,  som  är 
—  eller  ur  rent  naturalistisk  synpunkt  åtminstone  bor  vara  litte- 
raturens grunduppgift.  I  svenskt  väsen  och  svensk  dikt  fram- 
skymtar något  chevalereskt  och  djärvt,  en  benägenhet  att  för- 
stora och  måla  i  färgglans.  »Just  det  dåsiga,  menlösa  och  trå- 
kiga framställningssätt,  som  jag  nyss  sökte  beteckna  med  namnet 
skomakarerealism,  passar  i  synnerhet  illa  samman  med  vårt  kynne, 
som  är  föga  lagt  för  småborgerlig  gemytlighet.» 

Det  bör  framhävas,  att  Heidenstams  opposition  att  börja  med 
var  av  rent  estetisk  art.  Det  var  icke  mot  naturalismens  radi- 
kala innehåll,  som  han  vände  sig.  I  politiska  frågor  var  han 
ännu  så  länge  närmast  indifferent.  »För  all  politik  har  han  en 
pliring  med  vänstra  ögat»,  heter  det  i  »Hans  Alienus».  I  reli- 
giöst avseende  var  och  förblev  han  radikal.  Själv  hade  han 
ju  i  dessa  arbeten  gång  på  gång  funnit  orsaken  till  Västerlan- 
dets fulhet  och  dysterhet  i  kristendomens  asketiska  förhärligande 
av  lidandet.  Hans  egen  uppfattning  var  hedniskt  naiv  och  när- 
mast panteistisk;  därför  kunde  han  också  yttra:  »Ledd  i  sunda 
kanaler  behöver  en  idealistisk  motström  icke  vara  skadlig,  om 
också  många  frukta  att  en  förändring  i  framställningssätt  skall 
medföra  en  förändring  i  åsikter».  Det  var  just  mot  naturalis- 
mens framställningssätt,  som  han  riktade  sitt  huvudangrepp. 
Han  opponerade  mot  dess  brist  på  lyrisk  flykt  över  föredraget, 
mot  det  torftiga  refererande  av  verkligheten,  som  var  utmär- 
kande för  vad  Heidenstam  med  ett  kvickt  uttryck  kallade  för 
»lillnaturalismen».   Över  troheten  mot  den  yttre  verkligheten  står 


52 


VERNER   VON  HEIDENSTAM 


troheten  mot  den  egna  personligheten  och  den  egna  skaparkraf- 
ten. Heidenstam  har  själv  berättat,  hur  han  som  ung  målare 
föraktade  allt  modellstudium,  det  är  av  samma  instinkt  han  i 
litteraturen  föraktar  verklighetsstudiet.  Han  går  så  långt  i  sitt 
aristokratiska  hat  mot  det  vardagliga,  att  tvänne  av  seklets  stör- 
sta människoskildrare,  Dickens  och  Balzac,  förefalla  honom  allt- 
för borgerliga.  Han  hävdade  inbillningskraftens  suveräna  rätt 
gent  emot  alla  regler.  Man  borde  åter  få  kläda  tankarna  i  lik- 
nelser och  bilder,  ty  vi  kunna  i  en  enda  blick  uppfatta  en  hel 
situation  eller  ett  helt  landskap,  och  konsten  att  måla  i  ord  är 
till  stor  del  konsten  att  koncentrera.  I  en  liknelse  kan  man,  om 
den  är  väl  funnen,  i  några  ord  åskådliggöra  det,  som  annars 
fordrar  en  lång  utredning. 

Heidenstam  ansåg  emellertid,  att  den  litterära  skolbildningens 
tid  åtminstone  för  närvarande  var  slut,  och  att  den  strävan,  som 
komme  att  utmärka  den  närmast  följande  tiden,  gällde  personlig 
självständighet.  Och,  tillade  han,  om  vi  söka  personlig  själv- 
ständighet, låt  oss  då  även  söka  personlig  självständighet  utan 
att  invänta  några  signaler  från  Norges  eller  Frankrikes  skönlit- 
teratur. Må  vi  beundra  dessa  lands  stora  författare,  därtill  hava 
vi  skäl,  men  icke  härma  dem. 

»Renässans»  och  »Pepitas  bröllop»  äro  programskrifter,  och 
som  alla  sådana  utreda  de  knappast  några  estetiska  begrepp, 
de  proklamera  med  känslans  rätt  vissa  lärosatser.  Heidenstam 
gjorde  helt  enkelt  plats  för  sitt  eget  skaldekynne  och  för  med 
honom  besläktade  diktartemperament. 


II. 

Hans  AlieniLS  är  försöket  att  skapa  ett  större  diktverk  efter 
dessa  nya  estetiska  principer.  Romanen  är  stort  och  djärvt  plan- 
lagd som  en  mänsklighetens  Odyssé.    Här  finnas  praktfullt  upp- 


VERNER   VON  HEIDENSTAM 


53 


rullade  tavlor  ur  fornvärlden,  men  som  idéroman  har  väl  knap- 
past »Hans  Alienus»  lyckats.  Och  orsaken  ligger  kanske  fram- 
för allt  däri,  att  författaren  i  sitt  förakt  för  den  ringa  verklig- 
heten glömt  den  enkla  sanningen,  att  även  den  mest  fantastiska 
dikt,  som  endast  vill  återgiva  drömlivets  skenbart  oordnade  bil- 
der, måste  hava  sitt  eget  sammanhang,  måste  lyda  »inbillnin- 
gens logik»,  om  den  skall  höjas  till  konst.  Bakom  bildernas 
skimrande  scenerier  måste  slingra  sig  ett  nervnät  .  av  fasta  tan- 
kar, som  sammanhåller  dem  och  ger  dem  livets  egen  växt.  Det 
är  detta,  som  stundom  saknas  i  Heidenstams  dikt.  Liksom 
Almqvist  förlorar  hans  fantasi  stundom  marken  under  fötterna 
och  skapar  bildserier,  som  i  sin  godtycklighet  påminna  om  tav- 
lorna i  ett  kaleidoskop. 

Vem  är  Hans  Alienus,  denne  hjälte  med  det  främmande  nam- 
net? Det  närmaste  svaret,  och  det  som  väl  varje  läsare  ger  sig, 
är,  att  Hans  Alienus  är  författarens  alter  ego,  även  om  man 
icke  här  har  någon  verklighetstrogen  framställning  av  hans  liv. 
Så  mättad  är  skildringen  av  författarens  speciella  synpunkter; 
allt  är  suveränt  lyriskt  i  detta  arbete,  icke  blott  de  dikter,  som 
markera  de  olika  avdelningarna,  utan  också  prosaskildringen 
däremellan. 

Men  detta  är  icke  det  slutgiltiga  svaret,  det  belyser  endast 
den  ena  sidan  av  frågan  och  den  mindre  väsentliga.  Heiden- 
stam  har  haft  ett  annat  och  större  syfte.  Hans  Alienus  är  män- 
niskan, som  fri  och  obekymrad  av  alla  traditioner,  lik  en  yng- 
ling i  sitt  brusande  övermod  går  ut  att  leva  livet  efter  sitt  eget 
skön.    Hennes  mål  är  att  nå  den  högsta  lyckan: 

Kan  blott  en  enda  från  sin  sotsäng  visa 

tillbaka  på  ett  liv  mer  rikt  än  ditt, 

då  är  ditt  liv  en  hjärtlös  orättvisa, 

då  res  dig  vred  och  glödga  vapnet  vitt, 

samt  röva  sist,  om  himlen  ock  skall  skändas, 

en  lycka,  som  är  mer  än  denna  endas. 

Hans  Alienus  söker  lyckans  och  skönhetens  fullkomning. 
Fullt    medvetet    uppställer   Hans   Alienus   detta   livsmål  gent 


54 


VERNER   VON  HEIDENSTAM 


emot  kristendomens  asketiska  ideal.  Detta  är  innebörden  av 
det  löfte  han  en  oförgätlig  afton  under  sina  ungdomsvandringar 
avlägger  i  en  glad  konstnärskrets.  Den  gamla  träbild,  som  nu 
krönes  av  ett  fult,  av  tidens  rost  vanställt  Kristushuvud,  vill 
han  ersätta,  när  han  efter  femtio  år  återkommer,  med  ett  huvud 
av  en  människa, 

som  lugnt  och  klart  kan  se  och  tänka, 
en  jordisk  Zeus  med  hälsans  bruna  änne, 
fullkomligt  nöjd  och  lycklig  med  'i  dag'. 
Och  endast  hennes  klassiskt  rena  drag 
vill  också  jag  åt  bildens  huvud  skänka. 

Han  vill  utbyta  den  lidande  Kristus  mot  Zeus  Otricolis  har- 
moniska härskaredrag.  Den  gestalt,  som  Heidenstam  här  fram- 
ställer, erinrar  om  renässansens  människoideal  och  bär  tydliga 
drag  av  Nietzsches  övermänniska.  Men  Hans  Alienus  är  av  ett 
långt  vekare  virke  än  dessa  trotsiga  condottierenaturer.  Det 
finns  en  splittring  i  hans  själ.  Han  har  icke  väl  avgivit  sitt 
stolta  löfte,  förrän  vid  hans  sida  uppdyker  Den  Heliga  Gamla, 
hon  som  sänder  lidandet,  olyckan  och  fulheten  in  i  människo- 
livet. Vem  är  hon,  denna  mystiska  gestalt,  som  sedan  följer 
honom  under  hans  vandringar  genom  livet,  som  skuggan  följer 
kroppen?  Hon  är  ödet,  »kvalets  gudom»,  grubbelsjukan  i  hans 
eget  inre,  nödvändigheten,  världsordningen,  som  sedan  tidernas 
gryning  sätter  en  gräns  för  våra  önskningar  och  mål.  Hon  är 
en  allegorisk  figur,  men  även  allegorien  är  svept  i  dunkel. 

Efter  detta  förspel  på  vers,  i  vilket  diktens  huvudtanke  är 
blottad,  börjar  skildringen  av  Hans  Alienus'  ungdomsliv.  Vem 
igenkänner  icke  i  denne  unge  allvarsman  med  de  många  excen- 
triska upptågen,  paradoxerna  och  hugskotten,  vilken  vandrar 
kring  i  Rom  i  reformerad  nutidsdräkt,  »Vallfart  och  Vandrings- 
års» unge  diktare?  Han  hatar  samtiden  och  vetenskapsmännen, 
dessa  glasögonsormar,  som  vilja  förklara  allt,  som  plocka  sön- 
der all  omedelbarhet  och  uttorka  livets  brunnar.  »Aderton- 
hundratalet  är  icke  liv  utan  resonnemang.»  Själv  vill  Hans 
Alienus  leva  i  nuet,  han  vill  vara,  men  icke  förklara. 


VERNER   VON  HEIDENSTAM 


5  5 


Men  det  är  icke  alltid  lätt  att  leva,  som  man  lärer.  Män- 
niskan är  full  av  motsatser,  och  Hans  Alienus  är  långt  ifrån  den 
naiva  handlingsmänniska  han  föreställer  sig  i  sin  fantasi.  Re- 
dan det  obetydliga  kärleksförhållandet  till  de  båda  romarinnorna 
fyller  honom  med  tvekan  och  grubbel.  Han,  som  enligt  sin 
egen  lära  borde  vara  en  sorglös  ögonblicksnjutare  och  som  för- 
aktar tidens  vetenskapliga  jakt  efter  specialiteter,  blir  bibliote- 
karie i  Vatikanen,  fördjupar  sig  i  musikinstrumentens  historia 
och  söker  utreda  orgelns  förhållande  till  Pans  pipa,  varunder 
han  slutligen  själv  läser  sig  till  glasögon. 

För  att  slutligen  komma  ifrån  alla  de  motsägelser,  i  vilka 
han  invecklat  sig,  anordnar  han  ett  stort  minneståg,  genom  vil- 
ket han  skall  slå  ett  slag  för  skönhetens  sak.  Men  endast  för 
att  finna,  att  kyrkan,  asketismens  hydra  och  skönhetens  huvud- 
fiende, överlistat  honom  och  gjort  hans  idé  till  sin.  Trött  på 
samtiden  stiger  han  som  påvlig  nuntius  ned  i  underjorden,  skug- 
gornas rike,  för  att  där  i  det  förflutna  söka  sina  ideal.  I  sin 
hand  bär  han  en  vaxtavla,  som  kejsarinnan  Faustas  tjänarinna 
givit  honom.  Varje  osanning,  ristad  i  vaxet,  utplånas  av  en 
osynlig  hand,  endast  sanningen  stannar  kvar.  Vaxtavlan  prö- 
vas först,  då  Abu-Rasak  på  den  tecknar  ett  dansande  svin  — 
symbolen  för  naturmänniskan,  för  »vallherdarnas»  sorglösa  livs- 
njutning, som  Heidenstam  tidigare  prisat  i  Umballas  och  Mu- 
chails  tillvaro.    Men  svinet  utplånas  strax  ur  vaxet. 

Äntligen  står  Hans  Alienus  framför  Sardanapal,  färdig  att 
med  honom  upptaga  den  länge  åtrådda  skönhetsstriden.  Sar- 
danapal är  skönhetsdriften  och  njutningslystnaden  förkroppsligad, 
en  slags  modärn  dekadenttyp,  en  Herman  Bang  i  ninivitisk 
kostym.  Men  denne  Sardanapal,  i  vilken  Hans  Alienus  hop- 
pats finna  det  högsta  mänskliga,  är  en  gubbe  med  urkramade 
kroppsvätskor.  Icke  heller  han,  skönhetsfursten,  håller  måttet, 
och  han  förbrinner  på  bålet  med  sina  kvinnor  och  skatter.  Han 
har  icke  förstått  att  hålla  måtta  i  njutningen.  Hans  förstörda 
kropp  var  luckan  i  hans  skönhetslära.  Det  »jag»,  som  han 
med  darrande  hand  tecknar  i  vaxet,  var  icke  sanningen. 

Därmed  är  det  slut  med  Hans  Alienus'  ungdom.    Den  för- 


5" 


VERNER   VON  HEIDENSTAM 


brinner  på  Sardanapals  bål.  Ännu  återstå  honom  dock  många 
erfarenheter.  I  drömmen  stiga  seklerna  uppåt  som  luftbubblorna 
genom  vattnet.  Hans  Alienus  drar  västerut  och  kommer  en 
dag  till  Pontius  Pilatus,  skeptikern,  vilken  för  att  giva  sitt  liv 
innehåll  anlagt  en  samling  av  gamla  skor.  Vad  är  sanning? 
Vaxtavlan  gitter  Pilatus  icke  ens  skriva  på. 

Hans  Alienus  försöker  sig  som  skald,  men  när  han  börjar 
undersöka,  hur  dikten  formas,  är  det  slut  med  skaldeyran,  och 
stum  ligger  lyran  i  hans  hand.  Han  blir  skulptör,  men  även 
här  förföljes  han  av  självkritiken,  och  han  förlorar  gåvan  att 
skapa.  Han  blir  romersk  kejsare,  men  omättad  ärelystnad  läm- 
nar honom  ingen  ro,  även  här  slår  hans  reflexionssjuka  sönder 
verklighetens  illusioner.  Han  blir  Gud  och  formar  en  ny  värld 
efter  sitt  eget  sinne,  där  människorna  leva  av  luft  i  evig  ung- 
dom och  lycksalighet,  men  redan  på  andra  dagen  gäspar  han 
själv  och  slumrar  in  över  mästerverkets  tråkiga  enahanda.  Han 
drives  tillbaka  till  jorden,  och  denna  gång  står  något  outplån- 
ligt inristat  på  vaxtavlan.  En  hellenisk  konstnär  har  på  den 
tecknat  linjerna  av  en  grekisk  marmorbild,  »snarlik  en  av  Va- 
tikanens  marmorfångar». 

Den  livets  önskan,  vilken  ristad  står 
på  detta  vax,  skall  alltid  bliva  vår 
och  genom  sekler  ropa  på  fullbordan. 

Med  dessa  ord  slutar  Hans  Alienus'  första  del.  Det,  som  Hans 
Alienus  räddat  undan  skuggornas  värld,  var  den  ideala  skönhe- 
ten, livets  och  människans  översinnliga  skapardrift.  Detta  var 
sanningen. 

Längtan  driver  nu  Hans  Alienus  mot  Nordanlanden.  Han 
återvänder  till  hembygden  och  fadern;  han  blir  åter  en  modärn 
människa,  grubblar,  åldras,  utan  att  hava  förverkligat  de  ideal, 
som  han  kämpat  för  i  sin  ungdom.  På  50-årsdagen  för  ung- 
domslöftets infriande,  när  han  med  en  gubbes  darrande  händer 
söker  lyfta  Zeushuvudet  ut  ur  sin  nisch  för  att  krossa  det,  fal- 
ler det  över  honom  och  dödar  honom.  Den  Heliga  Gamla  sätter 
sin  fot  på  hans  bröst. 


VERNER   VON  HEIDENSTAM 


57 


Liksom  Goethe  i  »Faust»  har  Heidenstam  i  »Hans  Alienus» 
sökt  teckna  mänsklighetens  ideala  kamp,  dess  ständiga  strävan 
mot  något  högre.  Hans  Alienus'  växlande  öden  stå  såsom  sym- 
boler av  människoandens  olika  utvecklingsstadier.  Men  idealet 
kan  icke  förverkligas,  Hans  Alienus  står  vanmäktig  inför  sin  stora 
uppgift.  Hans  dröm  slocknar.  Han  var  en  son  av  1800-talets 
brytningstider;  hans  livsnerv,  hans  »naivitet»  var  anfrätt  därav. 

Det  estetiska  värdet  av  denna  tankedikts  olika  partier  är 
mycket  växlande.  Ungdomslivet  i  Rom  är  en  besynnerlig  bland- 
ning av  fantasteri  och  torftig  verklighetsskildring,  som  knappast 
intresserar.  I  Hades  äro  scenerna  med  Abu-Rasaks  döttrar  ut- 
omordentligt livfulla,  nästan  grekiska  i  sin  skälmaktiga  uppslup- 
penhet. En  praktfull  skildring  är  också,  hur  Hans  Alienus  koras 
till  hövding  vid  Bels  tempel,  och  vissa  av  scenerna  med  Sardanapal 
och  Ahirab  ha  djup  poetisk  inspiration.  De  övriga  skildringarna 
från  underjorden  äro  utan  något  större  intresse.  Författaren  har 
knappast  levande  sett  i  sin  fantasi,  vad  han  målar.  Det  sista 
partiet,  hemkomsten,  har  blivit  bokens  starkaste,  framsprunget 
ur  skaldens  egen  uppflammande  längtan  och  kärlek  till  fäderne- 
jorden. Han  har  här  gett  en  borgerlig  miljöskildring  och  en 
vackert  tecknad  studie  av  kampen  mellan  fader  och  son. 

»Hans  Alienus»  står  som  avslutningen  på  det  första  skedet 
i  Heidenstams  diktning  och  som  inledning  till  ett  nytt.  Det  är 
ännu  hans  ungdoms  protest  mot  en  tom  och  livsförödande  tids- 
anda. Alltjämt  är  författaren  en  resenär,  men  mindre  i  verklig- 
hetens än  i  drömmarnas  och  idéernas  värld.  Men  hela  protesten 
har  fått  en  fördjupad  form.  Det  är  icke  livsglädjen,  som  Hans 
Alienus  åtrår,  utan  den  ideala  livsfullkomningen.  För  första 
gången  pekar  även  skalden  tydligt  tillbaka  mot  det  förflutna.  Det 
är  bakom  historiens  förlåt,  som  han  hädanefter  kommer  att  söka 
sanningen.  Diktens  sista  parti,  hemkomsten,  visar  framåt  mot 
denna  nya  nationella  idékrets.  Troligen  har  Heidenstam  under 
arbetets  gång  själv  förändrats  (liksom  t.  ex.  Schiller  under  ut- 
arbetandet av  »Don  Carlos»),  Detta  förklarar  delvis  de  förskjut- 
ningar i  planen,  som  kunna  iakttagas  i  den  färdiga  dikten,  de 
många  små  och  stora  motsägelser,  som  förekomma.    Det  skulle 


58 


VERNER   VON  HEIDENSTAM 


därför  vara  intressant  att  känna  »Hans  Alienus'»  uppkomsthistoria. 
Har  författaren  först  tänkt  sig  att  brett  och  episkt  utmåla  en 
människas  utveckling  från  vaggan  till  graven  som  Goethe  i 
»Wilhelm  Meister»?  Början,  som  skildrar  den  unge  Romafara- 
rens  stämningar,  tankar,  upptåg  och  förälskelser,  liksom  slutet, 
som  giver  hans  hemkomst  till  fosterlandet,  skulle  kunna  tyda 
därpå.  Eller  har  det  först  varit  hans  avsikt  att  skriva  ett  ko- 
miskt epos,  någonting  i  stil  med  Byrons  »Don  Juan»,  som  gav 
honom  tillfälle  att  än  patetiskt,  än  drastiskt  belysa  samtidens  liv? 
Säkerligen  har  Byrons  romantiskt  »sataniska»  gestalt  och  hans 
praktfulla  poesi  med  dess  ofta  österländska  färg  spelat  en  viss 
roll  för  Heidenstams  utveckling. 

Det  förefaller  stundom,  som  om  Heidenstam  i  »Hans  Alie- 
nus» velat  skildra  en  själs  utvecklingshistoria,  stundom  däremot, 
som  om  han  endast  velat  använda  sin  hjälte  som  en  bärare  av 
vissa  idéer.    Mellan  dessa  båda  poler  svänger  dikten. 

I  »Vallfart  och  Vandringsår»  förekom  redan  ett  poem,  I  Bou- 
gival,  vilket  betecknas  som  »Brottstycke  ur  'Jupitershuvudet',  en 
längre  ofulländad  dikt,  i  vilken  Den  Heliga  Gamla  uppträder  som 
en  allegorisk  representant  för  den  Gamla  Människan,  som,  tusen- 
åriga utopier  till  trots,  ännu  är  vår  drottning».  Den  Heliga  Gamla 
intar  ju  också  en  framstående  plats  i  »Hans  Alienus».  Man  skulle 
således  kunna  förmoda,  att  »Hans  Alienus»  framsprungit  ur  »Jupi- 
tershuvudet», ett  antagande,  som  ytterligare  styrkes  därav,  att 
Zeus  Otricolis  huvud  spelar  en  viss  roll  i  Hans  Alienus'  historia. 


III. 

Heidenstams  Dikter,  som  utkommo  1895,  äro  ett  av  hans 
yppersta  arbeten.  Det  innehåller  blomman  av  hans  lyrik  och 
har  utövat  ett  icke  obetydligt  inflytande  på  andra  samtida  skal- 


VERNER   VON  HEIDENSTAM 


59 


der.  Med  dessa  dikter  sjöng  sig  Heidenstam  in  i  ungdomens 
hjärta.  I  denna  poesi  fann  den  unga  generationen  sitt  eget  själs- 
liv tolkat,  sina  egna  aningar  och  sin  egen  längtan  'speglade 
i  diktens  fjärrglans.  Här  fanns  en  mognad  men  ännu  ung- 
domlig hänryckning  inför  livet.  Här  fanns  åttiotalets  djupa 
frihetspatos,  som  ännu  icke  slocknat  i  nittiotalsungdomens  bröst 
—  det  klingade  djärvt  fram  i  »Barrikadsångens»  fanfarer: 

Knyt  vid  en  rakas  skaft,  som  varje  ser, 

en  sönderskjuten  skjortas  röda  klutar. 

Bär  högst,  bär  främst  vårt  glödande  baner! 

De  nya  och  djupa  rörelserna  i  nittiotalets  andliga  liv  hade 
även  här  fått  uttryck,  den  varmt  strömmande  kärleken  till 
hembygden  och  fädernejorden  och  en  obestämd,  panteistiskt 
färgad  evighetslängtan,  denna  känslans  religiösa  fördjupning,  som 
är  typisk  för  sekelslutets  andliga  fysionomi. 

Lika  litet  som  i  »Vallfart  och  Vandringsår»  är  emellertid  den 
formella  utformningen  alltid  otadlig.  Det  kan  komma  hårda  miss- 
ljud i  versen,  och  en  stor  del  av  Sveriges  befolkning  går  åtmin- 
stone tillsvidare  miste  om  mycket  välljud,  enär  författaren  i  ut- 
sträckt grad  rimmar  på  Stockholmsdialekt.  Stundom  blandar 
skalden  väsentligt  och  oväsentligt  och  utmålar  vissa  enskildheter 
så  brett,  att  huvudlinjerna  fördunklas.  Hur  pittoreska  dylika 
ställen  i  och  för  sig  kunna  vara,  borde  de  dock  i  helhetens  in- 
tresse strukits. 

Denna  diktsamling  spänner  över  ett  vida  större  område  än 
debutboken.  Den  rymmer  tankedikter,  där  författaren  i  några 
epigrammatiskt  utmejslade  rader  mäktat  inprässa  ett  helt  livsinne- 
håll f  Vi  otacksamma,  Mannens  sista  ord  till  kvimian,  Hur  lätt  bli 
människornas  kinder  heta).  Här  finnas  små  barnvisor  —  dessa 
Gullebarnssånger,  fyllda  av  solljus  och  blomsterdoft,  drömsånger, 
sjungna  av  modern  för  det  halvslumrande  barnet,  liksom  i  skym- 
ningen frammanande  sagans  gestalter  och  syner.  Här  finnas 
kärleksdikter,  fulla  av  ömsom  vekt,  ömsom  bittert  vemod,  och 
sociala  framtidsdrömmar  som  Sånger  i  kyrktornet. 


6o 


VERNER   VON  HEIDENSTAM 


Dikterna  i  denna  samling  äro  säkerligen  av  rätt  olika  ål- 
der. I  vissa  är  manéret  ännu  detsamma  som  i  »Vallfart  och 
Vandringsår»;  det  gäller  om  de  rätt  drastiska  och  för  övrigt 
obetydliga  Adjunktens  midnattspredikan  och  Tvillingbröderna,  av 
vilka  den  senare  är  hämtad  ur  »Hans  Alienus».  Det  är  berät- 
telsen om  Dionysusbarnet,  som  gripes  av  medlidande  med  män- 
niskornas låga  väsen  och  besluter  att  själv  bege  sig  ned  till  jorden 
med  vinlövskransen  kring  pannan  för  att  gudomliggöra  det  mänsk- 
liga. Efter  många  år  går  Kristus  att  uppsöka  den  försvunne, 
och  han  finner  då  slutligen  gudasonen  sittande  som  skylt  för  ett 
av  Londons  värsta  krognästen,  ridande  gränsle  på  tunnan,  röd- 
näst  och  försupen.  Människorna  hava  ännu  icke  lärt  sig  att  bära 
det  jordiska.    Guden  själv  återspeglar  människornas  förfall. 

Orienten  och  antiken  skymta  i  denna  samling  endast  i  bak- 
grunden, som  i  Djävulens  frestelse  eller  som  den  lustige  faunen 
Söndag  i  »Tiveden».  I  den  förra  av  dessa  dikter  ser  man,  hur 
liksom  Heidenstams  förra  jag  och  hans  nuvarande  göra  upp  sin 
räkning  med  varandra.  Djävulen  har  frestat  Messias  på  öknens 
berg,  bjudande  honom  kvinnorna,  lustgårdarna  och  Cesars  pur- 
pur; nu  mötas  de  båda  än  en  gång.  Djävulen  har  under  tiden 
levat  efter  sina  egna  epikureiska  lärosatser,  har  lidit  och  åldrats, 
han  liknar  nu  en  av  gestalterna  i  »Vallfart  och  Vandringsårs» 
brokiga  galleri.  Nu  är  det  Messias,  som  frestar  honom  och  bju- 
der honom  öknen  och  ensamheten,  de  tysta  grubblarnas  värld. 
Och  djävulen  erkänner  sig  besegrad.  Världens  nöjen  locka 
endast  den,  som  ej  känner  dem. 

Men  intet  lockar  en  manlig  själ 

så  djupt  som  att  dröjande  väga 

de  livets  frukter,  som  handen  stjäl 

och  krama  dem  sönder  och  säga: 

Det  är  bubblor  blott,  som  lånt  solens  färg, 

mot  den  enda  timman  på  grubblarnas  berg, 

Jag  säger  dig,  vandrande  mästare, 

du  är  större  än  jag  som  frestare! 

Den  starka  längtan  efter  hembygden,  som  kan  gripa  den 
långväga  och  trötte  resenären,  en   främling  bland  främlingar, 


VERNER   VON  HEIDENSTAM 


6  i 


låg  redan  bakom  skildringen  av  hemkomsten  i  »Hans  Alienus». 
Denna  kärlek  till  fosterjorden  har  fått  uttryck  i  många  av  denna 
samlings  dikter.  Hur  vackert  har  han  icke  tecknat  det  typiskt 
nordiska,  skogsinramade  hemmet  på  landet  i  rader  som  dessa: 

Jag  längtar  hem  till  skogen. 
Där  finns  en  stig  i  gräset. 
Där  står  ett  hus  på  näset. 
Var  plockas  under  träden 
så  stora  rosenhäger, 
var  gungar  blåsten  säden 
med  sådant  sus  som  hemma? 
Var  bäddas  så  mitt  läger 
vid  aftonklockans  stämma? 

Rent  lidelsefullt  har  denna  kärlek  till  hemmet  fått  sitt  ut- 
tryck i  sången  om  Gunnar  ifrån  Lidarände.  Denne  en  gång 
så  mäktige  man  har  på  Islands  ting  för  dråp  dömts  till  lands- 
flykt eller  att  leva  fredlös.  Han  står  en  sista  gång  vid  sin 
gård,  tvekande  i  valet.  Brodern  Kolskägg  uppmanar  honom  att 
bege  sig  till  Miklagård,  där  han  bland  väringarna  lätt  skall  vinna 
ära  och  guld.  Gunnar  har  redan  för  uppbrottet  beslutsamt  sla- 
git kappan  om  sina  axlar  och  spänt  bältet  om  livet,  då  hans 
blick  ännu  en  gång  glider  ut  över  de  ljusa,  blomsterhölj  da  slät- 
terna, där  han  hör  ax  och  buskar  susa  sin  sång  kring  fäderne- 
gården. Med  makans  hand  i  sin  vänder  han  långsamt  tillbaka 
till  högbänken  för  att  bida  den  stund,  då  han,  den  fredlöse,  skall 
falla  för  hämndlystna  våldsmäns  hugg. 

Han  talte  sakta:  —  fager  blommar  liden. 
Hon  aldrig  tycktes  mig  så  fager  förr. 
Min  gula  åker  väntar  skördetiden. 
För  mig  finns  ingen  väg  från  hemmets  dörr. 

Heidenstam  hade  varit  så  länge  borta  från  fosterjorden,  att  han 
vid  återkomsten  ser  på  landet  med  något  av  en  främlings  kritiska 
blick.  Många  år  framåt  skulle  motsättningen  mellan  svenskt  och 
utländskt  sysselsätta  hans  fantasi  och  locka  honom  till  sinnrika 
jämförelser  och  kvicka  paradoxer.    Hur  mörkt  och  dystert  ter 


62 


VERNER   VON  HEIDENSTAM 


sig  icke  det  gamla  björnlandet  för  honom,  skönhetsälskaren,  som 
så  länge  levat  i  söderns  sol!  Redan  i  samlingens  första  dikt, 
Tiveden,  där  han  i  en  serie  tavlor  målar  sina  barndomsskogar 
och  folkets  karga  och  strävsamma  liv,  har  han  fått  fram  denna 
ödesmarksromantik  i  det  mästerliga  anslaget: 

Hör  furornas  dova  sorgemusik, 
med  förstämda  trummor  och  tubor  i  moll, 
en  blåkullahymn  med  suckar  och  skrik 
i  ödemarken  diktad  av  troll ! 

Naturens  färglösa,  karga  och  dock  så  storslagna  skönhet,  de 
mossiga  rullstensblocken,  tallarnas  reptillika  rötter  ge  honom  en 
förhistorisk  vision  av  »den  tid,  som  före  människan  fanns». 
Endast  en  dag  i  veckan  råder  en  stackot  glädje  i  detta  de  tunga 
skuggornas  land.  Det  är  då  »Söndagen»  håller  sitt  intåg,  klädd 
i  svart  som  en  präst,  men  i  själva  verket  en  satyr  från  det 
gamla  Hellas,  som  under  den  skarlakansfodrade  rocken  döljer 
sin  bockfot.  Skalden  träffar  honom  en  lördagskväll  djupt  inne 
i  den  mörka  skogen,  i  det  ögonblick,  då  hans  tyrsosstav  ger 
signal  till  helgmålsringningen.  Han  följer  honom  och  blir  vittne 
till  de  idyller  han  framtrollar.  Han  ser  de  nytvättade  barnen 
kring  ett  rågat  fat  med  smultron,  han  ser  den  gamla  häxan 
Koja-Brita  utanför  den  usla  stuga  hon  hoptimrat,  frisk  och  för- 
nöjd i  sitt  armod.  De  möta  Fia  vid  brunnen,  som  förrättar 
sin  tvagning  och  slutligen  i  brådska  med  skorna  i  hand  och 
såplöddret  i  öronen  springer  för  att  nå  fram  till  dansen  på 
logen.  Idyll  efter  idyll  blomstrar  upp,  allt  eftersom  lördags- 
aftonen skrider  framåt,  och  man  ser  ett  helt  folk  efter  veckans 
hårda  arbete  hängivande  sig  åt  en  lantlig  bacchanal.  Det  är 
endast  en  figur,  som  man  skulle  önskat  borta  ur  detta  galleri, 
ty  han  hör  icke  dit,  det  är  prästen-faunen-Söndag.  Han  blir 
aldrig  mera  än  en  tom  allegori,  som  aldrig  smälter  helt  in  i 
landskapet.  Denna  mefistoartade  Heinefigur  är  en  sinnrik,  kan- 
ske riktig  hypotes,  vars  plats  är  i  en  lärd  avhandling  om  sön- 
dagens antika  ursprung.  Även  utan  honom  skulle  Heidenstam 
kunnat  företaga  sin  helgemålsvandring  och  poetiskt  återge 
samma  syner. 


VERNER   VON  HEIDENSTAM 


63 


Heidenstams  hemlängtan  var  framför  allt  en  längtan  efter 
den  natur  och  de  barndomsminnen,  vid  vilka  han  vuxit  fast. 
»Jag  längtar  marken,  jag  längtar  stenarne,  där  barn  jag  lekt.» 
Det  var  icke  människorna  han  saknade,  Alltmer  betraktar  han 
sina  medmänniskor  med  en  aristokratisk  och  kritisk  skärpa. 

Jag  världen  som  förändrad  ser. 

Jag  står  den  åldern  nära, 

där  ingen  människorna  mer 

kan  älska  eller  ära. 

Den  lärdom  sist  dock  var  bär  hem, 

att  Kains  barn  ej  akta. 

Mot  det,  som  högre  är  än  dem, 

mitt  hjärta  öppnas  sakta. 

Och  alla  de  fel  han  föraktade  hos  männen,  fann  han  i  ännu 
högre  grad  hos  kvinnorna.  I  de  äldre  dikterna  har  hans  upp- 
fattning av  kärleken  en  viss  orientalisk  prägel.  Mannen  är 
av  guden  ämnad  till  en  gåva  åt  flera  hustrur;  då  den  vise 
vävaren  Abu-Rasak  möter  en  mager  man  med  kväljande  utse- 
ende och  skygg  blick  och  som  tillika  undviker  sällskap,  då  vet 
han,  att  den  mannen  har  bara  en  hustru.  Och  i  anslutning  till 
denna  filosofi  lyfter  Hans  Alienus  i  den  lustiga  scenen  med 
Abu-Rasak  upp  tre  fingrar  som  tecken  på,  att  han  önskar  alla 
hans  tre  vackra  döttrar  till  äkta.  Mannen  är  skapelsens  herre, 
även  i  kroppsskönhet  är  han  kvinnan  överlägsen,  som  den  gamle 
Muchail  lär  oss: 

Han  är  mot  henne,  där  med  djärv  statur 
han  kommer  hurtig  och  till  hälften  spjuver, 
som  betesfältets  eldigt  vackra  tjur 
mot  lata  kon,  som  slickar  sina  juver. 

Hela  Heidenstams  orientalism  var  emellertid  en  praktfull  blomma 
utan  alltför  djupa  rötter  i  hans  eget  väsen.  Även  hans  upp- 
fattning av  kärleken  undergår  snart  en  förändring.  Men  alltjämt 
är  det  de  strängt  virila  synpunkterna,  som  behärska  honom. 
Han  känner  den  modärna  smärtan  över  att  aldrig  finna  en 


64 


VERNER    VON  HEIDENSTAM 


kvinna,  som  helt  kan  smälta  samman  med  hans  eget  väsen. 
Kvinnan  är  för  mannen  endast  ett  nöje  under  vilan  som  Deia- 
neira  för  Herakles.  Till  tankens  ljusa  och  svala  höjder  når 
endast  mannen,  och  sina  djupaste  och  segerrikaste  strider  måste 
han  kämpa  ensam. 

Många  erotiska  dikter  har  Heidenstam  icke  skrivit.  Det 
ligger  i  hela  hans  natur  att  vara  försynt  och  förtegen;  det  kan 
till  och  med  komma  något  hårt  och  kallt  över  hans  väsen.  Och 
det  skalden  i  dessa  kärleksdikter  besjungit  är  icke  längtan  efter 
den  älskade,  icke  en  lidelse  att  störta  henne  till  mötes  utan 
minnet  av  en  fordom  älskad  kvinna.  Hur  äkta  Heidenstamskt 
är  icke  detta!  Hur  olikt  det  program  han  en  gång  uppställt 
för  sig  själv  och  andra!  Han  är  icke  den  i  nuet  levande,  icke 
ynglingen,  som  sätter  kransen  på  sitt  huvud,  griper  bägaren 
och  kysser  flickan,  enligt  den  traditionella  anakreontiska  formeln. 
Han  är  elegikern,  som  klagar  —  ack,  hur  modärnt  —  över 
svårigheten  att  uppnå  själens  och  kroppens  ideella  förening 
mellan  tvenne  varelser  av  motsatt  kön. 

Detta  är  ämnet  i  en  av  Heidenstams  vackraste  dikter,  Barn- 
domsvännerna. Tre  gamla  fröknar  sitta  på  sin  fäderneärvda 
herregård  mot  jultiden  och  döda  den  långa  vinteraftonens  en- 
formighet med  att  spela  kille.  Slutligen  upphör  spelet.  De 
båda  yngre  börja  på  gamlas  vis  tala  om  sina  ungdomsminnen. 
Den  äldsta  sitter  tyst,  även  hon  försjunker  i  forna  tider.  Tank- 
arna gå  som  ofta  förr  till  hennes  livs  stora  händelse,  till  minnet 
om  barndomsvännen,  som  svek.  Det  finnes  ingen  bitterhet, 
inga  förebråelser  mot  den  älskade,  endast  ett  stilla  ruvande 
över  det  oundvikliga  i  denna  konflikt.  De  lekte  tillsammans 
som  barn,  de  älskade  varandra,  men  hon  var  ett  år  äldre  än 
han.  När  hon  steg  i  sin  sommar,  stod  han  i  sin  vår.  De  tro- 
lovades,  och  han  drog  ut  i  kriget.  Han  hade  sina  kärleks- 
äventyr, tumlade  om  i  livets  nöjen,  men  kan  glömde  henne 
aldrig.  Han  återkommer,  och  bröllopet  skall  stå.  Men  då 
hon  ser  årens  svalg  emellan  dem  och  förstår,  att  hon  icke 
skall  kunna  hålla  honom  kvar  för  livet,  återger  hon  honom 
hans  ring: 


VERNER   VON  HEIDENSTAM 


65 


—  Min  kärlek  lever.    För  mig  är  han  världen, 
för  dig  blott  värmen  vid  husliga  härden, 
där  snart  du  skall  huttra,  när  flamman  förgår. 
Nu  skulle  jag  stått  i  min  soliga  vår! 
Du  skall  ej  i  länkar  gå  smidd  vid  min  sida, 
.  tills  vi  frukta  varandra  och  hata  och  kvida. 

Dikten  är  genomströmmad  av  en  vekhet  och  en  värme,  som 
knappast  äro  vanliga  hos  Heidenstam.  Men  den  livsbesvikna  och 
bittert  sarkastiska  synen  på  kärleken  bryter  även  här  igenom 
i  den  berömda  monologen: 

—  När  dottern  ljuger  inför  sin  mor, 
då  är  kärlekens  prisade  sol  uppgången. 
När  hon  ljuger  för  den,  hon  trohet  svor, 
då  älskar  hjärtat  för  andra  gången. 

Blott  den  ett  storverk  på  jorden  hinner, 
som  i  tankar  går  kall  förbi  hennes  famn. 
Hur  blek  hennes  sinande  lampa  brinner 
mot  den  kärlek,  som  över  ditt  arbetsbord 
slår  lågande  armar  om  himmel  och  jord! 

Samma  uppfattning  av  kärlekens  tragik  träder  oss  till  mötes 
i  flera  andra  dikter,  som  i  den  vackra  Decembersagan  om  en 
konung  och  en  drottning,  vilka  sitta  drömmande  framför  brasans 
bränder  i  det  hälft  förfallna  slottet.  Dryckeskannan  står  orörd 
på  bordet,   och   den   första  skrynklan  fårar  drottningens  kind. 

o 

Ater  är  det,  som  i  »Barndomsvännerna»,  kvinnan,  som  älskar, 
och  mannens  oroligt  flammande  lidelse,  som  slocknar. 

I  Minnenas  gård  är  det  vandraren,  som  driver  rolös  kring 
på  vägarna,  tills  han  om  aftonen  skymtar  en  ensam  boning, 
»Minnenas  gård».  Där  kommer  honom  till  mötes  den  kvinna, 
som  han  en  gång  älskat.  Hon  bär  slingor  av  grönt  och  är  ung 
som  förr  och  leder  honom  stilla  fram  till  elden.  Men  vid  dag- 
ningen  faller  Minnenas  gård  samman  till  drivor  och  flingor. 

Med  ännu  skarpare  linjer  har  Heidenstam  tecknat  sin  erotiska 
livsåskådning  i  berättelsesamlingen  Sankt  Göran  och  dra  k  01 
(1900).    Kärleken  är  en  naturmakt,  mot  vilken  människan  står 

5  —  i9t4o.    j.  Mortensen. 


66 


VERNER   VON  HEIDENSTAM 


värnlös,  ett  rus,  som  hastigt  förgår,  en  sommarmånads  ljusa  och 
korta  lycka.  Kärleken  är  ovalen  i  ett  knä  eller  halvcirkeln  i 
ett  bröst.  Kärleken  är  kött.  »Gå  in  till  metzgern,  och  du  får 
se  kärleken  ligga  styckad  och  flådd.»  Den  känsla,  som  in  i 
den  grå  ålderdomen  breder  sin  aftonglans  över  två  makar,  är 
något  annat  och  vida  högre  än  kärleken,  det  är  blomman,  men 
kärleken  är  det  snart  ruttnande  fröet  i  jordens  orena  mull.  Eros 
är  den  minsta  och  förgängligaste  bland  gudar,  han  är  herdarnas 
och  kvinnornas  gud,  den  tama  idyllens  beskyddare,  som  älskar 
smygvägar  och  nattens  mörker.  Högt  över  honom  i  ljuset  står 
Apollo,  citterguden,  som  skänker  kraften  och  odödligheten  men 
även  fordrar  de  stora  offren  och  de  ädla  dåden.  Eurytos  i 
»Spåmannen»  har  redan  som  barn  av  Apollo  korats  att  bliva 
hans  siare.  Men  i  kärlek  till  Erigone  sviker  han  kallet,  ty  i 
sällskap  med  en  älskad  kvinna  förlorar  spåmannen  sin  syn  för 
det,  som  stundar.  Men  ständigt  ljuda  i  hans  öra  citterspelet 
och  musernas  danssteg.  Vankelmodig  vacklar  han  mellan  Eros 
och  Apollo,  tills  den  förtörnade  Apollo  nedskjuter  honom  med 
orden:  »Son  av  mull.  Två  gudar  mäktar  du  ej  tjäna,  därtill 
blev  din  kraft  för  ringa.» 

I  inledningsnovellen  »Sankt  Göran  och  draken»,  ett  utsökt 
prov  på  Heidenstams  konst,  talar  den  vise  mäster  Andreas, 
konstnären,  som  Sten  Sture  inkallat  från  Andorf  för  att  till  Stock- 
holms stadskyrka  förfärdiga  ett  så  präktigt  bildverk,  att  det 
skulle  bliva  utan  like  i  Nordens  länder.  Mäster  Andreas  har 
levat  och  lidit,  han  har  älskat  många  gånger  och  prövat  kär- 
lekens svekfulla  väsen.  Han  hatar  sinnligheten,  därför  att  den 
berövar  oss  herremakten  över  våra  egna  gärningar,  och  han  går 
helst  ur  vägen  för  kärleken.  Men  ödet  ger  honom  spelmannen 
Bengt  Hakes  unga  hustru,  den  ljusa  och  väna  Metta,  sexton- 
årsbruden,  till  modell  för  prinsessan,  som  Sankt  Göran  befriar 
ur  drakens  våld.  Oemotståndligt  och  i  självförakt  älskar  han 
henne  och  sviker  vännen.  Och  mitt  under  glädjefesten  faller 
den  store  konstnären  för  Bengt  Hakes  daggert. 

»Kärleken  är  framför  allt  en  längtan  till  det  unga  och  däj- 
liga»,  säger  mäster  Andreas.    »Tala  icke  om  kärlek,  där  de 


VERNER   VON  HEIDENSTAM 


67 


båda  fattas,  ty  då  ljuger  du.»  Det  är  denna  kärlek  till  det 
skära  och  vårfriska,  som  tonar  genom  några  av  Heidenstams 
vackraste  erotiska  dikter.  Det  är  icke  kvinnan  han  hyllar  utan 
framför  allt  den  vårblommande  ungdomen: 

Om  du,  om  bara  du  står  yngst,  står  skärast, 
vad  bryr  mig  vimlet,  där  jag  går  som  gäst. 
Av  allt  vad  jag  i  världen  älskat  mest, 
det  var  din  ungdom,  vilken  blev  mig  kärast. 

Denna  kärlek  till  ungdomen  är  endast  en  sida  av  Heiden- 
stams beundran  för  allt,  som  är  skönt,  starkt  och  livskraftigt. 
Han  har  i  hög  grad  i  sitt  lynne  det  renässansdrag,  som  han 
tillskriver  svenskarna  som  nation.  I  Malatestas  morgonsång 
har  han  tolkat  renässansmannens  stolta  syn  på  tingen,  mannen, 
som  möter  faran  och  döden  med  en  speglosa  och  föraktar  den 
plumpa  hopen.  Men  Heidenstams  kanske  skönaste  hymn  till 
livet  är  Morgonen,  som  i  sina  Bellmanska  strofer  —  rytmen  är 
kanske  även  något  påverkad  av  Snoilskys  »Kung  Erik»  - —  ut- 
trycker all  livets  fullhet  och  skönhet  en  nordisk  högsommardags 
korta  stunder.  Och  här  finns  även  det  stänk  av  vemod,  som 
tycks  vara  oskiljaktigt  från  vår  nordiska  lyckodröm. 

Fyllda  korgar.    Blåklintsbundna  grepar. 
Mattor  bredda  på  sits  och  toft. 
Snibbens  gröna  veck  i  vattnet  släpar. 
Skall  dock  allt  vi  fått  kärt  bli  stoft! 

Karon  borde  spilla 

tårar  på  oboln. 

Låt  oss  vagga  stilla 

in  i  själva  soln. 

På  den  ön  står  ovan  myrtenhäcken 
livets  gudom;  och  nedanför 
runt  prästinnornas  höjda  ofTerbäcken 
sjungs  den  hymn,  som  jag  evigt  hör. 

Soligt  bland  de  unga 

gudens  tempel  välv! 

Lär  oss  hymnen  sjunga! 

Den  är  evig  själv. 


68 


VERNER   VON  HEIDENSTAM 


Här  klingar  den  orkestrala  rytmik,  till  vilken  Heidenstams 
dikt  kan  höja  sig,  och  som  i  Pilgrimens  julsång  sväller  ut  till 
en  hymn  om  en  evigt  otillfredsställd  längtan,  en  livets  eviga 
splittring  mellan  det,  som  är  och  det,  som  varit.  Genom  hela 
dikten  tonar  ett  brus  av  havets  oroliga  böljegång. 

Redan  i  »Hans  Alienus»  kunde  man  spåra  inflytandet  från 
Levertins  grubblande  och  vittfamnande  ande,  som  ständigt  vände 
blicken  mot  de  historiska  perspektiven.  I  flera  av  dessa  dikter 
märker  man  också,  huru  Levertins  livssyn  verkat  befruktande 
på  Heidenstams  alstring.  Det  framträder  i  sådana  dikter  som 
Natten  och  Dödens  blommor  —  i  den  senare  går  döden,  den 
hälft  förfallne  gamle  ungkarlen,  och  plockar  sin  skörd  av  män- 
niskoliv, och  varje  själ  är  för  honom  blott  som  ett  blomster  i 
en  kruka  —  och  kanske  allra  tydligast  i  Jairi  dotter,  en  av 
samlingens  yppersta  dikter.  Den  tolkar  själens  smärta  över  det 
jordiskas  fängsel,  en  längtan  bort  från  det  timliga  till  evighetens 
mystiska  all-liv.  Stämningen  i  dikten  är  ljus  och  ung  betagen- 
het som  i  en  av  Dantes  visioner  från  de  saligas  ängar.  Med 
en  rysning  vaknar  Jairi  dotter  vid  frälsarens  maning  ånyo  upp 
till  jordelivet.  Men  hon  vill  åter  bort,  ty  hennes  ögon  äro  ännu 
fyllda  av  himmelska  skönhetssyner.  Hon  har  redan  vandrat  i 
Paradisets  nejder. 

Ack,  som  ett  hjärta  längtar 
hem  till  sin  moders  hus 
allt  vad  vi  samlat  trängtar 
att  försjunka  begravet 
djupt  i  det  kaos,  där  färgen 
klarnar  till  solars  ljus. 
Vi  bli  stormen  på  havet. 
Vi  bli  stjärnan  på  bergen. 

Trängtan  jag  alltid  förnam 
att  få  undrande  blåsa 
livets  grumlande  damm 
från  min  bägares  vatten, 
smaka  en  klarare  drick, 
stiga  närmare  natten 
och  i  din  öken,  som  fick 


VERNER   VON  HEIDENSTAM 


69 


tröskel  i  Akerons  floder, 
somna  med  pannan  i  knät, 
blinda,  tigande  moder, 
gåtfulla  evighet! 

Samlingens  tvänne  sista  dikter,  Pingstnatten  och  Den  sovande 
systern,  äro  märkliga  som  uttryck  för  Heidenstams  växande 
patriotism  och  peka  framåt  mot  hans  kommande  historiska 
diktning. 

I  »Pingstnatten  »  vandrar  skalden  i  den  ljusa  vårkvällen  genom 
Stockholms  gator,  tills  han  slutligen  stannar  framför  Riddarholms- 
kyrkan,  drömmande  om  vår  storhetstid,  som  så  snabbt  gick  till 
vila.  Han  väntar  att  under  kyrkans  gravvalv  få  skåda  »vår 
mannaålders  kämpalik»,  men  hans  ögon  möta  i  stället  ett  barn, 
som  en  gång  skall  växa  till  man. 

I  »Den  sovande  systern»  ser  han  i  en  vision  Sverige  som 
en  död  jungfru,  liggande  på  bår,  kvävd  av  allt  det  rökverk,  som 
man  bränt  till  hennes  ära.  Men,  utbrister  skalden,  låt  oss  lyfta 
den  döda  högt  på  våra  armar  och  bära  henne  ut  ur  husets 
kvalm  i  dagens  friska  vindar.  Ty  »den  jungfrun  är  ej  död, 
hon  sover». 


IV. 


Heidenstams  fosterländska  känsla  uppenbarade  sig  först  som 
en  kärlek  till  land  och  natur.  Under  hans  egen  och  tidsom- 
ständigheternas utveckling  växte  emellertid  denna  känsla  alltmer 


7o 


VERNER   VON  HEIDENSTAM 


ut  att  omfatta  även  det  historiskt  nationella.  Heidenstams 
opposition,  som  från  början  var  estetisk,  kom  senare  att  om- 
fatta även  tidens  politiska  och  sociala  innehåll.  Han  fann  sekel- 
slutets svenska  kultur  förflackad  och  osjälvständig,  dess  ideal 
nerdragna  och  fosterlandskänslan  undergrävd.  Under  intrycket 
härav  får  Heidenstams  diktning  ett  nationellt  program.  Det 
gäller  att  avskaka  försofTningen,  att  återknyta  nutiden  med  forn- 
tiden och  väcka  de  äktsvenska  lynnesdrag  av  självuppoffring 
och  dådkraft,  som  prägla  hela  vår  historia. 

Man  kan  även  se  Heidenstams  historiska  diktning  från  en 
annan  och  allmännare  synpunkt.  Naturvetenskaperna,  som  så 
länge  varit  härskande,  vände  helt  naturligt  blicken  mot  nutid 
och  framtid.  I  periodens  reaktion  mot  den  ensidigt  naturveten- 
skapliga livssynen  ligger  redan  ett  hyllande  av  de  historiska 
värdena.  Både  Levertin,  Hallström,  Strindberg  och  Selma  La- 
gerlöf uppta  den  historiska  diktningen.  Men  även  i  denna  art 
av  nittiotalslitteraturen  kan  man  spåra  naturalistiska  element. 
Naturalismen  hade  starkt  betonat  ärftligheten  och  framhävt  indi- 
viden som  ett  led  i  en  släktutveckling,  som  en  länk  i  en  kedja. 
Det  mäktigaste  exemplet  härpå  är  väl  Zolas  »Les  Rougoh- 
Macquart».  Men  också  Heidenstam  upptar  en  släktsaga  till 
historisk  belysning,  och  ärftligheten  spelar  även  hos  honom  en 
icke  ringa  roll. 

Heidenstam  har  framlagt  sina  nya  historiska  synpunkter  i  en 
del  broschyrer  och  uppsatser.  Redan  i  Modern  barbarism  (1894), 
ett  kvickt  och  träffande  angrepp  på  restaureringsraseriet,  uttalade 
han  varma  och  väckande  ord  om  de  nationella  värdena.  Men 
först  i  den  berömda  skriften  Om  svenskarnes  lynne  (1896)  fram- 
lade han  sina  synpunkter  på  svenskt  och  utländskt,  på  foster- 
landskärlek och  kosmopolitism.  Den  lyser  av  intressanta  och 
paradoxala  jämförelser  och  hugskott  och  söker  utreda  något  så 
skiftande  och  svårgripbart  som  svenskt  nationallynne.  Åtskilliga 
smärre  artiklar  från  nittiotalet  finnas  sammanförda  i  Tankar  och 
teckningar  (1899).  Man  ryckes  ovillkorligen  med  av  den  brio, 
som  vilar  över  dessa  skrifter,  den  livfullhet,  varmed  författaren 
utslungar  sina  teser  och  paradoxer.    Men  tränger  man  något 


VERNER   VON  HEIDENSTAM 


71 


längre  in  i  de  höga  ämnen,  som  behandlas,  är  det  icke  utan, 
att  man  finner  det  lovligt  tunt  med  bevisföringen  —  och  kanske 
icke  finner  någon  alls.  Ty  Heidenstam  är  icke  teoretiker  och 
filosof,  han  talar  här  som  alltid  mera  till  inbillningen  än  till  tanken. 

Utgångspunkten  för  Heidenstam  är  Strindbergs  kritik  av  stor- 
svenskheten, som  han  själv  antyder  i  Det  nationella  som  teori 
och  känsla  (ett  svar  på  Ellen  Keys  öppna  brev  till  Heidenstam): 
»Det  var  Strindberg  som  anställde  den  egentliga  massakern,  och 
det  var  en  nyttig  dat,  ty  han  slog  ihjäl  frasen.  Men  ett  upp- 
lopp tål  sällan  att  åldras»  —  »I  femton  år  ha  vi  blygts  att  vara 
patrioter,  icke  blott  i  klangfrasen,  ty  det  synes  också  mig  en 
hälsosam  förtjänst,  utan  även  i  sinnet.»  Heidenstam  anklagar 
framför  allt  svenskarna  för  deras  fullkomliga  brist  på  sund  kon- 
servatism och  deras  svaghet  för  allt  utländskt.  Med  en  kvick 
vändning  föreslår  han  att  på  hamnpiren  i  Malmö  sätta  upp  som 
en  skylt  för  Sveriges  rike  en  lysande  transparang  med  den 
odödliga  påskriften:  utländska  lumpafTären.  Han  liknar  den 
svenska  nationen  vid  en  vittberest  gammal  världsman,  vilken 
varit  med  om  allt  och  prövat  allt.  Heidenstam  finner  svensken 
alltför  kosmopolitisk.  Beror  månne  icke  denna  uppfattning  därpå, 
att  när  han  talar  om  svensken,  tänker  han  alltid  på  en  typ  av 
fint  bildade  och  mycket  beresta  landsmän?  Åtskilligt  i  Heiden- 
stams  kritik  tyder  på,  att  svensken  för  honom  är  en  person, 
som  alltid  äter  middag  på  Hasselbacken,  röker  puros  och  läser 
franska  romaner. 

Författaren  får  även  en  skev  synpunkt  på  svenskarnas  lynne, 
därför  att  han  uppfattar  sina  landsmän  som  ett  gammalt  folk 
med  en  gammal  kultur.  Men  svenskarna  äro  tvärtom  ett  ungt 
folk,  och  därför  torde  väl  faran  icke  heller  vara  alltför  stor, 
att  det  nationella  undanskymmes  eller  går  under.  Det  nationella 
äger  naturligtvis  sin  stora  betydelse  —  den  kultur,  som  icke  är 
nationell,  är  ännu  ingen  kultur.  Men  det  nationella  i  ett  folks 
bildning  är  ju  intet  annat  än  det  redan  förvärvade,  varifrån 
detta  än  förvärvats,  det  nedärvda,  det  som  redan  genomsyrat 
folket  och  utgör  ett  med  detsamma.  Det  bevaras  genom  trög- 
hetens lag,  och  väldiga  och  uthålliga  skola  de  krafter  vara,  som 
förmå  rubba  det. 


72 


VERNER   VON  HEIDENSTAM 


Heidenstams  uppflammande  patriotism  har  satt  sig  ett  min- 
nesmärke långt  betydelsefullare  än  de  små  agitatoriska  uppsat- 
serna, nämligen  diktverket  Karolinerna. 

I  de  sista  raderna  av  »Om  svenskarnes  lynne»  yttrar  Heiden- 
stam,  att  det  svenska  lynnet  endast  en  gång  avskuddat  den 
utländska  påklädseln  och  endast  en  gång  visat  sig  i  full  natio- 
nell självständighet,  nämligen  i  karolinernas  tid.  Därför  förtjänar 
denna  i  ännu  högre  grad  än  det  trettioåriga  krigets  att  utforskas, 
vördas  och  besjungas.  Vad  som  i  Karl  XII:sgestalten  särskilt 
lockade  Heidenstam,  upplyser  han  oss  ytterligare  om  i  en  upp- 
sats om  »Karl  XII  och  det  tragiska»:  Varje  sann  hjälte,  heter 
det  där,  måste  i  följd  av  livets  lag  dö  i  olycka.  »En  belönad 
hjälte,  det  är  en  neutraliserad  kraft,  ett  oting,  ett  ingenting. 
Hans  ansikte  förskönas  icke  av  stolt  burna  oförrätter,  och  han 
blir  människorna  likgiltig.  En  hjälte,  som  ligger  utarmad,  över- 
given och  dräpt,  först  honom  vill  jag  kalla  en  sann  hjälte  inför 
både  fiende  och  vän.» 

I  dessa  rader  har  Heidenstam  angivit  sin  huvudsynpunkt  på 
Karl  XII  som  den  tragiske  hjälten.  Men  denna  tragiska  hjälte, 
stor  i  sin  medgång,  större  i  sitt  fall,  är  icke  blott  Karl  XII, 
det  är  det  svenska  folket.  Dikten  återspeglar  det  svenska 
folklynnets  känslovärld.  Svensken  är  stolt  och  ridderlig  till 
sinnes  och  drömmer  gärna  om  stordåd.  Han  älskar  prakt  och 
yttre  ståt.  Han  flammar  upp  i  lyrisk  hänförelse  men  är  rätt 
ombytlig  i  föremål.  I  djupet  av  hans  själ  ligger  denna  yra,  som 
ingen  svensk  skald  så  mästerligt  återgivit  som  Bellman;  den 
finnes  där  gömd  under  vemod,  ruelse  och  ånger,  som  vanligen 
följa  den  i  spåren. 

Hela  denna  tonskala  behärskar  också  Heidenstam.  Yra  i 
äkta  dionysisk  mening,  vikingalynne,  stordådsdröm,  utgör  det 
röda  blod,  som  genomströmmar  hans  diktning.  Och  det  är 
dessa  drag  han  återfunnit  hos  Karl  XII.  Han  har  funnit  för- 
klaringen till  hans  väsens  gåta  i  den  tanke,  som  Heidenstam 
själv  uttrycker  på  följande  sätt:  »Han  (Karl)  undfick  i  födelsen 
det  lättsinne,  som  gudarna  förläna  sina  skyddslingar». 

Heidenstams  skildring  av  Karl  XII  är  dock  en  helt  annan 


VERNER   VON  HEIDENSTAM 


73 


än  den  traditionella  i  seklets  början.  Fryxells  skarpa  kritik  ligger 
emellan,  och  Strindberg  hade  i  »Vid  likvakan  i  Tistedalen»  i  en 
djärv  och  hastig  skiss  blottat  en  djupare  Karl  XH-psykologi. 
Det  gällde  icke  för  Heidenstam  som  för  Tegnér  att  endast  be- 
sjunga hjälten.  Han  ville  psykologiskt  förklara  honom.  Beteck- 
nande är  den  berättelse  (En  predikan),  där  man  ser  konungen, 
rodnande  som  en  flicka  förläget  plockande  på  sin  hermelins- 
mantel. Det  är  genom  dylika  realistiska  smådrag,  vilka  skulle 
stött  en  äldre  generations  författare,  som  Heidenstam  gör  bilden 
levande.  Nästa  tavla  visar  oss,  hur  den  förlägne  jungfrupilten 
förvandlats  till  en  vild  slagskämpe,  som  övar  sig  till  framtidens 
blodiga  lekar  genom  att  med  huggvärja  halshugga  kalvar  eller 
i  vild  yra  nattetid  för  lösa  tyglar  spränga  fram  genom  gatorna. 
Det  är  endast  två  slags  utsvävningar,  som  Karl  alltid  avskyr: 
dryckenskapen  och  flättjan.  Bägaren  lockar  honom  icke,  och  för 
kvinnan  är  han  kall.  Gång  på  gång  betonar  Heidenstam  det 
barnsliga,  det  ofärdiga,  det  anormala  i  hans  väsen  och  det  out- 
vecklade i  hans  kroppsbyggnad.  Djupast  blottas  kanske  Karls 
karaktär  i  berättelsen  Det  befästa  huset \  där  framträda  ohöljt 
hans  halstarrighet  och  hans  fullkomliga  likgiltighet  för  andras 
lidanden  och  död,  liksom  för  den  personliga  faran.  Han  är  en 
monoman,  besatt  av  biblisk  rättfärdighetskänsla  och  berusad  av 
historien  om  den  unge  Alexanders  segrar.  Bilden  är  knappast 
förskönad  i  Heidenstams  framställning. 

Och  likväl  har  Karl  XII  överallt  bevarat  sin  hjältegloria. 

Heidenstam  har  nämligen  klokt  nog  undvikit  att  i  egentlig 
mening  skriva  konungens  historia.  Politiska  synpunkter  har  han 
icke  anlagt.  Genom  att  välja  novellformen  undgår  han  att  giva 
sammanhanget  mellan  de  olika  händelserna.  Endast  liksom  i 
förbigående  uttalas  den  tanke,  som  dock  behärskar  hela  fram- 
ställningen, att  då  Sverige  ändå  nödvändigt  måste  förlora  sin 
stormaktsställning,  var  det  bättre,  att  det  skedde  med  ett  slag. 

På  detta  sätt  blir  Karl  XII  endast  en  karolin  bland  karoli- 
nerna, såsom  också  arbetets  titel  angiver.  Hans  anda  svävar 
över  händelserna,  och  det  är  hans  halstarriga  vilja,  som  driver 
folket   fram,  men  själv  skymtar  han  endast  då  och  då,  och  vi 


74 


VERNER  VON  HEIDENSTAM 


se  honom  endast  genom  omgivningens  ögon.  Och  för  alla  dessa 
karoliner  är  han  hart  när  ett  högre  väsen,  han  är  hjälten,  höv- 
dingen, som  de  icke  kunna  motstå.  Han  behöver  blott  visa 
sig,  för  att  klagomålen  skola  tystna  och  alla  blint  skola  följa 
honom  till  striden  och  döden.  Det  är  ur  deras  hänförelse,  som 
hans  bild  växer  fram,  stor  och  övermänsklig. 

Man  har  betonat,  att  det  som  sammanbinder  dessa  berättel- 
ser och  lyfter  dem  upp  på  ett  högre  plan,  är  Karl  XII:s  egen 
själ.  Det  är  han,  som  höjer  dem  alla,  från  de  minsta  till  de 
största,  trumslagarpojken,  bönderna,  soldaterna,  generalerna,  till 
samma  oryggliga  hjältemod  och  samma  heroiska  offervilja.  Det 
är  hans  hypnotiska  kraft,  som  strömmar  över  dem  alla.  Jag 
kan  emellertid  icke  finna,  att  det  är  denna  psykologi,  som  Hei- 
denstam  förlänat  gestalten.  Det  kan  ju  diskuteras  om  Karl  XII 
personligen  var  i  besittning  av  denna  elektriserande  själskraft, 
som  leder  och  härskar.  Han  var  väl  knappast  någon  Julius 
Cesar.  Men  allra  minst  möter  oss  detta  kraftgeni  i  »Karolinerna». 
Det  finns  i  boken  ingen  situation,  där  han  verkligen  framträder 
som  den  store  fältherren  eller  statsmannen.  Det  blir  därför 
snarare  den  svenska  nationen,  som  höjer  Karl  XII,  än  Karl  XII, 
som  höjer  nationen.  Hemligheten  med  hans  makt  ligger  väl 
däri,  att  hans  patos  så  helt  smälter  samman  med  folkets  eget. 
»Han  kunde  icke  vika,  blott  falla  kunde  han.»  Svenskarna 
voro  vana  att  i  sina  konungar  se  guds  redskap,  de  trodde  på 
konungens  och  Sveriges  stora  mission.  För  dem  blev  omed- 
vetet konungen  en  symbol  för  fosterlandet,  och  när  de  offrade 
sig  till  sista  blodsdroppen,  var  det  kanske  mindre  för  Karl  XII 
personligen  än  för  den  stora  idé  han  representerade.  Och  först 
härigenom  lyftas  väl  det  svenska  folkets  lidanden  och  offer  verk- 
ligen upp  till  ett  högre  plan. 

Bokens  inledningskapitel  utgöres  av  den  stämningsfulla  be- 
rättelsen Gröna  gångeii,  där  den  avdankade  och  halvtokige  Bell- 
mansfiguren  och  siaren,  löjtnant  Ekerot,  förkunnar  slottsbranden. 
Denna  händelse  bildar  ouvertyren  till  det  följande.  »Båren 
brinner  under  din  sons  lik»,  utropar  Ekerot  till  änkedrottningen, 
»Och  tronen  brinner,  på  vilken  din  sonson  stigit  upp,  och  innan 


VERNER   VON  HEIDENSTAM 


7  5 


du  lägger  dina  ögon  samman,  skall  aska  begrava  hela  hans  rike. 
Minns  du  inte,  att  han  föddes  med  blod  i  händerna?» 

Heidenstam  glider  hastigt  över  segerdagarna  under  Karl  XII:s 
första  år  för  att  i  stället  så  mycket  trognare  följa  honom  under 
nederlagen,  ända  tills  den  fientliga  kulan  träffar  honom  vid  Fred- 
rikshall och  barmhärtigt  gör  slut  på  hans  liv.  Detta  är  ju  ur 
Heidenstams  ovan  angivna  synpunkt  alldeles  följdriktigt,  ty  det 
är  först  under  motgångarna  som  nationen  och  Karl  XII  växa 
ut  till  tragisk  storhet. 

Det  är  därför  mindre  konungen  själv  än  svenska  folket,  som 
intresserar  i  dessa  berättelser.  Heidenstam  har  i  »Karolinerna» 
skapat  ett  storartat  galleri  av  svenska  gestalter.  Långt  rikare 
och  djupare  har  han  här  belyst  svenskarnas  lynne  än  i  den 
ovannämnda  teoretiserande  broschyren.  Men  även  »Karolinerna» 
har  sin  tendens.  Inför  den  modärna  generation,  vilken,  som 
Heidenstam  någonstädes  sagt,  helst  tyckes  trivas  vid  de  egyp- 
tiska köttgrytorna,  upprullar  han  det  gripande  skådespelet  av 
tyst  försakelse,  hjältemod  och  en  gränslös  kärlek  till  fosterlandet. 
I  denna  heroiska  anda  målar  han  alla  dessa  figurer,  som  skymta 
fram  som  representanter  för  ett  helt  folk,  från  morsgrisen  Axel 
Fredrik  till  denne  svenske  krigare,  vilken  efter  åratal  av  mödor 
och  vandringar  finner  frid  i  dödsögonblicket,  därför  att  hans 
händer  omfatta  det  kala,  svenska  skäret.  Kanske  blir  grund- 
tanken, som  går  igenom  arbetet,  slutligen  något  enformig:  det 
är  alltid  en  sida  av  svenskt  hjältemod,  som  belyses;  men  gestal- 
terna och  motiven  äro  mästerligt  nyanserade.  Här  är  berättelsen 
om  den  svenska  sprätthöken,  som  två  månader  vistats  i  Frankrike, 
sett  le  roi  soleil  från  en  ståplats  i  teatern  och  undanknuffats  av 
Vauban  i  ett  portvalv.  Till  svenska  lägret  anländer  han  i  den 
egentliga  avsikten  att  vinna  ett  adelsdiplom,  medförande  varje- 
handa krimskrams:  en  brokig  nattrock,  tofflor,  tre  peruker, 
lösvador.  Men  »det  händer  ibland  här  i  världen,  att  det,  som 
börjar  med  en  grann  peruk,  kan  sluta  med  en  grann  gärning». 
Måns  Fransöske  visar  sig  som  en  hel  karl  och  en  tapper  krigare 
i  ett  »vackert  parti  med  fienden».  Kung  Karl  tar  honom  i  hand. 
Det  blir  hans  adelsdiplom. 


7  6 


VERNER   VON  HEIDENSTAM 


Där  är  Dumma  svenskan,  soldathustrun,  stor,  bred  och  klum- 
pig med  sina  jättefötter  bland  de  graciösa  danserskorna  i  sul- 
tanens harem.  Mitt  i  deras  fjärilsliv  lever  hon  själv  tyst  och 
stilla  i  sitt  pliktuppfyllande  arbete.  Ömt  och  hängivet  sköter 
hon  sultanans  papegojor,  trogen  in  i  det  sista,  då' hon  ger  sitt 
liv  för  älsklingsfågeln.  Det  finns  hos  denna  enfaldiga  bond- 
kvinna samma  tappra  mod,  samma  envisa  plikttrohet  och  själv- 
försakelse, som  buro  Karl  XILs  svenska  folk  till  storhet  och  fall. 

Och  vilken  inblick  i  svenskt  väsen  giver  icke  skildringen  av 
soldatesken  i  rysk  fångenskap  och  den  lagbundna  ordning,  vari- 
genom svenskarna  förblevo  ett  folk  även  i  främmande  land 
( Pappersgeneralen) . 

En  av  de  vackraste  berättelserna  är  historien  om  Johannes, 
som  mjölnaränkan  Kerstin  Bure  upptagit  till  fosterson.  När 
Måns  Bock  kommer  till  trakten  för  att  värva  stridsmän  mot 
danskarna,  skickar  hon  fostersonen  uppåt  Smålands  skogsbygder 
för  att  pröva  honom.  Och  Johannes  består  provet.  Livet  i 
vildmarken  blir  för  honom  endast  en  förberedelse.  Men  slutligen 
kommer  ögonblicket,  då  den  inre  rösten  kallar,  och  han  går  att 
självmant  taga  värvning  (När  klockorna  ringa). 

All  krigets  smuts  och  sorg,  råhet  och  våld,  lidanden  och 
umbäranden  strömma  igenom  dessa  berättelser;  men  likväl  är 
det,  som  om  allt  detta  elände  icke  fanns  där.  Det  blir  endast 
den  bakgrund,  mot  vilken  försakelsens  och  hjältemodets  dygder 
stråla  med  så  mycket  högre  glans.  På  slagfälter  ligger  ryttaren 
Bengt  Geting  döende  (En  snygg  vit  skjorta).  Han  klagar  för 
fältprästen  över  alla  de  lidanden  han  genomgått.  Nu  skall  han 
dö  och  komma  i  den  »svarta  bataljonen»,  bland  alla  dessa  fallna 
kamrater,  som  i  månskenet  linka  omkring  på  slagfältet,  ropande 
en  hälsning  till  sina  kära.  Han  våndas  över,  att  han  skall 
komma  i  jorden  i  sina  trasiga  paltor  och  sin  blodiga  skjorta. 
Hans  skärande  jämmerskri  förskräcka  de  nya  och  ovana  rekry- 
terna i  regementet,  så  att  de  icke  våga  gå  emot  fienden.  På 
prästens  föreställningar  glömmer  Bengt  Geting  sina  plågor.  Han 
ber  blott  om  ett :  att  bliva  buren  mellan  kamraterna  på  sin  van- 
liga  plats   i  ledet  över  fältet  fram  emot  fienden.  Trummorna 


VERNER   VON  HEIDENSTAM 


77 


röras,  spelet  börjar,  och  regementet  går  lugnt  och  säkert  framåt. 
Prästen  märker  icke,  att  Bengt  redan  är  död,  utan  viskar  trös- 
tande i  hans  öra:  »Jag  skall  se  till,  att  du  får  en  snygg  vit 
skjorta.  Du  vet,  att  konungen  icke  aktar  sig  för  mer  än  ring- 
aste knekt,  och  så  vill  han  själv  en  gång  ligga.» 

Den  sjuttonåriga  tjästeflickan  Lina  Andersdotter  lägges  av 
sin  husbonde,  prästen  i  Riga,  i  en  tom  likkista,  nästan  naken, 
huttrande  av  köld  (Marodörernas  drottning).  Han  söker  på 
detta  sätt  bära  henne  ut  ur  staden  och  rädda  henne  ur  fiendens 
klor.  Men  utanför  ryska  högvakten  dignar  gubben  till  marken 
och  uppger  andan.  En  officer  upptäcker  likkistans  levande  inne- 
håll och  skickar  henne  vidare  till  sin  herre  och  general.  Hen- 
nes komiska  uppenbarelse  väcker  allmänt  jubel.  Men  hon  hål- 
ler kraftigt  stånd  mot  generalens  karesser,  flyr  ryssen  och  blir 
marodörernas  drottning,  härskarinna  över  slöddret.  »Drottning 
Carolina,  som  mitt  bland  skökorna  dör  jungfru  med  musköten 
i  hand.» 

Heidenstam  älskar  starka  färger,  sol  och  skugga  i  bestämda 
rutor.  Ämnet  har  också  erbjudit  honom  kraftiga  motsatser. 
Händelserna  slingra  sig  i  brokiga  mönster  och  sträcka  sig  från 
Polens  träskmarker  ned  till  Stambuls  vita  palats  och  rosengår- 
dar. Här  rymmas  växlande  tavlor  av  svensk  fattigdom,  plikt- 
uppfyllelse och  ordning,  av  rysk  oreda  och  barbariskt  överdåd. 
Icke  minst  i  återgivandet  av  de  utländska  folkslagens  karaktär 
och  sedvänjor  visar  sig  Heidenstam  som  en  sedeskildrare  av 
rang.  I  tsar  Peters  improviserade  festmåltid  hos  den  sköna 
Feodosova  har  han  ställt  den  orientaliska  barbarhopen  i  skar- 
paste belysning,  och  denna  stora  och  brokiga  målning  erinrar 
om,  att  Heidenstam  i  sin  ungdom  var  en  livlig  beundrare  av 
Makarts  praktdukar. 


7« 


VERNER    VON  HEIDENSTAM 


V. 

Under  senare  år  har  Heidenstam  allmera  fördjupat  sig  i  stora 
historiska  skildringar.  Ar  1901  utgav  han  Heliga  Birgittas 
pilgrimsfärd.  Den  svenska  sierskans  gestalt  hade  redan  skym- 
tat i  hans  fantasi  under  barndomens  dagar  som  »en  skymnings- 
saga». Och  dessa  minnen  vaknade  väl  till  nytt  liv,  när  han  år 
1900  bosatte  sig  på  Naddö  invid  Vätterns  stränder.  I  inled- 
ningskapitlet ger  han  också  en  skildring  av  denna  sägenomspunna 
trakt  och  av  Vättern,  den  gåtfulla  sjön  med  sina  underjordiska 
hemligheter  och  sin  hastiga  vrede  —  ett  av  bokens  bästa  par- 
tier. Det  är  i  denna  naturomgivning,  som  författaren  låter  oss 
första  gången  möta  Birgitta,  där  hon  kommer  ridande  med  sitt 
följe  på  de  snöiga  vägarna.  Hennes  make  är  nyligen  död,  och 
hon  har  fattat  sitt  beslut  att  grundlägga  ett  kloster  för  män 
och  kvinnor  och  att  söka  till  Rom  för  att  få  påvens  stadfäs- 
telse  på  sin  stiftelse.  Det  är  med  detta  skede  i  Birgittas  liv, 
som  berättelsen  tager  sin  början,  och  den  följer  henne  sedan 
genom  Romafärdens  skiftande  händelser  och  pilgrimståget  till 
Jerusalem  ända  till  hennes  död  i  Neapel. 

Boken  är  präglad  av  en  sträng  och  allvarlig  livssyn.  Som 
en  underström  går  genom  skildringen  den  lära,  som  blir  Hei- 
denstam allt  mera  kär,  ju  längre  han  skrider  fram  på  sin  bana: 
det  största  vinnes  endast  genom  offer.  Konflikten  i  de  stora 
människornas  liv  står  alltid  mellan  kallet  och  lyckan,  för  den, 
som  är  fylld  av  en  idé,  har  glansen  kring  den  jordiska  kärleken 
bleknat.  Huru  långt  har  Heidenstam  icke  kommit  från  den  yra 
epikureism,  som  genomsyrade  hans  förstlingsböcker! 

För  Heidenstam  står  Birgitta  som  representant  för  geniet. 
Hon  är  huvudet  högre  än  sin  omgivning,  hon  utstrålar  den  entu- 
siasm, som  vinner  hjärtan,  och  hon  äger  den  härsklystnad,  som  böjer 
viljorna.  Alla  i  hennes  omgivning  följa  henne  blint.  Hennes  väg 
går  fram  över  krossade  hjärtan  och  ropande  gravar.  Men  hon  går 
omutligt  fram,  sträng  mot  andra,  sträng  mot  sig  själv.  »Rak  var 
din  väg  som  solvägen,  och  därför  hann  du  den  andra  stranden». 
Droppvis  kramar  hon  glädjen  ur  sin  makes  sinne  och  förvandlar 


VERNER   VON  HEIDENSTAM 


V) 


den  livsglade  riddaren  till  en  renlevnadsman,  som  dör  av  tärsot. 
Sonen  Bengt  borttvinar  i  klostret,  Ingeborg,  barndomsväninnan, 
lockar  hon  att  övergiva  make  och  barn  för  att  följa  henne  till 
martyrernas  stad.  Det  glada  hjärtebarnet,  Karin,  hennes  ögon- 
sten, måste  försaka  all  världslig  lust  och  all  ungdomens  glädje. 
Hon  lider  själv  därunder,  hennes  ensamma  stunder  äro  fyllda 
av  självrannsakan  och  grubbel.  Men  hon  följer  en  högre  vilja 
än  sin  egen.  Detta  är  geniets  martyrium.  Magister  Mathias, 
hennes  biktfader,  riktar  till  henne  de  berömda  orden  om  bläck- 
fisken, som  han  en  gång  skådat  i  havets  djup,  vidundret  med 
de  kloka  och  grubblande  människoögonen  och  de  slingrande 
ormarmarna:  »Allt  levande  som  han  nådde,  slukade  han  och 
därefter  försjönk  han  åter  i  grubbel  med  sina  djävulska  ögon 
riktade  uppåt  mot  stjärnorna  .  .  .  vad  bläckfiskarna  äro  för  muss- 
lorna och  krabborna,  det  äro  de  stora  männen  och  kvinnorna 
för  oss  människor.  Allt  levande,  som  kommer  i  deras  närhet, 
sluka  de  och  krossa,  och  sedan  ringla  de  sig  åter  samman  och 
sätta  sig  att  beskåda  stjärnorna.  Men  när  jag  ser  in  i  deras 
ögon,  gnistrar  där  en  helvetets  eld,  ett  sken  av  en  dåres  hem- 
ska elakhet  .  .  .  och  jag  ryser  och  vacklar  tillbaka.» 

Men  i  denna  skildring  av  den  svenska  sierskan  saknas  en 
väsentlig  sida  av  hennes  väsen,  extasen  och  synerna,  denna 
fantasiens  feber  och  överspändhet,  som  utgöra  den  jordmån,  ur 
vilken  hennes  uppenbarelser  spirat  fram.  Birgitta  står  psyko- 
logiskt skild  från  den  tid,  i  vilken  hon  levde.  Man  erinrar  sig, 
vad  Heidenstam  yttrar  om  poeten  Ignotus.  Han  »talade  aldrig 
i  historiska  stilar».  Heidenstam  är  stundom  en  lika  sträng 
rationalist  som  sjuttonhundratalets  upplysningsfilosofer.  I  hans 
skildring  av  Birgitta  framträder  tydligt  den  modärna  människans 
instinktiva  avsky  och  motvilja  för  asketismen  och  den  religiösa 
hysterien.  Hans  hjärta  talar  långt  mera  genom  Cola  di  Rienzi, 
som  i  pilgrimsdräkt  möter  Birgitta,  då  hon  håller  sitt  intåg  i 
Rom,  och  vilken  då  tillropar  henne:  »Bed  till  den  helige  Livius 
och  till  den  helige  Seneca,  martyren,  att  de  förläna  dig  sin 
ljusa  dygd.  De  lågo  inte  och  yrade  i  kammarhörnet  och  be- 
hövde inte  gissla  sig  för  att  bli  ädla».    Man  förnimmer  icke  i 


So 


VERNER  VON  HEIDENSTAM 


denna  skildring  medeltidens  livsluft,  dess  himmelska  längtan, 
dess  fantastiska  förakt  för  världens  flärd  och  tomhet.  Detta 
breder  en  viss  kyla  över  verket  om  den  viljefasta  och  maktlystna 
svenska  herregårdsdottern.  Birgitta  är  mer  av  ett  modärnt  geni 
än  av  en  medeltida  sierska. 

Sedan  Heidenstam  samlat  en  del  sägner  och  historiska  noveller  i 
Skogen  susar  (1904),  utgav  han  Folke  Filbyter  (1905),  som  är  tänkt 
som  inledningsdrapat  till  en  ättesaga.  Huvudpersonen,  som  behär- 
skar hela  skildringen,  är  stamfadern,  Folke  Filbyter.  Det  är  en  viking, 
men  icke  den  romantiske  viking,  som  hugfästs  i  dikt  och  sång.  Med 
kraftig  realism  har  Heidenstam  förnyat  gestalten.  Vikingen  bär,  lik 
en  stavkarl,  en  stoppad  kappa  och  påse  på  ryggen.  Han  är  sjö- 
rövaren, den  krigiske  strandbon  i  ett  kargt  land,  som  för  att 
samla  rikedomar  drager  till  Frankland,  plundrar  och  bränner  borgar. 
När  han  tjänat  tillräckligt,  övergiver  han  havet  för  att  bryta 
bygd  och  timra  eget  hus  i  hemlandet.  Han  äger  icke  den 
nimbus  av  förträfflighet,  som  traditionellt  brukar  omgiva  grund- 
läggaren av  ett  långt  stamträd.  Folke  Filbyter  är  en  envis 
och  girig  östgötabonde,  som  med  seg  ihärdighet  och  utan  att 
allt  för  noga  se  på  medlen  skapar  en  förmögenhet,  den  säkra 
grundval,  utan  vilken  en  släkt  sällan  består  genom  tiderna. 
Trög  och  fåmält,  arbetsam  och  självsäker  bor  han  på  sin  gård, 
dyrkar  sin  åker  och  ökar  sitt  gods  och  fä. 

Det  är  icke  en  tillfällighet,  att  när  Folke  Filbyter  sent  om- 
sider tager  viv,  så  äktar  han  en  finnkvinna.  Finnfolket,  troll- 
folket utgör  nämligen  i  berättelsen  landets  urinvånare.  På  ett 
långt  mera  intimt  och  hemlighetsfullt  sätt  än  germanerna  hava 
de  växt  samman  med  den  natur,  i  vilken  de  levat  sedan  ur- 
minnes tider.  Därför  böra  Folkungarna,  en  av  de  första  stor- 
manssläkter, som  vi  möta  i  våra  hävder,  hava  blod  befryndat 
med  de  äldsta  i  landet.  Och  genom  Folkungarnas  saga  går 
ett  drag  av  storslagen  och  manlig  handlingskraft  men  också  ett 
drag  av  dolskhet  och  grymhet.  Det  är  från  finnkvinnan,  dvärgen 
Jorgrimmes  dotter,  som  allt  det  mörka  i  släktens  historia  leder 
sitt  ursprung.  Från  henne  ha  de  ärvt  sitt  starka  hat  och  sin 
starka  kärlek.    Alla  ha  de  druckit  ur  hornet  Månegarm,  och 


VERNER   VON  HEIDENSTAM 


8  i 


den,  som  dricker  därur,  gripes  av  en  så  vild  segerkänsla,  att  han 
vill  svälja  både  måne  och  stjärnor  och  allt,  som  är  synligt.  Där- 
för är  det,  som  Ingevald  i  hat  och  kärlek  rövar  Holmdis  och 
tvingar  sig  till  en  son  med  henne.  Till  bokens  vackraste  sidor 
hör  berättelsen  om  Ingevalds  möte  med  Holmdis,  det  nattliga 
överfallet  på  Ulfungarnas  gård,  varvid  Holmdis  bortrövas,  hennes 
stolthet  och  resignation  samt  hennes  död  och  bisättning  i  högen, 
sedan  hon  givit  livet  åt  en  son.  Från  Holmdis,  den  stolta  och 
ädelborna,  den  ljusa  och  öppna,  stammar  mycket  av  det  goda 
och  storslagna  i  Folkungarnas  lynne. 

Folke  Filbyter  har  tre  söner.  De  två  äldsta  fara  österut  i 
ledung.  Det  är,  som  om  Heidenstam  mitt  i  all  denna  nordiska 
karghet  gripits  av  sin  ungdoms  behov  efter  brokighet  och  livs- 
glädje. Han  för  oss  till  Miklagård,  där  väringarnas  hövding 
glimmar  av  ädelstenar,  och  där  månskenet  icke  är  som  mån- 
skenet här  hemma.  »Det  var  icke  brunt  och  dött  som  natten 
efter  den  yttersta  dagen  utan  badade  stad  och  ansikten  i  ett 
ljus,  där  ingen  kunde  drömma  om  annat  än  kvinnor.»  Den 
tredje  sonen  Ingevald  stannar  hos  fadern,  men  tynar  bort  och 
dör,  och  på  Ingevalds  son  samlar  Folke  Filbyter  all  sin  kärlek 
och  ömhet.  Men  sedan  en  tiggarmunk  rövat  sonsonen  ifrån 
honom,  lägger  ödet  sin  hand  hårt  och  tungt  på  Folke  Filbyter. 
Sonsonen  var  hans  allt;  släkttanken,  framtidshoppet  var  hans 
livs  stora  innehåll.  Det  blir  i  skildringen  av  den  åldrande  Folke 
Filbyter,  som  boken  når  sin  höjdpunkt.  Denne  girige  storbonde, 
som  farit  i  ledungståg,  bliver  slutligen  till  en  sagogestalt,  där 
han,  lik  en  annan  Don  Quixote  irrar  omkring  i  landet,  sökande 
sin  ättling  och  synande  allas  händer  för  att  finna  det  märke, 
på  vilket  han  kan  igenkänna  honom.  Hans  rikedomar  äro  omät- 
liga som  hans  lidanden.  Ingen  känner  längre  hans  ålder.  Där 
han  sitter  på  höskullen  med  kittelhatten  i  sitt  knä,  liknar  han 
»en  högbo,  som  en  stund  gått  ut  ur  sin  grav  för  att  tina  sina 
lemmar  i  det  vackra  vårvädret».  Och  när  slutligen  Folke  Fil- 
byter når  det  så  länge  efterträdda,  när  han  äntligen  finner  den 
sökte,  först  då  smakar  han  livets  fulla  bitterhet.  Sonsonen, 
jarlen  hos  kung  Inge,  vill  icke  kännas  vid  den  simple  och  smut- 

6  —  19140.    j.  Mortensen. 


82 


VERNER   VON  HEIDENSTAM 


sige  bonden.  Folke  Filbyter  vänder  hem  till  sin  gård.  Livstrött 
och  besviken  sitter  han  i  askan  vid  härden,  bidande  döden. 

Heidenstam  har  i  Folke  Filbyter  skapat  en  storstilad  och 
gripande  människoskildring.  Man  kunde  dock  anmärka,  att 
dessa  vikingars  själsliv  är  allt  för  modärnt;  den  kulturhistoriskt 
utarbetade  inramningen,  med  sina  många  realistiska  smådrag 
och  primitiva  seder,  stämmer  icke  alltid  med  de  uppträdandes 
ganska  sammansatta  väsen  och  filosofiska  uttryckssätt.  Heiden- 
stams  egen  skepticism  skiner  kanske  också  väl  mycket  igenom 
i  skildringen  av  hedendomens  och  kristendomens  brytning  mot 
varandra.  Folke  Filbyter  tror  icke  på  några  gudar,  men  han 
är  ytterst  vidskeplig.  Han  sätter  torsviggen  i  dörrträet,  men  i 
smyg  låter  han  en  kristen  man  läsa  över  storplogen.  Ulf  Ulfs- 
son vördar  däremot  gudarna  men  utan  fruktan.  När  Jakob 
slutligen  kommer  och  predikar  kärlek  och  ödmjukhet  efter  alla 
dessa  scener  av  girighet,  blodshämnd,  strid  och  rashat,  är  det 
först,  som  om  det  dröpe  välsignelse  ned  över  bygden.  Men 
författaren  har  skådat  djupare  i  människonaturen.  Världen  blir 
dock  icke  bättre,  därför  att  den  har  fått  en  ny  bekännelse. 
Vad  hjälper  det  att  ombyta  religioner,  när  människorna  icke 
förändras.  Jakob  rövar  Ingevalds  son  för  att  rädda  honom  från 
hedendomen,  men  till  vilken  trångbröstad  människa  uppväxer 
han  icke.  Det  ligger  mycken  människokännedom,  mycken  vis- 
het och  pessimism  bakom  dessa  skildringar.  Det  är  omöjligt 
att  förutse  och  beräkna  livets  nyckfulla  spel,  allraminst  för  de 
kloka  och  försiktiga.  Då  de  båda  väringarna,  vilka  i  många 
år  kämpat  för  att  vinna  samma  kvinna,  återvända  för  att  hämta 
henne,  har  hon  länge  tillhört  en  annan  och  är  död.  Och  bakom 
munken  Jakobs  ord  om  människornas  lidanden  och  orättvisans 
stora  uppgift  att  hålla  den  heliga  elden  brinnande  genom  tiderna 
—  allt  stort  blir  smått,  då  det  lönas  efter  förtjänst,  men  orätt- 
visan ropar  ungt  och  evinnerligt  —  ligger  en  hel  världsåskåd- 
ning av  kylig  vishet  och  ödmjuk  kärlek. 

En  ny  fas  av  Folkungasagan  tecknar  Heidenstam  i  Bjälbo- 
arvet.  Begynnelsekapitlet  är  utmärkt  verkningsfullt  med  sin 
skildring  av  påskveckan  på  Bjälbo  och  järnbäramännens  ankomst 


VERNER   VON  HEIDENSTAM 


83 


till  gården  med  sina  utplundrade  föror.  Berättelsen  rör  sig 
om  brödrastriden  mellan  Valdemar  och  Magnus,  dessa  i  allo 
så  motsatta  naturer.  Valdemar  bedårar  alla  genom  sin  skönhet, 
älskas  av  alla  för  sin  vänsällhet,  sitt  öppna  och  hurtiga  väsen. 
Han  vill  se  alla  lyckliga  ikring  sig,  han  vill  icke  besudla  sina 
händer  med  blod.  Lag  och  rätt  äro  för  honom  tomma  ord. 
Livet  är  en  fest  i  glansen  av  vin  och  kvinnor.  Han  är  lyrisk  till 
hela  sitt  temperament,  och  när  han  slutligen,  berövad  krona  och 
rike,  strövar  kring  som  en  husvill,  jagad  på  vägar  och  stigar, 
men  hemma  och  herre  vid  varje  gästabud,  har  han  mera  karaktär 
av  en  vandrande  sångare  än  av  en  konung  utan  land.  Det  är 
Holger  Drachmanns  »farende  Svend»  i  historisk  kostym,  eller 
kanske  snarare  ett  stycke  av  Heidenstams  eget  ungdomsliv, 
som  åter  tagit  gestalt. 

Av  helt  annat  lynne  är  Magnus,  den  mörke  »kittelbotaren», 
en  djup  och  sammansatt  natur,  i  vilken  Ulfungablodets  och 
dvärgablodets  instinkter  ständigt  kämpa  om  makten.  Denna 
rasblandning  liksom  tudelar  hela  hans  väsen,  och  med  fin  psyko- 
logi låter  författaren  honom  icke  helt  vara  medveten  om  sina 
motiv;  endast  småningom  lär  han  fullt  överskåda  dem,  känna 
sin  gärning,  känna  sig  själv.  Det  är  ju  i  detta  själens  halv- 
dunkel vi  människor  mestadels  treva  oss  fram,  och  den  osäker- 
het, varmed  människorna  förnimma  och  handla,  förklarar  och 
ursäktar  mycket  av  det  vrånga  och  låga  i  deras  handlingar. 

I  Magnus  har  Heidenstam  velat  teckna  en  övermänniska. 
Han  älskar  Valdemar,  men  han  lider  av  att  se  honom  vansköta 
riket,  stämplar  mot  honom  och  rycker  makten  ifrån  honom. 
Han  är  ständigt  grubblande  och  fylld  av  samvetskval,  maktlysten 
och  härsklysten,  ärlig  och  dock  dolsk,  kristen  och  våldsman. 
Lag  och  rätt  äro  för  honom  det  högsta,  och  han  är  stolt  med- 
veten om,  att  han  sätter  tak  på  det  hus,  Birger  Jarl  lagt  grun- 
den till.  Verket  växer  ut  och  står  för  honom  högt  över  hans 
egen  och  andras  lycka.  Allt,  som  ställer  sig  i  vägen  därför, 
måste  krossas.  Han  är  icke  rädd  för  blod.  Han  förföljer  obön- 
hörligt Valdemar  och  upprorsmännen,  men  han  lider  själv  av 
den  hårdhet,  varmed  han  straffar.    Denna  härsklystna  karaktär 


84 


VERNER   VON  HEIDENSTAM 


blir  liksom  Birgitta  mildare  och  ödmjukare  i  medgången  och 
slutar  som  en  sann  korsets  riddare. 

I  »Bjälboarvet»  har  Heidenstam  några  av  sina  bästa  kvinno- 
porträtt. Den  blonda  och  makliga  Sofia,  drottninglikt  överse- 
ende med  sin  makes  snedsprång,  trofast  till  det  sista.  Yrsalill, 
naturbarnet,  en  syster  till  folkvisornas  liten  Karin  eller  Tovelilla; 
Glimma,  kungafrillan,  strålande  i  praktfulla  dräkter  och  sin  unga 
kropps  fägring. 

Den  yppersta  av  dessa  kvinnogestalter  är  dock  Jutta,  om 
vilken  det  heter,  att  »vågglittret  kring  de  danska  öarna  hade 
stannat  i  hennes  ljusa  ögon,  och  allt  vackert,  en  sten  i  en  ring 
eller  ett  blomsterklätt  altare,  lockade  henne  att  stanna  och  be- 
undra. Hennes  späda  lilla  varelse  kunde  hela  timmen  gömma 
sig  på  knä  under  nunneslöjan,  men  nästa  timme  stod  hon  lika 
orörlig  med  slöjan  i  handen  och  lyddes  till  en  lekares  kärleks- 
visa». Hon  är  längterskan,  drömmerskan.  Ett  ögonblick  tyckes 
det,  som  droges  hon  emot  Magnus,  den  viljestarke,  men  han 
stöter  henne  bort,  och  det  är  den  ridderlige  Valdemar,  som  blir 
hennes  öde.  Men  från  hans  sida  flyr  hon  snart  tillbaka  till 
klostrets  frid  för  att  därifrån  åter  längta  ut  till  världens  oro,  till 
Valdemar  och  sonen. 

Städse  forma  sig  i  denna  skildring  människoödena  tragiskt. 
Magnus  vinner  allt,  vad  hans  maktlystnad  åtrår,  men  han  upp- 
frätes  av  kval  och  sjukdom.  Valdemar  evigt  ung,  oföränderlig 
och  oförbätterlig  fast  med  gråa  hår  överlever  sig  själv.  Jutta 
finner  ej  frid  förrän  i  graven.  Sofia  dör  övergiven,  medan  maken 
irrar  i  landsflykt. 

»Bjälboarvet»  innehåller  många  storslaget  formade  scener 
från  det  tidevarv,  då  Sveriges  rike  uppbyggdes  och  samman- 
svetsades. En  av  bokens  kärnpunkter  är  det  historiska  slaget 
vid  Hofva,  där  Valdemars  klubbehär  övervinnes  av  de  järnklädda 
riddarne.  Den  nya  tiden  besegrar  den  gamla.  Skildringen  av 
Tiveden,  hedningarnas  och  häxkarlarnas  skog,  av  offerkällan, 
invid  vilken  guden  Tis  bildstod  ännu  står  upprätt,  fast  mask- 
stungen,  spökhären  och  skogsinteriören  vid  facklornas  sken 
äger  en  stark  och  trolsk  stämning. 


VERNER   VON  HEIDEnSTAM 


85 


VI. 

Slutpunkten  i  Heidenstams  författarskap  sådant  det  hittills 
gestaltat  sig  utgör  Nya  dikter  (191 5).  Denna  samling  innehåller 
stycken,  skrivna  under  en  lång  tidrymd.  Likväl  äger  den  som 
helhet  betraktad  en  bestämd  särprägel  i  jämförelse  med  hans 
båda  föregående.  Den  ungdomliga  uppsluppenheten,  infallen, 
paradoxerna  och  den  brokiga  färgglansen  äro  försvunna.  Här 
tala  de  mognare  årens  större  vishet.  Den  trotsiga  självhär- 
skarsynen  har  lämnat  plats  för  en  lugnt  betraktande  humanism 
i  släkt  med  Goethes.  Som  denne  har  Heidenstam  gått  från 
Sturm  und  Dräng  till  klassicitet.  Liksom  hans  prosa  utvecklar 
sig  även  Heidenstams  vers  mot  en  allt  strängare  och  fastare 
linjeföring.  Hans  komposition  blir  mer  koncentrerad,  hans  stil 
befriar  sig  från  alla  skymmande  detaljer  och  glider  fram  nästan 
utan  bilder.  Om  man  lägger  vid  sidan  av  varandra  två  så- 
dan stycken  som  Hemlandet  i  denna  samling  och  Hemmet  i 
»Dikter»,  där  innehållet  i  allt  väsentligt  är  detsamma,  framträder 
tydligt,  hur  hela  formgivningen  blivit  en  annan. 

Man  kan  i  »Nya  Dikter»  urskilja  dels  en  grupp  äldre  poem, 
som  ansluta  sig  i  stämning  och  ämnesval  till  Heidenstams  före- 
gående alstring,  dels  en  grupp  dikter,  skrivna  under  senare  år 
och  vilka  röra  sig  inom  en  ny  tankekrets. 

Till  de  äldre  höra  den  välbekanta  Ett  folk,  diktad  under 
rösträttsstriden,  en  av  Heidenstams  mycket  få  dikter  av  politiskt- 
social  innebörd.  Den  ger  uttryck  åt  skaldens  sympati  för  röst- 
rättsrörelsen, men  dess  djupaste  patos  är  maningen  till  nationell 
samling  kring  arbetet  för  Sveriges  framtid.  Dikten  söker  lik- 
som slå  en  bro  mellan  det  förflutnas  storhetstid  och  vår  nutids 
storhetsdröm.  Särskilt  den  sista  sången  är  buren  av  en  levande 
inspiration. 

I  några  av  dessa  äldre  dikter  besjunger  Heidenstam  med 
samma  poetiska  glans  som  fordom  hjälten  och  offerdöden  för 
ett  stort  mål,  såsom  i  Fången,  en  av  hans  vackraste  och  mest 
karaktäristiska   dikter.    I  andra  har  Heidenstam  upptagit  forn- 


I 


86 


VERNER   VON  HEIDENSTAM 


nordiska  motiv  (Bråvalla  slag,  Ragnarök,  Kommer  aldrig  solen  r). 
De  ha  antagligen  tillkommit  under  de  år,  då  han  i  sina  histo- 
riska romaner  med  en  arkeologs  outtröttlighet  återuppväckte 
våra  förfäders  liv  och  bedrifter. 

De  senare  årens  dikter  ha  en  annan  och  ny  prägel;  alla 
kretsa  de  kring  tanken  på  ålderdomen  och  döden.  Heidenstam 
har  kommit  till  vägskälet,  han  har  nått  »de  aftonsvala  höjders 
topp»,  där  livet  överskådas.  Han  låter  gärna  blicken  glida 
tillbaka  till  år,  som  gått,  men  även  framåt  mot  det  oundvikliga 
ödet.  I  höstdagerns  genomskinliga  klarhet  ser  han  på  livet  med 
en  ny  skärpa.  Inga  töcken,  inga  illusioner  dölja  längre  tingens 
verkliga  gestalt.  Denna  dödens  närhet  överskuggar  och  adlar 
hans  känslor,  ger  dem  storhet  och  en  ny  art  av  fromhet: 

Vi,  som  mötas  några  korta  stunder, 
barn  av  samma  jord  och  samma  under, 
på  vår  levnads  stormomflutna  näs! 
Skulle  kärl  ekslöst  vi  gå  och  kalla? 
Samma  ensamhet  oss  väntar  alla, 
samma  sorgsna  sus  på  gravens  gräs. 

I  hans  tidigare  dikter  hade  Heidenstams  blick  på  döden  ofta 
varit  ungdomligt  käck  och  övermodig.  I  sitt  unga  hjärtas  törst 
att  leva  helt  och  fullt  hade  han  hänfört  ropat:  »Låt  oss  dö  unga.» 
När  han  i  »Malatestas  morgonsång»  stolt  träder  in  i  himlahal- 
len,  nickar  han  välbekant  åt  gudarna: 

Vi  möttes  ofta,  där  min  stig  gick  brant. 

Min  längtan  fört  mig  mot  ert  famntag  —  bröder! 

Det  är  i  ungdomen  man  famnar  döden  —  icke  senare.  Då 
famnar  döden  oss.  Under  årens  lopp  har  också  dödstanken  hos 
Heidenstam  fått  en  djupare  och  mörkare  prägel.  Han  har  gri- 
pits av  vemodskänslan  inför  livets  förgänglighet.  När  den  första 
vårsolen  kommer  med  sitt  ljusa  och  ljuvliga  sken,  går  hans 
tanke  till  dem,  som  vila  i  jorden.  Det  är  synd  om  de  döda. 
som  ej  få  värma  sig  i  solskenet  på  blomsterängarna.  Livet  är 
så  kort,  vi  försvinna,  och  vi  glömmas.    Den  stackars  döde  lig- 


VERNER    VON  HEIDENSTAM 


87 


ger  övergiven  i  jorden  under  sitt  trånga  och  tunga  tak  (Första 
natteu  i  kyrkogården) .  Han  längtar  att  åter  se  stjärnorna  tindra. 
Han  reser  sig  ur  sin  grav  och  fladdrar  sakta  bort  till  de  kära 
ställen,  där  han  en  gång  varit  bofast.  Han  irrar  sörjande  kring 
sitt  forna  hem.  Men  med  de  levande  har  han  icke  längre  nå- 
got gemensamt.  En  lucka  öppnas,  och  en  vredgad  röst  jagar 
honom  åter  ut  i  natten. 

Den  evighetskänsla,  som  redan  tidigare  stundom  skimrade 
genom  den  Heidenstamska  poesien,  framträder  starkare  i  dessa  dik- 
ter om  döden.  Hans  livssyn  är  överallt  panteistisk.  Människan 
är  ett  stoftkorn  bland  stoftkorn  i  världarnas  upprepade  och  stän- 
digt växlande  kretsgång.  »Av  evighet»,  säger  han  till  stjär- 
norna, »var  jag  ett  med  er  och  ett  med  vinden  och  vågen.» 
Stundom  drömmer  skalden  om  ett  slags  forttillvaro,  ett  själens 
skugglika  kringirrande  i  rymden.  Storslaget  har  han  tolkat  denna 
tanke  i  några  korta  rader: 

En  dallring  i  en  fjärran  rymd,  ett  minne 
av  gården,  som  sken  fram  bland  höga  träd. 
Vad  hette  jag?    Vem  var  jag?    Varför  grät  jag? 
Förgätit  har  jag  allt,  och  som  en  stormsång 
allt  brusar  bort  bland  världarna,  som  rulla. 

Dessa  Heidenstams  sista  dikter  hava  något  antikt  grekiskt 
över  sig  i  sin  trygga  kärlek  till  livet  och  sin  orädda  och  spör- 
jande blick  mot  döden.  De  uttrycka  aldrig  klagan  eller  mörk 
förtvivlan.  Med  manligt  allvar  vågar  Heidenstam  se  dödstan- 
ken i  ögonen. 

Överallt  i  denna  diktsamling  röra  sig  Heidenstams  tankar 
om  de  elementära  makterna  i  människolivet,  om  det  enande  och 
bindande  från  släkte  till  släkte.  Han  betraktar  livet  med  en 
ödmjuk  känsla  av  dess  storhet  och  värdighet,  tacksam  över  vad 
det  skänkt  honom  och  över  att  han  själv  fått  vandra  i  »den 
gyllene  människoleken». 


88 


VERNER  VON  HEIDENSTAM 


VII. 

Heidenstam  har  icke  för  intet  skrivit  ett  lovtal  över  den  om- 
bytlige.  Han  är  en  överraskningarnas  och  motsättningarnas  man, 
vars  utvecklingsbana  varit  lång  och  växlande. 

Han  började  som  en  livsglädjens  hänförde  förkunnare,  men 
man  behövde  endast  kasta  en  blick  bakom  masken  för  att  upp- 
täcka, att  han  långt  mer  var  en  inåtvänd  och  kallt  reflekterande 
än  en  naiv  och  epikureisk  natur.  Hade  denna  livsglädje  verk- 
ligen varit  hans,  skulle  han  kanske  icke  så  lidelsefullt  besjungit 
den.  Han  har  själv  gett  oss  en  vink  om  denna  psykologiska 
förklaring,  då  han  säger:  »Inbillningen  glödgas  aldrig  så  våld- 
samt av  det,  vilket  du  äger,  som  av  det,  vilket  du  umbär.  Där- 
för bli  svårmodets  söner  så  ofta  gycklare  eller  Backussångare.» 

Heidenstam  prisade  också  diktningen  som  ögonblickets  in- 
spiration, den  fick  minst  av  allt  vara  frukten  av  ett  träget  de- 
taljarbete. Betecknande  nog  karaktäriserar  han  lord  Byron  som 
den  man,  vilken  bättre  än  någon  annan  visat  att  diktning  är 
talang,  ej  arbete.  Vetenskapsmännen  voro  torra  pedanter,  Nou- 
reddingestalter,  till  vilka  han  i  sitt  Aladdinhumör  hyste  djup 
misstro.  Vilket  allt  dock  icke  hindrar,  att  denne  skald,  vilken 
gjorde  sitt  inträdande  i  litteraturen  som  en  trubadur,  slutar  med 
att  som  en  svensk  Flaubert  med  oändligt  tålamod  fördjupa  sig 
i  arkeologiska  undersökningar  för  att  fullborda  sina  tavlor  ur 
svensk  forntid. 

Han  uppträder  som  en  svuren  vapendragare  för  versen,  men 
de  flesta  av  sina  arbeten  har  han  skrivit  på  prosa.  Han  angrep 
naturalismens  beskrivande  diktning,  men  själv  har  han  just  i  det 
beskrivande  manéret  utbildat  sig  till  en  mästare.  Hans  stil 
under  detta  första  skede  är  pittoresk  och  lysande  av  bjärta  färg- 
fläckar, men  under  årens  lopp  strävar  han  medvetet  och  energiskt 
att  anlägga  sin  form  efter  ett  enklare  och  mera  klassiskt  stilideal. 

Man  skulle  kunna  fortsätta  detta  uppräknande  länge  än.  Det 
vore  dock  oriktigt,  om  man  uppfattade  dessa  motsatser  som  ett 
planlöst  experimenterande.    Tvärtom,  det  är  i  hans  bana  inga 


VERNER   VON  HEIDENSTAM 


8  g 


skarpa  omslag  utan  en  jämt  glidande  utveckling,  under  vilken 
han  söker  sig  från  ståndpunkt  till  ståndpunkt.  Det  finnes  ett 
inre  sammanhang,  en  »inbillningens  logik»,  som  förbinder  de 
olika  stadierna. 

Vissa  författare  gå  helt  upp  i  sin  tidsålders  åskådningssätt 
och  tankeliv,  och  deras  diktning  kommer  också  att  just  ge  ut- 
tryck åt  detta  innehåll.  Så  är  förhållandet  med  Zola,  vilken 
helt  kunde  hänföras  och  uppfyllas  av  tidens  idéer  —  utvecklings- 
tanken, utilismen,  industrialismen  —  och  just  införde  dessa  nya 
begrepp  i  skönlitteraturen.  Detsamma  är,  fast  endast  i  viss  mån, 
fallet  med  Strindberg.  Heidenstam  står  däremot  i  ett  motsats- 
förhållande till  tidens  idéliv.  Redan  genom  födelse,  temperament 
och  uppfostran  står  han  i  opposition  till  sin  demokratiska  tids- 
ålder, och  han  intar  i  nittiotalslitteraturen  en  ställning,  som  i 
viss  grad  erinrar  om  Snoilskys  under  åttiotalet.  Liksom  Snoilsky 
tillhör  Heidenstam  en  familj,  som  representerar  gamla  svenska 
stormanstraditioner.  Hans  obundna  och  föga  metodiska  under- 
visning och  brokiga  reseliv  under  uppväxtåren  gåvo  rik  näring 
åt  vissa  av  hans  karaktärsegenskaper:  hans  djärva  mod,  hans 
fantasi  och  hans  skönhetssinne.  Det  ligger  över  Heidenstams 
väsen  något  av  ateljéernas  friskhet  och  oförskräckthet  —  just 
det,  som  i  ungdomen  dragit  Strindberg  till  målarna.  Hans  stil 
har  i  hög  grad  detta  djärva  och  måleriska  drag.  Det  torde 
överhuvud  taget  knappast  finnas  någon  i  svensk  litteratur,  som 
har  en  så  målerisk  stil  som  Heidenstam.  Han  är  en  svensk  Théo- 
phile  Gautier.  Liksom  Strindberg,  av  vilken  han  lärt,  rädes  han 
icke  heller  i  sitt  poetiska  språk  för  den  drastiska  eller  vardag- 
liga detaljen,  blott  den  är  träffande.  Typiska  äro  de  som 
»vårdslöst  realistiska»  betecknade  raderna  ur  »Vallfart  och  Vand- 
ringsår» : 

Över  tak  och  minaret  sken  månen, 

tunn  och  spinkig  som  en  avklippt  nagelspets. 

Hur  utomordentligt  slående  och  verkligt  sedd  är  icke  en 
bild  som  denna. 

Heidenstam   bevarar  livet  igenom  något  av  en  målares  för- 


9° 


VKRNKR   VON  HEIDENSTAM 


hällande  till  idéerna.  Det  är  alltid  skönhetsvärdet,  som  för 
honom  blir  det  avgörande.  Liksom  Levertins  lyrik  utgör  en 
parallell  till  den  engelska  praerafaelismen,  finns  det  mycket  i 
Heidenstams  skönhetskult,  som  erinrar  om  Ruskins  estetiska 
program,  vilket  ju  även  senare  i  Ellen  Key  fann  en  förkunnare 
hos  oss.  Men  Ruskin  står  på  en  långt  mer  modärn  och  bredare 
social  grund  än  Heidenstam.  Denne  saknar  överhuvud  taget 
all  blick  för  de  sociala  problemen.  Han  blir  därigenom  främ- 
mande för  det,  som  djupast  rör  sig  i  tidens  liv  och  som  skulle 
varit  mäktigt  att  binda  hans  väsen  vid  det  levande  nuet. 

När  Heidenstam  efter  årslånga  resor  återvänder  till  foster- 
landet, står  han  i  mycket  som  en  främling  och  en  undantags- 
varelse. Disharmonien  mellan  periodens  demokratiska  karaktär 
och  hans  egna  aristokratiska  skönhetsideal  drev  honom  i  »Hans 
Alienus»  ända  ned  till  underjordens  skuggvärld.  Helt  vände 
han  aldrig  tillbaka  därifrån: 

Men  med  ögonen  slutna 

drack  jag  ur  mörka  Styx  —  och  såg 

sedan  allén  det  förflutna. 

Historien  tog  honom  fången.  Efter  hemkomsten  bliva  de 
stora  svenska  traditionerna  hans  diktnings  naturliga  livsluft. 
Hans  patos  riktar  sig  mot  att  väcka  till  nytt  liv  vår  storhets- 
tids stolta  ideal  och  drömmar.  Men  som  sin  hjälte  Karl  XII 
ville  han  det  omöjliga,  hans  röst  blir  endast  »ekot  av  en  sjun- 
gen saga». 

Heidenstam  har  själv  bekänt,  att  han  icke  beundrar  män- 
niskorna. Det  är  icke  det  mänskliga  utan  det  övermänskliga 
han  älskar  att  skildra.  Hela  hans  diktning  är  ett  stort  heroiskt 
epos.  Men  det  övermänskliga,  det  heroiska  väckes  först  inom 
oss  genom  provet,  smärtan,  det  stora  offret.  »Man  behöver 
ett  törne  i  skon  för  att  gå  stolt  och  strålande.» 

Denna  offertanke  har  hos  Heidenstam  fått  en  nästan  religiös 
karaktär.  I  »Guds  födelse»  skildrar  han  »främlingen»,  som  vandrar 
kring  världen  sökande  den  nya  guden.  Han  finner,  att  livet 
sjunkit  ned  och  blivit  meningslöst,  därför  att  de  gamla  gudarna 


VERNER   VON   HE1DENS TAM 


9> 


dött.  I  det  väldiga  bålet,  varur  han  hoppas  få  se  »guds  födelse», 
kastar  han  allt  sitt  guld,  alla  sina  ägodelar.  Men  detta  är  icke 
nog.  Då  stiger  han  själv  med  lyfta  händer  in  i  bålet:  »Brinna 
och  förbrinna  vill  jag  i  min  orTerlåga». 

Allt  djupare  har  Heidenstam  under  sitt  livs  utveckling  fyllts 
av  kärleken  till  det  idealt  heroiska,  allt  klarare  har  han  för- 
nummit  sin  egen  dikt  som  en  offergärd  åt  den  nya  guden. 


OSCAR  LEVERTIN 


AV  DEN  SVENSKA  ROMANTIKENS  STORA 
skalder  hade  flera  som  Tegnér,  Geijer  och  Atterbom 
behärskat  hela  sin  tids  vetenskapliga  bildning,  och  denna 
kunskapernas  och  intressenas  mångsidighet  hade  givit  rikedom 
och  djup  åt  deras  diktning  och  personligheter.  Ännu  Viktor 
Rydberg  tillhörde  denna  släkt  av  stora  humanister,  vilka  voro 
förtrogna  med  allt  det  bästa,  som  de  gamle  tänkt  och  verkat. 
Men  under  seklets  gång  dör  denna  intellektuella  jätteras  ut, 
Strindberg  var  visserligen  en  vittfamnande  och  kunskapstörstande 
ande  men  på  samma  gång  okritisk,  lättrogen  och  oskolad.  Och 
hans  flesta  samtida  göra  intryck  av  att  endast  hava  läst  några 
få  böcker,  på  vilka  de  trodde  som  på  ett  evangelium.  De  gingo 
helt  dogmatiskt  upp  i  Spencer  och  evolutionsteorien.  Den  prak- 
tiska reformivern  gjorde  lärdom  nästan  misstänkt  och  dödade 
allt  intresse  för  de  historiska  vetenskaperna.  Mänsklighetens 
forntid  sjönk  liksom  samman  till  aska  inför  de  strålande  fram- 
tidssynerna. I  detta,  som  i  så  många  andra  avseenden,  bröt 
åttiotalet  med  förtidens  traditioner. 

Men  med  Oscar  Levertin  lever  denna  typ  åter  upp  i  vår 
litteratur.  Han  sammansmälte  åter  vetenskapsmannen  och  skal- 
den i  en  högre  enhet.  Han  förenade  den  lärdes  kritiska  till- 
ägnande med  poetens  lysande  och  tändande  gnista. 

Ju  längre  åren  ledo,  dess  tydligare  framträder  hos  Levertin 
en  allomfattande  törst  efter  vetande.  Han  kunde  gripas  av 
förtvivlan  inför  vissheten  om  de  oändliga  kunskapsområden, 
dit  hans  ande  aldrig  skulle  hinna  intränga.  Allt  rastlösare 
arbetade  han  för  att  icke  låta  livets  korta  minuter  glida  tomma 
mellan  händerna. 

»Förbränning»  är  ett  ord,  som  ofta  kom  Levertin  på  läp- 
parna.   Han  talar  även  om  »självförbränningens  sötma».  Veten- 


t 


96 


OSCAR  LEVERTIN 


skapen,  arbetet,  blev  för  honom  något  av  en  helig  offertjänst. 
Och  den  forskarlampa,  som  i  nattens  stilla  och  tysta  timmar 
brann  på  hans  arbetsbord,  blev  alltmer  en  tärande  låga,  som 
krävde  hans  sista  krafter. 


I. 

Oscar  Levertin  föddes  den  17  juli  1862.  Bägge  föräldrarna 
tillhörde  judiska  familjer  med  gamla  anor  i  Sverige.  Fadern, 
Wilhelm  Philip  Levertin,  var  pappers-  och  konsthandlare  i 
Stockholm  och  var  en  av  de  första,  som  dit  införskrev  finare 
preciösa  och  gravyrer.  Det  var  en  man  rned  livliga  intellektuella 
intressen  och  så  avgjort  frisinnad,  att  han  ännu  som  gammal 
kunde  känna  sig  som  vän  och  kamrat  med  sonens  jämnåriga. 
Sina  konstföremål  omfattade  han  med  en  sådan  kärlek,  att  han 
stundom  ej  kunde  förmås  att  sälja  dem;  och  när  han  var  syssel- 
satt med  att  läsa  en  eller  annan  av  sina  engelska  älsklingsför- 
fattare, Sterne,  Fielding  eller  Dickens,  kunde  han  bli  förtörnad, 
om  en  kund  inträdde  i  butiken.  Tidigt  väckte  han  gossens  håg 
för  sina  egna  litterära  och  konstnärliga  intressen.  Han  genom- 
bläddrade  med  honom  sina  raderingar,  och  Oscar  mindes  länge 
efteråt,  när  han  första  gången  vid  faderns  sida  genomvandrade 
Nationalmusei  salar.  På  detta  sätt  förvärvade  han  nästan  som 
på  lek  även  den  tekniska  kännedomen  om  konst  och  konstföremål. 

Livet  igenom  var  han  innerligt  fäst  vid  fadern,  och  emellan 
dem  rådde  ungefär  samma  öppenhjärtighet  som  mellan  tvänne 
kamrater.  Oscar  Levertins  barndomsliv  påminner  icke  så  litet 
om  de  förhållanden,  under  vilka  en  annan  samtida  författare  fost- 
rades nämligen  Anatole  France.  Denne  uppväxte  i  faderns  anti- 
kvariatsbokhandel i  skuggan  av  böcker  och  antikviteter,  och  liksom 
Levertin  utvecklades  han  i  denna  omgivning  till  en  drömmare 
och  skönhetsälskare,  som  fann  nöje  i  att  låta  fantasien  fritt  tumla 
om  i  flydda  tider,  och  som  tidigt  lärde  sig  tingens  föränderlig- 
het och  alltings  flyktighet. 


OSCAR  LEVERTIN 


0  7 


Levertins  moder,  Sophie  Albertina  Davidson,  var  i  sin  ung- 
dom en  skönhet  och  gjorde  sig  med  sitt  älskvärda  lynne  omtyckt 
i  sällskapslivet.  Hon  skrev  gärna  tillfällighetsvers.  Både  på 
fädernet  och  mödernet  hade  således  Oscar  Levertin  gott  intellek- 
tuellt påbrå;  och  runt  ikring  i  denna  stora  och  judiskt  samhö- 
riga  släkt  fanns  det  vitala  intresse  för  konst  och  litteratur,  som 
så  ofta  är  utmärkande  för  gamla  och  förfinade  judefamiljer. 

I  skolan  skötte  han  sig,  men  han  var  icke  bland  de  främsta. 
För  kroppsövningar  och  kamraternas  vanliga  lekar  hyste  han 
motvilja.  Tidigast  framträdde  hans  stilistiska  anlag  liksom  hans 
avsky  för  matematiken,  vilken  senare  fått  ett  lustigt  uttryck  i 
en  av  hans  första  sonetter,  kanske  diktad  under  någon  geometri- 
eller  algebratimme,  i  tydlig  anslutning  till  Heine.  Den  beskriver, 
huru  herr  Lucifer  i  ett  ögonblick,  då  människosläktet  stod  ovan- 
ligt högt  i  lycka  och  välstånd,  uppfinner  matematiken  och  glad 
utropar:  »Nu  sluta  skall  all  jordisk  fröjd». 

Med  stor  iver  kastade  han  sig  däremot  över  studiet  av  gre- 
kiska och  latin.  Han  slukade  alla  skönlitterära  böcker  han  kom 
över  och  lyste  som  ledamot  i  gymnasieföreningen  »Concordia». 
Redan  vid  denna  tid  utpekades  den  framåtlutande,  mörkhyade 
och  vårdslöst  klädde  ynglingen,  där  han  vandrade  fram  på  Stock- 
holms gator,  som  den  blivande  poeten. 

Han  blev  student  i  maj  1881.  Han  hade  redan  nu  fått  ögo- 
nen öppna  för  den  nya  realistiska  litteraturen.  Brändes'  »Hoved- 
stromninger»  hade  han  vunnit  som  pris  i  »Concordia»;  han  läste 
med  iver  »Marie  Grubbe»  och  »Niels  Lyhne»  samt  Herman 
Bångs  romaner.  I  ett  brev  från  denna  tid  säger  han  sig  endast 
läsa  dansk  realistisk  litteratur  och  tillägger  snusförnuftigt:  »Jaa, 
realism  är  nödvändig,  vad  tusan  äro  Stagnelius,  Nicander  och 
Bottiger  värda?»  Samtidigt  skrev  han  för  »Concordia»  en  no- 
vell, som  han  fruktade  skulle  bli  så  tendentiös,  att  han  ej  kunde 
tävla  därmed. 

Det  var  meningen,  att  han  på  hösten  skulle  fortsatt  sina  stu- 
dier i  Uppsala,  men  ett  bröstlidande  under  sommaren  tvingade 
honom  att  tillsvidare  uppgiva  denna  plan.  Han  fick  i  stället 
följa  läkarens  råd  och  uppsöka  sydligare  trakter.    I  september 

7  —  19140.     J.  Mortensen. 


98 


OSCAR  LEVERTIN 


for  han  i  sällskap  med  pappershandlaren  Svanström  och  dennes 
familj  till  Mentone.  Sina  intryck  under  resan  genom  Tyskland 
ned  till  Geneve  och  därifrån  till  Marseille,  Nizza  och  Mentone 
har  han  återgett  dels  i  en  resedagbok,  dels  i  några  sonetter, 
närmast  skrivna  i  Snoilskys  stil.  I  Mentone  vistades  han  till  in 
i  april  nästa  år. 

Det  var  icke  under  de  bästa  auspicier,  som  Levertin  anträdde 
denna  färd.  Han  var  en  sjukling,  som  redan  vid  dessa  unga 
år  betraktade  sig  som  en  dödskandidat.  .Likvisst  blev  denna 
resa  av  grundläggande  betydelse  för  hans  utveckling.  Nya  och 
djupa  konstintryck  strömmade  in  över  honom,  och  han  trädde  i 
närmare  beröring  med  den  rika  franska  kultur,  som  alltid  skulle 
stå  hans  hjärta  närmast.  Även  ur  en  annan  synpunkt  blev  ut- 
rikesresan  livsavgörande.  Det  var  under  vistelsen  i  Mentone  han 
lärde  känna  Lisen  Svanström,  som  väckte  hans  kärlek,  och  med 
vilken  han  hemligt  förlovade  sig. 

På  hösten  1882  kom  Levertin  till  Uppsala,  där  han  med 
återställda  krafter  påbörjade  sina  studier  för  filosofie  kandidat- 
examen, som  han  avlade  1884  med  grekiska,  nordiska  språk  och 
estetik  med  litteratur-  och  konsthistoria  som  huvudämnen.  Hans 
närmaste  umgänge  under  Uppsalatiden  var  Tor  Hedberg  — 
ödet  förde  dem  tillhopa  i  samma  hus  —  en  vänskap,  som  va- 
rade för  livet.  1883  upptogs  han  i  den  då  nybildade  Verdandi- 
föreningen,  men  deltog  icke  synnerligen  ivrigt  i  dess  möten. 
Han  levde  under  dessa  år  fördjupad  i  sina  studier  och  sitt 
författarskap. 

Mauritz  Hellberg  har  givit  en  liten  teckning  av  honom,  sådan 
han  under  dessa  år  tedde  sig  för  en  betraktare  på  Uppsala  ga- 
tor, vars  riktighet  bekräftas  av  andra  samtida  omdömen.  Han 
var  då  långt  ifrån  så  världsvan  och  elegant  som  senare,  och  för 
mindre  välvilliga  betraktare  föreföll  han  nog  närmast  en  smula 
bortkommen  och  löjlig.  »Jag  minns  honom  sjukligt  blek  och  ju- 
diskt svart  samt  lång-  och  kroknäsig  i  en  lång,  för  vid  ytter- 
rock, som  slängde  omkring  benen,  vilka  för  övrigt  även  de  före- 
föllo  att  ha  alltför  gott  rum  i  sina  svarta  byxor.  Han  gick 
också  krokig  och  underligt  på  sned  och  tittade  uppåt  alla  hus- 


OSCAR  LEVERTIN 


99 


väggar,  nästan  ständigt  småleende  och  liksom  lysande  av  förtjus- 
ning över  livet,  hans  mörka,  blanka  ögon,  så  blanka,  som  jag 
aldrig  sett  några  andra,  formligen  skeno  av  lycka,  tyckte  jag.» 
I  »Resan  hem»  har  man  en  karrikerad  bild  av  Levertin,  där 
Ola  Hansson  hakat  sig  fast  vid  ungefär  samma  drag.  Detta  blida, 
älskvärda  leende  och  dessa  spelande  ögon,  som  tycktes  se,  men 
icke  sågo,  utmärkte  även  senare  Levertins  utseende  på  gatan. 
Han  var  i  själva  verket  långt  borta  i  tankar  och  drömmar,  som 
kunde  vara  melankoliska  nog: 

Jag  gick  med  tankspritt  leende  kring  munnen, 
liksom  man  går,  när  man  sig  väntad  vet  .  .  . 

Äkta  stockholmare  trivdes  han  aldrig  riktigt  i  småstaden 
Uppsala  —  han  lika  litet  som  Strindberg.  Det  låg  ju  för  övrigt 
i  tidens  anda  att  förakta  småstäderna.  »Kanske»,  skriver  han  i 
Ett  novellfragment,  »beror  det  på  att  min  tidiga  förlovning  ut- 
rotat mitt  för  övrigt  aldrig  synnerligen  starka  vänskapssinne,  och 
något  spår  till  punschhumör  och  gemytlighet  har  jag  aldrig 
ägt.  .  .  Staden  på  slätten  blir  ett  fängelse  för  ungdom.» 

Så  fort  han  avlagt  sin  examen,  flyttade  han  också  tillbaka 
till  huvudstaden  och  började  nu  på  allvar  sitt  författarskap.  På 
våren  1883  hade  han  utgivit  en  samling  resebrev  och  skisser,  Från 
Rivieran,  och  hösten  samma  år  novellsamlingen  Småmynt.  I 
»Dagens  Nyheter»  hade  han  redan  skrivit  åtskilliga  kritiska  uppsat- 
ser, bland  vilka  en  om  Ibsens  »Gengangere»  är  märkvärdigt  vidsynt 
för  att  vara  författad  av  en  så  ung  man;  en  annan  om  Geijerstams 
»Gråkalit»  i  »Ur  dagens  krönika»  förmedlade  hans  bekantskap  med 
denne  författare.  Geijerstam  införde  honom  i  »Aftonbladet»,  som 
vid  denna  tid  strävade  att  bliva  ett  ledande  organ  för  den  nya  litte- 
raturen. Samtidigt  strödde  han  ikring  sig  åtskilliga  noveller  i  tid- 
ningar och  tidskrifter;  många  av  hans  dikter  och  skisser  stannade 
dock  tillsvidare  i  skrivbordslådan.  1885  utkom  Konflikter,  som, 
ehuru  den  fick  ett  rätt  reserverat  mottagande  av  kritiken,  gav 
honom  en  mer  framskjuten  plats  inom  det  litterära  lägret. 

Det  var  under  dessa  år,  som  Levertin  började  observeras. 
Man  kan  visserligen  icke  säga,  att  han  ännu  slagit  igenom,  men 


1  oo 


OSCAR  LEVERTIN 


man  väntade  sig  något  av  honom.  Han  intrigerade  publiken 
och  representerade  samma  modärna,  mondäna  och  psykologiska 
boudoarförfattarskap  som  Bourget  i  Frankrike.  Han  betraktades 
med  undran  och  förfäran,  men  omgavs  också  med  den  nimbus, 
som  i  vissa  kretsar  alltid  omstrålar  en  författare,  beryktad  för 
en  viss  vågad  erotik.  Han  tillhörde  »det  unga  Sverige»,  som 
man  då  sade,  fortsatte  sin  vänskap  med  Tor  Hedberg,  Gustaf 
och  Karl  af  Geijerstam,  Hellen  Lindgren  m.  fl,  och  slöt  sig  till 
den  samling  av  frisinnade  f.  d.  verdandister,  som  samlades  i 
»Gropen»  på  Grand. 

Förbindelsen  med  »Aftonbladet»  hade  gått  om  intet,  och  un- 
der den  närmaste  tiden  sökte  Levertin  i  stället  till  »Ur  dagens 
krönika»,  när  han  hade  något  på  hjärtat. 

På  hösten  1886  befann  sig  Levertin  åter  i  Uppsala,  och  på 
våren  avlade  han  filosofie  licentiatexamen  i  estetik,  romanska 
språk  och  grekiska.  Samma  år  gifte  han  sig  på  sensommaren 
och  anträdde  sin  bröllopsresa  till  Holland — Belgien — Paris,  där 
han  företog  undersökningar  för  sin  doktorsavhandling.  Efter  hem- 
komsten bosatte  han  sig  med  sin  unga  hustru  i  Uppsala,  och 
där  ventilerades  1888  hans  doktorsavhandling  » Studier  över  fars 
och  farsor  er  i  Frankrike» ,  som  följdes  av  Teater  och  drama  un- 
der Gustaf  III  (1889). 

Levertins  äktenskap  hade  givit  honom  just  den  värme  och 
det  stöd  hans  natur  behövde.  Men  döden  kastade  plötsligt  sin 
skugga  över  denna  unga  och  harmoniska  lycka.  Hustrun  dog 
efter  en  operation  i  mars  1889,  och  Oscar  Levertin  stod  åter 
ensam  i  livet  med  sin  lidelsefulla  känslighet  och  sitt  behov  ef- 
ter ömhet. 

Aret  före  hustruns  död  hade  Levertin  gjort  bekantskap  med 
Verner  von  Heidenstam,  vars  »Vallfart  och  Vandringsår»  han 
anmälde  i  »Politiken»  i  berömmande  ordalag  om  än  med  vissa 
reservationer.  Det  första  sammanträffandet  skedde,  då  de  tre 
naturalisterna  Tor  Hedberg,  Gustaf  af  Geijerstam  och  Oscar 
Levertin  en  dag  under  Heidenstams  vistelse  i  Stockholm  upp- 
vaktade honom,  nog  så  högtidligt  uppsträckta  i  svart  bonjour 
och  cylinder.    Bekantskapen  fortsattes  i  Varberg,  där  Levertin 


OSCAR  LEVERTIN 


I  OI 


låg  under  sommaren  för  att  sköta  sin  hälsa,  och  dit  Heidenstam 
anlände  på  besök.  Levertin  var  emellertid  överansträngd  och 
nedtyngd  av  sorg;  en  dag  i  augusti  träffades  han  av  en  blod- 
störtning.  På  hösten  måste  han  åter  begiva  sig  till  Davos. 
Här  uppsöktes  han  av  Heidenstam,  och  nu  först  är  det,  som 
bekantskapen  utvecklar  sig  till  vänskap.  Till  hela  sin  lägg- 
ning stora  motsatser  verkade  dessa  båda  naturer  ömsesidigt 
befruktande  på  varandra.  Heidenstam  var  manlig,  entusiastisk, 
beslutsam,  Levertin  kvinnligt  vek  och  hängiven,  alltid  tvekande 
i  sin  fruktan  att  smärta  och  såra.  Ett  par  brev  visa  oss,  huru 
förhållandet  utvecklar  sig.  I  början  kunde  Levertin  ännu  skriva, 
att  Heidenstam  saknade  det  Gemeinsinn,  som  utmärkte  det  unga 
Sverige,  »han  kräver  tributen  allena  för  sig  själv,  vi  hade  en 
märkvärdig  känsla  av  solidaritet».  Han  finner  något  kallt  hos 
honom,  »något  av  det  Peer  Gyntska  sig  själv  nog».  Sex  vec- 
kor senare  är  uppfattningen  en  annan: 

»Här  är  nu  skarp  vinter,  och  du  skulle  se  Verner  och  mig 
promenera  i  snön,  han  med  en  kort  kavaj,  damasker,  enorma 
vinterpälskuskhandskar  —  lik  en  postillon  de  Longjumeau  med 
sina  långa  ben,  och  jag  i  pälsmössa  och  skinnkrage  över  mina 
angripna  axlar,  stora  engelska  sportvantar  och  blå  konserver  för 
ögonen  —  det  är  ett  par,  värt  att  utställas.  För  övrigt  är  mitt 
samliv  med  honom  min  egentliga  glädje  här  i  Davos.  Som  du 
kanske  hört  av  mitt  brev  till  Tosse,  är  jag  rysligt  förtjust  i  ho- 
nom, både  människan  och  författaren,  om  man  på  gammalmodigt 
vis  skulle  skilja  en  poet  i  två  hälfter.  Vi  komma  utmärkt  bra 
överens,  han  och  jag,  och  om  jag  också  skämtar  med  honom 
ibland,  är  jag  i  själ  och  hjärta  hans  ödmjuka  beundrare,  som 
är  imponerad  av  hans  sinnes  friskhet,  den  klassiska  och  geniala 
tusch,  med  vilken  han  rör  vid  alla  sina  motiv.  Vänta  blott  på 
hans  nästa  bok  —  det  blir  något  märkvärdigt  fyllt  med  fantasi 
som  en  verklig  renässansbok,  omöjlig  att  rubricera  —  och  rikt 
och  överskummande.  Just  vad  man  längtar  efter;  jag  åtminstone 
börjar  känna  allt  större  leda  vid  vardagslitteraturen  vare  sig  i 
Björnsonska  eller  fru  Edgrenska  former.» 

Det  är  väl  knappast  för  mycket  sagt,  att  Levertin  i  Heiden- 


102 


OSCAR   LE V ERT  IN 


stam  åter  erhöll  det  yttre  stöd  han  saknat  efter  hustruns  bort- 
gång; han  fick  en  varelse,  till  vilken  han  med  beundran  och 
kärlek  helt  kunde  sluta  sig.  Det  fanns  alltid  ett  svärmiskt  ro- 
mantiskt .drag  i  Levertins  vänskap.  Ett  brev,  som  Levertin 
skrivit  i  juli  1902,  då  han  skulle  undergå  en  operation  och  då 
han  tänkte  sig  möjligheten  av  en  olycklig  utgång,  visar  med 
vilken  värme  han  omfattade  vännen:  »Tack  för  allt.  Du  vet 
att  jag  hållit  av  dig  mer  än  jag  någonsin  tillstått  och  .  .  .  bestän- 
digt —  och  det  är  ju  huvudsaken  —  åtminstone  för  mig.  'Den 
jag  älskar,  älskar  jag  ändock.'  Tack!  Utan  dig  hade  jag  kanske 
aldrig  funnit  min  rätta  stig,  så  anspråkslös  den  varit,  och  du 
hänger  innerligast  samman  med  mina  lyckligaste  år.» 

Levertin  hade  snart  vunnits  för  Heidenstams  reformplaner. 
Den  första  litterära  frukten  av  deras  vänskap  blev  det  lilla  skäm- 
tet Pepitas  bröllop,  som  trots  all  hänsynsfullhet  föranledde  en 
brytning  mellan  Gustaf  af  Geijerstam  och  Levertin.  Deras  forna 
vänskapsförhållande  blev  aldrig  fullt  återställt. 

Det  var  hustruns  död  och  vänskapen  med  Heidenstam,  som 
blevo  de  väckelser,  vilka  blottade  oanade  krafter  och  nya  käll- 
språng i  hans  själ.  Först  nu  får  hans  lyrik  sin  säregna  och 
djupa  klang. 

Efter  hemkomsten  från  Davos  1 891  utgav  han  novellen  Li- 
vets fiender,  som  mottogs  välvilligt  av  kritiken  men  i  hans  pro- 
duktion hör  till  de  böcker,  som  äro  intressantare  för  belysningen 
av  hans  utveckling  än  genom  sina  inneboende  förtjänster.  Le- 
gender och  visor,  som  utkommo  samma  år  och  möttes  rätt  matt 
av  kritiken,  beteckna  däremot  genombrottet  i  hans  diktning. 
Levertin  kom  plötsligt  på  modet.  Den  unge  skalden  och  änke- 
mannen uppvaktades  flitigt  med  brev  och  blommor  av  unga 
damer.  Det  var  nu,  som  han  utvecklade  sig  till  den  mondäne 
världsmannen,  som  lade  an  på  yttre  elegans  och  annan  fransk 
förfining  och  som  ledigt  rörde  sig  i  de  Stockholmska  salongerna. 
Heidenstam  har  oförargligt  skämtat  med  denna  sida  av  hans 
väsen  i  sin  lustiga  karrikatyr  över  resan  till  Ithaka.  Sam- 
tidigt avslutades  hans  Uppsalatid,  och  han  blev  1893  docent 
vid  Stockholms  högskola.     1899  blev  han  professor,  sedan  en 


OSCAR  LEVERTIN 


donation  för  detta  ändamål  ställts  till  högskolans  förfogande. 
Strax  förut  hade  »Svenska  Dagbladet»  grundats,  och  från  och 
med  1897  började  han  i  denna  tidning  sin  betydelsefulla  verk- 
samhet som  kritiker.  Ar  1899  ingick  han  nytt  äktenskap  med 
Ebba  Mesterton  och  företog  en  bröllopsresa  till  norra  Italien, 
vars  skönhetsvärld  han  alltid  älskade. 


II. 

Den  första  bild  man  får  av  Levertin  är  av  en  något  förläst  och 
sjukligt  sensibel  gosse,  en  drömmare,  lutad  över  faderns  gravyr- 
samlingar och  böckernas  blad,  mättande  sin  fantasi  med  klas- 
sisk svensk  poesi  och  omedvetet  insupande  flydda  tiders  romantik. 
I  denna  konstens  och  böckernas  värld  fylldes  han  av  vördnad 
för  skalden  och  geniet.  Med  vilken  komisk  indignation  vänder 
han  sig  icke  i  ett  av  sina  första  skolpojksalster  mot  den  typ 
av  gymnasist,  som  icke  vet,  när  Tegnér  dog:  »Gud  förlåte 
mig,  men  förr  ser  jag  någon  stjäla  silvergafflar  än  vara  okun- 
nig om  något  sådant». 

Så  bryter  under  hans  senare  uppväxtår  åttiotalet  in  med  sin 
hårda  realism  och  sin  revolt  mot  de  klassiska  traditionerna. 
Under  trycket  av  tidsriktningen  försöker  han  sig  som  verklig- 
hetsskildrare. För  Levertin  bliva  dessa  första  år  av  hans  för- 
fattarskap en  nyttig  skola  men  knappast  mera.  Han  saknade 
nämligen  skarpare  öga  för  den  verklighet,  han  ville  återgiva. 
Man  har  ofta  kritiserat  och  gjort  sig  lustig  över  hans  fantas- 
tiska bilder  och  liknelser  ur  växt-  och  djurvärlden,  t.  ex.  den 
typiska  strofen: 


io4 


OSCAR  LEVERTIN 


Som  blad  från  narcissernas  vårtrötta  blom 

i  skymningen  dala  mot  trädgårdens  sändning  .  .  . 

Hans  blick  kunde  vara  skarp  nog,  men  den  var  alltid  vänd 
inåt.  Han  var  en  aristokrat  och  en  skönhetsälskare  och  med 
sin  exklusivt  estetiska  och  historiska  läggning  saknade  han 
djupare  förståelse  av  de  samhällsproblem  och  de  praktiska  re- 
formkrav, som  i  övervägande  grad  utgjorde  denna  litteraturs 
kärna.  Av  de  naturalistiska  författarna  kände  han  sig  karak- 
täristiskt nog  dragen  till  romantiskt  och  dekadent  färgade  stil- 
konstnärer och  psykologer  som  Flaubert,  J.  P.  Jacobsen  och 
Herman  Bang.  Hans  djupaste  samhörighet  med  åttiotalet  låg 
i  hans  frisinnade  och  positivistiska  världsåskådning,  och  denna 
följde  honom  in  i  hans  nya  skede. 

Det  blev  av  den  största  betydelse  för  Levertins  utveckling, 
att  han  fortsatte  sin  akademiska  bana  och  fördjupade  sig  i 
litteratur-  och  konsthistoriska  studier.  Som  vetenskapsman  har 
han  utgivit  arbeten  av  högt  värde,  men  den  rena  forskningen 
blev  dock  aldrig  hans  egentliga  fält.  Hans  lärda  mödor  böra 
framför  allt  betraktas  som  den  rika  jordmån,  varur  hans  lyrik 
och  hans  kritik  organiskt  framvuxo  som  blomman  av  hans 
författarskap.  Utan  denna  breda  grundval  av  historiska  studier, 
på  vilken  hans  mångsidiga  bildning  vilade,  skulle  hans  kritik 
icke  vunnit  den  storhet  och  säkerhet  i  linjerna,  som  den  nu  i 
sina  bästa  ögonblick  äger.  Och  även  Levertins  diktning  är  en 
förfinad  kulturplanta  med  djupa  rötter  i  hans  humanistiska  bild- 
ning. Den  har  sugit  sin  mesta  näring  ur  hans  sysslande  med 
förgångna  tiders  tankar  och  gestalter.  Den  är  alexandrinsk  till 
hela  sin  anda.  Levertin  älskar  att  i  sin  poesi  fånga  legendernas 
drömbilder,  att  frammana  historiens  och  konstens  mest  omstrå- 
lade  motiv  och  gestalter.  Men  han  berättar  aldrig,  han  endast 
anknyter  sina  egna  stämningar  till  dessa  bilder.  Hans  poesi  ut- 
strålar en  mystisk  och  suggestiv  trollmakt.  Några  korta  rader, 
ett  namn,  en  bild,  en  färg  kunna  ge  en  stämningsrikedom,  som 
når  långt  utöver  ordens  verkliga  innebörd.  Redan  i  denna 
mening  kan  Levertins  poesi  benämnas  symbolistisk. 


OSCAR  LEVERTIN 


Man  kan  se,  hur  detta  en  smula  preciösa  maner  gått  honom 
i  blodet,  när  han  under  sin  första  utrikesvistelse  karaktäriserar 
sin  blivande  hustru  med  orden,  att  hon  såg  ut  som  en  Durers 
madonna,  som  av  misstag  fått  sin  mun  från  en  bacchant  av 
Rubens.  Han  strävar  i  språk  och  bildval  efter  det  raffinerade, 
det  exotiskt  färgstarka  och  doftrika.  Ingen  svensk  skald  har 
som  Levertin  återgett  poesien,  som  strömmar  från  gammalt 
pergament  och  gamla  gravyrer,  från  antikt  porslin  och  sjutton- 
hundratalets vattrade  sidentyger.  Det  är  med  dessa  konstnär- 
liga verkningsmedel  och  denna  varma  kolorit,  som  han  återupp- 
väckt rococons  fjärilslätta  och  ömma  yra  eller  skapat  medeltida 
bilder  av  naiv  andakt  och  rökelsedoftande  sensualism. 

Levertins  egenskap  av  lärd  skald  har  emellertid  snarare 
understrukit  än  minskat  hans  originalitet.  Det  är  hans  eget 
pulserande  och  hetsigt  oroliga  blod,  som  ger  dessa  visioner  och 
stämningar  deras  säregna  charm.  Han  hade  temperament  nog 
att  endast  låta  detta  kulturella  och  historiska  underlag  bli  den 
konstnärliga  klangbottnen  för  hans  dikt.  Hans  styrka  låg  icke 
i  den  fritt  skapande  fantasien.  Liksom  vinrankan  slingrar  sig 
kring  trädstammen  för  att  kunna  bära  sina  tunga  och  yppiga 
klasar,  hade  hans  fantasi  behov  av  ett  yttre  stöd,  liksom  han 
i  livet  med  sin  kvinnliga  känslighet  och  vekhet  alltid  hade  av 
nöden  en  vän,  en  rådgivare,  en  älskad  kvinna,  vid  vars  sida 
han  kunde  känna  tryggheten  att  vandra.  En  dylik  roll  spelade 
först  i  någon  mån  Gustaf  av  Geijerstam,  sedan  i  långt  högre 
grad  Verner  von  Heidenstam.  Schiick  var  hans  lärofader  och 
vägledare  på  den  vetenskapliga  banan.  Men  framför  allt  fann 
han  detta  stöd  och  denna  livgivande  kraft  hos  sin  första  hustru. 
Hela  sitt  hjärtas  lidelse  och  ömhet  koncentrerade  han  på  henne. 
Och  även  efter  hennes  död  blev  hon  länge  hans  Beatrice,  hans 
musa,  vars  översvinnliga  gestalt  speglas  i  hans  dikt. 

Det  djupast  originala  i  Levertins  poesi  har  sin  rot  i  hans 
orientaliska  härstamning  och  temperament.  Det  var  spänningen 
mellan  det  österländska  och  det  västerländska  i  hans  väsen, 
som  gav  hans  dikt  dess  flykt  och  visionära  kraft.  Hans  ord 
kunna  glöda  som  mystiska  ädelstenar  och  dofta  av  Orientens 


io6 


OSCAR  LEVERTIN 


tunga  vällukter.  Känslan  stegrar  sig  från  djup  världsvånda  och 
äkta  mystisk-orientalisk  asketism  till  ett  lidelsefullt  livsbegärande. 
En  ökenhet  sensualism  har  förmält  sig  med  en  nordiskt  Hamlet- 
artad  tvivelsjuka,  det  är  dödens  bitterhet  och  livets  lust  glidande 
förbi  i  patetisk  famning.  Han  har  själv  karaktäriserat  sin  sång, 
då  han  säger: 

min  dikt  är  svart  med  purpurröda  sömmar. 

Men  dessa  skarpa  motsättningar  tränga  sig  icke  fram  i  hans 
dikt  med  "brutal  häftighet.  Den  Levertinska  lyrikens  ton  är 
alltid  vek  och  drömmande.  Hur  bjärt  och  tydligt  än  detaljerna 
lysa,  lyftes  dikten  bort  från  verkligheten,  lever  den  liksom  i  en 
annan  sfär  utanför  tiden  och  rummet. 

Redan  tidigt  har  det  säkerligen  stått  klart  för  honom,  att 
det  fanns  en  väsensskiljaktighet  mellan  honom  och  det  nordiskt 
tunga  och  kyliga  folket  i  Nifelhem,  som  han  besjunger: 

Aret  runt  ha  de  vinter  och  köld, 
snö  att  vulkaner  kyla, 
men  med  frostens  och  isens  sköld 
ändock  de  sinnet  skyla. 

Hans  skarpt  markerade  judiska  typ  och  rasmärkthet  ställde 
honom  kanske  redan  under  skolåren  en  smula  vid  sidan  om 
kamraterna  och  bidrogo  säkerligen,  jämte  ungdomsårens  sjuk- 
lighet, att  utveckla  det  drag  av  främlingsskap,  av  hemlöshet, 
som  blev  så  utmärkande  för  hela  hans  psyke.  Mitt  i  vardags- 
livets larm,  mitt  i  kretsen  av  vänner,  kunde  Oscar  Levertins 
väsen  liksom  glida  bort  och  hans  blick  söka  hän  mot  något 
främmande  och  okänt. 

En  av  de  vackraste  sidorna  i  Levertins  karaktär  var  just 
hans  djupa  samhörighetskänsla  med  sitt  folk,  hans  levande  för- 
ståelse av  den  hatets  och  föraktets  börda,  som  smärtat  och 
tyngt  det  under  sekler.  Han  var  en  beundrare  av  Goldschmidts 
»En  Jode»,  och  själv  hade  han  planer  att  skriva  en  dylik  judisk 
roman.    Det  var  åt  de  judiska  motiven,  han  först  mäktade  ge 


OSCAR  LEVERTIN 


en  fulländat  konstnärlig  form,  som  i  den  vackra  dikten,  vilken 
börjar:  »Vi  judar,  vi  vänta  Messias  —  genom  årenas  skiftande 
ve»,  eller  På  judiska  kyrkogården  i  Prag  med  sitt  stolta  och 
bittra  vemod: 

Lägg  icke  blommor,  band  och  fransar 
på  vården  över  deras  ben, 
ej  livet  gav  dem  gröna  kransar 
men  sten.    På  vårdarne  lägg  sten! 

Men  i  Levertins  eget  väsen  fanns  intet  av  hat  eller  gammal- 
judisk bitterhet  mot  förtryckarna.  Han  stod  det  västerländska 
alltför  nära,  han  var  genomsyrad  av  kristligt  humanitära  tankar 
och  stämningar  och  var,  som  han  själv  säger,  en  orolig  bland- 
ning av  mosaism,  nasareism  och  ateism.  Vi  komma  kanske 
aldrig  Levertin  själv  så  nära  som  i  Kalonymos'  gestalt  i  den 
utomordentligt  vackra  novellen  av  samma  namn.  Kalonymos, 
som  modern  fostrat  till  redskap  åt  hatet  och  hämnden,  blir  i 
stället  ett  slags  judisk  apostel,  som  ägnar  hela  sitt  liv  åt  att 
resa  från  församling  till  församling  för  att  predika  kärlekens 
och  försoningens  lära.  Icke  penningar,  icke  ära,  icke  ens  kär- 
leken kan  binda  honom  och  hålla  honom  kvar.  Han  är  dröm- 
maren, vars  tankar  aldrig  kunna  helt  haka  sig  fast  vid  nuet, 
resenären,  som  alltid  längtar  till  uppbrottet.  I  sitt  drömfyllda 
väsen,  sin  idealitet  och  sitt  oroliga  Ahasveruslynne  speglar  han 
tydligt  Levertins  egen  själ. 

I  vissa  allmänna  drag  erinrar  Levertins  lyrik  om  nyroman- 
tikens. Liksom  denna  är  den  fylld  av  stark  oändlighetstrånad, 
av  en  översinnlig  längtan,  som  kanske  i  Levertins  diktning  fått 
sitt  mest  gripande  uttryck  i  sången  om  »Ithaka»,  den  drömda 
och  solbelysta  ön  i  havet,  där  »fruktträdsvalven  evigt  lysa  vitt 
och  dyningarne  dö».  I  den  ofta  legendartade  formen  har  även 
Levertins  dikt  vissa  anknytningar  till  nyromantiken.  En  del 
egendomligheter  i  diktionen  visa  måhända  hän  till  Atterbom. 
Av  alla  svenska  skalder  är  dock  Levertin,  såsom  ofta  påpekats, 
närmast  besläktad  med  Stagnelius,  vars  lidelsefulla  glöd  och 
slitning  mellan   dödsberusning  och  livsbegär,  mellan  asketism 


io8 


OSCAR  LEVERTIN 


och  sensualitet  ha  samklang  med  Levertins  eget  temperament. 
Men  Stagnelius  var  en  fysiologiskt  långt  mer  brusten  natur, 
hans  dikt  har  ett  annat  djup,  och  hans  spekulativa  lyrik  och 
metafysiska  grubbel  stodo  Levertin  helt  fjärran. 

För  att  karaktärisera  Levertins  diktning  i  motsats  till  ny- 
romantikens använder  Fredrik  Vetterlund  uttrycket  »naturalis- 
tisk romantik».  Säkert  är,  att  Levertin,  liksom  sekelskiftets 
diktare  i  allmänhet  och  i  alla  land,  tagit  starka  intryck  av 
naturalismen.  De  hade  alla  tvingats  att  stå  ansikte  mot  ansikte 
med  verkligheten  på  ett  helt  annat  sätt  än  skalderna  från  sek- 
lets början.  Själva  framställningssättet  har  biivit  mindre  ab- 
strakt. Om  också  sedda  med  fantasiens  ögon  äro  Levertins  be- 
skrivningar långt  skarpare  uppfattade  och  återgivna  än  t.  ex. 
Atterboms,  och  med  långt  mer  nyanserade  och  målande  de- 
taljer. 

Även  den  världsåskådning,  som  genomströmmar  Levertins 
dikt,  är  en  helt  annan  än  nyromantikernas.  De  omfattade  guds- 
begreppet och  själens  odödlighet,  medan  Levertin  är  posi- 
tivist. Han  hyllade  Lucretius'  mekaniska  atomlära,  men  hade 
styrka  nog  att  fylla  den  med  personlig  lidelse  och  poetisk  glöd. 
Den  diktens  höghetskänsla,  som  hos  nyromantikerna  vilade  på 
jagets  odödlighet,  fanns  även  hos  Levertin,  men  bottnade  i 
den  helt  motsatta  tron  om  jagets  uppsugande  i  alltet  och 
den  eviga  förgängelsen.  Levertin  var  religiös  utan  religion  och 
även  därutinnan  en  exponent  för  hela  själsriktningen  vid  sekel- 
skiftet. Inför  rymdens  lagbundna  oändlighet  kunde  han  förnimma 
den  religiösa  känslan  av  ett  ödmjukt  uppgående  i  något  större. 
Betecknande  för  såväl  hans  världsåskådning  som  hans  stilkonst 
äro  slutraderna  i  den  storslagna  Lucretius-essayn : 

»Ack,  ett  vill  jag  önska  mig  själv,  att  kunna  bära  mina 
tankar,  att  aldrig  förväxla  mig  och  världen,  min  glädje  och  sorg 
med  dess  ordning  eller  tro,  att  naturen  för  min  räkning  eller 
någons  räkning  skall  stifta  en  undantagslag.  Det  är  ledsamt 
att  av  våra  drömmar  så  få  slå  rot  och  ännu  färre  gå  i  frukt, 
ledsamt  att  allt  det  hårda  måste  komma:  vinterfrosten,  de  grå 
håren,   besvikenheten  och  förblödningen  —  dura  lex  sed  lex.» 


OSCAR  LEVERTIN 


I09 


»Så  låt  mig  då  iden  klara  natten  genomtränga  min  förgängelse 
och  själv  mäta  min  värld  och  lära  känna  min  plats,  som  den 
tomt  och  det  hus,  som  jag  bebor.  När  gryningen  åter  kom- 
mer, vinden  begynner  spela,  fåglarna  sjunga  och  barnen  leka, 
då  vet  jag,  att  jag  skall  ängslas  med  gräs  och  blad,  att  livets 
oro  också  skall  komma  över  mig  med  oemotståndlig  längtan 
och  dunkelt  hopp,  men  låt  mig  i  natt  i  denna  djupa  stillhet 
inför  hav  och  stjärnor  söka  pejla  hela  djupet  av  det  ensamt 
heliga  och  oförytterliga,  vi  kalla  lag.» 

Levertins  pessimism  bör  även  ses  mot  bakgrunden  av  den 
allmänna  strömning  av  världsleda,  som  pressar  sig  fram  genom 
adertonhundratalets  senare  hälft,  och  vilken  jag  redan  tidigare 
berört.  Som  utbildad  världsförklaring  föreligger  den  ju  redan 
hos  Schopenhauer.  Levertin  mötte  den  i  Hartmanns  filosofi,  i 
Renans  skepticism,  i  Bourgets  romaner  och  mången  annorstädes. 
Denna  pessimism  utgör  också  grundvalen  för  den  franska  deka- 
dentpoesien,  som  älskade  att  frammana  makabra  stämningar 
och  fråssa  i  förgängelsens  fenomen.  Då  Levertin  i  dikten  »Lycka» 
talar  om  en  kåre,  som  kylde  hans  kindben,  »mild  som  en  tvin- 
sjuk  systers  avtärda  händer»,  och  om  upplösningsslummern,  som 
sluter  hans  varelse  i  »förintelsens  blida,  barmhärtiga  sköte»,  så 
är  detta  begrepp  och  uttryck,  vilka  direkt  eller  indirekt  gå  till- 
baka till  denna  skaldekrets.  »Lycka»  är  en  av  Levertins  tidi- 
gaste dikter,  och  dess  osäkra  och  något  krystade  form  tyder 
redan  den  på  litterär  inspiration. 

Ett  annat  tema  från  fransk  dekadentpoesi,  som  går  igen  i 
Levertins  diktning,  är  kärlekens  förbannelse,  den  grymma  lag, 
som  bjuder  att  hjärta  dras  mot  hjärta,  man  till  kvinna,  för  att 
åter  i  smärta  vändas  från  varandra.  Ett  mannens  och  kvinnans 
harmoniska  sammansmältande  till  själ  och  sinnen  är  blott  en 
illusion  —  »även  på  samma  örongått  hjärtana  bli  eremiter». 
Vi  ha  sett,  hur  även  Heidenstam  sysslade  med  liknande  erotiska 
problem.  Men  medan  hos  Levertin  liksom  hos  fransmännen 
under  denna  erotiska  pessimism  döljer  sig  en  poetisk  kvinno- 
dyrkan, är  den  hos  Heidenstam  parad  med  ett  visst  kärvt 
kvinnoförakt. 


I  I  o 


OSCAR  LEVERTIN 


Levertins  område  som  skald  är  starkt  begränsat,  men  där- 
inom  har  han  nått  mycket  högt.  Genom  sin  sydländska  sär- 
prägel är  han  enastående  i  svensk  litteratur.  Hans  poesi  är 
icke  den  troskyldigt  blå  blomman,  den  är  en  långt  mer  exotisk 
växt,  snarare  en  praktfullt  skimrande  orkidé. 


III. 

Vad  Levertin  skrev  under  sitt  första  skede  är  ännu  icke 
konstnärligt  moget.  Han  har  ännu  icke  funnit  sig  själv  och  sin 
egen  väg.  Det  fanns  ju  också  i  viss  mån  en  motsats  mellan 
hans  lynne  och  uppfattningssätt  och  dagens  härskande  estetiska 
ideal.  Under  dessa  ungdomsår  har  Levertin  helt  naturligt  med 
en  viss  osäkerhet  känt  sig  dragen  åt  många  håll.  Han  älskade 
Kiellands  franska  elegans.  Strindbergs  eld  och  hans  djärva 
anlopp  mot  samhällsbarrikaderna  imponerade  i  hög  grad  på  den 
unge  Levertin.  Han  var  en  stor  beundrare  av  den  allt  för  tidigt 
bortgångne  Kristian  Elster;  däremot  har  knappast  Ibsens  mörka 
pliktlära  eller  Björnson  med  sin  folklighet  och  sin  dogmatiska 
predikogåva  i  djupare  mån  berört  honom.  Flauberts  »La  ten- 
tation  de  Saint  Antoine»  prisar  han  som  ett  av  seklets  mäster- 
verk; Maupassant  och  framför  allt  Goncourtarna  hava  säkerligen 
varit  av  stor  betydelse  för  hans  egen  utveckling.  Även  Heine 
och  Drachmann  hörde  till  hans  ungdoms  älsklingsläsning. 

Men  den  förste  författare,  som  verkligen  förmådde  väcka 
djupa  och  samklingande  toner  i  hans  egen  själ,  var  utan  tvivel 
Jacobsen.  Redan  häri  ligger  ett  varsel  om  Levertins  senare 
utveckling.  Det  var  icke  en  kraftnatur  som  Strindberg,  icke  de 
socialt  upptagna  författarna,  som  gripa  honom  starkast,  utan  en 
naturalistisk  drömmare  och  psykolog  som  J.  P.  Jacobsen.  Dennes 
av  döden  överskuggade  och  positivistiskt  genomsyrade  tankeliv, 
hans  hektiska  sensualism  och  färgprakt,  hans  hemlighetsfulla 
dragning  till  dödens  och  förgängelsens  mysterium  —  allt  väckte 


OSCAR  LEVERT1N 


III 


ett  eko  i  Levertins  egen  känslovärld.  Söderhjelm  har  fint  på- 
visat likheten  mellan  Levertins  »Sömnens  slott»,  en  av  hans 
tidigaste  dikter,  och  Jacobsens  »0nskerne»,  Under  hans  senare 
utbildningstid  har  även  ett  starkt  inslag  av  fransk  lyrik  gjort 
sig  gällande.  Mer  än  en  gång  kommer  man  vid  Levertins 
behandling  av  vissa  medeltidsstämningar  att  tänka  på  en  fransk 
diktare  som  Rodenbach  (t.  ex.  i  »Drömda  städer»).  Omöjligt 
är  det  icke,  att  han  i  sin  versteknik  låtit  sig  påverkas  av  fransk 
stavelseräkning. 

Av  äldre  svenska  författare  finner  man  endast  obetydliga 
spår.  Jag  har  ovan  berört  Atterbom  och  Stagnelius.  Tydligast 
framträder  inflytandet  från  Snoilsky,  som  Levertin  länge  under 
yngre  år  hade  som  mönster. 

Dessa  olika  påverkningar  och  många  andra  låta  emellertid 
endast  bestämt  påvisa  sig  i  hans  ungdomsdiktning;  sedan  äro 
de  i  varje  fall  endast  synbara  för  mikroskopisk  analys. 

Fullt  skönjbar  även  i  Levertins  senare  lyrik  är  däremot  ett 
annat  inflytande,  som  är  av  långt  mer  ingripande  art  och  som 
blivit  av  bestämmande  betydelse  för  hela  hans  diktnings  gestalt- 
ning, nämligen  impulserna  från  den  s.  k.  praerafaelitiska  skolan, 
från  Rossettis  och  Swinburnes  diktning.  Dessa  engelska  poeter 
äro  liksom  Levertin  förfinade  kulturskalder,  vilka  inspirerat  sig 
ur  medeltidens  och  renässansens  diktvärld.  Genom  deras  poesi 
skimrar  en  ny  på  en  gång  drömrikare  och  mera  intimt  realistisk 
uppfattning  av  dessa  kulturepoker  än  i  den  äldre  romantikens 
liknande  försök.  Seklets  historiska  forskningsarbete  hade  lagt 
grunden  till  en  mer  inträngande  förståelse  och  kännedom  om 
dessa  tiders  litterära  dokument.  Swinburne  ansluter  ofta  direkt 
till  fransk  balladform.  Särskilt  Rossetti  är  helt  fylld  av  den 
strålande  och  högspända  poesien  hos  Dante,  vars  »Vita  Nuova» 
han  översatte.  Vilken  betydelse  Dantes  »Comedia»  och  sär- 
skilt hans  »Vita  Nuova»  haft  för  Levertins  egen  diktning,  fram- 
går redan  av  den  ballad  »Beatrice»,  som  inleder  »Legender 
och  Visor»,  eller  av  hans  avsked  med  sitt  ungdomsliv  i  andra 
samlingens  inledningsdikt.  Den  senare  är  tydligen  inspirerad 
av  första  sången  i  Comedien,  där  Dante  på  mitten  av  sin  lev- 


112 


OSCAR  LEVERTIN 


nadsbana  står  vid  skiljovägen  till  ett  nytt  och  högre  liv,  i  det 
han  samtidigt  allegoriskt  karaktäriserar  sin  förflutna  ungdoms 
frestelser  och  förirringar.  Levertin  har  i  »Diktare  och  dröm- 
mare» skrivit  en  vacker  och  fint  inträngande  essay  över  »Vita 
Nuova»  och  Dantes  ungdomsutveckling.  Såväl  genom  tempera- 
ment som  studier  hade  Levertin  stora  förutsättningar  att  förstå 
denna  art  av  på  en  gång  naiv  och  raffinerad  erotik.  Överallt 
i  Levertins  lyrik  kan  man  förnimma  denna  praerafaelitiska  ton 
utan  att  man  därför  kan  tala  om  en  direkt  imitation.  Hans  och 
deras  själs  strängar  voro  liksom  stämda  i  samma  tonart,  och 
han  behövde  blott  ett  ögonblick  lyssna  till  melodien  i  deras 
sång,  för  att  den  skulle  ge  en  rik  återklang  i  hans  eget  inre. 
Liksom  Swinburne  söker  Levertin  att  sprida  något  visst  över- 
jordiskt besjälat  över  sina  ämnen.  Båda  älska  de  skarpa  mot- 
satserna och  de  praktfulla  epiteten.  Det  gnistrar  i  deras  lyrik 
från  hemlighetsfullt  skimrande  ädelstenar,  det  finns  hos  bägge 
en  hel  poetisk  örtagård  av  rosor,  jasminer  och  syrener.  Hos 
praerafaeliterna  liksom  hos  Levertin,  särskilt  i  hans  tidigare 
diktning,  möter  oss  denna  eteriska  och  vårligt  ljuva  kvinno- 
gestalt, symboliskt  inramad  av  vita  äppelblom  eller  vita  liljor. 
Ett  av  riktningen  ofta  använt  konstnärligt  uttrycksmedel  är  alle- 
gorien, genomförd  i  äkta  medeltidsstil  och  sådan  den  ännu  fort- 
levde hos  Edmund  Spenser,  en  av  praerafaeliternas  mönster. 
Levertin  har  också  mycket  verkningsfullt  använt  sig  av  allegorier 
som  i  »Kristi  stridsmän»,  »En  gammal  nyårsvisa»  m.  fl.  Sällan 
anslår  Levertin  den  skandinaviska  folkvisetonen;  han  ansluter 
hellre  till  den  lärda,  franska  balladformen. 

Redan  omkring  1885  har  Levertin  skrivit  dikter,  där  han 
nått  fram  till  en  konstnärlig  och  personlig  form;  men  det  är 
hustruns  bortgång,  som  gör  Levertin  till  verklig  skald.  Sak- 
naden efter  den  döda  ger  den  första  diktsamlingen  dess  egen- 
domligt patetiska  och  översvinnliga  karaktär,  och  ännu  i  den 
andra  samlingen  dallrar  denna  ton  som  ett  smärtfyllt  eko.  Den 
älskade  frammanas  i  inledningssången  till  »Legender  och  visor» 
som  hans  Beatrice,  vilken  vandrar  mellan  lustgårdens  blå  cypres- 
ser, medan  han  själv  dväljes  i  en  värld,  »där  tunga  nattens 


OSCAR  LEVERTIN 


skuggor  dala».  Hennes  är  allt,  som  är  evigt  i  hans  levnad, 
allt  vingat,  som  han  tänkt,  var  solig  syn,  som  strömmat  igenom 
hans  sinne.  Det  är  hon,  som  skänkt  honom  alla  de  saknadens 
och  längtans  drömmar,  som  han  i  skymningen  väver  samman 
till  sånger.  Till  henne  är  också  inledningssången  till  »Nya 
dikter»,  där  han  vid  sin  ungdoms  slut  tar  ett  sista  avsked  med 
sin  döda  ungdoms  drottning.  Och  runt  ikring  i  dessa  diktsam- 
lingar skymtar  hennes  spröda  och  förklarade  gestalt  som  i 
sången  om  hans  barndoms  älskade,  den  vita  »Viviane»  eller  i 
»Vår»,  där  hon  står,  just  som  han  minnes  henne  i  hennes  livs 
blomma,  innan  hon  bröts.  Han  ser  henne  som  Petrarca  såg 
Laura:  »en  vit  gestalt  i  vita  fruktträds  mitt»: 

Men  hon,  som  vit  i  vårens  blomvalv  stod, 
hon  ägt  en  gång  var  droppe  av  mitt  blod, 
behärskande  med  ljuv  despotisk  makt 
min  tankes  rytmer  och  mitt  hjärtas  takt. 
Och  än  det  minnets  njugga  fattigrest, 
som  ensamt  jag  har  kvar  av  livets  fest, 
är  blott  en  svag  och  kvällsblid  återglans 
från  soln,  som  dött  bak  hennes  ögonfrans. 

Vid  sidan  om  dessa  skära  syner  av  den  älskade,  omstrålad 
av  paradisets  pärlemorskimrande  ljus,  finnas  andra,  där  sorgen 
slagit  över  i  mörk  och  dyster  ruelse.  Han  kämpar  mot  synden 
och  lidelsen,  mot  alla  tankar  sjuka  och  vilda,  som  fresta  honom 
i  natt  och  ensamhet.  Han  längtar  efter  svalka  och  glömska: 
»Förbarma  dig  mörker,  nådrika  moder»  (Pieta).  Hans  tankar 
äro  tunga,  hans  lemmar  trötta,  han  är  led  vid  livet,  som  bräddat 
var  dryck  med  bitter  råga,  led  vid  kyssar  och  ras,  och  framför 
honom  ligger  ändlös  den  mörknande  vägen  hem  (Monika)'. 

Längtan  och  lycka,  all  jordisk  lystnad 
larmat  sig  äntligt  till  döds  i  mitt  kött; 
nu  vill  jag  hem,  vill  ställa  i  tystnad 
palln  vid  din  bänk  och  vila  mig  trött, 
medan  ur  askan  av  höstkvällens  vind 
röken  drivs  kvalmig  hän  mot  min  kind. 


8  —  19140.    Jt  Mortensen. 


ii4 


OSCAR  LEVERTIN 


Den  medeltida  omklädnaden  är  utmärkande  för  en  hel  grupp 
dikter,  legender  och  drömsyner  med  något  av  den  exotiska 
charmen  hos  fjärran  tiders  och  fjärran  länders  poesi.  Det  berät- 
tande draget  saknas  nästan  fullständigt.  Det  medeltidsaktiga 
ligger  i  själva  anslaget  och  verkar  stundom  nästan  som  ett 
ackompanjemang.  Legenden  blir  ofta  endast  en  symbol,  en 
beslöjning,  bakom  vilken  hans  eget  känsloliv  strömmar  starkt 
och  rött,  liksom  blodet  skimrar  igenom  en  tunn  och  vit  hy. 
Det  är  genom  detta  konstnärliga  verkningsmedel,  som  han  når 
den  obestämda  och  visionära  drömstämningen  i  sin  dikt.  Mane- 
ret framträder  typiskt  i  Florez  och  Blanzeflor.  Det,  som  ger 
denna  medeltidsballad  dess  säregna  poetiska  skönhet,  är  åter- 
skenet av  hans  egen  korta  och  förlorade  lycka. 

Med  vilket  mästerskap  han  anslår  denna  legendstämning 
framträder  särskilt  i  En  gammal  nyårsvisa  om  hur  Staffan  stalle- 
dräng i  den  klara  nyårsnatten  vattnar  sina  fålar,  från  älskogs 
unga  hingst  till  dödens  isgrå  skimmel.  Här  är  den  enkla  medel- 
tidsaktiga vistonen  utomordentligt  väl  träffad,  på  samma  gång 
dikten  gömmer  den  djupa  och  modärna  symboliken. 

Nära  denna  grupp  stå  också  de  mycket  karaktäristiska  dik- 
ter, där  Levertin  liksom  sä  ofta  Rossetti  inspirerat  sig  av  gamla 
målningar.  Han  kan  i  dessa  poem  anslå  en  nästan  Memlings- 
artad  naivitet  som  i  Den  heliga  familjen.  Det  är  en  av  de 
första  sommardagarna.  Josef  har  slumrat  in  vid  sin  hyvelbänk, 
Maria  sitter  vitklädd  på  en  pall  vid  fönstret  och  drömmer,  under 
det  att  Jesusbarnet  leker  på  hennes  knä. 

En  av  Levertins  vackraste  dikter  i  detta  manér  av  gam- 
mal målning,  som  han  så  gärna  och  så  ofta  använder,  är  En 
gammal  pingstvisa,  ett  stycke  i  bröderna  var  Eycks  stil,  skil- 
drande en  grupp  av  änglar,  som  på  sina  olika  instrument  spela 
en  pingsthymn : 

Som  en  ring  av  smyckade  brudar 
kring  Cecilias  orgel  de  stå 
med  vita  och  veckiga  skrudar, 
som  bölja  från  skuldra  till  tå. 


OSCAR  LEVERTIN 


De  stå  likt  ett  led  av  liljor, 
som  kalkarne  vårtrött  böjt, 
och  på  sångens  flykt  sina  viljor 
mot  pingstkvällens  stjärnor  de  höjt. 

Grundstämningen  i  »Legender  och  visor»  är  trött  vemod, 
oändlig  saknad  och  ett  förfinat  drömmen.  Här  finns  icke 
den  jordmån,  som  är  vätt  av  tårar  och  blod.  Denna  smärta,  i 
sig  själv  så  djup  och  äkta,  har  för  en  man  av  Levertins 
utpräglat  estetiska  läggning  inneburit  åtskilliga  njutningsele- 
ment. Därmed  har  mycket  av  dess  udd  brutits.  I  enstaka 
dikter  märker  man  redan  ett  uppflammande  livsbegär.  Så 
anropar  han  »Gudule»,  »du  vitaste  syster  på  Mechelens  al- 
tarduk», att  trösta  honom  i  hans  trötthet  och  sorg,  att  sjunga 
i  sömn  hans  hemlösa  hjärta. 

Denna  längtan  efter  kärlek  har  också  fått  sitt  uttryck  i  Eva, 
men  äkta  Levertinskt  har  den  icke  tagit  gestalt  i  en  varelse 
av  kött  och  blod,  utan  dikten  formar  sig  till  en  slags  historisk 
översikt  av  olika  kvinnotyper,  till  en  hel  guirland  av  unga  kvinno- 
rosor, som  han  med  sitt  »röda  och  rebellska  blod»  velat 
älska  och  äga. 

Denna  trånad,  svängande  mellan  livsbegär  och  världsförsak- 
else, har  fått  sitt  starkaste  uttryck  i  Skrivarens  visor.  Där 
skrivaren  sitter  lutad  över  pergamentet  och  i  blått  och  purpur 
textar  historien  om  Ginevra  den  ljuva  och  Lancelot,  drömmer 
han  om  slottets  unga  prinsessa,  som  skall  läsa  hans  saga  men 
aldrig  skänka  en  tanke  åt  honom,  skrivaren.  Han  önskar,  att 
han  vore  den  visa,  som  hon  gnolar,  den  druva,  som  hon  för 
till  sina  heta  läppar,  rökelsen  på  festens  gyllne  välluktskar. 
Han  önskar  att  för  ett  flyktigt  ögonblick  få  glida  igenom  hen- 
nes drömmar  »som  klang,  som  vin,  som  kryddors  ånga».  Han 
ser  henne  ren  och  utan  skuld  som  en  vit  vårblomma,  medan 
han  själv  känner  syndens  och  lidelsens  påle  i  sitt  kött,  och  hans 
själ  är  tung  av  sjukt  begär. 

Denna  stämning  av  innestängda  lidelser  stegras  ytterligare 
i  den  sista  av  dessa  visor.  I  den  försmåddes  förtvivlan  rasar 
han   mot  den   skönhet,  som  fångat  honom  i  sina  garn.  Kär- 


n6 


OSCAR  LEVERTIN 


leken  slår  över  i  hat.  Hon  är  en  häxa,  som  givit  honom 
en  kärleksdryck  för  att  skrattande  njuta  av  hans  kval.  Men 
han  vill  i  sin  förnedring  söka  hän  till  Kristus,  som  skall  rädda 
honom.  Han  skall  iföra  sig  botgörarkåpan  och  inför  kyrkan 
anklaga  henne  för  trolldom.  Bödelns  finger  skall  slita  hennes 
hår,  som  hans  finger  förgäves  drömt  om  att  få  smeka,  och  bå- 
let skall  slå  sin  eldskrud  omkring  hennes  fägring,  som  han  al- 
drig fick  njuta.  Medeltidens  mystiskt  färgade  sensualism  och 
askes  ha  här  smält  samman  med  Levertins  eget  modärna  tem- 
perament. 

^Nya  dikter^  (1894)  erbjuder  i  stort  sett  samma  karaktärs- 
drag som  »Legender  och  visor»;  i  tekniskt  avseende  står  den 
emellertid  högre.  Alltjämt  spelar  skalden  på  motsatsen  mellan 
livets  krav  och  dödens,  mellan  kärlekens  lust  och  den  bitter- 
ljuva saknaden.  Den  enda  trogna  är  dödens  bleka  drottning, 
som  han  älskat  brinnande  och  ömt  och  i  vars  armar  han  vill 
slutas.  En  egendomlig  variant  av  samma  tema  behandlas  i 
En  ädlings  visa,  som  förråder  påverkan  av  Heidenstam.  Då 
ädlingen  väntar  dödens  ankomst,  reder  han  på  slottet  till  fest, 
han  hämtar  sitt  ädlaste  Moselvin,  och  befaller,  att  när  döden 
kommer,  skall  han  föras  som  hedersgäst  till  högbänken.  I  an- 
slutning till  Heidenstam  har  också  Levertin  i  dikten  De  visa  och 
de  fåvitska  jungfrurna  lovprisat  livets  slösande  rikedom,  driften 
att  skänka  med  fulla  händer,  »att  giva  sitt  blod,  sin  kyss  och 
sin  själ». 

I  denna  diktsamling  framträder  emellertid  det  reflekterande 
draget  starkare  än  i  den  tidigare.  Inledningsdikten  är  ju,  som 
redan  nämnt,  den  trettioårige  skaldens  avsked  till  sin  ungdom. 
Det  finnes  ofta  något  enklare  och  klarare  i  linjerna  över  dikterna  i 
denna  samling.  Med  manlig  beslutsamhet  strävar  han  att  höja 
sig  över  sitt  eget  jag  och  över  jordelivets  trånga  synvidder. 
Han  drömmer  att  komma  bort  från  världens  kvalm,  att  leva 
sitt  liv  på  höjderna,  där  luften  är  sval  och  ren.  Eller  som  han 
vackert  tolkat  det  i  dikten  På  fjället: 

Lik  fjället,  som  jag  stiger  mot, 
gör  själen  hög  och  värdig 


OSCAR  LEVERTIN 


Il7 


och  dock  som  björken  vid  min  fot 
så  senig,  stark  och  härdig. 

Kring  bröst,  där  längtan  blott  haft  bo 
med  ångesttankars  vimmel, 
svep  bergets  middagsklara  ro 
mot  solblå  vinterhimmel. 

Ett  praktfullt  uttryck  för  denna  längtan  är  Ithaka,  en  av 
pärlorna  i  Levertins  lyrik.  Även  här  bilda  livströttheten  och 
besvikelsen  bakgrunden  liksom  i  så  många  föregående  dikter; 
men  stämningen  är  icke  längre  mörk  förtvivlan.  Han  har  gjort 
upp  med  världen,  hans  »hjärtas  odyssé»  är  slut,  han  har  lagt 
om  sitt  roder  och  styr  mot  sina  drömmars  och  sin  längtans 
vita  ö.  Han  ser  den  ännu  icke,  men  »luftens  mandeldoft  för- 
täljer, att  jag  nalkas».  Bort  ifrån  vardagens  lust  och  ve,  dess 
kiv  och  split  styr  han  mot  en  större  och  friare  rymd. 

Vid  sidan  av  denna  reflexionslyrik  står  en  grupp  kärleks- 
sånger, framsprungna  ur  nya  erotiska  erfarenheter.  Han  har 
ånyo  trätt  ut  i  livet  från  den  skuggornas  och  minnenas  värld, 
där  han  så  länge  dvalts.  En  ny  kvinnogestalt  har  han  mött 
och  älskat.  Med  förvåning  konstaterar  han,  att  havet  åter  är  lika 
ljust  och  blått,  att  glömskan  lagt  sig  över  det  förflutna  (»Äter»): 

Alltså  den  smärtan  kunde  domna 

trots  allt  sitt  vilda  sus  och  larm, 

också  den  sorgen  kunde  somna, 

som  en  gång  helt  fyllt  upp  min  barm. 

Den  sista  dyningen  förrunnit, 

en  nattens  suck  i  årens  sand, 

av  våg,  som  brusat  och  försvunnit, 

blott  snäckskal  ligga  kvar  på  strand. 

Inom  samma  känslokrets  rör  sig  det  lilla  prosapoemet  Drömd 
idyll,  där  man  tydligt  skönjer  anslaget  från  Jacobsens  »Der 
burde  have  vaeret  Roser»  och  där  han  utmålar  för  sig  fjärran 
från  världen  en  koja  och  ett  hjärta,  en  stämningsbit,  som  kul- 
minerar med  dikten:  »Min  älskade,  en  dag  har  gått».  »Drömd 
idyll»  rymmer  några  av  Levertins  yppersta  prosasidor. 


1 18 


OSCAR  LKVERTIN 


Men  idyllen  blev  i  verkligheten  icke  den  drömda.  Denna 
kärlek  har  skänkt  honom  både  bitterhet  och  lycka.  Vi  ana, 
att  den  älskade  stått  tämligen  främmande  för  hans  innersta  väsen. 

Du  storögd  ser  på  mig  som  du  förstått!  (sic!) 
Har  du  en  själ?    En  själ,  som  ängslat  brinner, 
lik  min?    Säg,  eller  är  det  undran  blott 
hur  alla  dessa  ord  och  rim  jag  finner? 
Nå,  lika  gott.    Jag  älskar  dig  ändock, 
om  ock  du  skrattar  blott  åt  mina  griller, 
pupillens  solväv,  flätans  bruna  lock 
mig  hjälplöst  snärjt  i  dina  fina  giller. 

I  andra  dikter  står  hon  som  den  spotska  och  kalla  skön- 
heten. Hon  är  »Damen  utan  nåd»,  hon  är  drottning  Ginevra, 
som  vann  och  förödde  Lancelots  liv,  hon  är  Maria  Stuart,  som 
först  älskade  Chastelard  och  sedan  lämnade  honom  åt  döden. 
Han  liknar  henne  vid  en  skimrande  slända,  som  hastigt  kom- 
mit flygande  in  över  hans  skrivbord  men  lika  hastigt  glidit  bort 
igen.  Och  dock  är  hans  avsked  till  henne  utan  alla  förebrå- 
elser: »Att  du  var  sol,  jag  skugga  blott  vi  glömde». 

Kärleken  har  i  dessa  sånger  en  långt  mera  jordisk  tyngd 
än  i  »Legender  och  visors»  erotiska  drömdikter.  Det  är  en 
kärleksupplevelses  växlande  stämningar  och  slitningar,  som  här 
avspegla  sig.  Redan  tidigare  hade  Levertin  talat  om  »smär- 
tans dunkelröda  garn»,  som  alltid  lyser  i  kärlekens  väv.  Varje 
älskogslycka  var  blott  en  sträng,  som  spändes,  tills  den  brast. 
Från  skammen  och  smärtan  längtar  han  till  den  tid,  då  de  båda 
hunnit  ålderdomens  vinterlika  ro  och  glömska  (Ack,  att  vi  voro 
gamla). 

I  centrum  för  hela  denna  grupp  kärlekssånger  stå  tvänne 
större  reflekterande  dikter,  En  dag  och  Sång  före  natten.  Det 
är  en  uppgörelse  med  kärleken  men  utan  bitterhet.  Kärleken 
har  slagit  honom,  men  han  böjer  sig  ändock  i  tacksamhet  in- 
för livets  gåva.  Kärleken  är  outgrundlig  och  stor  i  smärtan 
och   bristningen   likaväl  som  i  lyckan  och  fullheten.    Och  om 


OSCAR  LEVERTIN 


II9 


den  blott  lyst  en  enda  dag,  så  var  dock  denna  dag  den  största. 
Särskilt  den  sista  av  dessa  båda  dikter  innehåller  trots  sin  bro- 
kiga blandning  av  ämnen  och  oroliga  komposition  —  det  är, 
som  om  skalden  sökte  få  den  älskade  att  förstå  honom  och 
därför  blottar  hela  sitt  inre  —  storartade  ställen,  som  denna 
så  starkt  personliga  hymn  till  livet: 

Jag  tackar  dig,  o  liv,  att  du  mig  fött 
i  stam,  från  vilken  smärtan  ej  vill  skiljas. 
Var  gnista  hån  som  mig  har  därför  mött 
stärkt  själens  kraft  och  härdat  har  min  viljas. 
Det  vågsvall  från  Jordanens  klagoälv, 
vars  vemod  väller  i  mitt  väsens  botten, 
har  lärt  mig  mäta  världen  och  mig  själv 
med  egna  krav  och  med  de  egna  måtten. 
Jag  tackar  dig,  att  du  så  fort  mig  bragt 
det  dödens  frö,  som  skall  mig  allt  förklara, 
så  världen  blev  liksom  en  älskad  trakt, 
från  vilken  nästa  dag  man  nödgas  fara. 

Levertins  stil  är  i  hög  grad  kongenial  med  innehållet.  Den 
kan  verka  preciös  och  affekterad  och  stå  på  gränsen  till  det 
teatraliska  genom  sin  förtätade,  feberartade  stämning  och  sitt 
alltför  myckna  hopande  av  praktfulla  epitet.  Gärna  använder 
han  också  alliteration.  Hans  stil  utmärker  sig  genom  något 
på  en  gång  tungt  och  vemodsfyllt  men  kan  även  få  något 
sprött  och  klockrent  i  tonen.  I  sina  bästa  dikter  når  han  en 
hög  grad  av  musikaliskt  välljud.  Däremot  har  språkbehand- 
lingen otvivelaktigt  sina  brister.  Den  är  icke  alltid  korrekt  i 
syntaktiskt  avseende,  och  någon  gång  kan  det  förefalla,  som 
om  Levertin  endast  räknade  versens  stavelser  utan  att  fråga 
efter  höjningar  och  sänkningar.  Bilderna  äro  icke  heller  alltid 
lyckligt  genomförda.  Han  använder  de  egendomligaste  syn- 
koperingar,  varigenom  meningen  mången  gång  blir  hart  när 
obegriplig.  Så  skriver  han  gärna  »som»  i  stället  för  »som  om». 
Därtill  komma  så  stockholmsrimmen,  vilka  ha  sina  vanskligheter. 

Särskilt  i  Levertins  tredje  diktsamling,  Dikter,  som  utkom  1901 , 
hopa  sig  dylika  oregelbundenheter  och  göra  den  i  formellt  av- 


I  20 


OSCAR  LEVERTIN 


seende  ganska  ojämn.  Mången  gång  är  det,  som  om  författa- 
ren ej  givit  sina  vers  den  sista  filningen.  Uttrycken  äro  ofta 
otydliga,  synkoperingarna  djärvare  än  någonsin.  Detta  är  så 
mycket  mera  att  beklaga,  som  innehållet  ofta  är  av  större  djup 
och  skönhet  än  i  de  föregående  samlingarna. 

Levertins  pessimism  återljuder  även  i  dessa  dikter,  men  den 
har  fått  höstens  klarare  och  kyligare  färg,  som  i  Vandraren, 
ett  av  samlingens  vackraste  stycken,  med  dess  blick  över  värld- 
arnas och  människornas  eviga  kretslopp: 

Hopp  och  hopps  förgängelse. 
Män  och  kvinnor  och  män! 
Runt  uti  samma  fängelse 
om  ock  på  nytt  igen. 
Kappan  svep  om  dig  tätare, 
sök  dina  drömda  ljus! 
Trötte  lyckoletare, 
aldrig  du  når  ditt  hus. 

Mångenstädes  spårar  man  i  denna  diktsamling  ett  inflytande 
från  Heidenstam,  starkare  än  förut.  Dennes  »Dikter»  hade  ju 
utkommit  1895.  Detta  är  t.  ex.  fallet  i  Junkerns  historia,  en  cy- 
kel romanser,  som  skildrar  en  ung  ädlings  livsvandring  och  slu- 
tar, liksom  »Hans  Alienus»,  med  hemkomsten  till  fädernehem- 
met. Trots  enskilda  skönheter  sakna  dessa  dikter  det  för  Le- 
vertin  egendomliga  stämningsmättade  perspektivet. 

Dödsda7tsen  är  en  med  stor  kraft  utförd  variation  av  detta 
gamla  motiv,  närmast  föranledd  av  Holbeins  teckningar,  kanske 
också  med  inslag  från  liknande  stämningar  hos  Villon,  vars  dikt 
ej  varit  utan  inflytande  på  Levertin. 

Även  i  denna  samling  finnes  en  grupp  kärleksdikter,  men 
de  ge  uttryck  åt  en  erotik  av  en  annan  och  ny  karaktär.  »Li- 
delsen», säger  Söderhjelm  träffande,  »är  utbytt  mot  en  fridfull 
och  stilla  lycka,  vars  uttryck  icke  är  älskarens  brinnande  åtrå 
efter  det  häftiga  uppgåendet  i  översvallande  känslor,  utan  en 
smekande,  nästan  faderlig  ömhet.»  I  denna  serie  av  dikter  skild- 
ras en  redan  åldrande  mans  kärlek  till  en  ung  flicka,  samma 
motiv,  som  han  även  i  prosaform  behandlade  i  »Alice»  (»Sista 


OSCAR  LEVERTIN 


I  2  T 


I  sagoform  möter  oss  ämnet  i  Alienor,  drottningen, 

drömde  stort  om  hjältarne, 
som  nå  till  Jordanen, 
kors  bland  saracenerna 
riddaren  med  svanen. 

Kungen  han  var  gråare 
än  en  dvärg  i  bergen, 
hennes  ögon  blåare 
än  en  sjö  till  färgen. 
Sus  i  hagtornsgångarne, 
vackra  cantilenor, 
söndagsbarn  för  sångarne, 
det  var  Alienor. 

Det  återvänder  i  mera  intim  form  i  En  ung  skalds  visa,  där 
älskaren  talar  ömt  till  sin  lilla  leksyster  och  beder  henne,  sedan 
han  dagen  lång  prytt  henne  med  sin  diktnings  smycken,  för 
honom  uppenbara  sitt  verkliga  väsen,  »ty  kyssen,  ser  du,  är 
intet  svar,  hur  än  den  dövar  och  dårar».  Och  i  Under  blom- 
mande kronor  förutsäger  han  åt  henne  »en  blomsterdöd  i  maj», 
medan  han  själv  skall  dö  sin  vinterdöd  i  mars.  Det  är  samma 
kärlek,  som  inspirerat  de  Hemlösa  med  sin  vackra  stämnings- 
bild från  Stockholm.  Denna  dikt  om  »en  ensam  kvinna  och 
en  ensam  man»,  som  mötas  i  hemlighet  och  som  räddat  sin 
kärlek  undan  vardagsomsorgernas  slit,  är  genombävad  av  en 
lycka,  vilken  eljest  ej  är  vanlig  i  Levertins  erotiska  poesi.  Som 
situationer  ur  denna  kärlekshistoria  framstå  också  den  vackra 
Hör  du  Augusti  sommarregn'. 

Hör  du  Augusti  sommarregn 
lätt  i  den  ljusa  natten, 
som  i  en  vacker  riddarsägn 
en  halvsövd  springbrunns  vatten? 

och  naturstämningen  Vårnatt,  som  sakta  och  blitt  talar  om  sa- 
gans upplösning,  om  löften,  »långsamt  förbrunna».  Hit  kan 
möjligen  även  räknas  Bellisent,  ytterligare  en  dikt  med  sagomo- 


noveller»). 
vilken 


12  2 


OSCAR  LEVERTIN 


tiv,  som  skildrar,  huru  drottningen  rider  till  sitt  sista  möte  med 
den  älskade,  en  storslagen  sång  över  avskedet  mellan  tvänne 
hjärtan,  som  älskat.  Situationen  är  symboliskt  antydd  redan 
därigenom,  att  älskaren  intet  säger.  Det  är  drottningen,  som 
talar  och  bjuder  avsked. 

Stilen  är  i  denna  samling  manligare  än  i  de  föregående,  vil- 
ket ju  sammanhänger  med  att  hela  åskådningssättet  är  kyligare 
och  innehållet  mera  reflekterande.  Stämman  skälver  icke  längre. 
Nu  först  befinner  han  sig  på  »mitten  av  vägen»,  han  har  mog- 
nat till  man,  han  ser  intigheten  av  alla  jordiska  drömmar. 
Oftast  har  han  gett  detta  nya  tankeinnehåll  en  symbolisk  om- 
klädnad.  I  Dykaren  har  han  personifierat  sitt  eget  forskarlynne, 
för  vilken  nuet  är  dött,  men  det  förflutna  levande: 

Dykaren  vandrar  på  botten, 

glömmer  där  liv, 

glömmer  där  viv, 

minns  ej  de  timliga  måtten. 

Aldrig  blir  hjärtat  vist, 

sjunkna  ting  blott  och  döda 

söker  hans  ängslade  möda  — 

dykarn  är  fången  hos  det  som  förlist. 

Det  finns  en  hemlig  förbindelseled  mellan  denna  dikt  och  »Pil- 
grimens julsång»  i  deras  pessimistiska  flykt  från  verklighets- 
problemen. 

Alltmera  strävar  skalden  att  i  sin  dikt  ge  de  stora  överskå- 
dande livssynerna.  Grundstämningen  från  »Dykaren»  tonar  även 
genom  Bröllopet  i  Kana,  som  ger  uttryck  åt  skaldens  ensam- 
hetskänsla mitt  i  det  högröstade  världslivet.  Ibland  yra  och 
rusiga  bröllopsgäster  sitter  galilén  som  en  blek  och  tärd  främ- 
ling med  blicken  borta  som  på  en  blind,  »som  mot  sitt  mör- 
ker ser  och  ej  mot  dagen»: 

Vad  jag  är  ensam,  moder,  som  allén 
kan  jämte  alla  ord  all  tystnad  höra, 
som  dunkla  skriftens  mening  tolkat  ren 


OSCAR  LEVERTIN 


123 


och  klar  som  barnsång  hör  den  i  mitt  öra, 
Vad  jag  är  ensam,  som  allena  vet 
min  egen  och  de  andras  hemlighet. 

Livströtthet,  dödslängtan,  förgängelsens  vemod  susar  nu  som 
förr  genom  Levertins  dikt,  men  hans  pessimism  har  fått  en 
skarpare  egg  och  nya  perspektiv.  Domar \  konungen,  går  bort 
från  sin  maka,  sin  son  och  sitt  jaktfölje,  och  utan  att  lyssna 
till  deras  sökande  rop  lägger  han  sig  till  vila  på  berghällen  för 
att  sova  och  finna  allt  djupare  frid  i  döden.  Vilken  förfärande 
ensamhetskänsla  har  icke  bemäktigat  sig  detta  trötta  och  för- 
frusna hjärta,  som  så  kallt  glömmer  maka,  son  och  undersåtar, 
i  sitt  klara  och  illusionslösa  medvetande,  att  de  snart  skola 
glömma  honom. 

Ett  vackert  uttryck  för  sin  mannaålders  tankeliv  har  Lever- 
tin  gett  i  dikten  Alexander  under  solens  och  månens  träd.  Lik- 
som så  ofta  förr  anknyter  Levertin  även  i  denna  dikt  till  en 
gammal  medeltidssaga,  som  berättar,  hur  Alexander  under  sina 
irrfärder  kom  till  solens  och  månens  träd,  vilka  tälja  tider  och 
öden.  Från  solträdets  gyllene  grenar  klingar  sången  om  alla 
gudars  och  människors  bedrifter,  men  i  månträdets  blad  höres 
suset  från  dödens  blomsteräng,  vågskvalpet  från  Acheron, 
dödens  och  glömskans  allt  utplånande  skuggsång.  Alexander 
stiger  av  sin  häst  och  står  länge  lyssnande  till  solträdet,  som 
täljer  hans  egna  bedrifter.  Slutligen  hänger  han  i  dess  grenar 
upp  sitt  svärd  som  ett  offer  till  minnet.  Men  när  han  kommer 
till  månens  träd,  löser  han  stilla  hjälmen  och  låter  håret  fladdra 
för  vinden.  Luften  är  lätt,  och  daggen  faller  sval  över  hans 
panna.  Guldlyran  i  solträdets  topp  har  förstummats.  Här  un- 
der Persephones  skära  sänker  sig  frid  över  hans  sinne.  Hans 
ärelystnad  har  upphört  att  längta  till  Babylon  —  långt  längre 
bort  än  till  Babylon  bär  natten  hans  hjärta.  Denna  dikt 
med  sin  storslagna  och  djupt  poetiska  syn  lider  tyvärr  av  en 
del  metriska  oregelbundenheter  och  formella  brister,  som  för- 
ringa dess  skönhet. 

Slutligen  hava  vi  i  denna  samling  tvänne  dikter,  som  stå 


124 


OSCAR  LEVERTIN 


utom  Levertins  vanliga  ämneskrets.  Den  ena,  Modersspråket, 
är  skaldens  vackra  och  varma  hyllning  till  sitt  svenska  moders- 
mål med  dess  »kvällsus  i  sången».  Men  även  här  är  den  språk- 
liga dräkten  icke  oklanderlig.  Den  andra,  Folket  i  Nifelhem, 
är  Levertins  bidrag  till  karaktäristiken  av  svenskarnas  lynne, 
av  folket,  som  lever  i  ständig  vinter,  overksamma  och  dröm- 
mande, med  tunga  sinnen,  med  mjältsjuk  och  tärande  längtan. 
Som  folkkaraktäristik  har  väl  dikten  sina  brister,  men  den  är 
ett  typiskt  uttryck  för  ett  sydligare  temperaments  längtan  efter 
sol  och  värme. 

Hela  Levertins  lyrik  bäres  av  en  strävan  att  i  symbolisk 
form  tolka  hans  eget  tankeliv  och  hans  själs  hemligheter.  Detta 
är  också  fallet  i  den  sista  av  hans  diktsamlingar,  som  han 
givit  namnet  Salomo  och  Morolf  (1905)  och  vilken  rör  sig  inom 
samma  tankesfär  och  känslostämningar  som  tidigare,  men  där 
själva  den  halvt  orientaliska  formen  bidrar  att  giva  den  en  ännu 
djupare  klang  av  hans  egen  personlighet.  Vissa  av  dessa  dik- 
ter stå  också  bland  hans  yppersta. 

Återigen  har  Levertin  anknutit  till  sagan  för  att  finna  en 
en  poetisk  och  storslagen  ram  till  sitt  hjärtas  bikt.  Sagan  om 
Salomo  och  Morolf  är  gammal  och  går  tillbaka  till  judiska  tra- 
ditioner. Från  land  till  land  har  den  vandrat  och  ofta  bytt 
dräkt,  tills  särskilt  Morolf  avstrukit  allt  österländskt  och  blivit 
en  putslustig  och  grovkornig  germansk  Hanswurst,  en  narr,  som 
med  sina  fräcka  och  cyniska  repliker  ständigt  till  jorden  åter- 
för Salomos  högstämda  visdomsord.  I  denna  saga  om  Salomos 
vishetsstrid  med  dämonernas  furste  hava  redan  många  tidsåld- 
rar framburit  sina  skiftande  världsåskådningar.  Vad  är  nu  skä- 
let, att  även  Levertin  i  ett  ögonblick,  då  han  kände  behovet 
att  hålla  domedag  med  sig  själv  och  världen,  lagt  sina  frågor 
och  svar  växelvis  i  Salomos  och  Morolfs  mun? 

Han  har  själv  antytt  det  i  en  ståtlig  inledningssång: 

Fjärran  och  nära  sällsamt  förenar 
sagan  med  systerligt  spinnande  hand. 
Libanons  cedrar  och  snöskogens  enar 
binder  hon  samman  med  skimrande  band, 


OSCAR  LEVERTIN 


suset  av  palmer  och  furugrenar, 
västerländskt  vemod  och  österländsk  brand. 
—  Själv  är  jag  väster-  och  österland. 

Han  har  i  sagan  tyckt  sig  finna  några  av  de  strängar  an- 
slagna, som  ljudit  starkast  i  hans  eget  bröst,  några  av  de  dis- 
harmonier, som  smärtsamt  brutit  sig  i  hans  eget  väsen.  Liksom 
han  själv  har  sagan  sitt  ursprung  i  det  fjärran  Österlandet 
och  dock  sitt  hem  även  i  det  yttersta  Thule.  Här  fanns  en 
kärlekshistoria,  om  huru  Salomos  sköna  gemål  rövades  från 
honom.  Här  fanns  motsatsen  mellan  den  judiske  vishetsfursten, 
en  slags  österländsk  Faustgestalt,  och  Morolf,  det  sunda  ger- 
manska förståndet,  som  alltid  lyckas  med  sina  djärva  och  fräcka 
tilltag.  Under  Levertins  händer  kom  nordisk  längtan  och  ung- 
domsfrisk framtidstro,  gammal  konungavisdom  och  orientalisk 
känsloglöd  att  bryta  sig  i  denna  sång.  Inom  dess  ram  fann 
han  plats  för  ungdom  och  ålderdom,  forntid  och  framtid,  grub- 
bel och  livsglädje,  försakelse  och  njutningslystnad,  kärlek  och 
död.  Och  slutligen  inbjöd  den  osökt  till  en  förening  av  denna 
tungsinta  orientaliska  innerlighet  och  medeltidens  naiva  julpsalm- 
stämning, två  element,  vilka  i  så  väsentlig  grad  utgöra  den 
säregna  charmen  i  Levertins  lyrik. 

Även  denna  gång  begagnar  sig  Levertin  som  alltid  av  det 
alluderande  maneret  i  återgivandet  av  sagan.  Han  berättar  den 
icke,  han  förutsätter  den  bekant.  Detta  manér  passade  utmärkt 
för  de  korta  visorna,  men  då  det  som  här  gäller  en  hel  cykel, 
lämpar  det  sig  knappast.  Här  hade  fordrats,  om  också  icke  en 
fortlöpande  berättelse,  så  dock  en  serie  av  episkt  starkare  an- 
tydda situationer  och  en  kraftigare  karaktärsteckning.  I  själva 
verket  bryter  det  personliga  och  lyriska  mången  gång  väl  starkt 
igenom  sagans  gestaltning.  Dock  är  man  redan  förberedd  härpå 
i  inledningssången,  där  författaren  inför  sig  själv  som  talande  i 
Salomos  person. 

Diktcykelns  kung  Salomo  är  den  lärde  grubblaren,  som 
prövat  och  njutit  allt,  men  också  förlorat  den  omedelbara 
glädjen  vid  livet.  Han  är  trött  och  känner  sig  främmande 
för  människohopen  och  dess  tankar.     Och  dock  skulle  han 


I  26 


OSCAR  LEVERTIN 


ingenting  hellre  önska  än  att  alltjämt  färdas  i  människovimlet, 
fördjupa  sig  i  alltet  och  njuta  nuet.  Han  känner  sig  gammal 
och  dock,  huru  högt  älskar  han  icke  ungdomen  och  det  ständigt 
sig  förnyande  livet. 

Hur  gärna  susade  bland  er, 
I  blad,  min  själ.    Jag  stilla  ber 
fromt  kunna  dyrka  bara  — 
ej  störa,  grumla,  trampa  ner, 
men  sång  i  sången  vara. 

Morolf,  hans  ljuse  broder,  är  i  allo  hans  motsats.  Han  är 
helt  ögonblickets  barn,  vars  levnadsfilosofi  lyder:  Låt  lampansv 
olja  flöda  .  .  .  Grip  stunden  som  sitt  rov  en  hök.  Tänk  icke  på 
döden,  när  den  kommer,  är  den  oundviklig.  Alla  kvinnor  äro 
hans,  och  hans  glada  sånger  äro  i  var  mans  mun,  då  däremot 
Salomos  blott  äro  bröd  för  visa  och  sorgsna  sinnen.  Det  är  en 
motsats,  som  Levertin  ofta  framhållit  mellan  den  mörke  och  den 
ljuse,  mellan  grubblaren  och  ögonblicksbarnet,  mellan  Noureddin 
och  Aladdin. 

Och  så  skiftas  frågor  och  svar  mellan  dem  båda.  Av  de 
tvänne  gestalterna  är  Salomo  den  djupast  tecknade,  fast  det  icke 
lyckats  Levertin  att  ge  hans  livs  konflikt  den  äkta  tragiska 
storheten.  Morolf  skulle  kunnat  vara  djärvare  i  sina  repliker, 
åskådligare,  skimrat  i  fler  färger.  Det  skulle  passat  till  den 
narrkåpa  han  bär.  Det  ligger  nära  till  hands  att  giva  honom 
detta  skaplynne.  Sådan  är  hans  karaktär  i  de  germanska  sagorna, 
och  på  detta  sätt  skulle  motsatsen  mellan  honom  och  den  tung- 
sinte och  vise  Salomo  framträtt  skarpare,  och  dialogen  blivit 
livligare  mellan  dem  båda.  Men  komiken  ligger  nu  en  gång 
icke  för  Levertins  lynne.  Han  är  strängt  patetisk,  och  hans 
tankar  stiga  alltid  rakt  mot  himmelen  som  röken  från  Abels  offer. 
Levertin  har  senare  erkänt  detta  och  antytt,  att  det  hade  ford- 
rats ett  friskare  lynne  än  hans  för  att  utforma  Morolf. 

Denna  Morolfs  karaktär  bidrager  emellertid  till  att  de  egent- 
liga dialogerna  knappast  äro  de  mest  lyckade  dikterna  i  sam- 
lingen.   Dessutom  rör  sig  icke  Levertin  i  de  kortare  versrader, 


OSCAR  LEVERTIN 


127 


vilka  han  där  använder,  med  samma  lätthet  som  i  de  bredare 
byggda  stroferna.  Han  får  icke  plats  till  de  sammansatta  peri- 
oder, de  känslofyllda  och  färgrika  epitet,  i  vilka  hans  tankar  röra 
sig  likaväl  i  versen  som  i  prosan.  Versen  förefaller  ofta  för 
korthuggen,  och  ordföljden  är  stundom  alltför  omkastad. 

I  den  djupa  förtvivlan,  som  bemäktigat  sig  Salomos  själ, 
gripes  han  på  nytt  av  kärlek.  Han  älskar  den  sjuttonåriga 
Sulamith.  Han  den  redan  åldrande,  söker  förnyelse  och  för- 
yngring vid  hennes  sjuttonåriga  hjärta: 

Världsfamnande  och  tjugoårig  skrider 
jag  nattens  mån  väg  till  min  Sulamith. 

Men  han  har  icke  kraft  att  fasthålla  henne.  Halvt  av  okynne 
bortrövar  Morolf  Sulamiths  kärlek.  Därmed  är  Salomos  öde 
beseglat.  Hans  ungdomstid  är  förbi,  och  han  vill  fly  från  passio- 
nerna till  den  tysta  och  kyliga  ensamheten. 

Det  är  särskilt  i  dessa  senare  dikter,  som  Levertin  fått  luft, 
och  versen  blir  bred  och  mäktig.  Storartad  är  »Drömmen 
om  mullen  och  vindarne»,  som  har  sin  egen  säregna  plats 
bland  det  yppersta  svensk  lyrik  äger.  Ett  högstämt  ode,  där 
gammal  judisk  tro  och  modärn  världsåskådning  smälta  samman, 
en  dödspsalm  med  något  underligt  mörkt  och  dystert  och  gam- 
maltestamentligt över  sig.  Redan  anslaget  angiver  den  höga 
och  patetiska  stämning,  som  vilar  över  hela  dikten: 

Höjen  mot  himlen  mig,  vindar! 

Och  därpå  återvända  alla  diktsamlingens  motiv.  Ännu  en 
gång  i  denna  dröm  om  hans  egen  gravläggning  frammanas  för 
Salomos  blick  all  hans  lusta  och  sorg,  Osterland  och  Västerland, 
livet  och  döden: 

Bädden  se'n  Salomo  åter 
ner  i  djupa  griftekullen. 
Över  drifter,  drömmar,  minnen 
strön  den  tunga,  svarta  mullen. 
Sova  skola  trötta  sinnen. 


128 


OSCAR  LEVERTIN 


Jord  på  händerna,  som  vridit 

sig  i  lust  och  kval  men  frid  ej  funnit. 

Jord  på  ögonen,  som  svidit. 

Jord  på  hjärtat,  som  förbrunnit. 

Höljen  i  jorden  mig,  vindar. 

Salomo  har  vunnit  frid  i  sin  själ.  Han  har  försakat  världens 
lust  och  livets  fåfänglighet.  Liksom  Zarathustra  vandrar  bort 
från  människorna  upp  till  fjällets  rena  luft,  har  den  vise  Salomo 
dragit  sig  tillbaka  i  sin  kammares  ensamhet  och  slutit  dörren. 
Han  har  genomträngt  allt,  han  har  allt  bakom  sig  och  endast 
döden  framför  sig.  Och  han  ser  den  kallt  och  stolt  i  ögonen 
som  den  oundvikliga. 

Solskensdvala  över  dalen, 
himmelsblånad  utan  moln, 
Middagsglans  i  kungasalen, 
rosenrågad  högtidsskåln. 
Sol,  nu  blir  min  själ  din  like, 
dränkt  i  samma  djupa  ro, 
mognat,  stråifyllt  sommarrike, 
visdomen  hos  Salomo. 

Det  är  samma  hänryckningens  eld  över  denna  resignation 
som  genomsusat  hans  blad  om  Lucretius,  en  resignation,  som  är 
besläktad  med  antikens  stoiska  livsideal,  men  som  hos  Levertin 
här  och  annorstädes  förenas  med  gammaltestamentligt  patos. 
Och  denna  gammaltestamentliga  anda  sammanhänger  icke  med 
några  direkta  försök  att  anslå  den  bibliska  stilen,  utan  den  beror 
framför  allt  därpå,  att  det  är  en  judisk  mans  uppgörelse  med 
världen  och  sig  själv. 


OSCAR  LEVERTIN 


I29 


IV. 

Levertins  novellistik  står  på  gränsen  mellan  hans  lyrik  och 
hans  essayistiska  författarskap.  Den  äger  liksom  hans  poesi 
lyrisk  glöd  och  stämningsrikedom,  medan  den  å  andra  sidan  i 
övervägande  grad  fått  sin  särprägel  och  sin  kolorit  från  hans 
intima  inlevande  i  flydda  kulturepoker. 

Hans  första  prosaförsök  äro  närmast  att  betrakta  som  ett 
utvecklingsskede.  1883  debuterade  Levertin  med  några  rese- 
skisser Från  Rivieran  samt  utgav  på  hösten  samma  år  novell- 
samlingen Småmynt.  De  förra  äro  ganska  ledigt  skrivna  men 
sakna  verklig  stil.  Även  novellerna  i  »Småmynt»  äro  ojämna 
och  utan  större  originalitet.  En  viss  social  tendens  gör  sig  här 
och  var  gällande.  På  julafton  är  ett  försök  att  återgiva  de 
lägre  klassernas  liv  med  något  av  den  sentimentalitet,  som  präg- 
lar Herman  Bångs  behandling  av  liknande  ämnen.  Beskrivning- 
arna av  jullivet  på  Stockholms  gator  äro  olidligt  breda  och 
rangliga.  Det  mest  lyckade  i  dessa  noveller  är  kanske  en  gång 
på  gång  återvändande  kvinnogestalt,  en  helt  ung  flicka,  som 
dunkelt  längtar  efter  livet  och  kärleken  (cigarrfröken  i  första 
novellen,  folkskolelärarinnan  i  »En  interiör  från  landet»,  Ada  i 
»Hedersmän»,  lärarinnan  i  »Vår»),  en  typ,  som  erinrar  om  Geijer- 
stams  tidigare  teckningar  av  modärna  unga  kvinnor. 

Konflikter,  som  utkom  1885,  betecknar  redan  ett  avgjort 
framsteg,  fast  den  är  ojämn,  men  penselföringen  är  säkrare,  och 
lyriken  bryter  här  igenom  den  realistiska  berättelsen.  Inlednings- 
novellen, som  är  den  största  och  givit  samlingen  dess  namn,  är 
också  den  mest  betydande.  Det  är  en  satirisk  samhällsskildring 
från  Stockholmssocieteten,  närmast  i  fru  Edgren-Lefflers  stil,  en 
äkta  åttiotalsnovell,  i  vilken  kompositionen  och  motiveringen 
såsom  alltid  hos  Levertin  äro  de  svagaste. 

Men  där  fanns  även  i  dessa  noveller,  mitt  i  all  deras  åttio- 
talsskematism,  drag,  som  ovillkorligen  överraskade  i  det  ögon- 
blick, då  de  först  framkommo.    Det  personligt  lyriska  gör  sig 

9  —  ini40     j.  Mortensen. 


13° 


OSCAR  LEVERTIN 


nästan  obehärskat  gällande.  När  hjälten  i  »Konflikter»,  Kurt, 
är  säker  på  att  han  vunnit  Hedvigs  kärlek,  sätter  han  sig  i  den 
milda  sommarnatten  vid  fönsterposten  och  skriver  en  slags  kär- 
lekens höga  visa  till  den  älskade.  Och  den  sista  av  samlingens 
stycken,  Månskensfantasi,  är  ett  rent  lyriskt  stämningsmåleri, 
där  Jacobsens  inverkan  blott  är  alltför  påtaglig.  Den  visar  sig 
bland  annat  i  den  olidliga  inversionen  av  satsdelarna.  Men  man 
ser  också,  huru  författaren  kämpar  för  att  finna  sin  egen  form, 
huru  han  omedelbart  njuter  av  färgernas  prakt  och  strävar  efter 
målande  epitet. 

Icke  mindre  egendomligt  är  det,  att  man  bland  dessa  försök 
till  verklighetsskildringar  plötsligt  påträffar  en  halvt  kulturhisto- 
risk skiss  av  grekiskt  Dionysosliv  (Evoi).  Samvetsgrant  har 
författaren  angivit  sina  källor.  Men  ännu  behärskar  han  icke 
denna  stilart,  i  vilken  han  sedan  skulle  bliva  en  mästare.  Dia- 
logen har  intet  av  denna  naturlighet  och  det  behag,  som  t.  ex. 
utmärka  Lukianos'  hetärskildringar. 

Mellan  åren  1888  och  1891  var  Levertin  mitt  ibland  mycket 
annat  sysselsatt  med  att  skriva  novellen  Livets  fiender.  Den  hör 
liksom  Strindbergs  »I  havsbandet»,  Lundegårds  »Röde  prinsen», 
Ola  Hanssons  »Resan  hem»,  Geijerstams  »Medusas  huvud»  till 
den  grupp  av  skrifter  i  tidens  litteratur,  som  betecknar  över- 
gången från  åttio-  till  nittiotalet.  Den  utgör  sista  ledet  i 
Levertins  ungdomsproduktion  och  inledningen  till  hans  manna- 
ålders prosadiktning.  Den  har  drag  gemensamma  för  tvänne 
skeden.  Den  överflödar  av  miljöskildring,  men  kärnan  utgöres 
av  en  själshistoria.  Den  är  tänkt  som  en  uppgörelse  med  vissa 
av  åttiotalets  karaktärsdrag  och  ideal.  Men  Levertin  visar  intet 
av  renegatens  bitterhet.  Vackert  skildras  entusiasmen  och  kam- 
ratskapet hos  den  skara  av  unga  radikaler,  som  i  början  av 
åttiotalet  stormat  fram,  fyllda  av  de  nya  idéerna,  »det  unga 
Sveriges»  känslor  och  förhoppningar.  Han  har  sökt  att  analy- 
sera allt  det  motstånd,  den  brist  på  sympati  och  förståelse,  som 
skaran  mötte.  Men  huvudsyftet  med  boken  är  dock  att  visa, 
huru  denna  kamp  med  dess  skarpa  partitagande  och  partiväsen 
skadar  karaktärerna,  förråar  och  förgrovar.    Levertin  ville  fram- 


OSCAR  LEVERTIN 


ställa  åttiotalets  slutstämning  och  upplösning,  huru  under  dessa 
sista  år  allt  åldrats,  dammats  ner,  blivit  grått  och  tungt. 

Man  kan  knappast  säga,  att  det  lyckats  honom  att  skildra 
denna  övergång  i  tidens  lynne.  Kanske  drog  han  sig  för  att 
teckna  personer  och  situationer  med  alltför  skarpa  konturer. 
Man  saknar  fakta,  skildringen  är  för  allmänt  hållen,  allt  upplö- 
ser sig  i  obestämd  lyrik  och  stämning. 

»Livets  fiender» 'blir  därför  endast  en  personlig  uppgörelse, 
som  skimrar  fram  mellan  bladen  av  Otto  Imhoffs  historia.  Tidens 
disharmoni  speglar  sig  endast  i  en  sjuklings  upprörda  fantasi. 
Av  karaktärerna  är  endast  Imhoffs  motståndare  Hessler  fördju- 
pad och  skarpare  analyserad.  Fästmön  är  samma  sympatiska 
och  friska  kvinnogestalt,  som  Levertin  redan  flera  gånger  teck- 
nat. Sjukdomshistorien  är  däremot  synnerligen  monoton,  be- 
roende därpå,  att  den  saknar  utveckling.  Imhoff  är  redan  ner- 
vöst angripen  vid  novellens  början,  och  den  vidare  skildringen 
blir  endast  upprepning  av  samma  stämningar. 

Långt  mognare  alster  av  Levertins  penna  äro  hans  båda  sam- 
lingar Rococonoveller  (1899)  och  Sista  noveller  (posthuma  1906) 
samt  den  större  berättelsen  Magistrarne  i  Osterås  (1900). 

Det  mest  karaktäristiska  för  Levertin  som  novellist  är  kanske 
hans  utsökta  förmåga  att  återgiva  tids-  och  lokalfärgen  och  att 
personligen  uppleva  det,  som  hans  fantasi  fångade  från  gamla 
dokuments  och  brevs  gulnade  blad.  Han  säger  skälmskt,  att 
han  under  studiet  av  de  Gjörwellska  papperen  greps  av  ett  svär- 
meri för  Gjörwells  yngsta  dotter.  Han  kunde  låta  hela  sitt  väsen 
genomströmmas  av  poesien  från  leenden,  som  slocknat,  ord,  som 
förklungit,  och  färger,  som  bleknat.  De  flesta  av  dessa  Levertins 
noveller  äro  historiska  stämningsmålerier  —  flera  av  dem  äro 
t.  o.  m.  berättade  i  en  förgången  tids  egen  stilart,  ett  manér,  som 
vid  denna  tid  icke  var  ovanligt.  Jacobsen  hade  återgivit  Marie 
Grubbes  historia  i  sextonhundratalets  prosa  och  pseudonymen 
Voldemar  hade  kanske  ännu  mera  arkeologiskt  troget  återgivit 
sina  ämnen  i  »Kuriöse  Historier  fra  Hexernes  tid».  Anatole 
France,  tidens  kanske  populäraste  franska  författare,  briljerade  i 
denna  genre.   I  rococons  liv  hade  Levertin  intimt  inträngt  genom 


132 


OSCAR  LEVERTIN 


sina  studier  över  Gustaf  III:s  tidevarv,  och  mycket  av  dess  inre 
väsen  hade  han  funnit  uppenbarat  i  Goncourtarnas  ypperliga  sede- 
skildringar. Rococons  graciöst  svängda  linjer,  dess  rosendoft 
och  smekande  melodier  upphörde  aldrig  att  utöva  sin  tjusning 
på  Levertins  sinne. 

Den  tidigaste  av  dessa  noveller  är  Borgerlig  rococo.  skriven 
1 891.  Redan  i  denna  berättelse  utan  djupare  innehåll  äro  tidens 
stämning  och  brevstil  utmärkt  väl  träffade.  Han  fortsatte  med 
UlricJi-Theodors  trolovning  (1896),  där  han,  som  Söderhjelm  visat, 
hämtat  material  ur  ett  av  tidens  memoarverk,  »La  Saxe  galante». 
I  MatJiias  Waldius  utländska  resa  är  det  det  kuriösa  återgivandet 
av  en  lärd  sjuttonhundratalspedants  brevstil,  som  ger  färg  åt  be- 
rättelsen, vilken  spelar  på  motsättningen  mellan  den  unge  sonens 
och  resenärens  världslighet  och  hans  fader  domprostens  ortodoxa 
och  strängt  moraliska  åskådningssätt.  Ur  ett  hjärtas  dagbok  ( 1 897) 
visar  en  annan  sida  av  sjuttonhundratalets  tankeliv,  den  litterärt 
sentimentala.  Det  är  natursvärmarens,  Rousseaus,  Thorilds,  S:t 
Preux's  och  Werthers  beundrande  lärjunge,  som  anförtror  åt  dag- 
bokens blad  sin  svärmiska  låga  och  sitt  hjärtas  enfald.  Den 
hederlige  borgarsonen  vinner  sin  själs  älskade,  sin  »himmelska 
Hedda»,  den  koketta  och  något  åldrade  friherrinnan,  sedan  hen- 
nes adliga  tillbedjare  redan  tagit,  vad  tagas  kunde.  I  den  sista 
av  samlingens  berättelser,  Trädgårdsgången,  glider  skildringen 
från  den  leende  rococon  in  i  revolutionstidens  upprörda  stäm- 
ningar. Två  generationer  ställas  i  skarp  belysning  mot  varandra. 
Den  ena  företrädes  av  den  gamle  giktbrutne  friherren  och  hov- 
mannen, frivol  och  kyligt  förnuftig,  ett  äkta  barn  av  den  vol- 
taireska  upplysningsfilosofien,  och  som  under  morgonpromena- 
den underhåller  sin  hustru  med  sina  galanta  äventyr.  Den 
andra  representeras  av  sonen,  en  rousseauistisk  natursvärmare, 
som  predikar  egalité  och  fraternité  och  annan  »nebulös  Phoebus 
och  elequens  i  molnen  om  människans  rätt»,  som  han  uppsugit 
i  Paris.  Sin  hustru,  en  italienska,  har  han  friköpt  ur  en  pro- 
centares  klor  och  hemfört  till  fosterlandet  med  något  av  samma 
hänförelse,  som  i  sagorna  driver  de  vandrande  riddarna  ut  på 
äventyr   för  att  befria  prinsessan  ur  drakens  klor.    Och  när 


OSCAR  LEVERTIN 


133 


slutligen  den  unge  svärmaren  skildrar  sin  längtan  och  sin  kärlek 
till  den  nordiska  naturen  och  tillsammans  med  sin  unga  hustru 
går  bort  från  den  städade  trädgårdsalléen  ut  i  hans  drömmande 
barndomsskog,  är  det,  som  om  vi  skredo  över  rococons  tröskel 
in  i  romantikens  sagoland. 

De  yppersta  novellerna  i  denna  samling  äro  emellertid  Hov- 
mannen och  Kalonymos. 

I  den  förra  av  dessa  berättelser  har  man  rococon  ännu  en 
gång  i  förtätad  form.  Den  lyser  och  skimrar  ur  varje  replik, 
ur  en  mångfald  smålustiga  och  graciösa  detaljer,  som  tillsammans 
skapa  en  äkta  doft  av  rococo,  —  lika  äkta  som  den  hovmannen 
Ungern  med  sina  aristokratiska  händer  brukade  tillblanda  i  sina 
ostindiska  potpourrikrukor.  Men  här  finnes  något  mera:  en  själs 
historia,  som  rör  oss  med  sitt  vemod.  Vilken  äkta  hovmannatyp 
från  Tanden  régimes  dagar  är  icke  denne  Ungern  med  sin  av 
intriger  och  tom  ärelystnad  förkrympta  själ!  Hans  hjärtas  kyla 
är  isande,  men  vi  behöva  endast  öppna  tidens  memoarer,  en 
Lord  Chesterfields  eller  M:me  d'Epinays  anteckningar,  eller  dess 
romaner  som  Delaclos'  Liaisons  dangereuses  för  att  möta  samma 
typ.  Hans  enda  försonande  drag  är,  att  han  icke  är  duperad 
av  sig  själv.  Han  ser  kallt  även  på  sitt  eget  jag.  Hela  sitt  liv 
har  han  hycklat  vänskap  för  Bunge  men  ständigt  intrigerat  emot 
honom,  bedragit  honom,  rövat  från  honom  hans  hjärtas  älskade 
utan  att  denne  mer  än  oroligt  anat,  att  något  hos  vännen  för- 
ändrats. Det  är  först,  då  Ungern  är  död  och  Bunge  ordnar  hans 
papper,  som  sanningen  står  klar  för  honom. 

Kalonymos  tillhör  rococon  endast  så  till  vida,  som  händelsen 
är  förlagd  till  Gustaf  III:s  Stockholm;  eljest  är  det  en  historia 
av  en  helt  annan  karaktär  och  en  helt  annan  anda.  I  huvud- 
personen har  Levertin,  såsom  jag  redan  framhållit  i  inlednings- 
kapitlet, förkroppsligat  sig  själv,  och  han  har  gett  ett  rörande 
vackert  och  stämningsfullt  uttryck  åt  sina  innersta  tankar  om  sin 
ras  och  dess  öden. 

Levertins  egna  barndomsminnen  ligga  säkerligen  till  grund 
för  teckningen  av  påskfirandet  i  Henochs  hus  och  för  det  galleri 
av  judiska  gestalter,  som  möter  oss  i  denna  berättelse,  giftermåls- 


•34 


OSCAR  LEVERTIN 


mäklaren  Seidenschnur,  Henoch  själv,  den  duktige  köpmannen, 
hans  milda  och  tärda  hustru  och  dottern  Ester,  stilla,  stolt  och 
mörkögd,  där  hon  följer  Kalonymos,  som  vurtnit  hennes  hjärta, 
ned  till  skeppet,  vilket  för  alltid  skall  föra  honom  bort  ur  hennes 
åsyn.  Levertins  ömsinta  och  djupt  humana  syn  på  människo- 
livet har  på  ett  särskilt  sätt  präglat  hela  denna  skildring. 

Mellan  »Rococonoveller»  och  den  posthuma  novellsamlingen 
ligger  berättelsen  Magistrarne  i  Osterås.  Grundstämningen  erin- 
rar om  den  skildring,  som  Levertin  givit  i  dikten  »Folket  i  Ni- 
felhem».  Tanken  är  i  och  för  sig  icke  ny.  Den  går  tillbaka 
till  åttiotalets  kosmopolitism.  Ibsen  har  mer  än  en  gång  påpekat, 
att  människorna  i  de  skandinaviska  länderna  endast  levde  ett 
drömliv,  de  fingo  icke  utlopp  för  sitt  väsens  frusna  känslor,  de 
förverkligade  aldrig  sina  drömda  ideal.  De  domnade  bort  i  slö- 
het eller  dryckenskap.  Det  antydes  i  »Gengangere»,  att  det  även 
var  på  grund  av  dylika  små  förhållanden,  som  kammarherre 
Alving  gick  under.  Helt  annorlunda  pulserade  livet  ute  på  konti- 
nenten, i  händelsernas  mitt;  där  fanns  vilja,  liv  och  handling. 

Denna  tanke  har  Levertin  givit  ett  symboliskt  uttryck  i 
Österås'  historia.  Österås  är  en  liten  stad  vid  Mälaren  —  med 
rätta  har  man  framhållit  vissa  likheter  i  yttre  avseende  med  Sträng- 
näs. Men  framför  allt  är  det  en  symbol  för  Sverige.  Österås 
är  fullt  av  genier,  men  alla  äro  förfallna  och  gå  under,  själv- 
förbrännas, utan.  att  få  uträttat  sitt  livsverk,  åtminstone  utan  att 
ha  givit  sitt  högsta  och  bästa. 

Formen  för  denna  berättelse  är  ganska  egendomlig.  Den 
sönderfaller  nämligen  i  en  historisk  inledning  —  man  kan  knap- 
past giva  den  ett  annat  namn  —  och  så  en  nutidshistoria. 
Vartill  denna  skildring  av  Österås'  utveckling  genom  tiderna  egent- 
ligen skall  tjäna,  har  man  svårt  att  förstå,  men  nekas  kan  icke, 
att  dessa  tablåer,  i  vilka  han  följer  den  lilla  staden  från  hedenhös 
upp  till  Karl  XV:s  regering,  delvis  äro  mycket  stämningsfulla. 
I  manéret  kan  boken  stundom  erinra  om  Heidenstam  och  Selma 
Lagerlöf.  Särskilt  skildringen  av  Eskils  likfärd  påminner  om 
den  senares  berättelsesätt. 

Mot  denna  bakgrund  ter  sig  nutidshistorien  väl  obetydlig, 


OSCAR  LEVERTIN 


135 


och  den  är  för  mycket  lyriskt  lagd  för  en  verklighetsskildring. 
Huvudpersonen  är  Erland  Stråle,  extralärare  vid  gymnasiet. 
Han  gripes  av  kärlek  till  en  ung  sångerska,  som  i  sina 
eleganta  pariserdräkter  och  sina  bohémeseder  representerar  den 
stora  världen.  Ett  ögonblick  tänker  han  för  hennes  skull  över- 
giva fädernestaden  och  sin  fästmö,  men  därav  blir  intet.  Erlands 
moder  ingriper,  och  för  hennes  fasta  vilja  ger  han  vika.  Vilket 
otvivelaktigt  var  till  hans  egen  fördel,  ty  sångerskan  är  föga  värd 
något  större  offer.  Levertin  tycks  emellertid  själv  varit  en  smula 
bländad  av  hennes  mondäna  apparition.  Det  blir  endast  en  fras, 
när  det  heter,  att  Erland  vid  hennes  sida  skulle  blivit  en  större 
personlighet.  Huru  skulle  väl  detta  gå  till?  —  Erland  är  endast 
en  vankelmodig  drömmare,  en  stämningsmänniska,  och  sångerskan 
är  en  innehållslös  och  obetydlig  docka.  Modern  med  sitt  stränga 
allvar  är  däremot  en  personlighet  av  större  mått.  Knappast  be- 
lyser heller  denna  konflikt  med  tillräckligt  djup  grundtanken  i 
boken  om  de  små  möjligheterna  hemma  och  de  stora  vidderna 
därute. 

Runt  ikring  dessa  huvudpersoner  framställes  en  grupp  av 
andra  figurer,  alla  snillen,  vilka  långsamt  förkvävas  i  den  idylliska 
småstaden.  Där  är  Mårten  Frank,  rektorn,  »skuren  till  att  bli  en 
kyrkolärare  och  ledare  i  stort»,  och  Ragnar  Gylling,  historikern, 
»sin  generations  mest  mångbildade  och  överlägsna  man».  Där 
vi  se  honom  bland  hans  böcker,  diktande  och  drömmande  om 
Byzanz  och  Theodora,  har  han  något  av  Levertins  eget  väsen. 
Och  där  är  klassikern  och  skalden  Roos,  vars  vetande  famnar  allt 
mellan  himmel  och  jord,  men  som  också  har  det  lilla  felet,  att 
han  lyser  av  whisky  som  en  grovsmed  av  skenet  från  ässjan. 
En  underlig  figur  är  också  lektor  Herrlsenius,  som  härstammar 
från  en  gammal  Osteråsfamilj.  Han  är  en  av  världens  fyra  be- 
römdaste mosskännare  men  lever  för  övrigt  för  sina  minnen,  vand- 
rar mellan  gravstenarna  på  kyrkogården,  drömmande  om  de  döda 
medlemmarna  av  sin  släkt.  Svensk  är  väl  knappast  denna  skild- 
ring i  djupare  mening  och  realistisk  ännu  mindre,  men  fängslande 
genom  sin  lyriska  fägring.  Det  är  en  stämningssaga,  som  vac- 
kert återger  poesien  över  Österås'  gamla  hus  och  gator. 


i36 


OSCAR  LEVERTIN 


Levertins  Sista  noveller  utgöra  en  parallell  till  Rococonovel- 
lerna.  Här  finnes  kanske  ingen  berättelse,  som  fullt  når  upp 
till  samma  höjd  som  »Kalonymos»  eller  »Hovmannen»,  dessa 
båda  lysande  prosaberättelser  ur  gammal-judiskt  liv  och  svensk 
rococo,  i  vilka  Levertin  överträffat  sig  själv.  Till  gengäld  fin- 
nas här  flera  noveller  av  rang  än  i  hans  föregående  samling. 

Boken  inledes  med  en  liten  bagatell,  Alice,  som  speglar 
mondänt  societetsliv  i  ett  av  Schweiz'  kosmopolitiska  hotell. 
Huvudpersonen  är  en  svensk  godsägare  med  redan  gråa  hår  vid 
tinningarna  och  små  rynkor  kring  ögonen,  minnen  av  ungdoms- 
årens besvikelser  och  förlorade  lycka  —  en  av  dessa  mognade, 
världserfarna  män,  som  det  roar  författaren  att  gång  på  gång 
teckna  i  denna  samling. 

Det  finnes  två  noveller  i  boken,  utmärkta  genom  sin  intima 
psykologiska  skildring,  men  i  vilka  författaren  knappast  brytt 
sig  om  att  genomkomponera  händelsen.  Ungefär  på  Goncourt- 
arnas  sätt  har  han  nedkastat  scener  och  stämningar  utan  att 
alltid  närmare  antyda  sambandet  emellan  dem.  Den  första  av 
dessa  berättelser  kallar  han  Ett  novellfragment.  Det  är  helt 
enkelt  några  barndoms-  och  ungdomserinringar  av  en  mondän 
och  förhärjad  Don  Juan,  som  ser  tillbaka  på  sitt  livs  hopplösa 
väv  av  kärlek  och  trolöshet,  av  smärta  och  lögn. 

Även  i  En  annans  ur  råder  detta  litet  nonchalanta  komposi- 
tionssätt,  som  här  passar  utmärkt  till  själva  ämnet.  Här  är 
återigen  en  gammal  ungkarl,  som  ser  det  förflutna  glida  förbi. 
Det  är  icke  alls  stora  händelser  i  yttre  mening  han  upplevat, 
tvärtom  idel  vardagligheter;  men  en  för  en  hava  dessa  upp- 
levelser satt  sitt  märke  i  honom,  liksom  vattendroppen  urholkar 
stenen,  tills  han  står  där  övergiven  och  skeptisk  i  livets  höst. 
Vännerna  hava  gift  sig,  den  ungdomsälskade  är  borta,  hemmet 
upplöst,  syskonen  skilda  åt  —  och  nu  sitter  han  ensam  på  sin 
restaurant.  Om  några  år  skall  han  sitta  där  borta  i  soffan  vid 
kafédisken  och  dricka  sin  likör,  då  den  gamle  vördnadsvärde 
herrn,  som  nu  intager  platsen,  gått  bort.  Sådant  är  hans  fram- 
tidsperspektiv. Allt  det  vemodsfulla  i  denna  ensamma  tillvaro 
har  Levertin  förträffligt  återgivit. 


OSCAR  LEVERT1N 


137 


1  Koblenz,  som  nära  ansluter  sig  till  »Rococonovellerna»  och 
som  ursprungligen  lär  varit  avsedd  för  denna  samling,  giver 
Levertin  en  ypperlig  sedeskildring  från  revolutionens  dagar.  Det 
finnes  endast  i  denna  novell  väl  mycket  av  puder  och  smink, 
av  moucher  och  sidenband,  av  spanska  öglor  och  parfymerade 
laxativ;  i  korthet  sagt  något  mera  av  detaljer,  än  vad  som  är 
nödvändigt.  Men  det  må  vara  författaren  förlåtet.  Han  älskade 
ju  intet  så  högt  som  rococons  förfinade  värld.  Hur  har  han 
icke  själv  fröjdat  sig  åt  ett  sådant  uttryck  som  couleur  de  cuisse 
de  nymphe  émue:  det  är  ju,  som  om  hela  tidevarvets  raffinerade 
smak  vore  innesluten  i  denna  målande  benämning  på  en  färg- 
nyans. Tidsstämningen  i  denna  novell  är  ypperlig.  Inlednings- 
scenerna visa  livfullt,  huru  emigranterna  förvandlat  den  tröga 
tyska  staden  till  ett  yppigt  och  frivolt  Versailles.  Och  mot 
allt  det  mondäna  virrvarret  tecknar  sig  ädelt  Philippe  de  Virieus 
gestalt:  emigranten,  som  vänder  tillbaka  till  fäderneslandet  för 
att  tjäna  friheten  och  Frankrikes  sak. 

Människoödena  i  dessa  sista  noveller  forma  sig  så  gott  som 
alla  tragiskt.  Livets  hand  lägger  sig  hård  och  tung  över 
männniskorna.  Den  helige  kammakaren  är  en  berättelse  om 
blod  och  strider,  hat  och  kärlek  i  medeltidens  Siena.  Striden 
koncentreras  slutligen  mellan  Ghinibaldo  Saracini,  sångaren, 
slösaren,  och  Sapia  Bigozzi,  den  blodlösa  och  hårda,  som  är 
född  med  avunden  och  kylan  i  sitt  sinne.  När  Ghinibaldo 
äktat  Sapia,  flyr  sången  ur  hans  hus,  hans  hår  grånar  och 
hans  salar  stå  öde.  Ghinibaldo  vet,  att  han  bär  döden  inom 
sig,  och  Sapia  blir  symbolen  för  lidandet  och  mörkret,  som 
ruva  över  hans  liv.  Sapia  är  den  ofta  i  Levertins  skild- 
ringar återvändande  kvinnotypen,  den  kalla  och  hjärtlösa,  som 
suger  mannens  livsmod.  Men  aldrig  har  han  gett  henne  så 
plastiska  och  hårda  konturer  som  här.  Det  är,  som  såge  man 
henne  på  en  relief,  där  hon  skildras  liggande  med  hökansiktet 
mot  kuddens  bakgrund. 

Men  det  kommer  en  dag,  då  även  för  Sapia  tomheten  ikring 
henne  blir  en  smärta.  I  nattens  tystnad  begiver  hon  sig,  Sienas 
högmodigaste  kvinna,  till  den  galne  kammakarens  verkstad  och 


138 


OSCAR  LEVERTIN 


ödmjukar  sig  inför  Herren  som  den  uslaste  av  jordens  elända 
och  utkastade. 

I  berättelsen  /  Trastevere  lever  detta  Roms  gamla  judekvarter 
upp  för  våra  ögon  och  speglar  sig  i  berättelsens  tre  huvud- 
figurer: de  båda  tiggarna,  som  ligga  utanför  kyrkan  Santa  Maria, 
och  antikvitetshandlaren,  den  gamle  juden  Melkisedek,  som  har 
sin  bod  på  andra  sidan  kyrkoplanen.  Fängslande  är  framför  allt 
Melkisedek,  smutsig,  gammal  och  vis.  Cyniskt  tillbakavisar  han 
varje  art  av  renlighet  med  resonnemanget,  att  människan  är  av 
smuts  kommen  och  till  smuts  skall  hon  åter  varda.  Han  är 
centrum  i  den  tavla  i  Rembrandtsk  belysning,  som  avslutar  be- 
rättelsen, och  ett  värdigt  motstycke  till  Levertins  tidigare  jude- 
skildringar, som  man  endast  måste  beklaga  äro  så  få. 

Rikedom  intar  i  flera  avseenden  en  särplats  i  Levertins 
produktion.  Det  är  en  av  hans  bästa  noveller  ur  modärnt  liv, 
och  han  har  här  förmått  ge  en  träffande  och  i  detalj  äkta  miljö- 
skildring, som  icke  heller  tynges  av  för  många  enskildheter. 
Man  befinner  sig  på  en  millionärsmiddag  i  en  krets  av  »rike- 
domens legitimister»,  och  dessa  andra  och  tredje  generationens 
män  med  deras  kloka  måttfullhet  äro  återgivna  med  säker  blick. 
Ingen  har  egentligen  roligt.  De  yngre  herrarna  dricka  mineral- 
vatten, vars  olika  företräden  de  hetsigt  diskutera;  de  äldre  en- 
dast läppja  på  de  utsökta  vinerna,  om  man  undantager  en  viss 
gammal  godsägare  med  kopparrött  ansikte,  som  rikligen  tager 
för  sig  av  gudsgåvorna;  men  han  är  också  endast  —  ingift  i 
en  av  dessa  familjer.  Vilken  fin  och  världsvis  ironi  svävar  icke 
över  hela  skildringen!  Ypperligt  äro  också  de  båda  bröderna 
kontrasterade,  och  en  sådan  replik  som  Thomas'  om  middags- 
sällskapet är  verkligt  dyrbar:  »Medgiv  att  de  äro  hyggliga  alle- 
sammans och  ingalunda  särskilt  enfaldiga».  —  Och  slutligen  är 
novellen  så  väl  komponerad  —  vilket  eljest  är  Levertins  sva- 
gaste sida  —  att  slutet  kommer  som  en  fullständig  överraskning. 
Man  kunde  med  tanke  på  »Rikedom»  ifrågasätta,  om  icke  Lever- 
tin  skulle  kunnat  utvidga  området  för  sin  novellistik  och  i  en 
psykologiskt  och  konstnärligt  fördjupad  form  upptaga  traditio- 
nerna från  sin  ungdoms  prosaskildringar. 


OSCAR  LEVERTIN 


!39 


V. 

Även  inom  den  litterära  kritiken  hade  naturalismen  brutit 
med  förtiden.  Den  spekulativa  estetiken  råkade  i  vanrykte  sam- 
tidigt med  den  spekulativa  filosofien.  Litteraturhistorien  lös- 
gjorde sig  som  en  särskild  disciplin,  kritiken  kastade  den  meta- 
fysiska metoden,  som  huvudsakligen  sysselsatt  sig  med  att  mäta 
författarens  verk  efter  vissa  fastställda,  ej  så  litet  skematiska 
kategorier.  Det  nya  historiskt-kritiska  betraktelsesättet  söker 
däremot  att  förstå  konstverket  utifrån  dess  egna  förutsättningar, 
att  bedöma  det  efter  dess  egenart  och  väsen  samt  impressio- 
nistiskt återgiva  intrycken.  Kritiken  höjde  sig  efter  fransk  före- 
bild till  konst. 

Det  var  först  Taine  och  sedan  Sainte-Beuve,  som  nu  blevo 
mönstren  för  den  skandinaviska  litteraturkritiken.  Dessa  nya 
franska  metoder  omskapades  för  skandinaviska  förhållanden  av 
Georg  Brändes  och  vunno  snart  fotfäste  även  i  Sverige. 

Levertin  är  den  mest  betydande  representanten  för  denna 
riktning  i  Sverige.  Hans  egentliga  läromästare  är  utan  tvivel 
Georg  Brändes,  vars  arbeten  redan  hänfört  honom,  medan  han 
satt  på  skolbänken.  I  sin  anmälan  av  »Det  unge  Tyskland» 
erinrar  han  själv  om  vilket  intryck  »Hovedstromningerne»  gjort 
på  honom,  då  han  var  medlem  av  »Concordia» : 

»Arbetet  cirkulerade  i  en  av  dessa  typiska  poetiska  före- 
ningar, där  man  mellan  målbrotts-  och  läsåren  förfaller  till 
litterära  pojksynder,  och  jag  minnes  grant,  vilket  bedårande 
intryck  dessa  första  delar  av  Brändes'  verk  gjorde  i  denna  krets 
av  unga,  omogna,  men  aningsrika  viljor.  Att  komma  från 
skolornas  små  litteraturhistoriska  handböcker  in  i  detta  verk, 
var  som  att  förflyttas  från  en  liten  strängt  indelad  och  begränsad 
trädgårdstäppa  till  en  underbart  rik  och  oändlig  park,  i  vilkens 
alléer  man  med  en  rysning  av  välbehag  gick  vilse  —  det  var 
en  överväldigande  känsla  av  det  omätligt  stora  och  oberäkne- 
ligt rika  i  mänsklighetens  kulturarbete,  en  svindlande  häpnad 
inför   storheten   och  mångfalden  i  blott  vårt  eget  århundrades 


140 


OSCAR  LEVERTIN 


andliga  ansträngningar  och  andliga  landvinningar.  Och  medan 
man  läste  om  alla  dessa  märkliga  personligheter,  vilka  drömt, 
älskat,  kämpat  och  protesterat,  levat  kraftigt  och  personligt, 
vaknade  i  de  ungdomliga  sinnena  en  orolig  lust  att  också  få 
uppleva  mycket  och  strida  mycket,  och  med  en  ödmjuk  känsla 
av  samhörighet  och  ansvar  betraktade  man  sig  själv  som  strids- 
män, vilka  snart  skulle  ut  i  livet  och  fortsätta  de  dödas  kamp  .  .  . 
Men  framställningen  hos  Brändes  tog  oss  kanske  ännu  mer  än 
själva  innehållet.  Det  var  något  lidelsefullt  och  trotsigt  i  tonen, 
som  rusade,  och  många  käcka  ord  och  dristiga  synpunkter 
nitade  sig  under  läsningen  fast  i  de  ungas  sinnen  och  följde 
dem  vidare,  som  de  melodier,  vilka  stundom  komma  för  ens 
öra,  när  man  vaknar,  och  sedan  följa  en  under  hela  dagens 
arbete. » 

Man  kan  av  dessa  hans  egna  ord  förstå,  huru  Brändes' 
åsikter  och  metod  gått  honom  i  blodet.  Redan  hans  sätt  att 
bygga  upp  sina  artiklar  påminner  om  Brändes.  Han  börjar 
vanligen  med  en  eller  annan  allmän  reflexion,  ger  därefter  en 
överblick  av  författarens  biografi  och  utveckling,  i  vilken  så  den 
egentliga  analysen  inarbetas.  Även  inånga  enskilda  omdömen 
och  synpunkter  hos  Levertin  kunna  föras  tillbaka  till  Brändes. 
Dennes  intresse  för  stora  kulturhistoriska  vyer  är  utmärkande 
även  för  Levertin,  vars  intressesfär  dock  ej  är  så  vittomfattande. 
Brändes  är  framför  allt  intresserad  av  de  stora  revolutionära 
gestalterna,  Levertin  trives  däremot  bättre  i  en  viss  hyperraffinerad 
miljö,  han  tjusas  framför  allt  av  herdediktens  och  rococons 
sensuella  och  graciösa  romantik  eller  av  det  modärna  livets 
feberartade  jäkt  efter  sensationer.  Det  är  därför,  som  Herman 
Bångs  litterära  porträtter  så  fängslade  honom  under  dessa  tidi- 
gare år.  Man  ser  det  i  teckningen  av  »Två  generationer»,  ett 
av  hans  första  försök  i  större  stil.  Denna  de  trötta  nervernas 
poesi  är  däremot  ett  område,  som  Brändes  föga  berört. 

Senare  har  Levertin  tagit  starka  intryck  av  fransk  kritik. 
Taine  tyckes  hava  lämnat  honom  tämligen  oberörd,  egendomligt 
nog,  då  denne  väl  eljest  var  den  i  Skandinavien  mest  kände 
av  de  franska  kritikerna.    Söderhjelm  tror  sig  visserligen  finna 


OSCAR  LEVERTIN 


141 


spår  av  hans  metod  i  det  sätt,  varpå  Levertin  tecknat  bakgrun- 
den i  en  av  sina  tidigaste  essayer,  »Ulrich  von  Hutten»,  men 
låter  icke  detta  behandlingssätt  snarare  hänföra  sig  till  tidsrikt- 
ningen i  allmänhet?  Hela  denna  franska  skola  lägger  ju  an  på 
miljöskildring.  Man  frågar  ovillkorligen  efter  orsaken,  varför 
Levertin  så  föga  anslutit  sig  till  Taine.  Förklaringen  ligger  väl 
däri,  att  Taines  ej  så  litet  dogmatiska  analyserande  låg  hans 
egen  naturell  fjärran.  Taine  använde  i  själva  verket  litteraturen 
för  att  bevisa  vissa  teser.  Hans  intressen  voro  mera  filosofiska 
än  litterära.  Litteraturen  var  för  honom  endast  ett  instrument, 
känsligare  än  något  annat,  för  att  intränga  i  och  lära  känna 
samhället  och  dess  utveckling.  Denna  teoretiserande  läggning 
var  Levertin  helt  och  hållet  främmande.  Han  brukade  under 
senare  år  ofta  tala  om  sina  filosofiska  intressen  och  sin  trött- 
het på  skönlitteratur  — -  en  naturlig  reaktion  hos  en  kritiker  — 
men  det  finnes  icke  synnerligen  många  spår  av  något  djupare 
sysslande  med  filosofi  i  hans  skrifter. 

Däremot  har  Levertin  flitigt  studerat  Sainte-Beuve.  Han 
läste  dennes  roman  »Volupté»  1885  och  hans  kritik  på  nittio- 
talet. Det  är  emellertid  icke  lätt  att  avläsa  Sainte-Beuves  in- 
flytande på  honom,  då  det  övervägande  är  av  samma  art  som 
Brändes'.  Manéret  var  ju  vid  denna  tid  redan  gemensam  egen- 
dom, om  det  också  tillämpades  med  olika  finhet  och  sakkun- 
skap. Liksom  Sainte-Beuve,  i  detta  avseende  en  avgjord  mot- 
sats till  Taine,  var  Levertin  utan  någon  strängare  metod.  Sainte- 
Beuve  var  uteslutande  inställd  på  att  belysa  det  enskilda  fallet 
och  nådde  i  detta  avseende  under  ett  långt  liv  till  en  hög  grad 
av  smidighet  och  objektivitet,  förstod  att  helt  försvinna  bak  den 
skildrade  personligheten  och  sätta  alla  dennas  egendomligheter 
i  relief.  Levertin  är  besjälad  av  samma  anda  att  sympatiskt 
förstå  företeelserna  och  att  återgifva  dem,  men  han  intränger  icke  så 
djupt,  hans  skepsis  är  mera  allmän,  och  framför  allt  är  han 
långt  mera  lyrisk  både  i  stil  och  uppfattning.  Det  finnes  därför 
oändligt  flera  nyanser  i  Sainte-Beuves  porträtt  än  i  Levertins. 
Det,  som  ger  Sainte-Beuves  kritik  dess  särmärke,  är  lärdomen, 
den  stora  världserfarenheten  och  den  utomordentligt  skarpa  psy- 


142 


OSCAR  LEVERT1N 


kologiska  analysen.  Sainte-Beuve,  som  genomlevat  alla  de  stora 
omkastningarna  i  adertonhundratalets  historia,  slutade  som  en  vis 
av  Horatii  skola,  för  vilken  nil  admirari  var  det  enda  naturliga. 
Han  hade  sett  för  många  luftslott  ramla  för  att  längre  tro  på 
de  nya.  Han  såg  tvärt  igenom  människorna,  men  dömde  dem 
med  överseende,  som  det  hövdes  mot  så  svaga  och  bristfälliga 
väsen.    Han  föraktade  dem  men  med  mildhet. 

Det  finnes  kanske  ett  tekniskt  grepp,  som  Levertin  särskilt 
attraperat  från  Sainte-Beuve.  Ingenting  är  för  en  kritiker  svå- 
rare än  att  få  sagt  sin  verkliga  mening,  särskilt  i  fråga  om  en 
levande  författare.  Varje  kritiker  har  sitt  sätt  för  att  insinuera 
den  nödvändiga  sanningen  utan  att  verka  alltför  indiskret  eller 
stötande.  Sainte-Beuve  med  sin  prästerliga  salvelse  och  sitt  vä- 
sens hela  urbanitet  är  en  mästare  i  att  artigt  och  älskvärt  be- 
römma i  allmänhet  —  för  att  sedan  göra  nog  så  starka  re- 
striktioner. Det  var  denna  sida  av  hans  kritik  som  Goncourtarna 
åsyftade,  när  de  kallade  hans  artiklar  för  un  nid  de  viperes. 
Levertin  har  åtskilligt  av  detta  handlag  i  sin  kritik.  Han  börjar 
nästan  alltid  med  en  älskvärdhet,  som  dock  under  artikelns  gång 
kan  följas  av  en  ansenlig  rad  av  reservationer. 

Även  Renan  har  utövat  en  mäktig  dragningskraft  på  Lever- 
tin. Man  kan  se  det  bland  annat  av  det  porträtt  han  ägnat 
honom  i  »Diktare  och  drömmare».  Hans  aristokratiskt  intellek- 
tuella uppfattning  och  hans  positivistiska  världsåskådning,  fram- 
buren, trots  all  växande  misstro  mot  människorna,  med  en  så 
entusiastisk  optimism,  måste  i  hög  grad  tilltala  Levertin,  icke 
minst  under  brytningen  mellan  åttio-  och  nittiotalen.  Det  var 
ju  under  liknande  förhållanden,  som  Renan  i  Frankrike  nådde 
till  sitt  ryktes  höjd  och  blev  läromästare  för  en  hel  generation 
av  skalder  och  kritici,  för  Anatole  France,  Maurice  Barres,  Jules 
Lemaitre  och  många  andra. 

Bestämmande  för  Levertins  kritiska  ståndpunkt  blev  säker- 
ligen också  det  sätt,  varpå  åttiotalets  författare  hade  mötts  av 
den  samtida  kritiken,  av  C.  D.  af  Wirsén  och  andra.  Under 
denna  brytningstid  hade  de  nya  idéernas  anhängare  snarare  be- 
handlats som  missdådare  än  som  författare.    För  Levertin  stod 


OSCAR  LEVERTIN 


J43 


det  framför  allt  klart,  att  de  borde  omhuldas  och  försvaras.  Hans 
kritik  gick  därför  mindre  ut  på  att  lära  författarna  än  att  upp- 
lysa publiken  om  deras  förtjänster.  Det  gällde  mindre  att  ky- 
ligt analysera  och  döma  än  att  sätta  verken  i  relief,  att  narra 
den  tröga  allmänheten  att  läsa  några  goda  och  tankeväckande 
böcker.  »Hur  mycket  mera  frestande»,  yttrar  Levertin  i  sin 
anmälan  av  »Hans  Alienus»,  »är  icke  den  vänskapsfulle  skolias- 
tens,  den  intresserade  förklararens  roll  än  den  objektive  kritikerns! 
Det  lilla  barnsliga  nöjet  att  kallt  söka  mäta  skapande  viljor  .  .  . 
vem  utom  de  poetiskt  oförmögna  tröttnar  icke  därpå?» 

Levertins  kritik  sönderfaller  liksom  hans  övriga  författarskap 
helt  naturligt  i  två  perioder.  Den  första  sträcker  sig  fram  till 
mötet  med  Heidenstam.  Han  är  under  dessa  ungdomsår  en  svu- 
ren anhängare  av  naturalismen,  ställer  sina  medbröders  diktning 
i  bästa  belysning  och  bekämpar  motståndarna.  Någon  ytterlig- 
hetsman var  han  dock  aldrig.  Det  låg  hans  veka  och  skeptiskt 
tveksamma  sinne  fjärran.  Trots  sin  ungdom  är  han  också  en 
av  de  första,  som  här  hemma  följer  Georg  Brändes'  exempel  och 
fäster  sina  landsmäns  uppmärksamhet  på  den  europeiska  littera- 
turen och  bryter  igenom  den  andliga  avspärrningen  kring  Sveri- 
ges gränser. 

Redan  vid  denna  tid  var  hans  beläsenhet  omfattande.  Sär- 
skilt hade  han  sett  sig  vida  omkring  i  den  modärna  litteraturen 
i  olika  länder.  Genom  hela  sitt  temperaments  estetiska  lägg- 
ning drogs  han  omedelbart  till  de  franska  författarna.  Han  sä- 
ger t.  ex.:  »Att  gå  ifrån  en  fransk  eller  nordisk  nutidsroman 
till  en  engelsk  är  som  att  efter  ett  eldigt  samtal  i  agitato  med 
en  ung  man  eller  en  intressant  kvinna  i  trettioåren  begynna  en  då- 
lig, kältande,  ihållande  konversation  med  en  sladderaktig  gammal 
tant  eller  lyckligast  en  beskedlig  gammal  onkel.  I  förra  fallet 
liv,  glöd  —  flammande  eller  undertryckt  —  koncentration,  ar- 
gument, som  korsas  likt  eggvassa  värjklingor,  i  senare  ytterst 
vidlyftig  monotoni,  omsägningar,  omsvep,  parenteser,  mer  eller 
mindre  djup  reflexion  —  och  mycket  bonhommie.»  Omdömet  är 
icke  alltför  träffande.  Det  kan  väl  bli  en  fråga,  om  icke  den 
engelska  romanlitteraturen  trots  sin  brist  på  koncentration  och 


i44 


OSCAR  LEVERTIN 


trots  en  viss  konventionalism,  i  liv  och  rikedom  når  upp  till  den 
franska.  Men  i  sin  konstnärliga  teknik  och  sin  intellektuella 
klarhet  är  den  franska  romanen  oupphunnen,  och  dessa  egen- 
skaper voro  i  hög  grad  ägnade  att  fylla  Levertin  med  beundran. 

Minst  intresserad  var  Levertin  obestridligen  både  då  och 
senare  av  den  tyska  litteraturen,  som  ju  också  vid  denna  tid 
icke  stod  synnerligen  högt.  Dock  var  han  en  beundrare  av  t.  ex. 
Gottfried  Keller.  Däremot  märker  man  förvånansvärt  litet,  att 
han  någonsin  ägnat  ett  djupare  studium  åt  klassisk  tysk  littera- 
tur, det  skulle  då  vara  åt  Heinrich  Heine.  Även  Goethe,  vilken 
betytt  mycket  för  så  många  svenska  skalder,  har  väl  ej  lämnat 
honom  alldeles  oberörd.  Det  finnes  nog  en  fond  av  Goethes 
livsvisdom  bak  Levertins  sista  diktning,  särskilt  i  »Salomo  och 
Morolf»,  även  om  den  ej  är  lätt  att  upptäcka  under  den  orien- 
taliska omklädnaden. 

Redan  under  sina  naturalistiska  år  har  Levertin  utfört  gott 
arbete.  Livligt  och  medryckande  presenterar  han  Maupassant 
och  Kielland,  Bourget  och  Elster  och  många  andra  utländska 
skriftställare  för  svenska  läsare.  Men  ännu  är  han  icke  färdig 
som  kritiker  —  även  om  man  redan  märker  lejonets  klo. 

Brytningen  med  hans  föregående  kritiska  ståndpunkt  sker  i 
Pepitaskriften,  som  väl  icke  minst  på  grund  av  Levertins  mot- 
vilja för  polemik  och  hans  ömsinthet  mot  de  forna  partivännerna 
erhöll  sin  milda  form.  Den  är  mera  ett  lustigt  skämt  än  en  pro- 
gramskrift. Det  står  mer  emellan  än  på  raderna.  Men  Geijer- 
stam  och  andra  förstodo  gott  att  läsa  ut  den  verkliga  meningen. 

Fastän  Levertin  fått  en  ny  uppfattning  av  poesien,  betrak- 
tade han  icke,  såsom  många  andra  av  denna  yngre  generation, 
åttiotalet  som  en  period  av  torka  och  förfall.  Han  reagerade 
mot  tendensromanen  och  den  yttre  beskrivningen.  Hans  sti- 
gande skepsis  och  hans  misstro  till  abstrakta  lyckodrömmar 
gjorde,  att  han  tog  avstånd  från  den  sociala  förbättrarivern.  Men 
han  fasthöll  alltid  vid  sin  livsåskådnings  radikalism.  Han  hade 
själv  produktivt  genomlevat  åttiotalets  tidsskede  och  hade  ett 
öppet  öga  för  dess  förtjänster.  Han  var  för  mycket  historiker 
för  att  icke  inse,  vilken  betydelse  det  haft  för  den  följande  ut- 


OSCAR  LEVERTIN 


U5 


vecklingen  och  som  han  utmärkt  framhäver  i  sin  överblick  av 
litteraturen  under  Oscar  II:s  regering.  Men  såväl  hans  diktar- 
begåvnings  läggning  som  hans  beröring  med  Heidenstam  förde 
honom  fram  till  nya  synpunkter  på  poesiens  väsen.  Han  har 
utvecklat  denna  uppfattning  redan  i  sina  randglosor  till  »Hans 
Alienus»,  och  i  essayn  om  Verner  von  Heidenstams  skaldskap 
skriver  han  bl.  a.:  »För  egen  del  är  det  ej  återspeglingen  av 
tillvaron  i  dess  allmännelighet  och  ännu  mindre  fotografi  eller 
karikatyr  av  original  eller  roliga  gubbar,  som  jag  söker  i  dikt, 
men  belysning  av  det  som  Goldsmith  benämnde  'livets  magi'. 
Själva  det  sällsamma  trolleriet  är  det,  jag  vill  dikten  skall  av- 
slöja och  skildra,  dikten,  som  når  horisonter,  dit  metafysiken 
sällan  hinner,  och  som,  klarare  än  exakt  vetenskap,  i  sin  bild- 
skrift kan  visa  sammanhang,  betydelse  och  lagar.»  Med  dessa 
ord  har  Levertin  i  motsats  till  vardagsskildringen  velat  framhäva 
den  dikt,  som  suggererar  tankar  och  stämningar,  den  litteratur- 
art, som  han  i  ovannämnda  uppsats  om  skönlitteraturen  under 
Oscar  II:s  regering  själv  benämner  symbolistisk.  Han  vänder 
sig  nu  mot  borgerligheten  i  konsten  på  ett  sätt,  som  är  högst  ka- 
raktäristiskt för  hans  nya  ståndpunkt  (se  t.  ex.  hans  yttranden 
om  Fr.  Cederborghs  romaner).  Objektivt  låter  denna  uppfatt- 
ning ej  försvara  sig.  God  konst  kan  lika  väl  vara  realistisk  som 
romantisk.  Det  ena  skildringssättet  är  lika  berättigat  som  det 
andra,  men  naturligen  har  varje  skald  rätt  att  begränsa  sitt  om- 
råde efter  eget  skön.  Det  är  just,  vad  han  nödvändigtvis  måste 
göra.  För  kritikern  är  det  en  annan  sak,  han  måste  äga  mång- 
sidigheten, eljest  är  han  icke  kritiker.  Det  bör  också  tilläggas, 
att  Levertin  lyckligtvis  icke  var  konsekvent.  Dylika  allmänna 
yttranden  äro  hos  honom  mera  stämningsutbrott  än  utredningar 
och  hindra  honom  icke  att  inför  ett  konstverk  av  annat  slag  an- 
lägga andra  synpunkter. 

Av  betydelse  för  kännedom  om  Levertins  nya  estetiska  upp- 
fattning äro  också  hans  aforismer  om  historisk  diktning.  Denna 
diktart  hade  ju  föga  uppskattats  av  åttiotalet  men  blomstrade 
åter  upp  under  nittiotalet.  Uppsatsen  förefaller  att  vara  skriven 
med  Heidenstams  historiska  diktning  för  ögonen.    Levertin  för- 

10  — 19U0.     J.  Moriensen. 


146 


OSCAR  LEVERTIN 


svarar  skaldens  rätt  att  begagna  historiska  motiv  och  subjek- 
tivt återgiva  dem.  Mellan  verklighetsdiktning  och  fantasidiktning 
finnes  ingen  skarp  gräns.  All  historisk  personskildring  blir  dock 
mer  eller  mindre  dikt,  och  det  är  oss  själva  vi  söka  och  åter- 
finna i  flydda  tiders  gestalter. 

Levertins  största  betydelse  som  kritiker  infaller  efter  »Svenska 
Dagbladets»  tillkomst  1897.  Levertin  fick  här  det  språkrör,  som 
en  kritiker  behöver.  Han  fick  plats  och  tillfälle  att  tala  till  pu- 
bliken. Under  de  följande  åren  ända  fram  till  sin  död  verkade 
han  i  denna  tidning  med  stigande  anseende  och  inflytande. 

Den  Levertin,  som  här  tog  till  orda,  var  i  vissa  avseenden 
en  annan  än  den  unge  man,  som  skrivit  sina  första  artiklar  i 
»Aftonbladet»  och  »Ur  dagens  krönika».  Han  hade  under  tiden 
genomgått  en  sträng  historisk  skolning  under  Schiicks  ledning, 
han  hade  fördjupat  sig  i  olika  länders  och  tiders  litteratur,  hans 
kunskaper  och  hans  synpunkter  hade  väsentligt  vidgats. 

Ögonblicket  var  också  gynnsamt  för  en  kritiker.  Med  ett 
slag  uppstod  en  hel  skola  av  unga  begåvade  diktare  med  nya 
möjligheter  och  en  ny  nationell  klang  i  sin  sång.  Levertin  till- 
hörde ju  själv  denna  grupp  och  såg  som  sin  uppgift  att  göra 
sig  till  tolk  för  denna  nya  strömning. 

Under  sådana  förhållanden  tillkommo  dessa  berömda  ar- 
tiklar, vilka  nu  finnas  bevarade  i  Levertins  samlade  skrifter. 
Själv  utgav  han  under  sin  livstid  endast  trenne  essaysamlingar: 
Från  Gustaf  III:s  dagar,  Diktare  och  drömmare  samt  Svenska 
gestalter. 

I  Sverige  skiljer  man  mycket  strängt  på  litteraturhistoria  och 
kritik.  Levertin  fäster  själv  någonstädes  uppmärksamheten  på 
detta  förhållande  och  framhäver,  att  så  icke  är  fallet  i  Frank- 
rike. Sainte-Beuves  och  Brunetiéres  och  många  andra  framstå- 
ende litteraturkännares  livsverksamhet  föreligger  huvudsakligen  i 
essayform,  men  erkännes  allmänt  såsom  tillhörande  det  ypper- 
sta fransk  litteraturvetenskap  äger.  Litteraturhistoriska  under- 
sökningar, drivna  utan  litterär  kritik,  äro  däremot  intet  annat  än 
materialsamlingar.  Endast  den,  som  förenar  kritikerns  tempera- 
ment med  de  nödiga  fördjupade  kunskaperna,  kan  skapa  littera- 


OSCAR  LEVERTIN 


147 


turhistoria  i  högre  mening.  Det  var  dessa  egenskaper  Levertin 
i  så  hög  grad  var  i  besittning  av. 

Levertins  rent  litteraturhistoriska  undersökningar  inledas  av 
hans  doktorsavhandling,  Studier  öfver  fars  och  farsor  er  i  Frank- 
rike mella?t  Renaissancen  och  Moliére.  Det  är  en  nybörjarbok 
och  utgör  en  tämligen  oredig,  övervägande  bibliografisk  upp- 
räkning. Men  ämnet  var  också  för  stort  —  det  hade  behövts 
många  års  specialstudier  för  att  föra  det  till  ett  gott  slut.  Hans 
Teater  och  drama  under  Gustaf  III  ger  däremot  en  livlig  och 
intressant  bild  av  den  gustavianska  tidens  teaterförhållanden, 
redan  baserad  på  källforskningar.  Hans  undersökning  om  Gustaf 
III  som  dramatisk  författare  är  också  synnerligen  uttömmande; 
fråga  är  väl  endast,  om  icke  det  historiska  perspektivet  kunde 
varit  vidare.  Hans  Johan  Wellander  är  framför  allt  intressant 
genom  sina  kulturhistoriska  skildringar.  Carl  von  Linné,  hans 
dittills  störst  anlagda  arbete,  blev  tyvärr  endast  ett  löftesrikt 
fragment.  Efter  hans  död  utgavs  på  grundval  av  hans  föreiäs- 
ningsmanuskripter  en  Fransk  litteraturhistoria  i  tre  band,  som 
sträcker  sig  från  renässansen  upp  till  1700-talet.  Vid  sidan  om 
dessa  litteraturhistoriska  avhandlingar  drev  han  även  omfattande 
konsthistoriska  undersökningar.  Hans  förnämsta  arbeten  på  detta 
område  äro  hans  stora  bok  om  Niclas  Lafrensen,  hans  studie 
över  Jacqties  Callot  samt  smärre  monografier  över  A.  Roslin 
och  G.  Lundberg. 

Ehuru  Levertins  rent  litteratur-  och  konsthistoriska  forsk- 
ningsarbeten således  äro  betydande,  har  han  dock  verkat  långt 
mera  genom  sina  essayer  och  kritiker  än  genom  sina  veten- 
skapliga undersökningar.  Han  har  först  och  främst  genom 
en  hel  rad  av  uppsatser  förnyat  uppfattningen  av  frihetstiden 
och  Gustaf  III:s  tidsålder.  Den  äldre  svenska  litteraturforsk- 
ningens skildringar  av  upplysningstidevarvet  voro  dels  färgade 
av  de  reaktionära  synpunkter,  från  vilka  romantiken  betraktade 
rationalismens  idéer,  dels  saknade  de  ett  verkligt  inlevande  i 
tidens  anda.  Levertin  däremot  hade  med  stort  utbyte  tillgodo- 
gjort sig  den  nyare  utländska  forskningen  och  särskilt  genom 
studiet  av  Goncourtarnas  kulturhistoriska  monografier  fått  ögo- 


148 


OSCAR  LEVERTIN 


nen  öppnade  för  den  poetiska  och  dittills  förbisedda  sidan  av 
rococons  liv. 

Levertins  förnämsta  essayer  från  svenskt  sjuttonhundratal 
läsas  huvudsakligen  i  samlingarna  »Från  Gustaf  III:s  dagar» 
och  »Svenska  gestalter».  Där  har  man  det  ypperliga,  aldrig  över- 
träffade porträttet  av  herdinnan  i  Norden,  fru  Nordenflycht; 
vid  sidan  därav  står  »Dygdens  sångare»,  teckningen  av  satirikern 
och  lärodiktaren  Gyllenborg,  och  som  parallell  därtill  »Vår 
främsta  herdedikt  och  dess  skald».  I  den  förra  måste  man  icke 
minst  beundra  den  storslagna  skildringen  av  upplysningstidens 
tankeliv  och  dess  utveckling,  där  Levertin  på  ett  överlägset 
sätt  blottlagt  hela  idénätets  ursprung,  förgreningar  och  sam- 
manhang. I  essayn  över  Creutz  finnes  den  beundransvärda 
och  praktfulla  vyn  över  herdediktens  historia  och  den  med  så- 
mycken  poesi  bräddade  analysen  av  »Atis  och  Camilla».  Stu- 
dierna över  Bellman  och  Fredmans  epistlar  inleda  en  ny  upp- 
fattning av  denne  skald,  som  avlöser  romantikens  och  Atter- 
boms,  där  all  den  falska  djupsinnigheten  är  avlägsnad  och  det 
skälmska  rococobehaget  fångat  och  fasthållet.  -Icke  heller  bör 
man  glömma  porträttet  av  tjusarkonungen  själv,  utfört  med 
samma  hänförelse  som  Tegnérs,  ehuru  Levertin  knappast  har 
en  djupare  psykologisk  inblick  i  hans  väsen.  Kring  dessa  sjut- 
tonhundratalets förgrundsgestalter  gruppera  sig  så  åtskilliga  in- 
tressanta teckningar  av  bipersoner  och  interiörer,  såsom  av 
Gjörwell  och  hans  familjeliv  ute  på  torpet,  av  hovmannen  Claes 
Julius  Ekeblad,  av  rodockan  Elis  Schröderheim.  Hit  hör  också 
det  livfulla  porträttet  av  den  originelle  författaren  till  »Min 
son  på  galejan»,  Jakob  Wallenberg,  fullt  av  roande  smådrag 
och  med  många  fina  och  belysande,  fast  kanske  icke  uttöm- 
mande synpunkter  på  hans  författarskap. 

Levertins  stil  i  essayerna  ansluter  sig  till  och  fortsätter  Vik- 
tor Rydbergs  prosa.  Hans  periodbildning  når  visserligen  aldrig 
dennes  klassiska  fasthet  och  säkerhet,  men  anslagets  ädla  vär- 
dighet och  höghet  äro  påfallande  lika.  Man  kan  också  hos  båda 
stundom  alltför  tydligt  förnimma  ansträngningen  att  nå  den 
högspända  och  skönt  klingande  perioden.    Man  ser  detta  Ryd- 


OSCAR  LEVERTIN 


149 


bergska  drag  kanske  tydligast  i  »Diktare  och  drömmare»,  t.  ex. 
i  det  ovan  citerade  slutstycket  i  »Till  naturens  epos».  Frän 
Viktor  Rydberg,  som  han  betraktade  med  växande  beundran, 
ehuru  de  till  temperament  och  livsåskådning  voro  vitt  skilda, 
har  han  möjligen  insupit  något  av  den  antikfärgade  humanism, 
som  under  senare  åren  kunde  bryta  fram  i  hans  verk,  fast  all- 
tid med  inslag  av  gammaltestamentligt  åskådningssätt.  Lever- 
tins  stil  är  emellertid  långt  färgrikare  än  Rydbergs  och  fylld 
av  en  överströmmande  lyrik,  som  kanske  framträder  starkast  i 
hans  första  essaysamling.  Flera  av  essayerna  därstädes  kunna 
nästan  forma  sig  till  hymner.  Författaren  inför  sig  själv  talande 
för  att  ge  uttryck  åt  sin  beundran  och  hänförelse. 

I  sin  verksamhet  som  litteraturanmälare  var  Levertin  natur- 
ligtvis som  de  flesta  kritici  delvis  beroende  av  tillfälligheten. 
Det  blev  huvudsakligen  för  den  nyaste  litteraturen,  dagens  för- 
fattare, som  han  hade  att  intressera  publiken.  Då  och  då  kas- 
tade han  en  blick  tillbaka  på  en  eller  annan  av  de  äldre  för- 
fattarna eller  ägnade  ett  par  spalter  åt  någon  samtida  utländsk, 
framför  allt  fransk  diktare.  Men  huvudparten  av  hans  anmäl- 
ningar tillföll  nittiotalets  svenska  litteratur. 

Det  fanns  emellertid  författare,  som  han  ej  förstod  eller 
kunde  göra  full  rättvisa.  Det  ligger  icke  något  underligt  här- 
utinnan,  men  den  stora  allmänheten  föreställer  sig  vanligen  en 
kritiker,  som  vunnit  dess  gunst  och  förtroende,  som  hart  när 
ofelbar.  Den  upptager  hans  meningar  i  klump  utan  all  kritik 
i  stället  för  att  underkasta  kritikerns  mening  en  kritik  och  en- 
dast behålla  det  bästa  och  låta  det  andra  ligga.  Ty  en  kritiker 
även  med  den  livligaste  mottaglighet,  det  mest  vassa  skarpsinne, 
de  största  kunskaper,  har  dock  som  varje  människa  sin  begräns- 
ning. Det  finnes  saker,  om  vilka  han  vet  föga  eller  intet,  före- 
teelser, som  han  älskar,  under  det  att  andra  lämna  honom  kall. 
Sainte-Beuve  med  sin  omfattande  lärdom  och  sin  rika  erfaren- 
het fann  för  åtskilliga  samtida  icke  den  rätta  synpunkten.  Och 
så  är  det  i  mer  eller  mindre  grad  med  alla  kritici;  de  flesta 
hava  ett  ganska  litet  område;  det  finnes  de,  som  icke  hava  något 
alls,  utan  endast  som  papegojor  upprepa  orden  för  dagen. 


i5° 


OSCAR  LEVERTIN 


Den  svenska  kritiken  har  icke  någon  varken  lång  eller  syn- 
nerligen märklig  historia.  Den  litterära  kritiken  tycks  över 
huvud  icke  ligga  för  svenskt  lynne.  Man  kan  som  Levertins 
föregångare  endast  nämna  två  stora  namn,  de  varandra  så  djupt 
motsatta  Kellgren  och  Atterbom;  Hammarskölds  kritiska  verk- 
samhet bör  icke  heller  förbises.  Till  denna  linje  kan  man  också 
räkna  Tegnér,  som  i  brev,  tal  och  sin  minnessång  vid  Svenska 
Akademiens  femtioårsdag  och  andra  liknande  poem  format  en 
rad  snillrika  utsikter  över  föregångare  och  samtida,  visserligen 
långt  ifrån  objektiva,  men  burna  av  en  universellt  bildad  per- 
sonlighets rikedom  på  idéer  och  geniala  synpunkter.  I  ett  och 
annat  erinrar  Levertins  kritik  om  Tegnérs  genom  sin  värme 
och  hänförelse  och  sin  poetiska  uppfattning. 

Men  även  Levertin  har  sin  begränsning.  När  allt  kommer 
till  allt,  ligger  hans  styrka  som  kritiker  knappast  i  hans  mång- 
sidighet. Vad  som  ur  idésynpunkt  framför  allt  fängslade  Le- 
vertin i  litteraturen  var  tankens  frihet  och  motviljan  för  all 
ortodoxi  —  samma  patos,  som  redan  Georg  Brändes  framburit. 
Denna  rationalism  utgör  det  manliga  inslaget  i  Levertins  kri- 
tik. Den  motsatta  polen  bildas  av  hans  kärlek  till  det  raffine- 
rade, det  boudoaraktiga,  det  överhettade,  febrila  och  färgstarka, 
som  fanns  i  hans  eget  temperament.  Levertin  svärmade  för 
hela  den  art  av  poesi,  som  Schiller  kallade  den  idylliska.  Han 
var  sensualist  och  aristokrat  och  älskade  rikedomen  och  yppig- 
heten. Däremot  hade  han  föga  sinne  för  det  folkliga  och  dras- 
tiska och  stod  tämligen  främmande  för  det  humoristiska. 

Man  har  angripit  Levertin  för  hans  kritik  av  samtida  skalde- 
personligheter. Bengt  Lidforss  har  med  sin  vanliga  polemiska 
skärpa  i  huvudsak  riktigt  dragit  den  negativa  linjen  för  hans 
kritik.  Varken  Fröding,  Strindberg  eller  Ola  Hansson  hava  av 
Levertin  bedömts  efter  förtjänst.  De  motiv,  som  Lidforss 
insinuerar  för  Levertins  uttalanden,  äro  däremot  plumpa  och 
missvisande. 

Enheten  i  Levertins  personlighet  och  vittomfattande  pro- 
duktion ligger  i  poeten.  Antingen  han  skrev  en  kärleksdikt 
eller  en  novell  eller  en  lärd  avhandling  eller  en  kritik  var  det 


OSCAR  LEVERTIN 


samma  känsliga  och  poetiska  natur,  som  tog  sig  uttryck.  Och 
liksom  poeten  har  också  kritikern  ett  starkt  drag  av  Levertins 
orientaliska  härstamning.  Däri  ligger  en  förklaring  till  mycket 
av  hans  kritiks  naturliga  begränsning.  Han  stod  främmande 
—  såsom  jag  redan  påpekat  —  för  det  ursprungliga  och  folk- 
liga liksom  för  det  germanskt  inåtvända  i  en  diktarbegåvning. 
Han  har  heller  icke  natursinne  i  djupare  mening.  Han  har 
visserligen  skapat  några  utomordentligt  vackra  Stockholmsbilder, 
men  det  är  dock  alltid  något  av  historisk  belysning  över  land- 
skapet. »Och  diktens  Stockholm  var  det  som  man  såg»,  såsom 
det  heter  i  de  »Hemlösa».  Det  är  ännu  Bellmans  och  rococons 
Stockholm  med  sångens  sus  i  Djurgårdsekarna. 

Man  har  på  många  håll  starkt  framhävt  det  svenskt  natio- 
nella i  Levertins  forskargärning.  Och  med  all  rätt.  Få  ha 
väl  med  varmare  och  mer  fruktbringande  kärlek  omfattat  svensk 
kultur  än  Levertin.  Kanske  blir  just  hans  stora  insats  som 
kritiker  och  »kulturodlare»  hans  oförgängligaste.  Men  även 
denna  hans  verksamhet  belyses  icke  blott  av  det  nationella 
draget  utan  fastmer  av  det  främmande. 

Jag  har  flera  gånger  varit  i  tillfälle  att  påpeka  den  roman- 
tiska strömningen  vid  sekelskiftet,  som  från  samtidens  överkul- 
tiverade atmosfär  vände  sig  mot  enklare  och  primitivare  och 
mera  livskraftiga  förhållanden.  Levertin  greps  även  av  denna 
strömning.  Men  hans  längtan  efter  natur  bort  från  nutidslivet 
förde  honom  till  den  raffinerade  och  lantligt  kostymerade  roco- 
con.  Han  har  avslöjat  denna  tidsålder  med  en  färg,  en  glans 
och  en  oefterhärmlig  konst  som  ingen  tidigare  i  Sverige.  Men 
denna  period  är  väl  den  mest  kosmopolitiska  i  hela  vår  histo- 
ria. Bakom  de  pudrade  perukerna  rörde  sig  tankarna  i  unge- 
fär samma  banor  i  alla  land,  och  bakom  de  snörda  sidenkor- 
setterna klappade  kvinnohjärtana  i  samma  takt.  Och  det  är 
detta  kosmopolitiska  drag  av  skönhetsberusning  och  intelligens- 
dyrkan, som  icke  minst  fängslade  Levertin  och  som  han  med 
mästerskap  återgivit. 

I  sina  Bellmansessayer,  bägge  tillhörande  hans  mognaste  och 
yppersta  alster,  har  han  genialt  tolkat  den  uppsluppna  rococo- 


OSCAR  LEVERTIN 


stämningen  över  den  Bellmanska  diktarvärlden  och  dess  gestal- 
ter. Men  han  har  väl  starkt  betonat  den  mörka  gravtonen 
över  Bellmans  dikt,  den  Fredmans  »brand  till  döden»,  som  var 
så  nära  besläktad  med  hans  eget  temperament.  I  fråga  om 
det  folkliga  och  nationella  kan  man  utan  tvivel  komma  Bellman 
närmare.  Detta  rococodrag  kan  man  ju  hos  Levertin  till  och 
med  spåra  i  hans  stils  förkärlek  för  det  böljande  och  pom- 
pösa och  i  hela  hans  porträtteringskonsts  mjuka  och  avrun- 
dade linjer. 

Mest  förvånande  är  väl,  att  Levertin  aldrig  uppskattade 
Fröding.  Dennes  dikter  voro  ju  redan  från  början  tekniskt  mäs- 
terliga och  i  flera  avseenden  banbrytande,  hans  burlesker  smitt- 
samma genom  sin  humor  och  ofta  genom  sin  dramatiska  liv- 
fullhet. Stor  blev  Fröding  kanske  först  i  det  ögonblick,  då 
hans  själs  oändligt  rika  men  brustna  komplex  liksom  spränger 
sönder  sig  själv  i  »Stänk  och  flikar».  Men  även  denna  dikt- 
samling upplevde  Levertin  utan  att  finna  sig  föranledd  att 
ändra  mening.  I  »Gralstänk»,  dessa  av  så  mycket  verkligt 
djupsinne  fyllda  aforismer,  en  skalds  levande  kommentar  till 
Spinozas  teser,  såg  han  endast  uttryck  av  vanvett.  Att  Frö- 
ding ej  endast  var  den  folklige  skalden,  utan  bland  periodens 
diktare  fastmer  kulturskalden,  gick  aldrig  upp  för  honom.  Här 
spelade  säkerligen  omedvetet  vissa  personliga  förhållanden  in 
vid  sidan  om  motviljan  för  det  folkligt  germanska  och  metafy- 
siskt grubblande  i  Frödings  skaldelynne. 

Gentemot  Strindberg  har  Levertin  ofta  rätt  i  detaljer,  men 
proportionerna  mellan  tadel  och  beröm  äro  felaktiga.  Han  slår 
ihjäl  Strindberg  med  hans  svagheter  men  har  icke  öppet  öga 
för  hans  förtjänster.  Visserligen  upphörde  han  aldrig  att  kalla 
Strindberg  ett  geni,  men  detta  blir  ofta  i  hans  framställning 
ett  ord  utan  innebörd  för  Strindbergs  vidkommande. 

Levertin  hade  i  yngre  år,  då  sinnet  är  mottagligast  och 
minst  kritiskt,  liksom  den  övriga  ungdomen  gripits  av  beundran 
inför  den  djärvhet  och  hänsynslöshet,  varmed  Strindberg  angrep 
det  gamla  samhället;  men  i  själva  verket  var  Strindbergs  upp- 
roriska lynne   med   sina  skarpa   dagrar   och  skuggor  alldeles 


OSCAR  LEVERTIN 


153 


främmande  för  Levertins  eget  väsen,  som  gick  i  nyanser  och 
halvtoner.  Och  när  så  Strindberg  på  gamla  dagar  vände  sig 
till  mystiken  och  blev  vidskepligare  och  godtrognare  än  en 
medeltidsmunk,  såg  han  närmast  en  fara  i  hans  rika  och  över- 
rika produktion. 

Det  finnes  för  övrigt  en  viss  likhet  mellan  Sainte-Beuves 
förhållande  till  Balzac  och  Levertins  till  Strindberg.  Den  förre 
yttrar  om  Balzac  (Port  Royal  I,  Appendice):  » Anciennement, 
le  génie,  comme  on  1'entendait,  était  un  fond  de  raison,  revétu 
d'éclat,  animé  de  sentiment,  couronné  d'imagination,  de  fantaisie 
méme,  varié  et  diversifié  de  toutes  les  couleurs  de  la  vie:  témoin 
Moliére,  le  type  chez  nous  par  excellence.  Aujourd'hui  on  a 
changé  tout  cela.  Cest  une  grande  avance  ä  qui  veut  passer 
pour  un  homme  de  génie  auprés  du  vulgaire  que  d'étre  incom- 
plet  du  coté  du  bon  sens.  La  premiére  condition  dans  ce 
siécle-ci,  pour  paraitre  un  génie  littéraire,  c'est,  avec  de  gran- 
des  qualités  en  sus  et  en  dehors,  de  manquer  plus  ou  moins 
de  raison,  de  base  solide.  Quelques-uns  de  nos  plus  illustres 
contemporains  satisfont  amplement  ä  cette  condition:  M.  de 
Balzac,  des  premiers,  n'y  fait  point  défaut.» 

Sainte-Beuves  anmärkning  kan  vara  sann  och  träffande  nog. 
Sedan  hundrafemtio  år  framställer  litteraturen  nästan  uteslutande 
känslan  och  lidelsen  och  tappar  lätt  bort  sig  själv  i  dessa  för- 
virrade äventyrsriken,  men  denna  anmärkning  för  i  grunden 
utom  Balzac,  i  sitt  begär  att  sopa  bort  honom  som  en  sjuklig 
företeelse  från  jorden.  Det  är  också  samma  brist  på  förnuft,  på 
behärskning,  på  kritik,  på  hut  och  hövlighet,  som  Levertin  finner 
frånstötande  hos  Strindberg.  Läsningen  av  hans  skrifter  erinrar 
honom  ibland  om  de  besök  han  som  barn  gjorde  i  menagerierna, 
när  djuren  skulle  utfodras.  »I  Strindbergs  böcker  ryta  och  skrika 
bak  sina  galler  alla  människoandens  vilda  djur  —  och  däribland 
finnes  icke  blott  det  majestätiska  lejonet  och  den  tjusande  tigern 
med  sin  gulspräckliga  fäll,  men  också  de  smutsiga  aporna.» 
En  annan  sida,  som  stötte  honom  i  Strindbergs  skriftställare- 
verksamhet, var  hans  alltför  stora  hastverk  i  utarbetandet  —  en 
klagan,  som  han  ständigt  upprepar. 


r54 


OSCAR  LEVERTIN 


Icke  heller  mot  Ola  Hansson  har  Levertin  varit  rättvis.  Men 
vilken  uppsvensk  har  väl  varit  det?  Ola  Hanssons  utpräglade 
skånskhet  har  gjort  honom  för  Levertin  dubbelt  svår  att  in- 
tränga i. 

Men  låtom  oss  icke  för  dessa  misstag  och  förbiseenden  glömma 
de  många  diktare,  som  han  känsligt  förstått  att  uppskatta  och 
belysa,  och  de  många  klassiska  och  modärna  mästerverk,  som 
han  öppnat  väg  för  till  den  svenska  allmänheten. 

Det,  som  icke  minst  förlänar  dessa  Levertinska  uppsatser  deras 
tjusning  och  förklarar  deras  stora  framgång,  är  formen.  Om 
man  så  vill,  är  den  prosa  Levertin  skrev  icke  mönstergill.  Bort- 
sett från  vissa  ofta  anmärkta,,  rent  grammatikaliska  fel  och  från 
periodbyggnaden,  som  knappast  utmärker  sig  för  konstruktiv 
lätthet  och  klarhet,  utan  ofta  sammanför  inkongruenta  begrepps 
lider  den  av  en  viss  överlastning.  Den  är  för  grann  och  för 
töcknig.  Den  saknar  en  viss  manlig  rationalism.  En  verkligt 
god  prosastil  bör  vara  neutralare  än  Levertins.  Hans  stil  synes 
nästan  för  mycket.  Den  skymmer  stundom  föremålet  och  låter 
endast  den  talande  framträda.  Det  är  en  slags  poetisk  prosa, 
och  detta  är  ett  fel  —  men  ett  fel,  som  ej  vem  som  helst  kan 
prestera.  Den  äger  alltid  sitt  säregna  och  trolska  skimmer.  Det 
är  Levertins  stil,  och  den  passar  till  hans  väsen  med  dess  ömhet, 
humanitet  och  känslotunghet.  När  han  om  Creutz'  »Daphne» 
säger,  att  den  tillhör  en  diktart,  som  gustavianerna  behandlade 
med  stor  elegans  »men  utan  att  dock  någonsin  få  Creutz'  mando- 
linklang  och  sinnliga  hänryckning  över  versen»,  får  hela  tanken 
en  ny  karaktär  genom  ordens  åskådlighet,  kongenialitet  och 
uttrycksfullhet.  Ordet  »mandolinklang»,  som  melodiskt  leker 
på  läpparna,  försinnligar  just  den  åsyftade  innebörden. 

I  hans  essayer  formar  och  avrundar  sig  innehållet  rent  no- 
vellistiskt.  Han  har  den  borne  lyrikerns  behov  att  känna  med 
och  giva  sig  hän,  och  detta  förlänar  hela  framställningen  en 
starkt  personlig  färg.  Med  hela  denna  Levertins  läggning  sam- 
manhänger, att  han  aldrig  analyserar  kallt  och  nyktert.  Han 
intränger  i  diktverket  genom  sin  poetiska  intuition.  En  essay 
av  Levertin  kan  höja  sig  till  ett  poem  om  poesi. 


OSCAR  LEVERT1N 


155 


Man  förvånas  över,  huru  mycket  Levertin  lyckades  fullborda 
under  sitt  korta  liv,  icke  minst  om  man  tar  i  betraktande  själva 
mångsidigheten  av  hans  verksamhet.  I  rikt  mått  ägde  han  den 
judiska  rasens  otroliga  arbetsintensitet,  brinnande  energi  och 
assimileringsförmåga.  Hans  själ  var  under  allt  tvivel  och  all  skep- 
ticism som  en  låga,  flammande  av  iver  och  vetgirighet. 

Mycket  av  hans  pessimism  och  skepticism  sammanhänger 
väl  med  hans  sjukdom  i  ungdomsåren,  men  har  kanske  även 
sin  grund  i  intellektuell  trötthet  och  överansträngning.  Mången 
gång  spårar  man  också  i  hans  skönlitterära  produktion,  att  han 
haft  hastverk.  Det  skulle  stundom  varit  av  nytta,  om  han 
låtit  sina  forskningsarbeten  vila  och  givit  sig  ro  att  om- 
sorgsfullare  fila  sina  vers.  Vissa  rent  formella  oegentligheter 
skulle  säkerligen  på  detta  sätt  kunnat  avlägsnas,  fast  å  andra 
sidan  dessa  oklarheter  och  dessa  fel  mot  syntaxen  även  hade  sin 
grund  i  själva  hans  väsens  läggning,  i  en  viss  brist  på  rent 
logisk  skärpa. 

Medan  han  stod  mitt  uppe  i  sitt  arbete,  bortrycktes  han, 
ännu  full  av  arbetskraft  och  verksamhetsbegär.  Hans  plöts- 
liga och  oväntade  bortgång  var  en  hård  förlust  för  svensk 
kultur.  Ty  det  är  med  män  av  Levertins  läggning  som  med 
de  ädla  vinerna:  de  bliva  bättre  med  åren.  Kunskaper  och 
kritik  konservera  och  förädla.  Mycket  tyder  på,  att  han  gick 
bort  just  i  det  ögonblick,  då  han  uppnått  en  högre  mognad. 
Hans  ungdoms  sjukliga  stämningar,  ur  vilka  han  skapat  sin 
färgrika  och  känslotunga  lyrik,  hade  fläktats  undan  av  friskare 
vindar  från  större  djup,  han  liksom  strök  av  sig  sina  forna  allt- 
för raffinerade  boudoarlater,  hans  blick  hade  vidgats  och  spän- 
des mot  de  stora  vidderna,  till  vilka  hans  själ  längtade,  hans 
stil  blev  enklare  och  klarare  utan  att  förlora  sin  rikedom  och 
färgglans.  Om  det  finnes  någon  av  nittiotalets  författare,  av 
vilken  man  kunnat  vänta  en  ny  och  egendomlig  utveckling,  så 
var  det  av  Levertin. 


ELLEN  KEY 


ELLEN  KEY  TALAR  PÅ  ETT  STÄLLE  I  SINA 
»Tankebilder»  om  begreppet  genomkultiverad  människa, 
en  människa,  som  icke  blott  tillägnat  sig  ett  rikt  bildnings- 
stoff  men  som  genomträngt  detta  stoff  med  sin  egenart,  som 
med  sin  egen  tanke  prövar,  väljer  och  förkastar.  Och  kanske 
är  det  just  som  typen  för  en  dylik  genomkultiverad  personlig- 
het, som  Ellen  Key  själv  står  mest  levande  framför  oss.  Med 
en  ovanlig  andlig  mottaglighet  och  intellektuell  friskhet  har  hon 
låtit  sin  själ  berikas  av  adertonhundratalets  kulturarbete.  Seklets 
kanske  mäktigaste  insats,  utvecklingstanken,  har  också  blivit  den 
bärande  idén  i  Ellen  Keys  hela  författarskap,  i  hennes  behand- 
ling av  de  erotiska  och  sociala  problemen,  i  hennes  uppfostrings- 
teorier  såväl  som  i  hela  hennes  religiösa  världsåskådning. 

Av  seklets  stora  författare  är  det  utan  tvivel  Almquist  och 
Ibsen,  som  stått  hennes  hjärta  närmast  och  som  utövat  det  star- 
kaste inflytande  på  hennes  egen  utveckling.  Senare  har  hon  tagit 
djupa  intryck  från  Spinoza  och  Goethe.  Liksom  hela  den  unga  ge- 
nerationen på  åttiotalet  fick  Ellen  Key  en  livsavgörande  väckelse 
från  Ibsen.  Hon  har  själv  berättat  om,  hur  hon  som  aderton- 
åring  erhöll  av  sin  mor  »Kjaerlighedens  Komedie»,  »Brand»  och 
»Peer  Gynt»  och  med  vilken  ungdomlig  hänförelse  hon  anam- 
made detta  nya  budskap.  Hon  kände  sina  ögon  öppnas  vid 
Ibsens  demaskering  av  samfundets  halvhet  och  livslögnernas 
makt.  Och  i  de  Ibsenska  dramernas  repliker  flammade  redan 
individualismens  idé,  den  personlighetens  frigörelse,  som  skulle 
bli  den  heliga  elden  i  Ellen  Keys  hela  livsverksamhet. 

Hos  Almquist  fann  Ellen  Key  en  ande,  som  i  mycket  var 
besläktad  med  hennes  egen.  Hon  är,  liksom  han,  en  dubbel- 
natur, å  ena  sidan  en  rationalist  och  sanningssägare,  en  samhälls- 
reformator, å  den  andra  en  inåtvänd  drömmare,  en  mystiker  och 


ELLEN  KEY 


natursvärmare.  Det  finnes  många  trådar,  som  förbinda  Ellen 
Key  med  romantiken  i  seklets  början  liksom  med  symbolismen 
vid  århundradets  slut.  Hennes  temperament  är  lyriskt,  fyllt  av 
längtan  efter  »ensamhetens  rus,  som  har  sin  egen  sötma  och 
sin  egen  styrka».  Även  till  idéinnehållet  har  Ellen  Key  tagit 
mycket  starka  intryck  av  Almquist.  Jag  har  redan  tidigare 
framhävt  de  många  drag  i  Almquists  geniala  och  bisarra  dikt- 
ning, som  peka  hän  mot  sekelslutets  litterära  utveckling.  Ärftlig- 
hetens  hemlighetsfulla  trådar,  instinktlivets  dunkla  djup,  alla  de 
erotiska  och  sociala  problem,  som  Almquist  med  sådan  dristig- 
het tumlade  med,  upptogo  just  naturalisterna  till  ny  och  fördju- 
pad behandling.  Och  det  var  hela  detta  rika  arv,  som  Ellen 
Key  lyfte.  Åttiotalets  mest  brännande  frågor:  förhållandet  mellan 
könen  och  förhållandet  till  religionen  bilda  kärnpunkterna  i  hennes 
litterära  verksamhet.  Ellen  Key  utgör  en  av  de  starkaste  för- 
bindelselederna mellan  åttio-  och  nittiotalen  i  Sverige.  Hela  åttio- 
talets sociala  patos  och  frisinnade  program  leva  kvar  hos  henne. 

Ellen  Keys  ställning  till  nittiotalet  framträdér  tydligt  nog  i 
hennes  öppna  brev  till  Verner  von  Heidenstam  samt  i  de  finge- 
rade dialogerna  på  Jaktslottet.  Det  är  ju  naturligt,  att  ett  lyriskt 
och  känslorikt  temperament  som  hennes  skulle  omedelbart  ryc- 
kas med  av  tidens  nya  vindar  och  av  dess  nyvaknade  intresse 
för  det  andligas  liv  och  krafter.  Med  aldrig  tröttnande  iver  har 
hon  sökt  loda  själens  vardande  och  väsen,  och  tron  på  framtiden 
har  för  Ellen  Key  blivit  ett  med  tron  på  »själens  evolution». 
Heidenstams  lyriska  genombrott  har  utan  tvivel  för  Ellen  Key 
personligen  betytt  en  skönhetsuppenbarelse,  som  hon  längtat 
efter.  Hon  talar  även  själv  om  den  »andaktsfyllda  tacksamhet», 
som  grep  henne  inför  hans  första  diktsamling.  Men  få  sågo 
på  samma  gång  så  nyktert  på  denna  »renässans».  Hon  tror 
icke  på  ett  återuppväckande  av  den  antika -livsglädjen.  »Du 
fyllde  då  vinsäckarna,  band  kransarna  och  förgyllde  oxarnas 
horn.  Men  det  stannade  vid  de  dekorativa  anordningarna.  Till 
själva  festen  kunde  du  ej  föra  oss  —  helt  enkelt  emedan  forngläd- 
jen  icke  längre  ger  några  fester  och  emedan  den  nya  glädjen 
ännu  icke  är  född,  icke  födes  annat  än  ur  föreningen  mellan  en  ny 


ELLEN  KEY 


161 


samhällsordning  och  en  ny  livssyn».  Men,  framhäver  Ellen  Key, 
även  i  sin  iver  att  återuppväcka  den  nationella  självkänslan,  ser 
Heidenstam  icke  verkligheten  i  ansiktet.  Patriotism  kan  icke 
väckas  med  konstlade  medel.  För  Ellen  Key  liksom  för  Alm- 
quist  är  svenskheten  ett  odödligt  sinnelag  hos  den,  som  har  det, 
men  åt  den,  som  saknar  det,  kan  man  lämna  föga  undervisning 
därom,  då  det  knappast  tillhör  det  rationella.  Det  fysiologiska 
elementet  i  fosterlandskänslan  är  övermäktigt  alla  senare  tillsatser 
av  reflexion,  därför  bli  de  minnesbilder,  som  barndomsintrycken 
lämna  i  vår  hjärna,  den  oumbärliga  grunden  för  sann  patriotism. 

Ellen  Key  har  alltid  haft  öppen  blick  för  sammanhanget  i 
utvecklingen  mellan  åttio-  och  nittiotalen.  Hon  har  aldrig  hört 
till  de  nittiotalister,  som  blygdes  över  sin  härstamning.  I  Jakt- 
slottet låter  hon  t.  ex.  målaren  Rikard  säga:  »Jag  kan  inte  min- 
nas, att  vi  inte  hade  självkänsla  på  1880-talet?  Vi  målare  kommo 
då  hem  från  Paris,  tvärsäkra  att  vi  voro  födda  att  skapa  en  ny 
svensk  konst  och  vi  skapade  den !  .  .  När  sedan  den  så  kallade  re- 
nässansen kom  —  voro  inte  Heidenstams,  Frödings,  Selma  Lager- 
löfs, Hallströms  framgångar  stora  och  nästan  ögonblickliga?  Var 
det  inte  just  åttiotalets  realister,  som  strödde  palmer  på  deras 
väg!»  Med  dessa  ord  har  Ellen  Key  antytt,  hur  nittiotalet 
helt  organiskt  vuxit  fram  ur  åttiotalet.  Den  nationella  diktningen 
på  nittiotalet  slog  ut  som  en  blomma  i  solen,  men  rötterna 
sträckte  sig  djupt  ner  i  åttiotalets  rika  jordmån. 


II. 

Ellen  Key  tillhör  en  gammal  släkt  av  skotskt-keltiskt  ursprung, 
som  lär  ha  inkommit  i  Sverige  redan  på  30-åriga  krigets  tid. 
Hon  föddes  1849  på  Sundsholms  gård  i  Södra  Tjust.  Hennes 
far  var  den  i  Sveriges  riksdagshistoria  välbekante  Emil  Key,  en 

II  —  19140.    J.  Mortensen. 


1  62 


ELLEN   K  KV- 


av  lantmannapartiets  grundläggare.  Han  var  en  betydande  per- 
sonlighet med  omfattande  praktiska  och  kulturella  intressen  och 
gjorde  sig  redan  i  ungdomen  känd  som  ivrig  liberal,  som  »rabu- 
list och  Almquistbeundrare».  Han  gifte  sig  ung  med  grevinnan 
Sophie  Posse,  liksom  han  själv  en  sant  frisinnad  natur,  som  i 
allo  delade  hans  intressen  och  reformplaner.  Hon  lät  t.  ex. 
aldrig  kalla  sig  grevinna,  vilket  på  den  tiden  väckte  mycket  upp- 
märksamhet. I  detta  harmoniska,  intellektuella  och  förfinade 
hem,  som  sammanhölls  av  makarnas  starka  och  hängivna  kärlek, 
uppväxte  Ellen  Key,  och  hon  har  naturligt  nog  tagit  starka  in- 
tryck därifrån  i  sin  senare  uppfattning  av  hemlivets  och  kärle- 
kens lycka.  Hon  anser  själv,  att  hennes  kroppsliga  och  andliga 
hälsa  är  en  följd  av  att  morföräldrar,  farföräldrar  och  föräldrar 
»alla  ingått  tidiga,  riktiga  och  lyckliga  äktenskap». 

Ellen  Key  och  hennes  många  yngre  syskon  uppfostrades  myc- 
ket enkelt.  Barnen  vandes  att  passa  upp  sig  själva,  och  ännu  vid 
tolv  år  fick  hon  med  syskonen  stå  vid  ett  bord,  där  det  endast 
serverades  bröd  och  mjölk  morgon  och  afton.  Föräldrarna  tålde 
intet  pjåsk,  barnen  fingo  i  lek  och  allvar  hjälpa  och  uppfostra 
varandra.  Denna  rad  av  små  syskon  väckte  tidigt  Ellens  moder- 
lighet, och  hon  kom  snart  att  hellre  pyssla  med  dem  än  med 
sina  dockor. 

Sundsholm  är  beläget  vid  sjön  Maren  i  en  av  Smålands  vack- 
raste trakter,  omgivet  av  djupa  furuskogar,  omväxlande  med 
lummiga  lövdungar  och  blommande  hagar.  Vid  denna  trakt 
och  detta  barndomshem  har  Ellen  Key  varit  fäst  med  de  star- 
kaste band.  Här  har  hon  vuxit  upp  i  den  stillhet  och  ro, 
som  storstadslivets  rastlöshet  icke  känner,  romantiskt  inlevande 
sig  i  naturens  rika  och  växlande  värld.  I  denna  ensamhet  har 
hon  mognats  och  fördjupats  och  nått  fram  till  den  andliga  in- 
tensitet, den  samlade  och  harmoniska  själskraft,  som  är  henne 
egendomlig. 

Hon  gör  tidigt  intryck  av  ett  intelligent  och  brådmoget  barn. 
Många  drag  tala  även  om  hennes  viljestyrka  och  ytterliga  rätt- 
rådighet. Hennes  biograf  berättar  t.  ex.  den  lilla  anekdoten,  att 
när  några  godsaker  skulle  fördelas  i  barnkammaren  på  Sunds- 


ELLEN  KEY 


163 


holm,  ropade  alla  syskonen  med  en  mun:  »låt  Ellen  dela,  så 
blir  det  rättvist».  Hennes  läslust  kände  tidigt  inga  gränser.  Vid 
sju  år  lärde  hon  Tegnérs  »Axel»  utantill,  och  vid  tio,  tolv 
var  hon  väl  hemmastadd  i  den  klassiska  svenska  litteraturen. 
Ellen  Key  har  aldrig  gått  i  skola,  och  hon  räknar  det  säkerligen 
själv  som  en  fördel,  att  hon  sluppit  stöpas  i  skolpluggets  och 
skoldisciplinens  snäva  form.  Hon  undervisades  av  lärarinnor  i 
hemmet  och  tycks  tämligen  fått  följa  sin  personliga  egenart. 
I  historia  och  främmande  språk  gjorde  hon  goda  framsteg.  Men 
grammatik  och  matematik  bjödo  henne  emot,  och  hon  vägrade 
att  tillgodogöra  sig  någon  undervisning  däri.  Det  kan  emeller- 
tid ifrågasättas,  om  icke  de  formella  och  logiska  brister,  som 
onekligen  vidlåda  hennes  stil,  varit  mindre  framträdande,  i  fall 
hon  fått  en  grundligare  utbildning  även  i  denna  riktning. 

Redan  tidigt  började  hennes  religiösa  grubblerier.  Av  de 
upplysningar,  Ellen  Key  själv  lämnat,  måste  man  förvånas  över 
det  allvar  och  den  sanningskärlek,  som  präglade  detta  barnsliga 
själsliv.  Redan  som  tioåring  bragtes  hon  till  tvivel  på  Guds 
existens,  då  hon  såg  en  ung  man  dö  från  hustru  och  barn,  vars 
enda  stöd  han  var.  Trots  sina  tvivel  kämpade  hon  dock  under 
hela  sin  uppväxt  att  bliva  en  sann  kristen.  Då  Ellen  Key  var 
sjutton  år,  inträffade  en  händelse,  som  satte  djupa  spår  i  hennes 
inre  liv.  Hon  blev  vittne  till,  hur  tvänne  kvinnliga  kusiner,  som 
voro  på  besök  på  Sundsholm,  drunknade  under  badning.  Hon 
ställdes  plötsligt  ansikte  mot  ansikte  med  dödens  gåta,  och  proble- 
met om  evig  salighet  eller  evig  fördömelse  plågade  henne  länge. 
Hon  stod  dock  kvar  på  kristendomens  grund,  och  det  dröjde  ännu 
ett  par  decennier,  innan  hon  kämpat  sig  fram  till  en  ny  livstro. 

På  sjuttiotalet  vistades  Ellen  Key  tidvis  om  vintrarna  i  Stock- 
holm tillsammans  med  fadern,  som  ju  med  iver  ägnade  sig  åt 
riksdagsarbetet.  I  Stockholm  öppnade  sig  för  henne  rikare  bild- 
ningstillfällen. Hon  följde  åtskilliga  föreläsningsserier  och  blev 
lärjunge  i  fröknarna  Rossanders  lärokurs  för  fruntimmer.  Hon 
kom  även  i  beröring  med  en  del  kvinnosakskretsar,  och  på  upp- 
maning av  fru  Sophie  Adlersparre,  som  tidigt  intresserade  sig 
för  henne,  skrev  hon  några  smärre  uppsatser  i  »Tidskrift  för 


1 64 


ELLEN  KEY 


hemmet»  under  märket  E — N.  Samtidigt  infördes  hon  av  fadern 
i  det  politiska  livet,  omfattade  med  livligaste  intresse  tidens  stora 
frågor  och  kom  i  beröring  med  hans  många  politiska  vänner. 
Hon  tjänstgjorde  även  som  faderns  sekreterare  och  nedskrev 
efter  diktamen  hans  artiklar  för  »Dagens  Nyheter».  Det  berättas 
även,  att  hon  själv  någon  gång  vågade  skriva  ledare,  som  all- 
mänt uppfattades  som  härstammande  från  Emil  Keys  egen  hand. 

Under  dessa  år  inträffade  emellertid  en  jordbrukskris,  och 
familjens  ekonomi  undergrävdes.  Vid  fyllda  trettio  år  såg  sig 
Ellen  Key  ställd  inför  nödvändigheten  att  förtjäna  sitt  eget  uppe- 
hälle. Hon  måste  nu  bli  stadsbo  på  allvar;  1880  tog  hon  an- 
ställning som  lärarinna  vid  Anna  Whitlocks  skola,  och  något 
senare,  1883,  blev  hon  anställd  som  föreläsare  vid  det  av  Anton 
Nyström  nybildade  Arbetarinstitutet.  Ellen  Key  hade  här  funnit 
två  verksamhetsfält,  där  hon  skulle  komma  att  göra  mycket 
stora  insatser.  Det  finnes  många  vittnesbörd  om,  vad  hennes 
livsvarma  och  idérika  undervisning  betytt  för  hennes  elever. 
Hon  hade  den  verklige  pedagogens  förmåga  att  icke  blott  ge 
av  sina  kunskaper  utan  av  sig  själv.  Hon  har  senare  i  »Bar- 
nets århundrade»  uppenbarat  något  av  denna  uppfostrans  hem- 
lighet, då  hon  säger:  att  uppfostra  är  att  ha  sin  själ  fylld  av 
barnet  så  som  vetenskapsmannen  är  fylld  av  sitt  forskande, 
konstnären  av  sitt  verk.  Men  att  på  detta  sätt  låta  sin  själ 
växa  ut,  fylla  och  förstora  uppgiften  har  icke  blott  varit  hem- 
ligheten med  Ellen  Keys  uppfostringsarbete,  det  är  hemligheten 
i  hela  hennes  livsverksamhet.  Det  är  denna  personliga  intensi- 
tet, som  karaktäriserar  henne  som  talarinna.  »Det  levende  Ord» 
har  varit  Ellen  Keys  största  konstnärliga  uttrycksmedel,  på 
samma  sätt  som  den  födde  musikern  ger  sig  själv  i  tonerna. 
Hon  har  aldrig  nått  högre  än  i  sin  omedelbara,  stilla  och  dock 
så  glansfulla  vältalighet. 

Under  åttiotalet  väckte  Ellen  Keys  föreläsningsverksamhet 
knappast  allmännare  uppmärksamhet.  Annu  hade  hon  icke  publi- 
cerat något  i  bokform.  Hennes  naturs  inåtvändhet  och  blyghet 
höllo  henne  säkerligen  tillbaka.  Det  var  först  den  växande 
reaktionen  och  dess  förföljelse  mot  de  frisinnade  idéerna,  som 


ELLEN  KEY 


l65 


drev  Ellen  Key  fram  i  stridslinjen.  Då  1889  några  unga  män, 
däribland  Branting,  dömdes  till  fängelsestraff  för  hädelse  mot 
gud,  väcktes  hennes  flammande  rättfärdighetskänsla,  och  hon 
bröt  tystnaden.  Hon  höll  tvänne  föredrag,  Några  tankar  om 
Jiiiru  reaktioner  uppstå  och  Om  yttrande-  och  tryckfrihet,  vilka  hon 
samma  år  publicerade  som  sin  första  skrift.  Hon  var  då  fyrtio 
år  gammal.  Hon  uppträdde  här  vältaligt  och  varmt  för  ordets 
och  tankens  frihet. 

Med  skärpa  framhåller  hon,  att  åsikter  endast  kunna  bekäm- 
pas med  andliga  vapen  och  att  aldrig  dödas  en  idé  genom 
något  annat  än  en  klarare,  sannare,  ädlare  idé. 

Under  nittiotalets  första  år  genomlevde  Ellen  Key  en  per- 
sonlig kris.  Hennes  föräldrar  hade  dött,  och  hon  stod  mera 
ensam  än  förr.  Hon  hade  prövat  smärtan  och  besvikelsen.  Även 
hennes  närmaste  vänner,  Ernst  Ahlgren,  Anne-Charlotte  Leffler 
och  Sonja  Kovalewsky  bortrycktes  av  döden.  Närmast  som 
en  tacksamhetsgärd  mot  deras  minne  utgav  Ellen  Key  sina 
tre  små  utsökta  studier  över  deras  liv  och  gärning.  Härigenom 
indrogs  hon  i  en  polemik  med  Eva  Fryxell,  som  i  »Svensk 
Tidskrift»  1893  under  rubriken  »Kvinnliga  författaretyper  för 
den  naturalistiska  riktningen  på  1880-talet»  från  kristligt-kon- 
servativ  ståndpunkt  angrep  de  döda  författarinnorna  för  deras 
uppfattning  av  kvinnan  och  kärleken.  Såväl  Ellen  Key  själv 
som  hennes  döda  vänner  anklagades  i  tidskriften  för  osedliga 
tendenser.  Men  den  verkliga  stormen  kring  Ellen  Keys  namn 
utbröt  dock  först  1895 — 96  då  hon  i  Köpenhamn,  Göteborg 
och  Stockholm  höll  sitt  sedan  publicerade  föredrag  om  Miss- 
brukad kvinnokraft. 

I  den  svenska  kvinnorörelsens  historia  intar  Ellen  Key  en 
plats  vid  sidan  av  Fredrika  Bremer.  Det  finnes  i  själva  verket 
i  deras  andliga  struktur  åtskilliga  beröringspunkter,  de  äga 
samma  omfattande  och  varma  moderlighet,  samma  ömhet  mot 
allt  lidande,  samma  omutliga  rättskänsla  och  rena  vilja.  Bägge 
satte  i  sin  livsverksamhet  in  det  vackrast  och  djupast  kvinnliga 
i  sin  natur.  Men  det  fanns  hos  Fredrika  Bremer  någonting 
ensidigt  och  förkrympt,  någonting  doktrinärt,  som  snarare  ökades 


i66 


ELLEN  KEY 


än  minskades  med  åren.  Djupa  sidor  av  livet  voro  henne  främ- 
mande. Kärleken,  den  underbara  och  ödesdigra,  den  ljuva  och 
oundvikliga  makt,  som  förenar  och  skiljer,  betraktade  hon  med 
den  utanförståendes  misstro,  och  den  från  henne  utgående 
kvinnorörelsen  stelnade  lätt  i  ett  feministiskt  program.  I  sin 
iver  att  hävda  kvinnans  lika  rättigheter  med  mannen,  glömde 
kvinnosakskvinnorna,  att  det  fanns  en  djupare  sida  av  proble- 
met, nämligen  den  kvinnliga  personlighetens  frigörelse,  kvinnans 
rätt  att  utveckla  sin  egenart.  Eller  som  Laura  Marholm  uttryckt 
det  på  ett  ställe  i  sina  sjukligt  överdrivna  men  genialt  fördju- 
pade analyser  av  kvinnligt  själsliv:  kvinnorörelsen  skänker  kvin- 
nan alla  möjliga  rättigheter  blott  icke  den  ena:  att  vara  kvinna. 
Den  fanatiska  emancipationsrörelsen  väckte  könshatet,  hatet  icke 
blott  mot  mannen  utan  även  mot  kvinnan,  mot  »könsvarelsen» 
som  sådan.  Den,  som  först  uppträdde  mot  emancipationsrörel- 
sens urartning,  som  såg  det  skeva  och  livsfientliga  i  dess  ideal, 
var  Strindberg.  Med  hela  sin  naturs  våldsamhet  gick  han  till 
storms  däremot  i  »Giftas»  och  framförde  de  ensidigt  maskulina 
synpunkterna  på  kärlek  och  äktenskap.  Strindberg  gick  i  sin 
häftighet  till  den  motsatta  överdriften.  Men  Ellen  Key  hade 
intelligens  och  vidhj ärtenhet  nog  att  tillgodogöra  sig  Strindbergs 
och  andra  manliga  tänkares  kritik,  på  samma  gång  hon  upptog 
de  djupaste  och  sannaste  av  kvinnorörelsens  krav.  Hon  försökte 
fördomsfritt  intränga  i  både  kvinnans  och  mannens  väsen,  i  det 
evigt  skiljaktiga  och  evigt  oskiljaktiga,  som  finnes  i  det  kvinn- 
liga och  det  manliga  kärlekslivet. 

I  »Missbrukad  kvinnokraft»  utgår  Ellen  Key  —  i  motsats 
till  Stuart  Mill  och  kvinnosakskvinnorna  —  från  den  åsikten, 
att  en  bestämd  väsensolikhet  finnes  mellan  mannens  och  kvin- 
nans natur.  Den  fysiska  skiljaktigheten  betingar  en  psykisk. 
Kvinnan  är  kvinna  och  mannen  man  icke  blott  i  sina  fysiska 
funktioner  utan  i  hela  sitt  känslo-  och  tankeliv.  På  samma 
gång  Ellen  Key  för  kvinnorna  hävdar  rätten  till  full  individuell 
utveckling  och  full  laglig  likställighet  med  mannen  inom  sam- 
hällets alla  områden,  gör  hon  gällande,  att  kvinnorna  missbrukat 
sina  krafter,  då  de  sökt  tävla  med  männen.    Kvinnan  är  icke 


ELLEN  KEY 


l67 


andligt  nyskapande  i  samma  mening  som  mannen.  Seden  och 
samhället  ha  ju  alltid  tillåtit  henne  att  ägna  sig  åt  musik  och 
diktning,  men  endast  de  helt  få  kvinnliga  undantagen  ha  nått 
tillnärmelsevis  samma  höjd  som  mannen.  Endast  som  reprodu- 
cerande konstnär,  medelbart  skapande  ur  ett  redan  givet  stoff 
(som  skådespelerska,  pianist  o.  s.  v.)  når  hon  upp  till  mannens 
genialitet.  Det  är  denna  kvinnans  förmåga  att  ge  sig  helt  hän 
i  en  annans  liv  och  tankevärld  som  Elisabeth  Barrett  Browning 
karaktäriserar,  då  hon  säger,  att  kvinnorna  »melt  like  white 
pearls  in  another's  wine». 

För  varje  äkta  kvinna  är  moderskapet  genom  kärlek  det 
högsta  målet.  Men  moderskapet,  rätt  uppfattat,  absorberar  till 
den  grad  hennes  fysiska  som  psykiska  krafttillgångar,  att  hennes 
andliga  produktion  måste  bli  det  sekundära.  Måttet  av  kraft  är 
begränsat.  Man  kan  icke  bruka  en  stor  livskraft  för  ett  ändamål 
och  ändå  hava  hela  summan  kvar  för  ett  annat. 

Ellen  Key  råder  slutligen  de  unga  kvinnor,  som  önska  sig 
en  livsverksamhet,  att  framför  allt  söka  sig  naturenliga  arbets- 
områden, där  deras  kvinnlighet  och  moderlighet  kunna  komma  till 
sin  rätt,  såsom  lärarinnans,  läkarinnans,  sjuksköterskans  o.  s.  v. 

»Missbrukad  kvinnokraft»  möttes  med  ett  amazonernas  här- 
skri. Indignationen  tog  sig  uttryck  i  en  ström  av  broschyrer 
och  tidningsartiklar.  Ellen  Key  betraktades  som  en  »avfälling» 
från  kvinnosaken,  hon  utsattes  för  de  mest  orimliga  beskyll- 
ningar, såsom  att  hon  förklarat  varje  ogift  kvinnas  liv  förfelat, 
allt  kvinnoarbete  på  det  andliga  området  värdelöst,  att  hon  för- 
ordat kultiverandet  av  »moderhonor»  o.  s.  v.  Man  gör  sig 
ovillkorligen  frågan,  varför  publikum,  då  som  alltid,  skall  ha 
så  mycket  lättare  för  att  missförstå  än  för  att  förstå.  Ingenting 
visar  emellertid  bättre  än  denna  storm  träffsäkerheten  och  be- 
tydelsen av  Ellen  Keys  kritik  mot  kvinnosakens  överdrifter. 
Bland  broschyrerna,  som  väl  nu  alla  äro  glömda,  är  kanske  för- 
fattarinnan Ellen  Idströms  den  i  sin  hätskhet  mest  typiska.  Den 
bär  den  för  hela  häftets  innehåll  synnerligen  välfunna  titeln 
»Misslyckad  kvinnokraft». 

I  sin  skrift   »Kvinnopsykologi  och  kvinnlig  logik»  lämnade 


i68 


ELLEN  KEY 


Ellen  Key  ett  samlat  svar  på  alla  dessa  angrepp.  Hon  bemöter 
särskilt  anklagelsen,  att  hon  uttryckt  sig  förnedrande  om  kvin- 
nans intelligens  och  själsliv.  Kvinnan  har  förädlat  könsdriften, 
humaniserat  känslan,  hela  det  livsområde,  som  är  bestämt  av 
villkoren  för  släktets  fortvaro  —  detta  är  hennes  oerhörda  kul- 
turarbete, och  denna  insats  är  lika  oumbärlig  som  den  manliga. 
Kvinnorna  böra  ha  rösträtt  men  icke  för  att  fördubbla  männens 
röstetal  utan  för  att  i  samhällsarbetet  kunna  göra  insatsen  av 
sin  moderlighet.  Ellen  Key  påvisar,  att  icke  ens  kvinnan  som 
snille  har  förlorat  sin  feminina  bestämning.  Hennes  geni  har 
förstärkt  hennes  kvinnliga  genialitet,  som  är  att  kunna  älska. 
Hennes  originalitet  är  den,  som  gjort  »att  Saphos  namn  brinner 
som  en  flamma  genom  tidsåldrarna  vid  sidan  av  Héloisas,  att 
en  Birgitta,  en  Katarina  av  Siena,  en  Sankta  Teresa  till  ett 
altare  för  himmelsk  eld  omdanade  ett  modershjärta»,  eller  att 
en  madame  de  Sévigné  blivit  odödlig  genom  en  mors  brev  till 
sin  dotter.  Om  man  vände  sig  till  århundradets  yppersta 
kvinnliga  snillen,  skulle  man  finna,  att  madame  de  Staél  och 
George  Sand  likaväl  som  Elisabeth  Barrett  Browning  äro  ense 
om  att  sätta  den  stora  kärleken  långt  över  sitt  snilles  skapelser. 


III. 

Ellen  Key  har  ytterligare  fördjupat  och  utvecklat  dessa 
problem  om  kvinnligt  själsliv,  om  kärlekens  psykologi  och  barn- 
uppfostran i  sina  tre  förnämsta  verk  Tankebilder  (1898),  Bar- 
nets århundrade  (1900)  och  Livslinjer  (1903 — 05).    Den  rad  av 


ELLEN  KEY 


studier  och  essayer,  som  hon  sammanfattat  under  titeln  »Tanke- 
bilder», torde  vid  sidan  av  hennes  litteratur-psykologiska  stu- 
dier vara  hennes  intressantaste,  och  konstnärligt  mest  högt- 
stående verk.  I  »Livslinjer»  har  hon  gett  en  samlad  och  vid- 
gad vy  av  de  sociala,  erotiska  och  religiösa  problem  hon 
förut  behandlat.  Trots  sin  idérikedom  och  sina  inträngande 
psykologiska  analyser  äro  dock  dessa  fyra  band  »Livslinjer» 
alltför  utdragna  och  lösligt  komponerade.  De  sakna  ofta  den 
konstnärligt  sammangjutna  formen.  I  sin  vällovliga  strävan  att 
vara  klar  och  tydlig,  att  icke  utelämna  något,  har  Ellen  Key 
medtagit  en  sådan  mångfald  detaljer,  att  perspektivet  skymmes, 
och  det  verkar  stundom,  som  om  linjerna  korsade  varandra  en 
smula  härs  och  tvärs. 

Kärleken  är  det  centrala  i  Ellen  Keys  livsfilosofi.  Hon  har 
icke  ord  nog  varma  och  lågande,  icke  epitet  nog  översvinnliga 
för  att  skildra  denna  mystiska  och  skapande  makt.  Hon  har 
städse  omgivit  kärleken  och  dem,  som  älska,  med  ett  idealiserat 
skimmer,  därför  är  hennes  kärleksfilosofi  icke  blott  realpsykolo- 
giska  analyser  av  dess  väsen,  utan  den  är  fastmer  Ellen  Keys 
högstämda  poem  till  kärleken. 

Sin  kärlekslära  har  hon  i  koncentrerad  form  uttalat  i  följande 
sentens:  de,  som  älska  varandra,  äro  makar.  Eller  som  hon  på 
ett  annat  sätt  uttrycker  det:  kärleken  är  sedlig  även  utan  lagligt 
äktenskap,  men  detta  är  osedligt  utan  kärlek.  Där  kärleken 
finnes,  behövas  ej  några  yttre  band  för  att  giva  detta  samliv 
etiskt  värde.  Ellen  Key  har  byggt  detta  nya  sedlighetsbegrepp 
på  utvecklingstanken  och  hoppet  om  släktets  stegring  till  större 
fullkomlighet.  De  barn,  som  ha  sitt  ursprung  i  den  stora  kär- 
lekens skapande  kraft,  ha  större  fysiska  och  psykiska  förutsätt- 
ningar för  lycka  och  hälsa  än  de  barn,  som  fötts  i  ljumhet  eller 
brutalitet.  Ellen  Key  framhåller  även,  att  intet  är  mer  obevisat 
än  att  engiftet  —  en  enda  man  för  enda  kvinna  —  är  den  för 
folkens  livskraft  oumbärliga  formen  för  könslivet.  Bevisat  är 
blott,  att  folkens  livskraft  först  och  främst  beror  på  dess  kvinnors 
förmåga  och  glada  vilja  att  föda  och  fostra  livsdugliga  barn 
samt  på  dess  mäns  förmåga  och  vilja  att  försvara  landet.  För 


170 


ELLEN  KEY 


den,  som  älskar  mer  än  en  gång,  finnes  ej  annat  sedligt  mått 
än  för  den,  som  blott  älskar  en,  nämligen  livs  stegring  ens.  Det 
är  för  denna  stora,  livsstegrande  kärlek,  som  Ellen  Key  kräver 
rätt,  ty  för  henne  äger  dess  bana  en  lika  oavvislig  nödvändighet 
som  en  stjärnas.  Den  stora  kärleken  är  som  en  ny  vår,  som 
blommar  i  sånger,  i  toner,  i  färger;  det  är  två  väsen,  som 
strömma  varandra  till  mötes  i  en  allt  innerligare  och  fullkom- 
ligare hängivenhet.  Men  den  stora  lidelsen  uppstår  endast,  när 
åtrån  till  en  varelse  av  annat  kön  smälter  samman  med  tråna- 
den  till  en  själ  av  vår  egen  art.  Denna  lyckobringande  känsla, 
som  nu  endast  de  högst  stående  äro  mäktiga,  skall  en  gång 
genom  utvecklingens  lag  kunna  bli  de  mångas.  Nutidskvinnans 
stora  lidande  har  varit  upptäckten  av  olikheten  mellan  hennes 
egen  och  mannens  erotiska  natur.  Eller  hon  nekar  alltjämt  att 
göra  denna  upptäckt  och  menar,  att  endast  samhällsseder  orsakat 
den  skillnad,  som  nu  finnes  och  som  hon  vill  upphäva.  Den 
mest  ödesdigra  av  dessa  skiljaktigheter  har  varit,  att  kärleken 
hos  kvinnan  oftast  går  från  själen  till  sinnena  och  stundom 
aldrig  når  så  långt,  medan  den  hos  mannen  oftast  går  från  sin- 
nena till  själen  och  stundom  aldrig  når  fram.  För  att  vinna 
kärlekens  sanna  harmoni  måste  kvinnan  lära  sig  förstå  mannens 
sinnlighet  och  mannen  lära  sig  förstå  kvinnans  själ. 

Då  på  själens  och  sinnenas  område  oberäkneliga  omvand- 
lingar kunna  äga  rum,  yrkar  Ellen  Key  på  fri  skilsmässa.  Kär- 
lekens upphörande  på  endera  sidan  eller  bäggedera  bör  vara  ett 
berättigat  skäl  till  äktenskapets  upplösning.  Denna  frihet  kom- 
mer att  verka  höjande  på  samlivet  och  medföra  den  kraftspän- 
ning, som  är  nödvändig  för  all  lyckokänsla.  Äganderättens 
trygghet  och  mättnad  ha  försofTat  äktenskapet,  medan  begäret 
att  vinna  och  behålla  den  älskade  medför  ett  ständigt  förnyande 
och  fördjupande  av  samlivet.  För  den  kvinnliga  sedligheten 
finnes  blott  ett  oumkullrunkligt  bud:  att  endast  hängiva  sig  i 
kärlek,  och  för  den  hustru,  som  tvingas  att  tillhöra  den  man 
hon  slutat  att  älska,  blir  äktenskapet  en  prostitution  och  en 
källa  till  outsägligt  lidande.  Ellen  Key  tror  icke,  att  kärlekens 
frihet  kommer  att  medföra  någon  anarki  inom  känslornas  värld. 


ELLEN  KEY 


171 


Alla  stora  känslor  äro  konservativa,  och  varje  älskande  hjärta 
hänger  med  tusen  trådar  fast  vid  allt  det,  som  det  en  gång  i 
kärlek  omfattat.  Liksom  nutidens  högst  utvecklade  individer 
komma  framtidens  människor  icke  att  falla  offer  för  svartsjukans 
låghet  och  kval.  De  komma  att  stilla  böja  sig  inför  kärlekens 
nödvändighet  liksom  inför  dödens.  Man  skall  säga  »jag  är 
älskad»  eller  »jag  är  icke  älskad»  med  samma  enkelhet,  som 
man  säger  »solen  skiner»  eller  »solen  skiner  icke».  Skillnaden 
är  i  båda  fallen  omätlig,  men  nödvändigheten  borttar  känslan 
av  förödmjukelse. 

Här  ser  man  tydligt  nog,  att  Ellen  Keys  kärlekslära  icke 
alltid  räknar  med  realiteter.  Det  svartsjukans  spel,  som  redan 
vätt  jorden  med  så  mycket  blod  och  tårar,  låter  sig  icke  så 
lätt  bortstrykas  ur  vår  tillvaro  med  en  vacker  gest.  Av  samma 
instinkt  som  man  försvarar  sitt  liv  —  trots  dödens  nödvändighet, 
kommer  den  lidelsefulle  även  att  försvara  det,  som  är  dyrbarare 
än  hans  liv,  den  älskade.  Hur  är  det  Kipling  säger:  »till 
dess  vi  skapas  som  änglar  med  mejsel  och  hammarslag,  —  för 
oss  själva  vi  slåss  och  en  kvinna  som  förr.  Det  är  livets  lag.» 

Ellen  Key  har  otvivelaktigt  rätt,  då  hon  säger,  att  den  stora 
kärleken  har  sitt  eget  mått  och  sin  egen  bana  utanför  den  van- 
liga, men  hon  glömmer  lätt,  att  begreppet  kärlek  och  dess  värde- 
mätare »livsstegringen»  ha  en  mycket  glidande  skala.  Lycka 
och  livsstegring  kunna  rymma  mycket,  och  de  kunna  rymma 
litet.  Livets  krafter  äro  även  så  outgrundliga,  att  den  plikt 
jag  tvärtemot  min  lyckokänsla  valt  kan  bli  livsstegrandé,  fast 
livsstegringen  icke  var  det  mål  jag  avsedde.  Men  då  Ellen  Key 
i  så  hög  grad  betonar  kärlekens  oberäknelighet  och  skiljer  känslo- 
livet från  viljelivet,  beror  detta  på,  att  hon  vill  förlägga  kär- 
leken icke  på  ett  lägre  utan  på  ett  högre  plan  än  pliktbegreppet. 
Redan  Almquist  drömde  om  en  mänsklighet,  vilken  till  och  med 
i  tanke-  och  känslolivets  högsta  sfärer  rörde  sig  med  samma 
instinktartade  säkerhet  som  djuret  i  sina  enkla  och  föga  sam- 
mansatta funktioner.  Han  fann  i  det  djuriska  sättet  att  vara 
till  »den  harmoniskt  intagande  bilden  av  en  hög  enighet  med 
sig  själv».    Även  för  Ellen  Key  blir  den  högsta  livsformen  en 


172 


ELLEN  KEY 


instinktartad  lydnad  för  den  egna  personlighetens  dämon.  Det 
är  detta,  som  fått  uttryck  i  hennes  tal  om  kvinnans  »vildhet», 
som  hos  Wirsén  och  många  andra  åstadkommit  så  mycken 
förargelse.  Men  med  »vildhet»  menar  Ellen  Key  endast,  att 
kvinnan  står  närmare  naturen  än  mannen,  att  hon  har  större 
spontanitet,  större  emotionell  kraft  och  således  även  säkrare 
instinkt. 

Man  har  från  många  håll  förebrått  Ellen  Keys  kärlekslära 
åtskilliga  inkonsekvenser.  Säkerligen  finnas  icke  så  få,  men  de 
böra  till  sin  betydelse  icke  heller  överdrivas.  Logiken  hos 
Ellen  Key  får  snarare  sökas  i  hennes  egen  personlighet  än  i 
hennes  böcker.  Men  då  hon  å  ena  sidan  patetiskt  framhåller 
barnet  och  dess  lycka  som  kärlekens  och  livets  mål  och  å  den 
andra  framställer  föräldrarnas  kärlek  som  självändamål  med  rätt 
även  gentemot  barnen,  blir  emellertid  gränsen  mellan  dessa 
bägge  parters  olika  krav  ganska  svävande  och  dunkel.  Det 
är  utan  tvivel  en  av  Ellen  Keys  största  kulturinsatser,  att 
hon  lyckats  inarbeta  i  det  allmänna  medvetandet,  att  ett  kär- 
leksförhållandes etiska  värde  är  oberoende  av  dess  yttre 
band.  Men  då  hon  vänder  om  satsen  och  säger,  att  varje 
äktenskap  utan  kärlek  är  osedligt,  blir  hon  alltför  doktrinär,  och 
påståendet  strider  även  mot  ett  yttrande  på  ett  annat  ställe, 
där  hon  säger,  att  den  nya  etiken  icke  kommer  att  kalla  något 
samliv  mellan  man  och  kvinna  osedligt,  som  icke  försvagar 
deras  fysiska  och  psykiska  styrka  och  frambringar  livsodugliga 
barn.  Men  hur  ofta  har  man  ej  sett  exempel  på,  att  två  fysiskt 
och  psykiskt  högt  stående  personer,  som  av  ett  eller  annat  skäl 
ingått  äktenskap  utan  att  hysa  den  »stora  kärleken»,  fått  en  ut- 
märkt sund  och  livsduglig  avkomma.  Det  är  icke  heller  otänk- 
bart, att  en  hustru,  vars  kärlek  till  mannen  slocknat  —  men 
som  icke  älskar  någon  annan  —  för  hemlivets  och  barnens 
lycka  fortsätter  samlivet  med  denne,  för  vilken  hon  dock  ännu 
kanske  hyser  en  viss  ömhet,  utan  att  hon  därför  behöver 
känna  sig  förödmjukad  och  »prostituerad».  Liksom  så  många 
andra  kärlekens  teoretici  skildrar  och  gillar  Ellen  Key  endast 
en  form  av  kärlek,  den  stora  romantiska  lidelsen,  »1'amour  pas- 


ELLEN  KEY 


173 


sion»,  som  från  Rousseaus  dagar  med  ständigt  ny  eld  predikats. 
Men  det  finnes  många  andra  former  för  fysisk  och  psykisk 
förening.  Man  kan  tänka  sig  två  giriga  människor,  som  leva 
lyckliga  vid  varandras  sida  med  att  samla  penningar  och  som 
vid  varje  dags  slut  tillsammans  räkna  sina  smutsiga  slantar. 
Det  finns  män  och. kvinnor,  som  endast  värdera  motparten  efter 
dess  skönhet  och  fysiska  företräden,  och  det  finns  andra,  för 
vilka  ett  lyckligt  samliv  är  baserat  på  rent  andliga  intressen, 
såsom  gemensamma  religiösa  och  humanitära  strävanden.  För- 
hållandet mellan  könen  är  så  skiftande  och  mångsidigt,  att  intet 
är  svårare  än  att  uppträda  som  lagstiftare  i  dessa  frågor  och 
söka  tygla  och  inskränka  känslans  irregularitet. 

Över  huvud  taget  har  väl  Ellen  Keys  kärlekslära  icke  allmän- 
giltighet. Den  är  ett  budskap  till  de  få.  Ty  kärleken  har  väl 
alltid  varit  och  kommer  väl  alltid  att  förbli  en  gudagåva  till  de 
utvalda.  Ellen  Key  glömmer  att  driften  är  långt  vanligare  än 
kärleken,  och  den  lycksalighet  hon  drömmer  om  för  de  vardags- 
människor, som  befolka  jorden,  komma  de  aldrig  att  nå,  och 
ha  de  ingen,  åtminstone  ingen  rätt  användning  för.  Kärleken 
blir  till  »syvende  og  sidst»  som  vi  själva  skapa  den.  Den 
står  precis  på  samma  nivå  som  vår  övriga  personlighet,  och 
det  är  väl  icke  kärleken,  som  höjer  oss,  utan  vi  själva,  som 
höja  kärleken. 


IV. 

I  Barnets  århundrade  (1900)  har  Ellen  Key  framlagt  sina 
synpunkter  i  fråga  om  barnets  själsliv  och  utveckling.  Boken 
har  vuxit  fram  ur  den  moderlighet,  som  är  djupet  i  Ellen  Keys 
natur  och   begåvning.    I  inledningen   till  »Livslinjer»  har  hon 


174 


ELLEN  KEY 


berättat,  hur  hon  kände  den  första  förnimmelsen  av  »levandets 
lycka»  den  sommardag,  då  hon  med  den  ett  år  yngre  systerns 
hand  i  sin  stödde  hennes  osäkra  steg  i  gräset.  Det  är  samma 
ömhet,  som  genomströmmar  boken  och  ger  den  en  särskild 
livsvärme.  Redan  tidigare  har  Ellen  Key  påpekat,  att  tidens 
verkliga  degenerationstecken  ligger  däri,  att  de  modärna  kvin- 
norna undandraga  sig  moderskapet  såsom  ett  hinder  för  deras 
arbete  och  personliga  utveckling.  Visserligen  står  kvantiteten 
över  kvaliteten,  och  det  är  icke  fråga  om  att  producera  barn  i 
dussin  och  tjog  »men  det  torde  —  efter  en  mycket  mild  beräk- 
ning —  av  jordens  kvinnor  årligen  frambringas  en  hundratusen 
diktverk  och  konstskapelser,  som  hellre  borde  varit  gosse-  och 
flickebarn».  Det  gäller  att  på  naturvetenskapens  grund  i  ny 
och  ädlare  form  återuppliva  den  antika  kärleken  till  den  egna 
kroppens  skönhet  och  styrka  och  den  antika  vördnaden  för 
alstringens  gudomlighet.  Då  skall  den  tid  komma,  när  varje 
barn  anses  heligt.  Som  ett  led  i  denna  kamp  mot  släktets 
höjande  skildrar  Ellen  Key  de  rashygieniska  strävandena  och 
skyddslagstiftningen  för  kvinnor.  Det  är  nödvändigt  att  värna 
kvinnor  och  barn  för  industrialismens  härjningar,  och  ett  av 
grundvillkoren  för  all  barnuppfostran  är,  att  de  fattiga  mödrarna 
icke  av  näringsbekymmer  drivas  från  hem  och  barn.  Ellen 
Key  har  åter  och  åter  betonat  betydelsen  av  hemmets  anda 
och  kultur  för  barnets  utveckling.  Ty  uppfostrans  största  hem- 
lighet ligger  just  i  —  att  icke  uppfostra,  utan  att  i  stället  dana 
en  i  yttre  och  inre  mening  vacker  värld  för  barnet  att  växa  i. 
Man  kommer  längre  med  att  leda  utan  att  ingripa  än  med  för- 
bud och  bestraffningar.  Ellen  Key  är  följaktligen  emot  använ- 
dandet av  all  kroppsaga,  som  hos  barnet  ofta  väcker  lögn  och 
hyckleri.  Man  skall  lära  sig  att  uppfostra  med  huvudet  och 
ej  med  händerna. 

Det  modärna  skolväsendet  har  i  Ellen  Key  en  mycket  skarp 
kritiker.  All  uppfostran  bör  gå  ut  på  att  dana  personligheten, 
men  i  de  stora  skolorna  med  deras  likformiga  disciplin,  plugg 
och  formella  pedantism  utsättas  barnen  för  en  kollektiv  fördum- 
ning.    Framtidens  skola  skall  ha  valfrihet  i  alla  ämnen  och 


KLI, EN  KEV 


175 


ordnas  utan  examina,  utan  bestämda  kurser  och  utan  betyg. 
Den  nya  skolans  »hörnstenar»  betecknar  Ellen  Key  som  tidig 
specialisering,  där  utpräglade  individuella  anlag  finnas;  koncen- 
trering kring  vissa  ämnen  under  vissa  tidpunkter;  självarbete  och 
verklighetsberöring,  under  alla  skolstadier.  I  ett  mycket  beak- 
tansvärt  kapitel  redogör  Ellen  Key  för  religionsundervisningen  i 
skolan  och  framhäver,  hur  den  oftast  blir  ett  demoraliserande 
och  icke  ett  uppbyggande  element  i  uppfostran.  Den  gammal- 
testamentliga världsförklaring,  som  barnen  får  till  livs,  strider  mot 
den  kulturhistoriska  och  historiska  undervisning,  som  det  sam- 
tidigt inviges  i.  Det  farliga  i  religionsundervisningen  ligger 
även  däri,  att  de  krav,  som  kristendomen  uppställer  om  Kristi 
efterföljelse,  icke  av  den  samhälleliga  människan  efterleves  och 
icke  kan  efterlevas.  Barnet  kommer  snart  till  insikt  om  denna 
dubbelhet,  och  religionen  blir  ofta  blott  en  tom  utanläxa.  Ellen 
Key  kan  med  så  mycket  större  rätt  yttra  sig  om  dessa  religiösa 
problem,  som  hon  själv  ända  från  barndomen  brottats  mellan 
tro  och  tvivel.  Ända  till  mognare  år  hängde  hon  fast  vid  den 
kristna  trosläran.  Det  är  först  i  början  av  nittiotalet,  sedan  hon 
genomgått  tunga  och  kvalfulla  år,  som  hon,  delvis  genom  studiet 
av  Spinoza,  lösgör  sig  från  kristendomen  och  arbetar  sig  fram 
till  en  ny  och  fördjupad  livstro.  Sina  synpunkter  på  kristen- 
domen framlade  Ellen  Key  första  gången  offentligt  i  polemiken 
med  Eva  Fryxell  och  publicerade  dem  sedan  i  omarbetad  form 
i  kapitlet  »Självhävdelse  och  självofifrande»  i  »Tankebilder». 
Hon  framhäver  där,  hur  kristendomen  har  sina  rötter  i  den 
österländska  självförsakelsen  och  självförintelseidéen.  Men  själv- 
uppoffringen kan  icke  upprätthållas  som  det  högsta  idealet  annat 
än  med  det  omedvetna  men  i  erfarenheten  djupt  grundade  an- 
tagandet, att  det  städse  blir  mycket  få,  som  följdriktigt  efterleva 
det.  Men  att  uppställa  ett  ideal,  som  man  ej  kan  antaga,  att 
hela  mänskligheten  skall  kunna  uppnå,  måste  verka  förslöande 
på  idealitetskänslan.  Samhället  i  sin  helhet  har  aldrig  ens  i  de 
frågor,  om  vilka  Jesus  allra  tydligast  uttalat  sig,  följt  hans  bud, 
ty  en  sådan  Jesu  efterföljelse  skulle  visat  sig  omöjlig  för  sam- 
hällets bestånd.    Katolicismen  uppehöll  ännu  kravet  om  den 


176 


ELLEN  KEV 


absoluta  försakelsen  av  allt  eget.  Men  genom  protestantismen 
inleddes  ett  hållningslöst  gående  på  ackord  med  kristendomens 
idealer.  Protestantismens  väsen  blev  halvhet.  Men  trots  allt 
detta  kompromissande  har  protestantismens  personlighetsprincip, 
det  egna  samvetets  prövningsrätt  på  trons  och  sedlighetens 
område,  utövat  sin  mäktiga  verkan  genom  tiderna.  Den  har 
bidragit  att  nedbryta  gränserna  mellan  naturen  och  människan 
och  mellan  människan  och  gud. 

Ellen  Key  har  närmare  utformat  sin  världsåskådning  i  »Livs- 
linjer». Hon  kallar  sig  evolutionist  och  monist,  och  hon  har 
själv  definierat  monismen  som  tron  på  människans  och  naturens 
enhet  och  på  lagbundenheten  i  allt  •  vad  som  sker.  Det  var 
Spinoza,  som  först  lärde  henne  en  panteistisk  kärlek  till  livets 
alla  krafter,  till  evighetens  synvidder  och  nödvändighetens  be- 
jakande. Senare  har  hennes  andliga  lärofader  framför  allt  varit 
Goethe,  som  hon  själv  kallar  stiftaren  av  »livstrons  religion». 
Denna  tro  innebär  förvissningen  om,  att  i  människosjälen  och  i 
livet  självt  finnes  en  moralisk  kraft  till  allt  högre  fullkomning. 
»Der  Zweck  des  Lebens  ist  das  Leben  selbst». 

Men  inför  den  sista  stora  frågan,  om  detta  livet  alls  har  värde, 
om  skäl  finnes  att  arbeta,  lida,  älska  för  att  bevara  och  stegra 
det,  kan  den  livsdyrkande,  framhåller  Ellen  Key,  varken  svara 
för  den  frågandes  eller  mänsklighetens  del.  Ty  livstron  blir  som 
all  annan  tro  mystik,  när  man  står  inför  dess  yttersta  gränser. 

Ellen  Keys  världsåskådning  har  varit  utsatt  för  häftiga  an- 
grepp särskilt  av  Wirsén  och  Vitalis  Norström.  Bägge  ha,  ehuru 
de  framkommit  med  en  del  berättigad  detalj  kritik,  stått  främ- 
mande för  Ellen  Keys  väsen  och  andan  i  hennes  verk.  Intet  kan 
stå  i  skarpare  strid  mot  Ellen  Keys  evolutionsteori  än  Wirséns 
ortodoxa  åsikt,  att  människan  ursprungligen  ägde  de  etiska  idé- 
erna ogrumlade,  men  ett  fall,  »ett  avfall»  har  ägt  rum,  varigenom 
hennes  etiska  uppfattning  förmörkades.  Norströms  skrift  står 
visserligen  på  ett  högre  plan  än  Wirséns,  men  även  han  utgår 
från  uppfattningen,  att  all  moral  och  kultur  vila  på  religiös  grund. 
Den  »naturliga»  människans  drift  är  i  hans  ögon  endast  brutal 
egoism.    Bägge  framställa  Ellen  Key  som  en  »njutningens  apos- 


ELLEN  KEY 


I77 


tel»,  men  detta  är  att  fatta  hennes  begrepp  om  lycka  i  en  allt- 
för inskränkt  bemärkelse.  »Bliven  lyckosökande  med  de  högsta 
krav  på  er  lycka»,  säger  Ellen  Key.  Lycka  har  för  henne  icke 
betytt  »njutning»  utan  den  fulla  utvecklingen  av  kroppens  och 
själens  krafter.  De  ha  alls  icke  uppfattat  den  etiska  under- 
ton, som  genomströmmar  Ellen  Keys  egen  personlighet  och 
alla  hennes  skrifter.  Den  erotik,  som  Ellen  Key  förhärligat, 
har  icke  blott  varit  lidelsen  mellan  könen,  det  har  även  varit 
kärleken  till  livet,  till  alltet.  Hon  är  fylld  av  en  art  »kosmisk 
erotik»,  som  Landquist  träffande  uttrycker  det. 

Ellen  Key  har  som  motto  för  en  av  sina  essayer  satt  föl- 
jande ord  av  M:lle  de  1'Espinasse:  »Ceci  n'est  que  pour  ceux 
qui  ont  le  sixiéme  sens,  1'åme».  Men  den,  som  vänder  sig  till 
en  så  utvald  krets,  har  knappast  hopp  om  att  vinna  en  stor 
publik.  Allra  minst  i  nordanland,  där  jordens  karghet  och  kli- 
matets hårdhet  göra  det  till  en  besvärlig  men  högt  uppskattad  lyx 
att  äga  en  välutrustad  och  välnärd  kropp,  och  där  det  är  i  ännu 
högre  grad  bekymmersamt  att  äga  en  själ  med  starka  andliga 
behov.  Den  läsekrets,  som  i  Sverige  kunde  bära  upp  hennes 
resonnerande  kulturfilosofiska  författarskap,  var  alltför  fåtalig. 
En  bok  som  »Barnets  århundrade»,  vilken  är  en  av  Ellen  Keys 
lättillgängligaste  och  mest  väckande  skrifter,  har  först  efter 
elva  år  utkommit  i  en  andra  upplaga.  På  tyska  har  den  där- 
emot utgått  i  över  tjugoåtta  tusen  exemplar.  Ellen  Key  säger 
också  en  smula  bittert,  att  det  varit  henne  möjligt  att  på  äldre 
dar  förvärva  ett  eget  hem,  tack  vare  att  utlandet  läste  hennes 
böcker.  Svensken  är  icke  filosofiskt  lagd  och  saknar  intresse 
för  psykologiska  analyser,  han  blickar  hellre  ut  i  naturen,  än 
han  vågar  se  ner  i  sin  egen  själ.  Därtill  kommer,  att  det  i 
Sverige  redan  är  farligt  och  misstänkt  att  hysa  en  stor  lidelse, 
ännu  farligare  att  tala  om  kärlek  och  allra  farligast  att  skriva 
därom.  »Ju  mindre  reflexionen  sysselsätter  sig  med  det  sexuella, 
desto  bättre»,  säger  Wirsén,  och  härutinnan  stod  nog  en  stor 
del  av  det  svenska  folket  bakom  hans  ord.  Men  om  Ellen  Key 
icke  nådde  den  stora  publiken,  vann  hon  i  stället  den  intellektu- 
ella och  frisinnade  ungdomen.    Hon  blev  dess  språkrör  och  all- 

I  2  —  iDito     J.  Mortenscn. 


t78 


ELI, EN  KEY 


tid  vakna  samvete.  Vid  alla  kritiska  tillfällen,  då  dess  ideal 
krävde  ett  försvar,  väntade  den  på  hennes  röst,  och  den  väntade 
icke  förgäves.  Hon  sade  det  rätta  ordet  i  den  rätta  stunden. 
Och  hon  böjde  sig  aldrig  för  dagsvindarna.  På  nittiotalet,  då 
nationalismens  fanor  fladdrade  som  käckast,  vågade  hon  framhäva, 
att  bredvid  ropet:  »Sverige  åt  svenskarna»  om  än  aldrig  så  be- 
rättigat, fanns  ett  annat,  som  icke  fick  glömmas,  nämligen  »Eu- 
ropa åt  Sverige». 

Ellen  Keys  böcker  höra  kanske  till  dem,  som  komma  att 
åldras  tidigt,  icke  minst  beroende  på  deras  formella  brister. 
Språkets  renhet  är  en  bevarande  patina,  men  Ellen  Keys  stil 
blir  i  sina  patetiska  svingningar  ofta  smaklös  och  svulstig. 
När  hon  t.  ex.  talar  om  »den  stora,  vita  hänryckning,  i  vilken 
själen  stiger,  naken  och  överjordisk,  som  violinens  högsta  ton 
mot  livets  stora  gåtor»,  kan  en  dylik  vibrerande  sats  ingenting 
meddela  oss  av  sin  egen  hänryckning.  Här  är  steget  mellan  det 
sublima  och  det  löjliga  alltför  kort.  Man  saknar  stundom  i  hennes 
böcker  det  tyglande  intellekt,  som  samlar  i  ett  fast  grepp 
materialets  brokiga  mångfald.  Det  är  därför  knappast  som  för- 
fattarinna utan  som  kulturpersonlighet  Ellen  Key  är  intressantast, 
även  om  hon  stundom  konstnärligt  når  högt  som  i  den  vackra 
naturhymnen  »Stillhet»  eller  den  fint  inträngande  och  av  poetisk 
känsla  burna  studien  över  Almquist. 

Man  kan  i  viss  mån  tillämpa  på  Ellen  Key  själv,  vad  hon 
säger  om  Ibsen,  att  i  tjugonde  århundradet  skola  alla  tänkande 
vara  Ibsenianer  utan  att  flertalet  längre  läser  honom,  ty  de  ha 
ur  tidsatmosfären  insupit  hans  en  gång  revolutionära  idéer.  De 
unga  från  seklets  början  hava  alla  i  mer  eller  mindre  grad  varit 
lärjungar  till  Ellen  Key,  även  om  de  icke  själva  veta  det. 


HJALMAR  SÖDERBERG 


TT  SKEDE  I  NATURALISMENS  UTVECKLING 


— i    kulminerade  i  Frankrike  med  Zola,  i  Sverige  med  August 


_Å  Strindberg;  men  riktningen  dog  icke  ut.  Den  endast  om- 
skapades på  olika  sätt.  Dess  metod  fortlevde  delvis  i  Bourgets 
psykologiska  romaner  och  i  Huysmans  bekännelseskrifter;  och 
dess  vassa  kritik  återfinnes  som  en  integrerande  del  i  Anatole 
France's  och  många  av  hans  samtidas  individualistiska  och  skep- 
tiska författarskap.  Vad  naturalismen  avströk  var  egentligen  den 
högt  uttalade  tendensen  och  dess  optimistiska  syn  på  framtids- 
möjligheterna. Den  äldre  generationen  hade  visserligen  skarpt 
kritiserat  missförhållandena  och  skildrat  livet  i  mörka  färger,  men 
den  hade  burits  av  hoppet  om  att  samhället  och  människorna 
gingo  en  ljusare  framtid  till  mötes.  Den  nya  generationens 
naturalister  ägde  däremot  en  långt  vassare  blick  och  en  långt 
mer  sönderfrätande  skepticism,  och  grundtonen  i  deras  skildringar 
blir  därför  ännu  mera  obarmhärtig  och  pessimistisk.  Det  kan 
komma  något  hårt  och  kallt  över  framställningen. 

Men  denna  skepticism  och  denna  kallblodighet  kunna  vara 
konstnärligt  verkningsfulla  för  en  viss  art  av  realistisk  skildring. 
Föremålen  komma  liksom  att  stå  i  ett  skarpare  och  klarare  ljus, 
och  intrycket  av  tillvarons  ruttenhet  och  råhet  blir  så  mycket 
mera  överväldigande,  som  författarna  själva  tyckas  alldeles  obe- 
rörda av  skådespelet.  Redan  Maupassant  hade  genom  denna 
kallblodighet  nått  en  stark  konstnärlig  verkan  i  sådana  arbeten 
som  »La  maison  Tellier»  eller  »Bel-Ami»  och  andra;  men  ännu 
ett  steg  längre  i  ohöljd  och  hänsynslös  skildring  av  lasten  går 
Octave  Mirbeau  i  »Les  mémoires  d'une  femme  de  chambre»  eller 
Claude  Farrére  i   sina  skildringar  från  Siarn  (»Les  civilisés»). 

Det  ligger  en  ny  psykologisk  evolution  bakom  detta  skild- 
ringssätt, som  icke  heller  helt  saknar  företrädare  i  Sverige.  Man 


182 


HJALMAR  SÖDERBERG 


återfinner  denna  svarta  och  illusionslösa  sedeskildring  i  vissa  av- 
Strindbergs  senare  arbeten,  där  den  dock  är  inmängd  med  mystik. 
Den  mest  typiske  representanten  hos  oss  för  tidens  livsnihilism 
är  emellertid  Hjalmar  Söderberg. 

Han  är  otvivelaktigt  en  mycket  läst  författare,  och  han  har 
för  det  mesta  kunnat  glädja  sig  åt  »un  succés  de  scandale». 
Men  folk  har  i  allmänhet  avfärdat  honom  med  ett  skratt  och  en 
axelryckning;  om  man  icke  som  åtskillig  indignerad  kritik  be- 
handlat honom  som  åttiotalets  uppklädda  lik  eller  som  en  miss- 
lyckad Strindberg  i  västficksformat.  Man  har  icke  gjort  sig 
mödan  att  intränga  i  hans  författarfysionomi. 

Kanske  bidrar  härtill,  att  han  själv  icke  gärna  påtager  sig 
några  allvarliga  låter.  Det  finnes  icke  någon  svensk  författare, 
som  så  öppet  lägger  sina  kort  på  bordet  och  visar  oss  sina  egna 
och  allas  våra  mänskliga  små  synder  och  svagheter  som  Hjalmar 
Söderberg.  Har  man  läst  ett  par  av  hans  böcker,  tycker  man 
sig  kunna  giva  en  framställning  av  hans  allra  privataste  världs- 
åskådning, hans  vanor  och  ovanor,  hans  garderob  och  allt  det 
övriga.  Han  döljer  intet,  förskönar  intet.  Hjalmar  Söderberg 
är  nämligen  humorist,  och  såsom  sådan  har  han  icke  vördnad  för 
någon  eller  något  —  icke  ens  för  sig  själv.  Ordensband  och 
generalkonsuler,  profeten  Moses,  religionens  och  kärlekens  hem- 
ligheter —  allt  står  för  honom  på  samma  plan  och  är  till  för 
att  avslöjas.  Och  Hjalmar  Söderberg  skriver  sina  avslöjanden  på 
en  prosa,  som  är  så  genomskinligt  klar,  så  enkel  och  osmyckad, 
att  man  aldrig  behöver  möda  sig  för  att  begripa  meningen.  Detta 
är  också  en  farlig  egenskap.  I  allmänhet  är  ju  den  enkla  läsaren 
alltid  klokare  än  författaren,  men  särskilt  gäller  detta,  när  han 
uttrycker  sig  utan  alla  förskönande  krumelurer.  Inte  är  det  någon 
konst  att  skriva  så !  Publiken  vill  helst  ha  någonting  krångligt 
och  dunkelt,  stora  ord  och  vackra  ord  för  att  imponeras.  Och 
detta  ger  Hjalmar  Söderberg  aldrig  sina  läsare.  Hjalmar  Söder- 
bergs styrka  och  svaghet  är  hans  naturlighet.  Han  säger  högt, 
vad  andra  tänka,  och  drar  i  tvivelsmål,  vad  man  ej  har  rätt  att 
tvivla  på.  Han  är  den  svenska  litteraturens  enfant  terrible.  Om 
hans  ämnen  vore  större  och  hans  indignation  mera  brinnande, 


HJALMAR  SÖDERBERG 


skulle  han  vara  fruktansvärd.  Men  det  hör  till  hans  temperament 
och  hans  typ  av  livsnihilist,  att  han  snabbt  och  modlöst  låter 
sig  driva  med  strömmen.  Vartill  tjänar  motstånd?  Allt  är  nu 
en  gång  så  fult  och  dumt  och  ohjälpligt.  Hans  valspråk  skulle 
kunna  vara  detta  ryska  ord  »nitschewo»,  som  så  fullt  och  helt 
ger  uttryck  åt  orientalens  fatalistiska  likgiltighet  inför  världens 
elände. 

Mången  föreställer  sig  emellertid,  att  Hjalmar  Söderberg  en- 
dast är  en  skrattande  klown,  som  med  mjölat  ansikte  dansar  fram 
över  arenan,  utslungande  sina  kvickheter.  Men  bak  masken 
finnes  ett  annat  ansikte.  Bak  hånet  och  det  ironiska  gycklet 
gömmer  sig  åtminstone  under  ungdomsåren  mycket  av  en  idealist 
och  en  drömmare.  Det  är  detta  känsliga  drömmaransikte,  som 
möter  oss  i  Martin  Bircks  ungdom,  en  av  dessa  berättelser,  på 
vilka  den  skandinaviska  litteraturens  historia  är  så  rik  under  de 
sista  decenniernas  sociala  brytningar.  Han  har  där  sökt  teckna 
sin  egen  och  sin  generations  utvecklingshistoria.  Martin  Birck 
är  en  svensk  Niels  Lyhne,  och  i  denne  melankoliska  och  veka 
yngling  har  man  säkerligen  mycket  av  Hjalmar  Söderbergs  eget 
ungdomsväsen. 

Martin  Birck  är  ett  Stockholmsbarn,  son  till  en  fattig,  men 
förnöjsam  ämbetsman,  bosatt  uppe  på  Ladugårdslandets  utkanter, 
där  de  »bättres»  hus  ligger  ensamt  på  ena  sidan  av  gatan  och 
de  fattigas  långa  rad  av  träkåkar  på  den  andra.  Där  förflyter 
Martin  Bircks  barndom  i  en  värld,  som  utåt  har  nog  så  snäva 
gränser:  barnkammaren,  gårdsplanen  och  gatan  därutanför,  denna 
barndomsvärld,  som  är  så  fylld  av  intryck  och  drömmar,  att  det 
kanske  är  den  rikaste,  som  livet  ger,  en  värld,  där  barnet  lever 
omhuldat  och  vårdat,  aktat  för  alla  tillvarons  hårda  stötar,  närt 
av  sagor  och  mättat  med  denna  väl  tillrättalagda  och  ideella 
moral,  som  låter  de  snälla  få  belöning  och  de  stygga  straff,  och 
som  det  en  gång  skall  avkasta  vid  första  allvarliga  beröring  med 
det  verkliga  livet.  Det  är  som  en  dröm  av  skära  minnen,  vari 
ännu  knappast  finnes  något  missljud. 

Martin  Birck  kommer  i  småbarnsskolan,  men  den  är  på  långt 
när  ej  så  förskräcklig,  som  han  väntat  sig.    Där  får  han  veta, 


HJALMAR  SÖDERBERG 


att  världen  för  sex  tusen  år  sen  skapades  av  Gud  på  sex  dagar ; 
dagarna  voro  längre  än  nu,  säger  läraren;  men  åren  voro  kortare, 
som  man  kan  finna  av  Methusalem,  som  blev  niohundra  sextionio 
år:  »på  den  tiden  räknade  man  inte  så  långa  år,  som  nu»,  tilläg- 
ger magistern. 

Han  förflyttas  därefter  till  elementarskolan,  där  allting  var 
främmande  och  kallt,  gråa  väggar,  långa  korridorer,  och  där  livets 
råhet  och  hårdhet  redan  möta  honom  i  kamraternas  lekar  och 
upptåg.  Där  lär  han  sig  att  svära  och  att  skolka  från  läxorna 
eller  i  största  hast  läsa  över  dem  under  morgonbönen,  medan 
lektorn  i  teologi  står  i  katedern  och  pratar  strunt.  Småningom 
och  omärkligt  förlorar  han  sin  barndomstro,  så  att  när  han 
kommer  fram  till  konfirmationen,  har  han  endast  kvar  tron  på 
en  gud  och  på  ett  liv  efter  detta.  Och  i  skolan  får  han  sina 
första  inblickar  i  kärlekens  väsen,  när  kamraterna  utlägga,  vad 
Absalon  gjorde  med  sin  faders  frillor  på  palatsets  tak. 

Så  erövrar  Martin  Birck  den  vita  mössan.  Han  köper  käpp 
och  den  första  cigarren  och  kysser  cigarrfröken  på  den  smut- 
siga handen.  Nu  kan  han  begagna  sin  frihet,  och  han  har  stora 
drömmar.  Han  tänker  bli  diktare.  Men  åren  gå,  och  dikten  blir 
aldrig  färdig.  Martin  Birck  är  en  fin  och  känslig  natur  men 
alltför  vek  och  kanske  även  alltför  torr  för  att  bli  diktare.  Han 
glider  bort  från  sina  stora  föresatser  och  blir  liksom  fadern  en 
liten  ämbetsman,  som  plikttroget  sköter  sina  sysslor.  Han  blir 
ensam.  Han  har  växt  från  modern,  som  ej  förstår  honom,  och 
från  fadern,  med  vilken  han  endast  talar  om  livsmedelstullar. 
Hans  små  inkomster  göra  det  omöjligt  för  honom  att  sätta  eget 
bo,  och  av  gatans  flickor  har  han  fått  nog.  Alldeles  ensam  är 
han  dock  icke.  Lyckligare  än  de  flesta  har  han  funnit  en  kvinna 
på  sin  väg  i  samma  belägenhet  som  han  själv;  också  hon  halvt 
undanskjuten  från  livets  bord.  I  hemlighet  leva  de  förenade,  då 
fattigdomen  icke  tillåter  dem  att  sluta  ett  offentligt  äktenskap. 
I  några  mästerliga  slutkapitel,  över  vilka  vinterstämningen  breder 
sin  gnistrande  kyla  och  ödslighet,  tecknas  deras  gemensamma  liv. 
Mänskorna  glida  som  skuggor  utan  namn  förbi  dem  i  den  vita 
natten.    »Tätt  slutna  till  varandra,  namnlösa  själva  och  grovt 


HJALMAR  SÖDERBERG 


l85 


typiska  som  de  parvis  förenade  skuggfigurer  barnen  bruka  klippa 
av  ett  hopvikt  papper,  banade  de  sig  väg  genom  snön,  hon  höll 
hans  arm  tryckt  mot,  sitt  bröst,  och  de  tego  båda.» 

»Martin  Birck»  är  i  många  avseenden  en  av  de  mest  lyc- 
kade tidsskildringar,  som  under  de  sista  decennierna  skrivits  i 
Sverige.  Den  står  vida  över  »Erik  Grane»  och  åtskilliga  andra 
dylika  försök  under  åttio-  och  nittiotalen.  Skildringen  belyser 
typiskt  själva  grunddragen  i  denna  generations  historia,  och  den 
berör  därför  särskilt  de  två  huvudpunkterna  i  denna  tids  sociala 
brytningar,  den  religiösa  och  den  erotiska.  Martin  Birck  tillhör 
den  generation,  som  tröttnat  på  att  omskapa  samhället  och 
människorna,  som  varit  med  om  besvikelsen  och  funnit,  att 
idealen  icke  läto  sig  omplanteras  i  verklighetens  hårda  jordmån. 
Livet  var  inrättat  för  de  gamla,  därför  kändes  det  som  en  olycka 
att  vara  ung,  att  tänka  och  känna.  ,Lögn  och  hyckleri  möta 
Martin  Birck  överallt  på  hans  väg,  på  skolbänken,  på  familje- 
balerna, på  ämbetsrummet.  Moralen  såväl  som  kärleken  hade 
alltjämt  två  ansikten.  Med  cynisk  träffsäkerhet  tecknar  han 
den  nordiska  dubbelheten  i  uppfattningen  av  erotiken  i  en 
sådan  passus  som  följande:  »Nej,  han  förstod  icke  människorna, 
och  han  förstod  icke  heller  sig  själv.  Han  lyssnade  ofta  till  sina 
kamraters  och  umgängesvänners  samtal  om  dessa  ting.  Han 
hade  märkt,  att  de  flesta  aktningsvärda  unga  män,  och  de  gamla 
för  resten  också,  trodde  på  två  porters  kärlek,  en  ren  sort  och 
en  sinnlig  sort.  Unga  flickor  av  bättre  familj  skulle  älskas  med 
den  rena  sorten,  men  det  betydde  förlovning  och  giftermål,  och 
det  hade  man  sällan  råd  till.  I  regeln  var  det  därför  bara  för- 
mögna flickor,  som  kunde  inspirera  en  ren  kärlek,  eljest  hörde 
denna  känsla  mera  hemma  i  lyrisk  poesi  än  i  verkligheten.  Den 
andra  sorten  däremot,  den  sinnliga,  kunde  och  borde  en  normal 
ung  man  ägna  sig  åt  ungefär  en  gång  i  veckan.  Men  hela  denna 
sida  av  tillvaron  ansågs  icke  ha  någon  allvarlig  betydelse,  det 
var  icke  något,  som  kunde  göra  en  människa  lycklig  eller  olyck- 
lig, det  var  enbart  komik;  ett  stoff  till  roliga  historier  och  en 
lika  angenäm  som  hygienisk  förströelse,  när  man  hade  lyft  sin 
avlöning  och  druckit  en  halva  punsch.    Men  på  mellantiderna 


i86 


HJALMAR  SÖDERBERG 


sysselsatte  hela  det  sexuella  livet  endast  föga  de  aktningsvärda 
och  hyggliga  bland  männen;  de  funno  dess  funktioner  osköna 
och  oanständiga,  eller  som  de  helst  sade  svinaktiga,  emedan  de 
icke  kunde  utföra  dem  utan  att  känna  sig  som  svin.» 

Martin  Bircks  ungdom  infaller  just  under  brytningstiden  mellan 
åttio-  och  nittiotalen,  och  han  har  haft  svårt  att  finna  jämvikt 
mellan  de  motsatta  strömdragen.  »I  hans  uppväxtår  hade  en 
ny  litteratur  brutit  sig  fram,  som  stod  i  strid  med  den  härskande 
samhällsmoralen  och  arbetade  på  att  förändra  den.  Nu  hade  den 
tystnat.  Det  var  dock  så  litet  uträttat,  nästan  ingenting,  och 
redan  släppte  man  taget.  Det  man  hade  kämpat  för  och  för 
vars  skull  man  hade  tagit  och  givit  så  vassa  hugg,  det  befanns 
nu  plötsligt  vara  »åttiotal»  och  som  sådant  en  gång  för  alla 
slutrannsakat  och  dömt,  vägt  på  en  våg  och  befunnet  för  tungt. 
Runt  omkring  honom  dqftade  i  stället  poesiens  blå  blomma  som 
aldrig  förr.  Äter  en  gång  klingade  de  gamla  orden  som  nya; 
jorden  blev  ung  pä  nytt,  åter  fylldes  skogarna  och  vattnen  av 
centaurer  och  nymfer,  riddare  och  jungfrur  lustvandrade  i  sol- 
nedgången, och  åter  en  gång  stod  Visan  själv  med  vidöppna 
ögon,  klara  av  den  långa  sömnen,  i  folkets  mitt  och  sjöng  som 
hon  icke  hade  sjungit  på  hundra  år.  Martin  älskade  denna  poesi, 
dess  rytmer  och  ord  smögo  sig  in  även  i  de  vers  han  själv  satt 
och  petade  med  i  skymningen,  och  likväl  var  honom  allt  detta 
så  besynnerligt  främmande.  Världen  var  ju  likväl  densamma  som 
förut,  allt  gick  sin  vanliga  gång,  och  ingen  seger  var  vunnen  — 
var  tiden  inne  att  sjunga?  Det  är  sant,  när  han  såg  närmare 
efter,  fann  han  väl  också  i  den  nya  diktningen  idéer  på  grunden, 
och  också  dessa  idéer  stodo  i  uppenbar  strid  mot  den  gängse 
moralen.  Men  det  märkte  endast  få,  och  nästan  ingen  fäste 
något  avseende  vid  det.    Det  var  ju  vers!» 

Bakom  dessa  ord  ligger  otvivelaktigt  en  självbekännelse. 
Även  annorstädes  finnas  antydningar  om  att  Hjalmar  Söderberg 
kände  sig  i  någon  mån  främmande  för  tidens  utveckling.  I  en 
av  hans  tidigaste  noveller,  »Ur  glömskan»,  skriver  en  smula  bittert 
den  unge  författaren  Henrik  Cleve,  som  sysslar  med  en  roman  : 
»Men  jag  är  rädd,  att  det  blir  en  omodern  bok,  det  skall  ju  vara 


HJALMAR  SÖDERBERG 


l87 


livsglädje  nu  igen».  Hjalmar  Söderberg  hörde  till  de  troligen 
icke  så  fåtaliga  av  tidens  andar,  för  vilka  denna  »renässans»  och 
denna  livsglädje  blevo  ganska  meningslösa.  Han  behövde  ingen 
befrielse  för  den  lyrik  och  den  fantasi  han  själv  icke  ägde.  Hans 
eget  kynne  hänvisade  honom  uteslutande  till  verklighetsskildrin- 
gen. Han  är  en  skarp  iakttagare  och  en  fin  resonnör,  som  förstår 
att  återgiva  ett  stycke  modärnt  liv,  men  har  icke  mycket  av  den 
omskapande  förmåga,  som  kallas  fantasi.  Det  märkes  redan  på 
hans  motvilja  för  en  sammanhållande  handling  i  sina  arbeten. 
Liksom  Goncourtarna  tecknar  han  endast  vissa  moment  av  hän- 
delserna, när  icke  hans  böcker  äro  rena  kåserier  i  likhet  med 
några  av  Anatole  France's  romaner.  Eller  som  han  själv  upp- 
riktigt säger  i  »Hjärtats  oro»:  »Egentligen  skulle  jag  skriva  en 
roman,  men  jag  orkar  icke  med  det  .  .  .  Att  skära  sig  själv  i 
remsor  och  småbitar  och  av  bitarna  lappa  ihop  figurer:  en  tjänste- 
man, en  läkare,  en  murvel,  en  politiker  och  så  vidare  .  .  .  Jag 
orkar  inte  längre  med  den  komedien.  Att  leka  med  dockor:  inte 
är  det  något  för  en  man  på  fyrtio  år.  Jag  orkar  inte  längre  sitta 
och  knåpa  med  'komposition'  och  sådant.  Jag  skriver  bara  helt 
enkelt  ner  vad  jag  tänker.» 

Icke  heller  känner  han  något  behov  att  flyga  bort  från  verklig- 
heten, att  fördjupa  sig  i  forna  tider,  att  resa  till  främmande  länder 
och  mätta  sig  av  exotiska  färger  och  intryck,  knappast  en  gång 
att  fly  bort  till  landet  och  naturen  som  de  flesta  av  hans  samtida: 

Den  som  lyss  som  liten  slarv 
till  skogens  dån  får  annat  arv 
än  den,  som  föds  vid  en  gata. 

Hjalmar  Söderberg  är  född  vid  en  gata,  hans  värld  är  det  mo- 
därna  livet  inom  stadens  hank  och  stör.  Han  är  ett  äkta  Stock- 
holmsbarn, som  har  sin  fröjd  av  att  följa  trottoarkanten  och 
iakttaga  storstadslivets  växlande  aspekter.  Där  finner  man  stän- 
digt honom  själv  mitt  bland  sina  komparser,  ämbetsmän,  gross- 
handlare, murvlar  och  litet  anfrätta  trottoarblomster  på  väg  från 
Rydbergs  bar  upp  emot  Humlegården  och  från  Piperska  muren 
till  Hasselbacken,  iförd  »Tuppyrock»  och  en  av  dessa  voyanta 


l  8  cS  l  [j  \  LMAR  SÖDERBERG 

halsdukar,  som  draga  uppmärksamheten  från  ansiktet,  såsom  han 
någonstädes  uttrycker  sig.  Han  är  flanören,  som  aldrig  tröttnar 
på  att  kyligt  iakttaga  och  ironiskt  markera  löjligheterna,  att  med 
bitande  cynism  blotta  människornas  dubbelspel  och  kurragömma- 
lek  mellan  idealerna,  att  medlidsamt  konstatera  de  många  exem- 
pel på  livets  hårdhet  och  vrånghet,  som  han  möter  på  sin  väg. 
Det  är  under  dessa  vandringar  mellan  storstadens  människor 
som  han,  lik  många  av  hans  generation  i  Frankrike,  blivit  den 
nihilist  han  är,  som  ogärna  talar  om  några  ideal  utan  illusionslöst 
konstaterar  mänsklighetens  ohjälpliga  elände  och  ohjälpliga  dum- 
het. Hjalmar  Söderbergs  vandring  genom  livet  går  från  dröm- 
men till  desillusionen,  under  det  att  de  flesta  av  hans  samtida 
utgå  från  pessimismen  men  söka  bot  för  den  i  drömmen,  i  sagan, 
i  naturens  friskhet.  Verklighetsskildringen  har  hos  Hjalmar 
Söderberg  blivit  långt  mer  kyligt  iakttagande  än  de  äldre 
naturalisternas.  Hans  små  noveller  äro  raderingar,  där  före- 
målen  teckna  sig  skarpt  med  mörka  och  förlängda  skuggor. 

Att  Hjalmar  Söderberg  i  sin  livsuppfattning  och  konst  så 
livligt  erinrar  om  vissa  modärna  Parisskildrare,  sammanhänger 
naturligtvis  med  hans  egen  utveckling  och  hans  eget  tempera- 
ment. Men  å  andra  sidan  har  han  utan  tvivel  läppjat  vid  själva 
källan  och  på  litterär  väg  insupit  mycket  av  den  franska  kvick- 
heten och  skepticismen.  Redan  i  hans  tidigaste  noveller  märker 
man  studiet  av  Maupassants  mästerliga  teknik,  men  hans  egent- 
lige lärofader  är  dock  Anatole  France,  av  vilken  han  även  över- 
satt ett  par  skildringar.  I  »Martin  Birck»  märker  man  stundom 
nästan  väl  mycket  av  mästarens  stil  och  ton.  Det,  som  framför 
allt  brister  Hjalmar  Söderberg,  är  emellertid  kunskapernas  djup 
och  synpunkternas  vidd.  Hans  kvickhet  har  aldrig  kastvapnets 
dödande  träffsäkerhet,  den  snuddar  och  glider  förbi  lätt,  le- 
kande och  vanvördig. 

Redan  Martin  Birck  klagade  över  att  en  ung  man  på  den 
vanliga  frågan,  vad  skall  du  bli?  icke  kunde  svara  diktare.  Då 
skulle  människorna  vända  sig  bort  med  ett  hånleende.  Han 
kan  svara  jurist  eller  målare  eller  musiker,  ty  till  alla  dessa 
yrken  kan  man   utbilda  sig  vid  statsläroverk.    Men  den  som 


HJALMAR  SÖDERBERG 


skall  bli  diktare  är  blott  ett  åtlöje  för  gud  och  människor. 
Därför  måste  han  under  de  långa  läroåren  hänga  en  falsk  skylt 
över  sin  dörr  och  låtsas  sysselsätta  sig  med  något  människorna 
anse  aktningsvärt.  Det  är  på  detta  sätt  bemantlad  som  journa- 
list och  tulltjänsteman,  som  Hjalmar  Söderberg  själv  gör  sitt 
inträde  i  litteraturen.  Han  har  en  kortare  tid  varit  tidnings- 
man i  landsorten,  en  period  som  att  döma  efter  hans  novell  »Ur 
glömskan»  tett  sig  som  en  vistelse  i  landsflykt,  och  han  har 
också  ett  par  år  varit  anställd  i  tullverkets  tjänst,  innan  han 
från  mitten  av  nittiotalet  helt  ägnade  sig  åt  författarskap. 
Han  började  under  dessa  år  med  att  skriva  kåserier  och  snart 
mycket  uppmärksammade  kritiker  samt  små  noveller.  Hans  egent- 
liga debut  är  dock  Förvillelser .  Ämnet  är  ej  synnerligen  betydande 
och  personerna  vardagstyper  utan  någon  större  fördjupning. 
Hjälten  är  en  ung  medicinare,  Thomas  Weber,  av  god  familj, 
som  av  sin  ungdoms  njutningslystnad  drivs  ut  i  virvlarna,  för- 
falskar en  växel  och  gör  ett  misslyckat  självmordsförsök.  Hän- 
delserna äro  livligt  och  koncentrerat  framställda,  och  framför 
allt  är  hela  miljön,  en  afton  på  operan,  en  supé  på  Rydberg 
och  naturomgivningarna  tecknade  med  överlägsen  säkerhet  och 
fin  poetisk  uppfattning.  Stockholm  lever  på  varje  rad  under 
olika  årstider  och  i  dagens  olika  stämningar.  Berättelsen  verkar 
ännu  med  samma  livlighet,  som  då  man  först  läste  den.  Redan 
här  framträder  Hjalmar  Söderberg  som  en  av  tidens  yppersta 
prosaister,  vars  ordval  alltid  är  säkert  och  smakfullt,  och  vars 
periodbyggnad  är  höjd  över  allt  beröm. 

Sedan  har  Hjalmar  Söderberg  med  icke  allt  för  korta  mellan- 
rum framlagt  sina  arbeten  på  boklådsdisken.  Bland  dessa  finnas 
flera  samlingar  av  smärre  berättelser:  Historietter  (1898),  Fräni- 
lingama  (1903),  Det  mörknar  över  vägen  (1907),  Den  talangfulla 
draken  (191 3),  samt  några  större  berättelser:  den  ovannämnda 
Martin  Bircks  ungdom  (1901),  Doktor  Glas  (1905),  Den  allvar- 
samma leken  (191 2),  Mellan  de  båda  sista  faller  det  rent  per- 
sonliga kåseriet  Hjärtats  oro  (1909).  Dessutom  har  han  skrivit 
den  dramatiska  dialogen  Aftonstjärnan  och  det  med  framgång 
spelade    dramat    Gertrud    (1906).    Hans   sista    arbete  Ja  lires 


HJALMAR  SÖDERBERG 


eld  (191 8)  är  en  religionshistorisk  berättelse  och  dialog.  Denna 
produktion  är  icke  överväldigande  genom  sin  kvantitet.  »Jag 
hör  ju  till  dem  som  få  betalt  för  att  tänka;  det  är  mitt  leve- 
bröd», säger  han  med  en  suck,  men  tyvärr  »jag  tänker  så 
litet.  Och  det  är  det,  som  är  orsaken  till  min  fattigdom.»  — 
Men  han  kunde  även  tillägga,  att  hans  konstnärliga  principer 
såväl  som  hela  hans  temperament  av  vek  och  epikureisk  livs- 
ironiker  förbjuda  en  massproduktion. 

Hjalmar  Söderberg  är  först  och  främst  en  oöverträffad  con- 
teur  i  svensk  litteratur.  Han  förstår  att  på  några  sidor  kvickt 
och  medryckande  fånga  en  situation,  teckna  en  profil,  fixera  en 
förbiilande  stämning  av  löje  eller  vemod.  Man  återfinner  honom 
alltid  som  flanören.  Återfinner  honom  även  i  den  meningen, 
att  han  vanligen  själv  personligen  är  med  på  ett  hörn  av  skild- 
ringen. Av  det  rena  intet  gör  han  ofta  endast  genom  sin  kvick- 
het ett  litet  mästerstycke,  som  går  land  och  rike  ikring.  Vad  är 
det  egentligen  för  märkvärdigt  med  att  Hjalmar  Söderberg  under 
sin  vistelse  i  Miinchen  beställer  en  väst  med  fem  knappar  i 
stället  för  sex?  Eller  vad  kan  det  komma  ut  ur  en  sådan  dum- 
het, som  att  hos  en  grafolog  begära  två  uttalanden  till  olika 
pris  om  sin  handstil?  I  båda  fallen  blir  det  till  en  historia,  som 
man  läser  och  till  och  med  läser  om  med  nöje.  Och  detta  är 
regel:  hans  minsta  historier  äro  nästan  de  bästa.  Av  en  anek- 
dot eller  ett  kvickt  svar  (»Kristian  och  Fredrik»)  formar  han  en 
hel  liten  levande  scen.  En  av  hans  mest  oefterhärmliga  historier 
är  berättelsen  om  den  underliga  spiritistiska  prinsessan,  dotter 
till  en  garvare  Lundholm  på  Söder  och  änka  efter  en  kalmuckisk 
diplomat.  Hela  denna  historia  om  det  »sjätte  sinnet»  och  baro- 
nessan  von  Ehrensteiss'  i  Trapezunt  syn  insveper  oss  verkligen 
i  drömmar  av  mystik,  och  när  Hjalmar  Söderberg  slutat,  luktande 
på  sin  agapantus,  har  man  en  tydlig  föreställning  om  intelli- 
gensnivån i  vissa  kretsar. 

Intet  är  heligt  för  hans  frivola  pänna !  Överallt  har  han  ett 
skarpt  öga  för  det  konventionella,  för  motsatsen  mellan  lära  och 
leverne  och  avslöjar  den  obarmhärtigt.  Han  låter  sin  vän  gene- 
ralkonsuln, samhällspelaren,  i  all  sin  prakt  med  ordnar  och  uni- 


HJALMAR  SÖDERBERG 


I9I 


form  uppträda  med  ett  litet  komprometterande  vykort,  som  ger 
en  tydlig  antydan  om  de  underliga  vägar  han  vandrat  till  slotts- 
balen. Framför  allt  låter  han  sin  satir  gå  ut  över  prästerna. 
Mycket  uppbygglig  är  hans  middagskonversation  med  hovpre- 
dikanten på  ena  sidan  och  den  för  satan  svärmande  majoren 
på  den  andra  (Satan,  majoren  och  hovpredikanten) .  En  av  hans 
mest  vanvördiga  historier  är  Nattvardens  sakrament.  Fyra  gamla 
farbröder  sitta  i  rökhytten  på  en  ångbåt  och  berätta  vågade 
historier  vid  sina  toddyglas,  då  en  sextonåring  inträder  och 
slår  sig  ned  i  en  krok.  Han  finner  historierna  något  enkla, 
varför  han  med  barnslig  oförvägenhet  slutligen  infaller,  vänd 
till  bolagsdirektören,  som  är  en  av  faderns  vänner:  »Kommer 
farbror  ihåg  den  där  historien,  som  kaptenen  berättade  i  förgår? .  . 
Det  var  den  festligaste  jag  har  hört  i  mitt  liv.»  Fyra  par  förbluf- 
fade ögon  riktas  på  pilten,  och  det  uppstår  en  pinsam  tystnad. 
Men  livad  av  minnet  av  den  trevliga  historien  börjar  bolags- 
direktören berätta,  då  han  avbrytes  av  prästen  i  sällskapet,  en 
välvillig  gammal  man  med  ett  fromt  och  barnsligt  uttryck  i  sitt 
slätrakade  gumansikte:  »Ursäkta,  min  bästa  bror,  att  jag  av- 
bryter. .  .  hur  gammal  är  egentligen  den  unge  mannen  ?  Har  han 
gått  fram  till  Herrens  hel  .  .  .  till  nattvarden?»  Ynglingen  svarar 
förläget  ja,  varefter  pastorn  rör  långsamt  om  i  sitt  toddyglas 
och  med  en  röst,  som  fyrtio  års  medlarekall  mellan  Gud  och 
världen  präglat  med  överseendets  och  fördragsamhetens  milda 
ton:    »Fortsätt,  kära  bror.    Ursäkta  att  jag  avbröt». 

En  äkta  Hjalmar  Söderbergsk  historia  är  också  Kyssen,  typisk 
för  hans  uppfattning  av  det  kameleontartade  fenomen,  som  be- 
nämnes förälskelse.  Den  är  frivol  i  tonen,  men  full  av  bittert 
vemod.  En  ung  flicka  och  en  mycket  ung  man  sitta  vid  havs- 
stranden och  se  på  solnedgången.  Han  tänker,  att  han  gärna  ville 
kyssa  henne,  fast  han  sett  vackrare  flickor  än  hon  och  egentligen 
är  kär  i  en  annan.  Hon  tänker,  att  hon  gärna  skulle  vilja  att  han 
kysste  henne  för  att  få  tillfälle  att  ge  honom  en  örfil.  Men  för  att 
han  ej  skulle  gissa,  vad  hon  tänkte  på,  säger  hon  lågt  och  sakta : 
Tror  ni,  att  det  finns  ett  liv  efter  detta?  Han  svarar:  Det 
finns  ögonblick,   då  jag  tror  det.    Detta  svar  behagar  henne 


I  92 


Hjalmar  Söderberg 


utomordentligt.  Och  hon  säger  till  sig  själv:  »Jag  tycker  i  alla  fall 
om  hans  hår  och  hans  panna  också.  Det  är  bara  synd  att  hans 
näsa  är  så  ful  och  så  har  han  ju  ingen  ställning  —  bara  en 
student,  som  läser  på  prillan».  Slutligen  gick  solen  ner,  och  han 
lade  sakta  sin  arm  om  hennes  hals.  Detta  hade  hon  alls  icke 
väntat  sig,  och  därför  satt  hon  stilla.  Då  kysste  han  henne. 
Och  när  månen  gick  upp,  sutto  de  ännu  kvar  och  kysstes.  Hon 
viskade  i  hans  öra:  »Jag  älskade  dig  från  första  stunden  jag 
såg  dig».  Och  han  svarade:  »För  mig  har  det  aldrig  funnits 
någon  annan  i  världen  än  du.» 

Mången  gång  forma  sig  dessa  historietter  till  verkliga  små 
dramer,  som  på  några  sidor  spegla  ett  helt  livsöde.  En  av 
hans  yppersta  historier  är  Pälsen.  Doktor  Gustaf  Henck,  fattig 
och  så  gott  som  dödsdömd,  är  julaftons  förmiddag  på  väg  till 
sin  husvän,  häradshövding  Richardt  för  att  bjuda  honom  till  sig, 
då  han  blir  överkörd  och  får  sin  slitna  överrock  fördärvad.  Härads- 
hövdingen lånar  honom  i  stället  sin  präktiga  päls,  och  doktorn 
känner  sig  på  hemvägen  helt  belåten.  Säkerligen  kommer  hustrun 
att  ge  honom  ett  älskvärdare  mottagande  än  hon  eljest  brukar, 
när  han  kommer  så  förnämt  utstyrd.  Det  gör  hon  också.  Hon 
smyger  tätt  intill  honom  i  tamburens  mörkaste  vrå,  lindar 
armarna  om  hans  hals  och  kysser  honom  varmt  och  innerligt. 
Därefter  borrar  hon  huvudet  in  i  hans  pälskrage  och  viskar: 
»Gustaf  är  inte  hemma  än».  —  »Jo»,  svarar  han  med  något  svä- 
vande röst,  »jo,  han  är  hemma.»  Och  efter  middagen,  då  han 
ännu  sitter  tankfull  vid  vännens  sida,  tackar  han  denne  vid 
denna  jul,  som  säkerligen  är  den  sista  de  fira  tillsammans,  för 
all  den  vänlighet  han  på  sista  tiden  visat  honom  och  hustrun 
och  för  pälsen,  som  han  lånat  honom.  »Den  har  förskaffat 
mig  de  sista  sekunder  av  lycka  jag  har  känt  i  livet.» 

Hjalmar  Söderberg  skildrar  nästan  alltid  överklassen,  han 
gör  sina  iakttagelser  på  »generalkonsulns  middagar»;  någon  gång 
gör  han  dock  en  avstickare  bland  de  undre  lagren,  men  även 
där  är  det  samma  livets  barocka  och  tragikomiska  överraskningar 
han  framhäver.  Förre  skrädderiarbetaren  Oskar  Valdemar  Napo- 
leon Blom  gör  en  morgon  efter  nio  månaders  uttjänt  fängelsestraff 


HJALMAR  SÖDERBERG 


J93 


för  andra  resans  stöld  sitt  utträde  ur  Långholmen  med  åttio 
kronors  hopsparad  arbetsförtjänst  i  plånboken  —  en  icke  alltför 
överväldigande  summa  för  nio  månaders  arbete  —  och  de  bästa 
föresatser  att  börja  ett  dygdigt  och  arbetsamt  liv.  Men  frihets- 
berusningen  stiger  honom  åt  huvudet,  livets  frestelser  möta 
honom,  och  han  förlorar  både  plånboken  och  de  goda  före- 
satserna. 

Hur  än  Hjalmar  Söderberg  turnerar  sina  motiv,  slår  det  en 
pust  av  rastlös  oro,  av  tomhet  och  tvivel,  av  trötthet  och  kraft- 
löshet upp  ifrån  alla  hans  skildringar.  Hans  modärna  spleen 
plågar  honom  som  det  bakom  burens  galler  innestängda  djuret. 
I  sådana  ögonblick  är  den  pinade  i  stånd  att  hitta  på  allt,  endast 
för  att  glömma.  Ledsnaden,  »1'ennui»,  livets  meningslöshet 
förföljer  honom  som  den  förföljde  Baudelaire. 

Rien  n'égale  en  longueur  les  boiteuses  journées, 
Quand  sous  les  lourds  flocons  des  neigeuses  années 
L'Ennui,  fruit  de  la  morne  incuriosité, 
Prend  les  proportions  de  l'immortalité. 

Liksom  Baudelaire  kan  där  i  sådana  stämningar  av  mörker 
och  leda  komma  något  paradoxalt  och  bisarrt  över  hans  själs- 
tillstånd. En  hel  dag  har  han  grubblat  över  livets  gåta,  tills 
han  slutligen  i  känslan  av  det  onyttiga  i  denna  sysselsättning 
kastar  sig  över  ett  schackproblem,  som  han  finner,  att  han  ej 
heller  kan  lösa.  Trött  på  allt  driver  han  ut  i  månskenet,  hoppar 
upp  på  en  spårvagn  och  åker  ringlinjen  runt  några  gånger. 
»Denna  förströelse  har  nämligen  en  sällsam  förmåga  att  skingra 
mitt  svårmod.» 

Världsledan  har  under  det  gångna  seklet  iklätt  sig  många 
former.  Den  utgör  grundproblemet,  till  vilket. Faust  och  Mefisto 
ständigt  återvända  i  sina  lärda  samtal.  Den  reser  sig  i  sataniskt 
högmod  i  Byrons  stormfyllda  strofer,  den  hångrinar  i  Heines 
småkoketta  visor,  fränt  och  paradoxalt  breder  den  sig  i  Baudelaires 
smärtfyllda  och  perversa  poemer  på  vers  och  prosa.  Några  av 
Hjalmar  Söderbergs  fantastiska  bitar  erinra  just  i  ton  och  anda 
om  vissa  av  den  senares  hetsade  drömmar. 

13 — 101  to.    J.  Mortensen. 


i94 


HJALMAR  SÖDERBERG 


Han  sitter  med  några  stallbröder  i  en  sal,  som  glimmar  av 
guld  och  elektriskt  ljus,  och  ur  vars  golvspringor  det  stiger  upp 
en  lukt  av  förruttnelse.  (Drömmen  om  evigheten.)  Två  unga 
flickor  med  målade  ansikten  och  en  gammal  kvinna  med  rynkorna 
fyllda  av  gips  dansa  på  en  tribun,  ackompagnerade  av  orkesterns 
vin.  Männen  samtala  om  själens  odödlighet.  »Det  är  dåraktigt 
att  tro,  att  det  skulle  vara  en  lycka  att  äga  en  odödlig  själ»,  säger 
den  ene  av  sällskapet.  Och  han  visar  på  den  gamla  gumman, 
som  dansar  på  estraden.  Hon  är  elak  och  ful  och  fullkomligt  värde- 
lös. Hur  löjligt  skulle  det  ej  vara  att  tänka  sig,  att  hon  hade  en 
odödlig  själ!  Men  det  förhåller  sig  på  samma  sätt  med  oss  alla. 
»Människorna  likna  barn,  som  leka  i  en  trädgård,  omhägnad 
av  en  hög  mur.  Gång  efter  annan  öppnas  en  port  i  muren, 
och  ett  av  barnen  försvinner  genom  denna  port.  Man  säger 
då  till  de  andra,  att  det  föres  bort  till  en  annan  trädgård,  som 
är  större  och  vackrare  än  denna:  då  lyssna  de  ett  ögonblick 
under  tystnad,  och  sedan  fortsätta  de  att  leka  bland  blommorna. 
Antag  nu,  att  en  av  gossarna  är  vetgirigare  än  de  andra  och 
klättrar  upp  på  muren  för  att  se,  vart  kamraterna  taga  vägen; 
och  när  han  kommer  ned  igen,  berättar  han  för  de  andra  vad 
han  sett:  utanför  porten  sitter  en  jätte,  han  äter  upp  de  barn, 
som  föras  ut.  Och  de  måste  alla  föras  ut  genom  porten  i  tur 
och  ordning.» 

Sällskapet  bryter  upp.  Berättaren  irrar  länge  ikring  på  öde 
och  tomma  gator  och  stannar  slutligen  utanför  sin  egen  port. 
Han  går  in  igenom  den  och  stiger  uppför  trappan.  Plötsligen 
upptäcker  han,  att  det  är  månsken.  Varken  förr  eller  senare 
hade  han  sett  en  sådan  måne.  Man  kunde  ej  säga,  att  den 
lyste.  Den  var  askgrå  och  blek  och  onaturligt  stor.  Han  är 
trött  och  längtar  att  få  sova  och  är  glad,  att  han  endast  har 
en  trappa  kvar  till  sin  våning.  Men  trapporna  tyckas  aldrig 
vilja  taga  slut.  Var  gång  han  tror  sig  nått  upp,  vidtager  en 
ny  trappa.  Han  vacklar  upp  för  ännu  en  och  ännu  en.  Han 
räknar  dem  ej  längre.  Plötsligt  faller  han  på  den  tanken  att 
söka  läsa  namnen  på  dörrskyltarna.  Vilka  mänskor  kunde  bo 
i  detta  babelstorn?    Han  river  eld  på  en  tändsticka  och  håller 


HJALMAR  SÖDERBERG 


195 


den  tätt  intill  en  mässingsskylt  och  läser  namnet  på  en  av  sina 
vänner,  som  är  död.    Detta  är  evigheten. 

Hjalmar  Söderberg  är  icke  en  tendensförfattare,  som  lidelse- 
fullt utvecklar  och  söker  bevisa  en  viss  sats;  men  han  belyser 
satiriskt  samhällsförhållandena  utifrån  en  viss  världsåskådning. 
Och  denna  världsåskådning  är  en  epikurés  och  har  obestridligen 
drag  gemensamma  med  livsuppfattningen  hos  den  filosof  från 
Kyrene,   vars   öden   han  behandlar  i  en  av  sina  små  historier. 

Särskilt  är  det  två  frågor,  som  intressera  honom  och  till 
vilka  han  gång  på  gång  kommer  tillbaka  i  sina  skrifter.  Den 
ena  är  den  religiösa  lögnen,  den  andra  är  det  sexuella  pro- 
blemet. 

Hjalmar  Söderbergs  sistskrivna  arbete  är  en  religionshistorisk 
exposé,  i  vilken  han  söker  uppvisa,  att  Jahve  ursprungligen 
var  en  mångud,  och  avslöja  några  av  den  israelitiska  liturgiens 
hemligheter  på  Mose  tid.  När  man  först  öppnade  boken,  var 
man  väl  närmast  benägen  att  betrakta  det  hela  som  ett  något 
underligt  utslag  av  hans  skämtlynne.  Men  om  man  följer  hans 
produktion,  upptäcker  man  lätt  runt  ikring  i  hans  skrifter  en 
mängd  vittnesbörd  om,  att  detta  religionshistoriska  intresse  ej 
är  från  i  går.  Han  är  synbarligen  en  ivrig  bibelläsare,  och  han 
låter  gärna  sina  personer  uttala  sig  i  hithörande  frågor.  (Se  i 
Efter  middagen  diskussionen  om  självmordets  berättigande.) 
Han  har  oförskräckt  gått  tillrätta  med  dubbelheten  i  den  kristna 
moralen  och  med  Vitalis  Norströms  gud,  »en  mellansort  mellan 
den  panteistiska  och  den  antropomorfa,»  som  vinglar  på  en 
ståltrådslina  över  en  bottenlös  filosofisk  cirkus. 

Han  kommer  också  ofta  in  på  de  sexuella  problemen,  och 
hans  tankar  gå  här  i  en  riktning,  som  erinrar  om  Strindbergs, 
fast  han  är  långt  mera  pessimistisk.  Gång  på  gång  framhäver 
han  livets  brutalitet,  de  olyckliga  ekonomiska  förhållanden,  som 
ställa  sig  skiljande  mellan  tvänne  unga.  Han  utmålar  bittert, 
huru  samhällsförhållandena  smutsa  och  förnedra  kärleken.  Kvin- 
nan gifter  sig  för  pengar  och  blir  olycklig,  mannen  nöjer  sig 
med  den  köpta  kärleken.  Det  är  särskilt  på  grund  av  dessa 
skildringar,   som   Hjalmar  Söderberg  ofta  framställes  som  en 


i96 


HJALMAR  SÖDERBERG 


omoralisk  författare,  snarare  är  det  väl  tvärtom.  Det  är  på 
denna  punkt  Hjalmar  Söderbergs  natur  haft  kraft  att  reagera 
starkast.  Tonen  kan  visserligen  stundom  vara  något  frivol,  men 
det  är  djupt  och  smärtfyllt  allvar  på  bottnen.  »Kärleken  är 
allt»,  säger  den  av  livet  härjade  Gabriel  Lidman  (i  »Gertrud»). 
»Den  är  det  enda  i  världen  .  .  .  Man  skall  inte  vara  ensam  .  .  . 
Och   man   skall  inte   vara  många...     Man  skall  vara  två.» 

Söderbergs  samhällskritiska  synpunkter  har  han  särskilt  fram- 
lagt i  den  egendomliga  i  dagboksform  författade  romanen  Dok- 
tor Glas. 

Denne  doktor  Glas  är  en  underlig  individ.  Det  är  ett  fint 
spekulativt  huvud  eller  åtminstone  en  grubblare,  som  älskar  att 
ställa  tingen  på  huvudet  för  att  se,  om  de  även  i  detta  läge 
kunna  bevara  jämvikten.  Han  är  av  en  avgjort  revolutionär  och 
pessimistisk  läggning.  Författaren  har  med  stor  psykologisk 
finhet  framhävt  de  anormala  dragen  i  hans  natur.  Han  är 
trettiotre  år  gammal  och  framlever  sitt  liv  utan  att  någonsin 
ha  famnat  en  kvinna.  Men  allt  driftliv  är  därför  icke  dött  hos 
honom,  fast  det  endast  uppenbarar  sig  svagt  och  tar  egendom- 
liga uttrycksformer.  Det  finnes  i  denna  fina  och  bräckliga  natur 
ett  behov  efter  ömhet,  väl  också  en  viss  sensualitet,  men  dessa 
känslor  äro  så  svaga,  att  han  knappast  vet  av,  om  han  älskar 
eller  icke  älskar.  Karaktäristiskt  nog  urladdar  sig  denna  obe- 
stämda erotik  i  ett  slags  hat  till  allt  vad  kvinna  och  sinn- 
lighet heter  —  ett  icke  ovanligt  drag  hos  dylika  munknaturer. 
Och  på  ett  ställe  i  dessa  dagboksanteckningar  utbrister  han: 
»Varför  måste  vårt  släktes  liv  bevaras  och  vår  längtan  stillas 
just  genom  ett  organ,  som  vi  flera  gånger  om  dagen  begagna 
till  avloppsrör  för  orenlighet;  varför  kunde  det  icke  ske  genom 
en  akt,  som  det  låg  värdighet  och  skönhet  i  på  samma  gång 
som  den  högsta  vällust?»  Som  man  ser  är  denna  läkare  just 
ingen  naturdyrkare  utan  snarast  en  estetisk  dekadent,  för  vilken 
skönhetsbegreppen  utsläta  alla  andra.  Där  en  dylik  känsla  är 
konstant,  är  individen  sjuk. 

Sådan  är  doktor  Glas,  en  drömmare,  som  skriver  vackra 
ting  om  konsten  att  vilja,  som  längtar  efter  en  handling,  men 


HJALMAR  SÖDERBERG 


I97 


som  lik  en  annan  Raskolnikov  endast  handlar  en  gång  och  då 
knappast  efter  förnuftiga  människors  sed. 

På  hans  mottagning  infinner  sig  nämligen  en  dag  en  kvinna, 
strålande  av  ungdom  och  skönhet,  lik  en  av  Botticellis  nymfer, 
ett  av  dessa  kärlekens  utkorade  väsen,  över  vilka  naturen  slösat 
sina  yppersta  gåvor.  Icke  underligt,  att  den  ensamme  nästan 
omedvetet  gripes  av  en  slags  kärlek  till  henne,  så  mycket 
mera  som  hennes  läge  ingiver  honom  ett  djupt  medlidande  och 
på  samma  gång  lössläpper  det  hat,  som  han  känner  mot  allt, 
som  är  fult  och  lågt. 

Denna  unga  kvinna  har  nämligen  genom  ett  av  dessa  löjliga 
misstag,  på  vilka  livet  är  så  rikt,  blivit  gift  med  en  man,  som 
är  tjugo  år  äldre  än  hon,  och  som  är  henne  absolut  förhatlig, 
pastor  Gregorius,  i  vilken  gestalt  Söderberg  har  koncentrerat  • 
hela  sitt  prästhat.  Men  hon  bekänner  öppet  för  doktorn,  att 
hon  nu  lever  i  kärlek  med  en  annan  man.  Då  hon  vet,  att 
hennes  make  aldrig  skall  tillåta  en  skilsmässa,  ber  hon  doktorn 
befria  sig  från  hans  tillnärmelser.  Han  gör  så  genom  att  ordi- 
nera en  brunnskur  m.  m.  åt  den  äkta  mannen.  Men  då  detta 
i  längden  icke  har  åsyftad  verkan,  giver  doktor  Glas,  henne 
ovetande,  pastorn  gift. 

Hela   denna   händelse  är  psykologiskt  fint  motiverad,  men 
figurerna  stå  dock  knappast  riktigt  levande. 

Man  har  angripit  »Doktor  Glas»  för  dess  etiskt  förvillade 
synpunkter  på  livet  och  samhället.  Men  boken  är  dock  långt 
mer  en  psykologisk  studie  än  någon  social  polemik.  Doktor 
Glas  är  icke  Hjalmar  Söderberg.  Doktor  Glas  ger  i  sina  dag- 
boksblad en  förfinad  analytikers  vassa  kritik  av  samhället  och 
dess  institutioner,  men  han  är  en  sjukling  och  en  monoman. 
Denna  synpunkt  måste  fasthållas.  Han  är  en  ytterlighetsman 
som  helst  botar  genom  att  halshugga.  Som  läkare  bör  man  där- 
för helst  undvika  honom,  men  som  sällskap  kan  han  vara  under- 
hållande nog.  Doktor  Glas'  något  lättvindiga  sätt  att  befria 
sig  från  obehagliga  medmänniskor  låter  naturligtvis  icke  all- 
varligt diskutera  sig.  Det  är  av  författaren  framställt  som  en 
monoman   tanke,   och   såsom  sådan  bör  den  också  uteslutande 


i98 


HJALMAR  SÖDERBERG 


uppfattas.  Vore  boken  en  tendensskrift  gent  emot  samhällets 
jurisdiktion,  skulle  väl  icke  detta  »mord»,  såsom  nu  är  fallet, 
ha  blivit  gjort  förgäves  både  för  honom  själv  och  för  den  unga 
kvinna  han  velat  befria.  Däremot  kan  med  skäl  ifrågasättas, 
om  denna  egendomliga  sammansmältning  av  naturvetenskapsman 
och  dekadent  estetiker  utfallit  helt  lyckligt. 

Hjalmar  Söderbergs  nihilism  kulminerar  i  dramat  Gertrud 
och  i  romanen  Den  allvarsamma  leken.  I  båda  dessa  arbeten 
är  det  den  stora  lidelsen,  som  framställes.  Gertrud  är  konst- 
närinna,  sångerska,  men  hon  är  framförallt  »la  grande  amou- 
reuse»,  och  hon  påminner  icke  så  litet  om  vissa  av  Ibsens  hjäl- 
tinnor. Hon  har  först  älskat  skalden  Gabriel  Lidman,  men  då 
hon  kände  att  dennes  kärlek  splittrades  mellan  henne  och 
»verket»,  lämnade  hon  honom  och  gifte  sig  av  yttre  skäl 
med  politikern  Gustav  Känning.  Efter  några  års  äktenskap 
gripes  hon  av  kärlek,  den  åldrande  kvinnans  kärlek,  till  en  ung 
musiker,  för  vilken  hon  endast  är  ett  tillfälligt  äventyr  och  som 
bedrar  henne.  Hon  står  då  ensam  och  övergiven  och  kan  sam- 
manfatta sitt  livs  erfarenhet  i  de  ord,  som  stå  som  dramats 
motto:  »Jag  tror  på  köttets  lust  och  på  själens  obotliga  en- 
samhet». 

Detta  drama  har  ett  par  starka  scener  och  en  utmärkt 
dialog.  Det  har  också  uppnått  en  berättigad  framgång.  Men 
den  tragiska  konflikten  är  för  tunn  och  overklig,  och  den  stora 
lidelsen,  som  skall  uppbära  dramat  och  driva  handlingen  framåt, 
har  icke  blivit  förkroppsligad  i  Gertruds  gestalt. 

Det  är  ett  besläktat  ämne,  som  Hjalmar  Söderberg  behandlar 
i  »Den  allvarsamma  leken».  Hjalmar  Söderberg  har  här  velat 
framställa  dels  den  demoniska  kvinnan,  som  omättlig  i  sin  kärlek 
går  från  man  till  man,  samma  kvinnotyp,  som  Shakespeare  låter 
oss  skymta  i  sonetterna  som  »the  dark  lady»,  och  som  han 
skildrar  i  »Antonius  och  Cleopatra»  (Hjalmar  Söderberg  antyder 
själv  likheten),  dels  har  han  velat  visa,  huru  hon  utvecklats  och 
blivit  detta  demoniska  väsen.  Här  framträder  som  förklaring 
ett  betraktelsesätt,  som  man  även  eljest  finner  företrätt  hos 
Hjalmar  Söderberg.    Lydia  är  först  en  varmblodig,  naiv  flicka. 


HJALMAR  SÖDERB  ER  C ) 


I99 


Hon  förstöres,  därför  att  hon  ej  får  den  man  hon  älskar.  I 
stället  äktar  hon  en  gammal  herre  för  att  vinna  socialt  anseende 
och  pengar.  Därigenom  förnedras  hela  hennes  uppfattning  av 
kärlekslivet,  tills  hon  sjunker  ned  till  en  nästan  monoman 
Messalina. 

Även  här  saknar  man  den  glöd  och  lyriska  kraft,  som  skulle 
skapa  fristående  och  levande  personer.  Men  i  många  avseen- 
den är  det  ett  intressant  arbete.  Det  finnes  som  alltid  i  Söder- 
bergs böcker  utmärkta  skildringar  av  Stockholm,  dialogen  gnist- 
rar här  och  var  av  kvickhet,  och  författaren  söker  återgiva  rent 
modärna  storstadsscener,  varigenom  arbetet  erinrar  om  Strind- 
bergs »Svarta  fanor». 

Hjalmar  Söderberg  skriver  på  ett  ställe  i  »Hjärtats  oro»: 
»Jag  är  fyrtio  år,  och  jag  har  intet  hem  och  ingen  varaktig 
stad.  Heller  icke  i  tankens  värld  har  jag  något  hem  eller  någon 
varaktig  stad.»  Det  finnes  i  våra  modärna  brytningstider  många, 
som  kunna  göra  Hjalmar  Söderbergs  ord  till  sina;  under  livets 
rastlösa  lopp  ha  deras  tankar  aldrig  fått  någon  varaktig  stad. 
Skepticismen  har  drivit  dem  bort  från  de  gamla  råmärkena,  och 
de  ha  icke  ännu  kämpat  sig  fram  till  de  nya.  Det  är  just 
genom  att  ärligt  och  osminkat  spegla  modärnt  själsliv,  som 
Hjalmar  Söderbergs  böcker  blivit  tidsdokument  av  intresse. 


SELMA  LAGERLÖF 


RE  ÅR  EFTER  »VALLFART  OCH  VANDRINGSÅR» 


utkom    1 89 1    ett  i  svensk  vitterhet  nytt  och  märkligt 


_A_  arbete  Gösta  B  er  Ungs  saga.  Det  mottogs  i  början  med 
tvekan,  även  med  löje.  Numera  kan  man  väl  utan  överdrift 
säga  att  det  för  nittiotalets  ungdom  spelat  samma  roll  som 
Tegnérs  »Fritiofs  saga»  för  deras  mor-  och  farföräldrar.  Både 
till  innehåll  och  form  var  »Gösta  Berlings  saga»  ny  och  över- 
raskande. Den  skildrade  gamla  sägner  från  Värmland  i  en  halvt 
episk,  halvt  lyrisk  stil,  som  just  ville  giva  uttryck  och  relief  åt 
allt  det  romantiska  och  underbara,  en  stil  som  stod  i  den  skar- 
paste motsats  till  den  nyktert  analyserande  och  logiskt  fram- 
skridande  prosa,  i  vilken   tidens  vardagsskildringar  berättades. 

En  iakttagelse,  som  man  ofta  har  tillfälle  att  göra,  är  att, 
när  en  ny  litteraturriktning  bryter  igenom,  kommer  den  från 
en  plats  och  från  personer,  som  av  en  eller  annan  anledning 
stått  utanför  den  härskande  riktningen,  men  dröjt  sig  kvar  i  en 
föregående  tids  kultur.  Ossians  sånger,  Burns'  visor,  Walter 
Scotts  romaner  föddes  uppe  i  de  skotska  högländerna,  fjärran 
från  Londons  litterära  kvarter,  där  pseudoklassiciteten  ännu  satt 
i  högsätet.  Varje  gång  en  sådan  ny  rörelse  lyckas  att  svinga 
sig  upp,  blir  genombrottet  fullt  av  spänning,  och  det  är  helt 
naturligt,  att  Selma  Lagerlöf  kunnat  skriva  en  saga  om,  huru 
»Gösta  Berling»  tillkom. 

Värmland  har  ända  till  de  sista  decennierna  varit  en  avskild 
landsända  utan  livligare  kommunikationer  med  omvärlden.  Folket 
har  levat  sitt  eget  liv  däruppe  i  de  stora  skogsbygderna,  där 
järnet  brutits  sedan  hedenhös.  Mitt  igenom  landskapet  brusar 
Klarälven,  den  stora  förbindelseleden  och  kraftkällan.  Befolk- 
ningen däruppe  är  väl  till  en  del  norsk;  den  har  i  varje  fall 
något  av  samma  öppna  rättframhet  och  hurtighet,  som  utmärka 


204 


SELMA  LAGERLÖF 


den  västra  grannen.  Den  har  en  spelande  fantasi  och  mitt  i 
sitt  nordiska  tungsinne  något  eldfängt  och  fantegalet,  något 
»tusan  djävla»,  som  skall  hava  sitt  utlopp  antingen  i  tokerier 
eller  stordåd.  Det  tyckes  vara  den  svenska  poesiens  utkorade 
landsända,  ty  ur  den  har  framgått  män  som  Geijer  och  Tegnér, 
som  Fryxell  och  Fröding.  Seder  och  åskådningssätt  ha  där 
länge  behållit  en  ålderdomlig  karaktär.  Läser  man  Geijers 
»Minnen»  eller  Lilljebjörns  »Anteckningar»  kan  man  mången  gång 
tro  sig  förflyttad  ett  par  sekel  längre  tillbaka  i  tiden,  så  patriar- 
kaliska  äro  sederna,  så  kraftfulla  och  vilda  människorna,  så 
medeltidsmörk  vidskepelsen.  Ett  hurtigt,  ofta  vilt  liv  levdes 
där  uppe  på  bruken,  där  alla  kände  och  i  stor  utsträckning 
voro  besläktade  med  varandra.  Gästfriheten  var  gammaldags, 
en  besökande  kunde  stanna  ej  blott  i  veckor  och  år  utan  hela 
livet  ut.  Det  var  ju  överallt  i  äldre  tider  brukligt,  att  den  som 
intet  hade,  levde  på  den  rike  utan  att  detta  ansågs  på  något 
sätt  förnedrande. 

Det  var  just  i  ett  sådant  land,  som  romantiken  kunde  dröja 
sig  kvar,  när  den  överallt  ute  i  stora  världen  undanträngdes  och 
föraktades.  Här  i  de  ödsliga  vildmarkerna,  uppe  mellan  de  stora 
sjöarna  kunde  »fantasiens  jättebin»  svärma  omkring  i  fred  och  ro, 
här  fanns  ett  folk,  hos  vilket  sägner  och  visor  kunde  leva  och 
trivas.  Det  var  här  på  den  lilla  herregården  Mårbacka  i  närheten 
av  Fryken,  som  Selma  Lagerlöf  föddes  den  20  november  1858. 
Släkten  var  gammal  och  hade  under  seklernas  lopp  givit  Värm- 
land många  dugliga  män,  särskilt  präster.  Men  namnet  hade 
också  mer  än  en  gång  antecknats  i  vitterhetens  annaler.  En 
av  hennes  förfäder  var  Petrus  Lagerlöf,  eloquentiae  professor  i 
Uppsala  i  slutet  av  1600-talet,  berömd  både  såsom  svensk  och 
latinsk  poet,  och  hon  är  också  besläktad  med  Erland  Lagerlöf, 
välkänd  för  den  nuvarande  generationen  som  en  framstående 
översättare  av  Teokritos  och  Homeros.  Det  fanns  således  vittert 
påbrå  i  familjen.  Vid  födelsen  hade  »Moster  Wettervik»,  ett 
kvinnligt  faktotum  i  huset,  spått,  att  hon  skulle  få  mycket  att 
göra  med  böcker  och  papper.  Tidigt  vaknade  också  hennes 
litterära   intresse   och    uderstödes  av   hennes  sjuklighet,  som 


SELMA  LAGERLÖF 


205 


hindrade  henne  att  deltaga  i  kamraternas  lekar.  Avstängd  från 
yttervärlden  fördjupade  hon  sig  i  fantasien.  Fadern,  löjtnant 
Erik  Gustaf  Lagerlöf,  ägnade  också  våra  stora  skalder  en  fana- 
tisk dyrkan,  och  Runeberg  och  Tegnér  såväl  som  H.  C.  Ander- 
sen  lästes  ofta  högt  i  familjen.  Sittande  på  en  pall  vid  moderns 
sida  läste  hon  för  denna  Nösselts  Allmänna  historia  för  frun- 
timmer, där  hon  särskilt  gladde  sig  åt  skildringen  av  de  home- 
riska  hjältarna,  och  på  egen  hand  fördjupade  hon  sig  i  husets 
bokförråd  av  svenska  skalder.  Då  hon  var  en  sju,  åtta  år 
gammal  gjorde  hon  bekantskap  med  sin  första  roman,  en  indian- 
bok. Hon  blev  alldeles  förtrollad.  Hon  drömde  endast  om  att 
en  gång  kunna  åstadkomma  något  lika  härligt.  Hon  visste  nu, 
att  vad  hon  helst  ville  syssla  med  under  sina  kommande  dagar, 
det  var  att  skriva  romaner. 

Nio  år  gammal  kom  hon  till  Stockholm  för  att  söka  bot  för 
sitt  dåliga  ben.  Här  läste  hon  Walter  Scotts  romaner  och  gjorde 
sin  första  bekantskap  med  teatern  i  sällskap  med  en  gammal 
tjänarinna.  Båda  hade  samma  smak.  De  tyckte  om  granna 
dekorationer,  granna  dräkter,  brokiga  scener,  då  skådebanan 
vimlade  av  människor,  och  de  voro  icke  riktigt  nöjda  med  sådana 
stycken,  där  inga  kungar  eller  riddare  uppträdde.  Från  andra 
radens  fond  sågo  de  tillsammans  »Afrikanskan»  och  »Robert 
Djävulen»,  »Den  stumma»  och  »Friskytten»,  » Värmländingarna» 
och  »Sköna  Helena»,  »Fruntimmersskolan»,  »Blommor  i  driv- 
bänk», och  »Min  ros  i  skogen».  När  hon  åter  kom  hem  till 
Värmland,  spelade  hon  teater  och  skrev  dramer,  och  nu  drömde 
hon  icke  bara  om  att  skriva  romaner,  hon  ville  också  författa 
teaterstycken.  När  hon  var  15  år  gammal,  upptäckte  hon  en 
dag,  att  hon  kunde  rimma,  hon  kunde  göra  vers,  en  upptäckt, 
som  fyllde  henne  med  hänförelse.  Att  skriva  romaner  och 
teaterstycken  var  alls  inte  så  märkvärdigt  som  att  skriva  vers, 
det  var  bara  roligt  och  nöjsamt,  men  vers  det  var  det  höga, 
det  var  det  ärofulla,  det  var  det  underbaraste  av  allt.  Skämt- 
samt har  hon  någonstädes  själv  yttrat,  att  hennes  egen  diktning 
genomgått  lika  många  skeden,  som  den  svenska  vitterheten 
har  perioder:  hon  har  skrivit  namnsdagskväden  och  lärodikter 


2  o  6 


SELMA  LAGERLÖF 


i  1700-talets  maner,  ballader  och  sagospel  i  fosforiststil  och 
fornnordiska  stycken  i  götisk  anda  o.  s.  v. 

Eva  Fryxell,  dotter  till  den  store  historikern,  som  hade 
fattat  ett  särskilt  intresse  för  henne,  sökte  placera  några  av 
hennes  alster  i  tidskrifter  men  lyckades  icke  däri.  Samtidigt 
som  hon  sände  dikterna  tillbaka,  skrev  hon  till  Selma  Lagerlöf, 
att  hon  borde  bege  sig  ut  i  världen  för  att  lära,  eljest  kunde 
hon  icke  bliva  till  något.  För  andra  gången  begav  hon  sig  till 
Stockholm.  Under  de  närmaste  åren  1881  — 1885  studerade 
hon  först  ett  år  vid  Sjöbergs  Lyceum  för  flickor,  därefter  vid 
Högre  lärarinneseminariet,  varefter  hon  anställdes  såsom  lärarinna 
i  Landskrona.  Under  dessa  skol-  och  läroår  fick  författarskapet 
tämligen  maka  åt  sig.  Hon  skrev  föga  men  publicerade  under 
denna  tid  några  sonetter  i  »Dagny». 

Allt  detta  var  endast  förberedelser.  Hon  hade  ännu  icke 
varken  en  egen  stil  eller  egna  ämnen,  utan  då  hon  diktade 
valde  hon  stoff  ur  sina  böcker  och  »med  friskt  mod  satte  hon 
ihop  historier  om  Tusen  och  en  natts  sultaner,  om  Walter  Scotts 
riddare  och  Snorre  Sturlassons  sagokungar».  Hon  hade  ännu 
icke  någon  aning  om,  att  hon  i  djupet  av  sin  själ  bar  på  en 
skatt  av  minnen,  som  kunde  förtjäna  att  poetiskt  behandlas, 
alla  dessa  äventyr  och  sägner  om  framfarna  tider  och  människor 
i  Värmland,  som  ljudit  i  hennes  öron  från  det  hon  var  en  liten 
flicka.  Hon  hade  stått  vid  sin  mormors  sida  och  lyssnat  till 
hennes  berättelser  om  det  tusenåriga  riket  och  om  den  under- 
bara natten,  då  Jesusbarnet  föddes.  »O  sena  tiders  barn!»  ut- 
brister Selma  Lagerlöf  i  Gösta  Berlings  saga,  »jag  har  ingenting 
nytt  att  berätta  er,  endast  det,  som  är  gammalt  och  nästan 
glömt.  Sägner  har  jag  från  barnkammaren,  där  de  små  sutto 
på  låga  pallar  kring  sagoberätterskan  med  det  vita  håret;  eller 
från  stockelden  i  stugan,  där  drängar  och  torpare  sutto  och 
språkade,  medan  ångan  rykte  från  deras  våta  kläder,  och  de 
drogo  knivar  ur  läderslidan  vid  halsen  för  att  breda  ut  smör 
på  tjockt,  mjukt  bröd;  eller  från  salen,  där  gamla  herrar  sutto 
i  vaggande  gungstolar  och,  livade  av  den  ångande  toddyn,  talade 
om  flydda  tider.» 


SELMA  LAGERLÖF 


207 


Det  är  under  sådana  vinteraftnar,  som  Selma  Lagerlöfs 
fantasi  erhållit  sin  första  daning  och  gjort  sina  första  lärospån. 
Hur  har  den  icke  svingat  och  lekt  med  allt  omkring  henne: 

»Stod  så  ett  barn,  som  lyssnat  till  sagoberätterskan,  till 
arbetskarlarna,  till  de  gamla  herrarna,  vid  fönstret  i  vinterkvällen, 
då  såg  det  inga  moln  vid  himlens  rand,  utan  skyarna  voro 
kavaljerer,  som  jagade  över  fästet  i  rangliga  enspännare,  stjär- 
norna voro  vaxljusen,  som  tändes  i  den  gamla  grevegården  på 
Borgs  udde,  och  spinnrocken,  som  surrade  i  nästa  rum,  tram- 
pades av  den  gamla  Ulrika  Dillner.  Ty  barnets  huvud  var 
uppfyllt  av  de  gamla  tidernas  människor.  För  dem  levde  och 
svärmade  det.» 

»Men  sändes  ett  sådant  barn,  vars  hela  själ  var  mättad  av 
sägner,  över  den  mörka  vinden  in  på  handkammaren  efter  lin 
eller  skorpor,  då  ilade  de  små  fötterna,  då  kom  det  i  flygande 
fart  utför  trappan  genom  förstugan  och  in  i  köket.  Ty  däruppe 
i  mörkret  hade  det  måst  tänka  på  alla  gamla  historier,  det  hade 
hört  om  den  elake  brukspatronen  på  Fors,  om  honom,  som 
gått  i  förbund  med  djävulen.» 

Hela  hennes  barndom  har  i  själva  verket  förflutit  i  en  sago- 
värld. Men  som  det  ofta  går,  var  det  först,  då  hon  kommit 
bort  från  hembygden,  som  kärleken  till  barndomsminnena  vak- 
nade med  nytt  liv  och  sägnerna  stego  levande  fram  i  hennes 
fantasi.  En  dag,  då  hon  ett  par  månader  levat  i  Stockholm 
mellan  de  gråa  gatorna  och  husmurarna,  kom  hon  en  förmiddag 
gående  uppför  Malmskillnadsgatan  med  en  packe  böcker  under 
armen.  »Nyss  förut  hade  hon  övervarit  en  lektion  i  litteratur- 
historia. Den  måtte  ha  handlat  om  Bellman  eller  Runeberg, 
för  hon  gick  och  tänkte  på  dessa  två  och  på  de  gestalter,  som 
rörde  sig  i  deras  diktning.  Hon  sade  till  sig  själv,  att  Rune- 
bergs godmodiga  krigsbussar  och  Bellmans  sorglösa  dryckes- 
bröder voro  det  yppersta  material,  som  en  diktare  kunde  ha 
att  röra  sig  med.  Och  då  på  en  gång  uppstod  denna  tanke 
inom  henne:  Den  värld,  som  du  har  levat  i  nere  i  Värmland, 
är  inte  mindre  egendomlig  än  Fredmans  eller  Fänrik  Ståls. 
Kan  du  bara  lära  dig  att  behandla  det,  nog  har  du  lika  bra 
stoff  att  bearbeta  som  dessa  båda.» 


SELMA  LAGERLÖF 


På  detta  sätt  gick  det  till,  att  hon  första  gången  fick  syn 
på  sagan.  Därmed  börjar  hennes  verkliga  utbildning.  Men 
ännu  skulle  det  dröja  många  år,  innan  hon  lyckades  att  behärska 
ämnet.  Vilka  tysta  strider  ligga  icke  mellan  hennes  första  för- 
sök, som  vi  endast  antydningsvis  känna,  och  »Gösta  Berlings 
saga» !  Till  att  börja  med  visste  hon  icke  riktigt,  i  vad  form 
hon  skulle  skriva  sagan.  Först  tänkte  hon  att  behandla  den 
på  vers  i  en  följd  av  romanser.  Sedan  försökte  hon  att  skriva 
den  som  drama,  men  icke  heller  detta  lyckades.  Slutligen  be- 
stämde hon  sig  för  romanformen,  och  snart  hade  hon  också 
klart  för  sig,  att  varje  kapitel  skulle  utgöra  ett  avslutat  helt. 
Men  därmed  voro  visst  icke  svårigheterna  övervunna.  Hon 
hade  ännu  ingen  stil.  Esseide  säger,  att  hon  skrev  ett  knagg- 
ligt och  ojämnt  barnspråk,  och  att  hennes  seminariekrior  utgjorde 
lärarens  förtvivlan.  Sina  anteckningar  efter  lektionerna  skrev 
hon  helst  och  lättast  på  —  hexameter,  och  där  saknades  aldrig 
stil.  Icke  heller  fann  hon  lätt  ett  mönster,  som  kunde  passa 
för  det  romantiska  ämne,  som  hon  utkorat  för  sina  förstlings- 
försök. Det  var  ju  mitt  under  åttiotalet,  då  den  stränga  verk- 
lighetsstilen härskade  i  prosan,  med  dess  klara,  nyktert  exakta, 
rent  sakliga  form.  Och  denna  passade  icke  för  de  värmländska 
sägnerna.  I  detta  manér  utarbetade  hon  emellertid  det  kapitel, 
som  handlar  om  julnatten  i  smedjan  på  Ekeby.  Det  upptog 
fyrtio  sidor,  men  hon  var  icke  belåten.  Hon  var  förtvivlad. 
Hon  började  misströsta  om,  att  hon  någonsin  skulle  bliva  för- 
fattarinna. 

Då  nedkastade  hon  en  gång,  nästan  på  skämt,  ett  par  av 
sagans  episoder  i  en  halvt  poetisk,  starkt  lyrisk  prosa  med 
många  A  och  O  —  den  stil,  som  vi  så  väl  känna  från  »Gösta 
Berlings  saga».  Och  nu  var  isen  bruten.  Men  alltjämt  trodde 
hon  det  vara  omöjligt  att  författa  en  hel  bok  i  denna  form.  Det 
var  emellertid  först  sedan  hon  i  all  ödmjukhet  beslutat  sig  för 
att  skriva  boken  på  sitt  eget  sätt,  som  det  kom  fart  över  ar- 
betet och  pennan  började  gå  nästan  av  sig  själv.  »Detta  satte 
henne  nästan  i  yrsel,  hon  visste  icke  till  sig  av  hänförelse.  Se, 
detta  var  att  skriva!    Obekanta  ting  och  tankar  eller  rättare 


SELMA  LAGERLÖF 


209 


sagt  sådant,  som  hon  aldrig  hade  anat,  att  hon  ägde  inne  i  sin 
hjärna,  trängde  sig  ned  på  papperet.  Sidorna  fylldes  med  en 
hastighet,  som  hon  aldrig  hade  drömt  om.»  Nu  visste  hon, 
vad  inspiration  var,  men  hennes  tid  var  alltjämt  starkt  upptagen 
av  skolgärningen.  Hon  räknade  ut,  att  hon  först  skulle  kunna 
bliva  färdig  på  tre,  fyra  år.  Då  var  det,  som  hon  insände  fem  av 
de  färdiga  kapitlen  till  en  pristävlan,  som  Idun  anordnade  1890, 
och  hon  vann  priset.  Och  tack  vare  friherrinnan  Adlersparres 
välvilja  kunde  hon  sedan  taga  sig  tjänstledighet  på  ett  år  och 
skriva  boken  färdig. 

Det  är  icke  för  mycket  sagt,  att  Selma  Lagerlöf  mognat 
och  gjort  hela  sin  konstnärliga  utveckling  på  dessa  sagor  om 
Gösta  Berling.  Hon  har  förtvivlat,  resignerat,  stridit,  försökt 
på  nytt  och  slutligen  låtit  pennan  löpa.  Själva  grundvalen  för 
sin  stil,  hennes  uppfattningssätt  och  tekniska  utbildning  har  hon 
därunder  kämpat  sig  till.  Under  dessa  långa  år  har  hennes 
väsen  fördjupats,  hennes  egen  sorg  och  hennes  egen  kamp  lärt 
henne  människornas  eviga  lidanden  och  begåvat  henne  med 
denna  vishet,  som  tyckes  förstå  allt,  och  den  kärlek,  som  med 
mildhet  bedömer  allt.  När  hon  vid  trettiotre  års  ålder  debuterar, 
är  det  med  ett  arbete,  som  gör  epok  i  svensk  vitterhet. 

Sen  dess  har  hon  berättat  sagor  för  både  stora  och  små. 
Hon  har  gjutit  nytt  blod  i  en  litteraturart,  som  länge  ansetts 
utdöd.  Stundom  skymtar  man  i  hennes  berättelser  minnen  från 
de  gamla,  goda  folksagorna,  i  vilka  troll  och  jättar  spela 
huvudrollen.  Hon  har  också  återberättat  gamla  legender  om 
heliga  män  och  kvinnor.  Men  vanligen  går  hon  helt  sina  egna 
vägar,  och  med  en  alldeles  förundransvärd  uppfinningsrikedom 
skapar  hon  själv  sina  historier. 

Huru  hon  förstår  att  berätta!  Hon  liknar  denna  donna 
Elisa,  som  kommer  till  Palermo  för  att  locka  den  lille  Gaetano 
att  följa  sig  till  Diamante.  Gaetano  vill  alls  icke  resa.  Han 
har  redan  bestämt  sig  för  att  bliva  munk  och  ser  högst  sur- 
mulet  på  tanten. 

Men  hon  är  oemotståndlig!  Innan  han  vet  ordet  av,  har 
han  kommit  upp  i  hennes  knä  och  är  idel  öra.    Den  ena  histo- 

14  —  19140.    j.  Mortensen. 


2  I  O 


SELMA  LAGERLÖF 


rien  är  icke  väl  slut,  förrän  hon  börjar  en  ny.  Det  är  en  upp- 
finningsrikedom, en  fantasi,  en  ymnighet  och  ett  ordflöde,  som 
än  liknar  en  ystert  sorlande  bäck,  än  en  jämnt  flytande  flod, 
vilken   breder   ut   sig   majestätiskt   mellan  fruktbara  stränder. 

Hade  han  verkligen  tänkt  på,  vad  Etna  var  för  ett  berg? 
Hade  han  besinnat,  att  det  hade  snö  på  hjässan,  ekskog  i  skäg- 
get, vinlöv  kring  midjan,  och  att  det  stod  och  trampade  i 
orangeskogar  ända  till  knäna?  Hade  han  reda  på  att  kung 
Artur  satt  där  i  en  grotta?  Månne  han  vågade  komma  till 
Etna?  Ty  inne  i  berget  funnos  många  bundna  jättar  och  ett 
svart  slott,  som  vaktades  av  en  hund  med  många  huvuden. 

Och  något  så  lustigt  som  hennes  historia  om  Diamante! 

»Hon  sade,  att  staden  en  gång  legat  nere  på  dalbottnen.  Så 
kom  lavan  och  tittade  eldröd  över  dalkanten.  Vad,  var  den 
yttersta  dagen  kommen?  Staden  tog  i  hast  alla  sina  hus  på 
nacken,  på  huvudet  och  under  armarna  och  sprang  uppför  Monte 
Chiaro,  som  låg  alldeles  tillhands. 

Uppåt  berget  i  sicksack  sprang  staden.  Då  den  var  nog 
långt  uppe,  kastade  den  ned  en  stadsport  och  en  bit  stadsmur. 
Sedan  sprang  den  runt  om  berget  i  spiral  och  kastade  ned  husen. 
Fattigt  folks  hus  fingo  ramla  ned,  som  de  kunde  och  ville.  Det 
var  ej  tid  med  annat.  Man  kunde  ej  begära  bättre  än  trängsel 
och  oreda  och  krokiga  gator.  Nej,  det  kunde  man  ej.  Stora 
gatan  gick  i  spiral  runt  om  berget,  alldeles  som  staden  sprungit, 
och  utmed  den  hade  den  slängt  ned  en  kyrka  här  och  ett  palats 
där.  Men  så  mycken  ordning  hade  det  varit,  att  det  bästa  kom- 
mit högst  upp.  Då  staden  kommit  upp  på  bergstoppen,  hade 
den  lagt  ut  ett  torg,  och  där  hade  den  satt  ned  rådhuset  och 
domkyrkan  och  gamla  palazzo  Geraci.» 

Denna  donna  Elisa  är  nästan  som  en  symbol  av  Selma 
Lagerlöfs  egen  berättaregåva.  Men  det  finnes  också  ögonblick, 
då  hennes  sagor  äro  så  högtidliga,  så  allvarliga,  så  fulla  av 
onämnbar  vishet,  att  man  hellre  föreställer  sig,  att  det  är  den 
gamla  Sibyllan,  som  berättar,  hon,  vilken  levat  sedan  tidernas  gry- 
ning, hon,  vilken  lik  en  förvriden  olivstam  eller  en  väldig  gudabild 
den  underbara  natten  mötte  kejsar  Augustus  uppe  på  Kapitolium 
och  visade  honom  framtidens  hemligheter  i  den  öppnade  skyn. 


SELMA  LAGERLÖF 


2  T  I 


II. 

»Gösta  Eerlings  saga»  är  en  dikt  om  längtan  och  kärlek,  om 
kyssars  glöd  och  brännvinets  eld,  om  onda  andar  och  vargar, 
om  mäns  stordåd  och  kvinnors  offervilja.  Gösta  Berling  är  dess 
hjälte,  men  den  sammanhållande  länken  i  sagan  är  majorskan, 
den  myndiga  och  storvulna  härskarinnan  på  Ekeby.  Hon  har 
tagit  i  sitt  hägn  de  tolv  hemlösa  och  av  livet  härjade  kavaljererna, 
som  leva  av  hennes  bröd.  Men  förledda  av  Sintram  fatta  de 
misstankar  mot  majorskan  och  förråda  henne.  Majorskan  har 
en  mörk  punkt  i  sitt  liv.  Hon  har  haft  den  rike  Altringer  till 
älskare,  och  det  är  av  honom,  som  hon  ärvt  de  sju  bruken.  I 
sin  upphetsning  avslöja  kavaljererna  majorskan  som  äktenskaps- 
bryterska  inför  mannen,  vilken  i  raseri  driver  henne  från  hem 
och  grund.  Som  hämnd  mot  makan  sätter  majoren  de  huvudlösa 
kavaljererna  att  styra  bruken.  Det  är  detta  vilda  år,  då  kaval- 
jererna regera,  som  utgör  bokens  kärna.  Då  fick  arbetet  vila, 
då  härskade  nöjet  och  glammet,  brännvinet  flöt  som  vatten 
och  dansen  gick  runt  Lövens  långa  strand.  Men  allvaret  kom- 
mer. Olyckan  och  nöden  gå  fram  över  bygden.  Kavaljerernas 
hårda  sinnen  brytas,  och  arbetet  håller  åter  sitt  intåg  på  bruken. 
Julnatten  dåna  hammarslagen  på  nytt  och  nå  som  den  nya  tidens 
röst  fram  till  majorskan,  som  återvänt  till  Ekeby  för  att  dö, 
försonad  och  förlåtande. 

Det  fanns  i  dessa  skildringar  av  romantiska  kärleksäventyr  och 
uppsluppna  bacchanaler  mycket  av  den  omedelbara  och  starka 
livsglädje,  som  Heidenstam  besjöng  och  invarslade,  men  som  icke 
sjöng  i  hans  eget  blod.  Selma  Lagerlöfs  diktning  förkroppsligade 
härigenom  ett  nytt  ideal.  Hon  älskar  livet  och  människorna,  och 
hon  har  mångenstädes  betygat  detta.  »A,  du  vackra  liv»,  säger 
det  lilla  biet,  som  surrar  »Bland  klängrosorna» .  »Jag  tackar  dig, 
att  jag  fått  på  min  lott  det  lustiga  arbetet  bland  rosor  och  sol- 
sken ...   A,  du  vackra  liv,  du  härliga  tillvaro.»    Men  livsglädjen 


2  12 


SELMA  LAGERLÖF 


i  »Gösta  Berlings  saga»  var  icke  orientaliskt  soldrucken  och  lekfull 
som  Heidenstams,  den  var  äkta  svensk;  den  var  lika  mycket 
brännvins-  som  skönhetsberusad,  den  slog  över  från  uppsluppen- 
het till  ruelse,  från  vildhet  till  tårar.  Beskrivningarna  i  »Gösta 
Berling»  äro  romantiskt  skimrande,  men  de  äro  kyliga  i  färgen 
som  en  värmländsk  vinterdag.  Och  symboliskt  nog  äro  även 
älskogslekarna  inramade  av  vita  drivor  och  vintriga  stjärnhimlar. 

Man  förstår  kanske  bäst  det  nya  och  säregna  i  Selma  Lager- 
löfs diktning,  om  man  jämför  hennes  uppfattningssätt  med  natura- 
lismens, som  härskade,  då  hon  bröt  igenom. 

Naturalismen  var  framförallt  sedeskildring,  satir  och  pro- 
blemdiktning. Den  lade  an  på  att  den  yttre  verklighetsbilden 
skulle  vara  så  fotografiskt  återgiven  som  möjligt,  den  jagade 
efter  det  speciella  yrkesdraget,  det  sällsynta  fallet,  allt  det  som 
utmärkte  en  viss  miljö  eller  individ  och  skilde  honom  från  alla 
andra.  Den  var  rationalistisk  till  metod  och  anda.  Den  under- 
sökte och  beskrev  människorna  som  en  vetenskapsman  sitt  forsk- 
ningsmaterial. Och  i  sitt  sätt  att  intränga  i  verkligheten  anslöt 
den  sig  så  nära  som  möjligt  till  de  naturvetenskapliga  metoderna. 
Den  utgick  således  från  observationen,  den  sönderdelade  före- 
teelserna, analyserade  mångfalden  och  upplöste  den  i  sina  enklaste 
beståndsdelar.  Den  gick  fram  steg  för  steg,  klart  och  logiskt, 
från  tanke  till  tanke,  från  fall  till  fall.  Det  mest  invecklade 
psykologiska  problem  blev  på  detta  sätt  enkelt  och  överskådligt. 
Men  det  underbara  och  hemlighetsfulla  i  själslivets  clairobscur 
gick  förlorat,  och  hela  tillvaron  tycktes  förvandlad  till  ett  mer 
eller  mindre  förnuftigt  räknestycke. 

Naturalismens  livssyn  var  mörk:  livet  var  en  hård  strid, 
och  där  fanns  ingen  annan  mening  än  den,  som  människorna 
själva  förmådde  inlägga  däri.  Naturalismens  storhet  låg  i  dess 
tro  på  arbetet,  på  människoandens  obegränsade  möjligheter  att 
nyskapa  och  fördjupa. 

Selma  Lagerlöf  hade  uppväxt  fjärran  från  all  filosofi  och  från 
denna  skarpt  realistiska  livsuppfattning,  som  var  en  frukt  av  engelsk 
nykterhet  och  fransk  logik.  Hon  hade  i  sitt  ensamma  ungdomsliv 
och  i  de  stora  skogarnas  stillhet  insupit  en  helt  annan  världs- 


SELMA  LAGERLÖF 


2I3 


uppfattning  och  krävde  därför  andra  konstnärliga  uttrycksmedel. 
De  sociala  striderna  mellan  olika  samhällsklasser  eller  den  teo- 
retiska kampen  mellan  olika  idéer  intresserade  icke  henne.  Vad 
hon  ville  uttrycka  var  icke  det,  som  skiljer  människorna  från 
varandra,  utan  det,  som  förenar  dem.  Hon  söker  överallt  icke 
efter  det  individuella,  utan  det  allmänmänskliga.  Hennes  män- 
niskor äro  typer.  Också  hon  drömmer  om  och  arbetar  för 
människornas  höjande,  men  den  kraft,  som  här  driver  henne,  är 
—  äkta  kvinnligt  —  en  rent  omedelbar  kärlek  till  människorna 
och  en  levande  tro  på  denna  kärleks  omskapande  makt.  Hennes 
diktning  är  i  djupaste  mening  folklig.  På  ett  eller  annat  sätt 
anknyter  hon  alltid  till  sagan,  den  äldsta  berättelseform,  som 
litteraturen  känner.  »Gösta  Berling»  och  »Antikrists  mirakler» 
äro  pärlband  av  sägner,  »Jerusalem»  formar  sig  nästan  som  en 
isländsk  ättesaga.  Till  och  med  när  Selma  Lagerlöf  skall  hålla 
ett  tal  eller  berätta  ett  stycke  av  sin  självbiografi,  blir  det  helt 
naturligt  till  en  saga.  Eller  med  andra  ord,  det  är  först,  då  hon 
får  omformat  ett  stycke  verklighet  till  ett  äventyr,  som  detta 
griper  henne  och  gör  henne  produktiv.  Vad  söm  kommer  inom 
hennes  själs  område,  omfattar  hon  med  en  naiv  friskhet,  en  kärlek, 
en  hänförelse,  som  rycker  det  upp  över  vanliga  ting,  även  i  den 
meningen,  att  skildringen  på  en  eller  annan  punkt  glider  ut  över 
det  naturligas  gränser.  Det  naturliga  och  övernaturliga  blandas 
alltid  på  ett  sällsamt  sätt  i  hennes  diktning  och  bildar  en  värld 
för  sig  utom  och  över  den  vanliga. 

I  äldre  naivare  tider  såsom  under  antiken  och  medeltiden  - 
och  i  våra  dagar  ännu  i  avlägsna  landsändar  eller  bland  obildade 
folkklasser  —  uppfattas  sagan  såsom  verklighet.  Människorna 
trodde  på  undret.  Homeros  och  de  gamla  franska  hjältesagorna 
hava  en  gång  gällt  för  historia.  Man  kunde  ännu  ej  skilja  på 
verklighet  och  dikt;  men  nutidens  människor  ha  en  annan  syn 
på  sagorna.  När  nyromantikerna,  tjusade  av  de  gamla  legen- 
dernas friska  fantasi  och  poesifyllda  skönhet,  ville  förnya  dem, 
nödgades  de  omtolka  dem  och  inlade  däri  något  av  sitt  eget 
modärna  själsinnehåll.  Undret  förklarades  psykologiskt,  moraliskt, 
symboliskt.    Även  i  Poes  sällsamma  och  mystiska  noveller  finnes 


2I4 


SELMA  LAGERLÖF 


ju  denna  dubbelmening,  som  förlänar  dem  ett  större  och  out- 
grundligare  djup. 

Förhållandet  är  i  viss  mån  detsamma  hos  Selma  Lagerlöf. 
Utgångspunkten  har  kanske  varit  hennes  omedelbara  förtjusning 
över  sagorna,  men  för  att  kunna  poetiskt  använda  dem  har  även 
hos  henne  meningen  fördjupats,  och  bilden  vuxit  ut  och  blivit 
sinnebild.  Hennes  historier  bliva  skildringar  av  själstillstånd. 
Det  är  själens  mognad  och  växt,  dess  sorger  och  tysta  strider 
hon  så  ofta  förkroppsligat  i  syner  och  allegorier. 

Det  är  med  »Gösta  Berlings  saga»,  som  romantiken  åter  helt 
bryter  igenom  i  svensk  dikt.  Intuitionen  förtränger  observatio- 
nen. Det  är  intressant  att  se,  hur  litet  Selma  Lagerlöf  över  huvud 
upptar  genom  ren  observation.  I  »Gösta  Berling»  är  ju  så  gott 
som  allt  utom  landskapet  inhämtat  genom  andras  berättelser,  fast 
det  visserligen  genomgått  en  omsmältning  i  författarinnans  fantasi. 
Även  ett  sådant  arbete  som  »Antikrists  mirakler»  stöder  sig  långt 
mera  på  gängse  traditionell  uppfattning  av  Italien  än  på  ett  di- 
rekt, djupgående  studium  därav.  Denna  lätta  och  lekande  bild 
av  landet  på  andra  sidan  Alperna  liknar  icke  så  litet  den  upp- 
fattning, som  en  hel  skara  av  konstnärer  och  författare  framburit 
vid  mitten  av  seklet,  såsom  Ouida  i  England,  Bergsöe  i  Danmark. 
Men  tydligast  visar  det  sig,  huru  litet  direkt  observation  av  verk- 
ligheten intresserar  henne,  om  man  jämför  den  första  och  den 
andra  delen  av  »Jerusalem».  I  den  andra  delen  har  hon  nästan 
uteslutande  varit  hänvisad  till  observation,  och  denna  del  är  i 
jämförelse  med  den  första  ointressant  och  konstlad.  Beskriv- 
ningen på  Jerusalem  är  ensidig  och  livlös,  och  författarin- 
nan söker  förgäves  att  giva  den  fart  genom  allegorier  och  lik- 
nande medel.  Hur  mycket  livfullare  bilder  har  icke  Heiden- 
stam  med  sitt  skarpa  målaröga  uppfångat  och  hemfört  från 
Österlandet! 

Selma  Lagerlöf  intränger  på  en  helt  annan  väg  i  tingen. 
Först  förstår  man  knappast,  hur  hon  förvärvat  sin  kunskap. 
Detaljbilden  är  ofta  mattare  än  hos  mången  annan  författare, 
men  helhetsintrycket  är  djupt  och  fylligt.  Det  är,  som  skådade 
hon  ända  ned  till  tingens  lagar  och  sedan  återskapade  företeel- 


SELMA  LAGERLÖF 


2I5 


serna.  Det  är  som  om  vi  infördes  i  naturens  hemliga  labora- 
torium. Man  ser  tydligt  hela  manéret  i  följande  beskrivning  ur 
»Stenkumlet» : 

»Det  var  vid  den  tid  på  aret,  då  ljungen  står  röd.  Över 
sandmon  växte  den  i  täta  tuvor.  Från  låga,  trädlika  stammar 
höjde  sig  tätt  sittande,  gröna  grenar  med  barrhårda,  härdiga  blad 
och  små,  sent  vissnande  blommor.  Dessa  tycktes  ej  vara  gjorda 
av  vanlig  saftrik  blomstervävnad,  utan  av  torra  och  hårda  fjäll. 
De  voro  mycket  oansenliga  till  storlek  och  form,  ej  heller  var 
det  stort  bevänt  med  deras  lukt.  Barn  av  de  öppna  vidderna, 
hade  de  ej  blivit  utvecklade  i  den  vindfria  luft,  varest  liljorna 
utspänna  sina  kalkblad,  eller  i  den  rika  jordmån,  varur  rosorna 
hämta  näring  för  sina  svällande  kronor.  Det,  som  gjorde  dem 
till  blommor,  var  egentligen  färgen,  ty  lysande  röda  voro  de. 
Det  färgalstrande  solskenet  hade  de  haft  nog  av.  De  voro  inga 
bleka  källarväxter,  inga  skuggkära  innesittare.  Det  låg  hälsans 
välsignade  munterhet  och  styrka  över  hela  den  stora,  blomst- 
rande mon.» 

Det  finnes  icke  några  särskilt  kraftigt  målande  epitet  i  denna 
tavla  av  den  blommande  röda  ljungheden  i  det  strålande  solljuset. 
Men  plötsligt  lyser  den,  som  den  skall  lysa,  strålande  och  starkt, 
i  vår  fantasi.  Författarinnan  frammanar  bilden  genom  att  angiva 
de  olika  krafter,  som  varit  verksamma  vid  dess  uppkomst:  jord- 
månens speciella  beskaffenhet,  vinden,  solskenet,  således  några 
av  de  väsentliga  orsaker,  som  betingat  dessa  ljungblommors  prakt 
och  växtkraft. 

På  liknande  sätt  framkallar  hon  en  tidsstämning.  Hon  be- 
skriver ej  mycket,  hon  begagnar  icke  många  ord,  men  mystiskt 
och  suggestivt  förflyttas  man  plötsligt  tillbaka  till  den  tid  hon 
vill  skildra.  Läs  ett  par  kapitel  i  »Herr  Arnes  penningar»,  följ 
fiskhandlaren  Torarin  på  hans  färder  över  skärgårdens  isar,  stig 
in  med  honom  i  herr  Arnes  stuga,  där  kyrkoherden  och  allt  hans 
folk  sitter  samlat  vid  aftonvarden,  och  plötsligen  känner  man 
sig  förflyttad  till  femtonhundratalets  bistra  tider  med  deras  enkla 
seder,  osäkra  förhållanden  och  stränga  allvar. 

I  det  första  kapitlet  av  »En  herrgårdssägen  »  ser  man  även 


SELMA  LAGERLÖF 


tydligt,  genom  vilka  medel  hon  skapar  en  tidsstämning.  Endast 
i  största  allmänhet  antyder  hon  Hedes  utseende,  hans  bostad 
o.  s.  v.,  men  likväl  slår  ögonblickligen  en  fläkt  från  trettiotalet 
oss  till  mötes.  Det  är  Hedes  eget  temperament,  hans  estetiska 
läggning,  hans  varmblodiga  entusiasm,  som  åstadkomma  förtroll- 
ningen. Fantasien  sättes  i  rörelse,  och  plötsligen  växer  hela 
tidsbilden  fram  inifrån. 

I  »Drottningar  i  Kungahälla»  finns  det  flera  historier,  som 
på  samma  levande  sätt  frammana  syner  från  det  förflutna.  Detta 
Kungahälla,  som  nu  ligger  dött  sedan  sekler  tillbaka,  blir  åter 
till  en  människomyllrande,  skeppsrik  stad.  Vilket  trolskt  liv 
vilar  icke  över  de  båda  systrarna  i  »Astrid»,  över  den  stolta  och 
ädelborna  konungadottern,  för  vilken  plikten  och  äran  gå  främst, 
och  den  yppiga,  sinnliga  dottern  av  trälinnan,  vars  hela  väsen 
förkrossas  under  tyngden  av  Olavs  helighet  och  renhet. 

Stolt  och  storvulen  tecknar  sig  också  bilden  av  Sigrid  Stor- 
råda. Författarinnan  har  ställt  henne  som  en  inkarnation  av  he- 
dendomen gent  emot  den  kristne  konung  Olav.  Kristendomen 
är  ännu  svagt  rotad  i  sinnena,  och  Olav  håller  också  på  att 
svika  inför  Storrådas  försåtliga  ränker.  Men  han  räddas  av 
jungfru  Maria  själv,  som  förebrående  skrider  emot  honom  ur 
den  lilla  torvtäckta  kyrkan. 

Denna  lilla  oansenliga  medeltidskyrka  i  Kungahälla  blir 
nästan  en  symbol  på,  hur  levande  Selma  Lagerlöf  framställer 
det  förflutna.  Den  är  själv  en  bild  av,  hur  fattig  och  kämpande 
kristendomen  ännu  var.  Vi  finna  dess  likar  ännu  i  Sigtuna  och 
på  olika  ställen  i  Väster-  och  Östergötland.  Den  är  skapad 
efter  tidens  egna  proportioner,  och  den  verkar  därför  långt  mera 
arkeologiskt  äkta  än  de  stora  praktfulla  domer,  som  så  ofta  för- 
gylla äldre  svenska  medeltidsskildringar. 

Selma  Lagerlöf  uttänker  aldrig  sina  berättelser,  hon  genom- 
lever dem;  därför  äga  de  också  livets  egen  oberäknelighet  och 
friskhet.  Hon  har  en  förvånansvärd  förmåga  att  skapa  illusion. 
Hon  får  oss  att  tro  på  sina  historiska  berättelsers  sanning. 
Naturligtvis  omskapar  och  romantiserar  hon  ofta  händelsernas 
gång  för  sina  speciella  ändamål.    Men  detta  omskapande  av 


SELMA  LAGERLÖF 


2I7 


vissa  fakta  och  tidsomständigheter  spelar  föga  roll  för  den  hi- 
storiska dikten;  den  vilar  på  andra  faktorer.  Det  är  framför 
allt  inlevandet  i  människornas  egen  föreställningsvärld,  som 
ger  dessa  historier  från  det  gamla  Kungahälla  deras  starka 
tidsfärg.  Hemligheten  ligger  även  däri,  att  författarinnan  fått 
själva  landskapet  att  tala.  Det  är  jorden,  som  uppväcker  för 
henne  de  människor,  vilka  för  årtusenden  sedan  odlat  den  under 
svett  och  möda  och  som  slutligen  funnit  vila  i  dess  sköte.  I 
Sverige  har  ofta  landskapet  ännu  en  dylik  ålderdomlig  karaktär, 
fast  inga  eller  få  monument  finnas  bevarade.  Kommer  man  till 
Sigtuna,  är  det  icke  endast  staden  med  dess  gamla  kyrkor  utan 
även  den  kringliggande  bygden,  som  försänker  oss  i  svunna 
tider.  De  smala  åkerrenarna,  som  begränsas  av  skogsbrynet, 
den  svarta  myllan,  som  talar  om  gammal  odling,  husens  torftig- 
het och  de  väldiga  stenkumlen  ge  oss  plötsligen  visioner  av 
trälarnas  arbete  bak  träplogen  under  den  grå  forntiden.  Det  är 
med  dessa  medel  Selma  Lagerlöf  framtrollar  tidsstämningen  i 
»Stenkumlet»  och  »De  fågelfrie»,  två  av  hennes  bästa  berättelser 
av  denna  art. 

Liksom  hon  i  dessa  noveller  uppväcker  det  förflutna,  fram- 
manar hon  i  »Antikrists  mirakler»  ett  annat  land  och  ett  annat 
folk.  Huru  lever  icke  den  lilla  staden  Diamante  och  dess  invånare 
för  oss!  Den  blir  till  en  bild  av  hela  Syditalien.  Och  återigen 
är  det  genom  ett  hemlighetsfullt  inträngande  i  själva  folksjälen, 
som  berättelsen  får  sin  färg.  Det  finnes  redan  ett  visst  staccato  i 
tonen,  som  stämmer  oss  italienskt,  något  barnsligt,  lekfullt,  sorg- 
löst och  soligt  mitt  i  de  mest  tragiska  konflikter.  Här  finnes 
vidare  allt,  som  kännetecknar  Italien,  åtminstone  så  som  vi  äro 
vana  att  uppfatta  det:  gamla  förfallna  adelspalats,  rövarhöv- 
dingar, vendetta,  socialism  och  camorra,  marionetteater,  lotteri 
och  helgonbilder  och  vidskepelse  i  alla  upptänkliga  former,  blan- 
dade med  en  äkta  hednisk  världsuppfattning. 

Med  samma  suggestiva  makt  gör  hon  oss  bekanta  med  sina 
människor.  Aldrig  att  hon  brett  utmålar  deras  utseende,  deras 
ansikte  och  växt,  gång  och  kläder!  Ett  par  inledande  ord  av 
denna  art,  ofta  ytterst  allmänna,  äro  henne  tillräckliga.    Det  är 


2l8 


SELMA  LAGERLÖF 


genom  monolog  och  samtal,  som  vi  lära  känna  hennes  personer. 
Hon  för  oss  direkt  in  i  deras  själar,  och  vi  liksom  se,  huru 
tankarna  växa  upp,  inverka  på  viljan  och  giva  sig  uttryck  i 
handling.  Det  är  genom  sådana  medel,  som  hon  skapat  denna 
ypperliga  bild  av  en  svensk  bonde,  som  läses  i  första  kapitlet 
av  »Jerusalem»: 

»Det  var  en  ung  karl,  som  gick  och  plöjde  sitt  träde  en 
sommarmorgon.  Solen  sken  ljuvligt,  gräset  var  vått  av  dagg, 
och  luften  var  så  frisk,  så  att  det  kan  inga  ord  beskriva.  Hästarna 
voro  smått  yra  av  morgonluften  och  drogo  fram  plogen  som 
på  lek.  De  hade  en  helt  annan  lunk  än  den  vanliga,  karlen 
fick  nära  nog  springa  för  att  kunna  följa  dem.  .  .  . 

Aldrig  går  det  så  lätt  att  tänka,  som  då  man  går  så  där 
och  följer  efter  plogen  fåra  upp  och  fåra  ned.  Ensam  är  man,  och 
ingenting  är  det  som  förströr,  annat  än  kråkorna,  som  vandra 
fram  över  plöjslorna  och  plocka  efter  mask.  Karlen  tyckte, 
att  tankarna  tillkommo  så  lätt  inne  i  hans  huvud,  som  om  någon 
hade  viskat  dem  i  hans  öra  .  .  . 

Han  tänkte,  att  om  hans  far  levat  nu,  skulle  han  frågat 
honom  om  detta,  såsom  han  brukat  fråga  honom  till  råds  i 
alla  svåra  saker.  Han  blev  otålig  över,  att  icke  fadern  var  till- 
hands, så  att  han  kunde  få  spörja  honom. 

'Visste  jag  bara  vägen',  sade  han  och  började  le  och  glädjas 
åt  tanken,  'så  skulle  jag  nog  gå  till  honom.  Jag  undrar,  vad 
Stor-Ingmar  skulle  säga,  om  jag  en  vacker  dag  komme  vandrande 
till  honom.  Jag  tänker,  han  sitter  på  en  stor  gård  med  många 
åkrar  och  ängar  och  stora  hus  och  stor  brun  boskap,  ingen 
svart  och  ingen  brokig,  såsom  han  ville  ha  det  härnere.  När 
jag  så  kommer  in  i  storstugan'  .  .  . 

Plöjaren  stannade  med  ens  mitt  på  åkern,  han  såg  upp  och 
skrattade.  De  här  tankarna  gjorde  honom  ett  otroligt  nöje, 
och  de  löpte  i  väg  med  honom,  så  att  han  knappt  visste,  om 
han  var  kvar  på  jorden.  Han  tyckte,  att  han  helt  hastigt  kom- 
mit ända  upp  till  sin  gamle  far  i  himlen. 

'När  jag  så  kommer  in  i  storstugan',  fortfor  han,  'sitter  där 
fullt  av  bondkarlar  kring  väggarna,  som  alla  ha  grårött  hår  och 


SELMA  LAGERLÖF 


vita  ögonbryn  och  stor  underläpp  och  äro  så  lika  far,  som  ett 
bär  är  likt  ett  annat.  När  jag  får  se,  att  där  är  så  mycket  folk, 
så  blir  jag  blyg  och  stannar  nere  vid  dörren.  Men  far  sitter 
högst  uppe  vid  bordet,  och  så  fort  han  får  se  mig,  säger  han: 
'Välkommen  du  Lill  Ingmar  Ingmarsson'.  Och  så  kommer  far 
upp  till  mig.  —  'Jag  skulle  allt  vilja  tala  ett  par  ord  med  er,  far', 
säger  jag,  'men  här  äro  så  många  främmande.'  —  'A,  det  är 
bara  släkten,'  säger  far,  'de  här  karlarna  ha  alla  bott  på  Ing- 
marsgården, och  den  äldste  av  dem  är  ända  från  hedenhös.'  — 
'Ja,  men  jag  ville  allt  tala  ett  par  ord  med  er  ensam.'» 

Alla  Ingmars  bekymmer  utredas  på  detta  sätt  genom  en 
monolog,  i  vilken  hela  hans  inre  väsen  blottas.  Och  så  är  ofta 
fallet  hos  Selma  Lagerlöf.  Det  är  helt  enkelt  sin  egen  psykologi 
hon  lånar  sina  figurer.  Hon  föreställer  sig  så  livligt,  att  tan- 
karna helt  naturligt  forma  sig  till  ett  samtal.  Även  hon  har 
liksom  Ingmar  någon,  som  viskar  i  hemtes  öra. 

Men  ännu  ha  vi  knappast  nått  fram  till  det  väsentliga  och 
egendomliga  för  hennes  konstnärliga  skaparkraft.  Hennes  fantasi 
är  så  sprudlande  och  rik,  så  överströmmande  och  varmblodig, 
att  den  förlänar  även  de  döda  tingen  liv.  Allting  uppfattas 
såsom  levande  och  förlänas  mänskliga  egenskaper.  Detta  är  ju 
ett  av  människornas  ursprungliga  sätt  att  uppfatta  världen  och 
dess  föremål.  I  den  indiska  mytologien  bliva  molnen  till  levande 
djur,  jorden  och  himmelen,  elden  och  andra  naturkrafter  dyrkas 
som  högre  och  lägre  gudar.  Ännu  i  dag  leva  barnen  i  samma 
föreställningsvärld,  deras  fantasi  omskapar  döda  ting  och  gör 
dem  levande.  I  deras  rike  finns  ingen  gräns  mellan  naturligt 
och  onaturligt.  Leksakerna  bli  självständiga  och  viljande  väsen, 
med  vilka  barnen  hålla  långa  samtal,  vari  de  omedvetet  ut- 
reda sin  själs  tillstånd  och  tillkännagiva  sina  önskningar  och 
tankar. 

Det  är  detta  starkt  primitiva  behov  att  ge  liv  och  förmänsk- 
liga, som  är  ett  av  de  mest  typiska  och  mest  egendomliga 
dragen  i  hennes  diktning.  När  Selma  Lagerlöf  skildrar  en 
stormflod  eller  ett  blåsväder,  eller  hur  torkan  förhärjar  en  lands- 
del, har  man  ett  tydligt  intryck,  att  det  är  ett  medvetet  väsen, 


2  20 


SELMA  LAGERLÖF 


som  är  i  rörelse  och  verkar.  Alla  naturens  ting  och  krafter 
stå  i  den  oupplösligaste  förbindelse  med  varandra,  de  älska  och 
hata,  hjälpa  och  förgöra  varandra.  Hela  naturen  utgör  ett  band 
av  »osynliga  länkar»,  slungade  kring  människorna: 

»Om  döda  ting  älska,  om  jord  och  vatten  skilja  vänner 
från  fiender,  ville  jag  gärna  äga  deras  kärlek.  Jag  ville,  att  den 
gröna  jorden  ej  kände  mina  steg  som  en  tung  börda.  Jag  ville, 
att  hon  gärna  förläte,  att  hon  för  min  skull  såras  med  plog  och 
harv,  och  att  hon  villigt  öppnade  sig  för  min  döda  kropp.  Och 
jag  ville,  att  vågen,  vars  blanka  spegel  sönderslås  av  mina  åror, 
hade  samma  tålamod  med  mig,  som  en  mor  har  med  ett  ivrigt 
barn,  då  det  klättrar  upp  i  hennes  knä  utan  att  akta  högtids- 
dräktens oskrynklade  siden.  Med  den  klara  luften,  som  dallrar 
över  de  blå  bergen,  ville  jag  vara  vän  och  med  den  blänkande 
solen  och  de  vackra  stjärnorna.  Ty  det  synes  mig  ofta,  som 
om  de  döda  tingen  skulle  känna  och  lida  med  de  levande.  Ej 
är  skrankan  mellan  dem  och  oss  så  stor,  som  människor  tro. 
Vilken  del  av  jordens  stoft  är  det,  som  ej  varit  inne  i  livets 
kretsgång?  Har  ej  vägens  kringdrivande  stoft  smekts  som  mjukt 
hår,  älskats  som  goda  välgörande  händer?  Har  ej  vattnet  i 
hjulspåret  fordom  strömmat  som  blod  genom  klappande  hjärtan? 
Livets  ande  bor  ännu  i  de  döda  tingen.  Vad  förnimmer  han, 
där  han  slumrar  i  drömlös  sömn?  Guds  röst  hör  han.  Lägger 
han  ock  märke  till  människors?  O,  sena  tiders  barn,  haven  I 
ej  sett  det?  Då  ofrid  och  hat  uppfylla  jorden,  måste  ock  de 
döda  tingen  mycket  lida.  Då  blir  vågen  vild  och  rovlysten 
som  en  rövare,  då  blir  åkern  karg  som  en  girig.» 

Därför  kan  hon  icke  heller  här  nöja  sig  med  beskrivning. 
Denna  utgör  i  bästa  fall  endast  en  inledning  och  en  förberedelse, 
men  hon  slutar  alltid  med  att  visa  oss  krafterna  i  levande  rörelse. 
Stundom  sker  detta  i  gammal,  äkta  sagostil.  När  den  hedniska 
drottningen  Sigrid  Storråda  seglar  till  Kungahälla,  blir  det  stor 
glädje  överallt  i  naturen,  där  hon  drar  fram. 

»Alla  de  jättar,  som  hade  måst  flytta  från  Norge  under 
konung  Olavs  regering,  därför  att  de  ej  tålde  ljudet  av  kyrk- 
klockor, kommo  ut  på  bergklintarna,  då  de  sågo  Storråda  segla 


SELMA  LAGERLÖF 


22  I 


förbi.  De  ryckte  upp  unga  lövträd  med  roten  och  vinkade  med 
•  dem  till  drottningen,  och  dä  de  gingo  in  i  sina  stenstugor,  där 
hustrun  satt  i  bekymmer  och  längtan,  skrattade  de  och  sade: 
'Nu  kvinna,  skall  du  ej  vara  sorgsen  mer.  Nu  reser  Storråda 
till  kung  Olav.  Nu  få  vi  snart  komma  åter  till  Norge'».  Och 
när  hon  for  förbi  Kullaberget,  kom  Kullamannen  ut  ur  sin 
håla  och  lät  det  svarta  berget  öppna  sig  och  visa  alla  sina 
strålande  skatter.  Och  då  hon  seglade  förbi  Hallandsfloderna, 
sam  strömkarlen  ned  för  sina  forsar  och  fall  och  kom  ända  ut 
i  själva  älvmynningen  och  spelade  på  sin  harpa,  så  att  skeppet 
dansade  på  vågorna. 

En  av  de  mest  storslagna  skildringar  av  nordisk  natur,  som 
Selma  Lagerlöf  givit,  är  beskrivningen  på  den  urskog,  som 
möter  det  romerska  skeppsfolket,  när  det  drager  upp  för  älven 
(»Skogsdrottningen»).  Men  hela  detta  landskap  förkroppligas 
slutligen  i  den  ljuslockiga  nymf,  som  älgen  bär  på  sin  rygg. 
Hon  utgör  den  mytologiska  inkarnationen  av  denna  vildmark, 
där  stilla  musik  ljuder,  och  från  vilken  sjömännen  varje  ögon- 
blick vänta,  att  Pans  pipa  skall  tona  dem  till  mötes. 

På  liknande  halvt  mytologiska  sätt  är  det  som  naturen  och 
människorna  smälta  tillsamman  i  »Reors  saga». 

»En  man  hette  Reor.  Han  var  från  Fuglekärr  i  Svarteborgs 
socken  och  ansågs  vara  den  bäste  skytten  i  häradet.  Han  blev 
döpt,  då  kung  Olov  utrotade  den  gamla  läran  i  Viken,  och 
var  sedan  en  ivrig  kristen.  Han  var  friboren,  men  fattig,  vacker, 
men  ej  storväxt,  stark,  men  blid.  Han  tämde  unghästar  endast 
med  blickar  och  ord  och  kunde  locka  till  sig  småfåglar  med 
endast  ett  tillrop,  Han  vistades  nästan  ständigt  i  skogen,  och 
naturen  hade  stort  välde  över  honom.  Plantornas  växt  och 
trädens  knoppning,  hararnas  lek  på  skogens  öppna  platser  och 
abborrens  språng  i  den  kvällslugna  sjön,  årstidernas  kamp  och 
vädrets  växlingar,  detta  var  huvudhändelserna  i  hans  liv.  Sorg 
och  glädje  tog  han  av  sådant  och  ej  av  det,  som  skedde  bland 
människor.» 

Ar  det  underligt,  att  det  är  åt  en  sådan  man,  som  vild- 
marken bestämmer  sin  dotter.    En  dag  under  en  jakt  krälar 


2  2  2 


SELMA  LAGERLÖF 


en  vit  orm  framför  honom.  Han  vill  fånga  den,  men  ormen 
glider  alltjämt  undan,  och  på  det  sättet  föres  han  småningom 
allt  djupare  in  i  skogen.  Slutligen  står  han  på  en  blomster- 
strödd  äng  framför  en  mossbelupen  fjällvägg.  Reor,  naturens 
utvalde  son,  upptäcker  strax,  att  han  står  utanför  en  jätteboning: 

»Där  var  ock  förunderligt  stilla:  inte  en  fågel  rörde  sig,  inte 
ett  barr  spelade  i  vinden,  det  var  som  om  allt  höll  andan,  vän- 
tande och  lyssnande  i  obeskrivlig  spänning.  Han  var  liksom 
kommen  in  i  ett  rum,  där  han  ej  var  ensam,  ehuru  han  ingen 
såg.  Han  trodde,  att  någon  gav  akt  på  honom,  han  kände  det 
som  om  han  varit  väntad  .  .  . 

I  detta  ögonblick  blev  han  åter  varse  ormen.  Den  hade  ej 
gömt  sig,  fastmer  hade  den  krälat  upp  på  ett  av  blocken,  som 
frosten  sprängt  ned  från  fjällväggen.  Och  strax  nedanför  den 
vita  ormen  såg  han  den  ljusa  kroppen  av  en  flicka,  som  låg  och 
sov  i  det  mjuka  gräset.  Hon  låg  utan  annat  täcke  än  några 
spindelvävstunna  slöjor,  just  som  om  hon  kastat  sig  ned  där 
efter  att  natten  om  hava  lekt  med  älvedansen,  men  gräsets 
långa  blad  och  dess  dallrande  fjunlätta  blomvippor  stodö  högt 
över  den  sovande,  så  att  Reor  blott  kunde  skymta  kroppens 
mjuka  linjer.  Ej  heller  gick  han  närmare  för  att  se  bättre. 
Men  sin  goda  kniv  drog  han  ur  skidan  och  kastade  mellan 
flickan  och  fjällväggen,  så  att  den  stålrädda  jättedottern  ej  måtte 
kunna  fly  in  i  berget,  då  hon  vaknade. 

Sedan  stod  han  stilla  i  djupa  tankar.  Ett  visste  han  genast, 
att  den  tärnan,  som  sov  där,  ville  han  äga;  men  ännu  var  han 
ej   rätt  ense  med  sig  själv,  hur  han  skulle  handla  med  henne. 

Men  då  lyssnade  han,  som  kände  naturens  tungomål  bättre 
än  människornas,  till  den  stora,  allvarliga  skogen  och  det  stränga 
berget.  'Se',  sade  de,  'åt  dig,  som  älskar  vildmarken,  kunna 
vi  vår  fagra  dotter.  Bättre  passar  hon  dig  än  slättens  döttrar. 
Reor,  är  du  värdig  den  ädlaste  gåva?' 

Då  tackade  han  i  sitt  hjärta  den  stora  välgörande  naturen 
och  beslöt  att  göra  flickan  till  sin  hustru  och  ej  blott  till  träl- 
kvinna.» 

Han  kastar  den  medförda  björnhuden  ikring  henne,  och  när 


SK LM A  LAGERLÖF 


223 


han  det  gjort,  »dånade  bakom  fjällväggen  ett  skratt,  vid  vilket 
marken  riste.  Det  ljöd  ej  som  hån,  endast  som  om  något 
suttit  i  stor  ängslan  och  ej  kunnat  låta  bli  att  skratta,  då  han 
helt  plötsligt  blev  fri  från  denna.  Den  förfärliga  stillheten  och 
den  tryckande  hettan  tog  ock  slut.  Över  gräset  svävade  en 
svalkande  vind,  och  barren  började  sin  susande  sång.  Den 
lycklige  jägaren  kände,  att  hela  skogen  hållit  andan,  undrande, 
hur   vildmarkens   dotter   skulle   behandlas  av  människosonen.» 

Överallt  i  Selma  Lagerlöfs  skildringar  betonas  denna  naturens 
makt  över  människosinnet.  I  »Jerusalem»  är  det  den  långa  vintern, 
mörkret  och  kölden,  skogarnas  mystik,  som  föder  det  religiösa 
grubblet  i  människornas  sinnen.  Mästerligt  är  detta  naturens 
välde  målat  i  scenen  i  Stark  Ingmars  stuga.  Socknens  folk 
äro  på  dans  hos  honom.  Stark  Ingmar  har  visat  Ingmar  forsen, 
då  de  plötsligen  få  höra  ett  skarpt,  ilsket  skall  såsom  av  en 
hund,  vilken  driver  långt  uppe  i  skogen.  Stark  Ingmar  för 
skyndsamt  sina  gäster  in  i  stugan,  lägger  hasp  och  krok  för 
förstugdörren,  stänger  spjället  och  släcker  ljuset.  Ängslan  griper 
folket  i  stugan.  Man  hör  tydligt,  att  det  ej  är  en  vanlig  hund. 
Det  är  berghunden.  Man  hör  skallet  tätt  in  på  stugan,  det  går 
runt  om  den  flera  gånger;  därefter  avtager  det  i  styrka,  och 
slutligen  kan  man  följa,  huru  hunden  jagar  ner  över  Långfors- 
myren  och  upp  över  bergen  på  andra  sidan  dalen.  Så  blir  det 
alldeles  tyst,  men  därefter  höres  ljudet  åter: 

»Det  kom  farande  ned  från  berget  med  starkt  dån.  De 
hörde,  då  det  var  i  bergssluttningen,  de  hörde,  då  det  var  i 
skogsbrynet,  de  hörde,  då  det  var  över  dem.  Det  var  likt  en 
åska,  som  kom  rullande  fram  på  jordytan,  det  var  som  om  hela 
berget  kom  farande  och  tågade  ned  i  dalen.  Och  då  det  var 
alldeles  inpå  dem,  böjde  alla  ned  sina  huvuden  och  drogo  in 
skuldrorna.    Det  krossar  oss,  tänkte  de,  det  krossar  oss. 

Men  vad  de  kände,  var  ej  så  mycket'  dödsfruktan,  som  fasan 
för  att  det  kunde  vara  avgrundsfursten,  som  drog  fram  genom 
natten  med  all  sin  makt.  Det,  som  skrämde  mest,  var  detta, 
att  de  mitt  under  larmet  hörde  skri  och  klagolåt.    Det  väste 

o 

och  ven,  det  skrattade  och  tjöt,  det  gnisslade  och  pep.  Dä 


SELMA  LAGERLÖF 


det,  som  nyss  förnams  som  en  stor  åska,  nu  var  alldeles  framme 
och  inpå  dem,  hörde  de,  att  det  bestod  av  jämmer  och  hot, 
av  gråt  och  ilska,  av  skrällande  hornlåt,  av  sprakande  eld,  av 
gastars  tjut,  av  djävlars  hånskratt,  av  stora  vingars  susning.. .  . 

Så  äntligen  avtog  oväsendet,  och  de  hörde  det  draga  bort. 
Det  tog  samma  väg,  som  hunden  nyss,  ned  över  Långforsmyren 
och  upp  i  skogshöjderna  under  Olovshättan. 

Men  lika  fullt  förblev  det  stilla  och  tyst  i  Stark  Ingmars 
stuga.  Ingen  rörde  sig,  ingen  sade  något,  det  var  som  om 
ingen  mäktade. 

Stundom  kunde  man  tro,  att  skräcken  hade  utsläckt  allt  liv, 
stundom  hörde  man  av  ett  häftigt  andetag,  att  det  ändock  fanns 
något  som  levde.  .  . 

Så  småningom  började  det  dagas,  det  svaga  gryningsljuset 
trängde  in   i  stugan  och  belyste  de  många  bleka  ansiktena.» 

Och  efter  denna  fasans  natt  går  väckelsen  över  bygden,  och 
de  fromma  samla  sig  för  att  finna  skydd  hos  Herren. 

Denna  Selma  Lagerlöfs  naturuppfattning  bottnar  visserligen 
ytterst  i  en  rent  modärn,  allt  sedan  Montesquieus  dagar  ofta 
formulerad  lära  om  människans  och  hennes  utvecklings  bero- 
ende av  naturgrunden.  Den  har  drag  av  1800-talets  romantiska 
panteism,  men  den  påminner  också  om  de  gamla  gudamytolo- 
giernas och  epopéernas  idévärld.  När  hon  talar  om  regnmolnen 
som  ofantliga  forvagnar,  vilka  köra  fram  över  himlen  med  sky- 
höga lass,  liknar  detta  bilderna  i  de  gamla  indiska  hjältesångerna. 
I  »Nils  Holgersson»  är  det  fablernas  talande  djur,  vilka  liksom 
i  Kiplings  »Junglebok»  tolka  naturens  mystiska  och  förborgade 
visdom.  På  andra  ställen  erinrar  hennes  framställning  om  an- 
tropomorfiseringen  i  våra  egna  folksägner,  där  troll  och  nissar, 
strömkarlen  och  skogsfrun  alltjämt  leva  kvar.  Selma  Lagerlöf 
har  liksom  Fröding  förmått  giva  nytt  poetiskt  liv  åt  dessa  forn- 
sägnernas  gestalter.  Hon  visar  oss  skogsfrun,  ung  och  blond,  i 
grönskiftande  sidenklänning  och  med  all  skogens  vildhet  och 
doft  över  sig,  promenerande  i  all  sin  härlighet  på  Karlstads 
gator,  där  hon  med  sin  skönhet  förvrider  huvudet  på  den  stac- 
kars Kevenhuller.   Hon  målar  Dovres  häxa,  vilken  gammal  och 


SELMA  LAGERLÖF 


225 


rundryggad  och  med  ögon  som  eldkol  vandrar  i  sin  flottiga 
skinndräkt  på  Lövens  strand.  Det  är  icke  endast  de  yttre 
tingen  och  makterna,  som  hennes  fantasi  ger  en  påtaglig  och 
mänsklig  gestalt.  Överallt  i  Selma  Lagerlöfs  berättelser  taga 
hennes  tankar  liv  och  form  av  levande  väsen.  De  uppenbara 
sig  som  allegorier,  som  talande  röster,  som  manande  drömmar. 
Alla  de  krafter,  som  röra  sig  i  människans  inre,  hennes  längtan 
och  önskningar,  hennes  sorg  och  grubbel,  hela  själens  liv  upp- 
löser sig  för  henne  i  en  serie  av  väsen,  som  samarbeta  eller 
strida  med  varandra.  När  Gabriel  Hede  återvänt  som  vansinnig 
till  sina  förfäders  förfallna  herregård,  där  modern  sitter  ensam 
försjunken  i  förtvivlan,  ser  Ingrid  en  dag  en  svart  kursläde 
komma  körande  upp  till  trappan ;  ut  stiger  en  gammal  svartklädd 
dam  med  ett  skrämmande,  brunt  och  rynkigt  litet  ansikte  och 
ett  par  läderlappsvingar  dolda  under  sammetskappans  många 
kragar.  Det  är  Fru  Sorg,  som  kommer  på  besök  för  att  se  att 
allt  går  efter  önskan  på  hennes  gård,  att  all  munterhet  tystnat, 
att  all  verksamhet,  som  kunde  förjaga  armodet,  ligger  nere. 
Och  sedan  hon  funnit,  att  allt  är,  som  det  bör  vara,  kör  hon 
belåten  bort,  liksom  hon  kommit. 

Selma  Lagerlöf  vinner  med  dessa  medel  starka  konstnärliga 
effekter.  På  detta  sätt  gör  hon  det  abstrakta  levande,  eller  hon 
ger  den  djupare  mening,  som  nästan  alltid  gömmes  i  hennes 
berättelser,  en  åskådlig,  pregnant  form.  Den  känsla  av  det 
underbara,  av  skräck  och  fasa,  av  stilla  hänryckning,  som  hon 
älskar,  lyckas  hon  suggestivt  överföra  på  läsaren.  Hon  erinrar 
i  detta  avseende  om  vissa  av  romantikerna,  särskilt  om  Hoffmann 
och  E.  A.  Poe,  samt  bland  de  senare  om  Maeterlinck.  Sjä- 
lens djupaste  och  hemlighetsfullaste  krafter,  allt  vad  man  med 
ett  gammalt  uttryck  från  romantiken  kallar  för  det  undermed- 
vetna, ställas  på  detta  sätt  åskådligt  inför  läsarens  ögon.  Sjä- 
lens innehåll  förtätas  till  en  vision  eller  sträcker  sig  som  en 
materialiserad  kraft  in  i  det  vardagligas  värld.  Drömmen  och 
hallucinationen,  varsel  och  fj ärrverkan  äro  därför  ständigt  åter- 
kommande fenomen  i  hennes  berättelser.  Överallt  stå  män- 
niskorna i  levande  förbindelse  med  denna  andevärld.    Ett  stort 

1 5  —  19140.    j.  Mortensen. 


2  26 


SELMA  LAGERLÖF 


antal  av  hennes  personer  äro  visionärer,  höra  röster  och  få 
uppenbarelser.  När  kapten  Lennart  bortvisas  från  sitt  hem 
av  hustrun,  uppfattar  han  detta  som  ett  tecken  från  Gud. 
»Vart  vill  du  föra  mig?»  frågar  han  Herran.  »Jag  är  en 
fjäder,  driven  för  fläkten  av  din  anda.  Jag  är  din  kastboll .  .  . 
Varför  stänger  du  för  mig  mitt  hems  portar?»  Och  han  går 
ut  och  predikar  evangelium  och  övar  som  Guds  vandringsman 
kärlekens  gärningar.  Överste  Beerencreutz  har  på  Halstanäs  en 
syn,  i  vilken  han  ser  den  man,  som  någon  tid  därefter  mördar 
hans  värd.  Under  sin  vistelse  i  Jerusalem  får  Ingmar  höra,  att 
amerikanaren  Clifford  har  onda  planer  mot  de  frommas  koloni. 
Förestånderskan,  mrs  Gordon,  är  händelsevis  bortrest  till  JafTa. 
Ingmar  beger  sig  på  väg  för  att  underrätta  henne,  men  skadar 
knät  och  blir  liggande  på  landsvägen.  Samma  natt  ser  emel- 
lertid mrs  Gordon  i  JafTa  nedanför  sin  altan  Ingmar  komma 
gående.  Han  uppmanar  henne  att  strax  resa  hem.  Hon  gör 
så,  och  på  återfärden  finner  hon  honom  själv  ligga  skadad  på 
vägen.  Ingmars  heta  önskan  att  rädda  kolonien  har  uppenbarat 
hans  budskap  för  mrs  Gordon. 

Det  blir  i  själva  verket  det  underbara  och  övernaturliga,  som 
överallt  utgör  drivkraften  i  Selma  Lagerlöfs  berättelser.  I  »Herr 
Arnes  penningar»  upptäckes  det  hemska  mordet  genom  en  serie 
av  dylika  uppenbarelser,  vars  trådar  ytterst  invecklat  förbindas 
med  livets  vanliga  tilldragelser.  Den  fattiga  fiskhandlaren  Tora- 
rin,  som  på  mordaftonen  varit  inne  i  prästgården,  kommer  några 
nätter  senare  där  förbi  och  har  då  en  syn.  Han  tycker,  att 
gårdsdrängen  stannar  hans  häst  och  trugar  honom  att  stiga  in 
till  Herr  Arne  i  storstugan.  Där  sitta  alla  de  mördade  och 
överlägga  om,  hur  de  skola  kunna  röja  mördaren  för  den  världs- 
liga rättvisan.  Den  lilla  jungfrun  utses  att  gå  igen,  tills  hon 
uppenbarat  mordet.  Och  det  sker  verkligen  alldeles  som  Torarin 
sett,  och  själv  blir  han  den,  som  slutligen  för  de  brottsliga 
skotska  legoknektarna  i  sin  kärra  till  Marstrand.  Gamla  folkliga 
föreställningar  om  gengångare  äro  här  skickligt  använda,  dels 
för  att  framkalla  själva  spökstämningen,  men  även  för  att  blotta 
psykologien  i  de  uppträdandes  själsliv. 


SELMA  LAGERLÖF 


Man  kan  i  Selma  Lagerlöfs  utveckling  spåra,  hur  all  denna 
mystik  ursprungligen  endast  fängslat  henne  för  sitt  poetiska 
innehåll.  Men  småningom  har  det  gripit  henne  med  en  annan 
makt.  Det  har  för  henne  blivit  ett  medel  att  framlägga  en 
lära,  att  inpränta  en  moralisk  och  religiös  sanning.  För  detta 
ändamål  har  spökhistorien  redan  i  tidernas  gryning  använts  i 
litteraturen.  Buddismen  berättar  i  detta  syfte  vanligen  sina 
gasthistorier,  och  medeltidens  predikolitteratur  är  full  av  dylika 
underbara  sägner,  sorn  alla  åtföljas  av  en  moralizatio.  Man  ser 
tydligt  detta  sätt  att  komponera  i  Selma  Lagerlöfs  sista  roman 
»Bannlyst»  vars  invecklade  händelser  mynna  ut  i  en  gripande 
predikan  om  krigets  förbannelse.  I  »Körkarlen»  ser  den  förfallne 
och  försupne  arbetaren,  hur  Döden  kommer  körande  i  en  kärra 
och  tager  honom  med  sig  och  visar  honom  allt  det  onda,  han 
anstiftat  i  livet,  tills  han  slutligen  vaknar  upp  så  häftigt  skakad, 
att  han  beslutar  att  hädanefter  leva  som  en  bättre  människa. 

Selma  Lagerlöf  besitter  i  sina  bästa  ögonblick  en  genial 
förmåga  att  göra  allt  detta  övernaturliga  levande  och  åskådligt. 
Hon  går  alls  icke  ur  vägen  för  drastiska  situationer.  Hennes 
Lotta  Hedman,  denna  sierska,  som  är  en  av  Guds  utsända, 
framställes  med  djärvt  realistiska  drag  som  en  vanlig  obildad, 
fattig  fabriksflicka,  en  kolportörska  till  språk  och  uppfattning, 
där  hon  kör  ned  genom  Sverige  i  en  tredjeklass  kupé.  Och 
vilken  förbluffande  idé  att  låta  en  gengångerska  taga  anställning 
som  diskerska  på  en  krog  i  Marstrand  såsom  i  »Herr  Arnes 
penningar». 

Hur  sagolikt  och  fantastiskt  än  allt  är  framställt,  är  det  dock 
i  själva  verket  säkert  och  fint  förankrat  i  verklighetens  värld. 
Selma  Lagerlöf  har  instinktivt  följt  den  uppfattning,  som  sym- 
bolismen formulerade,  att  mystiken  ligger  i  erfarenhetens  egna 

o 

rön  och  iakttagelser.  Undret  lever  mitt  ibland  oss.  Åtskilligt 
av  all  denna  mystik  är  även  psykologiskt  motiverat  och  för- 
klarat. Sintram,  den  elake  brukspatronen  på  Fors,  som  anstiftar 
allt  ont  i  »Gösta  Berlings  saga»,  framställes  som  djävulen  själv 
men  i  själva  verket  är  han  en  ironiker  och  misantrop,  en  skäm- 
tare i  Mefistos  hånfulla  stil,  som  har  sin  glädje  och  lust  av  att 


228 


SELMA  LAGERLÖF 


driva  gäck  med  sin  omgivning.  Han  utkläder  sig  stundom 
och  spelar  satan  och  inbillar  människorna,  att  han  försvurit  sig 
åt  den  lede.  I  »Fiskarringen»,  denna  lilla  novell,  där  det 
gamla  Venedig  så  förunderligt  lever  upp,  är  det  endast  i  Ceccos 
upphetsade  fantasi,  som  stormen  framkallas  av  demonerna,  och 
som  den  först  upphör,  då  stadens  tre  skyddshelgon  begivit  sig 
ut  på  havet  och  besegrat  de  onda  makterna. 

Men  psykologiskt  motiverad  eller  icke  äger  denna  mystik 
ett  särskilt  grepp  över  våra  sinnen.  Författarinnan  förmår  att 
draga  oss  in  i  denna  för  modärna  människor  så  främmande 
sfär,  kanske  framför  allt  därför,  att  hon  fyller  den  med  sin  egen 
innerlighet  och  naivitet,  som  om  hon  själv  trodde  på  dessa 
tecken  och  under. 

Detta  användande  av  det  övernaturliga  kan  vara  verknings- 
fullt och  poetiskt,  men  det  har  också  sina  faror.  Alla  dessa 
egendomliga  skepnader  ge  dramatiskt  liv  och  rörelse  åt  berät- 
telsen, fylla  den  med  växlande  former  av  mystik.  Men  alltför 
rikligt  använt,  bryter  det  sönder  livets  verkliga  kausalsamman- 
hang.  Leken  förstör  verklighetens  eget  spel.  Det  förefaller 
stundom,  som  om  Selma  Lagerlöf  skötte  sina  personer  och 
händelser  med  gudomlig  föresyn  eller  som  en  skicklig  schack- 
spelare sina  pjäser.  Läsarens  sinne  förhärdas  slutligen  lätt  av 
alla  dessa  starka  effekter  liksom  smaken  slappas  av  en  alltför 
riklig  användning  av  starka  kryddor. 

Analysen  av  ett  mer  sammansatt  själstillstånd  kan  dessutom 
göras  långt  mera  inträngande  och  nyanserat  än  om  det  för- 
kroppsligas i  en  allegorisk  figur  som  Fru  Sorg.  Och  själva 
sammanhanget  i  själslivet  går  i  de  flesta  fall  förlorat  av  samma 
skäl  som  i  en  medeltidsmoralitet.  Man  kan  aldrig  uppnå  samma 
exakthet  i  skildringen  av  ett  själstillstånd  genom  att  låta  två 
makter,  dygd  och  last,  kämpa  om  herraväldet  över  en  människo- 
själ, som  om  man  steg  för  steg  följer  de  olika  utvecklingsta- 
dierna. Det  är  också  karaktäristiskt  för  Selma  Lagerlöfs  själs- 
skildringar, att  hon  kan  giva  höjdpunkterna  men  icke  de  mellan- 
liggande skedena.  Hon  ställer  två  själstillstånd  emot  varandra 
som  i  det  första  mästerliga  kapitlet  av  »Gösta  Berling»,  men  de 


SELMA  LAGERLÖF  229 

faktorer,  som  betinga  själva  omslaget,  försvinna  i  dunkel.  Syn 
står  vid  sidan  om  syn  i  kraftfull  åskådlighet,  men  alla  finare 
processer  flyta  bort,  den  logiska  förbindelsen  i  djupare  mening 
saknas.    Det  blir  en  psykologi  i  blixtbelysning. 


III. 

Selma  Lagerlöf  är  en  djupt  ursprunglig  natur,  varken  svensk 
diktning  eller  världslitteraturen  har  många  paralleller  att  uppvisa. 

Denna  originalitet  är  emellertid  ej  detsamma  som  att  hon  icke 
skulle  hava  lärt  av  andra.  Över  huvud  är  det  endast  en  populär 
och  oriktig  föreställning,  att  originaliteten  hämtar  allt  ur  sig  själv 
som  ur  en  outtömlig  brunn  men  intet  från  omgivningen.  Snarare 
är  det  motsatta  fallet.  Även  själen  är  en  växt  med  djupa  och 
fina  rötter  i  den  kulturella  jordmånen.  Endast  den,  som  lärt 
mycket  både  av  livet  och  av  böckerna,  har  vidgat  sin  ande  att 
omfatta  ett  innehåll,  som  är  värt  att  meddela.  Receptivitet  är 
ett  av  villkoren  för  geni. 

Här  och  där  i  Selma  Lagerlöfs  arbeten  finner  man  spår  av 
detta  tillägnande,  fast  hon  alltid  förstått  att  fullt  smälta  och 
självständigt  bearbeta,  vad  hon  inhämtat.  »Studerat  har  hon», 
säger  Esseide,  »träget  och  allvarligt,  så  väl  vetenskapliga  skrif- 
ter som  diktverk  i  det  medvetna  syftet  att  utbilda  sig  till  skrift- 
ställare; men  hon  har  därunder  formligen  vakat  över  sig  själv, 
att  hon  icke  måtte  bli  efterbilderska.  Hon  upptog  sålunda  av 
det  lästa  företrädesvis  vad  hon  kunde  omsätta  så  att  säga  i  sin 
egen  själ  och  använda  vid  bearbetningen  av  sitt  eget  tankestoff.» 


230 


SELMA  LAGERLÖF 


Selma  Lagerlöf  har  lärt  av  Shakespeare  och  Goethe,  av 
Björnson  och  Ibsen  och  många  andra  litteraturens  stormän.  Vi 
hava  hennes  egna  ord  för  den  betydelse,  som  Bellman  och  Rune- 
bergs »Fänrik  Ståls  sägner»  haft  för  hennes  utveckling.  Särskilt 
Runebergs  episka  och  folkliga  väsen  har  säkerligen  väckt  be- 
släktade krafter  i  hennes  egen  själ.  Tegnérs  hjältedyrkan  har 
väl  ej  heller  varit  utan  inflytande  på  hennes  utformning  av 
kavaljerernas  gestalter.  Gösta  Berlings  väsen  erbjuder  vissa  likhe- 
ter med  Fritiofs;  även  Gösta  Berling  är  en  romantisk  viking,  för 
vilken  vardagslivets  gränser  äro  för  trånga.  Med  H.  C.  Andersen 
har  hon  varit  väl  förtrogen  sedan  barndomen,  och  det  är  klart,  att 
hans  djupa  förståelse  av  sagan  och  myten  spelat  en  roll  för 
hennes  egen  utveckling.  Idéen  till  »Nils  Holgersson»  har  hon 
väl  närmast  fått  från  Andersens  »Lille  Tuk».  Hon  utgår  liksom 
han  från  folksagan,  och  liksom  han  förstår  hon  att  omforma  det 
vardagliga  till  ett  äventyr.  Trots  deras  djupt  skiljaktiga  naturer 
finns  det  dock  väsentliga  likheter  i  deras  uppfattning  av  det 
elementära  och  deras  fantasis  suveräna  lek. 

I  sin  uppfattning  och  användning  av  det  övernaturliga  erbju- 
der hon  beröringspunkter  med  E.  T.  A.  Hoffmann,  såsom  det 
också  strax  påpekades  vid  »Gösta  Berlings»  framkomst,  antingen 
hon  så  läst  honom  eller  icke.  HofTmanns  manér  är  ju  rätt  spritt 
och  har  kunnat  möta  henne  hos  andra  besläktade  författare.  Och 
Walter  Scott  med  sin  rika  fantasi,  sin  flödande  fabulering  och 
sin  intima  kännedom  orn  saga  och  historia  bör  ha  utövat  en 
särskild  dragningskraft  på  Selma  Lagerlöf.  I  skildringen  av 
Dovrehäxan  i  »Gösta  Berling»  tycks  det  mig,  att  hon  lånat  något 
av  Walter  Scotts  färger.  Själv  är  hon  dock  knappast  inspirerad 
av  historien  i  egentlig  mening  och,  fast  episk,  långt  mera  kon- 
struktiv och  mer  känslomättad  än  W.  Scott,  som  låter  händel- 
serna själva  tala  som  i  en  gammal  krönika.  Även  med  Dickens 
har  hon  djupgående  likheter.  Hon  äger  samma  djupa  käns- 
lighet och  lättrörlighet,  samma  omfattande  människokärlek, 
samma  etiska  allvar,  och  hon  kan  som  Dickens  slå  över  i  det 
sentimentala.  Hennes  »Körkarlen»  låter  parallellisera  sig  med  en 
Dickensk  julberättelse,  i  vilken  en  eller  annan  förhärdad  ungkarl 


SELMA  LAGERLÖF 


23I 


på  sin  väg  möter  en  vålnad,  som  smälter  isskorpan  kring  hans 
hjärta  och  omvänder  honom  till  en  god  och  nyttig  samhälls- 
människa. 

Att  Selma  Lagerlöf  dessutom  läst  en  mängd  rent  folklig 
litteratur,  gamla  berättelser  och  legender,  liksom  att  de  gamla 
epopéerna  ej  äro  henne  obekanta,  behöver  väl  knappast  antydas. 
Med  de  homeriska  hjältarna  gjorde  hon  ju  redan  bekantskap  i 
Nösselts  Allmänna  historia  för  fruntimmer,  men  troligen  har 
hon  sedan  gått  till  källan. 

Av  modärna  författare  finnes  det  kanske  ingen,  som  hon  i 
uppfattningssättet  står  så  nära  som  Kipling  trots  många  och 
starkt  framträdande  olikheter.  Kipling  är  anglosachsare  till  tem- 
peramentet, hans  ämnen  ofta  indiska,  han  är  imperialist  och 
predikar  kraftens  och  maktens  evangelium.  Men  liksom  Selma 
Lagerlöf  förstår  han  naturen  och  folksjälen,  han  känner  ut  och 
in  sina  engelska  soldattyper  liksom  hon  förstår  sina  svenska 
bönder.  Hans  »Junglebok»  är  full  av  naturmystik.  Båda  be- 
teckna ett  stadium,  då  man  djupare  än  någonsin  förr  inträngt  i 
det  primitivas  och  folkligas  väsen.  Feer  och  troll,  som  för  den 
äldre  romantiken  ännu  voro  ett  slags  fasta  mytologiska  figurer, 
smälta  hos  dem  tillsamman  med  landskapet,  bliva  individualise- 
rade naturväsen  som  på  den  engelske  målaren  Rackhams  eller 
norrmännen  Kittelsens  och  Moes  teckningar.  Och  likheten  mellan 
Selma  Lagerlöf  och  Kipling  beror  icke  på  litterär  inverkan  —  det 
skulle  då  endast  vara,  att  Nils  Holgersson  i  någon  mån  tagit 
intryck  av  Mowgli  —  utan  på  gemensam  kulturgrund  och  lik- 
artade utvecklingsmöjligheter. 

Selma  Lagerlöfs  beundransvärda  förståelse  för  myt  och  saga, 
hennes  osvikligt  säkra  blick  för  det  folkliga  i  alla  dessa  former 
och  hennes  förmåga  att  återgiva  detta  beror  i  sista  hand  säker- 
ligen därpå,  att  hon  liksom  Kipling  levat  sig  in  i  en  natur  och 
en  trakt,  där  seder  och  åskådningssätt  ännu  bevarat  äldre  tiders 
primitiva  och  patriarkaliska  prägel.  Med  ett  missbrukat  uttryck 
under  1700-talet  skulle  man  vilja  säga:  hon  är  en  lusus  natnrae. 
Allt  vad  hon  skapar,  åtminstone  i  sina  lyckligaste  ögonblick, 
förefaller  så  enkelt  och  osammansatt,  att  det  nästan  undandrar 


232 


SELMA  LAGERLÖF 


sig  analys  av  förståndet,  och  å  andra  sidan  är  det  så  sammansatt 
och  outgrundligt,  som  livet  självt  kan  vara  det.  Det  ligger  an- 
tagligen icke  så  litet  arbete  bakom,  men  skildringarna  ge  oss 
intrycket,  att  författarinnan  endast  rådfrågat  sitt  minne  och  ned- 
skrivit en  serie  av  scener,  så  som  hon  direkt  iakttagit  dem. 

Detta  skildringssätt  har  väl  också  bidragit  att  ge  stilen  dess 
karaktär.  Någon  god  stil  i  konstnärlig  mening  är  det  icke.  I 
»Gösta  Berling»  för  ansträngd,  för  orolig  och  för  teatralisk. 
Orden  sakna  glans,  uttrycket  skarp  facettering,  perioderna  äro 
ofta  uttänjda,  nedtyngda  av  onödiga  satsdelar.  I  det  korta  in- 
ledningskapitlet till  »Drottningar  i  Kungahälla»  finnes  tillräck- 
ligt med  modala  hjälpverb  för  en  metafysisk  roman  på  tre  hundra 
sidor!  Trots  detta  och  annat  äger  Selma  Lagerlöf  en  stil  och 
till  och  med  en  högst  personlig  stil.  Man  hör  stämman,  som 
talar  mjukt  men  litet  högtidligt.  Den  är  stundom  litet  pratsam 
som  samtalsspråk  lätt  kan  bliva,  men  den  har  något  fylligt  över 
sig,  något  brett.  Det  är  en  äkta  episk  stil,  som  rycker  allt  med 
sig,  som  kommer  i  dess  väg  liksom  de  stora  floderna.  Det  är 
en  stil,  som  icke  syns,  den  är  rent  saklig.  Man  känner  aldrig 
någon  lust  att  citera  för  uttryckets  skull.  Man  minnes  alls  icke 
hennes  ord  som  Strindbergs  eller  Heidenstams,  som  ännu  efter 
åratal  kunna  dyka  upp  och  verka  med  sin  första  friskhet.  Men 
visionen,  som  orden  utlöst,  glömmer  man  icke.  Det  är,  som  om 
den,  frigjord  från  orden,  smälte  samman  med  ens  eget  medve- 
tande. 

Även  Selma  Lagerlöfs  berättelsesätt  är  långt  ifrån  mönster- 
gillt. Ofta  omnämner  hon  detaljer,  som  hon  sedan  icke  använder 
(skeppsgossen  vid  L'Univers'  undergång).  Likaledes  glömmer 
hon  stundom  drag,  som  hon  redan  berättat,  och  giver  två  olika 
motiveringar  av  samma  händelse.  Huvudtanken  i  hennes  större 
berättelser  står  sällan  fullt  utmejslad  och  klar.  Intet  kan  vara 
mera  irreguljärt  berättat  än  »Antikrists  mirakler».  Och  vem 
intresserar  sig  för  övrigt  för  den  röda  tråden  i  denna  berättelse: 
den  bortkomna  och  den  eftergjorda  Kristusbildens  öden  och  deras 
sociala  betydelse.  Vad  man  njuter  är  alla  dessa  små  förtjusande 
genrebilder  av  syditalienskt  liv,  som  lysa  likt  ett  band  av  rosen- 


SELMA  LAGERLÖF 


233 


röda  koraller  från  Napolibukten.  Hennes  komposition  är  över- 
huvud lös  och  bygger  liksom  på  bredden;  där  den  ena  historien 
slutar,  tar  en  annan  vid,  utan  att  de  strängt  taget  höra  samman. 
Det  påminner  om  en  gammal  sagoberätterska,  som  förtäljer  vid 
sin  strumpstickning,  historia  följer  på  historia,  som  den  ena 
maskan  häktar  i  den  andra.  Men  likväl  verkar  skildringen 
medryckande  och  dramatisk.  Trots  alla  dessa  oregelbunden- 
heter eller  till  och  med  stundom  i  kraft  av  dessa  blir  allt 
så  mycket  mera  levande.  Hennes  sprudlande  fantasi  bär  henne 
över  alla  svårigheter  och  tillåter  henne  fritt  att  göra,  vad  hon 
behagar. 

En  av  hemligheterna  i  hennes  förmåga  att  berätta  ligger  däri, 
att  det  oväntade  alltid  inträffar.  I  de  flesta  fall  vet  man,  då 
man  läst  några  sidor  av  en  bok,  huru  händelserna  i  huvudsak 
komma  att  utveckla  sig.  Men  Selma  Lagerlöf  kan  även  bereda 
en  ej  alltför  ovan  läsare  åtskilliga  överraskningar.  Det  finnes  ett 
kapitel  i  »Gösta  Berlings  saga»,  som  bär  titeln  »Gamla  visor». 
Marianne  Sinclaire  sitter  i  sitt  rum,  ordnande  sina  brev  och  pap- 
per. Det  berättas,  att  hon  har  för  avsikt  att  resa  bort  för  alltid, 
sedan  hon  slagit  upp  med  Gösta  Berling  och  fadern  blivit  henne 
förhatlig.  Man  tror  således,  att  hon  skall  resa.  Därefter  får 
man  veta,  att  hon  förlovat  sig  med  löjtnant  Adrian.  Man  tror 
således,  att  hon  skall  gifta  sig  med  honom.  Men  hon  anförtror 
oss  också,  att  det  inte  är  av  kärlek  utan  mest  av  medlidande, 
som  hon  förlovat  sig  med  den  fattige  löjtnanten,  som  egentligen 
älskar  hennes  pengar.  Nu  ärnar  hon  slå  upp  med  honom  och 
till  tröst  giva  honom  en  penningsumma,  som  sätter  honom  i 
stånd  att  odla  fädernegården.  Följaktligen  tror  läsaren,  att 
Marianne  tänker  bryta  med  honom.  Men  nu  uppträder  löjtnan- 
ten själv  på  scenen,  och  det  visar  sig,  att  han  älskar  Marianne, 
och  att  Marianne  älskar  honom.  Slutet  blir  att  de  efter  alla 
förvecklingar  gifta  sig. 

Huru  skifta  icke  händelserna  i  detta  kapitel,  hållande  oss  i 
ständig  spänning!  Likvisst  må  man  icke  föreställa  sig,  att  det 
är  ett  virtuosstycke,  endast  tillkommet  för  att  med  våld  fasthålla 
läsarens  uppmärksamhet.    Tvärtom,  den  oroliga  gången  av  hän- 


234 


SELMA  LAGERLÖF 


delsernas  utveckling  har  sin  förklaring  i  Mariannes  eget  väsen. 
Det  är  en  åldrad  skönhets,  en  f.  d.  .baldrottnings  nyckfulla 
hjärta,  som  bestämmer  berättelsens  rytm. 

Ett  liknande  fall  kan  man  iakttaga  i  »Herr  Arnes  penningar». 
När  Elsalill  har  hört  de  tre  bovarnas  samtal  och  vet,  att  Sir 
Archie  är  mördaren,  väntar  man,  att  historien  skall  vara  slut. 
Intet  annat  kan  ju  återstå,  än  att  Elsalill  angiver  sin  familjs  och 
fostersysterns  mördare.  Men  så  sker  icke.  Slutet  fördröj es  ytter- 
ligare, ty  Elsalill  älskar  Sir  Archie,  och  hon  kan  icke  förmå  sig 
att  angiva  honom.  Denna  Elsalills  kärlek  blir  orsaken  till  alla 
de  följande  uppträdena  och  särskilt  till  den  stämningsfulla  scenen, 
då  hon  uppsöker  Sir  Archie  i  källarsalen  för  att  varna  honom. 
Han  genomskådar,  att  hon  redan  angivit  honom,  och  flyr,  bärande 
henne  som  sköld  framför  sig. 

Man  kan  i  Selma  Lagerlöfs  berättelser  urskilja  två  olika 
maner.  Först  den  lyriskt-episka  framställningen  i  »Gösta  Berling», 
vilken  till  ej  ringa  grad  utformats  med  de  gamla  epopéernas 
teknik  för  ögonen.  Selma  Lagerlöf  har  tänkt  ungefär  som  Goethe, 
att  det  är  skönt  att  vara  en  av  homeriderna,  om  även  en  bland 
de  sista,  och  hon  har  sökt  pressa  handlingen  upp  i  det  hero- 
iska. Man  märker  anslutningen  till  epopéen  i  sådana  yttre  drag, 
som  att  författarinnan  ofta  tilltalar  sina  åhörare  som  en  gammal 
folksångare,  vilken  vill  väcka  uppmärksamhet  för  sitt  ämne,  eller 
i  hennes  begär  att  framställa  kavaljererna  som  hjältar  —  de  äro 
tolv  som  Artursriddarna  kring  det  runda  bordet  —  och  väl  också 
i  språkets  tydliga  försök  att  nå  den  höga  stilen,  så  långt  som 
prosaformen  tillåter. 

Ännu  i  »Antikrists  mirakler»  återklingar  något  av  lyriken 
från  hennes  förstlingsarbete.  Men  Selma  Lagerlöf  insåg,  att 
många  arbeten  gick  det  ej  att  skriva  i  »Gösta  Berlings»  stil. 
De  noveller  hon  publicerade  under  de  närmaste  åren,  och  vilka 
samlade  ingå  i  »Osynliga  länkar»  och  »Drottningar  i  Kungahälla», 
har  hon  också  givit  en  delvis  annan  form.  Stilen  har  blivit  fas- 
tare, objektivare.  Det  är  synbarligen  Björnsons  bondeberättelser 
och  de  isländska  sagorna,  som  nu  blivit  hennes  mönster  med 
deras  korthuggna  perioder  och  kärva  dialog. 


SELMA  LAGERLÖF 


235 


Det  är  visst  icke  endast  i  yttre  avseende,  som  »Gösta  Ber- 
lings  saga»  erinrar  om  epopéen.  Den  såväl  som  Selma  Lagerlöfs 
övriga  berättelser  är  till  ton  och  uppfattning  äkta  episk.  Denna 
läggning  är  sällsynt  i  svensk  litteratur.  Av  skalder  på  svenskt 
tungomål  äges  den  kanske  endast  av  finnen  Runeberg. 

En  epiker  måste  vara  objektiv.  Han  måste  helt  uppgå  i  de 
gestalter,  som  han  skapar,  försvinna  bakom  dem,  låta  sin  egen 
lyrik  och  sitt  eget  patos  sammansmälta  med  deras.  Han  måste 
vara  oändligt  intresserad  av  sina  personers  öden,  men  på  samma 
gång  skildra  deras  glädje  och  smärta  med  samma  jämna  mod. 
Han  speglar  tingen,  icke  sig  själv. 

Men  icke  nog  därmed.  Epikern  måste  även  hava  en  känsla 
av  helheten  framför  sig.  Han  får  aldrig  glömma,  att  vad  han 
berättar  endast  är  en  episod  i  mänsklighetens  stora  saga,  endast 
en  droppe  ur  ett  hav.  I  individens  historia  ser  epikern  alltid 
människosläktets.  Han  är  som  en  man,  vilken  många  år  varit 
borta  från  den  stad,  som  sett  honom  födas,  där  varje  ansikte 
och  varje  gatsten  en  gång  varit  honom  bekanta.  Ingenting 
kan  vara  mera  vemodigt  och  på  samma  gång  mera  upphöjt 
än  ett  dylikt  återseende.  Allt  är  förändrat.  Människorna,  som 
han  träffar  på  gatan,  äro  honom  okända.  Han  går  som  en 
främling  i  staden,  där  allt  det  gamla  lyser  i  minnenas  glans. 
Det  är  det  första  intrycket.  Så  möter  han  gamla  vänner,  som 
äro  förändrade,  barn,  vars  föräldrar  han  en  gång  känt,  han  hör 
talas  om  människoöden  av  växlande  art.  När  han  tillbragt  några 
dagar  på  detta  sätt,  är  det,  som  om  han  levat  generationers  liv. 
Han  höjer  sig  liksom  upp  över  den  enskildes  tillvaro  och  omfattar 
i  en  enda  blick  hela  mänsklighetens.  Han  ser,  huru  människorna 
födas,  leva  en  kort  tid  för  att  därefter  bäddas  ner  i  de  gravar, 
som  vänta  dem.  Han  ser,  vad  människolivet  är  i  rikedom  och  i 
fattigdom.  Han  genomskådar  fraserna,  drömmarna,  illusionerna, 
men  han  inser  också,  att  det  icke  kan  vara  annorlunda  än  det 
är.  Han  tycker  sig  ana  de  lagar,  som  styra  det  hela  mitt  i 
det  virrvarr  av  underliga  öden,  som  på  en  gång  brusa  in  över 
honom. 

Det  är  just  en  sådan  högtidskänsla,  som  besjälar  hela  Selma 


236 


SELMA  LAGERLÖF 


Lagerlöfs  skildringssätt.  Liksom  en  gammal  aoid,  den  där  upp- 
samlar folkets  sagor  och  besjunger  dem,  har  hon  låtit  de  värm- 
ländska sägnerna  tala  till  sitt  hjärta  i  »Gösta  Berlings  saga». 
Om  möjligt  ännu  tydligare  spårar  man  samma  bärande  upp- 
fattning i  »Jerusalem».  Betecknande  är  i  detta  avseende  den 
vision,  vilken  står  som  inledning  till  arbetet,  och  där  Ingmar 
ser  hela  raden  av  förfäder  ända  från  hedenhös  samlade  i  »stor- 
stugan», levande  evighetens  liv  under  samma  sysselsättningar 
som  på  jorden.  Huru  äkta  folklig  i  bästa  mening  är  icke  denna 
uppfattning.  Så  hava  alla  naturfolk  föreställt  sig  förfädernas 
andar,  jagande,  fiskande,  plöjande  som  de  själva.  Och  huru 
myllrar  det  icke  sedan  fram  av  gestalter  och  människoöden  i 
denna  underbara  bok,  tills  sagan  slutligen  blir  en  historia  om 
den  svenske  bondens  strid  med  det  jordiska  och  längtan  efter 
det  himmelska. 

Det  är  klart,  att  en  dylik  episk  uppfattning  alltid  måste 
präglas  av  en  särskild,  bestämd  världsåskådning,  vilken  liksom 
födes  ur  själva  skådespelets  art.  Men  äkta  episkt  framträder 
denna  grunduppfattning  aldrig  på  något  subjektivt  sätt.  Selma 
Lagerlöf  predikar  sällan  några  teorier,  men  under  händelsernas 
gång  kan  man  skymta  en  viss  grundsyn. 

Först  och  främst  är  hennes  författarskap  buret  av  en  stark 
humanitetskänsla  och  av  ett  högt  etiskt  ideal.  Överallt  söker 
hon  att  se  det  goda  i  sina  medmänniskors  görande  och  låtande. 
Hon  är  i  detta  avseende  den  absoluta  motsatsen  till  August 
Strindberg,  den  store  satirikern,  som  med  diabolisk  träffsäkerhet 
upptäcker  det  maskstungna,  det  lumpna  och  ruttna  och  alltid 
hänsynslöst  avslöjar  fel  och  laster.  För  Selma  Lagerlöf  är  föl- 
jande yttrande  om  grevinnan  Märta  i  »Gösta  Berlings  saga» 
ytterst  karaktäristiskt:  »Jag  har  väl  ej  stort  mer  att  berätta 
om  henne  nu,  och  det  jag  sagt  har  ej  varit  gott.  Det  är,  som  om 
mitt  samvete  sloge  mig.  Hon  var  dock  godhjärtad  och  levnads- 
glad, då  hon  var  ung»  .  .  . 

Långt  mera  konstnärligt  får  denna  optimism  sitt  uttryck 
i  »Legenden  om  fågelboet».  Eremiten  Hatto  har  lidit  mycket 
av  världens  vrånghet  oeh  orättvisa.    Dag  efter  dag  står  han 


SELMA  LAGERLÖF 


237 


därför  ute  i  ödemarken  och  ber  med  uppsträckta  händer  sitt 
livs  stora  bön.  Han  ber  Gud,  att  denne  måtte  låta  domens 
dag  inbryta  över  denna  onda  värld.  Ett  fågelpar  tager  honom, 
där  han  står  förtorkad  och  knotig,  för  ett  gammalt  träd  och 
bygger  sitt  näste  i  hans  uppsträckta  hand.  Hatto  låter  dem  bygga, 
ty  han  har  funderat  ut,  att  om  han  mäktar  stå  kvar  bedjande 
med  upplyfta  armar,  till  dess  fåglarna  hunnit  uppfostra  sina 
ungar,  skall  Gud  nog  höra  hans  bön.  Men  snart  är  hans  sinnes- 
tillstånd förändrat.  Hans  böner  bliva  allt  mindre  brinnande, 
och  när  han  åkallar  Gud  för  att  av  honom  begära  världens 
frälsning  genom  förstörelsen,  gör  han  ett  tyst  undantag  för  de 
sex  skrikande  ungarna  i  boet.  Allt  oftare  sänker  han  armen 
för  att  kasta  en  blick  på  dem.  Kärleken  till  de  små  och  värnlösa, 
som  det  blivit  varje  litet  barns  uppgift  att  lära  de  stora,  farliga 
människorna,  kommer  över  honom.  Kanske,  när  allt  kom  om- 
kring, att  Gud  fader  höll  denna  jord  på  sin  högra  hand  som 
ett  stort  fågelnäste,  och  kanske  han  kommit  att  hysa  kärlek 
för  alla  dem,  som  där  bygga  och  bo,  för  alla  jordens  värnlösa 
barn.  När  de  flygfärdiga  fåglarna  övergivit  boet  och  komma 
och  sätta  sig  på  Hattos  huvud  och  axlar  och  fladdra  och  leka 
runt  omkring  honom,  då  är  Hatto  besegrad.  Han  väntar  icke 
längre,  att  Gud  skall  förgöra  världen,  ty  han  har  ju  icke  själv 
hållit  sitt  löfte  utan  sänkt  armen  för  att  se  på  fågelungarna. 

Man  spårar  även  ofta  på  botten  av  hennes  berättelser  ett 
bestämt  drag  av  humor.  Hon  ser  betagen,  med  djupt  allvar, 
men  dock  med  ett  gott  leende  på  hela  tillvaron.  Förvändheterna, 
dumheterna  undgå  henne  icke,  men  utan  att  förarga  henne. 
Det  är  humoristiskt,  när  skolmästaren  i  »Jerusalem»  bygger 
missionshuset  för  att  stödja  den  ortodoxa  kyrkan,  men  i  själva 
verket  öppnar  dörren  för  de  frireligiösa  rörelserna.  I  »Gösta 
Berling»  framtindrar  denna  humor  ofta,  t.  ex.  i  skildringen  av 
patron  Julius  eller  mamsell  Marie,  men  framför  allt  ligger  den 
diskret  bakom  händelserna.  Alla  dessa  kavaljerer  tro,  att  ma- 
jorskan avslutat  ett  kontrakt  med  djävulen,  ett  skämt,  som 
Sintram  ingivit  dem. 

Ser  man  djupare  ned  till  hennes  världsuppfattnings  rötter, 


SELMA  LAGERLÖF 


utgöres  kanske  den  bärande  principen  av,  att  människan  behöver 
en  varm  tro,  en  innerlig  förvissning,  om  också  denna  är  en 
illusion,  för  att  kunna  leva. 

Gång  på  gång  finner  man  denna  tanke  varierad  i  hennes 
skrifter.  Humoristiskt  är  den  utvecklad  i  den  lilla  kvicka  be- 
rättelsen om  morbror  Ruben.  Denne  hade  en  gång  som  barn 
satt  sig  på  en  kall  trappa,  förkylt  sig  och  dött  av  feber.  Sedan 
blir  han  till  ett  varnande  exempel  för  barnen  generation  efter 
generation,  en  myt,  en  lögn,  med  vilken  de  skrämmas  för  alle- 
handa farligheter.  I  förbigående  sagt  kan  denna  berättelse  även 
tjäna  som  ett  exempel  på,  huru  en  folktradition  uppkommer  och 
förvandlas,  intressant  att  läsa  hos  en  författare,  som  själv  berättat 
så  många  sagor  i  anslutning  till  folkets  levande  sagoskatt. 

Munken  skapar  den  nödvändiga  illusionen  åt  den  gamla 
Agneta,  som  lever  ensam  uppe  i  en  stuga  vid  den  breda  glet- 
schern.  Hon  plågas  av  den  tanken,  att  ingen  har  någon  glädje 
av,  att  hon  lever.  Men  munken,  som  hon  möter,  visar  henne, 
att  hon  har  nog  att  leva  för  även  däruppe  i  fjället.  Hon  är 
icke  ensam.  Vad  hon  trott  vara  dimma  och  dunst  och  blåvita 
skiftningar  i  isen,  det  var  skaror  av  osaliga  andar,  som  pinades 
i  den  eviga  kölden.  Från  den  dagen  känner  sig  Agneta  åter 
lycklig.  Hon  har  fått  en  uppgift  att  leva  för.  Hon  arbetar 
dubbelt  mot  förr,  köper  ved  och  ljus,  och  om  natten  komma 
de  osaliga  och  värma  sig  i  hennes  stuga,  där  brasan  sprakar 
och  ljusen  lysa. 

Ännu  mera  skarpt  är  tanken  formulerad  i  »Kejsarinnans 
kassakista».  Det  fattiga  folket  ute  vid  dynerna  lever  i  djup  nöd. 
Kejsarinnan  gripes  av  medlidande,  men  vet  ej,  vad  hon  skall 
göra  för  dem.  Slutligen  skänker  hon  dem  en  skatt,  men  de  få 
icke  röra  den,  förrän  de  råkat  i  högsta  nöd.  Och  ännu  aldrig 
hava  de  anlitat  den;  blotta  medvetandet  om,  att  skatten  finnes, 
har  skänkt  dem  styrka  och  uppehållit  deras  mod.  Kistan  inne- 
håller i  själva  verket  endast  några  daler.  Denna  kejsarinnans 
skatt  blir  i  munkens  predikan  till  en  symbol  av  tron  på  försynens 
makt,  som  bärer  människorna  genom  livets  svårigheter  och  värl- 
dens frestelser. 


SELMA  LAGERLÖF 


239 


Tydligast  kommer  denna  synpunkt  fram  i  »Antikrists  mirak- 
ler».  Intet  ord  är  falskare  än  det,  som  är  inristat  i  Antikrists 
krona:  »Mitt  rike  är  endast  av  denna  världen».  Människan 
behöver  det  oändliga  för  att  leva,  för  att  uthärda  lidandet,  för 
att  icke  misströsta  under  fattigdomens  strider  eller  förslöas 
av  rikedomen. 

I  »Jerusalem»  förekommer  en  präst.  Någon  märklig  predikant 
är  han  icke.  Han  har  träffats  av  ett  slaganfall,  och  därefter 
äro  hans  själs  krafter  brutna.  Han  predikar  alltid  om  Guds 
försyn.  »Ingenting  är  så  märkvärdigt  som  att  tänka  på,  hur 
Gud  styr»,  säger  han  gärna  som  avslutning  på  ett  samtal.  »Ingen- 
ting i  världen  är  så  märkvärdigt.» 

Samma  stilla  undran  fyller  även  överste  Beerencreutz,  där 
han  på  gamla  dagar  är  sysselsatt  med  att  väva  en  trasmatta 
för  sina  båda  rum.  Det  är  icke  något  lätt  arbete,  och  under 
det  han  slår  samman  trådarna  och  ordnar  mönstrets  färger,  sitter 
han  och  funderar  på,  hur  hans  liv  och  de  människors  liv,  som 
han  känt  och  följt,  bilda  en  liten  del  av  Guds  stora  väv.  Och 
det  förefaller  honom,  som  om  han  vävde  in  sitt  eget  och  sina 
vänners  liv  i  mattan  i  en  ringa  efterbildning  av  det,  som  han 
menar,  att  han  sett  framställt  i  Guds  vävstol. 

Det  är  något  centralt  i  sitt  eget  berättelsesätt,  som  Selma 
Lagerlöf  fått  fram  i  dessa  överstens  reflexioner  om  livets  händel- 
ser och  den  högre  världsstyrelsen.  Även  hon  söker  liksom  den 
gamle  krigaren  efter  Guds  mening  med  människorna.  Ju  längre 
man  skrider  fram  i  Selma  Lagerlöfs  författarskap  desto  tydligare 
framträder  detta  etiska  och  religiösa  element.  Jag  har  nämnt 
som  en  grundtanke  i  hennes  diktning,  att  människan  behöver 
en  tro,  en  innerlig  förvissning,  om  detta  också  är  en  illusion, 
för  att  kunna  leva.  Man  kan  finna  en  överensstämmelse  mellan 
denna  uppfattning  oeh  den  Ibsen  låter  Relling  uttala  i  »Vildan- 
den». Men  skillnaden  är  väsentlig.  Småningom  blir  för  Selma 
Lagerlöf  denna  livstro,  denna  illusion  det  enda  verkliga,  livets 
fulla  innebörd;  livet  i  och  med  Gud  och  i  kärlek  till  människorna 
blir  den  bärande  tanken  i  hennes  berättelser,  och  detta  någon 
gång  i  så  hög  grad,  att  de  didaktiska  och  mirakulösa  elementen 


240 


SELMA  LAGERLÖF 


hopa  sig  på  ett  sätt,  som  oroande  påminner  om  söndagsskole- 
berättelser. Denna  religion  är  enkel  och  folklig  som  hela  hennes 
väsen,  utan  alla  dogmatiska  spetsfundigheter,  mystiskt  innerlig 
och  trosviss.  Hennes  världsuppfattning  fyller  hennes  skildringar 
med  en  mild  och  värmande  optimism.  Hon  är  nästan  den  enda 
av  detta  tidskedes  stora  författare,  som  icke  frätts  av  världssmär- 
tans och  passionernas  strider  och  kval. 


IV. 

De  människor,  som  Selma  Lagerlöf  framställer,  utmärka  sig 
sällan  genom  något  mera  komplicerat  väsen.  Om  väckelse- 
predikanten Hellgum  är  en  av  de  svagast  tecknade  karaktärerna 
i  »Jerusalem»,  om  han  aldrig  blir  annat  än  en  skugga,  vars 
stora  inflytande  över  menigheten  man  knappast  förstår,  beror 
detta  därpå,  att  hans  själsliv  är  av  den  sammansatta  art,  som 
Selma  Lagerlöf  icke  gärna  rör  vid.  Hon  intresserar  sig  icke  för 
dylika  undantagsvarelsers  psykologi.  Troligen  av  samma  skäl 
har  Gaetano,  socialistledaren,  agitatorn,  drömmaren  i  »Antikrists 
mirakler»  endast  blivit  en  älskare  och  —  ett  namn.  Om  Mari- 
anne Sinclaire,  världsdamen,  antydes  det,  att  hon  är  en  över- 
lägsen, modärn  och  reflekterad  natur.  »Den  sköna  Marianne 
bar  själviakttagelsens  ande  inom  sig.  Hon  kände  hans  isögon 
och  hånleenden  följa  varje  steg,  varje  ord.  Hennes  liv  hade 
blivit  till  ett  skådespel,  där  han  var  den  ende  åskådaren.  Hon 
var  ej  människa  mer,  hon  led  ej,  gladdes  ej,  älskade  ej,  hon 
utförde  den  sköna  Marianne  Sinclaires  roll,  och  själviakttagelsen 


SELMA  LAGERLÖF 


241 


satt  med  stirrande  isögon  och  flitiga,  sönderplockande  fingrar 
och  såg  henne  uppträda.  Hon  var  delad  i  två  hälfter.»  Men 
märker  man  egentligen  mycket  till  denna  reflekterande  läggning 
i  hennes  uppträdande?  Är  hon  icke  ganska  naiv  i  balkong- 
scenen —  den  förtjusande  balkongscenen? 

En  av  de  få  överlägsna  karaktärer,  som  förekomma  i  Selma 
Lagerlöfs  berättelser,  är  majorskan  på  Ekeby,  som  med  klokhet 
och  förstånd  fast  milt  styr  sina  sju  stora  bruk  och  är  en  för- 
syn för  hela  trakten,  vars  ordnande  hand  man  först  märker, 
när  den  är  borta.  Men  man  endast  skymtar  hennes  väsen  i 
några  situationer,  t.  ex.  i  den  storartade  scenen,  då  hon  genom 
sin  rådighet  och  hjärtevärme  räddar  Gösta  Berling  från  att  taga 
sitt  liv. 

Det  är  inom  ett  helt  annat  område,  som  Selma  Lagerlöf 
vanligen  rör  sig.  Hon  skildrar  de  enkla,  de  naiva  och  osam- 
mansatta själarna.  Hon  skildrar  aldrig  samhällsindividen  och 
aldrig  människan  i  vardagssituationen.  Det  är  det  inre  och  det 
allmänmänskliga,  som  hon  för  fram,  och  hon  älskar  framför  allt 
att  måla  det  mest  elementära,  det  instinktiva  i  människan,  det 
som  står  i  omedelbar  förbindelse  med  naturen.  Den  lille  Nils 
Holgersson  är  i  viss  mån  typisk  för  hela  hennes  människoskild- 
ring. Han  äger  visserligen  icke  Mowglis  halvt  mystiska  djursjäl, 
men  också  han  är  dock  ett  naturväsen,  som  förstår  fåglarnas 
språk  och  skyr  människornas  närhet.  Det  område  av  själslivet, 
till  vilket  hon  ständigt  vänder  tillbaka,  och  ständigt  belyser 
med  så  djup  förståelse,  är  det  undermedvetna,  där  tanken  lever 
som  dunkel  känsla,  som  aning,  dröm,  instinkt. 

Det  är  på  grund  av  denna  begåvning,  som  hon  med  sådant 
mästerskap  lyckas  att  skildra  vansinnet.  Med  vilken  säkerhet 
är  icke  Löwenborg  tecknad.  Hans  oro,  när  han  kommer  om- 
bord på  pråmen,  som  skall  föra  kavaljererna  nedför  älven  (hans 
vansinne  härrör  av  att  hans  fästmö  drunknat),  hans  betagenhet, 
då  han  spelar  på  sitt  träklaver,  hans  aningar  i  smedjan  den 
natt,  då  majorskan  ligger  döende.  Med  samma  mystiska  för- 
ståelse följer  hon  Hedes  förvirrade  tankar  i  den  mästerliga  berät- 
telsen »En  herrgårdssägen». 

1 6 —  19140.    J.  Mortensen. 


242 


SELMA  LAGERLÖF 


Av  särskilt  intresse  är  att  iakttaga  hennes  människoskildring 
i  »Gösta  Berlings  saga»  och  i  »Jerusalem». 

Almqvist,  som  älskade  nya  och  underliga  ord,  fann  en  gång 
på  att  kalla  en  av  sina  skildringar  för  romaunt.  Han  ville  med 
detta  namn  antyda,  att  den  stod  mitt  emellan  epos  och  roman, 
mitt  emellan  heroisk  och  verklighetsdiktning.  Det  finnes  få 
böcker,  för  vilka  en  dylik  mellantitel  skulle  vara  mera  naturlig 
än  för  Selma  Lagerlöfs  förstlingsskrift.  Man  kan  ännu  tydligen 
se,  att  den  genomgått  ett  versstadium.  Det  sväller  och  brusar 
av  övermodig,  förtätad  känsla.  Boken  är  ett  kraftutbrott,  som 
blottar  en  ny  ådra  i  svensk  diktning.  Själva  grundtonen  i 
berättelsen  är  betagenhet,  entusiasm,  hemlighetsfullhet,  denna 
vördnad  och  rysning,  som  det  förflutna  framkallar  i  människo- 
sinnet. Det  är  en  följd  av  sägner,  som  man  hör  de  gamla 
berätta.  Det  är,  som  sutte  man  själv  en  kulen  vinterafton  vid 
brasans  sken  uppe  på  en  gammal  värmländsk  herrgård,  medan 
snön  yr  utanför.  Och  i  den  sena  nattimman,  då  sinnena  upp- 
värmts, och  hemskheten  utanför  söker  sig  uttryck  i  ord,  stiga 
dessa  sägner  fram  ur  dunklet.  Det  är  minnen  från  föräldrars 
och  farföräldrars  tid,  en  hel  trakts  färgrika  sägner  om  kärlek 
och  hat,  om  mord  och  blod,  om  vilda  seder,  glada  sällar  och 
sköna  kvinnor.  En  bestämd  historisk  prägel  vilar  även  över 
det  hela.  Man  befinner  sig  i  tiden  strax  efter  Napoleonskrigen. 
Sådana  figurer  som  kusin  Kristoffer,  överste  Beerencreutz  och 
den  lille  trumslagaren,  vilka  själva  deltagit  i  striderna,  medföra 
liksom  ett  återsken  från  den  stora  världsbranden.  Eller  vilken 
ypperlig  tidsmålning  är  icke  denna  tablå  med  sin  balkongscen 
i  spanska  färger,  under  vilken  Gösta  Berling,  trubaduren,  kysser 
den  eldiga  signoran  inför  den  naiva  publiken  av  applåderande 
brukspatroner  i  salongen.  Detta  är  äkta  romantik  från  tjugo- 
och  trettiotalen. 

Det  är  en  sägnernas  värld,  i  vilken  hon  inför  oss,  men 
verkligheten  skönj es  under  sagans  slöja.  Hon  skildrar  gammalt 
patriarkaliskt  herrgårdsliv  i  Värmland.  Majorskan  sitter  som 
härskarinna  på  Ekeby.  Hon  har  församlat  ikring  sig  en  stab 
av  kavaljerer,  en  hel  flygel  full  av  de  underligaste  sällar  och 


SELMA  LAGERLÖF 


243 


original:  den  försupne  prästen  Gösta  Berling,  den  djärve  Beeren- 
creutz,  den  klotrunde  och  jovialiske  patron  Julius,  filosofen,  far- 
bror Eberhard,  den  store  musikern  Lilliecrona,  uppfinnaren  Keven- 
hiiller  och  vad  de  för  övrigt  alla  heta. 

Det  icke  minst  egendomliga  med  den  värld,  i  vilken  för- 
fattarinnan inför  oss,  ligger  däri,  att  alla  vanliga  konventionella 
begrepp  och  seder  icke  spela  någon  roll.  Här  är  det  icke 
frågan  om  människan  är  rik  eller  fattig;  icke  heller  finnas  några 
egentliga  ståndsfördomar.  Alla  äro  lika.  Det  är  individens 
människovärde,  som  i  sista  hand  avgör  allt.  Kapten  Lennart 
har  fått  fem  års  straffarbete  för  en  stöld,  som  han  förmenas 
hava  begått.  Icke  drager  sig  någon  bort  från  honom  därför, 
när  han  kommer  ut  från  fängelset!  Tvärtom.  Alla  hälsa  honom 
hjärtligt,  och  kavaljererna  inbjuda  honom  strax  till  ett  muntert 
lag.  Man  kan  finna  ett  motstycke  till  dessa  frigjorda  seder  och 
detta  djupt  mänskliga  och  känslobetonade  uppfattningssätt  i 
Dostojewskis  ryska  samhällsskildringar.  Denna  majorska  är  själv 
en  egendomlig  gestalt.  Hon  har  varit  traktens  största  skönhet 
med  en  den  mest  romantiska  kärlekssaga.  Än  sitter  hon  i 
frasande  siden  vid  sitt  rikt  dukade  bord  som  traktens  förnämsta 
ståndsperson;  en  annan  gång  finna  vi  henne  på  landsvägen, 
rökande  sin  kritpipa  och  körande  en  fora.  Hon  slår  sig  ned 
på  krogen  och  samtalar  med  en  försupen  tiggare,  som  just 
stulit  en  säck  mjöl;  för  att  rädda  honom  från  förtvivlan,  för  att 
bringa  honom  till  besinning,  berättar  hon  sitt  eget  livs  historia. 

En  annan  scen,  som  på  ett  ypperligt  sätt  illustrerar  detta 
liv  och  dessa  människor,  är  auktionen  på  Björne.  Melchior 
Sinclaire  har  bortspelat  sitt  samtycke  till  Gösta  Berlings  gifter- 
mål med  hans  dotter.  Men  han  tror  aldrig,  att  den  stolta 
Marianne  skall  sänka  sig  ned  till  Gösta  Berling.  Då  han  får 
veta,  att  hon  älskar  Gösta  och  att  hon  kysst  honom,  blir  han 
utom  sig.  Han  har  icke  längre  något  att  leva  för.  Han  gripes 
av  raseri,  blir  ett  vilddjur,  som  stänger  dottern  ute  från  sitt 
hem,  slår  modern,  dricker  som  en  galning,  förstör  allt  omkring 
sig  och  ställer  till  auktion  på  den  högt  älskade  fädernegården. 
Själv  tager  han  som  en  krögare  plats  vid  brännvinskaggen  bakom 


244 


SELMA  LAGERLÖF 


disken  och  häller  i  supar  åt  dem,  som  göra  de  bästa  buden. 
En  elak  anmärkning  av  Sintram,  att  Brobyprästen,  som  han 
djupt  hatar,  ärnar  inropa  hela  gården,  återför  honom  till  ett 
slags  besinning.  Med  buteljen  i  hand  jagar  han  alla  pä  flykten 
och  lägger  sig  att  sova  ruset  av  sig  på  några  sammanrafsade 
kuddar.  Och  i  det  blidaste  och  tåligaste  lynne  far  han  nästa 
morgon  för  att  återhämta  sin  dotter  till  fädernegården. 

Det  djupaste  draget  i  dessa  människors  karaktär  ligger  däri, 
att  de  icke  äro  styrda  av  tanke  och  vilja.  Selma  Lagerlöf  säger 
det  själv:  »'Tänkte  aldrig  den  tidens  människor  på,  vad  de 
gjorde?'  frågade  vi.  'Visst  tänkte  de,  barn',  svarade  de  gamla. 
'Men  inte  som  vi  tänka,'  envisades  vi.»  Denna  iakttagelse  är 
alldeles  riktig.  Alla  dessa  älskvärda  människor,  som  röra  sig  i 
»Gösta  Berlings  saga»,  leva  med  hjärtat  och  icke  med  huvudet. 
De  analysera  icke,  draga  icke  slutsatser,  beräkna  icke  på  det 
torra  och  nyktra  sätt,  som  vi  göra.  De  ledas  uteslutande  av 
stundens  ingivelse,  av  passionen,  tillfälligheten,  nuets  nyck,  blo- 
dets hets.  Därav  också  denna  vansinnets  eld,  som  är  över 
dem.  Kavaljererna  regera  på  Ekeby.  Dans  och  jaktpartier 
avlösa  varandra.  På  järnet,  som  bruket  sålt  till  Göteborg,  tän- 
ker ingen.  Allt  går  vind  för  våg,  allt  blir  till  ett  äventyr.  »På 
deras  (kavaljerernas)  tid  skummade  starkt,  beskt  öl  utför  Björk- 
sjöfallets breda  gråstenstrappa,  och  Lövens  långa  sjö  var  ej 
fylld  med  vatten  utan  med  brännvin.  På  deras  tid  lades  intet 
tackjärn  i  ässjan,  men  smederna  stodo  i  skjorta  och  trätofflor 
framför  härdarna  och  vände  ofantliga  stekar  på  långa  spett, 
medan  smedpojkarna  på  långa  tänger  höllo  späckade  kapuner 
över  glöden.  I  de  dagarna  gick  dansen  över  bruksbackarna. 
Då  sov  man  på  hyvelbänken  och  spelade  kort  på  smedjestädet. 
I  de  dagarna  smiddes  intet  järn.» 

Dessa  kavaljerer  hava  majorskan  att  tacka  för  allt.  Men 
det  behöves  endast,  att  den  elake  Sintram  inbillar  dem,  att 
majorskan  gjort  ett  kontrakt  med  Satan,  ätt  en  av  dem  varje 
år  skall  utlämnas  till  mörkrets  furste,  för  att  deras  tacksamhet 
mot  välgörarinnan  vändes  i  hat.  Efter  en  julnatt,  tillbragt  i  sus 
och  dus  i  Ekeby  smedja,  sker  utbrottet  vid  julmiddagen.  Kaval- 


SELMA  LAGERLÖF 


245 


jererna  hava  placerats  vid  ett  särskilt  bord,  under  det  att 
majorskan  ståtar  med  sina  inbjudna  gäster  vid  högtidsbordet. 
Kristian  Bergh,  den  brutale  kaptenen,  får  plötsligen  för  sig,  att 
det  ej  är  hjärpar  utan  kråkor,  som  man  serverar  dem.  Måttet 
är  rågat.  En  för  en  griper  han  fåglarna  på  fatet  och  slungar 
dem  i  väggen.  Han  smädar  värdinnan.  Men  han  har  icke 
väl  inför  de  församlade  ståndspersonerna  utkastat  beskyllningen, 
att  Altringer  varit  hennes  älskare,  och  att  hon  på  så  sätt  för- 
värvat de  sju  gårdarna,  förrän  han  gripes  av  den  djupaste  ånger: 
han  kryper  runt  kring  bordet  på  sina  knän:  »Jag  är  full», 
ropar  han,  »jag  vet  inte,  vad  jag  säger,  jag  har  ingenting 
sagt.  Hund  och  träl,  hund  och  träl  och  ingenting  mer  har  jag 
varit  för  henne  i  fyrtio  år.  Hon  är  Margareta  Celsing,  som  jag 
tjänat  hela  mitt  liv.  Jag  säger  ingenting  ont  om  henne.  Skulle 
jag  säga  något  om  den  vackra  Margareta  Celsing!  Jag  är  hun- 
den, som  vaktar  hennes  dörr,  trälen,  som  bär  hennes  bördor. 
Hon  må  sparka  mig,  hon  må  slå  mig!  Ni  ser  ju,  att  jag 
tiger  och  tål.  Jag  har  älskat  henne  i  fyrtio  år.  Hur  skulle  jag 
kunna  säga  något  ont  om  henne?» 

Det  är  fantasien  och  känslan,  som  styra  dessa  människor. 
Alla  slå  de  om  från  den  ena  känslostämningen  till  den  andra 
lika  hastigt  som  Kristian  Bergh.  Man  vet  aldrig,  vad  de  skola 
företaga  sig  i  nästa  ögonblick.  Tänk  på  denne  patron  Julius, 
som  i  sjutton  år  en  gång  om  året  överfallits  av  samvetskval  och 
beslutat  att  resa  hem  till  sin  mor.  Några  timmar  efter  det  han 
under  tårar  farit  bort  i  den  välpackade  skrindan,  är  han  åter 
tillbaka  på  Ekeby.  Musikern  Lilliecrona  slites  ständigt  mellan 
kärleken  till  äventyrsvärlden  på  Ekeby  och  det  lugna  hemmet, 
där  han  har  sin  älskade  hustru  och  sina  barn. 

Det  är  i  denna  krets  av  män,  som  Gösta  Berling  är  den 
allmänt  beundrade  hjälten.  Alla  kvinnor  älska  honom,  alla  män 
böja  sig  inför  hans  manhaftighet  och  styrka.  »Han  är  de 
starka  ordens,  de  lysande  gärningarnas  man,  en  hjälte,  en  hjälte.» 
Vilka  omslag  i  denne  prästs  liv!  Vi  se  honom  först,  där  han 
står  på  predikstolen,  fylld  av  hat  över  de  anklagelser  man 
slungat  emot  honom.    Men  plötsligt  veknar  hans  sinne,  då  han 


246 


SELMA  LAGERLÖF 


betänker,  att  det  är  sista  gången,  som  han  har  rättighet  att 
förkunna  Guds  ord.  Tankarna  sväva  ned  över  honom  som  en 
flock  tama  duvor,  och  orden  strömma  så  betagande  från  hans 
läppar,  att  hela  församlingen  sitter  gripen  och  anklagelserna 
förstummas. 

Han  är  alltid  ögonblicksmänniska.  Han  har  lovat  kapten- 
skan på  Berga  att  ordna  förhållandet  mellan  hennes  son  och 
Anna  Stjärnhök.  I  stället  förälskar  han  sig  själv  i  Anna  Stjärn- 
hök, överhöljer  henne  med  kyssar,  enleverar  henne.  Men  när 
vargarna  förfölja  dem  under  slädfärden,  ser  han  däri  Guds  finger 
och  avlämnar  henne  utanför  dörrarna  på  Berga. 

Dessa  kavaljerer  röra  sig,  svärmiska  och  förälskade  omkring 
en  krets  av  kvinnor,  vars  skönhet,  behag  och  övriga  dygder 
författarinnan  skildrar  med  översvinnliga  ord.  Det  är  deras 
närvaro,  som  icke  minst  skapar  denna  anda  av  romantisk  rid- 
derlighet, som  i  så  hög  grad  utmärker  sagan.  Vilken  beundran 
fyller  icke  dessa  hjältars  själar  för  majorskan,  utbränd,  man- 
haftig,  hård  till  sinnet.  Men  de  minnas  henne  som  den  under- 
bart vackra  Margareta  Celsing,  hon  en  gång  var.  Där  är  den 
fjära  men  också  ömma  Anna  Stjärnhök  och  världsdamen  Marianne 
Sinclaire,  hjältinnan  i  balen  på  Ekeby.  Och  där  är  Ebba 
Dohna,  vek  och  ömtålig  med  något  av  den  överjordiska  glansen 
kring  en  italiensk  madonna.  Och  där  är  det  intagande  natur- 
barnet Elisabet  Dohna,  frisk  och  oskuldsfull  som  en  blomma. 

Alla  dessa  kvinnor  äro  omedelbara,  lika  litet  konventionella 
som  männen.  För  dem  är  kärleken  allt.  Utan  beräkning  och 
utan  betänkande  gå  de  helt  upp  i  sin  stora  känsla. 

Sällan  har  det  rent  elementära  i  det  svenska  nationallynnet 
blivit  så  ypperligt  framställt  som  i  »Gösta  Berlings  saga».  Själva 
berättelsens  rytm  rör  sig  i  samma  häftiga  takt  som  dessa  män- 
niskors lynnen.  Den  går  i  hurtigt  språng  från  den  ena  känslo- 
strängen till  den  andra.  Med  undantag  av  Bellman  har  kanske 
ingen  så  ypperligt  återgivit  denna  hänförelse,  denna  yra,  som 
är  den  ena  ytterligheten  hos  denna  tröga  nation  full  av  hetsig- 
heter. 

I  »Jerusalem»  möter  oss  en  annan  värld,  delvis  en  ny  värld, 


SELMA  LAGERLÖF 


247 


men  i  sina  djupaste  drag  präglad  av  samma  egendomligheter 
som  »Gösta  Berlings  saga». 

»Jerusalem»  börjar  som  en  ättesaga  om  Ingemarssönerna, 
växer  ut  till  en  hel  sockens  historia,  till  berättelsen  om  en  reli- 
giös väckelse  och  en  pilgrimsfärd  till  Jerusalem.  Därunder  blir 
den  till  en  storstilad  skildring  av  den  svenska  bonden,  hans  hårda 
strid  med  den  steniga  fosterjorden,  hans  möda  i  skog  och  på  fält, 
hans  oändlighetskänsla  och  religiösa  allvar. 

Ett  myller  av  människor,  ett  helt  folk  möter  oss  här.  Delvis 
hava  dessa  gestalter  en  annan  karaktär  än  kavaljererna  och  da- 
merna i  »Gösta  Berlings  saga».  Här  uppträda  inga  riddare  i  silke 
•och  guld,  inga  damer  i  svarta  spetsslöjor.  De  äro  bönder,  slutna 
och  stela,  fåmälta  och  betänksamma,  sävliga  och  tröga.  Deras 
syn  på  tingen  kan  ofta  förefalla  nykter  och  torftig,  men  den  är 
ett  nödvändigt  uttryck  för  de  fattiga  förhållanden,  under  vilka 
de  leva.  Starkt  i  ögonen  fallande  är.  också  deras  klokhet,  deras 
kärlek  till  den  lagbundna  ordningen  och  till  den  torva,  som  de 
plöjt  från  far  till  son.  Huru  typiskt,  att  de  alla  först  skåda  efter 
en  hövding  och  sedan  följa  honom  till  det  yttersta.  »I  den 
socknen»,  säges  det  i  berättelsen,  »äro  de  vanda  vid,  att  någon 
skall  styra  och  ställa  för  dem.»  Ett  annat  betecknande  drag, 
som  skarpt  framhålles,  är  bristen  på  sentimentalitet.  De  känna 
icke  till  någon  pjoskig  medömkan  med  sig  själva  eller  andra, 
utan  i  sinnets  hårda  läggning  erinra  de  icke  så  litet  om  de  gamla 
isländska  sagornas  hjältar.  De  förlora  icke  fattningen  även  under 
sina  största  lidanden.  Karin  Ingmarsson  ser  klart,  att  hennes 
man,  som  super,  är  dömd  till  undergång,  och  hon  tager  kallt 
sina  mått  och  steg.  När  han  halvt  druckit  ihjäl  hennes  broder 
Lill  Ingmar,  lyfter  hon  först  tyst  ned  gossen  ur  vagnen,  bär  in 
honom  i  lillkammaren  och  söker  uppliva  honom.  När  detta  icke 
lyckas,  går  hon  in  till  mannen  i  storstugan,  där  denne  sitter  och 
äter  frukost,  lägger  handen  på  hans  skuldra  och  säger:  »Det 
är  bäst,  att  du  gör  dig  ett  gott  mål,  ty  om  du  supit  ihjäl  min 
bror,  lär  du  allt  få  sämre  kost  än  här  på  Ingmarsgården». 

Det  är  sådana  drag  som  göra  dessa  bönder  till  praktiska 
samhällsindivider.    Kloka  och  näriga  styra  och  ställa  de  på  bästa 


248 


SELMA  LAGERLÖF 


sätt  med  sina  ting  efter  världslig  lag  och  ordning.  Men  under 
denna  sträva  yta  döljer  sig  en  romantisk  och  glödande  idealism 
och  en  likgiltighet  för  världens  former,  som  erinra  om  urkristen- 
domens  hela  anarki  och  upprorslynne  mot  det,  som  är  endast 
yttre  form  och  lag.  Vi  se  det  tydligast,  om  vi  betrakta  denne 
Ingmar,  vilken  i  sitt  väsen  liksom  förkroppsligar  den  svenske 
bondens  egenskaper.  Det  djupaste  draget  i  hans  karaktär  är 
hans  rättskänsla.  Och  denna  rättskänsla  får  hos  honom  ett  rent 
religiöst  uttryck.  Att  göra  som  Gud  befallt,  det  är  hans  högsta 
lag,  människorna  må  sedan  säga,  vad  de  vilja.  Ingmarerna  hava 
alltid  sökt  att  gå  Guds  vägar.  »Vi  Ingmarer  behöva  inte  frukta 
människor,  vi  skola  bara  gå  Guds  vägar.»  Det  är  efter  dylika 
principer  han  handlar  i  sitt  livs  stora  strid.  Brita  har  dragit  skam 
över  Ingmarsgården.  Ingmar  skulle  vara  i  sin  juridiska  rätt  att 
skilja  sig  från  henne.  Hennes  föräldrar  hysa  också  denna  upp- 
fattning och  ämna  sända  henne  till  Amerika.  Men  för  Ingmar 
segra  kärleken  och  rättskänslan. 

Det  är  icke  svårt  att  se,  huru  det  är  från  samma  stränga 
fordran,  som  hela  den  religiösa  väckelsen  leder  sina  rötter.  Be- 
gäret att  leva  sitt  eget  liv  efter  sina  egna  föreställningar  utgör 
det  bärande  draget.  Detta  kommer  starkt  fram  vid  det  stora 
bönemötet  i  missionshuset,  som  utgör  själva  brytningen  i  bygdens 
historia,  och  det  går  igen  i  skildringen  av  alla  de  förnämsta 
personernas  öden.  Dessa  bönder,  vilka  så  högt  älska  den  fä- 
derneärvda  torvan,  föras  slutligen  av  denna  oändlighetskänsla  ut 
på  det  långa  pilgrimståget  till  det  heliga  landet. 

Det  djupa  religiösa  draget  gör  icke  Selma  Lagerlöfs  män- 
niskor trångsynta  och  snävhjärtade.  Det  beror  på,  att  religionen 
ej  av  henne  uppfattas  som  en  samling  dogmer,  vilka  schematiskt 
skola  efterlevas.  Religionen  är  för  henne  en  inre  maktkänsla, 
instinkt  även  den,  en  slags  harmoni  mellan  jordiskt  och  him- 
melskt. Hennes  människor  äro  därför  rättrådiga,  ädla,  ofta  stor- 
slagna. Det  vilar  något  fatalistiskt  över  dem;  alla  ha  ett  kall, 
de  gå  framåt  sin  utstakade  väg,  tills  deras  öde  nått  sin  fullbordan. 
Frigjorda  från  all  konventionalism,  fast  ofta  efter  en  hård  strid, 
handla  de  endast  efter  sitt  samvete  utan  att  fråga  efter  världens 


SELMA  LAGERLÖF 


249 


dom.  I  »Gravskriften»  berättas  historien  om  en  kvinna,  som  brutit 
sin  äktenskapliga  trohet  och  fått  ett  barn  med  sin  älskare.  Man- 
nen har  fått  veta  allt,  men  har  förlåtit  henne.  Några  år  senare 
dör  barnet  och  skall  begravas.  Mannen,  som  nyligen  gjort  i 
ordning  åt  sig  en  ståtlig  familjegrav  på  kyrkogården,  säger  till 
hustrun:  »Jag  vill  inte,  att  det  där  barnet  skall  ligga  i  min  grav». 
—  Hustrun  gripes  av  skräck:  »Vad  säger  du,  vad  säger  du?» 
frågar  hon.    Och  hon  talar,  som  då  man  huttrar  av  köld. 

»Det  bär  mig  emot»,  säger  brukspatronen.  »Far  och  mor 
ligga  där,  och  det  står  Sander  på  stenen.  Jag  vill  ej,  att  det 
där  barnet  skall  ligga  där.» 

»Ah  så,  detta  har  du  funderat  ut»,  säger  hon  alltjämt  rysande. 
»Jag  visste  väl,  att  du  en  gång  skulle  hämnas.» 

Han  kastar  ifrån  sig  servetten,  reser  sig  från  bordet  och  står 
bred  och  stor  framför  henne.  Det  är  ej  alls  hans  mening  att 
trotsa  igenom  sin  vilja  med  många  ord.  Men  hon  kan  ju  se 
på  honom,  där  har  står,  att  han  ej  kan  ändra  mening.  Det  är 
tung,  orubblig  envishet,  hela  karlen. 

»Jag  vill  ej  hämnas»,  säger  han  utan  att  höja  rösten.  »Jag 
kan  bara  ej  tåla  det.» 

»Du  talar,  som  vore  det  endast  fråga  om  att  flytta  honom 
ur  en  säng  i  en  annan»,  säger  hon.  »Och  han  är  ju  död,  ho- 
nom kan  det  väl  göra  detsamma,  var  han  ligger.  Men  jag  blir 
ju  en  förlorad  människa.» 

»Jag  hår  tänkt  på  det  också»,  säger  han.   »Men  jag  kan  inte.» 

De,  som  varit  gifta  i  flera  år,  behöva  ej  många  ord  för  att 
förstå  varandra.  Hon  vet  allaredan,  att  det  är  alldeles  gagnlöst 
att  söka  beveka  honom.  »Varför  skulle  du  då  förlåta  mig?» 
säger  hon  och  vrider  händerna.  »Varför  lät  du  mig  stanna  kvar 
på  Lerum  som  din  hustru  och  lovade  att  förlåta  mig?» 

Han  vet  med  sig,  att  han  ej  vill  skada  henne.    Han  rår  ej 


för,  att  han  nu  kommit  till  en  gräns  för  sina  medgivanden.  »Säg 
vad  du  vill  till  grannarna»,  säger  han,  »jag  skall  nog  tiga.  Hitta 
på,  att  det  är  vatten  i  graven,  eller  säg,  att  det  ej  finnes  rum 
för  fler  kistor  än  fars  och  mors  och  min  och  din.» 
»Och  det  skulle  de  tro!» 


25° 


SELMA  LAGERLÖF 


»Du  får  reda  dig  bäst  du  kan  då»,  säger  han. 

Hustrun  får  ge  vika.  Men  det  blir  en  tung  tid,  som  kom- 
mer. Först  böjes  hon  ned  vid  tanken  på  skammen;  hennes  fel- 
steg skall  uppenbaras  för  alla.  Men  sen  kommer  minnet  av 
barnet.  Aldrig  har  det  stått  henne  närmare.  Nu  först  är  det, 
som  hon  älskar  det,  och  när  våren  kommer,  känner  hon,  att  hon 
ej  kan  taga  hänsyn  till  annat  än  det.  Hon  sätter  upp  ett  svart 
kors  på  gravkullen,  på  vilken  med  tydliga,  vita  bokstäver  står 
skrivet:  Här  vilar  mitt  barn.  Och  nedanför  korsstammen  står 
hennes  eget  namn.  Hon  bryr  sig  alls  icke  om,  att  hela  världen 
får  veta,  vad  hon  gjort. 

Samma  storsinthet  präglar  »Tösen  från  Stormyrtorpet»,  en  av 
de  berättelser,  där  Selma  Lagerlöfs  konst  når  högst. 

Tösen,  Helga,  har  instämt  en  gift  man  till  tinget  för  barn- 
uppfostringsbidrag.  Mannen  nekar  att  vara  far  till  barnet  och 
skall  gå  ed.  När  den  fattiga  flickan,  som  varken  har  till  eget 
uppehälle  eller  barnets,  ser,  att  han  kallblodigt  förbereder  sig  att 
svärja,  blir  hon  utom  sig,  rycker  till  sig  bibeln,  på  vilken  han 
skall  gå  eden,  och  säger  »långsamt,  allvarligt  och  tydligt,  medan 
hon  ser  domaren  rätt  i  ansiktet:  'Jag  vill  lägga  ner  rättegången. 
Han  är  far  till  barnet.  Men  jag  tycker  om  honom  ännu.  Jag 
vill  inte,  att  han  skall  svära  falskt'.  Domaren  har  förut  setat 
trumpen  efter  en  lång  tingsdags  arbete,  men  när  han  nu  ser  på 
henne,  försiggår  en  stor  förändring  med  honom.»  'Se  där',  tänker 
domaren,  'se  där,  sådant  är  mitt  folk.  jag  skall  inte  förarga  mig 
över  det,  då  det  finnes  så  mycket  kärlek  och  gudsfruktan  hos 
en  av  de  ringaste'.» 

Det  var  hembygdens  sägner,  som  lockade  Selma  Lagerlöf 
att  på  allvar  gripa  till  pennan,  och  denna  skara  av  kavaljerer 
utgör  i  sin  djupa  uppfattning  av  det  svenska  nästan  ett  nytt 
Bellmansgalleri.  Kan  man  tänka  sig  en  mera  intim  blandning 
av  äkta  svenska  egenskaper  än  den,  som  uppenbarar  sig  hos 
denne  Lilliecrona,  där  han  går  och  spelar  sin  fiol  söndagsmor- 
gonen på  de  krattade  gångarna.  Och  knappast  någonstädes  är 
väl  den  svenske  bonden  så  trovärdigt  och  storslaget  framställd 
som  i  »Jerusalem».  På  samma  sätt  är  »Nils  Holgersson»  en  bok 
om  svensk  natur  och  svensk  djurvärld.    Den  är  som  en  stor 


SELMA  LAGERLÖF 


levande  karta  över  det  långa  landet  med  de  väldiga  barrsko- 
garna, de  röda  stugorna  och  de  brusande  älvarna. 

Det  djupaste  draget  i  Selma  Lagerlöfs  författarlynne  är  också 
hennes  svenskhet.  Tillhörande  en  gammal  värmlandssläkt,  be- 
römd i  svenska  hävder  sedan  mer  än  tvåhundra  år  tillbaka,  har 
hon  djupa  rötter  i  den  svenska  fosterjorden.  Till  kynne  och 
uppfattning  präglas  hennes  diktning  av  djup  samhörighet  med 
hennes  eget  folk.  Fru  Lenngren  har  i  en  dikt  om  sig  själv 
yttrat,  att  hon  nästan  aldrig  var  borta;  med  en  liten  förändring, 
som  giver  uttrycket  en  ännu  mera  positiv  prägel,  kan  man  om 
Selma  Lagerlöf  säga,  att  hon  nästan  alltid  är  hemma.  Svensk 
natur  utgör  bakgrunden  i  hennes  flesta  berättelser,  svenskt  lynne 
och  vildmarksliv  deras  djupaste  innehåll. 

Det  är  genom  dylika  verk  och  de  egenskaper,  som  de  uppen- 
bara, som  Selma  Lagerlöf  kommit  att  uttrycka  en  särskild  sida 
av  den  nationella  strömningen  på  1890-talet.  Sin  djupaste  grund 
har  kanske  denna  rörelse  i  den  härskande  ställning,  som  bonden 
intager  i  det  politiska  livet  allt  sedan  representationsförändringen 
1866.  I  litteraturen  skönjes  den  redan  under  åttiotalet  som  ett 
vaknande  intresse  för  de  olika  landskapens  fysionomi.  Bååth  och 
Ola  Hansson  voro  de  första,  som  fingo  riktigt  grepp  på  det 
skånska.  Stockholm  och  skärgården  skildrade  Strindberg  som 
ingen  annan.  Men  det  är  dock  först  med  Verner  von  Heiden- 
stam  och  Selma  Lagerlöf,  som  denna  riktning  mot  hembygdens 
liv  växer  ut  till  en  hela  landet  famnande  makt.  Det  är  intres- 
sant att  ett  ögonblick  dröja  vid  det  olika  sätt,  varpå  dessa  sist- 
nämnda författare  uppfatta  det  nationella.  Heidenstam  fäster  sig 
framför  allt  vid  det  historiska  nationalitetsbegreppet.  Han  berusas 
av  de  stolta  stormaktsdrömmarna,  och  i  deras  tecken  nedristar 
han  sina  krönikor  om  Karolinerna.  Dessa  historiska  minnen 
spela  knappast  någon  roll  i  Selma  Lagerlöfs  diktning.  Det  är 
folket,  landet,  torvan,  som  för  henne  utgöra  Sverige.  Med  hennes 
uppfattning  kommer  man  aldrig  i  beröring  med  politikens  be- 
räkningar eller  statssystemens  irrgångar.  Hon  skildrar  själva 
folksjälen  i  dess  mystiska  växt,  dessa  elementära  makter,  som 
äro  lika  eviga  som  folket  självt. 


AUGUST  STRINDBERG 


I. 


NTOINES  FÖRSÖK  ATT  SKAPA  EN  NATURA- 


listisk  teater  hade  vunnit  anklang  i  Berlin;  även  där 


A.  \-  bildades  en  »Freie  Buhne».  På  denna  uppfördes  »Fadren» 
och  »Fröken  Julie»,  i  synnerhet  den  sistnämnda  med  stor  fram- 
gång; men  någon  egentlig  repertoar  för  det  nya  företaget  före- 
låg ännu  icke  på  tyska.  Det  var  då,  som  Ola  Hansson  och 
hans  hustru  Laura  Marholm  kommo  på  den  tanken  att  locka 
Strindberg  till  Berlin.  Särskilt  den  senare  var  livligt  intresserad 
av  att  förverkliga  denna  plan.  Hon  hade  sett,  hur  Strindberg 
i  Köpenhamn,  när  han  hade  utsikt  att  bli  spelad,  skakade 
teaterstycken  ur  armen  som  en  trollkarl.  Den  fria  teatern  be- 
hövde Strindberg,  och  han  behövde  den.  Och  framför  allt  — 
han  måste  bort  från  Sverige,  där  den  isiga  kylan  omkring 
honom  gjorde  honom  improduktiv. 

Man  underrättade  Strindberg  om  planen,  och  han  blev  själv 
ivrig  att  komma,  men  han  satt  i  detta  ögonblick,  lik  fisken- 
intendenten Borg  i  hans  sista  roman,  ensam  och  själssjuk  ute  i 
de  svenska  skären.  Och  han  var  så  fattig  och  modstulen,  att  han 
ej  ens  trodde  sig  kunna  uppdriva  respengar  till  Berlin.  Men  även 
detta  ordnades.  Ola  Hansson  vände  sig  till  »Freie  Buhne»,  som 
gav  ett  bidrag,  och  han  skrev  en  artikel  till  Härdens  nya  tidskrift 
»Die  Zukunft»,  i  vilken  han  vältaligt  skildrade  Strindbergs  be- 
lägenhet. Pengar  strömmade  in,  och  några  dagar  senare  på 
hösten  1892  stod  Strindberg  i  Berlin.  Strindberg  gick  i  lands- 
flykt, och  Sverige  förlorade  under  en  god  del  av  nittiotalet 
sin  största  diktare.  Hela  utvecklingsskedet  kring  1890  kom 
härigenom  att  glida  förbi  Strindbergs  bana.  Den  svenska 
nittiotalslitteraturen  med  dess  dragning  åt  esteticism  och  över- 


256 


AUGUST  STRINDBERG 


kultur  berövades  insatsen  av  Strindbergs  kraftgeni,  av  hans 
vittfamnande  och  fruktbara  ande,  som  alltid  arbetade  med 
de  stora  problemen.  Som  jag  redan  påpekat,  var  Strindberg 
en  av  de  första,  som  avlyssnade  tidens  nya  röster  och  som  gav 
uttryck  åt  den  inbrytande  romantiken,  såsom  i  »Samum»  (1888) 
och  »I  havsbandet»  (1890).  Mot  den  Heidenstam-Levertinska 
renässansen  ställde  han  sig  däremot  om  icke  direkt  fientlig  så 
dock  fullkomligt  likgiltig.  Han  hade  vid  denna  tidpunkt  redan 
brutit  med  sin  litterära  omgivning  och  dragit  sig  tillbaka  ute  i 
skärgården.  Strindberg  hyste  ett  ingrott  misstroende  mot  alla 
skolor  och  gick  alltid  sina  egna  vägar.  Utan  saknad  vände 
han  fäderneslandet  ryggen  för  att  slå  igenom  på  kontinenten. 
Han  drömde  utan  tvivel  stora  drömmar  om  sitt  kommande 
världsrykte.  Men  detta  steg  blev  i  många  avseenden  ödesdigert. 
Han  miste  kontakten  med  den  svenska  publiken,  och  här  hemma 
förlorade  man  alldeles  måtten  för  Strindbergs  litterära  insats  och 
personlighet. 

Vännerna  i  Berlin  voro  outtröttligt  verksamma  för  att  bereda 
väg  för  Strindberg.  Detta  hade  tyvärr  till  närmaste  följd,  att 
han  blev  rädd  för  den  energiska  Laura  Marholm,  och  han  såg 
plötsligen  i  henne  den  fruktade  och  hatade  representanten  för 
kvinnokönet,  som  ärnade  hämnas  på  honom  för  alla  hans  an- 
grepp mot  hennes  emanciperade  medsystrar.  Hals  över  huvud 
flydde  han  från  Friedrichshagen,  där  han  vistats  i  Ola  Hanssons 
närhet,  och  slog  sig  ned  inne  i  Gross-Berlin. 

För  övrigt  var  tiden  ännu  icke  kommen  för  Strindberg  i 
Tyskland.  Det  skulle  dröja  en  tjugo  år,  innan  han  blev  den 
allmänt  hyllade  författare  han  numera  är  med  ett  alltjämt  väx- 
ande inflytande  på  tyskt  drama.  »Fordringsägare»  gick  likväl 
1893  omkring  sjuttio  gånger  på  Residenzteatern,  och  många  av 
hans  arbeten  började  översättas.  Större  resultat  hade  säkert 
vunnits,  om  ej  Strindberg  själv  stått  i  vägen  för  sin  framgång. 
Som  alltid  var  han  själv  sin  egen  största  fiende.  Han  uppträdde 
hänsynslöst  och  oresonligt  på  många  sätt,  och  inom  ett  par  år 
hade  han  stött  sig  med  nästan  alla  sina  vänner. 

Själv  var  han  för  ögonblicket  likgiltig  för  litteraturen.  Han 


AUGUST  STRINDBERG 


257 


påbörjade  visserligen  en  roman,  som  skulle  utgöra  fortsättning  på 
»I  havsbandet»,  men  han  nådde  aldrig  över  första  kapitlet.  Det 
dröjde  åtskilliga  år,  innan  han  åter  kunde  samla  sig  till  ett  större 
skönlitterärt  arbete.  Hela  hans  håg  var  riktad  mot  vetenskapen. 
Han  hade  kastat  sig  över  en  hel  rad  av  de  mest  svårlösta  pro- 
blem. Han  tvivlade  på  kemiens  lära  om  enkla  ämnen  och  ville 
på  dessa  tillämpa  evolutionstanken  samt  visa,  huru  det  ena 
ämnet  kunde  förvandlas  och  övergå  i  det  andra.  För  detta 
ändamål  studerade  han  guldets  syntes  och  sökte  upplösa  detta 
i  dess  enkla  beståndsdelar.  Arbetet  härmed  förde  honom  till 
att  undersöka  svavlet,  i  vilket  han  snart  trodde  sig  finna  kol. 
Warburg  uttalar  den  förmodan,  att  han  först  fördes  in  på  dessa 
alkemistiska  funderingar  under  samlandet  av  material  till  en 
novell  om  Scheele,  som  skulle  ingått  i  »Svenska  öden  och 
äventyr».  Dessutom  fotograferade  han  med  en  underlig,  av 
honom  själv  konstruerad  kamera,  studerade  spektralanalys,  var 
full  av  idéer  och  hugskott,  förökade  därunder  naturligtvis  sina 
kunskaper  men  lyckades  endast  göra  guld  i  egen  inbillning,  och 
hans  kolprov  i  svavel  utdömde  de  förhärdade  vetenskapsmännen, 
om  de  eljest  togo  någon  notis  därom,  som  föroreningar. 

Strindberg  genomgick  under  dessa  år  en  ny  jäsningstid. 
Han  vilade  sin  hjärna,  trött  efter  den  föregående  hetsproduk- 
tionen, genom  att  fördjupa  sig  i  nya  intryck.  Dagen  igenom 
stod  han  i  glödande  hetta  framför  sina  deglar,  spejande  efter 
väntade  resultat,  natten  tillbringade  han  på  en  liten  vinstuga  i 
hörnet  av  Neue  Wilhelmstrasse  och  Unter  den  Linden  Zum 
schwarzen  Ferkel  i  sällskap  med  skriftställare,  konstnärer  och 
deras  kvinnliga  umgänge.  Där  kom  åtminstone  under  första 
tiden  Ola  Hansson,  och  där  samlades  Bengt  Lidforss,  Adolf  Paul, 
Strindbergs  förnämste  hjälpare  genom  Berlinerlivets  mysterier, 
den  unga  tyska  skalden  Richard  Dehmel,  läkare  som  Schleich 
och  Asch,  den  polske  författaren  Prsybyszewski,  den  norske 
målaren  Munch,  som  i  detta  ögonblick  presenterades  för  den 
tyska  publiken,  och  deras  damer,  unga  skönheter,  bland  vilka 
den  mest  berömda  var  »Aspasia»,  norska  till  börden,  sedan 
Prsybyszewskis  hustru.    Där  kommo  Drachmann  och  Christian 

1 7  — 19H0.    J-  Mortensen. 


AUGUST  STRINDBERG 


Krohg  på  besök  och  skådespelsförfattaren  Heiberg.  Man  gjorde 
musik,  samtalade  och  drack  försvarligt  av  herr  Tiirkes  många 
vinsorter  och  niohundra  »snapsar».  Det  vilar  en  stämning  som 
ur  en  av  HofTmanns  fantastiska  noveller  över  detta  vilda  nattliv 
i  »Svarta  Svinet»,  där  underliga  gestalter,  diktare  och  fantaster, 
döko  fram  som  irrbloss  ur  mörkret,  spelade  med  i  brokiga  och 
tygellösa  scener  och  åter  gledo  bort  i  dunklet.  Både  Strindberg 
själv  och  Prsybyszewski  erbjuda  åtskillig  likhet  med  HofTmanns 
skiftande  och  trolska  figurer. 

Medelpunkten  i  kretsen  var  Strindberg,  Han  kunde  trumpen 
spela  sin  cittra,  tills  han  plötsligen  lät  sorgerna  fara  och  blev 
den  vildaste  och  uppsluppnaste  av  dem  alla.  Han  hade  här 
sin  seconda  primavera  och  sin  sista,  som  han  själv  säger  i 
»Inferno».  Han  upplevde  med  de  unga  damerna  den  ena  roma- 
nen efter  den  andra  av  mer  eller  mindre  het  och  flyktig  be- 
skaffenhet. 

Det  var  i  denna  krets,  som  han  träffade  sin  blivande  hustru, 
Frieda  Uhl,  dotter  av  en  wienerjournalist  och  tidningsredaktör 
och  själv  skribent.  »En  helt  ny  typ  i  mitt  liv  —  mjuk,  fyllig, 
mörk!  Och  en  genomdriven  skälm!»  —  så  skildrar  henne 
Strindberg  i  ett  brev.  Som  myggan  till  ljuset  drogs  hon  mot 
detta  underliga  geni.  De  promenerade  tillsamman,  hon  lånade 
ett  villigt  öra  åt  hans  klagan,  såg  med  vemod,  att  han  ej  kunde 
samla  sig  utan  förstörde  hälsa  och  framtid  i  Ferkelns  stormiga 
nattliv.  Hon  greps  av  medlidande  —  en  av  de  vägar,  på  vilka 
kärleken  ofta  vandrar  till  ett  kvinnohjärta.  En  afton,  då  hon 
följt  honom  till  hans  port,  för  att  han  skulle  gå  hem  och  ej 
uppsöka  värdshuset,  gav  hon  honom  genom  floret  en  kyss  på 
munnen.  Det  var  först  då,  som  det  stod  klart  för  Strindberg, 
att  hon  skulle  bliva  hans  hustru,  och  efter  många  slitningar, 
brytningar  och  återföreningar  ingicks  äktenskapet  på  Helgoland 
våren  1893.  Efter  ett  par  veckor  fortsatte  de  nygifta  till 
London. 

Äktenskapet  blev  icke  långvarigt.  Efter  smekmånaden  flydde 
Strindberg  till  Riigen,  där  han  en  del  av  sommaren  vistades 
med  Adolf  Paul  och  Tavaststjerna.    Hustrun  kvarstannade  i 


AUGUST  STRINDBERG 


259 


London.  Strindberg  var  alltjämt  förföljd  av  penningbekymmer 
och  i  en  djupt  hypokondrisk  sinnesstämning.  I  augusti  tog  han 
sin  tillflykt  till  hustruns  föräldrar,  men  sammanträffade  sedan 
med  frun  i  Berlin.  De  bosatte  sig  först  i  Brunn,  därefter  i 
Ardagger  i  Österrike.  Under  denna  tid  fortsatte  Strindberg 
alltjämt  sina  forskningar.  »Arbetar  mycket,  tänker  mera,  läser 
otroligt.»  Frukten  av  detta  forskningsarbete  blev  »Antibarbarus. 
I.  Die  Welt  fur  sich  und  die  Welt  fur  mich».  På  hösten  1894 
flyttade  paret  till  Paris,  varest  den  länge  överhängande  brytningen 
kom  till  stånd.  Hustrun  lämnade  honom  i  januari  1895,  och 
samtidigt  inleddes  skilsmässan. 

I  Paris  genomlevde  Strindberg  den  i  många  avseenden  mör- 
kaste och  mest  sönderslitna  perioden  i  hans  liv.  Han  stod  så 
gott  som  utan  andra  tillgångar  än  tillfälligt  inflytande  honorar 
och  vad  vännerna  sammansköto  åt  honom.  Han  levde  som  en 
eremit,  fortsättande  sina  underliga  forskningar,  stundom  plågad 
av  samvetskval,  därför  att  han  övergivit  hustrun,  och  vridande 
sig  under  sömnlösa  nätter  vid  tanken  på  barnen  och  deras 
framtid.  Han  var  försänkt  i  djupaste  melankoli  för  att  så  i 
nästa  ögonblick  åter  finna  tröst  i  förlitandet  på  framgången  av 
sina  chimära  forskningar.  Hamsun  har  i  ett  brev  (19  mars 
1895)  skildrat  Strindbergs  belägenhet  i  Paris:  »Strindberg  er 
det  ikke  godt  med.  Jeg  har  faaet  istand  et  Opraab  i  Aviserne 
for  ham;  men  jeg  ved  ikke,  hvad  det  förer  til.  De  svenske 
Blade  som  Opraabet  blev  sendt  til,  tager  det  ikke  ind,  naevner 
det  ikke.  .  .  Han  skylder  der,  hvor  han  bor.  .  .  og  han  ved 
ikke,  hvorlaenge  han  faar  vaere.  .  .  Han  mangler  Klaeder.  Nu 
har  han  sidst  paa  vinteren  gaaet  i  en  lysegraa  Sommerdragt, 


og  dette  generer  ham  en  del,  som  rimligt  er.  Han  kan  heller 
ikke  gaa  til  Folk  slig,  ikke  en  gang  til  Redaktörer.  .  .  Vi  skulde 
ud  og  spise  en  Aften,  vi  gik  sammen.  Vi  standsed  udenfor  en 
Knejpe,  som  ikke  saa  for  flöt  ud,  og  hvor  ogsaa  andre  tarvelig 
udseende  Folk  gik  ind.  Men  Strindberg  sagde:  Nej,  her  er  for 
lyst  for  mig,  her  er  for  dyrt  —  lad  os  gaa  et  andet  Sted.  Men 
Maaden  hvorpaa  han  sagde:  her  er  for  lyst  for  mig,  greb  mig 
voldsomt.    Han  sagde  det  ikke  med  nogen  klagende  Stemme 


260 


AUGUST  STRINDBERG 


men  ganske  som  et  Faktum.  Her  er  for  lyst  for  mig.  Og  saa 
var  det  dog  August  Strindberg!» 

Det  har  ofta  riktats  anklagelser  mot  Strindberg  för  hans 
oerhörda  retlighet  och  oberäknelighet  i  handel  och  vandel,  för 
hans  hänsynslösa  angrepp  på  forna  vänner,  hans  sätt  att  den 
ena  dagen  mottaga  tjänster  i  en  eller  annan  form  och  den  andra 
hätskt  förfölja  sina  välgörare.  Dessa  anklagelser  äro  tyvärr  allt- 
för ofta  berättigade.  Hela  denna  sida  av  Strindbergs  karaktär 
framträder  särskilt  tydligt  i  breven  till  Adolf  Paul  från  1892 — 
1894.  Men  redan  vid  denna  tid  låg  själssjukdomen  som  en 
mörk  skugga  över  hans  liv.  Hans  ytterliga  sinnesretlighet, 
hans  ödeläggande  misstänksamhet  mot  allt  och  alla  voro  alltför 
tydliga  sjukdomssymptom,  och  man  kan  aldrig  rätt  bedöma 
Strindbergs  förhållande  till  sin  omgivning,  om  man  icke  även 
anlägger  de  patologiska  synpunkterna. 

Jag  har  förut  påpekat,  hur  omkring  1884  de  sjukliga  feno- 
menen i  hans  själsliv  började  antaga  påtagliga  och  oroande  former. 
Åtalet,  som  i  hög  grad  upprev  hans  nerver,  har  säkerligen 
bidragit  till  sjukdomens  utbrott.  Han  led  under  sina  depres- 
sionstillstånd av  fixa  idéer  och  förföljelsemanier.  Höjdpunkten 
nådde  detta  sjukliga  tillstånd  under  de  år,  som  Strindberg  irrade 
hemlös  och  utblottad  omkring  på  kontinenten.  Han  förföljdes 
nu  av  fullt  utbildade  vanföreställningar  och  hallucinationer.  De 
obetydligaste  småsaker  av  den  mest  heterogena  beskaffenhet 
kombinerade  han  tillsamman,  överallt  anande  ett  djupt  mystiskt 
samband.  En  stor  dansk  hund  (han  lider  av  hundskräck),  som 
ligger  och  solar  sig  framför  en  villa,  där  han  skall  avlägga  besök, 
är  honom  ett  säkert  tecken,  att  mannen,  som  bebor  huset,  är 
hans  fiende.  Han  misstänker,  att  en  »ryss»  (Prsybyszewski), 
som  lär  befinna  sig  i  Wien,  ärnar  förgöra  honom  på  ockult 
sätt.  En  annan  gång,  då  han  troligen  stått  för  länge  över  sina 
illaluktande  deglar,  tror  han  sig  vara  utsatt  för  ett  förgiftnings- 
försök. Han  gripes  av  fasa,  när  han  måste  lägga  sig  i  en  järn- 
säng, ty  denna  med  sina  resårspiraler  och  fyra  lysande  mässings- 
kulor uppfattar  han  som  en  elektrisk  maskin.  Batteriet  har  han 
vanligen   ej  svårt  att  finna  i  något  gammalt  järnskräp  eller  en 


AUGUST  STRINDBERG 


2ÖI 


kasserad  spinnrock,  som  han  upptäcker  på  vinden  över  sängen, 
eller  också  hör  han,  hur  i  ett  angränsande  rum  en  person 
hemlighetsfullt  i  en  kappsäck  nedsätter  ett  elektriskt  batteri. 
För  övrigt  är  det  tillräckligt,  att  man  slår  en  spik  i  en  vägg, 
för  att  han  skall  misstänka  en  ny  fara,  ett  eller  annat  hemlig- 
hetsfullt attentat  av  hans  många  fiender.  Han  lider  av  angina 
och  känner  plötsligen  under  natten  så  häftiga  smärtor  i  hj ärt- 
trakten, att  de  stundom  kasta  honom  ur  sängen.  Det  är 
dessa  fenomen,  som  han  förklarar  som  elektriska  utstrålningar. 
Hans  luktsinne  är  sjukligt  uppdrivet,  och  han  hemsökes  av  hör- 
selförnimmelser. En  hel  månad  hör  han  varje  dag  vid  samma 
timma,  hur  man  spelar  Schumanns  » Aufschwung».  Detta  är  ett 
tecken  på,  att  »Popoffsky»  (Prsybyszewski)  är  i  Paris,  ty  det  är 
han,  som  spelar. 

Snart  nog  antog  hela  detta  komplex  av  sjukliga  idéer  karak- 
tären av  religiöst  grubbel.  Han  inser  först  dunkelt,  sedan  allt 
klarare,  att  det  är  högre  makter,  som  förfölja  och  straffa  honom. 
Han  känner  sig  nämligen  nu  medveten  om,  att  han  är  en  stor 
syndare,  men  han  inser  också,  att  det  är  av  kärlek,  som  makterna 
plåga  honom.  Här  uppträder  således  skuldkänslan  tydligt  ut- 
präglad, och  det  är  väl  just  med  dess  hjälp,  som  han  småningom 
arbetar  sig  ut  ur  de  sjukliga  föreställningarna.  Han  upptäcker 
nämligen,  att  skulden  till  all  den  förföljelse  och  det  hat,  som  omger 
honom,  kan  ligga  hos  honom  själv.  Han  har  kraft  att  ikläda 
sig  en  botgörares  skepnad  och  härigenom  liksom  avlyfta  skuld- 
bördan från  sina  axlar,  ty  han  tror  på  möjligheten  av  att  blidka 
makterna.  Han  ödmjukar  sig  nu  till  en  viss  grad  och  ändrar 
också  sin  —  hygien.  Ett  lärorikt  kapitel  är  det  t.  ex.  att  läsa  om, 
hur  makterna  genom  allehanda  uppenbarelser  tvinga  honom  att 
avstå  från  den  ljuvliga  absinten.  Han  känner  sig  bestämd  för 
ett  högt  ändamål,  vilket  vet  han  ännu  icke.  Storhetsidéer  av 
olika  slag  blanda  sig  således  in  i  hans  melankoliska  depressiva 
föreställningar.  Den  ena  gången  har  han  gjort  guld,  den  andra 
gången  sänder  gudarna  ett  för  honom  ensamt  bestämt  järtec- 
ken  o.  s.  v. 

Det  är  klart,  att  i  ett  själstillstånd  av  denna  sönderslitna 


2Ö2 


AUGUST  STRINDBERG 


och  disharmoniska  läggning  skulle  alla  de  fantastiska  och  mys- 
tiska strömningar,  som  i  detta  ögonblick  voro  i  omlopp  i  littera- 
turen, finna  en  tacksam  jordmån.  Under  dessa  år  avlägsnar 
sig  Strindberg  alltmera  från  sin  föregående  empiristiska  åskåd- 
ning. Han  blir  mystiker.  Han  tangerar  buddhismen  och  teoso- 
fien,  vilken  senare  dock  ej  tycks  synnerligen  tillfredsställt  honom. 
Suggestionen,  som  redan  tidigare  intresserat  honom  (»Hjärnor- 
nas kamp»),  omtolkas  nu  ännu  mera  fantastiskt:  blicken  från  en 
människa  kan  förorena  honom,  alla  väsen  stå  i  en  slags  mystisk 
korrespondens  med  varandra,  han  avstänger  sig  från  sådana 
intryck,  som  äro  honom  obehagliga.  Han  kom  redan  nu  i  be- 
röring med  vissa  ockulta  riktningar  inom  franska  författarvärlden. 
Han  tror  själv,  att  han  har  en  dämon,  vars  ingivelser  han  måste 
följa,  tror  på  förgörelsen  på  avstånd  genom  att  man  t.  ex.  med 
en  nål  sticker  i  den  persons  bild,  som  man  vill  skada,  och  han 
berättar,  hur  han  sökt  framkalla  ett  lindrigt  sjukdomsfall  hos 
sin  sistfödda  dotter  för  att  åter  förenas  med  den  ännu  älskade 
hustrun  vid  barnets  sjukbädd.  Han  tror  på  själavandring  och 
astralkroppar.  Han  tror  på  allt,  på  kuddorakel,  spådomar  i 
bläckfläckar,  hoppressade  på  ett  papper,  på  två  bokstäver,  som 
han  finner  på  samma  vägg  eller  fönsterglas,  och  trots  all  denna 
tro  och  övertro  förblir  han  dock  innerst  samme  underlige  och 
misstrogne  skeptiker  som  alltid. 

Ingen  av  dessa  religiösa  riktningar  kunde  helt  tillfredsställa 
honom.  Det  är  först,  då  han  gör  bekantskap  med  Swedenborg, 
som  fjällen  falla  ifrån  hans  ögon,  och  han  ser  sig  i  stånd  att 
förklara  det  dolda  sambandet  i  människolivet.  Redan  det  sätt, 
varpå  den  svenske  siaren  först  möter  honom,  ter  sig  för  honom 
som  en  hemlighetsfull  hjälp  från  ovan.  Han  lärde  först  känna 
honom  genom  Balzacs  hänförda  skildring  av  hans  läror  i  »Sera- 
phita»,  som  han  första  gången  läste  palmsöndagen  den  29  mars 
1896,  Swedenborgs  dödsdag.  Sen  förnyade  han  bekantskapen 
med  honom  hos  svärmodern,  som  lånade  honom  ett  tyskt  ut- 
drag ur  hans  arbeten.  Men  det  var  först  i  Lund,  som  han 
trädde  i  direkt  beröring  med  Swedenborgs  skrifter,  i  vilka 
han   då  fördjupade  sig  med  stor  iver.    Det  helvete,  som  Swe- 


AUGUST  STRINDBERG 


263 


denborg  så  vältaligt  och  noggrant  beskriver,  förlägger  karak- 
täristiskt nog  även  Strindberg  redan  här  på  jorden. 

Ar  1896  i  december  återvände  han  till  Sverige,  där  han 
efter  ett  hastigt  besök  i  Trelleborg  hos  en  vän,  som  var  läkare, 
slog  sig  ned  för  att  fortsätta  sina  botövningar  i  den  av  Sveriges 
nittio  städer,  som  han  »avskyr  mest»,  Lund. 

Det  är  emellertid  i  denna  lilla  idylliska  småstad,  som  han 
återvinner  ett  relativt  lugn.  Han  kom  där  bort  från  det  jäk- 
tande litteratörlivet  och  fann  vänner  bland  en  krets  av  yngre 
akademici,  som  behandlade  honom  älskvärt  och  hänsynsfullt, 
men  även  upptog  honom  med  en  viss  välgörande  kritik.  Han 
talar  senare  i  ett  brev  om  sin  studietid  i  Lund  vid  femtio  år, 
då  han  »lärde  mycket  av  både  människor  och  böcker,  tunga 
år,  dem  jag  dock  icke  ville  sakna».  Säkerligen  verkade  det 
även  befriande  på  honom,  att  han  nu  satte  sig  ned  att  beskriva 
sitt  själstillstånd.  Han  berättade  alla  de  mystiska  öden  och 
hemsökelser  han  under  de  sista  åren  upplevat,  och  hans  analys 
blev  därunder  småningom  så  klar,  att  han  nyktert  kan  redo- 
göra för  symptomen.  »Allt  det  som  vederfarits  mig,  återfinnes 
hos  Swedenborg;  hjärtångesten  (angina  pectoris),  bröstbekläm- 
ningen,  hjärtklappningen,  vad  jag  kallade  den  elektriska  gördeln, 
allt  finnes  där,  och  sammanfattningen  av  dessa  företeelser  bildar 
den  andliga  luttringen.» 

Det  är  med  denna  skildring  av  sin  sjukdom,  som  Strindberg 
inleder  det  nya  skede  av  sitt  skriftställarskap,  vilket  i  många 
avseenden  har  en  annan  karaktär  än  hans  åttiotalsproduktion. 
Det  brusande  övermod,  den  revolutionära  virvelvind,  som  fyllde 
hans  ungdomsdiktning,  har  nu  stormat  ut  och  lagt  sig  till  ro. 
Det  är  nu  en  botgörare,  som  talar.  Han  ångrar,  tar  tillbaka 
och  avsvärjer.  De  flesta  av  nittiotalsförfattarna  bevarade  allt- 
jämt den  modärna  vetenskapens  uppfattning  om  världsgåtorna, 
även  när  de  togo  avstånd  från  åttiotalets  sociala  idéer  och 
litterära  program.  Heidenstam  och  Levertin  voro  ju  alltjämt 
närmast  naturalister  i  religiöst  avseende.  Strindberg  däremot 
nöjer  sig  icke  med  tidens  panteistiskt-humanitära  uppfattning 
av  religionen.    Han   var  alltid  en  ytterlighetsman,   och  hans 


264 


AUGUST  STRINDBERG 


starka,  fantasibegåvade  natur  fordrade  ett  konkretare  innehåll. 
Han  söker  ett  personligt  förhållande  till  det  överjordiska  och 
finner  endast  frid  i  den  tanken,  att  högre  makter  under  alla 
hans  irringar  lett  hans  väg  mot  ett  bestämt  mål.  Strindberg 
hade  börjat  som  pietist,  och  han  slutar  som  mystiker.  Han  är 
under  denna  period  i  sin  diktning  ofta  djupsinnig,  alltid  poetisk 
ehuru  samtidigt  hemfallande  åt  vidskepliga  föreställningar  av 
grövsta  art. 

Men  mycket  av  den  forna  naturalisten  lever  kvar.  Alltjämt 
är  det  hans  eget  jag  och  hans  egna  upplevelser,  som  utgöra 
ämnet  för  hans  dikt  och  draga  gränser  för  hans  horisont.  Han 
rör  sig  alltjämt  med  sina  stora  och  små  sorger  i  vardagslivets 
sfär  och  tecknar  dem  med  en  rikedom  på  friskt  uppfattade 
enskildheter.  Men  totaluppfattningen  är  förändrad.  Där  han 
förr  endast  spejade  efter  fakta,  rationellt  kedjade  intill  varandra, 
där  anar  han  nu  ett  sammanhang  av  annan  art.  Han  ser  det 
stora  i  det  lilla;  det,  som  sker  i  det,  som  tyckes  ske.  Bakom 
den  synliga  världen  skymtar  han  dunkla  makter,  som  länka 
människornas  öden  efter  lagar,  som  endast  de  känna.  De 
straffa  obönhörligt  alla  överträdelser,  och  det  gäller  framför 
allt  för  människan  att  inse,  att  alla  de  olyckor,  som  träffa 
henne,  äro  självförvållade.  Gång  på  gång  illustrerar  han 
denna  sats  med  en  händelse  från  sin  barndom.  Han  hade 
orättvist  anklagats  att  hava  stulit  en  del  muttrar  och  straffats 
därför.  Den  gången  var  han  oskyldig,  men  året  förut  hade  han 
rivit  sönder  en  »Robinson  Crusoe»  och  skyllt  på  brodern.  Nu 
led  han  straffet.  Allt  går  igen.  På  denna  väg  närmar  sig 
Strindberg  nästan  till  det  gamla  Greklands  tro  på  ett  oundvik- 
ligt öde,  som  styr  människorna. 

Hans  konstnärliga  uppfattning  erinrar  slående  om  Huysmans', 
såsom  denne  formulerat  den  i  ett  ovan  citerat  yttrande:  un 
naturalisme  spiritualiste \  en  naturalism,  som  bevarat  den  före- 
gåendes kraftiga  realism  men  som  giver  uttryck  åt  högre,  and- 
liga livsvärden,  som  icke  viker  tillbaka  för  det  fula,  fasansfulla, 
vämjeliga,  men  samtidigt  svingar  sig  upp  från  jorden  och  tager 
i  besittning  de   mystiska  rikena  på  andra  sidan  graven,  män- 


AUGUST  STRINDBERG 


265 


niskans  himmel  och  helvete.  Denna  mystik  utgör  det  enande 
draget  i  allt  vad  som  flyter  ur  Strindbergs  penna  under  dessa 
hans  livs  sista  decennier.  Den  återfinnes  i  hans  bekännelse- 
skrifter och  dagböcker,  i  hans  historiska  dramer  och  kammar- 
spel och  skimrar  även  igenom  den  realistiska  skildringen  i  hans 
romaner  och  noveller. 


II. 

Inferno  (1897)  och  Legender  (1898),  hans  första  skrifter 
under  denna  tid,  visa  oss  just  hans  utvecklingsgång  mot  detta 
nya  skede.  De  skildra  hans  omvändelse,  hans  via  dolorosa, 
lidandets  väg  fram  till  barndomsföreställningarnas  menlösa  och 
blidkande  tro.  De  kunna  endast  betraktas  som  sjukdomsjour- 
naler, men  de  äro  skrivna  med  en  klarhet  och  logik,  som  stå 
i  den  skarpaste  motsats  till  innehållets  förvirrade  spekulationer. 
Här  om  någonsin  kan  man  tala  om  docnments  humains.  De 
äro  dock  icke  endast  intressanta  för  själsläkaren  och  psykologen. 
Överhuvud  erbjuder  ju  bilden  av  den  själssjuke  samma  drag 
som  den  friske,  endast  i  överdriven  och  förstorad  skala.  Allt 
är  så  mänskligt  i  denna  skildring  av  en  kämpande  varelses 
lidanden  i  jämmerdalen,  i  Inferno.  Och  i  sista  hand  blir  skild- 
ringen till  en  serie  av  egendomliga  och  fantastiska  äventyr, 
som  skimra  av  poesi.  Det  kan  dock  icke  nekas  att  en  viss 
monotoni  stundom  sätter  läsarens  tålamod  på  prov. 

Det  är  betecknande  för  Strindbergs  författarskap  under  detta 
skede,  att  dröm  och  verklighet  flyta  samman.  Han  kan  ej 
längre  skilja  dem  från   varandra.1    Rums-  och  tidsbegreppets 

1  Det  finnes  fullt  av  exempel  därpå  i  Infernoböckerna.  Här  ytterligare  ett. 
Under  vistelsen  i  Lund  sökte  han  mig  en  dag  vid  middagstid.  Han  var  askgrå 
i  ansiktet,  nedstämd  och  betryckt.  Plötsligt  utbrast  han:  »Jag  har  haft  en  för- 
färlig förmiddag.  Jag  har  en  hel  timma  jagat  två  råttor,  som  kommo  in  i  mitt 
rum.  Och  det  förfärligaste  är,  att  jag  ej  visste,  om  de  voro  verkliga».  Slutligen 
hade  han  tillkallat  två  studenter,  som  bodde  på  motsatta  sidan,  och  det  visade 
sig,  att  råttorna  antagligen  varit  av  kött  och  blod.    Han  inlät  sig  därefter  i  en 


266 


AUGUST  STRINDBERG 


lagar  glida  bort  ur  hans  tillvaro.  De  olika  scenerna  avlösa 
varandra  nästan  alltid  som  bilderna  i  en  lanterna  magica  och 
få  därigenom  något  av  drömmens  språngartade  karaktär.  Redan 
tidigare  i  »Lycko-Pers  resa»  och  i  »Klockaren  på  Rånö»  kunde 
man  iakttaga  ett  dylikt  kompositionssätt;  nu  blir  det  regel. 
Enligt  min  mening  har  man  häri  ett  kriterium,  som  underlättar 
fastställandet  av  tiden  för  sjukdomens  första  uppträdande.  Det 
möter  oss  fullt  genomfört  i  trilogien  Till  Damaskus ;  de  två 
första  dramerna  äro  från  1898,  det  tredje  från  1903.  Inne- 
hållet är  detsamma  som  i  Infernoböckerna,  och  Strindberg 
har  själv  betecknat  dramat  som  en  fortsättning  av  dessa.  Man 
kan  anknyta  det  direkt  till  ett  slutyttrande  i  »Legender»,  där 
författaren  säger  sig  hava  erhållit  inbjudan  till  ett  kloster.  Men 
han  står  ännu  avvaktande  och  tveksam,  om  han  skall  våga 
språnget,  lämna  världen  och  söka  frid  bakom  murarna.  Det 
är  denna  slutliga  vandring  fram  till  klostret,  »Den  okändes» 
omvändelse,  som  Strindberg  velat  visa  oss  i  sitt  Damaskus- 
drama.  Men  härunder  kommer  han  att  kasta  en  blick  tillbaka 
på  sitt  föregående  liv.  Förhållandet  till  den  andra  hustrun 
beröres  även,  samma  historia  som  Strindberg  i  sina  huvud- 
drag berättat  många,  många  gånger,  historien  om  huru  en  man 
och  en  kvinna  gräla  sig  ifrån  varandra.  Men  den  får  här  sin 
särskilda  charm  genom  teckningen  av  kvinnofiguren,  som  trots 
allt  är  ett  av  de  få  sympatiska  kvinnoporträtt  Strindberg  målat. 
Hon  är  lika  sund  som  »Den  okände»  är  sjuk,  lika  omedelbar 
som  han  är  reflekterande,  så  nära  naturen  som  stammodern  Eva 
—  och  så  älskar  han  också  att  kalla  henne.  Hon  har  aldrig 
betänkligheter  och  aldrig  samvete;  hon  blyges  aldrig  för  en 
handling  — -  ej  som  vore  hon  »oblyg,  tvärtom  —  och  allt  vad 
hon  företar,  det  må  vara  aldrig  så  smaklöst,  klär  henne.»  Men 
»Den  okände»  tröttnar,  bryter  och  går  bort  för  att  söka  guld 
och  ära,  »de  varaktigaste  av  alla  illusioner». 

Men  allt  detta  är  icke  en  vanlig  borgerlig  historia.  Liksom 


lärd  förklaring,  om  att  Swedenborg  utreder,  huru  dylika  smutsälskande  djur, 
tast  overkliga,  visa  sig  för  personer,  som  leva  i  synden,  t.  ex.  äro  hemfallna  åt 
dryckenskapslasten. 


AUGUST  STRINDBERG 


267 


»Den  okände»  nöjer  sig  Strindberg  ej  längre  med  att  se  ting 
och  händelser,  former  och  färger,  han  ser  djupare  meningar 
och  betydelser.  Bak  vardagslivets  tilldragelser  spårar  hån  högre 
makters  ingripande.  De  och  endast  de  bliva  de  verkliga  orsa- 
kerna till  vad  som  händer  i  dramat. 

Liksom  en  gång  Prometeus  rövade  gudarnas  eld  och  förde 
den  till  människors  barn,  så  har  också  »Den  okände»  (»han  var 
ju  diktare»)  velat  skänka  människorna  nya  välgärningar.  Han 
har  velat  befria  dem,  ty  han  kunde  ej  se  dem  lida.  Men  »Den 
okändes»  gudar  äro  lika  avundsjuka  som  titanens,  och  de  hava 
beslutat  att  straffa  honom.  De  så  misstroendets  frön  i  hans 
själ,  så  att  han  ser  ont,  även  då  man  vill  honom  gott.  De  slå 
honom  med  blindhet,  så  att  han  ej  kan  skilja  mellan  sanning 
och  lögn,  mellan  drömmens  och  verklighetens  värld. 

Men  han  låter  ej  böja  sig.  Alltjämt  bor  i  honom  det  gamla 
trotset.  Han  hånar  och  utmanar  dessa  avundsjuka  gudar:  »små 
borgargudar,  som  parera  klingans  s\öt  med  nålsting  bakifrån». 
Dessa  svara  på  hans  utfordran,  de  möta  verkligen  i  öppen 
mark,  och  uppe  i  bergen  kämpar  han  med  dem  bröst  mot  bröst. 
Hans  höftsena  röres  liksom  en  gång  Jakobs  (jämför  sista  partiet 
i  »Legender»:  »Jakob  brottas»,  i  mycket  ett  slags  första  utkast 
till  Damaskusdramat),  och  i  yrsel  föres  han  till  asylen.  Där 
få  gudarna  honom  i  sin  makt,  men  först  med  tillhjälp  av 
ockulta  medel. 

Men  denna  nakna  analys  ger  ingen  föreställning  om  verkets 
skönheter,  snarare  blottar  den  kanske  några  av  dess  svaga 
punkter.  Det  är  mindre  tankeinnehållet  än  målningen  av  »Den 
okändes»  sönderslitna  själstillstånd,  som  intresserar  oss  i  detta 
drama.  Makternas  kamp  med  »Den  okände»  blir  psykologiskt 
till  en  strid  mellan  olika  själstillstånd  hos  denne  själv.  Hur 
skarpt  än  konturerna  äro  dragna,  blir  allt  här  svävande,  blir 
till  känslodialektik  och  stämning. 

Liksom  Strindberg  själv  kan  »Den  okände»  ej  längre  skilja 
mellan  sina  reella  förnimmelser  och  sina  syner;  hans  psykiska 
liv  har  så  tagit  överhand,  att  de  inre  förnimmelserna  stå  för 
honom  på  samma  plan  som  de  företeelser,  vilka  möta  hans 


268 


AUGUST  STRINDBERG 


yttre  sinnen.  Därför  blandar  sig  i  dramat  den  yttre  verkligheten 
intimt  med  visionen.  Syn  står  vid  sidan  om  syn  i  en  följd  av 
tablåer,  som  glida  in  uti  varandra.  I  första  akten  följer  efter 
scenen  med  damen  den  halvt  hallucinatoriska  med  tiggaren 
(»Den  okändes»  andra  eller  bättre  jag;  samma  person,  vilken 
sedermera  uppträder  som  konfessorn);  därefter  kommer  det  un- 
derliga uppträdet  med  begravningsgästerna,  vilka  »sörja  i  brunt». 
Det  är  storartade  effekter,  som  författaren  uppnått  genom  detta 
manér.  I  första  delen  finnes  den  spöklika  scenen  i  refektoriet, 
där  alla  den  okändes  gamla  offer,  fasansfullt  verkliga,  mumla 
omkring  honom,  och  i  andra  delen  kulminerar  detta  gyckelspel, 
som  dock  är  så  djupt  allvarligt,  i  de  scener,  vilkas  kärna  bildas 
av  »Krogen  —  Banketten»,  där  »Den  okände»  först  vid  ett  fest- 
ligt dukat  bord  hyllas  som  den  store  guldmakaren  för  att  i  nästa 
ögonblick  avslöjas  som  en  bedragare,  försatt  på  en  tarvlig  krog, 
där  nattmän  och  kvinnor  gå  till  disken  och  supa.  Så  fortgår 
det   från   scen   till  scen  i  ständigt  stegrad  stämningsintensitet. 

Strindberg,  vilken  ofta  i  sin  psykologi  är  klar  och  enkel, 
han,  som  älskar  den  rapida  skissen  och  med  några  få  bestämda 
drag  sätter  en  figur  på  benen,  har  här  blivit  en  dialektiker, 
vilken  på  en  gång  säger  ja  och  nej  och  låter  stämning  plåna 
ut  stämning,  så  att  den  färdiga  tavlan  står  i  mystiskt  halvdunkel. 
Maneret  är  Hoffmanns,  och  det  var  känt  för  Strindberg  också 
genom  Kierkegaard.  »Till  Damaskus»  är  ett  »Djävulens  elixir» 
i  dramatisk  form. 

Detta  drama  är,  såsom  Strindberg  själv  påpekat,  kompo- 
nerat i  strängt  kontrapunktistisk  form.  Det  finnes  en  »ockult» 
symmetri  i  dess  byggnad.  Första  delen  består  av  sjutton 
scener,  av  vilka  alla  utom  mittelscenen  (den  nionde:  Asylen)  två 
gånger  återkomma,  om  ock  uti  olika  stämning.  Handlingen  stiger 
således  genom  åtta  dekorationer  för  att  därefter  ila  mot  sitt  slut 
genom  samma  åtta  i  omvänd  ordning,  så  att  man  börjar  och  slutar 
»i  gathörnet». 

Den  tredje  delen  av  dramat  är  skriven  ett  par  år  senare. 
»Den  okände»  når  nu  inom  klostrets  område  och  slutar  med 
att  helt  avsäga  sig  världen  och  bli  munk.    Som  helhet  är  denna 


AUGUST  STRINDBERG 


269 


tredje  del  mera  torr  och  didaktisk  än  de  föregående,  fast  även 
här  finnas  vackra  och  egendomliga  scener  som  de  återförmäl- 
das  inträde  i  sitt  nya  hem,  en  scen,  som  i  sin  veka  och  skära 
poesi  bildar  liksom  ett  första  utkast  till  Svanevitsdramat.  I  denna 
del  rör  sig  handlingen  huvudsakligen  om  problemet  skuld  eller 
icke  skuld,  och  detta  illustreras  särskilt  i  ransakningsscenen, 
innan  »Den  okände»  intas  i  klostret  och  som  mynnar  ut  i,  att 
alla  äro  skyldiga,  ingen  är  ren  och  skuldfri.  Skuldproblemet 
blir  över  huvud  den  axel,  kring  vilken  större  delen  av  Strind- 
bergs senare  produktion  kommer  att  röra  sig.  Han  äger  som 
alltid  en  diabolisk  kraft  i  avslöjandet  av  laster  och  brott,  och 
hans  rättegångsscener,  ofta  förekommande,  äro  starkt  dramatiskt 
verkningsfulla  (»Bandet»,  »Advent»,  »Kronbruden»). 

Man  kan  i  Strindbergs  dramatiska  produktion  spåra  en  tyd- 
lig utveckling.  Under  den  första  perioden  utgöra  hans  dramer 
närmast  ett  mellanting  mellan  romantiskt  historiska  stycken  och 
psykologiska  analyser.  Deras  styrka  ligger  i  den  livfulla  hand- 
lingen och  den  lyriska  glöd,  som  lyser  och  flammar  över  sce- 
nerna. Karaktärerna  äro  säkert  tecknade,  de  hava  både  fasta 
konturer  och  patos,  men  fördjupade  i  egentlig  mening  äro  de 
icke.  Någon  karaktärsutveckling  under  handlingens  inflytande 
spåras  knappast.  Det  är  ju  också  endast  få  av  världslitteraturens 
författare,  som  vågat  sig  på  och  lyckats  att  skildra  en  psyko- 
logisk utveckling,  att  genomtränga  och  återgiva  den  hemlighets- 
fullhet, den  clair-obscur,  i  vilken  själslivets  processer  så  ofta 
äro  inhöljda.  Under  sina  senare  år  är  det  emellertid  just  detta, 
som  Strindberg  vill  återgiva.  I  »Fordringsägare»  och  »Paria» 
har  han  redan  slagit  in  på  denna  väg  och  sökt  tränga  ner  till 
karaktärens  hemliga  mekanism.  I  »Fadren»  skildrar  han  en 
själskris  med  åtföljande  katastrof  och  i  »Fröken  Julie»  en  typisk 
fysiologisk-psykologisk  analys  och  karaktärsutveckling.  Hela 
denna  nya  psykologi  når  sin  konstnärliga  höjdpunkt  i  »Döds- 
dansen». I  företalet  till  »Fröken  Julie»  har  Strindberg  framlagt 
sin  nya  uppfattning  av  dramat  och  karaktärsteckningen.  Han 
säger  sig  ha  gjort  figurerna  tämligen  »karaktärslösa»  av  flera 
skäl.    »Ordet  karaktär  har  under  tidernas  lopp  fått  flerfaldig 


AUGUST  STRINDBERG 


betydelse.  Den  betydde  väl  ursprungligen  det  dominerande 
grunddraget  i  själskomplexet,  och  förväxlades  med  temperament. 
Sedan  blev  det  medelklassens  uttryck  för  automaten;  så  att  en 
individ,  som  en  gång  för  alla  stannat  vid  sin  naturell  eller  an- 
passat sig  till  en  viss  roll  i  livet,  upphört  att  växa  med  ett  ord, 
blev  kallad  karaktär,  och  den  i  utveckling  stadde,  den  skicklige 
navigatören  på  livets  flod,  som  icke  seglar  med  fasta  skot  utan 
faller  för  vindkasten  för  att  lova  upp  igen,  blev  kallad  karak- 
tärslös. I  förringande  bemärkelse,  naturligtvis,  emedan  han  var 
så  svår  att  infånga,  inregistrera  och  hålla  vård  över.  Detta 
borgerliga  begrepp  om  själens  orörlighet  överflyttades  på  scenen, 
där  det  borgerliga  alltid  härskat.  En  karaktär  blev  där  en  herre, 
som  var  fix  och  färdig,  som  oföränderligt  uppträdde  drucken, 
skämtsamt,  bedrövligt;  och  för  att  karaktärisera  behövdes  bara 
att  sätta  ett  lyte  på  kroppen,  en  klumpfot,  ett  träben,  en  röd 
näsa  eller  att  man  lät  vederbörande  upprepa  ett  uttryck  såsom 
'det  var  galant',  'Barkis  vill  gärna'  eller  så».  Strindberg 
säger  sig  icke  tro  på  dessa  enkla  teaterkaraktärer.  »Författarnes 
summariska  domar  över  mänskorna:  den  är  dum,  den  är  brutal, 
den  är  svartsjuk,  den  är  snål  o.  s.  v.,  borde  jävas  av  natura- 
lister, som  veta,  huru  rikt  själskomplexet  är,  och  som  känna, 
att  'lasten'   har  en  baksida,  som  bra  mycket  liknar  dygden.» 

Strindberg  har  därför  sökt  teckna  modärna  karaktärer,  mer 
vacklande,  söndergångna,  blandade  av  gammalt  och  nytt,  pro- 
dukter av  en  jäktande  och  hysterisk  tid.  Han  har  undvikit  den 
konstruerade  franska  dialogen  och  låtit  »hjärnorna  arbeta  oregel- 
bundet» såsom  i  verkligheten,  där  under  samtalen  den  ena 
hjärnan  av  den  andra  får  en  kugg  på  måfå  att  gripa  in  i. 
Strindberg  har  velat  inprässa  i  dramat  livets  egen  mångfald 
och  brokighet,  dess  omslag  och  växlingar,  och  han  har  ofta  nått 
en  storartad  och  gripande  naturalism,  medan  å  andra  sidan 
dessa  omkastningar  och  upprepningar  stundom  bryta  sönder 
den  konstnärliga  kompositionen  och  verka  tröttande. 

Under  inflytande  av  hans  egna  hallucinatoriska  upplevelser 
och  tidens  växande  mysticism  tenderar  emellertid  själslivet  att 
för   honom   upplösa  sig  i  en  serie  av  nästan  självständiga,  i 


AUGUST  STRINDBERG 


27I 


varandra  glidande  drömsyner.  Denna  form  framträder  typiskt 
i  »Till  Damaskus».  Man  kan  sedan  tydligt  följa  två  utveck- 
lingslinjer i  Strindbergs  produktion.  A  ena  sidan  skriver  han 
rena  fantasistycken,  lyfta  till  en  sfär  högre  och  bortom  den 
vanliga,  mysterier  och  sagospel  såsom  Advent  (1899),  Kronbru- 
den (1902),  Svanevit  (1902).  Hela  detta  manér  kulminerar  i  det 
storartade  Drömspelet  (1902).  Men  å  andra  sidan  skapar  han  under 
dessa  år  ett  symbolistiskt-naturalistiskt  drama,  som  rör  sig  inom 
vardagslivets  krets  och  där  det  övernaturliga  icke  bryter  igenom 
orsakssammanhanget  utan  huvudsakligen  framträder  som  en 
symbolisk  omtolkning  av  dessa  vardagliga  händelser.  Hit  höra 
Brott  och  brott  (1899),  Påsk  (1901),  Dödsdansen  (1901)  och  de 
olika  kammarspelen. 

Advent  är  något  torrt  didaktiskt;  det  är,  som  särskilt  sista 
akten  visar,  avsett  att  vara  ett  julspel  och  är  nästan  anlagt 
som  en  medeltida  moralitet  om  skuld  och  straff.  I  symbolisk 
form  belyses,  huru  de  orättfärdiga  straffas  och  de  goda  be- 
lönas med  en  rättvisa,  som  ej  är  av  denna  världen;  men 
detta  gamla  och  välkända  innehåll  är  gjutet  i  en  originell 
och  intresseväckande  dramatisk  form.  Det  finnes  en  scen,  vilken 
halvt  allegoriskt  erinrar  om  våra  första  föräldrars  vistelse  i  para- 
disets lustgård.  Djävulen,  »Den  andre»,  som  spelar  en  fram- 
stående roll  i  dramat,  är  originellt  uppfattad  såsom  en  esprit 
correcteur,  en  varelse,  vilken  själv  gör  bot  och  långt  ifrån  att 
locka  andra  på  onda  vägar  spökar  utanför  helvetet  för  att 
skrämma  människorna  därifrån.  Högst  egendomligt  är  också 
helvetet  satt  i  scen  som  »en  väntsal».  Här  som  mångenstädes 
i  dramat  är  det  Swedenborgska  idéer,  som  gå  igen.  —  De  dödas 
bal  vid  midnattstid,  anförd  av  »Den  andre»  som  ceremonimästare 
och  där  musiken  spelar  för  full  orkester  men  ljudlöst,  där  den 
gamla  lagmanskan,  utstofiferad  som  en  rococoprinsessa,  dansar 
med  »prinsen»,  den  puckelryggige  eleganten,  båda  högtidligt 
och  trist  allvarliga  som  begravningsgäster,  allt  under  det  att  en 
obestämbar  liklukt  svävar  kring  alla  dessa  dödsmasker  —  denna 
scen  är  av  en  förfärande  och  uppskakande  hemskhet. 

I  Kronbruden  är  det  åter  skuldmotivet,  som  behandlas.  Hand- 


272 


AUGUST  STRINDBERG 


lingen  rör  sig  om  striden  mellan  tvänne  släkter,  mylingarna  och 
kvarnfolket,  som  fortgått  i  flera  generationer.  Två  unga,  Mats 
och  Kersti,  tillhörande  de  bägge  fientliga  släkterna,  fatta  tycke 
för  varandra,  men  släkthatet  ställer  sig  emellan  dem.  Kersti  föder 
ett  barn  i  lönn,  som  hon  sedan  dräper  för  att  få  bära  brudkronan 
av  gull,  vilket  endast  tillkommer  möbrudar.  Modern  misstänker 
emellertid,  att  allt  ej  står  rätt  till.  Kersti  svärjer  då  vid  Forskarlen, 
att  hon  ej  har  något  barn.  Men  därmed  kommer  hon  i  förbindelse 
med  de  övernaturliga  makterna,  jordegumman  med  rävsvans,  my- 
lingen,  det  vitklädda  barnet  o.  s.  v.,  som  nu  på  olika  sätt  in- 
gripa i  handlingen  och  leda  till  att  brottet  upptäckes,  Kersti 
erkänner  sin  skuld,  straffas  och  försonar  allt  genom  sin  död. 

Det  är  intressant  att  jämföra  Strindbergs  behandlingssätt 
med  HofTmanns.  Den  senare  använder  sig  ofta  av  övernaturliga 
element,  av  naturväsen  och  elementarandar  för  att  skärpa  den 
psykologiska  analysen  och  blotta  de  djupare  lagren  av  själs- 
livet, det  omedvetna,  jordmånen  ur  vilken  instinkten  och  drif- 
terna spira  fram.  För  Strindberg  blir  fantastiken  däremot  ofta  mer 
en  yttre  lek.  Någon  djupare  uppfattning  om  brottets  natur  ger 
stycket  knappast,  utan  Kerstis  tankar  och  sinnestillstånd,  hennes 
önskan  att  bliva  av  med  barnet,  hennes  fruktan  sedan  brottet 
begåtts,  det  goda  i  hennes  själ,  äro  endast  symboliskt  angivna 
genom  dessa  olika  sagoväsen  ur  nordisk  mytologi.  Men  Strind- 
berg har  med  detta  medel  vunnit  en  stark  poetisk  verkan,  och 
dramat  har  blivit  en  slags  valpurgisnatt  för  den  nordiska  myto- 
logiens gestalter,  till  vilken  Strindberg  inspirerat  sig  av  gamla 
folkvisor  och  låtar.  Handlingen  är  förlagd  till  Dalarna.  Präktig 
är  inledningstablån  på  fäbodvallen  —  det  doftar  av  granskog 
kring  denna  scen  —  och  den  stora  familjestämman,  där  för- 
soningen mellan  de  båda  släkterna  beslutes. 

Man  kan  under  Strindbergs  senare  period  ofta  spåra  infly- 
.  tände  från  det  symbolistiska  dramats  egentlige  skapare,  Maeter- 
linck,  vars  tidigare  dramer  han  högt  beundrade  och  hos  vilken 
han  tyckte  sig  återfinna  Swedenborgska  idéer.  Tydligast  fram- 
träder kanske  denna  påverkan  i  Svcmevit,  Strindbergs  vackraste 
sagospel,  där  han  i  ett  ögonblicks  lyckostämning  glömt  all  sin 


AUGUST  STRINDBERG 


273 


bitterhet  och  utan  varje  missljud  skildrat  en  kärlek,  som  över- 
vinner alla  hinder.  Det  är  den  gamla,  gamla  sagan  om  den 
onda  styvmodern,  som  förföljer  den  goda  och  vackra  styvdottern 
för  att  gynna  sitt  eget  barn.  Men  med  sin  friska  fantasikraft 
har  Strindberg  förmått  ge  motivet  nytt  liv.  Sceneriet  är  Maeter- 
lincks  gamla  medeltidsslott  med  den  underbara  trädgården,  där 
skära  och  vita  rosor  blomma  och  där  man  skymtar  en  vit 
sandstrand  mot  det  blå  havet.  Här  mötas  i  drömmen  de  bägge 
barnen,  prinsen  och  Svanevit,  som  styvmoderns  ränker  skilja 
åt  om  dagen,  för  att  tala  om  sin  unga  kärlek  och  spela  guld- 
tavel  på  lejonfällen.  Liksom  i  Maeterlincks  dramer  lever  hela 
omgivningen  och  det  döda  bohaget  med  i  denna  kärlekssaga. 
Trädgården  blomstrar  och  doftar,  solen  lyser,  när  barnen  leka 
tillsammans,  men  ljuset  slocknar  och  rosorna  vissna,  när  styv- 
modern nalkas  med  sin  stålpiska.  Svanevit  är  friskare,  mer 
vildvuxen  än  Maeterlincks  unga  hjältinnor,  men  liksom  för  dessa 
blir  kärleken  hennes  öde,  som  hon  går  till  mötes  med  sömn- 
gångaraktig säkerhet. 

Höjdpunkten  når  detta  fantastiska  manér  i  Drömspelet,  ett 
av  de  intressantaste  experimenten  i  modärnt  drama,  där  Strind- 
berg försökt  återgiva  drömmens  gyckelspel,  »en  blandning  av 
minnen,  upplevelser,  fria  påhitt,  orimligheter  och  improvisa- 
tioner», där  bild  oavslutad  glider  in  i  en  ny  bild,  och  av  en 
tillfällig  likhet,  ofta  av  högst  barock  art,  förenar  sig  med  en 
annan.  Tid  och  rum  existera  icke.  Det  är  den  upp-  och  ned- 
vända världen  —  och  dock  så  naturlig.  Utan  att  blinka  går 
man  med  på  att  slottet  växer  ur  jorden,  därför  att  det  gödslas, 
och  att  dess  flyglar  slå  ut  åt  solsidan,  eller  att  personerna  gå 
rakt  igenom  dekorationerna.  Vad  som  i  ena  scenen  är  ett  hus, 
blir  i  den  andra  en  kontorspulpet,  en  grind  förvandlas  plötsligt 
till  skranket  i  ett  advokatkontor.  Dramat  är  skrivet  i  radikal 
opposition  mot  alla  dramatiska  enheter.  I  sin  strävan  att  förnya 
dramat,  anknyter  Strindberg,  liksom  ju  även  Maeterlinck,  till 
de  tyska  nyromantikernas  anlopp  mot  det  fransk-klassiska  stil- 
idealet och  deras  försök  att  upphäva  alla  skrankor  för  den  fritt 
skapande  fantasien.    Tieck,  författaren  till  »Mästerkatten»,  skulle 

l8  —  19140.    J*  Mortensen. 


274 


AUGUST  STRINDBERG 


ha  avundats  Strindberg  hans  djärvhet.  Alla  dess  skenbart  så 
osammanhängande  scener  kedja  sig  emellertid  samman  till  ett 
drama,  buret  av  stämningens  intensitet  och  ett  tragiskt  patos,  ur 
vilket  bittrare  än  någonsin  stiger  en  litania  över  världens  nöd 
och  ve.  Som  ett  musikaliskt  ledmotiv  går  den  smärtfyllda  re- 
frängen åter  och  åter  igen:  »Det  är  synd  om  människorna». 
Det  svåraste  av  allt  är  omtagningarna,  upprepningarna,  »Genta- 
gelsen»,  som  redan  Kierkegaard  talar  om.  Människorna  åldras, 
träden  avlövas,  vinter  blir  sommar  —  och  dock  blir  allt  sig  likt, 
outgrundligt,  meningslöst  som  en  dröm. 

I  Påsk  är  miljön  vardaglig  och  borgerlig  men  den  religiösa 
mystiken  skimrar  igenom  händelserna.  Familjen  lever  i  nöd  och 
betryck,  därför  att  husfadern  förskingrat  och  sitter  i  fängelse. 
Sonen  Elis  bär  tålmodigt  familjens  bördor  men  ser  framtiden  i 
mörker.  Även  i  detta  drama  märker  man  tydligt  det  Maeter- 
linckska  inflytandet.  Det  ligger  i  själva  stämningen  av  skräck, 
av  onda  aningar  om  en  mystisk  makt,  ett  öde,  som  ruvar  utan- 
för scenen,  här  i  dramat  representerat  av  fordringsägaren  Lind- 
kvist, vars  gestalt  hotfullt  glider  förbi  fönstret,  vilkens  steg 
knarra  utanför  dörren  och  vars  skugga,  förstorad  och  skräck- 
injagande tecknar  sig  mot  gardinen,  tills  han  slutligen  själv 
uppenbarar  sig  i  sista  scenen,  men  förvandlad  till  den  stora 
välgöraren  och  försonaren.  Moralen  i  dramat  är,  såsom  så  ofta 
hos  Strindberg,  att  allt  går  igen,  varje  handling,  god  eller  dålig 
medför  sina  oryggliga  konsekvenser.  Dramat  är  genomströmmat 
av  en  stämning  av  vår,  av  snö,  som  smälter,  av  en  längtan 
efter  sol  och  grönska  och  sommarlov,  symboliskt  tolkande  de 
känslor  av  befrielse  och  lycka,  som  efter  lidandet  fylla  de  upp- 
trädandes själsliv. 

Den  intressantaste  gestalten  i  dramat  är  den  sextonåriga 
Eleonora,  som  vid  upptäckten  av  faderns  förbrytelse  blir  nerv- 
sjuk  och  med  sina  överkänsliga  och  överförfinade  förnimmelser 
är  en  inkarnation  av  Strindbergs  egen  överdrivna  sensibilitet. 
Ett  hårt  ord,  en  hatfull  tanke  går  genom  hennes  själ  som  en 
smärta.  Hon  förnimmer  på  avstånd,  när  någon  av  dein  hon 
älskar  träffas  av  ett  lidande  eller  en  motgång.    I  »Påsk»  möter 


AUGUST  STRINDBERG 


275 


oss  även  en  idé,  som  vid  denna  tid  livligt  sysselsatte  Strindberg, 
nämligen  återlösningsproblemet.  Det  blir  en  särskild  sida  av 
det  grubbel  över  skuld  och  straff,  som  aldrig  lämnar  honom. 
I  dramat  fäller  Eleonora  följande  ord:  »För  mig  finns  icke  tid 
och  icke  rum;  jag  är  överallt  och  när  som  helst!  Jag  är  i  min 
fars  fängelse  och  i  min  brors  skolrum,  jag  är  i  min  mors  kök 
och  i  min  systers  butik  långt  borta  i  Amerika.  ,  .  Ja,  alla 
människor  äro  mina  vänner.  .  .  vill  du  låta  mig  upptaga  dig,  så 
skall  jag  lida  för  dig  också».  Eleonora  är  ett  offer  för  faderns 
förbrytelse,  men  genom  henne  strömmar  åter  glädjen  in  i  hemmet. 
Tankegången  återfinnes  ofta  hos  Strindberg.  Redan  i  »Till 
Damaskus»,  (del  III)  tolkar  »Den  okände»  sin  dunkla  längtan 
efter  »försoningen  med  mänskligheten  genom  kvinnan».  I  »Kron- 
bruden» blir  Kerstis  bortgång  ett  slags  försoningsdöd,  och  över 
hennes  lik  räcka  fienderna  varandra  handen.  I  »Drömspelet» 
har  guden  Indras  dotter  tagit  mänsklig  gestalt  för  att  lära  känna 
varats  smärta  och  människornas  strider,  och  hon  går  slutligen 
i  döden  för  att  bära  deras  klagan  fram  till  tronen. 

Det  intressantaste  dramat  inom  den  naturalistiskt  symbo- 
listiska gruppen  är  emellertid  Dödsdansen.  Det  har  blivit  föga 
uppskattat  i  Sverige,  väl  närmast  beroende  på  dess  oerhörda 
brutalitet;  särskilt  de  två  första  akterna,  fyllda  av  äktenskapligt 
gräl  mellan  tvänne  lågsinnade,  av  livet  härjade  och  var  på  sitt 
sätt  osympatiska  makar,  äro  stundom  nästan  outhärdliga.  »Döds- 
dansen» är  överhuvud  Strindbergs  mörkaste  drama,  fruktansvärt 
i  sin  uppfattning  av  livet  och  med  en  brutalitet  i  uttrycken, 
t.  ex.  i  dödsscenen,   som  även  hos  Strindberg  är  enastående. 

Men  aldrig  varken  förr  eller  senare  har  Strindbergs  karak- 
tärsteckning visat  sig  så  djup  och  mångsidig.  Ofta  är  den 
enkel  och  osammansatt,  med  en  eller  två  dominerande  egen- 
skaper. Här  däremot  bryter  sig  ont  och  gott,  vekt  och  cyniskt, 
högt  och  lågt  på  ett  sätt,  som  erinrar  om  naturens  eget  hem- 
lighetsfulla spel  i  människosinnet.  Människorna  äro  outgrund- 
liga som  livet  självt,  eller  som  Kurt  yttrar  i  dramat:  »Jag 
förstår  mig  inte  på  människor   alls!  .  .    Jag  börjar  nämligen 


276 


AUGUST  STRINDBERG 


komma  till  den  åldern,  då  visdomen  erkänner:  jag  vet  ingen- 
ting, jag  förstår  ingenting.» 

Huvudinnehållet  koncentrerar  sig  kring  de  båda  huvudper- 
sonerna, kaptenen  och  hans  hustru,  som  i  tjugofem  år  gjort 
livet  till  ett  helvete  för  varandra,  sammanbundna  av  dessa  ota- 
liga rotfasta  trådar,  som  växa  mellan  makar  i  hat  såväl  som 
i  kärlek.  De  kunna  icke  slita  sig  lösa  från  varandra.  I  sina 
grunddrag  igenkänner  man  i  dessa  båda  gestalter  ryttmästaren 
och  Laura  i  »Fadren».  Det  finnes  en  tydlig  förbindelseled 
mellan  dessa  båda  dramer.  Kaptenens  karaktär  har  dock  framför 
allt  likhet  med  Shakespeares  Richard  III,  en  av  de  mästerligaste 
brottslingstyper  någon  skald  skapat;  och  Alice  har  i  sitt  väsen 
mycket  av  lady  Macbeths  kallblodiga  beslutsamhet  och  hjärt- 
lösa hårdhet.  Men  vilken  bedårande  kvinna  kan  hon  icke  också 
vara!  Huru  klok  och  förståndig  i  förhållande  till  sin  dotter, 
hennes  avbild,  den  vackra  och  stolta  och  lidelsefulla  Judith. 
Och  huru  full  av  moderlig  medkänsla  mot  den  stackars  Allan, 
som  låtit  fånga  sig  av  Judith  och  lider  de  första  kärlekskvalen. 
Av  dessa  scener  förstår  man  den  tjusning  hon  övat  och  —  ännu 
kan  utöva  på  Kurt. 

Kaptenen  är  skenbart  en  godmodig  man,  som  anlagt  en  mask 
av  grov  cynisk  humor.  Han  är  i  detta  avseende  mest  lik  Borg 
i  »Röda  rummet».  Men  under  denna  för  övrigt  ej  alltför  till- 
talande yta  sticker  fram  den  hjärtlösaste  egoist.  Det  är  en 
vampyr,  som  dricker  andras  blod,  en  despot,  som  med  sina  breda 
fötter  nedtrampar  och  förstör.  Det  är  en  skurk  av  gemen  art; 
han  har  till  och  med  en  gång  av  plötslig  instinkt  sökt  mörda 
hustrun.  Men  Strindberg  har  här  fördjupat  det  psykologiska 
problemet.  Vad  är  egentligen  en  skurk?  Det  är  den  eviga 
fråga,  som  Strindberg  här  å  nyo  uppkastar.  Han  har  rört  vid 
den  tidigare  i  »Paria»,  där  han  mot  Ola  Hansson  betonade,  att 
skurken  ej  var  så  omedveten,  som  han  kunde  synas.  Här  är 
hans  ståndpunkt  den  rakt  motsatta.  Människan  är  så  oklar  om 
sig  själv  och  sina  mål,  att  hon  går  vilse;  mycket  som  göres  i 
gott  syfte,  blir  till  ont  och  tvärtom.  »De  veta  icke,  vad  de 
göra.»    Det  är  kaptenens  sista  ord  om  hustrun  och  vännen; 


AUGUST  STRINDBERG 


277 


han  som  sökt  mörda  och  utrota,  går  ur  livet  som  en  missför- 
stådd och  förfördelad.  Men  kanske  har  han  själv  famlat  i 
mörkret  utan  att  veta,  vad  han  gjorde. 

Det  övernaturliga  ligger  i  detta  drama  endast  diskret  bakom 
handlingen.  Vad  som  verkligen  försiggår  är,  att  kaptenen  efter 
sitt  första  slaganfall  repar  sig  och  lever  upp  mera  ondskefull 
än  någonsin.  Men  på  samma  gång  för  han  ett  slags  skenliv. 
Han  suger  ut  Kurt,  tillägnar  sig  dennes  idéer  och  vänder  dem 
emot  honom  själv.  Men  den  symboliska  förklaringen  till  all  hans 
ondska  blir,  att  kaptenen  är  en  gengångare,  en  vampyr.  »Vet 
du  vad  de  mena  med  en  vampyr?  Jo,  det  skall  vara  en  död 
människas  själ,  som  söker  en  kropp  för  att  få  leva  med  som 
parasit.  Edgar  (kaptenen)  är  död,  alltsedan  han  föll  den  gången. 
Han  har  ju  inga  intressen  själv,  ingen  personlighet,  intet  initia- 
tiv. Men  bara  han  får  fatt  i  en  människa,  så  slår  han  fast  på 
den,  sticker  ner  sina  sugrötter  och  börjar  växa  och  blomma. 
Nu  sitter  han  på  dig!»  Och  Kurt  yttrar:  »Det  intrycket  har 
jag  också  fått,  att  han  redan  är  på  andra  sidan.  Hans  ansikte 
liksom  fosforescerar,  som  om  han  befunne  sig  i  upplösning  .  .  . 
och  ögonen  flamma  som  lyktgubbar  över  gravar  eller  träsk.» 

Detta  symboliska  kompositionssätt  är  detsamma,  som  Ibsen 
med  så  stor  verkan  använt  i  flera  av  sina  senare  dramer  t.  ex. 
i  »Johan  Gabriel  Borkman». 

»Dödsdansen»  är  egendomligt  i  sin  dramatiska  byggnad. 
Det  sönderfaller  i  två  dramer  om  tillsammans  sju  akter,  och  i 
själva  verket  behandlas  tre  olika  motiv  i  dramat.  Först  ma- 
karnas olyckliga  äktenskap,  därpå  vampyrmotivet,  och  slutligen 
ser  man  hela  spelet  liksom  upprepas  och  börja  på  nytt  ännu 
en  gång  i  Allans  och  Judiths  kärlek.  Denna  ungdomliga  kärleks- 
episod bryter  igenom  dramat  som  en  ljusstråle  i  mörkret.  Med 
vilken  frisk  poesi  har  icke  Strindberg  tolkat  den  första  förälskel- 
sens smärta  och  ljuvhet.  Judith  vaknar  till  kvinna,  plötsligt  och 
oemotståndligt  som  en  blomknopp  slår  ut  i  solen. 

Till  denna  grupp  ansluta  sig  också  de  fem  »kammarspelen», 
som  Strindberg  skrev  speciellt  för  Intima  teatern:  Oväder  (1907), 


278 


AUGUST  STRINDBERG 


Brända  tomten  (s.  å.),  Spök  sonaten  (s.  å.),  Pelikanen  (s.  å.)  och 
Svarta  handsken  (1909).  Med  namnet  kammarspel  har  han  ve- 
lat antyda,  att  de,  särskilt"  avsedda  för  en  liten  scen,  i  koncen- 
trerad form  ville  giva  ett  helt  litet  drama  ur  livet.  Han  upp- 
tar således  här  å  nyo  den  tanke  på  dramats  reformerande,  som 
Antoines  fria  teater  först  väckt  i  hans  sinne,  och  som  han  tidi- 
gast förverkligat  i  »Paria»,  Fröken  Julie»  m.  fl.  Dessa  dramer 
hade  dock  haft  en  rent  naturalistisk  karaktär.  I  kammarspelen 
finnes  däremot  ett  nytt  symboliskt  element. 

Händelsen  är  vanligen  helt  vardaglig  och  spänner  endast 
-över  ett  par  situationer.  Men  perspektivet  är  så  mycket  djupare. 
Det  är  Strindberg,  som  ser  tillbaka  på  sitt  eget  livs  öden  och 
besvikelser  (detta  framträder  tydligt  i  »Oväder»  och  »Brända 
tomten»)  och  gör  upp  sitt  konto  med  världen.  Men  blicken  är 
så  vittomfattande,  att  den  glider  ut  över  hela  mänskligheten, 
hans  eget  lidande  speglar  människornas  eviga  ve. 

Dessa  dramer  hava  framgått  ur  den  stämning,  som  Strind- 
berg skildrar  i  »Ensam»,  hans  självbiografiska  anteckningar. 
Han  har  levat  hela  sommaren  i  staden  utan  att  hava  längtat  ut 
till  landet.  »Ty  jag  lever  i  mitt  arbete  och  framom  mig  själv, 
ibland  bakom  mig,  i  minnena,  och  dessa  kan  jag  behandla  som 
bitarna  i  en  bygglåda.  Med  dem  kan  jag  sätta  ihop  alla  slags; 
och  samma  minne  kan  tjäna  till  allt  möjligt  i  en  fantasi  byggnad, 
vända  olikfärgade  sidor  uppåt,  och  som  antalet  sammanställ- 
ningar är  oändligt,  får  jag  under  mina  lekar  ett  intryck  av 
oändligheten.» 

Det  är  just  med  sina  egna  minnen  Strindberg  på  detta 
sätt  lekt  i  dessa  dramer,  och  samma  element  ur  hans  barndoms- 
erinringar vända  ständigt  tillbaka. 

Egendomligt  för  alla  dessa  dramer  är,  att  de  olika  män- 
niskornas öden  hopknytas  kring  en  plats,  ett  hem  eller  en  våning, 
där  de  gemensamt  lidit.  I  Oväder  tilldraga  sig  händelserna  i 
ett  modernt  hus  i  en  finare  stadsdel  med  en  skvär  utanför. 
Tre  familjers  öden  äro  sammanslingrade  i  dramat.  Den  från- 
skilde »Herrn»,  som  bebor  nedre  botten,  en  nyinflyttad  familj, 


AUGUST  STRINDBERG 


279 


som  håller  till  i  första  våningen,  och  konditorn,  som  härskar  i 
källaren. 

Över  detta  hus  ruvar  katastrofen  liksom  ovädret  över  den 
kvava  sommaraftonen.  Men  katastrofen  upplöser  sig,  och  det 
vilar  en  sval  höststämning  över  denna  dramatiska  bild.  Samma 
stämning  återfinnes  i  det  följande  kammarspelet  Brända  tomten. 
Huvudpersonen  är  här  »Främlingen».  Det  är  en  man,  som 
efter  en  dyster  barndom  och  ungdom  rymt  till  Amerika  för 
skuld  och  därefter  upplevat  skiftande  öden.  Av  den  veke  yng- 
lingen, som  en  gång  nedtrampades  och  förtrycktes,  har  blivit 
en  mogen  man  med  rik  erfarenhet,  som  genomskådat  livet  och 
människorna.  Han  är  illusionslös  som  huvudpersonen  i  »Ovä- 
der». Han  vill  ej  längre  förenas  med  människorna  utan  håller 
dem  kyligt  på  avstånd.  Men  han  har  dock  drivits  av  en  läng- 
tan att  återse  de  trakter,  där  han  genomlidit  sin  barndom,  och 
så  kommer  han  en  dag  till  sitt  barndomshem;  men  —  han  fin- 
ner endast  några  rökiga  ruiner  vid  sidan  av  ett  par  nyutsprungna 
äppelträd.  På  denna  brända  tomt,  i  askan  av  det  nedbrunna 
huset,  är  det  som  »Främlingen»  ännu  en  gång  ser  hela  sitt  liv 
och  alla  sina  illusioner  passera  förbi. 

»När  man  är  ung,  ser  man  väven  sättas  opp:  föräldrar,  släkt, 
kamrater,  umgänge,  tjänare  är  ränningen;  längre  fram  i  livet 
ser  man  inslaget;  och  nu  går  ödets  skyttel  fram  och  tillbaks 
med  tråden;  den  brister  ibland,  men  knyts  tillsammans,  och  så 
fortsätter  det;  bommen  slår,  garnet  tvingas  ihop  till  krumelurer, 
och  så  ligger  väven  där.  På  ålderdomen,  när  ögat  blir  seende, 
upptäcker  man  att  alla  krumelurerna  bilda  ett  mönster,  ett  namn- 
chiffer, ett  ornament,  en  hieroglyf,  som  man  nu  först  kan  tyda: 
det  är  livet!    Världsväverskan  har  vävt  det!» 

Nu  först  genomskådar  han  sitt  livs  hemligheter  och  anar 
sammanhanget.  Han  har  varit  stolt  att  tillhöra  en  aktad  och 
hederlig  familj ;  nu  blir  han  upplyst  om,  att  det  var  en  släkt  av 
tvetydiga  affärsmän  och  smugglare.  Han  har  i  trettiofem  år 
gått  och  trott,  att  Vesterlund  var  en  snäll  karl,  och  så  får  han 
av  dennes  hustru  veta,  att  det  var  en  stor  hycklare;  han  har 
trott,   att  familjens  matrumsbord,  dess  ära  och  stolthet,  var  av 


280 


AUGUST  STRINDBERG 


ebenholts  och  värt  2000  kronor,  han  upptäcker,  att  det  var  av 
färgad  lönn.  Allt  har  varit  färgat  i  det  huset;  där  har  passerat 
så  mycket,  att  det  var  tid,  att  det  fick  rökas  ut.  Och  »Främ- 
lingen» beger  sig  åter  ut  i  världen  för  att  försvinna  i  självvald 
ensamhet,  mänskligheten  har  han  haft  nog  av: 

»Man  skulle  kunna  lägga  ett  rep  om  halsen  på  hela  släktet, 
om  man  ville  vara  rättvis,  men  det  vill  man  inte!  Det  är  ett 
rysligt  släkte,  fula,  svettiga,  stinkande;  orent  linne,  smutsiga 
strumpor  med  hål  på,  kylknölar,  liktornar,  usch!  Nej,  då  är  ett 
blommande  äppelträd  mycket  vackrare;  se  på  liljorna  uppå 
marken,  det  är  som  de  inte  var  hemma  här,  och  känn  hur  de 
dofta!» 

Spöksonaten  verkar  nästan  som  ett  musikdrama  av  fantastisk 
lyrisk  art.  Men  det  är  fängslande  genom  sina  fantasifulla  scener 
och  gripande  genom  sin  ohyggliga  hemskhetsstämning.  Huvud- 
personen är  en  direktör  Hummel,  en  procentare,  ett  skadedjur, 
som  trots  sina  åttio  år  ännu  är  i  besittning  av  en  fenomenal 
livskraft  och  alltjämt  använder  den  för  att  sprida  förödelse. 
Det  är  en  vampyrnatur  som  kaptenen  i  »Dödsdansen».  Han  in- 
mänger sig  överallt,  lurar  som  spindeln  i  sitt  nät  på  ett  ögon- 
blick, då  flugan  fastnat,  för  att  skynda  fram  och  suga  dess  blod. 
Höjdpunkten  når  dramat  i  »spöksupéen»,  det  aftonsamkväm, 
vid  vilket  alla  dessa  gamla  människor  samlas,  tigande  eller 
ljugande  för  varandra  och  dock  oskiljaktigt  förenade  genom  sina 
laster  och  brott. 

Liksom  i  »Dödsdansen»  kretsar  Strindberg  i  alla  dessa  dra- 
mer kring  ondskans  problem.  Vampyrgestalten  återvänder  gång 
på  gång  (i  »Spöksonaten»  t.  o.  m.  två  gånger,  dels  i  Hummels, 
dels  i  köksans  gestalt).  Han  avslöjar  den  vasst  och  obarmhär- 
tigt, men  när  han  slutligen  drar  för  täcket,  sker  det  alltid  som 
i  »Dödsdansen»  med  några  medlidsamma  ord.  »De  veta  icke, 
vad  de  göra.»  Människan  kan  ej  skilja  på  gott  och  ont,  hon 
drives  framåt  av  sina  lidelser,  är  förblindad  av  sin  dumhet. 
Med  stor  styrka  framhålles  detta  ännu  en  gång  i  Pelikanen,  det 
mest  dramatiska  av  dessa  småstycken,  ett  katastrofdrama  med 
Medeamotivet  i  modärn  form.    Husfadern   är  nyss  död,  och 


1 


AUGUST  STRINDBERG 


28l 


doften  av  karbol  och  granris  fyller  ännu  rummen.  Modern, 
dramats  huvudperson,  befinner  sig  i  en  nervös  och  förbittrad 
sinnesstämning,  hon  har  inga  pengar  till  husets  behov,  och  min- 
net av  den  döde,  som  möter  henne  överallt  i  dessa  rum,  slår 
henne  med  skräck.  Makarna  ha  alltid  levat  i  oenighet.  Sonen 
går  halvdrucken,  frysande  och  hungrig  från  rum  till  rum.  Dottern 
och  mågen  hava  just  återvänt  från  en  tre  dagars  bröllopsresa. 
Dottern  har  alltid  stått  på  moderns  sida,  sonen  på  faderns. 
Familjen  har  levat  högt  utåt  och  slösat  bort  pengar  på  uteliv, 
men  på  samma  gång  har  det  i  huset  rått  brist  på  det  nöd- 
vändigaste. Man  har  ej  haft  råd  att  elda,  och  barnen  ha  aldrig 
fått  äta  sig  mätta  utan  ha  blivit  sjukliga  och  degenererade. 

Det  visar  sig,  att  modern  bedragit  alla,  stulit  av  hushålls- 
pengarna, svält  barnen,  för  att  tillfredsställa  sin  njutningslyst- 
nad och  sin  älskare,  senare  hennes  måg.  Det  är  det  egen- 
domliga med  denna  kvinna,  att  hon  går  som  i  en  dröm.  Hon 
uppträder  och  betraktar  sig  som  en  högst  förträfflig  husmor 
och  maka.  Men  förtrollningen  brister,  sanningen  börjar  gå  upp 
för  henne.  Sonen  och  dottern  ställa  sig  emot  henne,  och  även 
mågen  gör  uppror,  då  pengarna  utebli.  Denna  teckning  av 
moderns  karaktär  är  originell  och  djup.  Dramats  avslutning 
är  utomordentligt  verkningsfull  —  sonen  anlägger  eld  i  köket, 
och  när  modern  ser  lågorna  närma  sig,  hoppar  hon  ut  genom 
fönstret,  medan  barnen  brännas  inne.  I  döden  kastas  liksom 
ett  försoningens  skimmer  över  den  olyckliga  familjens  öden. 
De  båda  barnen  känna  sig  lyckliga  och  befriade,  när  lågorna 
omvärva  dem.  Det  är  som  på  julafton,  ropar  Gerda,  det  är, 
som  då  skollovet  börjar,  ropar  sonen,  och  i  en  dröm  om  mat 
och  sommar  segna  båda  till  golvet.  Det  är  intressant  att  se, 
med  vilken  förkärlek  Strindberg  använder  eldsvådemotivet  i  sina 
dramer,  som  i  »Inför  döden»,  där  han  upptagit  den  gamla  Kung 
Lear-historien  om  fadern  med  sina  otacksamma  döttrar,  i  »Brända 
tomten»,  i  »Pelikanen».  Det  är,  som  om  en  renande  eld  måste 
gå  fram  över  all  denna  jordens  smuts  och  synd.  »Nu  brinner 
allt  gammalt,  allt  gammalt  ont  och  styggt  och  fult.» 


282 


AUGUST  STRINDBERG 


III. 

I  samklang  med  den  nationalistiska  strömningen  på  nittio- 
talet vände  sig  Strindberg  åter  till  den  historiska  dikten  och 
skapade  en  rad  av  dramer,  ett  helt  galleri  av  svenska  regenter: 
Folkungasagan,  Erik  XIV,  Gustaf  Vasa  (1899),  Gustaf  Adolf 
(1900),  Engelbrekt,  Carl  XII  (1901),  Kristina,  Gustaf  den  tredje 
(1903),  Sista  riddaren  (1908),  Riksföreståndaren,  Bjälbojarlen 
(1909);  slutligen  kan  man  även  till  denna  serie  räkna  Näk- 
tergalen i  Wittenberg  (1903),  som  behandlar  Luthers  historia. 

Med  dessa  historiska  skådespel  fortsatte  han  den  linje,  som 
börjar  med  »Mäster  Olof».  De  utmärka  sig  genom  friskhet 
och  originalitet  i  uppfattningen  och  nästan  alltid  av  stort  dra- 
matiskt liv.  Det  var  dessa  stycken,  av  vilka  flera  spelades  med 
stor  framgång,  som  banade  väg  för  Strindbergs  växande  popu- 
laritet vid  sekelskiftet. 

Även  i  dessa  dramer  saknas  icke  de  mystiskt  religiösa  idé- 
erna. Okända  makter  härska  över  människorna,  som  måste 
böja  sig  med  bävan  och  fruktan.  Ty  »de  okända»  äro  avund- 
sjuka och  hämndgiriga.  Ve  den,  som  förhäver  sig  eller  prisas 
lycklig  —  motgången  är  strax  över  honom.  När  Magnus  i 
»Folkungasagan»  kallas  för  frälsare  och  sonen  Erik  upphöjer 
hans  förtjänster,  är  det  strax  slut  med  hans  framgångar.  Ryska 
hären  segrar  över  den  svenska,  och  den  påvliga  bannlysningen 
träffar  hans  huvud.  Bistrare  än  den  gamle  Jehova  utkräva  dessa 
makter  sin  hämnd  ej  blott  till  tredje  och  fjärde  led  —  nej,  till 
sista  ättlingen.  Det  ligger  således  en  slags  ödesteori  bakom 
dessa  dramer,  som  förbinder  dem  sinsemellan  med  ett  osyn- 
ligt band.  Men  denna  ödesteori  saknar  den  storhet,  som  präglar 
de  antika  tragödernas  uppfattning.  Makterna  äro  för  småaktiga 
och  för  elaka.  De  räkna  för  mycket  i  detalj  som  en  allt  för 
knarrig  biktfader.  Ofta  påträffar  man  i  dessa  dramer  utförliga 
genealogier  (»Gustaf  Adolf»,  »Folkungasagan»),  som  påvisa 
släktskapen  mellan  de  olika  handlande.  Här  är  det  nämligen 
farligt  att  vara  i  släkt,  ty  fädernas  missgärningar  gå  igen 
på  barnen.    Folkungaättens  våldsdåd  dra  efter  sig  en  ström 


AUGUST  STRINDBERG 


283 


av  oskyldigt  blod  långt  upp  genom  tiderna.  Det  är  deras  skuld, 
som  den  oskyldige  Magnus  sonar,  och  de  olyckor,  som  träffa 
flera  av  de  efterföljande  regenterna,  kunna  ytterst  härledas  ur 
samma  orsak.  Om  Gustaf  Vasa  icke  helt  går  under  utan  endast 
pinas  av  Däcken,  beror  detta  kanske  därpå,  att  det  endast  är 
hans  gemål,  som  har  folkungablod  i  ådrorna  (jfr  Gustaf  Vasa 
sid.  105). 

Liksom  »Den  okände»  äro  alla  konungarna  förföljda.  För- 
följarna äro  dels  verkliga,  dels  fantastiska  personligheter.  Dessa 
senare  uppträda  plötsligt  och  spökartat,  liksom  dessa  lump- 
samlare och  nattmän,  som  dyka  upp  på  Paris'  kaféer,  för  att 
hindra  Strindberg,  när  han  vill  dricka  sin  lilla  absint.  I  »Fol- 
kungasagan» uppträda  på  detta  sätt  bödeln,  flagellanterna  och 
framför  allt  pästflickan.  I  »Erik  XIV»  erinrar  bröllosphögtiden 
om  guldmakerifesten  i  »Till  Damaskus».  Gustaf  Vasa  besväras, 
när  han  förbrutit  sig,  av  tiggare,  av  Barbro,  av  Däcken,  som 
man  ständigt  hör  talas  om,  men  som  alltid  förblir  osynlig, 
vilket  efter  Strindbergs  dåvarande  språkbruk  kan  översättas  med 
övernaturlig,  »ockult».  I  »Carl  XII»  är  det  den  underlige  pro- 
fessorn, den  druckne  soldaten  och  andra,  som  gå  igen  som 
budskap  från  andra  sidan. 

Strindberg  har  för  dessa  dramer  haft  Shakespeares  histo- 
riska skådespel  till  förebild.  Han  har  liksom  Shakespeare  lagt 
in  brokiga  folkscener,  han  blandar  det  drastiska,  folkliga  och 
patetiska  med  vartannat,  vilket  kan  vara  verkningsfullt  nog,  utan 
att  han  dock  någonsin  når  upp  till  Shakespeares  saftiga  bredd 
och  omedelbara  burleska  komik.  Man  kan  även  påpeka  direkta 
likheter  som  dödgrävarscenen,  vilken  öppnar  tredje  akten  i 
»Gustaf  Adolf».  Narren,  som  Strindberg  infört  i  ett  par  av 
sina  stycken,  är  helt  formad  i  Shakespeares  stil.  Aven  i  karak- 
tärsteckningen kan  man  spåra  dennes  inflytande.  Redan  i  fråga 
om  »Mäster  Olof»  har  Strindberg  betygat,  att  han  lärt  mycket, 
särskilt  av  »Julius  Cesar»,  och  han  beundrade  framför  allt  Sha- 
kespeares förmåga  att  skildra  sina  hjältar  »intime».  Det  är 
detta  rent  mänskliga  grepp,  som  Strindberg   sökt  genomföra 


284 


AUGUST  STRINDBERG 


vid  teckningen  av  sina  kungagestalter,  och  han  dröjer  med  för- 
kärlek vid  vardagssituationer. 

Även  Walter  Scott,  som  han  kallar  »en  stor  antikvarie»,  stu- 
derade han  för  att  komma  in  i  den  historiska  stämningen  och 
har  från  honom  lånat  ett  par  detaljer. 

Sina  dramer  har  Strindberg  anlagt  tablåartat,  d.  v.  s.  han 
har  ryckt  ut  vissa  moment  av  handlingen  och  förutsatt  mellan- 
liggande partier  som  bekanta  eller  åtminstone  endast  antytt 
dem.  Härigenom  har  det  övernaturliga  elementet  lättare  kunnat 
glida  in  i  händelseförloppet.  Ty  all  denna  mystik,  som  tisslar 
och  tasslar  i  dramernas  bakgrund,  dyker  endast  glimtvis  fram 
på  scenen.  Men  då  är  det,  som  om  alla  dessa  kraftfulla  ge- 
stalter, vilka  strida  och  väsnas  på  tiljans  förgrund,  icke  längre 
voro  människor  utan  blodlösa  gengångare. 

Man  kan  förvånas  över,  att  det  lyckats  författaren  att  med 
så  tung  barlast  segla  sin  båt  så  flott  som  han  gjort.  Men  obe- 
stridligen har  denna  ödesuppfattning  varit  honom  en  boja.  Män- 
niskan bliver,  betraktad  från  denna  synpunkt,  endast  en  lekboll 
i  högre  makters  händer,  och  allt  djupare  orsakssammanhang 
går  förlorat.  Personerna  hava  själva  denna  uppfattning.  Till 
och  med  Gustaf  Adolf,  lyckans  guldgosse,  har  stunder,  då  allt 
förefaller  honom  meningslöst  —  så  envist  tränga  författarens 
egna  tankar  fram  och  begära  uttryck  även  där  de  knappast  borde 
höras.  Ingenting  är  vanligare,  än  att  de  uppträdande  icke  veta, 
vad  de  skola  göra,  ej  heller,  varför  de  göra  så  och  ej  annor- 
lunda. »Jag  begriper  ingenting  av  det  hela»,  säger  Göran  Pers- 
son, »ser  du  icke  händelserna  rulla  upp  sig  utan  att  vi  kunna 
göra  något  åt  dem!  Jag  sitter  stum,  lamslagen,  förmår  inte 
röra  ett  finger  och  kan  endast  vänta,  frågande:  Vad  skall  nu  ske?» 

På  grund  av  dessa  förhållanden  blir  ofta  handlingen  något 
yttre,  som  ej  utvecklar  sig  ur  karaktärerna  utan  vid  sidan  om 
dem.  Man  får  närmast  intrycket,  att  det  är  godtycket  eller  — 
liksom  i  ett  berömt  Uppsalaspex  —  Odhners  historia,  som 
bestämmer  handlingarnas  följd.  Detta  förhållande  giver  något 
féeriaktigt,  något  egendomligt  trolldomsartat  åt  de  historiska 
dramerna. 


AUGUST  STRINDBERG 


Däremot  återfinner  man  i  dessa  stycken  Strindbergs  gamla 
demokratiska  uppfattning,  och  det  är  denna  han  tillämpar  på 
sina  kungaporträtter.  Nietzscheanismen  är  i  Strindbergs  liv 
endast  ett  kortvarigt  rus.  Någon  stor  beundrare  av  konunga- 
makten hade  han  aldrig  varit.  Han  tillhörde  den  ungdom,  som 
upplevat  representationsreformen,  den  ungdom,  som  då  »i  illu- 
sionernas dagar»  drömde  djärvast  om  republik  och  vittgående 
reformer.  I  »Svenska  folket»  hade  han  polemiserat  mot  den 
satsen,  att  svenska  folkets  historia  är  dess  konungars,  och  häv- 
dat en  motsatt  åsikt.  I  »Nya  riket»  framställer  han  Karl  XV 
som  den  liberale  och  upplyste  monarken,  som  själv  skrattade 
åt  regalierna,  ceremonierna,  piprensaren  och  Karl  XILs  drabanter. 
Denna  demokratiska  synpunkt  går  igen  i  dessa  dramer  och 
bestämmer  i  allt  väsentligt  hans  uppfattning  om  konungarna. 
Den  framträder  redan  i  småsaker.  Dessa  konungar  le  ofta  över 
sin  egen  höghet,  de  hava  föga  känsla  för  sin  egen  värdighet, 
och  omgivningen  har  det  icke  heller. 

Magnus  Smek  karaktäriseras  av  historien  som  en  liderlig 
och  oduglig  konung.  Men  Strindberg  har  gjort  om  porträttet, 
i  det  han  fäst  sig  vid  vissa  enskilda  fakta.  God  tid  rådde  i 
landet,  Magnus  låg  i  strid  med  de  stora,  och  han  frigav  trä- 
larna.  Över  dessa  fakta  uppbygger  Strindberg  sin  bild  av 
konungen,  som  han  fyller  med  sitt  eget  patos.  Icke  är  den 
konung  oduglig,  som  frigivit  trälarna.  På  hans  osedlighet  näm- 
nas inga  exempel;  förtal  alltså  —  enligt  Strindbergs  resonne- 
mang.  Hans  mystiskt  religiösa  synpunkt  träder  till,  och  gestal- 
ten står  färdig:  Magnus  är  det  rena  offerlammet,  som  skall  sona 
sin  släkts  synder. 

Erik  XIV  blir  en  Rödarumsfigur,  skeptisk  och  söndersliten, 
som  finner  allt  officiellt  humbugsartat.  Gustaf  Adolf  blir  långt 
mera  en  sökande  grubblare  än  den  ljusgestalt,  som  med  över- 
tygelsens värme  gick  i  striden  Det  famlande,  ovissheten 
betonas  långt  mer  än  den  geniala  säkerheten.  Och  han,  som 
enligt  traditionen  hittills  varit  bäraren  av  protestantismens  idé, 
utvecklar  sig  hos  Strindberg,  som  föga  intresserade  sig  för 
lutheranismen,  till  en  förkämpe  för  toleransen,  en  Nathan  der 


286 


AUGUST  STRINDBERG 


Weise,  som  är  höjd  över  fördomarna.  Hans  Gustaf  Adolf  har 
föga  av  en  stor  regent  men  mycket  av  en  stor  människa. 
Karl  XII  tecknas  vid  slutet  av  sin  bana,  ej  som  segerherren, 
utan  som  den  halstarrige  dåren,  som  ödelagt  land  och  folk  och 
nu  går  och  väntar  på  döden  och  i  sina  ensamma  stunder  för- 
följes av  samvetskvalets  skuggor. 

Om  Gustaf  Vasa  är  mästerverket  i  serien,  beror  detta  säker- 
ligen i  icke  ringa  mån  därpå,  att  den  bild,  som  historien  läm- 
nade av  honom,  verkade  sympatiskt  på  Strindberg  själv.  Gustaf 
är  en  rättfram  bondekonung,  som  uträttade  något  nyttigt  utan 
många  ceremonier. 

I  »Folkungasagan»,  som  är  övervägande  lyrisk,  finnas  utmärkta 
scener,  särskilt  kanske  den,  där  »Den  besatta»  och  pästflickan 
uppträda.  Men  ypperlig  är  också  Knut  Porses  inträde  på  rak- 
stugan eller  Bengt  Algotssons  ord  till  den  unga  drottningen, 
Blanche  de  Namur,  då  »Den  besatta»  med  sin  kyss  vigt  honom 
åt  döden.  I  »Erik  XIV»  är  terrasscenen  ett  stycke  utmärkt 
verkningsfull  dramatik,  och  Göran  Persson  är  en  av  Strindbergs 
mest  konstnärligt  utformade  gestalter.  Ondskans  traditionelle 
bärare  i  svensk  historia  har  från  vidunder  blivit  en  kämpande 
människa.  I  »Gustaf  Vasa»  är  kompositionen  mästerlig.  Dra- 
mat är  byggt  på  samma  sätt  som  Moliéres  TartufTe  —  hjälten 
framträder  först  i  tredje  akten,  men  hans  hårda  härskarnäve 
spåras  i  varje  scen  av  de  båda  första  akterna;  förväntningen 
stiger  och  svikes  icke,  när  han  i  tredje  akten  själv  visar  sig. 
Porträttet  av  Gustaf  Vasa  är  säkerligen  det  yppersta  i  historisk- 
poetisk framställning,  som  vår  litteratur  äger.  I  »Gustaf  Adolf» 
föra  oss  inledningsscenerna  med  dödsskalleryttarna  och  kroa- 
terna, som  dyka  upp  i  det  av  kriget  förödda  landskapet,  mitt 
in  i  trettioåriga  krigets  fasor,  och  slutscenen,  slaget  vid  Liitzen, 
är  stor  konst.  Det  finnes  över  huvud  i  dessa  dramer  spridda  scener 
av  genial  skaparkraft,  men  det  brister  ofta  i  kompositionens 
helhet.  Med  undantag  av  »Gustaf  Vasa»  nå  de  ej  upp  till 
Strindbergs  största  verk. 


AUGUST  STRINDBERG 


287 


IV. 

De  första  åren  efter  sin  hemkomst  var  Strindberg  relativt 
lycklig,  så  lycklig,  som  han  över  huvud  kunde  bliva  det.  Han  var 
fri  från  det  utländska  bohémelivet,  på  vilket  han  längesedan 
tröttnat,  och  han  var  åter  hemma  i  sitt  trots  allt  så  kära  fäder- 
nesland. I  Infernoböckerna  hade  han  fått  utlopp  för  sina  sjuk- 
liga föreställningar  och  återvunnit  en  slags  hälsa.  Han  hade 
genom  Geijerstams  vänsälla  hjälp  fått  en  förläggare,  så  att  han 
obehindrat  kunde  trycka  sina  alster.  Ranft  spelade  hans  styc- 
ken med  framgång,  och  pengar  började  strömma  in.  Omkring 
honom  hade  samlats  en  liten  krets  av  förtrogna,  som  med  vörd- 
nadsfull  beundran  blickade  upp  till  mästaren. 

Det  är  i  denna  skepnad  han  framträder  för  oss  i  Ensam, 
(1903)  hans  självuppgörelse  kring  sitt  femtionde  år.  Han  skild- 
rar, hur  han  efter  hemkomsten  först  sökt  återknyta  banden  med 
de  gamla  vännerna.  Men  de  voro  förändrade,  och  snart  sitter 
han  där  ensam,  hänvisad  till  sig  själv  med  sina  funderingar  och 
sina  lidanden.  Det  är  ett  rent  fantasiliv  han  lever;  hans  um- 
gänge är  de  mötande  på  gatan  under  morgonvandringen;  han 
är  så  känslig,  att  en  syn,  uppfångad  genom  en  kikare  —  en 
liten  mästerlig  tavla  —  kommer  honom  att  rysa  över  livets 
ohygglighet.  »Tänk!  Att  i  sitt  lugna  hem  dras  in  i  sådana 
här  dramer  i  fjärran!»  Men  trots  allt  är  han  lycklig  i  sin  en- 
samhet med  sitt  arbete  och  sina  fantasier. 

Även  Fagervik  och  Skamsund  (1902)  vittnar  som  helhet  om 
återvunnet  lugn.  Visserligen  två  misantropiska  äktenskapshisto- 
rier, av  vilka  den  ena  skildrar  hans  eget  andra  äktenskap  (Ka- 
rantänmästarens andra  berättelse),  men  detta  är  något  för  Strind- 
berg numera  fullt  normalt.  Han  hade  stelnat  i  sin  syn  på 
kvinnan.  Men  där  finnes  i  denna  samling  också  den  lilla  be- 
rättelsen En  barnsaga,  som  är  präglad  av  hela  det  solskens- 
humör, som  utmärker  Strindberg,  när  han  kommer  i  beröring 
med  skärgården.  Och  där  fanns  en  del  versifierade  skildringar, 
av  vilka  särskilt  Trefaldig  hetsnatten  påminner  om  den  ungdoms- 
tid, då  han  skrev  om  »Stora  honkräftor  åt  magistern».  Dessa 


288 


AUGUST  STRINDBERG 


vers  utkommo  sedan  i  en  särskild  utvidgad  samling  Ordalek 
och  småkonst  (1905). 

Men  länge  varar  icke  denna  idyll.  Ar  1901  ingick  Strind- 
berg för  tredje  gången  äktenskap  med  skådespelerskan  Harriet 
Bosse.  Detta  äktenskap  upplöstes  emellertid  redan  1904.  Un- 
der de  sista  åren  av  hans  liv  växa  missnöjet  och  misantropien 
till  en  förfärande  styrka.  Han  levde  i  sina  rum  vid  Drottning- 
gatan som  en  fånge  i  sitt  »blå  torn»,  endast  insläppande  sina 
intima  vänner,  sedan  de  givit  överenskommen  signal.  Som 
alltid  hämtade  han  sin  tröst  ur  arbetet. 

Långa,  tunga  kvällar 

i  de  tomma  rummen  gå; 

över  mattor,  över  fällar, 

över  tiljor  går  det  på. 

Djur  i  bur  han  vandrar,  vänder, 

vänder  vandrar,  står  ej  still; 

möblerna  en  blick  han  sänder, 

han  dem  känner  utantill. 

Under  inflytande  av  personliga  besvikelser,  av  yttre  mot 
gångar  och  orättvisor  skred  han  än  en  gång  till  angrepp  på  sam- 
hället —  angrepp,  som  i  våldsamhet  erinra  om  hans  åttiotals- 
period,  och  i  vilka  liksom  ett  stycke  av  den  forne  Strindberg, 
samhällsomstörtaren  och  oppositionsmannen  levde  upp  nytt.  Hans 
patos  är  lika  äkta  och  brännande,  men  ungdomsfriskheten  är  borta. 

Denna  sinnesstämning  präglar  övervägande  hans  personskild- 
ringar under  dessa  år.  Götiska  rummen  (1904)  utger  sig  för 
att  vara  en  fortsättning  av  »Röda  rummet»  och  vill  giva  en 
satir  av  det  svenska  samhället  under  de  tjugufem  år,  som  för- 
flutit sedan  »Röda  rummets»  framkomst.  Det  finnes  många 
lysande  enskildheter  i  denna  bok,  stilen  är  i  sin  genomformade 
säkerhet  kanske  bättre,  fast  torrare;  men  som  helhet  kan  den 
ej  jämföras  med  den  första  romanen.  Där  finns  för  mycket 
debatter  och  resonnemang  och  allt  för  många  äktenskapshisto- 
rier med  samma  gräl  om  samma  sak.  Satiren  har  icke  heller 
den  kraft  och  storslagenhet  som  i  »Röda  rummet»,  där  hela 
samhället,  i  en  lysande  karrikatyr,  skrider  förbi  läsarens  ögon. 
Strindberg  har  här  icke  samma  starka  grepp  på  ämnet,  kanske 


AUGUST  STRINDBERG 


289 


hade  han  för  länge  levat  landsflyktig,  tillbakadragen  och  ensam 
utan  verkligt  känn  med  samhället. 

Betydligt  högre  står  fortsättningen,  Svarta  fanor  [igoj),  som 
skildrar  nutidslivet  i  Stockholm  på  ett  sätt  som,  döda  partier 
till  trots,  icke  överträffats.  Den  sedeskildring  Strindberg  här 
presterar  är  nyktrare,  mer  kallt  dissikerande  än  hans  tidigare. 
Den  är  illusionslös,  den  analyserar  icke  för  att  förbättra,  ty  den 
tror  icke  längre  på  människosläktets  höjande;  med  en  frätande 
pessimism,  som  kan  påminna  om  Swifts,  blottar  den  människor- 
nas vedervärdighet  och  ondska. 

Åttiotalet  trodde  ännu  på  evolutionen,  men  i  samband  med 
de  nya  religiösa  strömningarna  framträdde  åter  gammalkristen- 
domens uppfattning,  att  människan  av  naturen  är  ond,  ohjälpligt 
ond,  endast  en  återlösning  genom  lidandet  och  gud  kan  rena 
från  synden.    Detta  är  också  Strindbergs  lära  i  »Svarta  fanor». 

Arbetet  är  framför  allt  av  intresse,  därför  att  Strindberg 
säkerligen  är  den  förste,  som  avläst  den  sedernas  förråing,  den 
allt  uppslukande  materialism,  som  under  de  sista  decennierna 
hållit  sitt  intåg  i  farvattnet  av  den  stigande  rikedomen.  I  högre 
grad  än  någonsin  förr  har  penningen  blivit  världens  behärskare, 
under  detta  de  vilda  spekulationernas,  jättebolagens  och  de 
hetsade  minuternas  tidevarv.  Det  är  whiskygroggens  tid  liksom 
den  föregående  var  den  relativt  oskyldiga  punschens.  Strind- 
berg säger  på  något  ställe,  att  när  människorna  drucko  punsch, 
blevo  de  glada,  men  whiskyn  gör  dem  trumpna  och  argsinta. 
Det  är  en  fruktansvärd  samling  människor,  som  Strindberg  här 
skildrar  som  den  store  »Dyngherrens»  följe,  män  och  kvinnor, 
som  äta  och  kopulera  péle-méle,  en  konstnärsbohéme,  där  männen 
icke  äro  män  och  kvinnorna  icke  kvinnor.  Som  bakgrund 
skildras  en  liten  grupp  av  utvalda,  som  dragit  sig  tillbaka  från 
världen  med  sönderslitna  nerver,  för  att  frivilligt  leva  ett  kloster- 
liv uppe  i  Södra  bergen. 

Att  skildra  allt  detta  förfall,  denna  moraliska  lumpenhet  och 
ondska  har  alltid  legat  för  Strindbergs  penna,  och  trots  onödiga 
råheter  och  den  djupare  oreda,  som  är  oskiljaktig  från  all  Strind- 

19  —  19110.    J.  Moriensen. 


290 


AUGUST  STRINDBERG 


bergs  komposition  under  senare  år,  är  »Svarta  fanor»  ett  mäs- 
terverk i  sin  art.  Men  tyvärr  är  den  också  en  motbjudande 
pamflett,  i  vilken  han  hudflängt  närstående  vänner  och  hjälpare. 
Boken  är  en  hämndeakt  som  så  många  andra  av  Strindbergs 
böcker,  men  som  sådan  är  den  förfelad  och  kan  endast  bedömas 
ur  patologisk  synpunkt.  Den  personliga  hätskhet,  som  i  så  hög 
grad  förmörkar  boken,  är  dock  ett  fel,  som  förminskas  med  åren, 
och  det  är  om  få  litterära  fel  och  missgrepp  man  kan  säga  det- 
samma. Strindberg  har  i  Zachris'  gestalt  återigen  tecknat  vam- 
pyren,  här  den  litterära  vampyren,  som  suger  andras  tankar  och 
idéer,  och  han  har  fått  en  diabolisk  kraft  över  skildringen. 

Man  har  velat  göra  gällande,  att  Strindbergs  ständiga 
ordande  om  förföljelser  och  orättvisor  endast  varit  foster  av  hans 
uppjagade  fantasi.  Otvivelaktigt  tog  sig  också  hans  sjuklig- 
het stundom  uttryck  som  förföljelsemani.  Men  det  fanns  mer 
än  nog  av  faktiskt  stoff  för  hans  hetsade  hjärna  att  arbeta  med. 
Efter  hans  hemkomst  envisades  man  i  Sverige  att  betrakta 
honom  som  en  utskriven  och  bruten  man.  Till  Strindbergs 
sjukliga  stämningar  under  dessa  år  kom  därför  en  naturlig  och 
fullt  berättigad  bitterhet  över  att  vara  förbigången  och  förbisedd. 
»I  tio  år  har  jag  väntat  på  Dödsdansens  spelande»,  skriver  han 
till  fröken  Flygare  (18  juli  1909),»  i  tio  år  på  Svanehvit,  Gustaf 
Adolf,  Gustaf  III,  Damaskus  II  och  III,  Kristina  m.  fl.  I  tjugu 
år  väntade  jag  på  Fröken  Julie,  Fadren,  Bandet,  i  tio  år  på 
Kronbruden  utanför  Stockholm,  mitt  mest  svenska  stycke.» 
Det  är  en  bitter  och  i  hans  brev  ständigt  återkommande  klagan, 
att  han  icke  spelades  på  svenska  scener. 

Jag  har  ovan  berört  Levertins  förhållande  till  Strindberg. 
För  att  klarlägga  Strindbergs  ställning  till  den  samtida  kritiken 
kan  det  även  vara  belysande  att  anföra  t.  ex.  uppfattningen 
i  en  artikelserie  »Sveriges  modärna  litteratur»  (i  »Det  Nya 
Sverige»  1908),  där  nittiotalsförfattarna  utförligt  behandlas,  medan 
Strindbergs  hela  produktion  under  dessa  år,  fram  till  1908,  av- 
färdas på  ett  par  rader:  »Hans  (Strindbergs)  konstnärliga  kraft 
har  härunder  oerhört  försvagats,  och  de  flesta  av  hans  senare 
verk  äro  alltför  förvirrade  och  planlösa  för  att  erbjuda  mycket 


AUGUST  STRINDBERG 


291 


mera  än  kuriositetsintresse.  Den  svagaste  punkten  i  den  mo- 
därna  litteraturen  är  bristen  på  ett  modärnt  drama;  först  det 
sista  året  har  medfört  en  så  betydande  och  storstilad  insats  som 
Tor  Hedbergs  'Johan  Ulfstjärna'.»  (Böök.) 

Strindbergs  mäktiga  och  idérika  dramatiska  produktion, 
som  är  enastående  i  svensk  litteratur  och  som  även  satt  djupa 
spår  i  europeisk  dramatik,  slås  här  ihjäl  med  ett  förövrigt  för- 
tjänstfullt arbete  av  Tor  Hedberg!  Det  var  dylika  orättvisor  och 
misskännanden,  som  länge  grodde  i  Strindbergs  känsliga  sinne, 
tills  utbrottet  slutligen  kom  med  hans  vanliga  eruptiva  kraft.  Han 
angrep  i  en  serie  artiklar  hätskt  sina  vedersakare.  »Renässansen» 
från  1890  fick  ett  mindre  uppbyggligt  efterspel  i  den  s.  k.  Strind- 
bergsfejden 19 1  o.  Övergången  från  åttio-  till  nittiotalet  hade 
kunnat  försiggå  så  lätt  och  utan  sammanstötningar,  icke  minst 
beroende  på  att  Strindberg  redan  på  åttiotalet  varit  en  före- 
gångare för  den  romantiska  strömningen,  liksom  han  genom 
sina  »Svenska  öden  och  äventyr»  förberett  nittiotalets  historiska 
diktning.  Jag  har  även  ovan  påpekat  den  roll  Strindberg  spe- 
lat för  Heidenstams  utveckling.  Då  Strindberg  angrep  den 
härskande  litterära  skolan,  var  det  naturligtvis  först  och  främst 
i  känslan  av  egna  oförrätter,  men  striden  gällde  dock  för 
honom  även  något  annat  och  mer.  Han  fann  den  Levertin- 
Heidenstamska  riktningen,  »gigerl-skolan»  som  han  benämnde  den, 
alltför  ytligt  estetiserande,  alltför  förflackad  och  efifeminerad. 
I  motsats  till  dess  stundom  förkonstläde  och  invecklade  form, 
hävdade  även  Strindberg,  liksom  en  gång  Tegnér,  formens 
genomskinliga  klarhet.  »Det  dunkelt  sagda  är  ett  missfall, 
förtidig  börd,  ofullgånget  foster»,  skriver  han  på  ett  ställe  i  sina 
»Tal  till  svenska  nationen».  Det  demokratiska  patos,  som  fyllt 
hans  ungdomsdiktning,  vaknade  under  hans  senare  år  med  för- 
nyad styrka  och  ställde  honom  helt  naturligt  i  opposition  mot 
nittiotalets  aristokratiskt  förfinade  och  från  de  aktuella  kultur- 
I      problemen  bortvända  litteratur. 

Denna  litterära  fejd,  som  gav  ett  så  starkt  genljud  i  hela 
den  svenska  pressen,  påminner  i  sin  hätskhet  och  sina  groteska 
yttringar  om  sammandrabbningarna  mellan  gamla  och  nya  sko- 


292 


AUGUST  STRINDBERG 


lan  hundra  år  tidigare  i  artonhundratalets  början.  Visserligen 
saknas  tyvärr  i  det  senare  skådespelet  mycket  av  den  ungdom- 
liga livfullhet  och  hänförelse  för  idéerna,  som  fyllde  an- 
griparna för  hundra  år  sedan.  Men  det  estetiska  pennfäkteriet 
grasserade  då  som  nu,  och  de  parfymerade  kvickheter,  som 
upplivat  »Markalls  sömnlösa  nätter»,  återfinnas  lika  doftande  i 
Strindbergsfejdens  litterära  dokument.  »Det  blir  inte  bättre», 
skriver  t.  ex.  Per  Hallström  »om  diktaren  (härmed  syftande  på 
Strindberg)  som  det  förunnats  oss  bevittna,  lämnar  Olym- 
pen och  skällande  som  Cerberus  med  helveteseld  i  blicken  löper 
omkring,  nosande,  där  slika  djur  bruka  nosa,  och  sålunda  kon- 
staterande, vad  det  hela  innerst  rör  sig  om.»  Dylika  grovhe- 
ter finns  det  gott  om  —  på  bägge  sidor.  Strindberg  förgick 
sig  mången  gång  svårt  i  sina  obehärskade  uttalanden,  och  han 
var  icke  fri  från  en  egenskap,  som  kallas  både  kunglig  och  svensk, 
nämligen  avundsjukan.  Detta  förblindade  stundom  hans  blick 
på  sina  medbröder  i  Apollo.  Men  Strindberg  var  alltid  fylld 
av  ett  starkt  moraliskt  patos,  och  det  finnes  försonande  element 
även  i  hans  hätskaste  stormlöpningar,  vilket  näppeligen  kan 
sägas  vara  förhållandet  med  alla  av  hans  vedersakare.  Jag  väl- 
jer ett  karaktäristiskt  citat  ur  högen:  »Har  Strindberg  i  sin 
kulturkritik  någonsin  inspirerats  av  annat  än  blint  hat,  brutal 
ondska  och  skummande  storhetsvansinne,  har  han  någonsin 
skytt  de  grövsta  tankefel,  de  mest  flagranta  osanningar,  har  han 
någonsin  tagit  ordentligt  reda  på  någonting?  Ar  icke  denne 
vidunderlige  mångläsare  en  av  de  okunnigaste  skribenter,  som 
funnits,  därför  att  han  i  sitt  högmod  och  sin  hafsighet  aldrig 
gått  till  grunden  med  något?  Har  han  överhuvud  någonsin 
nalkats  ett  problem  med  så  mycket  intellektuell  besinning,  med  så 
mycket  upphöjdhet  över  låga  affekter  och  lidelser,  som  ett  verkligt 
tankearbete  kräver?  Rodins  »Tänkaren»  framställer  en  man,  som 
tänker  med  armmusklerna  och  knogarna;  den  skulptör,  som  ville 
skapa  en  staty  över  tänkaren  Strindberg,  rousseauanen,  könsfiloso- 
fen och  Svedenborgaren,  hade  att  avbilda  en  man,  som  tänker  med 
inälvorna  och  som  vrålande  vrider  sig  i  sina  kval.»  (Böök.) 
Ett  dylikt   citat  kräver   inga  kommentarer.     Hela  denna 


AUGUST  STRINDBERG 


293 


litterära  fejd  från  igår,  som  dagens  generation  väl  redan  glömt 
och  som  man  på  vissa  håll  väl  också  helst  vill  glömma,  kom- 
mer otvivelaktigt  att  för  eftervärlden  stå  i  långt  skarpare  ljus 
än  den  ännu  kan  göra  för  oss.  Den  blir  säkerligen  en  av  de 
tydligaste  och  viktigaste  värdemätarna  på  de  litterära  ström- 
ningarna och  på  hela  kulturnivån  i  det  gryende  seklets  »nya 
Sverige». 

Strindbergs  sista  besvikelse  var,  att  han  ej  fick  Nobelpriset. 
Säkerligen  hade  han  av  samtida  svenska  författare  varit  den 
mest  värdiga,  men  det  är  ju  knappast  att  förvåna  sig  över  att 
han,  i  likhet  med  Ibsen  och  Tolstoy,  blev  förbigången  av  Sven- 
ska Akademien. 

Pä  hans  sextiotreåriga  födelsedag,  hans  sista,  blev  Strind- 
berg för  första  och  enda  gången  i  sitt  liv  föremål  för  en  större 
officiell  hyllning.  Delvis  i  opposition  mot  Svenska  Akademiens 
prisutdelning  överlämnades  till  honom  en  genom  nationalsub- 
skription  insamlad  summa  av  45  OOO  kr.,  huvudsakligen  skänkta 
i  mindre  poster  av  arbetare  och  småfolk.  På  kvällen  drog  ett 
fackeltåg  av  studenter  och  arbetare  hyllande  förbi  hans  bostad. 
Penningsumman  bortskänkte  Strindberg  till  olika  kulturella  och 
välgörande  ändamål,  ehuru  hans  egen  ekonomiska  ställning 
ingalunda  var  lysande;  det  var  ej  pengarna  utan  erkännandet 
han  längtat  efter.  Några  månader  senare,  den  14  maj  191 2, 
bortgick  han  efter  en  tids  sjukdom. 

Strindbergs  produktion  under  de  sista  åren  visar  en  tydlig 
avmattning.  Historiska  miniatyrer  och  Nya  svenska  öden  kunna 
icke  i  kraft  och  livfullhet  jämföras  med  hans  tidigare  noveller 
av  denna  art.  Icke  heller  de  bägge  berättelserna  Taklagsöl 
och  Syndabocken  höra  till  hans  bättre.  En  blå  bok  utgör  en 
serie  anteckningar,  närmast  i  dagboksform  och  innehåller  vid 
sidan  av  lösa  fakta,  hätska  utfall  och  grumlig  ockultism  många 
intresanta  och  djupa  iakttagelser  —  en  »skattkista»  av  hela 
hans  erfarenhet  benämner  han  den  själv. 

Strindbergs  sista  skönlitterära  verk  blev  versdramat  Stora 
landsvägen  (1909),  knappast  ett  drama  i  egentlig  mening  utan 
en   översikt  av  hans  jordevandring  »i  sju  stationer».    Det  är 


294 


AUGUST  STRINDBERG 


hans  avsked  till  livet,  där  hans  längtan  efter  harmoni  och  för- 
soning stundom  tagit  sig  gripande  uttryck: 

O  evige!    Jag  släpper  ej  din  hand, 

din  hårda  hand,  förrn  du  välsignat! 

Välsigna  mig,  din  mänsklighet, 

som  lider,  lider  av  din  lifsens  gåva! 

Mig  först,  som  lidit  mest  — 

som  lidit  mest  av  smärtan 

att  icke  kunna  vara  den  jag  ville! 


V. 

Redan  Strindbergs  utseende  och  uppträdande  väckte  före- 
ställningen om  en  ovanlig  människa.  Han  var  av  medellängd, 
starkt  byggd,  och  trots  en  viss  embonpoint  under  senare  år, 
vig  och  rörlig.  Det  kraftiga  svarta  håret  föll  i  mjuka  vågor 
kring  huvudet  ned  över  den  väldiga,  nästan  fyrkantiga  pannan, 
som  behärskade  hela  ansiktet.  Den  var  som  fjället  i  ett  land- 
skap. Allt  soligt  och  dystert  i  hans  själ  återspeglades  på  dess 
vidder!  Med  sina  tunga,  dävna  lockar  erinrade  detta  överansikte 
om  ett  Jupiterhuvud  —  en  jämförelse,  som  ofta  och  med  rätta 
blivit  gjord.  Det  övriga  anletet  hade  däremot  en  helt  annan 
karaktär.  Näsan  var  för  kort  och  mongoliskt  oregelbunden  och 
underansiktet  med  sina  håliga,  bleka  kinder  var  för  tillspetsat 
och  litet  i  förhållande  till  pannan.  En  borstig  och  dock  mjuk 
mustasch  stack  fram  på  överläppen  utan  att  dölja  den  lilla 
munnens  krusiga  linjer.  Ögonen  voro  stora  och  grå  och  fingo 
ej  minst  sin  karaktär  av  den  svarta  ring,  som  avtecknade  sig 
mot  den  grå  iris.  Trötta  och  sorgmodiga  ögon,  liksom  tvät- 
tade av  tårar!  Det  vanliga  uttrycket  i  detta  ansikte  var  dys- 
terhet, otillgänglighet,  trötthet,  men  stundom  kunde  ett  soligt, 
skalkaktigt  leende  upplysa  dragen,  varvid  ögonen  fingo  ett  ut- 
tryck av  spefull  förväntansfullhet  och  förvåning.  Strindberg 
brukade  själv  antyda  sin  likhet  dels  med  den  franska  journa- 


AUGUST  STRINDBERG 


295 


listen  Rochefort,  dels  med  Edgar  Allan  Poe,  och  i  båda  fallen 
var  likheten  påfallande;  med  den  senare  berodde  den  framför 
allt  på  själva  uttrycket  av  stolt  och  utbränd  trötthet,  och  på 
pannans  form,  som  hos  dem  båda  vidgade  sig  över  tinningarna. 

Hans  uppträdande  var  allvarligt,  värdigt,  högtidligt;  han 
gick  med  avmätta  steg,  nästan  som  i  en  procession.  Han 
talade  långsamt  och  tyst,  ofta  nästan  ohörbart  med  patetisk 
och  monoton  stämma,  som  något  erinrade  om  August  Lind- 
bergs. Det  var  med  avsikt,  som  han  alltid  begagnade  mellan- 
registret,  ty  höjde  han  tonen,  kunde  han  ej  längre  behärska 
organet.  Det  kunde  då  komma  något  rått  och  skrikigt  över 
stämman.  Både  vad  gången  och  talet  angår  erinrades  man  om, 
att  han  ämnat  bliva  skådespelare  och  övat  att  behärska  sin 
kropps  rörelser  och  modulera  stämman. 

Allt  i  hans  uppträdande  var  präglat  av  hans  skygghet  och 
misstro  mot  människorna  och  vittnade  om,  att  han  ville  väcka 
så  litet  uppmärksamhet  som  möjligt.  Gången  var  ljudlös,  ögo- 
nen höll  han  bland  främlingar  vanligen  nedslagna.  Kom  han 
in  i  en  offentlig  lokal,  valde  han  den  mest  undanskymda  kro- 
ken, och  så  vitt  möjligt  vände  han  ryggen  åt  de  innevarande. 
Det  var  visst  icke  underligt,  om  han  stundom  under  sin  mys- 
tiska period  kunde  få  den  föreställningen,  att  han  var  osynlig. 
Såg  någon  på  honom,  undvek  han  att  se  tillbaka,  ty  han  var 
generad  såväl  av  nyfikenhet  som  av  det  hat,  som  han,  den 
alltid  förföljde,  trodde  sig  läsa  i  allas  ögon.  Han  tålde  icke 
folksamlingar  och  led,  om  han  kommit  in  i  sådana,  ett  rent 
fysiskt  obehag  av  all  fulheten  omkring  honom.  Människorna 
tedde  sig  då  för  honom  som  djur  eller  »larver»  såsom  han  brukade 
uttrycka  sig.  Hans  stämningar  växlade  för  övrigt  med  förun- 
derlig lätthet  från  ljus  till  mörker.  Den  minsta  bagatell  som 
en  kopp  dåligt  kaffe  på  morgonen  kunde  förstöra  dagen  för 
honom,  men  en  liten  vänlighet,  åsynen  av  en  vacker  blomma, 
ett  gott  brev  kunde  åter  försätta  honom  i  solskenslynne. 

Om  man  undantar  kristiderna,  då  han  kastades  kring  av 
omständigheterna  och  levde  som  dagen  kom,  voro  hans  vanor 
ytterst  regelbundna.    Dygnet  gick  som  ett  urverk.    Han  steg 


296 


AUGUST  STRINDBERG 


upp  klockan  sju  om  morgonen,  drack  sitt  kaffe,  vilket  han 
själv  tillagade  som  Balzac,  tog  därefter  en  promenad,  under 
vilken  han  i  huvudet  rekapitulerade  sitt  arbete.  Under  dessa 
promenader  ville  han  ej  hava  något  sällskap  och  olycklig  den, 
som  kom  i  hans  närhet  och  tilltalade  honom.  Man  kunde  av 
den  snabba  gången  och  det  spända  ansiktsuttrycket  se,  huru 
han  drevs  framåt'  av  sina  tankar  och  icke  tålde  att  störas. 
Hemkommen  slog  han  sig  strax  ned  vid  skrivbordet.  Där 
väntade  honom  de  tomma  arken,  vilka  han  skulle  fylla  med 
sin  karaktäristiska  stil.  De  lösa  bladen  inramade  han  med 
marger  i  olikfärgade  kritor,  grönt,  rött,  gult  o.  s.  v.  Ofta 
kunde  man  i  hans  arbetsrum  finna  högar  av  dylika  ark,  sam- 
lade inom  olika  pärmar  och  ofta  försedda  med  prydliga  titel- 
vignetter.  Från  klockan  9  till  12  skrev  han  nu  under  ideligt 
rökande  av  små  cigaretter,  endast  då  och  då  avbrytande  för 
att  uttröttad  söka  några  minuters  vila  på  sängen.  Dessa  arbets- 
timmar räknade  han  som  dagens  lyckligaste. 

Klockan  tolv  var  hans  egentliga  arbetsdag  slut.  Vid  två- 
till tretiden  åt  han  sin  middag  efter  inhemsk  matordning,  ty 
han  var  svensk  i  sina  seder  och  hade  tagit  föga  intryck  av 
sin  mångåriga  vistelse  utomlands.  Vin  brydde  han  sig  föga 
om,  drack  det  endast  vid  fästligare  tillfällen  »i  anledning  av 
någon  anledning».  Efter  en  lång  middagssömn  följde  den  tid 
på  dagen,  som  var  den  svåraste  för  honom  att  få  att  gå,  så 
framt  han  icke  i  lyckligaste  fall  hade  böcker,  som  intresserade 
honom.  Aftonen  tillbragte  han  gärna  med  några  förtroliga,  i 
vars  krets  han  fann  ett  välvilligt  öra  för  sina  hugskott  och 
idéer.  Ofta  berättade  han,  vad  han  sedan  skulle  nedskriva; 
detta  var  ett  sätt  för  honom  att  inarbeta  sig  i  ämnet.  Myc- 
ket gärna  hörde  han  även  musik  och  hade  i  detta  som  i  allt 
annat  bestämda  sympatier  och  antipatier.  Han  drack  gärna 
under  dessa  samkväm  punsch,  som  han  vid  vissa  tider  spetsade 
med  whisky  eller  konjak  för  att  komma  i  bättre  stämning.  I 
god  tid  bröt  han  upp  och  vaknade  nästa  morgon  frisk  och 
kry  till  en  ny  arbetsdag. 

Han  hade  nämligen  en  ytterst  kraftig  fysik,  på  vilken  intet 


AUGUST  STRINDBERG 


297 


bet;  utan  denna  från  ungdomen  härdade  kropp  hade  han  icke 
kunnat  stå  ut  med  det  oerhörda  arbete  och  de  lidelsens  stor- 
mar han  genomgått.  Men  denna  fysik  hade  dock  sina  veka 
punkter  och  farliga  dispositioner.  Strindberg  talar  själv  om 
de  anfall  av  raseri  och  förstörelselusta,  som  redan  i  barndomen 
kunde  komma  över  honom.  Utan  tvivel  var  han  nervöst  be- 
lastad. Under  senare  år  voro  hans  nerver  ofta  så  upprivna, 
att  han  ej  kunde  gå  över  ett  torg  eller  åka  i  en  järnvägsvagn 
utan  att  känna  besynnerliga  symptom. 

Strindberg  var  en  natur  full  av  motsatser.  Känslig  och 
hård,  älskvärd  och  hänsynslös,  naivt  troende  och  full  av  misstro, 
våldsam  och  lidelsefull  men  också  kallt  beräknande.  Han  till- 
hörde denna  under  de  sista  båda  seklen  stora  familj  av  känslo- 
människor, som  våldsamt  bryta  mot  traditionerna,  endast  litande 
på  sina  egna  inre  upplevelser.  Det  är  i  denna  linje  av  stora 
andar,  som  sträcker  sig  från  Rousseau  ned  till  Tolstoy,  som 
han  har  sin  plats,  och  han  är  i  sin  oerhörda  och  hänsynslösa 
individualism  en  av  de  mest  utpräglade.  Han  verkar  nästan 
som  ett  naturväsen  i  sin  obundna  kraft,  oemottaglig  för  all 
dressyr  och  nästan  misstrogen  mot  all  bildning. 

Mången  som  bedömer  Strindberg  efter  hans  skrifter  eller 
kanske  ännu  oftare  efter  kritiska  uttalanden  om  dessa,  kan  lätt 
få  den  föreställningen,  att  han  var  en  hård,  rå  och  hätsk  natur. 
Men  detta  är  en  missuppfattning.  Det  ursprungliga  draget  var 
en  rent  kvinnlig  vekhet,  en  nästan  anormal  känslighet.  Som 
barn  var  han  en  stor  beundrare  av  H.  C.  Andersens  sagor,  så 
typiska  för  sextiotalets  förfinade  humanism  och  idylliska  upp- 
fattningssätt. Han  glömde  dem  heller  aldrig.  Något  av  den 
danska  skaldens  på  en  gång  barnsliga  och  skarpt  realistiska 
sätt  att  se  på  tingen  och  omskapa  dem  i  fantastiskt  ljus  dröjde 
alltid  kvar  i  hans  egen  diktning  och  slår  särskilt  tydligt  upp 
i  »Lycko  Pers  resa»,  i  »Sagorna»  i  hans  senare  dramer  som 
»Advent»,  »Svanevit»  och  »Påsk».  Denna  barnsligt  skära,  sago- 
lika tolkning  av  tingen,  som  vittnar  om  hans  inneboende  behov 
av  skönhet  och  harmoni,  bryter  ofta  på  någon  punkt  igenom 
hans  eljest  så  mörkt  naturalistiska  skildringar. 


298 


AUGUST  STRINDBERG 


Strindberg  älskade  musik,  blommor  och  barn.  I  den  vackra 
lilla  boken  »Blomstermålningar  och  djurstycken»  kunna  vi  följa 
hans  nöjen  och  vedermödor  som  trädgårdsmästare,  hur  han 
gräver  rabatter  och  lägger  gurksängar  eller  hur  han  om  vin- 
tern odlar  lövkojor  och  penséer  i  små  krukor  i  fönstret.  Han 
tröttnade  aldrig  att  studera  »blomstrens  hemligheter».  Hela 
denna  sida  av  Strindbergs  väsen,  den  älskvärda  och  veka,  som 
så  lätt  undanskymmes,  har  fint  och  träffande  tecknats  av  fru 
Héléne  Welinder  i  hennes  minnen  av  Strindberg  från  hans 
vistelse  i  Chexbres  (Schweiz)  sommaren  1884.  Det  var  Strind- 
berg före  Giftas-åtalet,  ännu  lycklig  make  och  familjefar.  Fru 
Welinder  beskriver  honom  som  försynt  och  tillbakadragen,  en 
smula  svårmodig  men  ej  trumpen,  »lugn,  blid  och  behaglig». 
Och  hon  tillägger  senare:  »Jag  har  aldrig  sett  en  ömmare  far 
än  August  Strindberg».  Denna  kärlek  till  barnet  har  fått  många 
uttryck  i  Strindbergs  diktning.  Han  har  tolkat  den  omedel- 
bara ömhetskänslan  inför  det  svaga  och  späda  eller  den  glädje, 
som  fyllde  honom,  då  en  barnahand  förtroendefullt  lades  i  hans 
eller  då  han  hörde  de  barnsliga  stegen  nalkas,  »de  små  trip- 
pande stegen».  Och  han  har  mångenstädes,  såsom  i  »Stora 
Landsvägen»,  gett  uttryck  åt  sin  smärta  över  att  leva  skild 
från  sina  egna  barn. 

Livet  var  alltid  hårt  mot  Strindberg.  Få  människor  av 
hans  andliga  storhet  hava  alltifrån  barndomen  så  lidit  av  fattig- 
dom, umbäranden  och  misshandel  av  alla  slag.  Dessa  barn- 
domsintryck blevo  avgörande  för  hela  hans  utveckling  och 
komma  åter  och  åter  igen  i  hans  litterära  produktion:  »Jag 
är  uppfödd  i  hat.  Hat!  Hårt  mot  hårt!  Öga  för  öga!  .  .  . 
Jag  är  född  i  oäkta  säng  under  konkursutredning,  medan  famil- 
jen gick  i  sorgkläder  efter  en  onkels  självmord.  Nu  känner  ni 
familjen.  Av  sådant  träd  sådan  frukt!»  Strindberg  stod  ju 
nästan  på  undergångens  brant,  innan  han  åter  reste  sig  genom 
kraften  av  sitt  geni.  Sedan  var  han  i  många  år  förföljd  som 
oppositionsman  och  skandalskrivare.  Det  var  under  dessa  år, 
som  grunden  lades  till  hans  alltmera  uppblossande  hat  och 
hårdhet,  hans  misstroende  och  slutligen  hans  förföljelsemani. 


AUGUST  STRINDBERG 


Två  drag  dominera  i  hans  andliga  läggning:  hans  rättskänsla 
och  hans  ärelystnad.  Han  har  själv  berättat,  huru  han  redan 
som  barn  ängsligt  mätte  och  vägde  sina  och  andras  gärningar 
och  hade  ett  öppet  öga  för  alla  oförrätter.  Denna  känsla  för 
det  rätta  utgör  själva  ryggraden  i  hans  väsen  och  bottnar  väl 
även  i  ett  typiskt  nationellt  drag.  Jag  har  även  vid  analysen 
av  de  svenska  bondekaraktärerna  i  Selma  Lagerlöfs  »Jerusalem» 
dröjt  vid  detta  starka  rättsmedvetande.  Intet  sätter  så  Strind- 
hergs  lidelse  i  rörelse  som  hans  kränkta  rättskänsla.  Det  är 
den,  som  gör  honom  till  den  hänsynslöse  revolutionären  och 
satirikern. 

Men  vid  sidan  om  rättskänslan  var  hans  ärelystnad  en  lika 
avgjord  sporre  för  hans  handlingar.  Han  ville  alltid  vara  den 
främste.  Han  skydde  intet,  varken  att  avkläda  sig  själv  eller 
sina  vänner,  när  han  ansåg  det  nödvändigt  för  den  konstnär- 
liga belysningen  av  ett  visst  själstillstånd.  Han  skrev  ju  också  till 
Bonnier  i  slutet  av  åttiotalet,  att  han  icke  ville  vara  »i  tros- 
sen», då  han  var  »van  vid  téten».  Det  är  denna  egenskap  av 
föregångare  och  framtidsman,  som  han  framförallt  beundrar  hos 
Goethe.  Han  citerar  på  ett  ställe  några  rader  ur  dennes  »Aus 
meinem  Leben»:  »Och  så  började  jag  denna  riktning,  ifrån  vil- 
ken jag  aldrig  kunde  avvika,  nämligen  att  i  en  dikt  eller  bild 
förvandla  allt,  som  gladde  eller  smärtade  mig  eller  eljest  sys- 
selsatte mig,  och  däröver  med  mig  själv  förhandla,  för  att  både 
beriktiga  mina  begrepp  om  verkligheten  och  att  bringa  ordning 
och  lugn  i  mitt  inre.  .  .  .  Allt  vad  jag  utgivit  är  sålunda  frag- 
ment av  en  enda  stor  bikt,  vars  fullständigande  är  denna  bok.» 
Till  detta  citat  fogar  Strindberg  följande  karaktäristiska  reflexio- 
ner: »Behaget  av  att  läsa  Goethe  ligger  för  mig  i  den  lätta 
hand,  varmed  han  tar  på  allt.  .  .  Vidare  hans  oförskräckthet, 
varmed  han  nalkas  de  gudomliga  makterna,  med  vilka  han  kän- 
ner sig  befryndad;  hans  förakt  för  former  och  konvention;  hans 
brist  på  färdiga  åsikter;  hans  stadiga  växande  och  föryngrande, 
varigenom  han  alltid  är  den  yngste,  alltid  i  spetsen,  före  sin 
tid.»  Det  var  just  detta,  att  gå  »i  spetsen  före  sin  tid»,  som 
Strindberg  själv  i  så  hög  grad  efterträdde. 


3°° 


AUGUST  STRINDBERG 


»Jag  har  inte  det  skarpaste  huvudet,  men  elden,  min  eld 
är  den  största  i  Sverige»,  har  han  yttrat  om  sig  själv  i  »Tjän- 
stekvinnans son».  Det  är  ord,  som  kunde  stå  som  motto  över 
hela  hans  verk,  ty  de  angiva  både  hans  styrka  och  hans  be- 
gränsning. Icke  det  skarpaste  huvudet!  Han  saknade  kritik, 
negativt  skarpsinne.  Han  kunde  aldrig  sätta  fingret  på  felet 
i  en  demonstration  utan  omfattade  allt  med  brinnande  tro  för 
att  i  nästa  ögonblick  kasta  bort  allt  som  föråldrat  och  odugligt. 
Ofta  är  därför  det  bevismaterial,  som  Strindberg  sammanför  för 
att  fastslå  en  viss  sats,  ytterst  opålitligt,  särskilt  gäller  detta 
hans  sifferuppgifter,  som  han  eljest  älskar  att  slå  omkring 
sig  med. 

Oaktat  Strindberg  var  en  man  av  stora  kunskaper  på  de 
mest  skilda  områden,  är  därför  hans  sätt  att  begagna  denna 
kunskap  synnerligen  okritiskt.  Han  hyste  en  naiv  skepticism 
gentemot  alla  fastställda  forskningsresultat.  Utan  tvivel  kunde 
han  även  på  dessa  områden  ha  geniala  hugskott.  Han  grubb- 
lade i  kemien  över  de  enkla  grundämnenas  sönderdelning,  och 
inom  växtfysiologien  är  han  en  av  de  förste,  som  studerade 
växternas  »själsliv»,  deras  retbarhet,  deras  sömn  och  vaka 
o.  s.  v.  Men  så  fort  det  gällde  att  överföra  dessa  hugskott 
till  experimentens  och  forskningens  område,  brast  honom  varje 
art  av  metod.  På  samma  sätt  voro  hans  språkforskningsmeto- 
der ytterst  föråldrade,  ungefär  jämnåriga  med  sextonhundrata- 
lets, med  Burei  och  Stjernhjelms  för  vår  tid  alltför  enkla  sätt 
att  söka  sambandet  mellan  de  olika  språken.  Obetingat  kan 
man  däremot  beundra  hans  omfattande  vetande  i  hart  när  alla 
vetenskaper.  Han  ägde  en  universalitet  i  sin  bildning  och  i 
sina  intressen,  som  fyllde  hans  själ  med  ett  för  en  skönlitterär 
författare  ovanligt  rikt  och  fruktbärande  innehåll.  Det  är  hans 
försök  att  intränga  i  naturens  djup  och  hemligheter,  som  blir 
kraftkällan  för  hans  konst. 

Trots  hans  bristande  förmåga  att  metodiskt  och  logiskt 
utreda  tankarna,  är  dock  Strindbergs  samhällskritik  i  stort 
sett  den  djupaste  och  träffsäkraste,  som  någon  svensk  man 
presterat   under  det  gångna  seklet.     Han  såg  nämligen  in- 


AUGUST  STRINDBERG 


301 


tuitivt  och  med  visionär  styrka  det  väsentliga.  Som  han  bru- 
kade säga,  han  hade  en  daimon,  som  viskade  honom  i  örat. 
Hans  sätt  att  bedöma  ett  tidsskede  eller  olika  personligheter 
var  ofta  genialt,  även  om  hans  framställning  kunde  vara  ensi- 
dig och  skematisk. 

Strindbergs  förhållande  till  sina  modeller  har  ofta  debatterats. 
Men  Strindberg  höjde  sig  visst  icke,  som  man  ofta  sagt,  med 
att  mekaniskt  fotografera  utan  han  avskalade  personligheten,  tills 
han  träffade  på  de  egenskaper  han  ansåg  för  de  väsentliga.  Och 
han  ägde  den  även  hos  stora  författare  icke  vanliga  förmågan 
att  kunna  sammansmälta  drag  från  olika  personer  och  av  dessa 
skapa  en  ny  figur.  Det  är  denna  storartade  fantasikraft,  som 
gör  att  Strindberg  även  i  sin  mest  hätska  och  personliga  satir 
dock  aldrig  blir  skandalskrivare. 

Men  antingen  som  satiriker  eller  som  mystiker  såg  Strind- 
berg alltid  mörkt  på  tillvaron.  Han  ser  det  onda  och  fula, 
han  avslöjar  allt  det  tomma  och  ihåliga  i  människolivet.  Hans 
värld  liknar  Dantes  Inferno  med  den  hopade  skildringen  av  alla 
mänsklighetens  förirringar,  laster  och  brott.  Men  Strindbergs 
människoförakt  är  ännu  svartare  och  kan  väl  närmast  jämföras 
med  Swifts  fruktansvärt  bittra  satir  i  »Gullivers  resor».  I  hela 
det  långa  galleriet  av  Strindbergs  skapelser  finnes  knappast  en 
enda  man  eller  kvinna,  som  är  obetingat  sympatisk.  Han  blir 
betecknande  nog  lätt  fadd  och  sentimental,  när  han  som  i  vissa 
av  sina  senare  dramer  söker  dämpa  skärpan  i  sin  blick  och 
anslå  en  försonligare  ton.  Sitt  eget  djupa  inneboende  behov 
av  skönhet  får  han  endast  tillfredsställt  i  de  mästerliga  natur- 
målningar, vilka  omrama  även  hans  mörkaste  människoskildring. 

Strindbergs  misantropiska  uppfattningssätt  sammanhänger  na- 
turligen  med  den  tid,  under  vilken  han  levde  och  utvecklades. 
Det  var  en  brytningstid,  som  skärpte  blicken  för  motsatsen  mel- 
lan ideal  och  verklighet.  Den  jäsande  oron  och  splittringen 
hos  Strindberg,  hans  missnöje  mot  det  bestående  är  ett  uttryck 
för  hela  periodens  andliga  atmosfär.  Redan  Balzac  är  över- 
vägande mörk  i  sina  skildringar,  då  däremot  »gentle»  Shake- 
speare, en  son  av  »Old  merry  England»,  mäktade  att  med  be- 


302 


AUGUST  STRINDBERG 


varad  jämvikt  skildra  både  det  mörka  och  ljusa  i  människo- 
livet. 

Om  man  jämför  Strindberg  med  samtidens  andre  stora  dra- 
matiker, Ibsen,  ter*sig  dennes  syn  på  livet  och  människorna  i 
all  sin  satiriska  skärpa  långt  ljusare  än  Strindbergs.  Ibsen  är 
romantisk  och  optimistisk  i  sin  uppfattning  av  kärleken.  Han 
angriper  endast  äktenskapet  och  samhällsinstitutionerna,  icke 
den  stora  lidelsen  eller  den  fria  förbindelsen,  som  han  förhär- 
ligat t.  ex.  i  »Gengångare».  Ibsen  går  icke  individerna  så 
djupt  in  på  livet  utan  rör  sig  ofta  med  typer,  representanter 
för  en  hel  samhällsgrupps  fel  och  brister.  Hans  drama  är  en 
social  problemdramatik.  Han  har  större  konstnärlig  kultur  än 
Strindberg,  och  han  är  en  mästare  i  att  fast  och  dramatiskt 
uppbygga  handlingen,  medan  dialogen  däremot  är  föga  indivi- 
dualiserad. Strindbergs  styrka  ligger  i  det  motsatta,  i  de  na- 
turalistiskt tecknade  karaktärerna  och  hans  utomordentligt 
smidiga,  naturliga  språk.  Han  har  framför  allt  gett  oss  de 
stridiga  viljornas  dramatik.  Jag  har  ovan  påpekat,  hur 
Strindberg,  särskilt  under  sin  ungdomsutveckling,  tagit  starka 
intryck  av  Ibsen.  Likaledes  har  säkerligen  Ibsen  under  sin  se- 
nare symbolistiska  period,  då  hans  drama  börjar  uppta  mer 
psykologiskt  fördjupade  problem,  fått  impulser  även  från 
Strindberg. 

Ännu  är  tiden  icke  inne  för  att  till  fullo  kunna  överskåda 
Strindbergs  betydelse  för  svensk  kultur.  Men  vi  kunna  redan 
nu  konstatera,  att  han  är  den  förste,  som  för  tidens  nya  idé- 
innehåll finner  en  ny  prosaform.  Hans  storartade  språkliga  in- 
sats ser  man  kanske  bäst  vid  en  jämförelse  med  den  föregå- 
ende periodens  stil.  Före  Strindbergs  uppträdande  fanns  en 
högre,  en  retorisk  prosa,  i  den  sista  generationen  ypperligt  re- 
presenterad av  Viktor  Rydberg,  men  romanens  och  verklig- 
hetsskildringens språk  var  ännu  oformat,  ojämt,  ofta  svulstigt 
och  platt.  Strindberg  är  den  förste,  som  bryter  svenskan  och 
låter  den  vandra  fram  utan  koturn.  Hans  prosa  är  enkel  och 
klar,  och  framställningen  bevarar  alltid  skissens  friskhet.  Det 
vilar  morgondagg  över  hans  bästa  sidor.    Tongången  i  hans 


AUGUST  STRINDBERG 


prosa  är  vardaglig,  men  den  breder  sig  raskt  i  en  beskrivning, 
full  av  träffande  och  målande  uttryck,  och  glider  utan  an- 
strängning upp  i  det  högsta  patos.  Hans  stil  är  alltid  saklig, 
genomskinlig.  Periodbyggnaden  är  korrekt  och  lätt.  Hans 
satser  löpa  smidigt  som  kattor  och  komma  efter  nog  så  vårds- 
lösa språng  alltid  ned  på  alla  fyra  fötterna.  Vad  han  själv  på 
något  ställe  yttrar  om  Balzacs  stil,  passar  väl  så  bra  om  hans 
egen:  »Allt  är  hos  honom  konstlöst;  man  ser  aldrig  komposi- 
tionen och  jag  har  aldrig  märkt  hans  stil.  Han  leker  icke  med 
ord,  figurerar  aldrig  med  onödiga  bilder,  vilka  för  övrigt  till- 
höra 'poesien',  men  har  däremot  en  så  säker  formkänsla,  att 
innehållet  alltid  får  det  klara  uttryck  som  jämt  täckes  av  or- 
det. All  grannlåt  försmår  han  och  verkar  direkt  omedelbart 
som  en  berättare  i  ett  sällskap,  vilken  ibland  refererar  en  hän- 
delse, ibland  införer  personerna  talande,  ibland  kommenterar 
och  förklarar». 

Till  hela  sin  anda  var  Strindberg  djupt  kristlig,  fast  natur- 
ligtvis icke  ortodox.  Man  skulle  kunna  tycka,  att  denna  hans 
religiositet  stode  i  skarp  motsats  till  hans  revolutionära  skap- 
lynne.  Men  detta  är  långt  ifrån  fallet.  Det  var  vissheten  att 
sitta  inne  med  den  absoluta  sanningen  —  vilken  nu  denna  än 
för  tillfället  var  —  som  gav  styrka  åt  hans  arm.  Och  Strind- 
berg är  icke  ensam  om  denna  ståndpunkt.  Om  man  studerar 
de  stora  revolutionärerna  under  de  bägge  sista  seklen,  även  de, 
som  opponerat  mot  kristendomen,  ha  de  burits  framåt  av  ett 
rent  religiöst  patos.  Deras  religiositet  ligger,  liksom  Strind- 
bergs, framför  allt  i  det  absoluta  sanningskravet  och  uppgörel- 
sen inför  det  egna  samvetet.  Detta  gäller  om  puritanerna 
Cromwell  och  Milton  likaväl  som  om  Rousseau  och  Robespierre, 
Almqvist  och  Tolstoy. 

Strindberg  övergick  från  att  vara  en  troende  positivist  till 
en  glödande  mystiker,  och  delvis  följde  han  häri  omslaget  i 
hela  tidsriktningen.  För  den,  som  inträngt  i  Strindbergs  kynne 
och  världsåskådning,  ligger  heller  icke  något  förvånande  i  denna 
förändring.  Han  hade  i  själva  verket  börjat  som  pietist  och 
slutar  följdriktigt  som  mystiker.    Det  tycks  för  övrigt  ligga  nå- 


AUGUST  STRINDBERG 


got  äkta  svenskt  i  denna  utvecklingsgång.  Många  av  våra  stora 
andar  ha  redan  vandrat  denna  väg.  Linné,  en  de  exakta  ve- 
tenskapernas mästare,  grubblade  på  ålderdomen  över  nemesis 
divina  och  sökte  utforska  lagarna  för  ödets  väsen.  Swedenborg, 
matematikern  och  naturvetenskapsmannen,  trodde  sig  i  sin  vi- 
sionära andevärld  ha  funnit  världsgåtans  lösning. 

Det  finnes  i  Strindbergs  förhållande  till  sina  vänner  och 
medmänniskor  många  mörka  punkter.  Han  kunde  vara  hård, 
och  ofördragsam;  hans  misstänksamhet,  som  utvecklade  sig 
till  förfölj esemani,  förledde  honom  till  de  mest  besinnings- 
lösa  anklagelser.  Men  detta  jävar  icke  hans  idealitet.  Han 
kämpade  alltid  för  en  idé,  och  idéerna  förblev  han  också 
trogen.  Men  han  glömde,  att  idéer  och  människor  icke  kunna 
mätas  med  samma  måttstock.  De  oerhörda  krav  han  uppställde 
kunde  den  bristfälliga  verkligheten  icke  infria.  Strindberg  var 
alltid  mannen  med  de  stora  måtten  på  de  små  tingen. 


GUSTAF  FRÖDING 


20  —  19U0.     j.  Mortensen. 


ÖR  ÅTSKILLIGA  ÅR  SEDAN  KOM  JAG  ATT  I  EN 


väns  arbetsrum  betrakta  en  rad  av  fotografier.    Mina  ögon 


X.  gledo  likgiltigt  förbi  de  flesta,  tills  de  plötsligt  stannade 
vid  bilden  av  en  man  i  medelåldern.  Vem  kunde  denna  man 
vara?  Det  låg  något  stelnat  och  trött  över  dragen.  Blicken 
var  på  en  gång  kyligt  mätande  och  full  av  sorg.  Det  var  stora, 
tunga  ögon,  nästan  sömniga  och  dock  så  seende.  Det  regel- 
bundna ansiktet  med  sin  höga  panna,  sin  kraftigt  skurna  näsa, 
sitt  yviga  skägg,  gjorde  ett  nästan  antikt  intryck.  Det  kunde 
hava  tillhört  en  grekisk  filosof,  som  gjort  upp  sitt  bokslut  med 
världen.  Men  den  undersätsiga  halsen  och  överkroppen  voro 
alltför  grovt  och  otympligt  formade  för  detta  filosofhuvud.  När 
man  såg  disharmonien  mellan  gestaltens  delar,  anade  man  en 
splittring  även  i  mannens  väsen.  Bilden  kunde  i  sin  disharmo- 
niska otymplighet  även  hava  framställt  någon  av  senatikens  ut- 
svävande cesarer  —  om  nu  icke  själva  fotografien  för  övrigt 
skvallrat  om,  att  man  hade  en  samtida  framför  sig:  mannen 
var  Gustaf  Fröding. 

I  ett  idealporträtt  av  skalden  har  Fjaestad  framhävt  samma 
drag.  Det  gudalika  huvudet  reser  sig  ur  hans  väldiga  kropps- 
massa som  ur  ett  råhugget  jätteblock.  Frödings  öde  är  liksom 
förkroppsligat  i  hans  yttre  skepnad  från  senare  år.  Hela  hans 
tillvaro  var  en  strid  emellan  en  ovanligt  rikt  begåvad  ande  och 
denna  tunga,  fordrande,  av  sjukliga  anlag  fjättrade  kropps- 
hydda. Ur  denna  strid  föddes  hans  diktning,  ur  denna  brott- 
ningskamp, som  förhärjade  hans  liv,  steg  hans  dikts  genius 
som  en  frigjord  fenix. 


3o8 


GUSTAF  FRÖD1NG 


I. 

»Vi  Alster-Saxar  ha  varit  fint  folk  ganska  länge  och  kommit 
oss  upp  och  haft  ganska  fina  giftermål»,  skriver  Fröding  skämt- 
samt i  ett  kåseri,  men  man  märker  bakom  orden  stoltheten  av 
att  tillhöra  en  ansedd  släkt.  Farfadern,  Johan  Fröding,  hade 
genom  egen  duglighet  arbetat  sig  upp  från  soldatpojke  och 
dog  1858  som  en  rik  och  ansedd  brukspatron.  Biskop  Agardh 
brukade  enligt  Frödings  utsago  kalla  honom  »excellensen»,  där- 
för att  han  »förde  sig  så  bra»,  när  han  var  på  bjudning  hos 
honom.  Dennes  näst  äldste  son,  Gustaf  Ferdinand  Fröding, 
var  skaldens  fader.  Han  blev  löjtnant  men  tog  snart  avsked 
och  framlevde  sina  återstående  dagar  som  brukspatron.  Beva- 
rade porträtt  visa  oss  honom  som  en  ovanligt  vacker  ung  man 
med  fina  drag,  men  uttrycket  i  ögonen  är  för  vekt,  och  draget 
kring  munnen  häntyder  på  slapphet  och  melankoli.  Han  skulle 
passat  som  modell  för  tidens  estetiskt-romantiska  uppfattning 
av  Erik  XIV,  sådan  som  Börjeson  framställde  honom  i  ett  av 
sina  dramer. 

Tjugosex  år  gammal  gifte  sig  Ferdinand  Fröding  med 
Emilia  Agardh,  en  dotter  till  den  berömde,  mångsidige  och 
snillrike  vetenskapsmannen  och  Karlstadsbiskopen.  Hon  var  en 
strålande  skönhet  av  mörkt  och  eldigt  sydlänskt  tycke.  Sonen 
har  besjungit  henne  som  Dolores  di  Colibrados,  den  högättade 
spanjorskan,  som  ett  oblitt  öde  uppkastat  på  den  ogästvänliga 
nordiska  stranden.  Det  han  betonar  i  dikten  är  framför  allt, 
att  hon  gick  genom  livet  som  en  oförstådd  främling  för  sin  om- 
givning. 

Jag  såg  henne  icke,  när  livskraften  svällde 
och  ungdomen  log  likt  kalifernas  välde 
i  anletets  hy  som  en  mörklagd  vår, 
jag  såg  henne  först,  sedan  höstregnen  slagit 
och  vintern  de  snövita  strimmorna  dragit 
som  drivor  i  skog  i  Dolores'  hår. 


GUSTAF  FRÖDING 


Hon  var  oss  en  främling,  som  främling  betraktad 
hon  gick  ibland  främmande,  glömd  och  föraktad, 
och  trång  var  den  gråkalla  nordiska  vrån, 
knappt  hann  hon  att  tvinga  sig  ned  under  seden, 
förrn  framhugget  hårt  av  den  kokande  vreden 
kom  bittert  och  hårt  hennes  anstolta  hån. 

Ungdom,  skönhet,  rikedom  och  talanger,  allt  tycktes  här 
förena  sig  för  att  skapa  ett  sällsynt  lyckligt  samliv,  men  det 
blev  icke  så.  De  .båda  unga  gingo  stormiga  öden  till  mötes. 
Ferdinand  Fröding  var  en  begåvad  man  av  musikalisk  och  po- 
etisk läggning  men  redan  tidigt  präglad  av  sjukliga  egenheter. 
De  dikter  han  efterlämnat  uttrycka  förtvivlan  och  livsleda.  Stun- 
dom försvann  han  för  långa  tider  från  hemmet  utan  någon  an- 
given orsak.  Efter  en  hjärnhinneinflammation  1865  kunde  han 
icke  längre  sköta  sina  affärer,  sjönk  ännu  djupare  i  melankoli 
och  slutade  som  enstöring  och  religiös  grubblare. 

Också  modern  hade  rika  gåvor.  Redan  som  ung  flicka 
skrev  hon  vers,  som  vittna  om  formtalang  och  livlig  och  kvick 
uppfattning.  Men  även  hon  hade  ett  överkänsligt  och  nervöst 
temperament.  Hon  intresserade  sig  för  spiritism,  förutsade  Karl- 
stads brand,  och  strax  efter  Gustafs  födelse  måste  hon  en 
'längre  tid  åtnjuta  hospitalsvård  för  sinnessjukdom. 

Det  var  således  under  ogynnsamma  förhållanden,  som  Gustaf 
Fröding  såg  dagen  den  22  augusti  1860.  Han  skildras  som 
en  stillsam  och  tålmodig  liten  gosse,  vacker,  med  stora  blå- 
klintsblå  ögon.  Han  deltog  gärna  i  kamraternas  lekar,  men  om 
ingen  sysselsatte  sig  med  honom,  satt  han  helst  stilla,  försjun- 
ken i  tankar.  Han  var  tafatt  och  närsynt  och  slog  sig  ofta,  i 
synnerhet  i  huvudet,  då  han  icke  kunde  taga  för  sig  med  sina 
små  och  späda  händer.  Fadern  brukade  också  säga  till  honom: 
»Akta  knuten,  Gösta»,  därmed  antydande,  hur  svårt  han  hade 
att  klara  sig  i  verklighetens  värld. 

Moderns  sjukdom  drev  fadern,  som  ej  kunde  uthärda  ensam 
i  hemmet,  utrikes  för  ett  par  år.  Barnen  vistades  under  tiden 
på  herregården  Byn,  belägen  i  en  härlig  skogstrakt  vid  sjön 
Alstern.    Där  återförenades  de  med  föräldrarna  1862.    Det  var 


GUSTAF  FRÖD1NG 


här  på  Byn,  liksom  senare  under  ferierna  hos  farmodern  på 
Gunnerud,  som  Gösta  tillbragte  sina  lyckligaste  barndomsår. 
Liksom  så  många  av  sekelskiftets  svenska  romantiker,  Selma 
Lagerlöf,  Heidenstam,  Ellen  Key,  Karlfeldt,  uppväxte  Fröding 
fjärran  från  yttervärldens  och  storstadslivets  jäkt  och  buller. 
Han  blev  helt  förtrogen  med  Värmlands  natur  och  utvecklade 
sig  till  en  drömmare,  som  insöp  skogens  hemlighetsfulla  stillhet 
och  lyssnade  till  sjöns  sorgsna  skvalp  mot  strandens  stenar: 

Det  är  skimmer  i  molnen  och  glitter  i  sjön, 
det  är  ljus  över  stränder  och  näs, 
och  omkring  står  den  härliga  skogen  grön 
bakom  ängarnas  gungande  gräs. 

I  diktcykeln  Strövtåg  i  hembygden  har  han  drömt  sig  till- 
baka till  denna  trakt  och  dessa  oförgätliga  barndomsintryck,  men 
barndomshemmet  finns  icke  längre  kvar,  tomten  är  härjad  och 
bränd.    Endast  i  minnet  stiger  det  fram  å  nyo: 

Och  det  är  som  jag  såge  en  gavel  stå  vit 
och  ett  fönster  stå  öppet  däri, 
som  piano  det  ljöd  och  en  munter  bit 
av  en  visa  med  käck  melodi. 

Och  det  är  som  det  vore  min  faders  röst, 
när  han  ännu  var  lycklig  och  ung, 
innan  sången  blev  tyst  i  hans  dödssjuka  bröst 
och  hans  levnad  blev  sorgsen  och  tung. 

Livet  i  hemmet  mellan  tvenne  själssjuka  föräldrar  var  tungt 
och  dystert.  Även  ett  fullt  normalt  barn  skulle  säkerligen  i  så- 
dana omgivningar  försjunkit  i  drömmerier,  huru  mycket  mera 
Gösta,  som  av  naturen  var  inåtvänd  och  grubbelsjuk.  Redan 
som  liten  gosse  var  han  begiven  på  att  höra  vers  och  sagor. 
De  strömmade  också  till  honom  från  alla  håll.  Han  berättar 
själv,  att  en  av  de  första  låtar,  som  ljödo  i  hans  öron  i  början 
av  6o-talet,  var  den  lustiga  visan  om  bromsens  hemfärd  till 
Tösse   från   marknaden  i  Karlstad.    På  Gunnerud  fanns  träd- 


GUSTAF  FRÖDING 


gårdsmästaren  Fax,  »proppfull  av  vidunderliga  historier»,  och 
skräddar-Erik..  En  annan  bekantskap  var  skorstensfejaren  Blixt, 
om  vilken  han  skriver: 

—  —  i  rägglor  och  ramsor  var  Blixten  slängd 
och  visor  han  kunde  i  mängd. 

Men  framför  allt  var  det  systern  Cecilia,  som  förde  honom 
in  i  sagornas  underbara  värld.  Han  har  besjungit  henne  i 
Sagoförtäljerskan,  där  det  heter: 

Och  minns  du  Ali  Baba 
och  minns  du  vår  gröna 
syréngrotta,  lummig  och  sval, 
där  mörk  som  den  sköna 
sultanan  av  Saba 

och  brunögd  och  spenslig  och  smal, 

du  satt  och  förtaide 

en  saga,  du  valde 

bland  en  tusen  en  nätters  tal. 

Tidigt  vaknade  hans  läslust,  och  det  fanns  gott  om  böcker 
i  föräldrahemmet.  Redan  som  skolgosse  blev  han  på  detta 
sätt  förtrogen  icke  blott  med  romantikens  svenska  skalder  utan 
med  1600-talets  och  gustavianernas  diktning.  Samtidigt  kastade 
han  sig  över  allehanda  romaner.  Framför  allt  var  han  en  stor 
beundrare  av  Walter  Scott.  Hellberg  berättar,  att  en  av  de 
få  gånger  han  uppträdde  med  verklig  iver  och  rycktes  ur  den 
likgiltighet,  med  vilken  han  eljest  omgjordade  sig,  var  då  en 
skolkamrat  förklarade,  att  Ingemanns  romaner  voro  lika  bra  som 
Scotts.  Det  finns  också,  som  Landqvist  fint  påvisat,  en  hel 
grupp  av  romantiska  motiv,  vilka  gå  tillbaka  till  den  drömvärld, 
som  Walter  Scott  frammanar  kring  sina  gamla  riddarborgar. 

Någon  flitig  eller  mönstergill  skolgosse  var  han  långt  ifrån. 
Det  enda  ämne  han  lyste  i  var  historien;  där  kom  hans  belä- 
senhet i  Walter  Scott  och  andra  historiska  romaner  honom  väl 
till  godo,  men  eljest  var  han  håglös  och  försumlig.  Han  levde 
säkerligen  i  sin  egen  värld,  likgiltig  för  mångt  och  mycket  av 


3I2 


GUSTAF  FRÖDING 


det  som  rörde  sig  omkring  honom.  Han  var  emellertid  en  om- 
tyckt kamrat,  som  dolde  sina  egenheter  och  .  sin  känsla  av 
svaghet  under  löjets  mask.  Han  överdrev  och  chargerade  sin 
tafatthet,  och  hans  första  roll  i  livet  blev  lustigkurrens.  Det 
var  nu,  som  han  började  uppträda  som  »Agust  Kalsson» 
och  till  kamraternas  fägnad  utföra  sina  narrkonster,  ströende 
ikring  sig  sina  nästan  alltid  godmodiga  kvickheter  och 
skördande  mycket  bifall  som  »kattserenadbasbarytonsolosån- 
garen » . 

Om  också  med  en  viss  vedermöda  blev  han  student  1880. 
Han  vistades  i  Uppsala  1880 — 1883  och  läste  därunder,  liksom 
förut,  allt  möjligt  men  utan  någon  bestämd  plan  för  examen. 
Allt  vad  han  i  denna  riktning  åstadkom  var  en  tentamen  för 
det  gamla  originalet  Svedelius  i  statskunskap,  som  han  humo- 
ristiskt beskrivit.  Däremot  festade  han  rätt  grundligt.  Redan 
som  skolgosse  hade  han  visat  böjelse  härför.  Han  lär  själv 
hava  yttrat,  att  den  första  gången  han  tömde  ett  glas  konjak, 
fylldes  han  av  en  aning  om  något  ödesdigert  och  avgörande 
för  hans  framtid.  Hans  lilla  fädernearv  satte  honom  i  stånd 
att  fritt  följa  sina  böjelser,  men  som  han  var  ytterst  opraktisk 
och  rundhänt,  var  det  snart  slut  på  den  lilla  förmögenheten. 
Han  måste  då  vända  Uppsala  ryggen.  Ett  nytt  understöd  satte 
honom  emellertid  år  1885  i  stånd  att  återvända,  men  utan 
bättre  resultat.  Han  slog  därefter  definitivt  examen  ur  hågen, 
vistades  någon  tid  hos  en  syster,  som  ägde  gården  Slorudsborg 
i  Brunnskogs  socken,  vilken  hon  själv  skötte.  Han  levde  där  ett 
muntert  sällskapsliv  med  traktens  manliga  och  kvinnliga  ung- 
dom. Det  är  typiskt  för  Fröding,  att  han  helst  sökte  kamra- 
ter med  muntert  lynne,  i  vilkas  krets  hans  humor  så  småningom 
tinade  upp.  Han  levde  andligen  isolerad,  och  sitt  inre,  djupare 
liv  öppnade  han  blott  för  någon  utvald  barndomsvän.  Av 
samtidens  litterära  personligheter  kände  han  ytterst  få. 

Fast  vistelsen  i  Uppsala  icke  lett  till  några  resultat  i  yttre 
mening,  har  den  dock  säkerligen  varit  av  genomgripande  be- 
tydelse för  Frödings  utveckling.  Det  var  i  detta  ögonblick, 
som  naturalismen  nådde  sin  höjdpunkt:    Ibsen,  Brändes,  Björn- 


GUSTAF  FRÖDING 


313 


son,  Kielland,  Jacobsen,  Strindberg,  fru  Edgren,  Bååth  och 
Ola  Hansson  hörde  till  de  allmänt  lästa  författarna.  1882 
stiftades  Verdandi,  och  därmed  hade  radikalismen  fått  en  fast 
borg  i  staden  vid  Fyrisån.  En  mängd  nya  intryck  strömmade 
in  över  Fröding.  Någon  aktiv  del  tog  han  icke  i  Verdandipoli- 
tiken,  men  han  levde  i  dess  atmosfär  och  insöp  dess  ungdomligt 
varmhjärtade  och  frisinnade  livsåskådning.  Han  blev  den  trogen 
livet  igenom.  Det  är  i  åttiotalets  politiska  och  religiösa  frihets- 
patos, som  hans  diktning  har  sina  rötter. 

Det  var  tunga  år,  som  lärotiden  ofta  är  det  för  genierna. 
Hans  självkänsla  var  då  som  alltid  svag  och  hans  kritik  skarp. 
Han  varsnade  överallt  svårigheter,  och  svårigheter  funnos.  Na- 
turalismen hade  åsidosatt  verskonsten  som  omodärn,  och  tid- 
punkten kunde  förefalla  föga  gynnsam  för  en  lyriker  att  bryta 
igenom.  Man  hör  också,  att  Fröding  vid  denna  tid  tänkt  skriva 
en  roman.  Utan  tvivel  var  dock  dröjsmålet  till  fördel  för  hans 
diktning.  När  han  framträdde,  stod  han  med  ett  slag  mogen 
som  skald.  Under  åttiotalets  första  år  tycktes  han  ännu  över- 
vägande hava  varit  mottagande.  Han  skrev  visserligen  vers, 
men  i  hemlighet  och  utan  att,  åtminstone  utåt,  fästa  något 
större  avseende  därvid.  Fröding  har  för  övrigt  säkerligen  myc- 
ket tidigt  börjat  att  dikta.  Han  tillhörde  ju  en  familj  med 
gamla  litterära  anor.  Det  nämnes  uttryckligen,  att  han  som 
gosse  brukat  föra  verskrig  med  modern.  Detta  tidiga  övande 
av  versens  konst  förklarar  i  sin  mån  hans  mästerskap  över 
formen.  Vad  som  under  Uppsalatiden  blev  känt  av  hans 
versproduktion,  utgjordes  huvudsakligen  av  studentikosa  kamrat- 
visor av  »föga  uppbygglig»  beskaffenhet  eller  av  skämt-  och 
hyllningsdikter  till  unga  väninnor.  Men  i  tysthet  sysslade 
han  också  med  andra  motiv.  De  äldsta  dikter,  som  vi  ha  kvar 
av  honom,  äro  ett  par  från  gymnasisttiden,  ClaverJiouse  och 
Abbotsford,  i  vilka  han  återuppväcker  minnen  från  sin  ungdoms- 
läsning av  Walter  Scotts  romaner.  Det  var  dock  först  sedan 
han  1885  blivit  medarbetare  i  Karlstadstidningen,  som  han 
började  publicera  dikter.  Hans  första  poem,  som  trycktes  där, 
var    Ve,  en   äkta  åttiotals-tendensdikt.    För  en  gångs  skull  är 


3i4 


GUSTAF  FRÖDING 


man  nästan  benägen  att  helt  underskriva  Frödings  nedsättande 
kritik:  stelbent  gymnasistmoral  och  seminaristisk  formfulländning. 
Det  finnes  flera  liknande  tendensdikter  från  dessa  år,  såsom 
En  likbegängelse,  en  politisk  satir  mot  Boström,  och  parodien 
Tulls kyddsriddarnes  marsch.  Intressantare  och  mer  formfullän- 
dad är  redan  Ärkebiskop  Jöns,  som  enligt  vad  Fröding  själv 
uppgiver  är  riktad  mot  ärkebiskop  Sundberg,  då  denne  anmodats 
bilda  ministär.  Arkebiskopen  framställes  under  sin  härsklystne 
föregångare  Jöns  Oxenstiernas  gestalt. 

Dessa  Frödings  första  dikter  ansluta  sig,  som  en  ung  skalds 
förstlingar  i  allmänhet,  till  det  härskande  mönstret.  Ett  helt 
manér  hos  Fröding,  som  sträcker  sig  igenom  hela  hans  produk- 
tion, ansluter  sig  till  inflytanden  från  Rydberg  och  Snoilsky, 
ofta  kan  man  spåra  påverkan  av  båda  i  samma  stycke.  Den 
Rydbergska  tankedikten,  ofta  av  antik  färgläggning,  har  både 
till  innehåll  och  form  varit  av  avgörande  betydelse  för  hans 
utveckling  liksom  Snoilskys  förmåga  att  elegant  utforma  en  be- 
rättelse. 

Men  hade  Fröding  stannat  inom  dessa  båda  skalders  upp- 
fattningssätt och  formgivning,  hade  han  icke  blivit  den  svenska 
versens  förnyare.  Impulsen  till  ett  djärvare,  mera  realistiskt 
skaldespråk  hade  han  redan  i  Strindbergs  lyrik,  som  otvivel- 
aktigt influerat  hans  egen  och  vars  förtjänster  Fröding  väl  är 
den  förste  att  rättvist  uppskatta,  fast  han  å  andra  sidan  även 
framhåller  dess  brister.  Hans  uppsats  om  Strindbergs  lyrik  är 
säkerligen  bland  det  bästa,  som  är  skrivet  om  denne  författare. 

Karaktäristiskt  nog  är  det  framför  allt  Rydbergs  och  Snoilskys 
sociala  dikter,  som  han  först  beröres  av.  Den  förres  inflytande 
framträder  t.  ex.  i  För  skyttesaken;  en  av  Rydbergs  älsklings- 
idéer var  ju  värnplikten.  På  samma  sätt  spårar  man  Snoilskys 
stil  i  Vulkanisk  grund.  I  Vapenvila  (1886),  en  för  övrigt  obe- 
tydlig dikt,  märker  man  kanske  tidigast  inflytande  från  Strind- 
berg i  diktionen.  Detta  är  också  fallet  i  de  båda  Rimbreven 
till  Mauritz  Hellberg.  Särskilt  intressant  är  det  senare,  som  blot- 
tar hans  själs  sönderslitenhet.  Här  får  man  för  första  gången 
kasta  en  blick  ner  i  hans  väsens  mörka  och  hemlighetsfulla  djup: 


GUSTAF  FRÖDING 


315 


Jag  är  en  fånge  i  andanom, 
min  själ  förgås  i  den  långa  ledan, 
som  grubblet  föder  och  huldar  om; 
det  var  så  fruktansvärt  länge  sedan 
ett  ljud  av  liv  till  mitt  öra  kom. 
Jag  hört  väl  eko  av  stridens  dån, 
som  ständigt  ljuder  därutifrån 
men  för  min  själ  är  det  blott  ett  eko 
utav  en  dröm  som  är  mera  matt 
än  drömmen  drömd  i  en  febernatt, 
där  mycket  vildare  röster  skreko, 
en  kör  av  jämmier  och  hesa  skratt 
från  jagets  burar  och  oublietter, 
dit  jag  besvärliga  minnen  sätter. 

Han  visste  redan  nu,  att  det  i  hans  inre  rörde  sig  krafter,  vars 
vildhet  och  räckvidd  han  icke  förmådde  mäta.  Denna  hans 
melankoli  får  också  ett  av  sina  första  uttryck  i  Sol  och  Pann- 
kaka, (1889)  där  han  tolkar  bitterheten  över  att  vara  en  »miss- 
lyckad». Det  är  en  uppgörelse  med  hans  föregående  hopp  om 
att  bliva  en  stor  skald. 

Till  detta  stadium  i  hans  utveckling  hör  också  Parken, 
i  vilken  hans  ännu  svävande  melankoli  får  ett  drömlikt  uttryck 
av  stor  formfulländning.  Den  förvildade  parken  speglar  hans 
eget  härjade  liv,  och  han  ser  en  motbild  till  sin  egen  själs  brusten- 
het i  parkens  krossade  Afroditebyst. 

Det  tog  lång  tid  för  Fröding  att  nå  fram  till  genombrottet. 
Härtill  bidrog  väl  hans  psykiska  depression,  men  icke  minst 
berodde  det  på,  att  han  ej  ville  slå  sitt  nya  vin  på  gamla 
läglar.  Hans  frisinnade  livsåskådning  och  hela  konstnärliga 
uppfattning  krävde  större  lidelse  och  kraftigare  realism  i  uttrycks- 
sättet än  vad  man  hittills  varit  van  vid  i  svensk  poesi.  Det 
gällde  för  Fröding  å  ena  sidan  att  frigöra  sig  från  naturalismens 
ensidigheter,  å  den  andra  att  åt  diktningen  skapa  större  person- 
lig frihet  och  fördjupning.  Den  svenska  poesien  hade  stelnat 
i  sina  konstnärliga  former.  Frödings  yttranden  om  Snoilskys  och 
Rydbergs  diktning  i  brev  till  Heidenstam  (aug.  1895)  äro  bely- 
sande för  hans  uppfattning  av  poesien.    De  visa  hans  ställning 


3i6 


GUSTAF  FRÖDING 


i  övergångsskedet  mellan  åttio-  och  nittiotalen.  »Snoilsky»,  sä- 
ger han,  »är  nog  en  värklig  skald  men  icke  mycket  stor,  tycker 
jag.  Han  är  fin  och  ädel  och  smakfull  och  hade  i  sin  ungdom 
en  viss  skönhetsentusiasm,  som  göt  friskt  liv  i  den  gamla  döende 
tegnérismen  och  efterklangsromantiken.  Han  kanske  har  haft 
en  större  och  starkare  våg  i  sig,  men  den  måtte  ha  stillnat  av, 
innan  den  hann  fram.  De  där  'svenska  bilderna',  som  enligt 
den  officiella  smakdomen  skola  vara  den  fulländade  och  fullt 
utsprungna  blomman  av  den  fullmognade  store  skaldens  mäster- 
skap, äro  icke  i  min  smak  —  det/högtbestövlade  sporrklirrande 
stampet  i  'Herr  Jans  likfärd'  är  det  enda  som  jag  för  ögon- 
blicket erinrar  mig  som  förträffligt.  Ungdomsdikterna  från  Italien 
på  'lavandaja'  och  'chiaja'  tycker  jag  bättre  om  och  de  spanska 
sonetterna  glädja  mitt  hjärta  med  sin  eleganta  gratie  och  skälmak- 
tighet.  Rydberg  har  något  av  stor  skald  i  sig  efter  min  me- 
ning och  även  av  stor  man,  men  det  är  något  försiktigt  med 
honom,  som  icke  tillåter  honom  att  slå  några  riktigt  stora  slag 

—  somt  är  ren  samvetsömhet,  men  somt  är  visst  bara  brist  på 
djärvhet.  Bland  hans  dikter  vet  jag  somliga,  som  höra  till  det 
bästa  vi  ha  —  icke  de  vanliga  deklamationsnumren  'Sist  på 
löddrig  häst  Dexippos'  etc.  —  utan  de  svårmodiga  drömmare- 
sångerna. Rydberg  har  sin  egen  art  av  musik  och  plastik  och 
är  fullt  original,  tycker  jag,  fastän  hans  diktion  skenbart  håller 
sig  till  den  gamla  vanliga  ståtapparaten  från  Tegnér  och  Wallin 

—  han  har  format  den  efter  sitt  eget  'kynne',  så  att  den  fått 
nytt  liv  och  ny  skönhet.» 

I  Frödings  strävan  att  nå  ut  över  den  föregående  periodens 
uppfattningssätt  och  teknik,  har  han  understötts  genom  studiet 
av  vissa  utländska  författare  som  Heine  och  Goethe,  Byron, 
Shelley  och  folkskalden  Burns.  Goethes  lyrik,  hednisk  och  natu- 
ralistisk till  sitt  väsen  på  samma  gång  som  graciös  och  naiv 
har  i  likhet  med  Shelleys  varit  hans  vägledare  upp  emot  de 
panteismens  stora  enhetssyner,  som  särskilt  skulle  utmärka  hans 
senare  diktning.  Heines  borrande  analys  av  olika  själsstämningar, 
hans  skarpa  antitesartade  sammanställande  av  olika  känslor  för 
att  låta  dessa  ömsesidigt  belysa  och  upplösa  varandra,  passade 


GUSTAF  FRÖDING 


31! 


förträffligt  för  Fröding,  vars  eget  splittrade  själstillstånd  ständigt 
vaggade  i  tvivel  och  vankelmod  mellan  olika  poler.  Mefisto, 
en  av  de  tidigaste  dikter,  där  han  rent  intellektuellt  belyser  den 
disharmoni,  som  fanns  i  hans  själ,  ansluter  till  Heines  manér. 
Man  kan  sedan  följa  dennes  inflytande  på  Fröding  genom  hela 
hans  diktning.  Det  fanns  även  en  annan  sida  i  Heines  väsen, 
som  verkade  imponerande  på  Fröding.  Heine  var  världsman  i 
sin  uppfattning  av  livet,  och  detta  anslog  besläktade  strängar 
hos  Fröding,  som  hade  starkt  aristokratiskt  påbrå.  Det  fanns 
hos  Fröding,  liksom  hos  så  många  andra  unga  skalder,  en  mot- 
sats mellan  vad  han  var  och  vad  han  ville  vara.  I  verklig- 
hetens värld  kunde  han  uppträda  som  Karlstadstidningens  »Agust 
Kalsson»,  en  stackars  klown  Clopopisky,  som  gjorde  sina  språng 
på  arenan  för  att  roa  publiken,  men  i  hans  fantasi  levde  en 
helt  annan  Fröding,  nära  besläktad  med  den  kosmopolitiske, 
något  frivole  Heine,  och  kanske  i  ännu  högre  grad  med  lord 
Byron  och  hans  hjältar  Don  Juan,  Kain  och  Manfred.  Fröding 
älskade  att  framställa  sig  som  världsmannen,  skeptisk  och  frivol, 
blaserad  och  söndersliten.  Det  låg  i  detta  ett  instinktivt  försök 
att  frigöra  sig  från  de  hämmande  band,  som  sjukdomen  redan 
lade  på  hans  erotiska  liv,  och  det  gav  uttryck  åt  en  sida  av 
det  förstörelsearbete,  som  redan  rasade  i  djupet  av  hans  själ. 
Icke  minst  drömde  Fröding  sig  som  en  stor  kvinnoförförare, 
vilken  hänsynslöst  trampade  kvinnooskuld  under  fötterna  och 
sedan  i  sitt  ensamma  slott  hemsöktes  av  samvetskval.  Detta 
drag  hos  Fröding  framträder  skarpare  i  hans  senare  diktning. 
Men  det  är  av  vikt  att  framhäva  att  en  känsla  av  stolt  friboren 
manlighet  såväl  som  av  en  viss  böjelse  för  frivolitetens  stäm- 
ningar brusat  fram  genom  hans  ungdomstid.  Vi  äro  nämligen 
på  sistone  allt  för  mycket  böjda,  när  vi  tänka  på  Fröding,  att 
föreställa  oss  honom  som  en  sjukling  från  begynnelsen  —  även 
i  hans  yttre  framträdande.  Sjukdomen,  disharmonien  fanns  där 
redan,  men  tillsvidare  osynlig,  omedveten  och  okänd  för  ho- 
nom själv,  endast  givande  sig  uttryck  i  en  viss  obestämd  me- 
lankoli, som  liksom  ännu  sökte  sitt  centrum,  Men  det  bärande 
elementet  under  dessa  ungdomsår  var  trots  all  trötthet,  all 


3i8 


GUSTAF  FRÖDING 


tvivelsjuka,  all  tungsinthet  en  trotsig  mannavilja,  en  tro  att 
det  bodde  oanade  krafter  i  honom.  Selma  Lagerlöf  har  i  ett 
par  rader  antytt  denne  Fröding  för  oss,  då  hon  efter  ett  has- 
tigt möte  skildrar  honom  som  mycket  vacker,  men  absolut 
stum;  hans  närmaste  visste  också  mycket  väl,  att  han  var  ett 
geni,  och  han  var  också  själv  på  det  klara  med,  vad  han 
ville  vara.  Denna  korta  antydan  ger  oss  en  helt  annan 
bild  än  den  vi  på  sista  tiden  varit  vana  att  föreställa  oss 
av  Fröding  såsom  uteslutande  genom  hela  sitt  liv  en  sjuk- 
ling. 

Som  ung,  innan  sjukdomen  och  svårmodet  avstängde  honom 
från  yttervärlden,  hade  Fröding  livliga  och  mångsidiga  intressen. 
Denne  satiriska,  även  av  de  aktuella  samhällsfrågorna  fängslade 
och  intresserade  Fröding  möter  oss  särskilt  i  hans  journalistiska 
verksamhet  i  Karlstadstidningen,  där  han  medarbetade  från  1885. 
Många  av  dessa  uppsatser  ha  sedan  samlats  och  utgöra  allt- 
jämt en  intressant  läsning.  Fröding  hade  som  krönikör  att 
skriva  lättlästa  och  roande  artiklar  för  Karlstadstidningens  pu- 
blik. Detta  har  ju  delvis  bestämt  formen  för  hans  bidrag.  Men 
det  är  påfallande,  hur  livligt  Fröding  intresserade  sig  för  poli- 
tiken. Även  i  sina  skämtsamma  kåserier  om  helt  andra  saker 
glider  han  gärna  över  på  de  politiska  frågorna.  Han  ber  till 
och  med  en  gång  om  ursäkt  för  att  han  »kannstöpt  mer  än 
som  anstår  en  krönikör»  men  »tidens  frågor  äro  så  brännande 
att  även  professionella  skämtare  bliva  svedda  av  politiken». 
Överallt  i  dessa  artiklar  framträder  också  Fröding  som  utpräg- 
lat radikal  i  sina  åsikter.  Han  tröttnar  aldrig  på  att  förfölja 
protektionisterna,  han  skriver  bitande  artiklar  om  svensk  skatte- 
politik (»En  tidsenlig  reform»),  han  parodierar  talarna  i  första 
kammaren  (»En  glänsande  debatt»),  han  är  antiklerikal  och  satiri- 
serar kyrkomötenas  förhandlingar,  och  han  har  högst  obstinata 
meningar  i  norska  frågan.  Han  är  ingen  vän  av  kungamakten, 
och  när  konung  Oscar  på  genomresa  från  Norge  uppvaktas  av 
stadsfullmäktige  i  Karlstad,  ger  detta  Fröding  anledning  att 
kasta  en  historisk  blick  tillbaka  på  föregående  furstebesök  i 
staden.    Det  föresvävar  honom,  att  han  sett  Karl  XV  intåga 


GUSTAF  FRÖDING 


3r9 


med  stor  glans  och  härlighet.  »Han  skrattade  visst  åt  allt- 
sammans och  jag  har  ett  svagt  minne  av  att  han  puffade  lands- 
hövdingen i  sidan  och  sade:  'f — n  så  löjliga  typer,  de  här 
Karlstadsborna!'»  Hela  denna  skildring  påminner  om  Strind- 
bergs framställning  av  Karl  XV  och  den  kungliga  cortégen  i 
»Det  nya  riket». 

Landquist  har  träffande  framhävt  Frödings  bestämda  ställ- 
ningstagande inom  politiken.  Men  han  bygger  därpå  en,  så 
vitt  jag  kan  finna,  något  missvisande  karaktäristik.  Han  säger 
bl.  a.:  »Endast  i  den  politiska  intressesfären  framträder  denna 
drömmare  som  i  ordinär  mening  en  man  d.  v.  s.  en  person- 
lighet, som  valt  sin  egen  ståndpunkt  i  den  jordiska  omgiv- 
ningen och  vet  vad  han  vill».  För  Landquist  är  Fröding  som 
skald  uteslutande  en  visionär  drömmare,  och  han  framhåller 
att  »hans  diktnings  syner  icke  äro  avbildningar  av  i  verklig- 
heten iakttagna  fenomen  men  skapelser  av  hans  fantasi  och  att 
han  (Fröding)  icke  ägde  observatörens  förmåga».  Och  Land- 
quist tillägger  senare:  »drömmens  fynd  äro  de  realistiska  små- 
dragen, vilka  hos  Fröding  förekomma  så  underbart  på  sin  rätta 
plats  och  göra  dess(!)  humoristiska  eller  komiska  verkan». 

Det  förefaller  mig,  som  om  denna  motsättning  mellan  Frö- 
ding som  skald  och  som  socialpolitisk  skribent  knappast  vore 
hållbar.  Frödings  utveckling  löper  parallellt  inom  bägge  dessa 
områden.  Det  finnes  ett  nära  samband  mellan  hans  journalis- 
tiska författarskap  och  hans  tidigare  diktning.  Medan  Fröding 
ännu  var  ung,  relativt  frisk  och  livsduglig,  visar  även  hans 
diktning  ett  starkare  verklighetselement  än  senare.  Utom  Strind- 
berg har  ingen  av  periodens  skalder  i  så  hög  grad  gett  uttryck 
åt  samtidens  problem  och  idéliv  som  just  Fröding.  Jag  har 
ovan  berört  en  del  rena  tendensdikter  i  Karlstadstidningen. 
Men  även  hans  första  diktsamling,  »Guitarr  och  dragharmonika», 
bär  tydliga  drag  av  tidsstämningen.  I  dikter  som  »Takt», 
»Salomos  insegel»,  »Bristande  pietet»,  »Belysningsfrågan» 
återklinga  åttiotalets  satir  och  frihetspatos.  Även  senare  bry- 
ter hans  starka  sociala  känsla  igenom  som  i  »Bollspelet  vid 
Trianon»   och    »Den   gamla  goda   tiden».    Hela  »Guitarr  och 


320 


GUSTAF  FRÖDING 


Dragharmonika»  är  ännu  en  övervägande  realistisk  diktsamling. 
Fröding  har  själv  påpekat  detta  i  ett  brev  till  Mathilda  Fröding 
(nov.  1890):  »Något  egentligt  romantiskt  har  jag  ännu  inte  att 
bjuda  på  —  jag  bär  visserligen  en  romantiker  dold  i  mig,  men 
jag  vågar  ännu  inte  komma  fram  med  den,  förrän  jag  blivit 
tillräckligt  stark  i  formen,  så  att  jag  icke  riskerar  att  göra  mig 
löjlig». 

De  värmländska  bilderna,  som  intaga  huvudplatsen  i  denna 
samling,  äro  alla  präglade  av  en  utomordentligt  träffsäker  och 
fördjupad  realism.  Här  liksom  även  i  senare  skildringar  fram- 
träder Fröding  som  en  mycket  skarp  observatör.  Om  man 
tänker  på  dikter  som  »Mordet  i  Vindfallsängen»,  »I  valet  och 
kvalet»  och  typer  som  Korpral  Storm,  Stadens  löjtnant,  Jan 
Ersa  och  Per  Persa,  Lars  i  Kuja,  Blixten  —  hela  detta  galleri 
av  äktsvenska  och  livslevande  typer  med  deras  drastiska  och 
naturalistiska  utmejsling,  är  det  mig  omöjligt  att  kunna  uppfatta 
denna  realism  som  »drömmens  fynd».  Fröding  har  studerat 
och  känt  dessa  typer  ut  och  in  liksom  han  studerat  och  känt 
sitt  värmländska  tungomål.  För  vissa  av  dessa  gestalter  t.  ex. 
Blixten  har  man  ju  till  och  med  påpekat  den  levande  förebilden. 

Under  intrycket  av  växande  depression  och  sjukdom  gled 
Fröding  alltmer  bort  från  verklighetens  värld.  Detta  gäller  så- 
väl inom  politiken  som  diktningen.  Han  förlorar  sin  ungdoms 
intresse  för  de  aktuella  frågorna.  Han  var  icke  agitator,  han 
hade  icke  någon  större  fond  av  stridshumör,  och  ju  äldre  han 
blev  dess  mer  ropade  han  på  kärlek  och  försoning  som  de  enda 
frälsande  makterna  i  livet.  I  hans  dikt  skjutas  i  viss  mån  de 
realistiska  bilderna  tillbaka  av  hans  egna  smärtfyllda  själsbikter,  och 
alltmer  återspegla  dikterna  hans  egna  hallucinatoriska  själstillstånd. 
Utan  tvivel  var  Fröding  en  drömmare,  som  levde  intensivare  i 
fantasien  än  i  verkligheten.  Sin  tafatthet  i  det  praktiska  livets  för- 
hållanden har  han  själv  humoristiskt  skildrat  i  kåserierna  om  »Lös- 
kragen» och  »Killebukken».  Men  härifrån  är  dock  steget  långt 
att  frånkänna  honom  observatörens  förmåga.  Detta  liv,  som  han 
icke  förmådde  gripa,  har  han  dock  betraktat  med  en  skarp  och 


GUSTAF  FRÖDING 


321 


genomträngande  blick.  Det  fanns  i  hans  väsen  en  dubbelhet, 
om  vilken  han  själv  var  fullt  medveten  och  som  han  redan  tyd- 
ligt uttalat  i  andra  rimbrevet  till  Mauritz  Hellberg.  Han  kände, 
hur  han  sjönk  ner  i  sin  egen  själs  skräckinjagande  djup, 
där  allt  var  mörker,  vacklande,  tvivel,  kritik,  oro,  skuld- 
känsla, men  han  kunde  också  i  ögonblick  av  övermodigt  trots 
eller  hänförd  extas  känna  sig  genomströmmas  av  sin  fulla  kraft. 
Symboliskt  tolkar  han  denna  disharmoni  i  dikten  »En  ghasel». 
Liksom  hos  Stagnelius  skildras  själen  som  en  fånge  i  Pleroma, 
i  syndens  värld: 

Jag  står  och  ser  på  världen  genom  gallret; 
jag  kan,  jag  vill  ej  slita  mig  från  gallret, 
det  är  så  skönt  att  se,  hur  livet  sjuder 
och  kastar  höga  böljor  upp  mot  gallret, 
så  smärtsamt  glatt  och  lockande  det  ljuder, 
när  skratt  och  sånger  komma  genom  gallret. 

Det  skiftar  ljust  av  asp  och  al  och  björk, 

där  ovanför  står  branten  furumörk, 

och  friska  doften  tränger  genom  gallret. 

Och  över  viken  vilket  präktigt  sken, 

i  varje  droppe  är  en  ädelsten, 

se  hur  det  skimrar  härligt  genom  gallret! 


Förgäves  skall  jag  böja,  skall  jag  rista 
det  gamla  obevekligt  hårda  gallret, 
—  det  vill  ej  tänja  sig,  det  vill  ej  brista, 
ty  i  mig  själv  är  smitt  och  nitat  gallret, 
när  själv  jag  krossas,  krossas  också  gallret. 

Det  är  intressant  att  se,  hur  Fröding  över  denna  sin  splitt- 
ring och  sjuklighet  slutligen  skapar  en  teori  om  poesien,  som 
han  formulerat  sålunda:  det  måste  finnas  en  djup  disharmoni  i 
en  människas  väsen,  för  att  hon  skall  kunna  utveckla  sig  till 
ett  geni.  »Alla  människor  äro  födda  genier,  men  få  nå  fram 
till  att  bli  det  i  ord  eller  handling.  Byron  blev  skald,  därför 
att  han  hade  klumpfot,  blev  retad  till  raseri,  led  av  dyspepsi 
—  och  en  stor  skald,  emedan  han  blev  förbannad  av  hela  Eng- 

21  — 19140.  J.  Mortensen. 


322 


GUSTAF  FRÖDING 


land  och  levde  sig  till  samvetskval  i  sitt  venetianska  kvinno- 
menageri.  Fritz  Reuter  blev  en  stor  humorist,  emedan  han 
var  en  fyllhund.» 

För  många  skalder  och  särskilt  för  dem,  som  röra  sig  i 
lidelsernas  sfär  och  vars  diktning  sjuder  fram  som  en  het  stråle 
ur  ett  vulkaniskt  inre,  är  denna  teori  av  en  slående  sanning. 
Den  gäller  icke  för  alla,  men  för  många,  och  den  gäller  för 
Fröding  själv.  Han  blev  störst  som  skald  i  det  ögonblick,  då 
han  i  vanmäktig  lidelse  sökte  pressa  fram  hela  sin  rika  själs 
brustna  innehåll.  Frödings  numera  publicerade  brev  ge  en 
levande  föreställning  om  hans  inre  liv  under  denna  tid.  Det 
är  lätt  att  se,  att  en  sådan  underbar  dikt  som  »Drömmar  i 
Hades»  direkt  är  skapad  över  minnena  från  hans  egna  psykiska 
tillstånd.  Detsamma  gäller  om  flera  andra  av  hans  dikter  som 
hans  »Ariska  drömmar»  och  »Gudarna  dansa»,  vilken  senare 
troligen  delvis  har  framsprungit  ur  samma  stämning,  som  då 
han  i  ett  hallucinatoriskt  anfall  hörde  en.  lustig  melodi  genljuda 
i  sina  öron:    »Mahatmerna  dansa,  mahatmerna  dansa». 

För  kännedomen  om  Frödings  personliga  utveckling  under 
brytningstiden  kring  1890  äro  tvenne  artiklar  av  största  in- 
tresse, nämligen  Naturalism  och  romantik  och  Om  humor 
(tryckta  i  »Ur  dagens  krönika»  1890).  Den  första  av  dessa 
uppsatser  utgör  en  uppgörelse  med  naturalismen,  skriven  med 
Frödings  vanliga,  skenbart  menlösa  och  frågande  framställnings- 
sätt. Man  måste  emellertid  beundra  denna  skarpsinniga  och 
om  genial  kombinationsförmåga  vittnande  utredning  i  en  av 
periodens  mest  brännande  problem.  Fröding  tager  till  utgångs- 
punkt Zolas  roman  »La  bete  humaine»  och  frågar  sig:  Är 
detta  naturalism?  Är  detta  en  verklighetstrogen  skildring  av 
livet?  Äro  dessa  människor  icke  snarast  fantastiska  skapelser 
av  Zola?  Sannerligen,  om  denna  bok  är  naturalism,  då  är  också 
Victor  Hugos  »Notre  Dame»,  HofTmanns  »Teufelselixir»  och 
Lytton  Bulwers  »A  stränge  story»  ren  och  oförfalskad  natura- 
lism. Med  fin  psykologisk  blick  jämför  sedan  Fröding  Jacques 
Lantier  och  hans  mordmani  med  broder  Medardus  i  »Djävuls- 


CxUSTAF  FRÖDING 


323 


elixiret»  och  med  huvudpersonen  i  Bulwers  roman.  I  alla  dessa 
tre  karaktärer  skildras  en  tveklyvning  av  personligheten.  Slutligen 
sammanfattar  Fröding  sina  åsikter  om  naturalismen  på  följande 
vidsynta  sätt:  »Om  Zolas  författarskap  huvudsakligen  är  ett  den 
fria  fantasiens  och  den  godtyckliga  personliga  viljans  verk  —  vad 
återstår  då  egentligen  av  denna  naturalism,  som  skulle  vara 
det  mest  utmärkande  i  detta  »document  humain»?  Ingenting 
annat,  tycks  det  mig,  än  den  naturalistiska  tekniken,  vilken,  fast 
och  säker  som  den  är,  givit  trovärdighet  och  klarhet  åt  alla 
författarens  skapelser,  även  där  de  äro  som  mest  avlägsnade 
från  det  verkliga  livet.  .  I  själva  verket  tänker  jag,  att  natura- 
lismens teori  delat  öde  med  systerteorien,  den  rena  »materia- 
lismen». Liksom  den  senare  påståtts  vara  ett  hjälpmedel,  en 
användbar  hypotes  i  vetenskapens  tjänst,  under  det  att  den  inom 
filosofien  och  såsom  världsåskådning  visat  sin  ohållbarhet,  så 
har  också  den  förra  trots  allt  kanske  varit  av  gagn  i  plastiskt 
avseende  —  den  har  givit  litteraturens  former  en  förr  okänd 
klarhet  och  ett  fastare  sammanhang  —  givit  det  diktade  största 
möjliga  likhet  med  verklighet  i  yttre  mening,  men  den  har  icke 
förmått  att  ingjuta  något  innerligare  liv,  utan  snarare  hotat  att 
verka  förkvävande». 

Om  Fröding  i  denna  uppsats  vänder  sig  mera  negativt  mot 
naturalismen,  söker  han  i  »Om  humor»  utveckla  sin  egen  litte- 
rära uppfattning,  som  formar  sig  till  ett  lovtal  över  humorn, 
vilken  icke  haft  någon  plats  i  naturalismens  laboratorium.  Vem 
skulle  i  vår  tid,  säger  Fröding,  våga  framställa  en  skara  fyll- 
bultar och  glädjeflickor,  såsom  Bellman  framställt  dem  —  för- 
komna, bedrövliga  varelser,  men  älskvärda  i  all  sin  löjlighet 
och  fullkomligt  odömda  i  sedligt  avseende?  Stackars  fader 
Movitz,  stackars  Ulla  Winblad  —  hade  ni  råkat  i  händerna  på 
nutidsdiktare  —  hur  skulle  de  icke  karvat  och  dissekerat  eder 
och  uppvisat  hur  komplett  ömkliga  ni  äro  —  djuriska  förned- 
rade varelser,  ej  värda  annat  öde  än  »stöbesleven». 

Med  sin  säkra  och  genomträngande  uppfattning  av  de  este- 
tiska frågorna  insåg  Fröding,  att  felet  i  den  samtida  litteraturen 
framförallt  låg  i  den  moraliserande  tendensen.    Humorn  hade 


324 


GUSTAF  FRÖDING 


trängts  tillbaka  av  moraliska  syften.  Men  intet  kunde  vara 
Fröding  mera  osympatiskt  än  detta  predikande.  Själv  ville 
han  icke  döma  människorna.  Det  kallas  ju  kärlek  detta, 
säger  han,  att  med  behärskad  avsky  nalkas  en  usling  för  att 
å  högre  makters  vägnar  bestraffa  och  slutligen  benåda  honom. 
Men  att  älska  utan  att  aga  passar  bättre  för  oss  bristfälliga 
människor,  och  det  är  just  detta,  som  humorn  gör.  Vi  skratta 
åt  varandra  och  åt  oss  själva.  Humorn  försonar  utan  alla 
tendenser. 

Det  var  dessa  konstnärliga  synpunkter,  återspeglade  i  Bell- 
rnans  och  Shakespeares  diktning,  vilka  Fröding  allt  djärvare 
sökte  förverkliga  under  sin  senare  utveckling.  Denna  uppsats 
om  humorn  är  framför  allt  intressant,  därför  att  den  redan  ger 
uttryck  åt  den  längtan  efter  försoning  med  livet  och  verklig- 
heten, efter  ett  harmoniskt  sammansmältande  mellan  ont  och 
gott,  ljus  och  mörker,  som  Fröding  programmatiskt  uttalat  i 
inledningsdikterna  till  »Stänk  och  Flikar»  och  som  även  utgör 
livsnerven  i  hans  Gralfilosofi. 

På  hösten  1889  hade  Fröding  för  sin  hälsas  vårdande  upp- 
sökt kuranstalten  Görlitz  i  Schlesien.  Det  var  där,  som  genom- 
brottet kom,  om  man  eljest  kan  tala  om  ett  plötsligt  genombrott 
i  Frödings  diktning,  ty  långsamt  hade  han  förberett  sig.  Heiden- 
stams  första  diktsamling  »Vallfart  och  vandringsår»  har  utan 
tvivel  spelat  en  stor  roll  i  Frödings  utveckling.  Heidenstams 
»livsglädje-renässans»  betydde  väl  icke  så  mycket  för  Fröding 
personligen,  men  denna  diktsamling  visade  honom,  att  det  gick 
an  att  skriva  vers.  Det  blev  för  honom  en  signal,  som  han 
lystrade  till.  Han  omarbetade  i  Görlitz  en  del  äldre  dikter, 
och  här  tillkommo  större  delen  av  de  värmländska  låtarna.  I 
februari  1890  hade  Fröding  en  diktsamling  färdig,  som  han 
sände  till  Mauritz  Hellberg.  Denne  svarade  honom  uppmunt- 
rande, på  samma  gång  som  han  gav  honom  åtskilliga  råd  an- 
gående enskildheter.  Fröding  omarbetade  och  filade  ånyo,  och 
i  maj  1 89 1  utkom  hans  första  diktsamling  Guitarr  och  Drag- 
karmonika,  mixtum  pictum  på  vers. 

Frödings  hela  liv  svänger  mellan  trotsigt  livsbegär  å  ena  sidan, 


GUSTAF  FRÖDING 


325 


trötthet  och  leda  vid  livet  å  den  andra.  I  hans  diktning  bliva  dessa 
båda  motsatser  till  humor  och  melankoli.  I  titeln  till  sin  första 
diktsamling  har  han  antytt  denna  dubbelhet.  Dragspelsmelodierna 
representera  den  burleska  och  uppsluppna  humorn,  guitarrsångerna 
melankolien  och  de  djupare  känslorna. 


II. 

I  förordet  till  »Efterskörd»  skämtar  Fröding  godmodigt  men 
kanske  ändå  med  en  viss  bitterhet  över,  hur  ringa  han  fram- 
bragt.  Det  var  icke  honom  förunnat  att  kunna  säga,  som  re- 
dan den  unge  Holger  Drachmann  sagt:  »Jeg  begynder  nu  den 
förste  Bog  i  den  anden  Hylde  af  min  Digtnings  Bogreol»,  ännu 
mindre  som  den  gamle  Drachmann  kunde  säga:  »Jeg  er  nu  i 
Faerd  med  den  sidste  Bog  i  den  attende  Hylde  af  min  Digtnings 
Bogreol».  —  »Att  lämna  efter  sig  endast  två  små  fattiga  volymer 
är  hårt  för  en  skald.»  Frödings  diktning  kulminerar  med  de  tre 
första  diktsamlingarna,  därtill  komma  så  enstaka  dikter  i  de 
tvänne  senare  häften,  som  han  utgav,  samt  dikter  i  »Efterskörd», 
»Reconvalescentia»  och  »Efterlämnade  skrifter». 

Även  om  hans  diktning  ej  är  synnerligen  stor  till  omfånget  — 
förklarligt  nog,  när  man  känner  de  svåra  omständigheter,  under 
vilka  han  diktade  och  den  utomordentliga  omsorg  han  nedlade 
på  sitt  arbete  —  är  den  så  mycket  mera  betydande  och  mång- 
skiftande. Den  spelar  i  alla  färger,  sträcker  sig  från  det  lägsta 
till  det  högsta,  spännande  över  ett  kanske  större  område  än 
någon  annan  svensk  lyriker.  Hans  diktning  är  som  en  bukett 
av  alla  den  svenska  poesiens  blomster.  Den  är  det  redan  i 
den  meningen,  att  han  har  en  förunderlig  förmåga  att  anslå 
olika  tonarter.  Den  ena  gången  roar  han  sig  med  att  skriva 
en  visa  i  Lucidors  anda  (»Ett  Helicons  blomster»),  nästa  gång 
är  det  en  sirlig  rococovisa  i  Creutz'  herdestil  (»Corydon  till 
Chloé»).  »Till  Publius  Pulcher»  är  hållen  i  en  tongång,  som 
erinrar  om  Horatius,    »En  tysk  flickunge»  är  diktad  i  Heines 


326 


GUSTAF  FRÖDING 


manér,  en  skald,  med  vilken  han  också  roade  sig  att  tävla  på 
tyska.  Man  ser,  att  han  ett  ögonblick  tänkte  skriva  små,  ystra 
berättelser  på  gammaldags  svenska,  liksom  Balzac  i  »Contes 
drolatiques»  anslagit  Rabelais'  prosa,  och  att  resultatet  skulle 
blivit  lysande  framgår  av  hans  bevarade  försök  i  denna  riktning : 
»En  liten  comedia»,  »En  fattig  munk  från  Skara»,  »Magister 
Blasius » . 

Men  det  är  icke  endast  på  detta  något  lekfulla  sätt,  som 
Frödings  diktning  kan  sägas  utgöra  i  så  mycket  en  samman- 
fattning av  svensk  poesi.  I  hans  diktning  återljuda  som  i  en 
mångstämmig  orkester  gamla  välkända  toner  från  svensk  natur 
och  svensk  säng  på  ett  nytt  och  säreget  sätt  —  Frödings  sätt. 
Här  höres  en  låt  till  valthorn,  som  bär  bud  från  fjällvidderna 
och  den  mörka  skogen,  här  den  enkla  folkvisan  med  sina  mjuka 
mollackord,  där  tonar  en  yr  klang,  lekande  och  allvarlig,  som 
om  den  sprungit  fram  ur  fader  Bellmans  egen  cittra.  Brauns 
ysterhet,  Orvar  Odds  lekfulla  elegans,  Stagnelii  svårmod,  Rune- 
bergs mästerliga  epik  —  allt  detta  och  mycket  annat  därtill  — 
märk  väl  eftergör  Fröding  icke  —  han  gör  det,  skapar  det  ur 
sitt  eget  inre.  Han  är  som  en  violinspelare,  som  besitter  en 
gammal  Stradivarius  och  ur  dess  strängar  framlockar  nya  och 
underliga  toner.  Den  svenska  litteraturen  har  ägt  få  så  insikts- 
fulla, så  kritiska  och  dock  traditionen  så  hängivna  nydanare 
som  Gustaf  Fröding. 

Man  får  den  klaraste  föreställningen  om  Frödings  utveckling, 
om  man  följer  honom  från  diktsamling  till  diktsamling.  Var 
och  en  betecknar  ett  steg  framåt  och  uppåt,  men  också  ett  steg 
mot  det  oundvikliga  sammanbrottet.  I  »Guitarr  och  Dragharmonika» 
överväger  ännu  det  komiska  och  burleska  elementet.  »Nya 
Dikter»  betecknar  en  större  konstnärlig  mognad,  Fröding  är 
redan  virtuos.  »Stänk  och  flikar»  utgör  självförbränningens 
höjdpunkt,  den  hänsynslösa,  nakna  bikten  —  steget  utom  värl- 
den och  människorna.  Vad  som  följer  därefter,  är  nedgången 
mot  skuggorna. 

Dikterna  i  de  två  första  samlingarna  skulle  man,  fast  grovt, 


GUSTAF  FRÖDING 


327 


kunna  särskilja  i  tre  grupper:  tendensdikter,  vilka  jag  redan  ovan 
berört;  realistiska  skildringar  eller  »värmlandslåtar».,  som  Fröding. 
vanligen  kallar  dem,  samt  centrallyriska  stycken,  som  tolka 
skaldens  uppfattning  av  sitt  eget  jag  och  världsgåtorna  och  där 
den  romantiska  tonen  bryter  helt  igenom.  Men  det  är  karak- 
täristiskt, att  ju  längre  Fröding  skrider  framåt  på  sin  bana,  dess 
mera  blandar  han  de  olika  arterna  och  stämningarna  på  ett  för 
hans  diktkonst  egendomligt  sätt. 

Diktsamlingen  inledes  med  En  hög  visa,  denna  tvångslösa 
hymn  till  hembygden  och  den  älskade  med  sin  ännu  något 
burleska  blandning  av  Salomos  höga  visa  och  naivt  värmländskt 
väsen.  Den  återspeglar,  liksom  de  följande  »  Vackert  väder» 
och  »Indianer»  och  kanske  ytterligare  ett  par  dikter  i  samlingen, 
en  ännu  förhoppningsfull  ungdomskärlek  »till  självaste  Alice», 
en  ungdomskärlek,  som  är  helt  olika  den  erotik,  som  sedan 
skulle  finna  uttryck  i  Frödings  diktning. 

Därefter  följa  de  egentliga  värmlandslåtarna:  »  Våran  Prost» , 
»Jonte  och  Brunte»,  »Äktenskapsfrågan» ,  »Jan  Er  sa  och  Per 
Per  sa» ,  »Det  var  dans  bort  i  vägen»  och  vad  de  alla  heta. 
Det  är  en  kvickhet  och  ett  sprittande  liv  över  dessa  dikter, 
som  rycker  oemotståndligt  med.  Hela  detta  galleri  av  värm- 
ländska folktyper  vittnar  om  en  stor  förmåga  att  teckna  det 
karaktäristiska  och  finna  det  adekvata  uttrycket.  Fröding  nöjer 
sig  med  några  hastiga  linjer,  och  typen  står  där  färdig,  livs- 
levande och  lätt  igenkännlig  (»Stina  Stursk»). 

Det  ingår  intet  etnografiskt  i  dessa  bilder,  som  eljest  är 
fallet  med  så  många  av  våra  folklivsskildringar.  Fröding  be- 
skriver icke  av  historiskt-arkeologiskt  intresse,  han  betonar  icke 
de  yttre  dragen,  han  tycker  icke  om  att  herrskapsmässigt  taga 
avstånd  från  sina  figurer,  tvärtom  förebrådde  han  detta  såsom 
ett  fel  hos  sin  föregångare  Fredrik  på  Ransätt.  Vad  Fröding 
vill  ha  fram,  är  det  rent  mänskliga,  och  detta  återger  han  i 
sina  dikter  vanligen  med  godmodig  humor. 

I  berättelsetekniken  visar  sig  Fröding  redan  från  början  som 
en  mästare.  Säkerligen  betecknar  han  också  på  detta  område 
en  höjdpunkt  i  svensk  lyrik.    Det  finns  inga  tomma  ord  och 


328 


GUSTAF  FRÖDING 


fraser,  ingen  rad,  som  icke  säger  någonting;  kompositionen  är 
.nästan  dramatiskt  stigande,  sättande  av  i  galopp  som  en  eldig 
kapplöpare  och  stannande  med  ett  ryck,  då  den  nått  målet.  På 
några  strofer  förstår  han  att  koncentrera  ett  helt  livsöde,  som 
i  Världens  gång,  ett  drama  i  tre  strofer. 

Nästan  överallt  i  dessa  dikter  är  berättelseformen  rent  objektiv 
och  opersonlig.  I  Våran  prost  är  det  den  svenske  bondens 
uppfattning  av  sin  präst,  som  fått  ett  klassiskt  uttryck.  Det 
är  därpå,  som  diktens  verkan  och  komik  i  sista  hand  beror. 
Det  är,  som  såge  man  i  en  enda  bild  den  svenske  bondens 
förhållande  till  sin  herde  genom  tiderna.  Den  naiva  vördnaden 
för  mannen,  som  läser  i  böcker,  bondegrinet  över  hans  korpu- 
lens och  andra  små  materialistiska  svagheter,  hans  mäktigt  upp- 
ryckande verkan  i  predikstolen  och  slutligen  hans  återtagande 
av  sin  mänskliga  gestalt  vid  smörgåsbordet. 

Redan  i  denna  diktsamling  visar  sig  Fröding  som  en  ord- 
förrådets mästare.  Ett  uttryck  som  det  ofta  citerade:  »Och 
en  långskankspojke  i  kortbensbyx»  är  typiskt  för  hans  dras- 
tiska ordbildningskonst.  Det  kan  bliva  till  rena  överdådet  som 
i  Skogsrån,  där  huldran  är  utmålad  så  trolskt  och  vilt  som 
aldrig  förr  i  svensk  dikt: 

Hon  var  ungtallsmidig  och  enstamvig, 
och  hon  skepade,  snodde  och  vrängde  sig 
som  en  orm  på  en  lie  trädd, 
så  Kalle  i  Dalen  blev  rädd. 

Och  hon  råbocksprang,  gjorde  lokattbukter 
och  trollpackskonster  och  sattygsfukter 
och  stod  bak  en  furustam 
och  glyste  och  gluttade  fram. 

Frödings  dikter  tala  icke  till  ögat  som  ofta  Heidenstams, 
han  målar  aldrig,  han  vänder  sig  till  vårt  öra.  Det  är  alltid 
musiken,  som  utgör  det  ursprungliga  och  förblir  det  bärande  i 
dikten.  Han  förstår  att  karaktärisera  redan  genom  själva  ryt- 
men och  vokalklangen.  Man  Jiör,  hur  långsamt  och  knaggligt 
det  går  för  Jonte  och  Brunte: 


GUSTAF  FRÖDING 


329 


De  kommo  från  ängen, 
och  Brunte  var  hästen 
och  Jonte  var  drängen, 
som  tjänte  hos  prästen, 
och  gammal  var  Jonte 
och  gammal  var  Brunte 
och  stocklat  för  resten. 

Och  man  måste  gå  tillbaka  till  Bellman  för  att  finna  ett 
motstycke  till  ett  sådant  liv,  en  sådan  yra  som  i  dikten  Det 
var  dans  bort  i  vägen.  Det  är  drängarnas  och  tösernas  lör- 
dagsnatt, det  är  skratt  och  ras,  kutter  och  smek  i  skogens 
skymning.  Skildringen  erinrar  i  sitt  mästerkap  om  Zorns 
tavla  över  ungefär  samma  ämne:  Midsommardansen.  Samma 
säkerhet  råder  i  bådas  linjeföring  och  samma  ljusdunkel  i  bådas 
färggivning. 

»Guitarr  och  Dragharmonika»  mottogs  med  bifall  av  kritiken 
och  allmänheten,  men  det  var  framförallt  dessa  värmlandslå- 
tar, som  avgjorde  diktsamlingens  öde.  Fröding  har  sedan 
givit  uttryck  åt  ett  visst  missnöje  över  denna  allmänhetens 
och  kritikens  uppfattning  av  hans  diktsamling.  »Den  skulle», 
skrev  han,  »förmodligen  delat  öde  med  de  flesta  av  sina  likar, 
om  den  icke  bland  annat  innehållit  den  stolliga  positivvisan  om 
»Mister  Johansson».  De  djupare,  mera  inåtvända  dikterna,  i 
vilka  Fröding  biktar  sitt  själsliv,  undgingo  däremot  allmän- 
hetens uppmärksamhet  och  förbisågos  lätt  av  kritiken.  Men 
det  är  säkerligen  ganska  förlåtligt,  att  samtiden  i  allmänhet 
icke  hade  öga  för  det  svårmod,  som  uppenbarade  sig  i 
dessa  dikter,  att  den  icke  alltför  allvarligt  uppfattade  den  me- 
lankoli, som  där  kom  till  uttryck  och  icke  såg  hela  djupet  och 
vidden  av  den  nya  skaldepersonlighet,  som  här  framträdde. 
Man  har  svårt  att  tro,  att  den  som  skrattar  så  hjärtligt,  även 
gråter  så  bittert.  Helt  annorlunda  ter  sig  saken  för  oss, 
som  åtminstone  i  sina  huvuddrag  kunna  överskåda  Frödings 
livsöden.  Vi  förstå,  att  en  gam  redan  bitit  sig  fast  vid  hans 
lever  och   sög  hans  bästa  blod.      Om  denna  melankoli  ännu 


33° 


GUSTAF  FRÖDING 


är  obestämd  och  om  vi  ha  svårt  att  upptäcka  dess  verkliga 
orsak,  finna  vi  dock  redan  här  de  första  uttrycken  för  den 
djupa  disharmoni,  som  slutligen  skulle  söndersplittra  Frö- 
din gs  själ. 

När  man  nu  ser  tillbaka  på  dessa  dikter,  ligger  kanske 
det  mest  oroväckande  i  att  den  melankoli,  som  här  uppen- 
barar sig,  är  så  litet  teatralisk.  Den  framträder  så  naturligt, 
utan  all  deklamation,  den  söker  nästan  dölja  sig.  Fast  den 
uttalar  sin  hopplöshet,  sker  det  så  stillsamt,  att  man  nästan 
skulle  kunna  tro,  att  den  icke  är  allvarligt  menad.  Det  brukär 
icke  gärna  vara  den  första  ungdomens  sätt  att  uttrycka  sin 
världssmärta. 

I  själva  verket  var  Frödings  nervsystem  redan  vid  denna 
tid  svårt  angripet.  Gång  på  gång  hade  han  måst  resa  till 
kuranstalter  för  att  finna  ro  och  vila  för  sina  trötta  nerver. 
Med  sin  själs  ovanliga  klarhet  och  ovanligt  skarpa  förmåga  av 
självanalys  upptäcker  han  och  avslöjar  steg  för  steg  dessa  nya 
tillstånd  och  stämningar.  Hans  skepticism  får  redan  ett  skarpt 
uttryck  i  en  sådan  dikt  som  Vad  är  sanning?  Inför  de  väx- 
lande svaren  på  denna  fråga  är  det 

.  .  .  som  hörde  jag  prins  Hamlet  gäcka 
Polonius  med  molnens  gyckelspel: 
»mig  tycks  det  likna  si  så  där  en  vessla 
—  det  ser  mig  ut  att  vara  en  kamel!» 

I  En  främmande  man  ha  vi  utkastet  till  vissa  av  Frödings 
senare  mansgestalter,  trötta,  härjade,  grubblande  över  okända 
brott,  levande  i  sin  ensamhet  fjärran  från  människorna. 

I  en  annan  grupp  av  dikter  och  stämningar  fortsätter  skalden 
sin  självransakande  analys.  Han  vandrar  i  skogen,  hans  gamla 
kära  skog,  men  vinden,  som  susar  genom  trädens  kronor,  vis- 
kar endast  om  illdåd,  om  brott  och  bruten  tro.  Överallt  vars- 
nar han  blott  död  och  sorg  och  gäckade  förhoppningar.  Men 
han  vet,  att  skogen  är  skön  och  god  som  fordom  och  att  det 
är  hans  anfrätta  människotanke,  som  förstör  allt. 


GUSTAF  FRÖDING 


331 


Tillbaka  jag  vill  till  bygden, 
där  striden  är  hatfullt  hård 
—  där  smälta  förbittrade  tankar 
med  livet  till  ett  ackord. 

När  han  på  aftonen  ser  solen  gå  ned  i  havet,  fyller  honom 
synen  endast  med  tankar  om  alltings  förgänglighet  och  intig- 
heten av  alla  mänskliga  strävanden  (I  solnedgången) ,  och  hans 
kära  vik  (  Viken)  ^  som  en  gång  var  den  vackraste  i  världen, 
när  våren  och  sommaren  fyllde  luften  med  sina  vällukter,  den 
är  nu  helt  förändrad.  Dess  vattenspegel  är  bruten,  skummet 
yr,  och  utsikten  är,  liksom  hans  sinne,  ödsligt  gul  och  sjuk. 
Eller  han  målar  i  dikten  Vid  myren  ett  öde  och  dystert  land- 
skap  i  det  ögonblick,   då  skymningen  breder  sina  skuggor: 

Här  är  stilla  vila  för  trötta  tankar, 
här  kan  grämelsen  andas  fritt, 
icke  störd  av  hoppet,  som  utan  ankar 
styr  där  livsvimlets  skum  går  vitt. 

Här  kan  nedbränd  lidelse  smärtsamt  kyla 
heta  askan  i  nattkall  vind, 
här  kan  ångern  sorgset  i  skymning  skyla 
skammens  rodnad  på  avtärd  kind. 

På  hösten  1891  återvände  Fröding  till  Karlstadstidningen, 
där  han  under  de  närmaste  åren  utvecklade  ett  flitigt  journa- 
listiskt skriftställarskap.  Han  skötte  sitt  arbete  långa  tider  med 
stor  omsorg  och  regelbundenhet,  men  hade  också  perioder,  då 
han  dukade  under  för  sitt  ingrodda  begär  efter  alkohol.  Han 
kunde  då  försvinna  från  staden  utan  att  någon  visste,  vart  han 
tagit  vägen,  och  vanligen  återfanns  han  i  ett  fullständigt  hjälp- 
löst tillstånd  på  ett  ellar  annat  avlägset  ställe,  dit  han  ofta  själv 
icke  visste,  hur  han  kommit. 


332 


GUSTAF  FRÖDING 


III. 

Ar  1894  utkom  hans  nästa  diktsamling  Nya  dikter  som  in- 
tar en  mellanställning  mellan  den  föregående  och  den  efterföl- 
jande. Mången  gång  äro  ämnena  desamma  söm  i  »Guitarr 
och  Dragharmonika»;  man  kan  ofta  anföra  direkta  paralleller, 
men  utförandet  har  nått  större  bredd  och  fyllighet.  Visorna 
hava  vuxit  till  små  epos.  Ämnena  behandlas  med  ännu  djär- 
vare och  friskare  realism  än  tidigare.  Man  kan  alltjämt  ur- 
skilja två  huvudströmningar  :  humoristiska  dikter  och  svårmo- 
diga själsbikter.  Men  redan  blandar  han  dessa  båda  stäm- 
ningar tillsammans,  så  att  tonen  på  en  gång  är  smärtfyllt  pate- 
tisk och  skämtsamt  uppsluppen. 

Huru  gamla  motiv  här  återuppstå  i  ny  och  föryngrad  form, 
kan  man  se  i  Balen.  En  av  Frödings  tidigaste  dikter  hade 
titeln  »Slutbalsepisod».  Det  var  som  ett  kort,  rått  utkast  till  den 
följande  dikten,  men  den  innehåller  allt  det  väsentliga  i  denna: 
hjälten,  som  är  dålig  dansör,  den  förtjusande  sjuttonåringen, 
som  gör  sin  första  bal,  dansen,  som  slutar  med  att  rivalen 
återför  den  sköna  till  hennes  plats,  under  det  att  hjälten  rym- 
mer fältet  för  att  därute  lätta  sitt  bröst  med  en  Hamletsmono- 
log.  Men  huru  annorlunda  är  icke  allt  behandlat  i  denna  nya 
dikt.  »Slutbalsepisoden»  har  blivit  till  en  hjältedikt  med  ett 
stänk  av  byronsk  överlägsenhet  i  skildringen  av  de  egentligen 
så  triviella  händelserna.  Alla  de  uppträdande  äro  mästerligt 
tecknade.  Rytmen  smyger  sig  i  växlande  meter  efter  varje 
situation  och  den  berättandes  lika  växlande  sinnesstämningar. 
Här  liksom  så  ofta  hos  Fröding  ligger  kanske  det  mest  expres- 
siva i  berättelsen  just  i  den  vokala  musiken.  Först  presente- 
ras hjälten  med  den  lånta  fracken,  det  illa  stärkta  skjortbröstet 
och  de  snedgångna  klackarna.  Det  är  bohémen  Gustaf  Fröding, 
slusken  i  stadens  radikala  tidning  med  sitt  oordentliga  liv  och 
sina  bohémsånger,  som  vågat  sig  upp  bland  stadens  créme  de 
la  créme  på  Oscarsbal. 


GUSTAF  FRÖDING 


333 


Så  ser  man  »tanten»  komma  skridande: 

Nu  skramla  braceletterna, 
nu  nicka  nackrosetterna 
och  så  med  spel  och  fanor 
och  stass  och  ståt  och  anor 
fru  Uggla  seglar  in. 

Sedan  följer  hyllningssången  till  hjältinnan,  glidande  på 
lätta  jamber   med  en  morgonbris'  friska  fläkt  i  rytmens  segel : 

En  smäcker  jakt,  som  just  vid  dagens  gryning 

på  glada  vågor  nyss  har  stuckit  ut, 

—  och  så  i  mormors  svallvågs  efterdyning 

med  vårvind  susande  i  varje  klut 

och  glädjevimplar  vajande  i  förn 

kom  dotterdottern,  fröken  Elsa  Örn. 

Vid  hennes  inträde  i  salen  är  det,  som  om  allt  förvandlats, 
musiken  ljuder  renare,  gasen  skiner  klarare,  hjältens  missnöje 
smälter  bort,  hans  satir  mjuknar  upp,  till  och  med  landshöf- 
dingen  ser  klyftig  ut,  och  major  Gyldenstorm  blir  till  »en  stel 
och  satt  och  högst  sympatisk  gammal  toddytratt».  Flickno- 
blessen  omgives  av  ett  trolskt  sagoskimmer,  och  balens  drott- 
ning —  det  är  Elsa  Örn.  Hjälten  tar  mod  till  sig  och  bjuder 
upp  den  av  tillbedjare  kringsvärmade  skönheten.  Rytmen  väx- 
lar ånyo  och  skildrar  hjältens  högst  besvärliga  dans  i  stackato : 

Och  med  mod  bland  de  polkande  trängde  jag  mig 
och  så  stolt  ibland  virvlarna  svängde  jag  mig 
som  ett  krigsskepp  som  går  till  attack. 
Och  så  tornade  vi,  och  så  struttade  vi, 
som  förvildade  skottspolar  skuttade  vi, 
och  bakut  flög  min  lånade  frack. 

Hjälten  känner  sitt  fiasko,  allt  hopp  är  slut,  och  han 
söker  nu  göra  sig  intressant  genom  Hamletsminen  och  sin 
världssmärta.  Men  han  misslyckas  ännu  en  gång.  Och  me- 
dan unga  fröken  drar  ut  på  nya  segertåg,  försjunker  skalden  i 
sina  drömmar,  fortsättande  dansen  under  lyckligare  förhållan- 
den och  utan  alla  missöden  inför  Gud  Faders  egen  tron: 


334 


GUSTAF  FRÖDING 


Vi  träda  fram  med  något  skygga  fjät 

ibland  de  dansande  otaliga 

och  buga  höviskt  för  Hans  Majestät: 

»vi  äro  komna  att  bli  saliga 

från  ett  bedrövligt  gammalt  småstadshörn 

—  det  här  är  jag  och  detta  Elsa  Örn.» 

Hur  typisk  är  icke  denna  avslutning  för  Frödings  förmåga 
att  glida  från  verklighetens  värld  över  i  fantasiens. 

Liksom  vi  i  »Balen»  hava  »Slutbalsepisoden»  i  ny  form, 
hör  /  böjihuset  till  samma  grupp  av  motiv  som  Farväll  i  för- 
sta samlingen.  Dikten,  en  av  Frödings  yppersta  i  sin  art,  vilar 
på  ungdomsminnen  från  Kristinehamnstiden,  då  Fröding  ofta 
fick  följa  fadern  till  läsarnas  sammankomster.  Det  som  förlä- 
nar denna  dikt,  liksom  Frödings  liknande,  dess  verkningsfull- 
het, är  den  geniala  säkerhet,  varmed  karaktäristiken  är  uppfat- 
tad och  realistiskt  återgiven.  Redan  från  diktens  första  ord 
står  vinkelpredikanten  med  sin  snörvlande  stämma  klar  fram- 
för oss: 

O,  dyre  vänner,  syndens  lön  är  döden, 

hans  synd  var  stor  och  bön  är  starkt  av  nöden, 

vår  arme  unge  broder  Andersson 

har  blivit  världens  barn  och  fallit  från. 

Höjdpunkten  av  hela  detta  realistiska  berättelsesätt  uppnår 
Fröding  i  de  båda  dikterna  Mordet  i  Vindfallsängen  och  /  Va- 
let och  kvalet  samt  i  viss  mån  i  »Skalden  Wennerbom» ,  fast  i 
denna  senare  dikt  finnes  ett  starkare  subjektivt  lyriskt  inslag. 
Den  första  av  dessa  dikter  utgör  en  slags  parallell  på  vers  till 
Strindbergs  och  Geijerstams  folklivsskildringar,  den  är  präglad 
av  samma  djärvt  naturalistiska  uppfattning.  Dikten  är  ett  helt 
litet  drama,  framställt  med  nykter  och  kallblodig  objektivitet, 
och  det  finnes  lika  mycket  innehåll  i  dess  få  strofer  som  i 
mången  kriminalroman  på  flera  hundra  sidor.  Vilket  ypperligt 
porträtt  har  han  icke  givit  av  den  rike  »Bulten»,  där  han 
kommer  till  dansen  med  guldkedjan  över  den  pösande  magen, 
kärvänligt  nypande  jäntorna  i  sidan,  sökande  efter  en  ny  kvinna: 


GUSTAF  FRÖDING 


335 


Och  jäntorna  bligade  kärligt  åt  Bulten 

—  hans  gods  äro  stora 

—  att  sitta  som  mora 

i  Bo  är  väl  bättre  än  svälta  i  hulten. 

Och  nog  är  det  sant,  att  han  sugit  och  pinat, 
procentat  och  pantat, 
och  nog  är  det  sant,  att 

allt  välstånd  i  socknen  för  hans  skull  förtvinat. 

Med  verkningsfull  naturalism  har  han  särskilt  tecknat  raseriet 
i  själva  mordscenen. 

I  /  valet  och  kvalet  har  han  ypperligt  blottat  känslornas 
växlande  spel  hos  bondflickan,  som  väger  emellan,  om  hon  skall 
taga  den  gamle  änkemannen,  skallig  och  krokig,  med  många 
barn  eller  fattigfanten,  som  hon  lovat  sin  tro  och  som  har 
knollriga  lockar  i  pannan.  Men  — -  gossen  är  icke  här,  han 
är  i  Amerika,  och  åter  kommer  hon  att  tänka  på  den  ståtliga 
stugan,  där  kittlarna  blänka,  man  får  väl  dras  med  gubben, 
han  är  gammal  och  sjuk  och  »till  sist  blir  en  änka».  Hela 
detta  betänksamma  vändande  och  gnidande  på  skälen  för  och 
emot  är  oöverträffat  i  sin  folkliga  karaktäristisk. 

I  » Skalden  Wennerbom^  skildras  den  förfallne  poeten.  Hans 
olyckliga  öde  framställes  mot  bakgrunden  av  sommardagens 
yppiga  skönhet.  Det  är,  som  om  Wennerboms  föregående 
lyckligare  tider  symboliskt  framställdes  i  själva  landskapet. 

Genom  stadens  park  går  sommarsuset, 
skalden  Wennerbom  från  fattighuset 
kommer  raglande  —  butelj  i  hand 

—  kryssar  varligt  över  gångens  sand, 
tar  en  klunk  ibland, 

ler  och  mumlar  saligt  under  ruset. 

Denna  motsättning  mellan  den  förfallne  poeten  och  natu- 
rens skönhet  betonas  gång  på  gång  genom  hela  dikten,  det  är 
samma  poetiska  verkningsmedel,  som  även  Strindberg  så  ofta  an- 
vänt. Medan  bina  flyga  flitigt  kring  kupan  och  fåglarna  kvittra,  lun- 
kar Wennerbom  på  sitt  eländes  stig,  och  medan  han  »super  som 


336 


GUSTAF  FRÖDING 


ett  svin»,  glittra  solstrålarna  mot  buteljglaset.  Han  ser  tillbaka 
på  sitt  liv: 

Jag  var  glad  i  tron  och  stor  i  tanken, 
tills  jag  drunknade  i  denna  dranken, 
det  är  slut  med  mig  se'n  femton  år. 

Slutligen  insomnar  han: 

Parkens  medlidsamma  kronor  sila 
litet  ljus  kring  skalden  Wennerbom, 
milt  kastanjen  regnar  ned  sin  blom. 

Den  romantiker,  som  Fröding  själv  påpekade,  att  han 
dolde  inom  sig,  har  i  denna  samling  vågat  att  göra  sig  långt 
starkare  hörd.  En  dikt  som  Bärgslagstroll  är  karaktäristisk 
för  hans  förmåga  att  behandla  ett  romantiskt  ämne  med 
naturalistisk  teknik.  Redan  »Skogsrån»  är  ett  försök  i  denna 
stil,  men  »Bärgslagstroll»  står  långt  högre.  Hela  landskapet, 
gruvornas  och  järnbrukens  typiska  landskap,  har  tagit  gestalt 
i  dessa  troll,  som  ha  armar  som  stångjärnshamrar  och  som 
mumsa  på  spikar  och  klackjärn.  De  äro  tecknade  med  utom- 
ordentlig visuell  styrka  såsom  de  återspeglas  i  Olas  folkliga 
och  förskrämda  fantasi.  Jag  har  ovan  framhävt,  att  Selma  La- 
gerlöf har  en  liknande  förmåga  att  framställa  naturen  förkroppsli- 
gad i  dylika  trolska  sagoväsen  men  utan  dennna  burleska  humor. 
Både  inom  den  europeiska  och  skandinaviska  konsten  kan  man 
för  övrigt  spåra  en  utveckling  mot  att  levandiggöra  ett  roman- 
tiskt landskap  i  individuella  och  karaktäristiska  sagogestalter. 
Jag  behöver  blott  nämna  Kittelsens  ypperliga  trollgubbar. 

Genom  hela  Frödings  produktion  sträcker  sig  en  grupp  av 
dikter,  som  närmast  kunna  becknas  som  rent  lyriska  stämnings- 
utbrott. Dessa  dikter  ha  anknytning  både  med  de  realistiska 
bilderna  och  de  rena  drömsynerna,  som  känneteckna  hans  sista 
skede.  De  kunna  vara  humoristiskt  uppsluppna,  men  oftare 
uppbäras  de  av  den  djupaste  molltonen  i  Frödings  diktning: 
den  ömma,   trötta  sorgsenheten  över  allt  och  alla.  Stundom 


GUSTAF  FRÖDING 


337 


ansluta  de  till  folkvisan.  I  »Guitarr  och  Dragharmonika»  finnas 
några  av  de  tidigaste  av  dessa  dikter  såsom  »  Titania» ,  »Sjö- 
far  anden  vid  Milan»,  »I  ungdomen»  (de  båda  sista  med  tydlig- 
anslutning  till  Geijers  diktning),  vidare  de  båda  utsökt  vackra 
En  vintervisa  och  higalill  med  sitt  folkviseackord.  I  »Nya 
dikter»  höra  hit  En  litten  låt  öm  vårn,  som  är  på  värmländsk 
dialekt,  och  Säf  säf  susa  med  något  av  det  betagande  vemod, 
som  Shakespeare  lagt  in  i  de  små  visor,  vilka  sjungas  av  den 
vansinniga  Ofelia  eller  den  i  dystra  aningar  försänkta  Desdemona. 

Men  de  dikter  i  denna  samling,  som  framför  allt  beteckna 
ett  genombrott  och  ett  nytt  område  för  den  Frödingska  dikten, 
äro  »Bibliska  fantasier» .  Det  är  i  dessa,  som  hans  patos 
bryter  helt  igenom. 

Idéen  till  dessa  sånger  har  han  väl  framför  allt  erhållit  ge- 
nom ett  flitigt  bibelstudium  —  men  kanske  hade  också  Byrons 
och  Heines  exempel  i  någon  mån  fört  hans  tanke  in  på  denna 
väg.  Kanske  var  det  framför  allt  den  förres  drama  »Cain»,  vil- 
ket gjort  ett  djupt  intryck  på  Fröding  och  vars  hela  tanke- 
gång efterlämnat  tydliga  spår  i  hans  diktning,  som  föresvävade 
honom,  när  han  skrev  dessa  dikter. 

Redan  i  »En  hög  visa»  hade  Fröding  begagnat  bibelstilen, 
men  den  hade  där  endast  använts  som  på  lek  och  på  ett 
burleskt  sätt  blandats  med  barndomsminnena  och  de  värmländska 
elementen.  »Bibliska  fantasier»  äro  däremot  målningar  i  mo- 
numental stil,  ehuru  med  kraftig  realism. 

I  Mannen  och  kvinnan  anslås  en  ton,  som  sedan  åter- 
ljuder  i  »Stänk  och  flikar».  Strindbergs  djupt  pessimistiska 
uppfattning  av  förhållandet  mellan  könen  präglar  denna  det 
första  människoparets  kärlekssaga.  Det  är  den  eviga  striden 
mellan  könen,  grälet,  hatet,  försoningen: 

Adam  sade  till  Eva: 

»du  leda,  du  lystna  hynda, 

jag  gitter  ej  släpa  och  sträva 

för  dig,  som  lärde  mig  synda! 

Förbannelsens  frukt  har  du  plockat 

med  dina  förbannade  händer, 

22  -  19140.    j.  Mortensen. 


338 


GUSTAF  FRÖDING 


till  lustar  har  du  lockat 
med  dina  nakna  länder, 
din  däjlighet  har  försänkt  mig 
i  låga  begär  bland  djuren. 

Aven  Eva  bryter  ut  i  hatfulla  ord.  Hon  flyr  bort  ifrån  mannen 
för  att  i  ensamheten  »sörja  och  lida  och  ruva».  Slutligen  dragas 
de  åter  oemotståndigt  till  varandra,  men  slutstrofen  ger  ett 
perspektiv  av  förhållandet  mellan  mannen  och  kvinnan  ned 
genom  tiderna  och  giver  dikten  dess  storhet  i  tankegången. 

Fröding  skriver  i  ett  brev  med  anledning  av  denna  dikt 
(sept.  1894):  »Jag  har  nog  haft  släng  av  Strindbergianism.  .  . 
men  jag  ville  komma  till  någon  sorts  försoningspunkt  även 
när  jag  tänkte  mig  förhållandet  mellan  man  och  hustru  som 
aldra  ohyggligast,  och  jag  fann  den  i  den  gemensamma  över- 
givenheten och  olyckskänslan.  Jag  har  liksom  velat  ge  en 
annan  slutvändning  av  det  förskräckliga  förhållande  Strindberg 
skildrat  i  'Beichte  eines  Thoren'.» 

Överallt  i  dessa  »bibliska  fantasier»  skymtar  Frödings  egen 
personlighet  bak  Simsons,  Salomos  och  Sauls  gestalter.  Som  en 
orientalisk  despot  frossar  han  i  kärlek  och  trampar  under  sina 
fötter  kvinnor  i  tusendevis,  utväljande  efter  behag  den  enkla 
herdeflickan  till  sin  brud,  föraktfullt  vändande  sig  bort  från  sitt 
harems  bävande  skönheter.  I  drömmen  skapar  han  kvinnor, 
som  längta  efter  honom  och  älska  honom.  Detta  är  temat  i 
Upp  till  Salem,  som  är  hållen  i  den  religiösa  visans  nästan  allt- 
för ljuvliga  tongångar.  I  Saul  och  David  har  man  redan  ett 
förebud  till  de  mörkaste  tonerna  i  Frödings  diktning.  Saul 
har  dragit  sig  tillbaka  till  sitt  hus  i  Gilgal,  den  onde  anden 
behärskar  honom,  och  han  hädar  Herran.  David  tillkallas  för 
att  trösta  honom  med  sin  sång: 

Och  ondskans  ande  vek  för  denna  gången 
och  Herrans  vrede  var  från  Saul  tagen 
och  han  vart  åter  Israel  till  tröst. 
Ty  det  var  sorgebot  fördold  i  sången 
och  det  var  balsam  gömd  i  harposlagen 
och  det  var  läkedom  i  Davids  röst. 


GUSTAF   FRÖ  1  »ING 


339 


Symboliskt  har  Fröding  här  tolkat  sitt  eget  själsliv,  även  för 
honom  var  diktningen,  sången  tröst  och  läkedom. 

I  »Bibliska  fantasier»  har  Fröding  även  berört  ett  problem, 
kring  vilket  hans  tankar  allt  ivrigare  började  arbeta,  nämligen 
synden  och  skuldkänslan.  I  En  syn  ger  han  uttryck  åt  sin  na- 
turalistiskt-hedniska  uppfattning.  Människan  skall  icke  ruva  över 
synden,  icke  försjunka  i  ånger  och  självplåga,  såsom  kristen- 
domen lärer,  utan  kasta  den  av  sig,  gå  bort  ifrån  den  och  varda 
ren  och  frisk.  Människan  skall  icke  pina  sig,  ty  hon  har  intet 
att  förebrå  sig,  hon  är  såsom  Gud  skapat  henne  —  det  är 
denna  tanke,  som  Fröding  sedan  skulle  utforma  i  sina  Gralsånger. 
I  denna  dikt  skjuter  Lucifer,  själva  det  ondas  upphov,  trotsigt  all 
skuld  ifrån  sig,  och  därigenom  släckas  också  helvetslågorna. 
Skalden  ser  helvetet  ligga  öppet  för  sina  blickar,  han  hör 
stämmor  stöna  i  lågorna  och  tigga  om  en  droppe  vatten.  Men 
där  ljuder  också  Lucifers  röst: 

Han  sade:    »Det  är  ju  vi  själva, 

som  slipa  vårt  pinostål, 

som  elden  och  marterna  välva 

omkring  vårt  eget  bål, 

men  låtom  oss  själva  förlåta  oss, 

så  varda  vi  marterna  loss, 

och  låtom  oss  alltid  sträva 

och  låtom  oss  aldrig  gräva 

i  gammal  synd  och  skam, 

men  blott  se  fram!» 

Det  är  karaktäristiskt,  att  det  i  dikten  äro  de  onda,  som  över- 
vinna de  s.  k.  goda  och  härigenom  bringa  harmoni  i  världsord- 
ningen; gränsen  mellan  onda  och  goda  kan  icke  längre  upp- 
rätthållas. Skulden  ligger  aldrig  ensam  hos  den  felande.  Lik- 
nande tankar  hade  redan  Ibsen  uttalat  flerstädes  i  sina  verk, 
tydligast  kanske  i  »Gengangere» ,  och  Strindberg  har  givit  ut- 
tryck åt  samma  uppfattningssätt,  när  han  i  sin  självbekännelse 
gör  upp  med  sina  ungdomssynder.  Vi  finna  i  \ leidenstams  och 
Ellen  Keys  kritik  av  kristendomen  en  återklang  av  dessa  stäm- 
ningar, som  ju  stå  i  nära  samband  med  tidens  deterministiska 
filosofi. 


34o 


GUSTAF  FRÖDING 


En  av  samlingens  intressantaste  dikter  är  Atlantis,  som  in- 
tar en  central  plats  i  Frödings  produktion.  Dikten  skildrar, 
hur  skalden  befinner  sig  jämte  en  —  troligen  kvinnlig  —  följe- 
slagare i  en  båt,  som  flyter  i  en  stilla  vik,  ej  långt  borta  från 
en  storstad.  Dess  sorl  når  ut  till  de  båda,  som  trötta  flytt  bort 
från  världsbullret  och  livskampen.  Skalden  fäster  sin  följesla- 
gerskas  uppmärksamhet  på  en  syn  nere  i  vattnets  djup.  De 
ting,  som  skymta  på  botten,  äro  ej  klippor  och  skär,  det  är 
ruinerna  av  den  gamla  sagostaden  Atlantis,  som  en  gång  upp- 
slukades av  havets  vågor. 

Till  denna  syn  anknyter  skalden  en  serie  reflexioner.  Han 
angiver  som  orsak  till  Atlantis'  undergång  den  orättvisa  pen- 
ningfördelningen, som  dels  skapade  en  klass  av  rika,  vilka  gingo 
under  i  njutningar,  dels  massan  av  utsugna  proletärer.  Dessa 
sociala  missförhållanden  voro  den  yttersta  orsaken  till  att  At- 
lantis och  dess  invånare  slutligen  försvunno  från  jordens  yta. 
Men  synen  i  vattnet  för  hans  tanke  hän  på  hans  eget  och  hans 
folks  öde.  En  gång  kommer  väl  också  för  de  nu  levande 
släkterna  »slocknandets  timma»,  förintelsen,  och  folk  av  främ- 
mande stam  skola  kanske  gunga  över  dem,  liksom  de  själva 
nu  vagga  fram  över  Atlantis'  döda  prakt.  Orsaken  till  denna 
undergång  är  också  angiven: 

Staden,  som  sorlar  från  stranden, 

står  på  en  grund,  som  är  lera  och  slam. 

Med  detta  uttryck  antydes  väl  symboliskt,  att  detta  sam- 
hälle, denna  stad  lider  av  samma  grundväsentliga  onda  som 
Atlantis:  å  ena  sidan  för  mycken  rikedom  och  njutning,  å  den 
andra  för  mycken  fattigdom  och  nöd. 

Man  har  på  senare  tid  stritt  om  diktens  mening  och  dess 
uppkomsthistoria.  Böök  har  enligt  min  uppfattning  så  våld- 
samt förtolkat  dikten,,  att  dess  enkla  grundidé  blivit  alldeles 
bortskymd.  Han  har  sammanfattat  sin  åsikt  på  följande  sätt:  »At- 
lantis är  sålunda  endast  skenbart  en  social  dikt  med  demokra- 
tiskt  patos  ...   I  själva  verket  är  den  en  fantasi  byggd  på  in- 


GUSTAF  FRÖDING 


341 


trycken  från  Görlitz-sanatoriet  och  vad  som  biktar  sig  i  den 
är  skaldens  känsla  att  tillhöra  en  dödsmärkt  aristokrati,  stäm- 
ningslivets, inbillningslivets,  de  förfinade  och  sjuka  nervernas 
adliga  pariaskast.»  Bööks  uppfattning  har  grundligt  vederlagts 
från  flera  håll.   Verserna  tala  för  övrigt  sitt  eget  osminkade  språk: 

Guldet  fick  makt  att  förtrycka, 

rikmännens  kast,  en  förnäm  myriad, 

stal  millionernas  lycka, 

åt  och  drack  och  var  glad, 

vann  sin  förfinings 

segrar,  och  nöden 

växte  med  segrarnas  rad. 

Ingen  oförvillad  läsare  kan  väl  bestrida,  att  den  uppfattning 
Fröding  här  uttalar  om  orsaken  till  Atlantis'  undergång,  den 
orättvisa  penningfördelningen,  är  radikal  eller  varför  icke  rent 
socialistisk.  Denna  Frödings  genomgående  radikala  världsåskåd- 
ning har  jag  redan  tidigare  dröjt  vid.  Men  liksom  det  torde 
stå  klart  för  var  och  en,  att  andan  i  dikten  är  radikal,  lika  lätt 
är  det  att  inse,  att  »Atlantis»  icke  är  en  tendensdikt.  Förkla- 
ringen av  orsaken  till  Atlantis'  undergång  utgör  icke  diktens 
grundtanke,  ^röding  predikar  icke  här  en  bestämd  social  lära 
som  i  åtskilliga  tidigare  dikter,  såsom  i  »Vulkanisk  grund»  eller 
»Takt»,  typiska  åttiotalsdikter,  vilka  forma  sig  som  bestämda 
angrepp  på  samhället  och  äro  fyllda  av  indignerat  patos.  Det 
finns  intet  oppositionellt  eller  agitatoriskt  i  »Atlantis»,  det  är  en 
rent  betraktande  dikt.  Detta  framgår  redan  av  tonen,  av  det 
drömfyllda  anslaget,  vilket  uppenbarar  en  grundstämning  av 
resignerad  världssmärta,  som  redan  gjort  upp  med  livet  och 
människorna.  Alla  praktiska  världsförbättrarförslag  har  skalden 
bakom  sig. 

Livssorlet  forsar  från  staden, 

tung  är  den  välvande  kampens  musik. 

Högt  ur  den  dova  kaskaden 


342 


(JUST  AF  FRÖDINC. 


stänker  ibland  som  ett  skrik. 
—  Här  är  det  stilla, 
här  ligger  vattnet 
stilla  i  tigande  vik. 

Trötthetskänslan  markeras  ytterligare  genom  den  omedelbara 
upprepningen  av  samma  motiv  i  den  följande  strofen : 

Här  är  det  ödsligt  och  stilla, 

här  är  det  långt  från  det  verkligas  strand. 

Ett  maktlöst  tungsinne  präglar  sedan  alla  de  följande  stro- 
ferna och  återklingar  ännu  i  slutackordet.  Denna  vemodsfyllda, 
mystiska  trötthetsstämning  står  också  i  djupaste  samklang  med 
diktens  bärande  grundtanke  om  den  eviga  växlingens  lag. 
Liksom  de  mäktiga  och  högt  begåvade  atlan tiderna  en  gång 
försvunnit  från  jordens  yta,  så  kommer  också  för  de  nu  levande 
släkterna  och  kanske  för  hela  mänskligheten  världsundergång- 
ens dag: 

En  gång,  ja  en  gång  för  oss  ock 

slocknandets  kommande  timme  är  satt. 

En  gång,  ja  en  gång  på  oss  ock 

faller  väl  slummer  och  natt, 

vagga  väl  vågor, 

lyser  väl  solens 

sken  genom  vågorna  matt. 

Den  bärande  tanken  i  dikten  är  således  förintelseidén. 
Varje  samhälle,  liksom  varje  individ,  går  nödvändigt  sin  under- 
gång till  mötes.  Det  är  första  gången,  som  denna  pessimism 
i  Frödings  diktning  fått  ett  så  pregnant  och  storslaget  uttryck 
som  i  »Atlantis».  Han  höjer  sig  här,  i  motsats  till  vad  Böök 
anser,  upp  över  sitt  eget  individuella  jag  och  skådar  ut  över 
hela  mänsklighetens  tragik. 

Denna  pessimism  hade  också  behärskat  sinnena  under  åttio- 
talet. Jag  behöver  endast  erinra  om  det  intresse,  som  Strind- 
berg visade   Hartmanns  filosofi.    Men  under  åttiotalet  undan- 


GUSTAF  FRÖDTNG 


skymdes  pessimismen,  såsom  jag  redan  påpekat,  av  utvecklings- 
filosofien, vilken  gärna  uppfattades  som  ett  löfte  om  övervin- 
nandet av  alla  brister,  av  alla  hinder,  som  »samhället»  ställde 
i  vägen  för  framåtskridandet.  Men  i  samma  ögonblick,  som 
denna  tro  på  framtiden  började  förlora  sin  makt  över  sinnena, 
stack  pessimismen  åter  upp  -  huvudet,  och  världssynen  ändrade 
i  viss  mån  utseende.  Den  något  enkla  och  doktrinära  upp- 
fattningen av  de  sociala  och  religiösa  problemen  vek  hos  Frö- 
ding  tidigt  tillbaka  för  en  mer  betraktande  syn  på  tillvaron. 
Det  är  denna  förskjutning  vi  kunna  konstatera  i  Frödings  At- 
lantisdikt. 

Om  vi  lägga  märke  till  Frödings  karaktäristik  av  de  olika 
samhällsklasserna  i  »Atlantis»,  framträder  tydligt  det  nya  i 
detta  poem  i  jämförelse  med  tidigare  sociala  dikter  av  Fröding. 
»Rikmännens  kast»  framställes  här  icke  som  det  var  vanligt  i 
åttiotalets  dikter  såsom  en  samling  kapitalister  med  allt  det  hån 
och  förakt,  som  socialismen  inlägger  i  detta  ord,  utan  den  karak- 
täriseras som  en  »förnäm  myriad».  Fröding  nämner  den  icke 
med  gillande  men  med  förståelse  och  vördnad. 

Den,  som  inför  denna  nya  uppfattning,  åtminstone  i  skan- 
dinavisk litteratur,  är  Nietzsche.  Det  är  väl  också  troligt,  att 
det  är  Nietzsches  idévärld,  som  influerat  Fröding.  Som  bekant 
visar  han  sig  senare,  såsom  så  många  andra  nittiotalsförfattare, 
påverkad  av  vissa  Nietzscheanska  tankar  t.  ex.  i  dikterna 
»Aningar»  och  »En  flik  av  framtiden».  Redan  1889  utgav 
Georg  Brändes  sin  uppsats  om  Nietzsche,  och  det  var  omedel- 
bart därefter,  som  dennes  inflytande  spåras  överallt  i  skandi- 
navisk litteratur.  Vid  denna  tid  träder  den  fram  hos  Ola  Hans- 
son. Strindbergs  »Tschandala »  utkom  1889,  »I  havsbandet» 
1890,  således  redan  några  år,  innan  Fröding  skrev  sin  »Atlan- 
tis», hade  Nietzsches  tankar  satt  spår  i  den  skandinaviska 
litteraturen. 

Därmed  torde  själva  grundtanken  i  »Atlantis»  vara  förkla- 
rad, den  är  i  sin  samhällsbetraktelse  för  att  begagna  ett  slag- 
ord, som  föddes  just  samtidigt  med  att  Nietzsches  läror  blevö 
bekanta  här  uppe  i  Norden:  aristokratiskt  radikal. 


344 


GUSTAF  FRÖDIN*; 


Aven  i  formellt  hänseende  är  dikten  betydelsefull,  den  in- 
leder nämligen  raden  av  Frödingska  mästerverk  i  den  allvarliga 
stilen. 

»Nya  dikter»  grundfäste  Frödings  redan  förvärvade  skalde- 
rykte. Man  räknade  nu  med  honom  som  landets  förnämste 
lyriker.  Emellertid  var  bifallet  icke  odelat.  Det  var  alltjämt 
de  komiska  dikterna,  som  prisades,  medan  de  bibliska  fantasi- 
erna väckte  anstöt  på  många  håll.  Särskilt  Wirsén  uttryckte 
sig  i  sin  recension  ytterst  ogillande. 


IV. 

Under  de  närmaste  åren  försämrades  Frödings  hälsotillstånd. 
Medan  han  läste  korrekturet  till  »Nya  dikter»  levde  han  i  en- 
samhet och  hade  en  av  sina  vanliga  perioder,  under  vilka  han 
på  olika  sätt  stimulerade  sig.  Det  var  under  dessa  förhållan- 
den, som  sinnessjukdomen  utbröt.  Sjukdomens  första  symtom 
tyckas  hava  varit  egendomliga  automatiska  tvångsrörelser  med 
armarna.  Fröding  satt  på  Stadshotellet  i  Karlstad  och  rökte 
en  cigarr,  plötsligt  tyckte  han,  att  någon  slog  cigarren  ur  han- 
den på  honom;  han  tog  upp  den,  men  samma  händelse  upp- 
repades. Fröding  förstod  icke,  vad  detta  skulle  betyda.  I 
barndomshemmet  hade  särskilt  modern  livligt  intresserat  sig  för 
spiritistiska  fenomen.  Han  omtolkade  nu  händelsen  i  denna 
anda  och  trodde,  att  han  fått  en  andehälsning  från  den  avlidne 
fadern,  som  på  detta  sätt  ville  varna  honom  för  att  röka  för 
mycket.  Han  lade  därför  bort  denna  vana,  men  anfallen  åter- 
kommo  snart  i  ny  och  våldsammare  form.  Det  kändes,  som 
om  en  osynlig  kraft  höjt  honom  upp  i  luften  till  en  svindlande 
höjd,  han  greps  av  rädsla,  men  kände  sig  på  samma  gång 
fylld   av   en   övernaturlig,  oemotståndlig  kraft,  som  kunde  för- 


GUSTAF  FRÖDING 


345 


sätta  berg.  Han  sökte  först  återvinna  hälsan  genom  att  före- 
taga långa  fotturer  i  bygden  och  återkom  till  Karlstad  med 
friskare  utseende,  men  tydligt  exalterad.  Fröding,  som  eljest 
var  så  blygsam,  hade  gripits  av  storhetsvansinne  och  såg  ner 
på  personer,  som  han  dittills  behandlat  på  ett  aktningsfullt  sätt. 
Snart  sjönk  han  emellertid  åter  samman,  och  på  hösten  1894 
måste  han  söka  sig  till  en  kurort  i  Norge,  där  han  led  av  sina 
vanliga  symtom:  syner,  tvångstankar  och  röster.  På  våren 
1895  var  han  bättre,  han  började  sända  bidrag  till  sin  tidning, 
han  inlät  sig  i  brevväxling  med  Heidenstam,  som  han  icke 
kände,  men  i  vilken  han  anade  en  själsfrände.  Det  var  ur- 
sprungligen meningen  att  Stänk  och  flikar  skulle  utkommit 
detta  år,  men  samlingen  fördröjdes  av  flera  orsaker,  bland  an- 
nat av  en  ny  kris.  I  stället  utkom  1895  den  första  samlingen 
Räggler  å  Paschaser,  ett  upptryck  av  berättelser  och  dikter 
på  värmländskt  folkmål,  till  större  delen  förut  publicerade  i 
Karlstadstidningen.  »Stänk  och  flikar»  utkom  först  på  hösten 
1 896. .  Förväntningarna  voro  högt  spända,  samlingen  hade  också 
en  strykande  avsättning,  och  dess  ryktbarhet  ökades  snart  på 
grund  av  det  åtal  för  »sedernas  vanhelgd»,  som  drabbade  den. 
Åtalet,  som  särskilt  var  riktat  mot  dikterna  »En  morgondröm» 
och  »Herran  steg  över  Korasan  >,  slutade  emellertid  med  fri- 
kännande dom. 

Det  var  under  liessa  år  av  uppslitande  själskamp,  som  Frö- 
dings  diktning  blomstrar  rikast  och  mest  storslagen.  Aldrig 
har  den  varit  så  öm  och  själfull,  aldrig  sträckt  sig  mot  så 
väldiga  syner,  som  i  dessa  ögonblick,  då  han  naket  biktar  sin 
själs  djupaste  kval.  »Stänk  och  flikar»  betecknar  höjdpunkten 
och  fulländningen  av  Frödings  diktning. 

Aven  i  denna  samling  påträffa  vi  dikter  av  samma  art,  som 
Fröding  förut  odlat.  Här  finnas  realistiska  bilder,  var  och  en 
i  sin  art  ett  mästerverk:  Lelle  Karl-Johan,  En  Uppsalaflicka. 
Härjarinnor.  Här  finnas  dessa  vemodsfulla  och  drömrika  Strof- 
tåg i  Jiembygden,  Sagoförtäljerskan,  Ett  gammalt  förmak  och 
den  underbara  tonmålningen  En  balfantasi. 

Eljest  är  det  utmärkande  för  denna  diktsamling,  att  arterna 


346 


GUSTAF  FRÖDING 


blandas  in  i  varandra  och  hopsmälta  till  något  nytt,  högre  och 
större.  Den  lyriska  bekännelsen  utformas  på  grundvalen  av  en 
kraftigt  genomförd,  ofta  brutal  realism.  Själva  tekniken  har 
blivit  en  annan,  den  har  vuxit  med  ämnena. 

I  »Stänk  och  flikar»  blandas  humor  och  patos  med  varandra 
med  samma  djärvhet,  som  i  Shakespeares  dramer.  Fröding  är 
fullt  medveten  härom.  Han  inleder  samlingen  med  en  dikt,  i 
vilken  han  tydligt  uttalar  sitt  program.  Denna  dikt  är  Stänk 
och  flikar,  som  givit  hela  samlingen  dess  namn. 

Frågas:  »varför  blanda 
högt  och  lågt  så  där, 
mot  det  helas  anda 
olikarten  skär?» 
—  svarar  jag  så  här: 
»När  i  huvudstaden 
just  ett  regn  har  slutat, 
medan  vaktparaden 
under  dån  av  trummor 
nalkas  slottsfasaden, 
ser  jag  alla  slagens 
folk  i  trängsel  trång, 
torgens  gamla  gummor, 
som  på  fisken  prutat 
förmiddagen  lång, 
processionens  trista 
tåg  med  lik  i  kista, 
barn  i  skratt  och  språng, 
ynglingar  som  nicka 
hemligt  åt  en  flicka, 
sneglande  åt  lagens 
vakt  med  gömd  battong, 
prinsarna  och  kungen 
tätt  vid  tiggarungen 
och  två  män,  som  dricka 
i  en  trappnedgång, 
men  ur  Mälarvågen 
stiger  Irisbågen 
högt  mot  högt  som  spång. 

Förstode  vi  sammanhanget  i  detta  livets  brokiga  skådespel, 
så  visste  vi,  att  det  lägsta  låga  hörde  med  vid  sidan  om  det 


GUSTAF  FRÖDING 


347 


högsta  höga  som  toner  i  en  harmoni.  Men  denna  enhetsklang 
förnimmes  endast  av  guden,  icke  av  människan.  För  oss  upp- 
löser sig  däremot  det  brokiga  skådespelet  i  »stänk  och  flikar», 
vi  kunna  endast  ana  deras  sammansmältande  i  den  högre  en- 
heten. 

I  kraft  av  denna  uppfattning  inför  Fröding  nu  skildringar 
av  en  sådan  djärvhet,  som  aldrig  förut  skadats  i  svensk  dikt, 
om  icke  möjligen  i  Bellmans.  De  djupaste,  mörkaste  bekän- 
nelser avgivas  här  gömda  i  en  burleskt  lekfull  form,  än  med 
tindrande  humor,  än  med  cynisk  öppenhet. 

Det  finnes  i  »Stänk  och  flikar»  ännu  en  inledningsdikt,  näm- 
ligen Nyköpings  gästabud.  Den  visar  oss,  huru  Fröding  tvekat, 
innan  han  vågade  släppa  ut  dessa  dikter.  Han  ser  tillbaka  på 
sin  föregående  produktion.  Hans  vers  hava  ljugit,  han  grips 
av  skam  inför  deras  falska  gyckelspel.  Men  nu  vill  han  bryta 
med  det  förgångna.  Trots  all  den  strid  och  alla  de  angrepp, 
som  han  anar,  att  dessa  verser  skola  bringa  honom  —  och  han 
blev  sannspådd  —  vill  han  låta  dessa  »hertigar  av  meter»  och 
»riddare  av  rim»  rida  ut  att  förkunna  den  ohöljda  sanningen 
om  hans  inres  uppror,  hans  tvivel,  lidelser  och  kval.  Allt  vad 
Fröding  djupast  känt  och  tänkt  står  också  ristat  med  eldskrift 
i  denna  samling. 

Frödings  utveckling  visar  inga  omslag,  men  hans  själsliv  har 
under  lidandet  fördjupats  och  vidgats.  Vad  hans  så  omdebat- 
terade radikalism  beträffar,  når  den  just  sin  höjdpunkt  i  denna 
diktsamling.  I  religiöst  avseende  var  Fröding  alltid  avgjort 
antiortodox.  Han  såg  fram  mot  döden  som  den  slutliga  upp- 
lösningen och  förintelsen,  eller  såsom  han  uttrycker  det  i  »Vid 
myren»  i  hans  första  diktsamling: 

Här  kan  sinnet  slita  det  sista  bandet, 
som  vid  sorgen  och  livet  band, 
här  går  vägen  fram  till  det  skumma  landet, 
till  det  eviga  intets  land. 

Under  sin  senare  period  fylles  Fröding  av  en  rikare  och 
djupare  religiös  känsla;  han  når  fram  till  en  panteistisk  livssyn 


348 


GUSTAF  FRÖDING 


och  detta  är  ju  karaktäristiskt  för  hela  tidsutvecklingen.  Men 
denna  känsla  är  aldrig  i  minsta  mån  fäst  vid  några  direkt  kristna 
begrepp.  Även  under  sina  djupaste  lidanden  kommer  han  ald- 
rig längre  än  att  tvivlande  fråga: 

Om  Gud  är  till,  vad  är  han, 

den  vetande  give  mig  svar? 

Det  samma  namnet  bär  han, 

som  fordomdags  han  bar. 

Mig  synes  dock, 

fast  samma  namn  vi  stamma, 

att  samma  rock 

ej  alltid  täckt  detsamma. 

Det  finnes  emellertid  ett  särskilt  område,  där  Fröding  be- 
tecknar en  kulmination  av  naturalismen  i  svensk  diktning.  Hans 
erotiska  dikter  i  »Stänk  och  flikar»,  hans  personliga  bikt  »Flic- 
kan i  ögat»  och  »En  morgondröm»  äro  paralleller  till  Strind- 
bergs skildringar  i  »Giftas».  De  ge  uttryck  åt  samma  patos; 
»naket,  fritt  och  ärligt»  skall  kärleken  framträda  såsom  Fröding 
formulerat  det.  Frödings  dikter  såväl  som  Strindbergs  Giftas- 
noveller  beteckna  höjdpunkten  av  angreppen  mot  asketismen. 

Ehuru  till  temperament  och  läggning  i  mycket  varandra 
motsatta  —  Fröding  var  ju  en  intellektuellt  frigjord  och  huma- 
niserad  personlighet  på  ett  helt  annat  sätt  än  Strindberg,  de 
väldiga  ansatsernas  och  ytterligheternas  man  —  sträcka  sig 
dock  djupa  förbindelseleder  mellan  dem  bägge.  Strindbergs 
betydelse  för  Frödings  lyrik  är  ovan  berörd,  liksom  jag  på- 
pekat, att  man  i  »Bibliska  fantasier»  kan  återfinna  Strindbergs 
mörka  uppfattning  av  förhållandet  mellan  könen  som  en  evig 
strid.  Men  Strindbergs  inflytande  på  Fröding  går  otvivelaktigt 
långt  djupare.  Det  fanns  mellan  Fröding  och  Strindberg  vissa 
psykologiska  likheter.  Hos  båda  framträder  en  anormalitet  i 
själslivet,  en  överhetsning,  som  bröt  ut  i  periodiskt  vansinne, 
de  hemsöktes  av  syner  och  tvångstankar.  Men  detta  sjukdoms- 
arv var  hos  Fröding  av  en  långt  svårare  och  mer  undergrä- 
vande art.    Även  på  det  erotiska  området  kan  man  spåra  be- 


GUSTAF   FRÖDING  349 

röringspunkter  dem  emellan.  Strindberg  hade  genomlevat  en 
serie  erfarenheter,  som  gjorde  honom  till  en  revolutionär  mot 
samhällets  uppfattning  av  könsmoralen.  Förhållandet  är  det- 
samma med  Fröding.  Han  är  i  detta  avseende  en  revoltör  och 
fortsätter  Strindbergs  omvärdering  av  de  moraliska  värdena. 
Det  finnes  även  ett  annat  drag,  som  förenar  dem.  De  äga 
båda  en  stark  social  samkänsla  med  den  lidande  mänskligheten. 
»Det  är  synd  om  människorna»,  blir  det  förlösande  ordet  i 
Strindbergs  »Drömspelet»,  och  det  är  samma  evangelium, . som 
Fröding  frambär  i  »En  fattig  munk  från  Skara»:  vi  äro  alla  »brö- 
der, som  kämpa  i  ondskans  flod».  Såväl  Strindberg  som  Frö- 
ding arbetade  oförtröttat  för  att  vinna  klarhet  i  de  stora  livsfrå- 
gorna, som  nittiotalet  annars  gärna  sköt  åt  sidan,  de  sökte 
tränga  igenom  ondskans  problem  och  finna  enheten  bakom  li- 
vets virrvarr  av  orättvisor  och  motsägelser.  Genom  att  de  i 
sin  diktning  sammansmälta  naturalismens  frihetspatos  och  san- 
ningskrav med  symbolismens  känslofördjupning  bli  Strindberg 
och  Fröding  på  ett  särskilt  sätt  bärare  av  utvecklingens  kon- 
tinuitet. 

Man  har  analyserat  Frödings  sjukdom  och  bestämt  den  som 
shizofreni  eller  dementia  praecox.  Det  senare  namnet  bär  den 
därför,  att  sjukdomen  ofta  börjar  i  ungdomsåren,  den  kan  till 
och  med  följas  tillbaka  till  den  tidiga  barndomen,  och  vanli- 
gen når  den  till  full  utveckling  i  åldern  mellan  20 — 35  år. 
Sjukdomen  kan  kortast  betecknas  som  en  abnorm  dels  söndring, 
dels  försvagning  av  vilje-  och  känslolivet.  Den  åtföljes  ofta 
av  sexuell  upphetsning  och  begär  efter  alkohol.  De  sjuka  plå- 
gas av  skuldförnimmelser  och  försyndelseidéer. 

Att  en  skald  varit  sjuk  är  i  och  för  sig  en  likgiltig  sak  ur 
estetisk  synpunkt.  Det  är  en  yttre  omständighet,  som  ratio- 
nellt förklarar  vissa  egendomligheter  i  hans  kynne  och  diktning. 
Men  från  estetisk  synpunkt  är  det  väsentliga,  att  han  uttrycker 
vissa  gemensamt  mänskliga  lidanden  och  uttrycker  dessa  på  ett 
mästerligt  sätt.  För  oss  är  det  därför  av  största  intresse  att 
få  veta,  huru  Fröding  själv  såg  på  sin  sjukdom.  Åtskilliga  av 
dessa  Frödings  tolkningar  av  sitt  eget  själstillstånd  hava  vi  re- 


3  5° 


GUSTAF  FRÖDING 


dan  lärt  känna  i  hans  diktning.  Så  t.  ex.  lägger  han  tidigt 
märke  till  den  söndersplittring  av  jaget,  den  tudelning  av  vilje- 
och  känslolivet,  som  försiggick  i  hans  inre.  Det  är  denna,  som 
han  belyser  i  »Mefisto»  och  i  många  andra  dikter.  Likaså  har 
han  gång  på  gång  analyserat  trötthetskänslan  och  givit  uttryck 
åt  den  melankoli,  först  obestämd,  sen  allt  skarpare  accentuerad, 
som  följer  honom  och  som  i  otaliga  nyanser  genomskimrar  hans 
diktning.  Vidare  se  vi,  hur  Fröding  ständigt  sysslar  med  olika 
former  av  skuldmedvetande.  Den  djupaste  orsaken  till  denna 
skuldkänsla  var  hans  egen  sjukdom,  dess  upplösande  karaktär, 
dess  ängslan  och  den  trötthet,  som  beledsagade  den.  Men  för 
Fröding  blev  denna  skuld  framför  allt  av  erotisk  natur.  Den 
antar  många  former.  I  de  oreglerade  kraftperioder,  då  upp- 
hetsningen överstimulerade  hans  nerver,  kunde  han  drömma  sig 
som  en  man,  den  där  skändat  många  kvinnor  och  som  nu  led 
djupa  samvetskval  eller  som  det  heter  i  »En  visa  till  Karin»: 


Som  ung  var  Fröding  ovanligt  vacker,  och  det  säges,  att 
mer  än  en  ung  kvinna  gärna  skulle  förenat  sina  öden  med  hans. 
Likvisst  blev  det  hans  lott  att  hela  livet  liksom  den  »Fredlöse» 
stå  utanför  och  endast  med  längtan  drömma  om  en  lycka,  som 
aldrig  blev  hans.  Det  erotiska  huvudproblemet  i  hans  diktning- 
blir  därför  en  motsats  mellan  de  försakelsens  marter,  som  han 
lider,  och  hans  fantasis  frossande  i  sensuella  drömmar.  Vildast 
har  han  givit  uttryck  åt  denna  sensuella  lidelse  i  de  båda  dik- 
terna /  DapJine  och  Herran  steg  över  Korasan.  I  den  förra 
dikten  heter  det,  att  han  nu  är  led  vid  att  tygla  och  trycka  i 
stoftet  sitt  otamda  begär,  och  han  drömmer  sig  en  antik  bak- 
anal  i  Daphnes  dal: 


Döttrar  av  mitt  folk  gingo  fagra  på  torgen, 
jag  förde  dem  upp  till  att  skändas  i  borgen. 


Låt  oss  omfamnade  blandas, 

låt  oss  förenade  andas 

alla  med  alla  och  man  med  kvinna, 

kvinnor  med  kvinnor  och  män  med  män, 


GUSTAF  FRÖDING 


351 


låt  oss  i  famntag  förbrinna, 
låt  oss  förbrinnande  renas, 
låt  oss  omfamnade  enas 
saligt  med  Kosmos  igen! 

Den  tredje  sången  i  denna  dikt  har  en  rent  lyrisk  karaktär 
och  giver  ett  rovdjursvilt  uttryck  åt  bekännelsen  av  hans  begär: 

Jag  ville  jag  vore  en  tiger  , 
i  språng  till  att  fråssa  och  paras, 
när  blodet  åt  huvudet  stiger 
och  drifternas  hungrande  skaras 
vilt  hetsande  jakt  mig  för, 
så  kampen  en  gång  finge  sluta 
emellan  försaka  och  njuta, 
emellan  jag  vill  och  bör. 

Det  är  detta  motsatsförhållande  mellan  önskningarna  och  verk- 
ligheten, mellan  vilja  och  kunna,  som  så  ofta  möter  oss  i  Frö- 
dings  diktning. 

I  hans  tidigaste  dikter  kan  känslan  vid  första  ögonkastet 
förefalla  skälmsk  och  sund.  Men  redan  här  är  han  mer  åskå- 
dare än  medspelande.  I  Vackert  väder  framträder  hjälten  re- 
dan tafatt  och  distré.  Och  den  unge  mannen,  som  sitter  i  slä- 
dan vid  sidan  om  den  förtjusande  unga  blondinen  i  Bjäller- 
klang, som  han  utmålar  så  förförisk,  är  visserligen  betagen  i 
hennes  skönhet,  men  på  samma  gång  är  han  ytterst  kylig  i  sin 
uppfattning : 

Jag  tyckte  fröken  vara  tokig  bara, 
och  halvt  ironiskt  jag  hörde  på, 
jag  var  så  vis,  som  en  man  kan  vara, 
nar  han  har  fyllt  sina  tjugutvå. 

Detta  hans  förhållande  till  kvinnorna  belyses  i  flera  av  hans 
dikter.  Situationen  är  i  allt  väsentligt  densamma  i  Balen  som 
i  Torborg,  denna  lovsång  till  hans  kvinnliga  ideal,  till  skönhe- 
ten och  styrkan  och  ungdomligheten.  Båda  gångerna  faller 
hj alten  igenom: 


352 


GUSTAF  FRÖDING 


Hövligt  jag  griper  åt  hattens  brätten, 
tagen  av  synens  skönhetsmakt, 
men  med  en  flyktig  blick  åt  lorgnetten 
ler  hon  med  kallt  förakt. 

Och  båda  gångerna  tröstar  han  sig  karaktäristiskt  nog  på  samma 
sätt  med  att  hänvisa  till  sin  intellektuella  överlägsenhet.  Han 
kommer  aldrig  längre  än  till  att  betrakta  dessa  kvinnor  eller 
att  suga  kraften  ur  dem  på  avstånd  såsom  han  cyniskt  uttryc- 
ker det  i  F lic k an  i  ögat. 

Jag  fångade  i  hästen 

av  mötena  på  vägen, 

halvt  fräck  och  halvt  förlägen, 

de  bästa  ögonkasten. 

Jag  följde  genom  staden 
den  kjol,  som  vackrast  röjde, 
hur  formerna  sig  böjde 
i  höften  och  i  vaden, 

Den  växt,  som  mest  flöt  över 
av  all  den  kraft  av  kvinna, 
den  ström  av  älskarinna, 
en  stackars  karl  behöver. 

Det  blev  i  själva  verket  endast  med  drömmens  gestalter,  som 
Fröding  rent  sensuellt  kunde  tillfredsställa  sin  kärlek.  Denna 
perversitet  i  de  erotiska  lidelserna,  den  vilda  och  otämda  åtrån 
efter  hets  och  stimulans  ha  varit  arvfienden,  mot  vilken  han 
stritt  och  brottats.  Hans  starkaste  skuldkänsla  har  troligen  ta- 
git näring  just  härifrån.  Redan  i  Hydra  är  det  sin  livskamp 
mot  begären  han  skildrat.  Han  beskriver,  hur  han  ligger  i  fe- 
berdrömmar och  hydran  omslingrar  honom: 

Och  dödskall  kyla  kom  i  varje  lem, 
jag  var  betäckt  av  slipprigt  slem 
och  för  mig  själv  jag  måste  vämjas. 
En  dunkel  tanke  i  min  hjärna  brann: 
det  är  det  lågas  makt  i  människan, 
—  det  kan,  det  skall,  det  måste  tämjas! 


GUSTAF  FRÖDING 


353 


Jag  tog  mig  kraft,  blev  fri,  fick  luft, 

och  styrka  kom  i  vilja  och  förnuft 

— ■  det  kom  som  ett  beslut:  jag  skall  ej  ge  mig! 

Om  också  aldrig  tryckets  pressning  hävs 

och  till  den  stund,  då  andedräkten  kvävs, 

så  skall  jag  hoppas,  skall  jag  aldrig  ge  mig! 

I  Narkissos  är  det  samma  tvekamp  han  skildrar  i  mytolo- 
gisk omklädnad.  Narkissos  ligger  vid  källans  vatten,  betagen 
i  sin  egen  bild,  hans  hy  är  blek,  hans  anletsdrag  tärda,  hans 
kind  tom,  hans  fägring  förspilld.  »Han  sjönk  tillsamman,  hans 
gestalt  var  bruten,  - —  ty  i  hans  blod  var  feberelden  gjuten  — 
och  soten  drack  hans  blod  och  åt  hans  lunga.»  Den  som  räd- 
dar honom  är  Eko,  den  unga  flickan,  som  lägger  sin  arm  om 
hans  hals  och  skänker  honom  sin  kärlek. 

Fylgia  utgör  i  viss  mån  en  parallell  till  »Hydra».  Vissa 
ord  i  denna  senare  dikt  erinra  direkt  om  uttryck  i  den  förra. 
Så  t.  ex.  då  det  heter: 

Fylgia,  Fylgia,  fly  mig  ej, 

när  jag  drags  av  det  låga  mot  dyn. 

Dikten  utgör  en  innerlig  anropan  till  hans  skyddsgudinna, 
till  den  ädla,  rena  och  sköna  kvinna,  som  han  vill  tillbedja  och 
älska. 

Fylgia,  Fylgia,  fly  mig  ej, 

du  skygga,  förnäma,  sky  mig  éj, 

du  min  skönhetslängtan, 

som  mot  dagens  sorger 

är  min  skyddande  tröst  i  nattens  syn! 

Frödings  djupaste  bikt  om  sina  erotiska  förhållanden  har 
man  i  Flickan  i  'ögat.  Där  förtäljer  han  öppet  om  sitt  liv  med 
»alkohol  och  flicka»,  om  den  balsam,  som  den  vänliga  kondi- 
torsfröknen  gjuter  i  »den  arme  resenärens  sår»,  en  typisk  epi- 
sod i  Frödings  liv.    Dikten  anknyter  till  den  gamla  folktron, 

23  —  10110.    j,  Mortensen. 


354 


GUSTAF  FRÖDING 


att  om  en  man  skådar  sig  i  spegeln,  ser  han  i  sina  ögon  bil- 
den av  den  kvinna  han  älskar  och  som  älskar  honom;  ser  han 
däremot  endast  sig  själv,  älskar  han  ingen  och  älskas  av  ingen. 
Han  står  framför  spegeln: 

Jag  såg  och  såg  —  min  egen  min 
av  clown,  som  är  allena, 
hans  vissna  kind,  hans  trötta  grin 
av  fjasko  på  arena. 

Och  all  den  sorgenatt,  som  låg 
så  svart  i  ögonbrynen, 
jag  såg*  och  såg,  men  hur  jag  såg, 
jag  såg  mig  själv  i  synen. 

Jag  såg  mig  själv,  jag  sade:  Hej, 
du  dotter  av  min  moder, 
du  liknar  allt  ett  konterfej 
av  din  förfallne  broder! 

I  ädelt  skick  och  fint  behag 
vi  äro  ett,  vi  tvenne, 
jag  har  mig  själv  till  hustru,  jag, 
och  avlar  barn  med  henne! 

Men  mot  bakgrunden  av  dessa  lidelser  har  han  även  teck- 
nat sin  ideala  kärleksdröm.  Ty  det  storslagna  i  Frödings  dikt- 
ning är,  att  han  mitt  under  detta  vältrande  i  dyn  kunnat  hålla 
sin  tanke  klar  och  bevingad,  att  han  aldrig  låtit  sin  själ  besudlas. 
Fylgia  har  dock  bönhört  honom  och  räddat  honom  upp  i  skönhetens 
rike.  Från  denna  värld  av  otyglade  och  orena  begär,  från  lidelsernas 
helvete  har  hans  dikts  genius  haft  kraft  att  höja  sig  till  de 
paradisiska  nejder,  där  oskulden  och  renheten  härska. 

Jag  köpte  min  kärlek  för  pengar, 
för  mig  var  ej  annan  att  få, 
sjung  vackert,  I  skorrande  strängar, 
sjung  vackert  om  kärlek  ändå. 

Böök  har  med  anledning  av  den  utomordentligt  vackra, 
visionära  dikten    »Det  borde  varit  stjärnor»  framlagt  en  teori 


GUSTAF  FRÖDING 


355 


om  att  Fröding  vid  något  tillfälle  skulle  begått  ett  våldtäkts- 
brott. Antagandet  visar  en  fullständig  brist  på  kännedom  om 
Frödings  naturell.  Långt  ifrån  att  lida  av  den  hänsynslösa  bru- 
talitet, varur  dylika  gärningar  framgå,  var  det  just  hans  livs 
olycka,  att  han  saknade  en  viss  sund  och  aktiv  manlighet. 
»Det  borde  varit  stjärnor»  hör  till  samma  stämningskrets  som 
»Säv,  säv,  susa»  eller  »Dolores  di  Colibrados»,  om  vilken 
senare  den  även  rytmiskt  påminner,  sången  om  Frödings  mor, 
den  förfinade  och  späda  kvinnan,  som  omgivningens  kyla 
och  hån  drar  ned  och  krossar.  »Det  borde  varit  stjärnor» 
för  även  tanken  till  vissa  av  Poes  visionära  kärleksdikter; 
ingen  har  som  Poe  förmått  att  gjuta  stjärnglansen  kring  den 
älskades  panna.  Fröding  var  en  beundrare  av  Poe,  och  den- 
nes musikaliskt  suggestiva  verskonst  har  beröringspunkter  med 
hans  egen.  Jag  har  tidigare  (i  Edda  191 8)  påpekat  en  viss 
frändskap  mellan  motivet  i  Frödings  »Atlantis»  och  Poes  »The 
city  in  the  sea». 

Sitt  erotiska  ideal  har  Fröding  framför  allt  utvecklat  i 
tvenne  monumentala  dikter:  Gudarna  dansa  och  En  mor- 
gondröm. I  den  förra  dikten  uttalar  han  som  ofta  förr  en  dom 
över  asketismen,  över  de  hårda  budordens  stränga  och  dömande 
moral,  men  angreppet  är  denna  gång  lyft  upp  i  en  högre,  ide- 
ellare sfär.  Dikten  verkar  nästan  som  en  fris  runt  ikring  ett 
arkaistiskt  grekiskt  altare,  så  högtidligt  stilla  i  rytmen,  så  lugna 
och  behärskade  verka  gudarna,  där  de  röra  sig  i  dans  kring 
Elysiums  slätter.  De  äro  trötta  att  sitta  till  doms  över  jordens 
släkter.  I  ånger  hava  de  löst  människorna  från  budordens 
bann.    Livet  skall  vara  frihet,  lycka  och  dans: 

De  skapade  undra  och  fröjdas  och  dricka, 
gudarne  nicka,  gudarne  nicka 
åt  alla  i  huldhet  och  nåd. 

»En  morgondröm»  är  en  av  de  storslagnaste  dikter,  som 
Fröding  skrivit.  Möjligen  kan  man  rikta  den  anmärkningen 
mot  dikten,  att  de  rader  Fröding  efter  åtalet  strök  och  som 
skildra  det  fysiska  famntagets  rytm,  borde  varit  borta.  Guden 


356 


GUSTAF  FRÖDING 


med  sin  syn  på  allhelheten  har  liksom  ett  ögonblick  vikit  till- 
baka och  den  faun,  som,  för  att  använda  Richard  Berghs  träf- 
fande uttryck,  obestridligen  fanns  hos  Fröding,  har  i  stället  fat- 
tat penseln  och  i  sin  erotomani  fördröjt  sig  ett  ögonblick  för 
länge  på  en  punkt  av  tavlan. 

Dikten  rör  sig  genom  en  rik  skala  av  olika  stilar  och  känslo- 
komplex. Frödings  bibelstudier  och  hans  antikiserande  stycken 
äro  som  förstudier  till  den  monumentala  stilen  i  dikten.  Men 
denna  stelnar  aldrig  i  abstrakt  höghet  utan  förnyas  ständigt  av 
den  mest  livsfriska  realism.  A  ena  sidan  utmålar  skalden  Ariens 
härliga  land,  herdelandskapet,  som  nästan  erinrar  om  Ovidii  gyl- 
lene ålder  i  tidernas  gryning  men  med  fornnordiska  drag  i 
växtlivet  och  sederna,  och  där  det  lever:  »Ett  naket  folk,  för 
stolt  för  ok,  —  för  rent  för  dräkternas  skökodok».  Han  skild- 
rar först  i  hänförda  ord  gudarnas  ättling,  där  han  strövar  kring 
som  en  fri  ung  man; 

Hans  blod  är  en  störtsjö  i  vårstormsdagar, 

hans  trots  bryter  lagar 

och  allt  vill  han  fresta  och  allt  han  kan. 

Så  kommer  kvinnan,  rytmen  får  en  ny  melodi,  hon  kommer 
lätt  och  dansande  på  nätta  fötter.  Sången  om  kärleksleken 
formar  sig  till  en  hymn  till  den  rena,  oskuldsfulla  kärleken,  na- 
ket antik,  Almqvists  och  Strindbergs  samhällsideal  förlagt  till 
ett  drömland. 

Det  är  samma  anda,  som  härskar  i  de  båda  dikterna  Aningar 
och  En  flik  av  framtiden.  I  »Aningar»  sias  om  övermännis- 
kans snara  ankomst,  han,  som  är  i  stånd  att  häva  de  motsat- 
ser, vilka  skalden  ej  förmått  mästra  i  sitt  liv,  och  bringa  allt 
till  harmoni  och  lycka.  Han  utmålas  nästan  med  samma  drag 
som  den  unge  hjälten  i  »En  morgondröm».  »En  flik  av  fram- 
tiden» för  oss  åter  till  detta  Ariens  land,  där  mänskligheten, 
utan  alla  band  och  fjättrar,  skall  utveckla  sig  i  frihet  och 
lycka.  Det  är  något  av  en  vårvisas  klang  i  denna  sång,  som 
skildrar,  hur  solen  går  mot  Eden  och  jorden  följer  dess  spår, 
vintern  dör  bort,  våren  spirar  fram  och  ett  nytt  liv  breder  sig 


GUSTAF  FRÖDING 


357 


på  den  gamla  jorden.  Människorna  hava  kastat  de  vanprydande 
kläderna,  deras  kroppar  räta  ut  sig  och  återvinna  urtidens 
styrka  och  skönhet. 

När  Fröding  skrev  dessa  dikter  hade  han  redan  gjort  upp 
med  världen.  Han  visste,  att  han  var  »en  grop  med  utbränt 
kol  av  innebrända  lustar».  Han  har  skildrat  sig  själv  i  det 
ögonblick,  då  han  tar  avsked  av  livet,  i  de  båda  dikterna  Ett 
gammalt  bergtroll  och  Fredlös.  Den  förra  är  burlesk  i  tonen; 
mästerligare  än  väl  någonsin  förut  har  han  här  givit  liv  åt  en 
av  dessa  gamla  trollgestalter.  Men  under  trollets  drag  igen- 
känna vi  honom  själv.  Groteskt  har  han  utmålat  sin  klumpiga 
bortkommenhet  och  sin  längtan  efter  den  fagra  prinsessan  med 
lingult  om  hjässan.  Långt  bittrare  är  dock  »Fredlös»,  den  ut- 
gör kulmen  av  alla  dessa  dikter,  i  vilka  Fröding,  som  i  »Blix- 
ten», i  »Jägar  Malms  hustrur»  skildrar  den  samhällsodugliges 
och  utstöttes  liv  —  hans  eget  liv.  »Fredlös»  är  rätt  och  slätt 
landstrykaren,  där  han  står  på  vägen,  försupen,  hemlös  och 
frusen,  med  trasiga  byxor  och  skor,  och  skådar  in  mot  bröl- 
lopsgården, evigt  dömd  att  stå  utanför. 

I  detta  ögonblick,  då  Fröding  känner,  att  allt  brister  sönder 
i  hans  själ,  glider  tanken  tillbaka  till  barndomens  sagoskatt,  till 
»Tusen  och  en  natt»,  vari  systern  invigt  honom  i  deras  syren- 
grotta.  Och  han  frammanar  Aladin,  som  redan  Oehlenschläger 
gjort  till  bärare  av  geniets  gudagåva.  Ännu  en  gång  finner 
han  ett  plastiskt  uttryck  för  splittringen  inom  honom  själv. 
Som  en  dåre  raglar  prinsen  ner  för  gatan,  levande  i  sin  dröm 
om  Lampan,  den  förlorade,  och  mumlande  sina  besvärjelse- 
formler, under  det  att  folkets  krassa  rop  genljuder  bakom  honom. 
Lampan  är  borta  för  alltid,  men  han  drömmer  sig  ännu  som 
dess  mäktige  ägare. 

Det  finnes  något  Hamletsartat  i  Prins  Aladins  gestalt  — 
ett  drag,  som  även  eljest  här  och  där  sticker  fram  i  Frödings 
diktning.  Man  kan  spåra  det  långt  tillbaka.  Det  existerar 
redan  en  hemlig  förbindelseled  mellan  Hamlets  livsfilosofi 
och  Agust  Kallsons,  bägge  dölja  de  sin  brist  på  vilja  och 
handlingskraft   bakom   narrkåpan  och   gycklareminen.     Del  är 


35« 


GUSTAF  FRÖDING 


icke  förvånande,  att  också  Fröding  håller  sin  Hamletsmo- 
nolog : 

Är  det  ljuvt  att  sköljas 
under  sorl  och  sus 
av  en  klangfull  böljas 
gång  till  dödens  hus? 

heter  det  i  En  strandvisa. 

Men  vem  vågar  språnget, 
fast  ens  liv  är  ött, 
fast  ens  hopp  är  gånget 
från  en  värld,  som  dött. 

Fröding  hade  i  »Stänk  och  flikar»  talat  som  en  man  inför 
döden,  han  hade  sprängt  alla  fjättrar,  höjt  sig  över  alla  per- 
sonliga hänsyn.  Han  hade  talat  sanning  ur  djupet  av  sitt 
marterade  hjärta.  Vad  som  följer  är  »Drömmar  i  Hades».  Ännu 
levande  går  han  ned  i  de  fördömdas  boningar.  När  man  föl- 
jer honom  på  denna  väg,  gripes  man  av  beundran  för  hans 
skarpa  och  sega  intelligens.  Anda  till  det  sista  bevarar  han 
sin  medvetenhet  och  sin  förmåga  av  analys,  och  medan  hans 
eget  liv  förhärjas,  glöder  hans  kärlek  till  mänskligheten  starkare 
än  någonsin. 

De  sista  dikterna  i  »Stänk  och  flikar»  inför  oss  i  den  värld, 
som  hädanefter  skulle  bliva  Frödings,  i  ett  tillstånd,  som  ligger 
mellan  drömmen  och  vakandet  och  som  fylles  av  syner  från 
andra  sfärer  än  den,  i  vilken  vi  leva.  Skalden  hör  sorlet  av  de 
multnades  röster,  han  hör,  hur  de  fråga  och  svara,  stiga  och 
falla  och  vandra  »som  böljor  i  svall»  fram  mot  hans  bädd.  De- 
ras ord  äro  som  musik,  fulla  av  rytm  och  takt,  fulla  av  visdom, 
liksom  uppenbarande,  vad  som  förut  endast  själfullt  anats. 

Sagan  om  Gr  al  utgör  en  omedelbar  fortsättning  på  »Dröm- 
mar i  Hades».  Den  börjar  på  samma  sätt,  skalden  försjunker 
ånyo  i  en  av  sina  drömmar: 

Efter  en  dvala  med  hemska  och  skakande 
syner  och  röster  och  tvivelskval 
halvt  som  i  sovande,  halvt  som  i  vakande, 
drömde  jag  sagan  om  Gral. 


GUSTAF  FRÖDING 


359 


I  de  medeltida  dikterna  tolkades  denna  legend  på  många- 
handa sätt.  Men  alla  dessa  tolkningar  kristalliserade  sig  kring 
en  gemensam  uppfattning,  att  Gral  var  den  kalk,  vari  blodet 
från  Jesu  sår  uppsamlats.  I  Frödings  dikt  blir  Gral  till  en 
symbol  för  den  »ljus-  och  livingjutande  urkällan»,  den  är  en- 
heten bakom  livets  splittrade  krafter,  försoningen  mellan  mot- 
satserna och  de  gamla  dualistiska  begreppen  om  gott  och  ont. 
I  allt  levande  döljes  en  stråle  av  den  heliga  Gral.  Men  Gral 
kan  endast  finnas  och  formas  av  den  övermänniska,  om  vilken 
Fröding  drömmer,  som  är  »älskad  av  Gud  som  av  Satan»  och 
vilken  djärvt  stormar  himlar  och  helveten. 

Denna  Graldiktning  betecknar  ett  nytt  och  sista  stadium  i 
Frödings  diktning.  Det  betraktelsesätt,  som  här  möter  oss,  kan 
emellertid  spåras  långt  tillbaka.  Redan  i  uppsatsen  »Om  hu- 
mor» hade  han  sökt  genomtränga  motsatserna,  och  han  fann  i 
humorn  tillvarons  försonande  element.  Fröding  var  tidigt  en 
trött  man,  som  mycket  lidit  och  grubblat  över  sitt  eget  väsens 
motsättningar.  Detta  gjorde  honom  i  andens  värld  mild,  för- 
stående, genomträngd  av  en  djup  humanitet.  I  »En  fattig 
munk  från  Skara»  hade  Fröding  tidigt  predikat  fördragsam- 
hetens lära  i  tydliga  ord: 

Det  är  icke  sant  som  jag  lärde  förr, 
att  någon  är  utanför  himlens  dörr, 
ty  varje  själ  därinom  går 
och  ingen  är  get  och  ingen  får. 
Den  gode  han  är  väl  ej  så  god, 
som  själv  han  tror  i  sitt  övermod. 
Den  onde  han  är  ej  så  ond  ändå 
som  själv  han  tror,  när  kvalen  slå. 
Thy  skall  du  ej  mycket  berömma, 
ej  mycket  häckla  och  döma. 

I  andra  dikter  som  »En  syn»  reser  han  sig  i  trots  och  för- 
nekar människans  ansvar  för  sina  gärningar,  »Den  evige  juden» 
förkunnar,  att  något  är  på  tok  där  uppe,  världsförloppet  ut- 
vecklar sig  galet,  någon  smusslar  in  ett  fel  i  väven,  »som  till 
helgon  gör  oss  eller  skarn».   I  »Stänk  och  flikar»  hävdade  han, 


36° 


GUSTAF  FRÖDING 


att  vi  av  tillvaron  endast  kunde  uppfatta  spridda  delar,  icke 
det  helas  harmoni,  som  innesluter  både  ont  och  gott.  I  »Dröm- 
mar i  Hades»  och  dess  följddikter  »Sagan  om  Gral»,  »Aningar», 
»En  flik  av  framtiden»  siade  han  om  övermänniskan,  som  skulle 
komma  för  att  befria  och  försona. 

I  Nytt  och  Gammalt,  Frödings  fjärde  diktsamling  (1897),  fort- 
sätter han  i  diktcykeln  Ur  Gralsökarens  saga  denna  diskussion, 
om  ondskans  makt  och  om  huru  ont  kommer  av  gott.  För 
att  nå  fram  till  klarhet  i  denna  fråga  vill  han  till  och  med  giva 
sig  in  under  det  ondas  välde: 

Jag  vill  ned 
på  det  ondas  led, 
jag  vill  välta 
mig  i  lastens  älta, 


—  som  ett  djur  mig  skicka, 

pöl  dricka, 

träck  smaka, 

utransaka 

dygd  i  brott, 

träcks  renhet, 

enhet 

mellan  ont  och  gott. 

I  denna  diktsamling  finnes  även  en  grupp  realistiska  bilder, 
muntra  minnen  från  Frödings  eget  ungdomsliv  på  Värmlands 
herrgårdar  såsom  Förbjuden  mark,  Fjorton  dagar  efteråt  och 
Jagar  stamp,  och  i  dikten  »  Vinghästen»  hävdar  han  återigen 
sin  poesis  rätt  till  frihet.  Den  bäres  av  samma  patos  som  »Ny- 
köpings gästabud». 

Sina  filosofiska  grubblerier  fortsatte  Fröding  de  följande 
åren  i  en  liten  prosaavhandling  Om  livsmonader  och  delvis 
också  uti  de  två  häften  Grillfängerier  samt  framför  allt  i  dikt- 
samlingen Gralstänk,  som  han  utgav  1898.  I  denna  senare 
samling  når  hela  Frödings  Graldiktning  sin  höjdpunkt.  Med 
vanlig  ödmjukhet  yttrar  han  i  förordet,  att  de  flesta  av  sam- 
lingens dikter  äro  mera  att  betrakta  som  rimmade  tankeförsök 


GUSTAF  FRÖD1NG 


36l 


än  som  poesi  i  vanlig  mening,  och  han  hänvisar  till  Goethes 
»Spriiche  in  Reimen».  Otvivelaktigt  vidlåder  dessa  dikter  en 
alltför  stor  torrhet  i  formen.  Men  de  vittna  om  det  allvar  och 
det  djup,  varmed  Frödings  tankar  arbetade  med  de  filosofiska  pro- 
blemen för  att  nå  fram  till  en  förklaring  av  tillvaron.  Hans 
sökande  efter  enhet  och  harmoni  i  världsförklaringen  bottnar 
tydligt  nog  i  åttiotalets  monism.  Sedan  utvecklas  hans  livssyn 
under  årens  lopp  till  en  fördjupad  panteism  icke  minst  under 
direkt  studium  av  Spinoza,  från  vars  skrifter  ett  direkt  infly- 
tande kan  spåras  i  hans  senare  diktning.  Man  har  karaktä- 
riserat Fröding  såsom  avgjort  tillhörande  »de  naiva  genierna, 
de  för  vilka  känslan  och  icke  idén  är  diktens  kärna».  Denna 
karaktäristik  synes  mig  alltför  ensidig.  Icke  minst  Frödings 
hela  Graldiktning,  ehuru  icke  alltid  i  sig  själv  lyckad,  bär  vittne 
om  det  intellektuella  arbete  och  grubbel  och  den  fond  av  sam- 
lad livsvisdom,  som  ligger  bakom  hela  hans  produktion. 

Intressantast  i  -  Gralstänk»  är  kanske  den  första  cykeln,  som 
givit  hela  samlingen  sitt  namn.  Här  återfinner  man  i  ny  form 
samma  tankar  som  i  inledningsdikten  till  »Stänk  och  flikar». 
I  allt  finnes  en  gnista  av  Gräl.  Till  och  med  i  det  lägsta  bor 
något  gott  och  skönt.  Gral  bor  i  vällevnadsprästen  vid  maten, 
hos  glädjeflickan  »i  ömheten,  varmed  hon  ger  dig  en  kyss»,; 
den  fanns  hos  Nero  såväl  som  hos  Don  Juan  eller  hos  Mefisto. 
Det  är  typiskt  för  Frödings  tillstånd,  att  uttrycket  ibland  får 
en  rent  grotesk  karaktär: 

Något  är  skönt 

ock  i  en  lus, 

ock  i  ett  grönt 

blad  bak  ett  hemlighus. 

Betecknande  för  hela  Frödings  utveckling  är  hans  vacklande 
ställning  till  livsproblemen.  Han  kan  icke  slå  sig  till  ro  med 
någon  form.  Han  frågar  mer  än  han  svarar.  Han  tvekar 
mellan  antikens  gud,  Pan  och  bibelns  gud,  Zebaoth  och  slutar  med 
att  undra,  om  icke  den  förre  var  med  i  den  senares  gärningar. 
Överallt  slår  han  tillsammans  motsatserna  för  att  finna  enheten. 


362 


GUSTAF  FRÖDING 


För  denna  motsättning,  som  ju  även  fanns  i  hans  egen  själ, 
har  han  ännu  en  gång  funnit  ett  gripande  uttryck  i  dikten 
»Calibariel». 

Jag  är  ej  Ariel,  ej  Caliban, 

jag  är  ej  människa  och  icke  man, 

ej  djävul,  icke  gud. 

Men  något  litet  är  jag  detta  allt, 

än  gud,  än  dämon,  alf  och  faungestalt 

med  bockfot  och  djurlik  hud. 

Mitt  under  dessa  grubblerier  blossar  då  och  då  humorn  upp 
med  all  sin  gamla  överdådighet  som  i  Maskin  i  olag,  där  han 
personifierar  de  stridande  makterna  i  sitt  inre.  Han  fram- 
ställer viljan,  själens  centrum,  och  lusten,  dess  periferi,  som 
två  glada  dryckesbröder,  som  ofta  förlusta  sig  tillsamman  vid 
vinbuteljen.  Först  vill  lusten  ej  dricka  med  sin  herre,  den 
förnäma  viljan;  han  känner  sig  endast  som  en  tjänare.  Men 
hans  betänkligheter  äro  snart  hävda  och: 

Rätt  ofta  sedan  viljan 
och  lusten  sutto  samman 
och  smorde  sin  maskin. 

Men  slutligen  går  det  på  tok,  ty  lusten  vill  spela  herre: 

Och  sade:  »Hopp,  hej  lustelig, 
gå  runtom,  ditt  svin!» 

När  viljan  sade:  »Lust  du, 
nu  stopp,  ej  mera  vin.» 
Då  sade  lusten:  »Vilja  du, 
håll  käft,  jag  är  centrum 
och  du  periferin, 
gå  centrum,  du  rundtum, 
du  runtrum,  du  centrom, 
gå  centrum,  turbin!» 
Med  brak  flög  i  styckjom 
var  del  av  maskin. 

I  slutet  av  1898  måste  Fröding  inläggas  på  Uppsala  hospi- 


GUSTAF  FRÖDING 


363 


tal,  och  de  följande  åren  var  han  död  för  världen.  En  av  hans 
sista  handlingar  var,  då  han  i  några  artiklar  i  »Uppsala  Nya 
Tidning»  1898  om  Könsfrågan  och  Frågan  om  gott  och  ont 
återkallade  åtskilliga  av  de  meningar  han  tidigare  kämpat  för. 
Fröding  stannade  flera  år  vid  Uppsala  hospital.  Han  flyttade 
sedan  från  sjukhem  till  sjukhem.  Relativt  förbättrad  vistades 
han  en  tid  på  Gröndal  ute  på  Djurgården  och  även  på  Tullinge. 
Sjukdomen  fullbordade  emellertid  långsamt  men  säkert  upplös- 
ningsarbetet. Även  under  dessa  mörka  år  diktar  han  då  och 
då,  och  många  av  hans  stämningsutbrott  från  denna  tid  äro 
underbart  gripande: 

Jag  är  den  sköna  linden,  som  ung  ännu  förtorkar, 
att  strö  torrt  löv  för  vinden 
är  allt  min  krona  orkar. 

Under  de  sista  åren  av  sitt  liv  skrev  Fröding  en  samling 
dikter,  som  utgivits  efter  hans  död  under  titeln  Re convale scentia, 
Ännu  syssla  hans  tankar  med  de  stora  livsproblemen  i  Ghaze- 
lens  makt  och  Magister  Blasins.  Men  utom  i  enstaka  fall  har 
det  konstnärliga  greppet  slappnat.  Dessa  dikter  äro  framför 
allt  gripande  psykologiska  dokument  om  en  poet,  som  sökte 
det  högsta,  och  om  en  människa,  som  alltid  var  sant  mänsklig, 
alltid  naturlig  och  ömhjärtad,  och  som,  krönt  av  lidanden,  blev 
en  personlighet  av  stora  mått. 


PER  HALLSTRÖM 


I. 


VI  HAVA  SETT,  HURU  PESSIMISMEN  LIGGER  PÅ 
bottnen  av  hela  denna  brytningstids  världsåskådning, 
om  den  också  får  olika  uttryck  och  form  hos  de  olika 
författarna.  Heidenstam  erkänner  den,  men  utan  klagan  sveper 
han  som  Malatesta  stolt  kappan  kring  sina  skuldror  och  skrider 
fram  mot  dödens  portar.  Levertins  hela  diktning  spelar  över 
motsatsen  mellan  liv  och  död.  men  trots  all  smärta  och  bitter- 
het är  det,  som  om  han  i  österländsk  resignation  böjde  sig  in- 
för skådespelets  storhet  och  skönhet.  Hjalmar  Söderberg  lär 
som  sin  Aristippos  från  Kyrene,  att  lyckan  är  en  inbillning,  en 
skugga,  ett  sken,  endast  vällusten  är  verklig.  Sedan  Strindberg 
i  mörkare  färger  än  någon  annan  utmålat  jordelivet,  söker  han 
tillbaka  till  sin  barndoms  religion:  »genom  detta  betraktelse- 
sätt», säger  han,  »får  livet  en  mening:  en  ansvars-  och  skuld- 
känsla ger  en  viss  styrsel  åt  den  vinglande  farkosten;  hoppet 
om  ett  kommande  bättre  förlänar  mod  och  förtröstan  och  gör 
det  möjligt  att  leva».  Fröding  grubblar  ännu  på  sin  sjukbädd 
över  förhållandet  mellan  gott  och  ont  och  spejar  efter  en  all- 
försonare,  som  en  gång  skall  komma  och  i  en  högre  tillvarelse- 
form förena  nejet  och  jaet,  det  negativa  och  det  positiva.  Det 
är  endast  Karlfeldt  och  Selma  Lagerlöf,  som  gå  fria  från  denna 
tidssjukdom,  därför  att  hela  problemet  för  dem  ligger  på  ett 
annat  plan. 

Att  pessimismen  utgör  ett  så  bestämt,  allt  behärskande 
drag  i  denna  periods  fysionomi,  sammanhänger  med  de  all- 
männa tidsomständigheterna,  vilka  jag  ovan  framhävt.  Men 
även  ett  annat  förhållande  bidrar  kanske  att  i  våra  dagar 
sprida  pessimismen.  Fordom  var  barnens  uppfostran  även  i 
de  högre  klasserna  avslutad  redan  i  tolv-  till  fjorton  års  åldern. 


368 


PER  HALLSTRÖM 


Efter  en  kort  förberedelse  gledo  de  ut  i  livet.  Ännu  i  våra 
dagar  uppfostras  bondens  och  arbetarens  barn  på  detta  sätt.  i 
omedelbar  beröring  med  den  verklighet,  som  skall  följa  dem 
genom  livet.  Men  allteftersom  ett  större  kunskapsmått  erford- 
rats för  att  uppnå  en  ställning,  utsträckes  uppfostran  ända  till 
tjugo  år  och  längre.  På  detta  sätt  kommer  den  unge  länge 
att  leva  i  en  avskild  värld,  i  fantasier  och  drömmar,  tills  han 
en  vacker  dag  brutalt  ställes  ansikte  till  ansikte  med  verklig- 
heten. Han  måste  plötsligen  lära  sig  att  stå  för  sig  själv,  att 
bryta  sig  en  väg  genom  livet.  Övergången  blir  på  detta  sätt 
så  mycket  svårare.  Den  modärna  litteraturen  är  också  full  av 
skildringar  av  denna  spröda  ungdomsmelankoli,  av  Hamlets 
och  Werthers  världssmärta.  Men  de  flesta  ynglingar  glömma 
snart  detta  vemod,  splittringen  i  deras  väsen  upplöses,  livet 
griper  dem  och  rycker  dem  med  sig.  På  ett  eller  annat  sätt 
anpassa  de  sig  efter  det  omgivande  livets  fordringar  eller  gå 
under.  De  flesta  fångas  helt  naivt  förr  eller  senare  av  tillvaron, 
och  livets  brokighet  får  dem  att  mer  eller  mindre  glömma  livets 
nöd  och  lidanden.  Men  det  finnes  individer,  som  tyckas  all- 
deles särskilt  predisponerade  för  denna  mörka  livsuppfattning. 
Till  dessa  hör  Per  Hallström. 

Detta  beror  icke  minst  på  hans  allmänna  läggning.  Han 
saknar  omedelbarhet  och  är  alltför  kritisk  och  genomreflekterad 
för  att  låta  sig  ryckas  med  av  livet.  Ett  förfinat  och  skarpt 
förstånd  parar  sig  med  en  mystikers  trängtan  efter  skönhet  och 
storhet.  Känslig  som  en  mimosa  reagerar  han  mot  allt  fult 
och  dumt  och  grovt  i  livet.  Det  är  nerverna,  icke  blodet,  som 
bestämma  rytmen  i  hans  själsliv.  Hans  lidelser  äro  huvudets, 
icke  hjärtats.  Hur  betecknande  är  det  icke,  att  kärleken  så 
gott  som  icke  spelar  någon  roll  i  hans  diktning.  Påträffar  han 
den,  ser  han  på  den  nästan  medlidsamt  eller  med  överlägsen 
ironi  för  alla  de  löjligheter,  i  vilka  den  störtar  människorna. 
Leonzino  da  Bellosguardo  hör  med  ett  småleende  på  läpparna, 
att  en  av  hans  vänner  uppvaktar  hans  platonska  älskarinna 
med  verser  och  njuter  hennes  gunst;  själv  förälskar  han  sig  i 
det  drömväsen,   som  svävar  upp   ur  den  grekiska  urna,  han 


PER  HALLSTRÖM 


369 


låtit  uppställa  i  sin  trädgård.  Och  när  Per  Hallström  en  dag 
under  sin  penna  finner  den  mest  berömde  av  alla  kärlekens 
hjältar,  Don  Juan,  gör  han  honom  till  en  gammal  man  med  för 
tjocka  vader,  som  tänker  omvända  sig  och  ej  längre  själv  tror 
på  sina  kärlekseder. 

Denna  hans  nervösa,  hyperkänsliga  och  intellektuella  lägg- 
ning framträder  mycket  tydligt  i  den  mästerliga  skildring  av 
sin  ungdomsutveckling,  som  han  givit  i  En  sparf  i  Tranedans. 
Han  berättar  där,  att  han  redan  som  liten  gosse  uteslutande 
levde  i  fantasien  och  att,  så  snart  han  kunde  läsa,  böckerna 
för  honom  blevo  det  viktigaste.  Han  var  en  hänförd  beundrare 
av  Frithiofs  saga,  han  fördjupade  sig  i  Nösselts  skildring  av  de 
grekiska  heroerna,  och  man  blir  nästan  hemsk  till  mods  över 
hans  brådmogenhet,  när  man  hör,  att  han  redan  vid  sex  års 
ålder  läste  Wilhelm  von  Braun  och  kände  mycket  djupt  för 
denne  salvelsefulla  gamla  syndares  lyrik.  Redan  som  barn  har 
han  uteslutande  levat  i  böckernas  värld  och  i  drömmarna  brot- 
tats med  idéerna. 

Mitt  i  allt  detta  drömliv  kom  så  åttiotalets  hårda  brytnings- 
tid över  honom.  Tidens  problemer  upptogo  honom  livligt. 
Det  ser  ut,  som  om  han  åtminstone  tillfälligt  ryckts  med  av 
tidens  naturvetenskapliga  och  utilistiska  världsuppfattning.  Därpå 
tyder  hans  val  av  levnadsbana:  han  skulle  bli  ingeniör.  Men 
han  kände  sig  också  tillbakastött  av  tillvarons  och  åskådning- 
arnas brutalitet.  Han  säger  själv,  att  han  levde  med  i  detta 
åttiotalsliv,  disputerade  som  alla  andra,  härmades  och  kände 
sin  vanmakt,  flydde  in  i  sin  poesi  och  otillfredsställd  ut  igen. 

Det  är  icke  underligt,  att  med  en  så  exklusiv  fantasitillvaro 
under  barnaåren  övergången  till  livet  och  verkligheten  för  ho- 
nom skulle  gestalta  sig  svårare  än  för  de  flesta.  Det  är  säkert 
sitt  eget  ungdomsporträtt  han  tecknar,  när  han  i  inlednings- 
raderna till  »Thanatos»  yttrar: 

»Jag  var  i  den  ålder,  då  man  lättast  om  också  icke  djupast 
sjunker  in  i  dikt  och  natur  och  har  svårast  att  finna  sig  till 
rätta  med  människor  —  ifall  man  har  något  av  egendomlighet 
hos  sig.    Man  stöter  emot  på  alla  håll,  man  föraktar  alla  for- 

24  —  i9iio.    J.  Mortensen. 


37° 


PER  HALLSTRÖM 


mer  och  lider  av  att  icke  behärska  dem,  man  är  anfallslysten 
och  sårbar,  hänförd  och  misstrogen.  Man  är  rikare  än  andra 
tro,  men  allt  guldet  är  omyntat  och  går  icke  i  rörelsen  ännu; 
man  tror  också  andra  vara  fattigare  än  de  äro.  I  sällskap  är 
man  som  tranan  hos  räven  med  hans  platta  fat;  i  ensamheten 
formar  man  allt  egendomligare  och  otillgängligare  sin  höghal- 
sade servis.  Man  passar  bäst  att  umgås  med  och  liknar  själv 
de  diktade  personer,  i  vilka  en  skald  med  helig  eld,  med  nå- 
got allmän  idérikedom  och  något  oskolad  känsla,  men  utan 
stor  plastisk  och  livgivande  förmåga  lagt  ner  sitt  väsen.» 

»Man  brukar  senare  le  åt  denna  tid  och  ta  den  humoris- 
tiskt, men  den  är  värd  bättre  än  så,  den  är  mycket  allvarlig 
och  ofta  tragisk  nog.  Det  är  gossälderns  idealitet  som  ryser 
för  verkligheten  likt  sibyllan  på  trefoten,  halvt  i  sjukdom,  halvt 
i  profetisk  yrsel,  omfläktad  av  kölddraget  från  grottans  mörker 
och  hennes  eget  inre,  blandande  båda  samman  till  ett.  Den 
går  oftare  över  i  kapitulation  än  i  seger,  den  kan  också  dröja 
kvar  för  alltid,  oavgjord  och  klagande,  och  då  blir  lyckan  ett 
meningslöst  ord.  Det  är  en  vacker  tid,  trots  allt,  och  få  äro 
de  som  ha  rätt  att  se  ned  på  den.» 

Denna  övergång  från  drömmen  till  livet  blir  för  Per  Hall- 
ström själva  utgångspunkten  för  att  han  känner  sig  som  poet. 
Han  minnes  som  ett  av  sitt  livs  stora  ögonblick,  då  han  sjut- 
tonårig en  dag  i  vårens  tid,  fylld  av  ungdomens  och  vårens 
vemod  stod  och  såg  ut  över  nejden.  Han  fann,  att  världen 
var  vacker  att  se  på  men  svår  nog  att  leva  i  på  ett  sätt  som 
tillfredsställde  ens  krav,  att  framtiden  var  oviss  men  all  slags 
sorg  och  fulhet  viss  för  alla.  Han  kände  hela  gossålderns  för- 
tidiga och  skrämmande,  men  egentligen  så  djupa  och  sanna 
känsla  av  livets  tyngd  och  allvar.  Denna  motsats  mellan  jaget 
och  världen,  som  för  första  gången  stod  klar  för  honom,  fyllde 
honom  med  en  känsla  av  glädje  i  samma  ögonblick,  som  han 
blev  medveten  om,  att  det  var  innehållet  i  en  dikt,  vars  rytm 
klang  för  honom.  »Jag  skulle  skriva  den  dikten  och  vara  poet, 
också  jag.» 

Han  tog   emellertid  en  underlig,  men  kanske  för  honom 


PER  HALLSTRÖM 


371 


nödvändig  omväg  för  att  bliva  poet.  Han  gick  igenom  Tek- 
niska högskolan,  blev  ingeniör  och  for  därefter  till  Amerika. 

För  de  flesta  ynglingar  skulle  säkerligen  en  resa  till  det 
stora  och  märkliga  landet  blivit  ett  rikt  och  vackert  äventyr. 
Det  blev  det  på  sätt  och  vis  också  för  Per  Hallström  —  men 
framför  allt  ett  obehagligt.  När  han  ser  tillbaka  på  sin  vis- 
telse där,  fyller  den  honom  endast  med  olustförnimmelser.  Han 
fann  där  endast  världen  ännu  brutalare  än  hemma.  Optimistisk 
materialism,  som  ej  blev  mera  tilltalande  därför  att  den  upp- 
trädde som  kristen  dogmatism  i  livsåskådningen,  munter  råhet 
i  publicistiskt  och  politiskt  liv,  kolossalt  förakt  för  människoliv 
—  det  var  huvudintrycket.  »Hela  världen  sprang  sig  andan 
ur  halsen  och  håll  i  sidan  för  att  hinna  vara  med  på  en  järn- 
vägsolycka.» Obestridligen  upplevde  han  en  del  därute,  fick 
kasta  blickar  in  i  denna  verklighet,  som  alltid  förfärat  honom; 
därom  vittna  de  noveller  han  skrev;  men  i  grund  och  botten 
förblev  han  samme  drömmare  som  alltid.  Han  bästa  stunder 
voro  före  solnedgången.  Då  brukade  han  från  sitt  fönster  över 
storstadens  bakgårdar  och  tak  iakttaga  himlens  tornade  och 
väldiga  moln  i  detta  de  våldsamma  stormarnas  luftstreck.  »De 
vita  och  gulskuggade  massorna  växlade  gestalt,  allt  som  fanta- 
sien ville  det.»  Molnen  voro  hans  bästa  sällskap  och  tidsför- 
driv, det,  som  mest  fängslade  honom  av  allt  det  skiftande  och 
främmande  i  det  nya  landet. 

Han  såg  på  molnen  och  skrev  vers!  Huru  karaktäristiskt 
är  icke  detta  för  Per  Hallström!  Den  som  lever  i  fantasien 
låter  sig  ej  störas  av  världsvimlet,  lika  litet  som  Arkimedes,  när 
han  vid  Syrakusas  stormning  grubblade  över  sina  cirklar.  Det 
gick  månader,  då  han  ej  bytte  tankar  med  en  människa.  Han 
levde,  som  han  alltid  levat,  i  böckernas  värld.  Han  dyrkade 
Goethe,  och  han  började  läsa  och  beundra  Carlyle.  I  den  se- 
nare tränade  han  en  besläktad  natur,  också  han  liksom  Ibsen 
en  puritan,  som  med  satir  och  humor  dundrade  mot  tidens 
materialism  och  utilism  och  såg  etiskt  och  heroiskt  på  tillvaron. 
Också  han  en  man  från  svåra  brytningstider,  som  i  ungdoms- 
åren kämpat  sig  ut  ur  sin  barndomstro,  sjunkit  ned  i  pessimism, 


372 


PER  HALLSTRÖM 


funnit  världen  ful  och  usel  och  höljt  sig  i  människoförakt. 
Också  för  Carlyle  formar  sig  världen  som  en  kamp  mellan  bru- 
tal verklighet  och  romantisk  dröm.  Hans  värme  och  själfull- 
het, men  också  hans  ensidighet  och  trångsynthet  hava  lämnat 
många  spår  efter  sig  i  Per  Hallströms  uppfattningssätt. 

Och  vid  denna  tid  bör  han  också  att  döma  efter  hans  första 
noveller  redan  hava  känt  Schopenhauer,  vilken  satte  pessimis- 
men i  system  och  sökte  att  på  dess  basis  skapa  en  stoisk 
världsåskådning  av  hög  idealitet.  Carlyle,  Schopenhauer  och 
Ibsen  hava  framför  alla  andra  varit  Per  Hallströms  vägledare  i 
alla  hans  andliga  strävanden. 

Detta  fördjupade  studium  medhann  Per  Hellström  utom  sina 
elva  timmars  arbetsdag  i  fabriken  under  sin  vistelse  i  Amerika. 
Och  så  reste  han  hem,  medförande  ett  häfte  dikter,  med  vilka 
han  debuterade,  men  som  ingen  lade  synnerligen  märke  till, 
och  ett  fång  noveller,  som  snart  skulle  följa  efter.  Han  hade 
vunnit  klarhet  över  ett  därute,  nämligen  att  han  skulle  bliva 
författare. 


II. 

I  sin  första  lilla  roman  Våren  har  Per  Hallström  sökt  teckna 
vad  som  rörde  sig  i  övergångstiden  mellan  åttio-  och  nittiota- 
len. Det  är  ett  arbete  fyllt  av  bleka  vårstämningar,  av  skär 
poesi  och  subtil  psykologi  och  med  teckning  av  en  ung  kvinno- 
gestalt, som  dröjer  kvar  i  minnet.  Som  tidsskildring  är  den 
mindre  lyckad.  Samhället  är  ej  omsatt  i  konkret  handling, 
miljön  åskådliggöres  ej  genom  tillräckligt  typiska  personlighe- 
ter. Dessa  unga  ideologer,  konstnärer  och  läkare,  för  övrigt 
föga  livfullt  tecknade,  som  diskutera  om  verklighetens  förhål- 
lande till  konsten,  äro  närmast  undantagsvarelser.  Tidens  ma- 
terialism märker  man  icke.  Det  är  endast  ett  slagord  i  diskus- 
sionerna. Författaren  ser  ofta  med  kvick  ironi  på  tiden,  av- 
slöjar fel  och  dårskaper,  men  han  ser  för  torrt  och  för  ensidigt. 


PER  HALLSTRÖM 


373 


Man  saknar  i  denna  tidsskildring  det  yttre,  luften  och  de  stora 
vyerna,  och  oundvikligt  mynnar  också  framställningen  ut  i  ett 
rent  novellmotiv,  Herberts  förhållande  till  Elisabeth,  som  sym- 
boliskt kommer  att  tolka  striden  mellan  konst  och  verklighet  i 
hans  egen  själ.  Elisabeth  är  en  ung  flicka  frän  ett  fattigt  hem, 
vars  hela  person  uttrycker  längtan  efter  livet.  Herbert  finner 
henne  och  betages  av  hennes  väsen.  Men  det  är  endast  konst- 
nären, icke  människan  i  honom,  som  beröres  av  synen.  Hon 
är  för  honom  ett  motiv.  Hon  skall  bliva  mittelfiguren  i  hans 
tavla  om  våren,  som  förkroppsligar  hans  egen  åtrå  efter  livet. 
Först  då  han  är  färdig  med  tavlan,  upptäcker  han  Elisabeth, 
och  de  finna  varandra  i  kärlek,  men  då  är  det  för  sent.  Det 
är,  som  om  tavlan  sugit  hennes  blod  och  druckit  hennes  livs- 
kraft. Först  då  hon  föder  honom  ett  barn,  väcker  ansvaret 
Herberts  kärlek  till  livet.  Han  tror  sig  ha  vunnit  lyckan  och 
försoningen  med  verkligheten.  Men  barnets  födelse  blir  mo- 
derns död.  Sorgen  öppnar  hans  syn  för  livet,  och  nu  förstår 
han,  att  livet  är  rikare  än  konsten. 

Per  Hallströms  hela  diktning  svänger  mellan  dessa  båda  po- 
ler: dröm  och  verklighet.  Hela  hans  produktion  är  ett  sökande. 
Han  blir  aldrig  trött  på  att  ställa  och  vända  med  sina  problem. 
Hans  stil  och  berättelsesätt  förändras  från  arbete  till  arbete. 
Vid  en  flyktig  genomläsning  av  hans  volymer  kan  man  till  och 
med  lätt  få  den  föreställningen,  att  han  endast  är  en  virtuos, 
som  fikar  efter  att  spela  på  många  instrument  men  själv  sak- 
nar djupare  originalitet.  Han  försöker  sig  i  olika  stilarter,  han 
irrar  genom  skilda  tider  för  att  finna  stoff  till  sina  skapelser, 
han  ansluter  till  de  mest  olika  mönster,  Shakespeare,  Jacobsen, 
Anatole  France,  Goethe,  Levertin  och  många  andra.  Det  kan  tyc- 
kas, som  om  han  endast  imiterade,  men  i  själva  verket  bevarar  han 
alltid  sitt  väsens  egenart. 

Det  är  överhuvud  aldrig  någon  lätt  uppgift  att  finna  och  i 
dikt  uttrycka  sitt  eget  väsen;  men  för  Per  Hallström  har  det 
säkerligen  varit  mödosammare  än  för  de  flesta.  Man  har  det 
intrycket,  att  allt  vunnits  genom  anspänning,  energi  och  kamp. 
Det  beror  icke  därpå,  att  han  saknar  begåvning  utan  därpå 


374 


PER  HALLSTRÖM 


att  han  är  en  sammansatt  natur.  Som  Levertin  utmärkt  sagt 
det:  »Per  Hallström  är  en  skald  med  mer  hjärna  än  hjärta  och 
mer  hjärta  än  blod.  Han  är  en  diktare  med  mer  intelligens  än 
fantasi  och  mer  fantasi  än  lidelse». 

Per  Hallström  är  en  lärd  skald  och  en  genomreflekterad  na- 
tur. Goethe  säger  någonstädes  om  Schiller,  att  dennes  syss- 
lande med  filosofi  skadade  hans  skaldskap.  Observationen  är 
riktig.  För  mycket  filosofi  kan  lätt  försvåra  skaldens  fantasi- 
arbete. Skalden  och  filosofen  söka  nämligen  det  motsatta.  Fi- 
losofen söker  den  abstrakta  tanken,  begreppet,  formeln,  som 
sammanfattar  en  hel  serie  av  livsföreteelser,  skalden  däremot 
vill  framställa  exemplet,  det  konkreta  fallet,  i  vilket  tanken 
innebor.  Men  Per  Hallström  är  lika  starkt  upptagen  av  båda 
dessa  betraktelsesätt.  Det  finnes  alltid  en  tanke  i  hans  dikt, 
men  icke  alltid  har  det  lyckats  honom  att  giva  denna  tanke  liv. 

Hans  verksamhet  är  mycket  mångsidig.  Han  har  skrivit 
dikter,  alltid  tankedigra,  stundom  vackra,  men  lyriker  i  egent- 
lig mening  kan  man  knappast  kalla  honom.  Hans  vers  saknar 
koncentration  och  välljud  och  griper  sällan  omedelbart. 

Han  har  också  försökt  sig  som  dramatiker,  men  han  äger 
knappast  i  någon  högre  grad  förmågan  att  teckna  personer  så 
skarpt  och  profilerat,  som  rampljuset  fordrar  det,  eller  att  ut- 
veckla situationer,  som  göra  sig  från  scenen.  Hans  fantastiska 
komedier  innehålla  lyckade  uppslag,  enstaka  vackra  scener,  men 
man  saknar  lätthet  och  grace.  De  äro  för  mycket  pasticher, 
ofta  nästan  pedantiskt  formade  över  Shakespeares  lustspel. 
Hans  nutidskomedi  Eroticon  behandlar  ett  utmärkt  tacksamt 
ämne  för  en  uppsluppen  fars,  i  det  den  vill  förlöjliga  den  mo- 
därna  »självhävdande»  kärleken  och  nutidens  forcerade  mani 
att  skiljas,  men  dramat  är  varken  roligt  eller  dräpande.  Det 
är,  som  om  de  uppträdande  personerna  tuggade  sina  egna  kvick- 
heter i  stället  för  att  låta  dem  stiga  som  raketer  inför  en  tack- 
sam publik.  Den  vackraste  av  Per  Hallströms  komedier  är 
kanske  det  lilla  Maeterlinckska  drömspelet  Tusen  och  e?z  natt, 
där  den  österländska  sagostämningen  så  utmärkt  kommer  fram 
både  i  versen  och  insceneringen.    Alkestis  och  AJiasverus  äro 


PER  HALLSTRÖM 


375 


djupsinniga  läsdramer.  Hans  båda  sista  dramer  Karl  den  elvte 
och  Gustav  den  III  äro  närmast  skrivna  i  samma  stil  som  Goe- 
thes  »Egmont».  De  äro  karaktärsstudier,  som  innehåller  fina 
psykologiska  observationer  men  knappast  torde  göra  sig  från 
scenen.  De  två  första  akterna  av  »Gustaf  den  tredje»  erbjuda 
dock  situationer,  som  äro  spelbara;  men  återstoden  av  dramat 
faller  sönder  i  episoder. 

Per  Hallströms  egentliga  område  är  novellen.  Dess  kon- 
centrerade form  passar  honom  bäst.  Redan  de  större  berättel- 
serna ligga  mindre  väl  för  hans  konst.  De  sakna  i  allmänhet 
den  utveckling,  den  fyllighet  och  plastiska  avrundning,  som  ro- 
manen fordrar. 


III. 


För  de  flesta  människor  blir  det  kanske  aldrig  klart,  att  det 
existerar  en  motsats  mellan  världen  och  vårt  eget  väsen,  mel- 
lan drömmen  och  verkligheten.  Vi  reflektera  icke  över  att  det 
är  en  erövring  var  gång  vi  i  vårt  medvetande  kunna  upptaga 
ett  stycke  av  verkligheten.  Men  för  Per  Hallström  har  mot- 
satsen stått  klar  redan  från  det  ögonblick,  då  den  första  dik- 
ten formades  i  hans  sjuttonåriga  sinne.  Den  har  sedan  sys- 
selsatt honom  genom  hela  hans  liv;  från  en  sida  sett  är  hans 
diktning  ett  försök  att  klargöra  detta  begrepp.  Det  dyker  upp 
i  hans  första  noveller,  det  skjuter  fram  överallt  i  hans  dramer, 
det  går  som  en  röd  tråd  genom  hela  hans  diktning.  Huru 
fast  det  är  rotat  i  hans  själ,  framgår  kanske  icke  minst  därav, 
att  man  finner  begreppet  använt,  där  man  minst  skulle  vänta 
det.  I  sin  uppgörelse  med  de  olika  folken  under  världskriget 
skriver  han  om  Frankrike:  »Det  är  på  vår  jord  icke  meningen 
för  ett  folk  lika  litet  som  för  en  individ,  att  ett  skal  av  illu- 
sioner och  anspråk  skall  ständigt  skydda  det  för  verkligheten». 
Till  och  med  i  hans  drama  »Karl  den  elfte»  låter  han  Jan 
Gyllenstjerna  fälla  den  i  ett  sextonhundratalsdrama  något  un- 


376 


PER  HALLSTRÖM 


derliga  frasen:  »Den  mannen  störtar  nog,  men  över  något  hår- 
dare och  större  än  de  dinas  giller,  något  som  han  icke  begri- 
per och  därför  icke  kan  reda  sig  mot.  Vill  I  veta,  vad  det  är? 
Det  är  världens  gång  och  dess  natur,  det  är  vad  filosoferna 
kalla  verkligheten.» 

Man  kan  i  själva  verket  leda  Hallströms  ständiga  sysslande 
med  verklighetsproblemet  tillbaka,  å  ena  sidan  till  hans  djupa 
ungdomsmelankoli,  å  den  andra  till  själva  motsatsen  i  tidens 
lynne. 

Allt  ifrån  Rousseaus  dagar  har  detta  problem  behandlats  i 
filosofien  och  litteraturen.  Det  hade  nog  så  livligt  sysselsatt 
den  föregående  generationen.  När  naturalismen  började  sitt 
anlopp  mot  efterromantiken,  utgjordes  ett  av  dess  huvudargu- 
ment, att  den  gamla  diktningen  icke  längre  motsvarade  verk- 
ligheten. Det  fanns  en  klyfta  mellan  ordet  och  saken,  som 
man  måste  fylla.  Georg  Brändes  har  gång  på  gång  framhäft, 
att  det  gällde  för  hans  landsmän  och  för  de  skandinaviska  fol- 
ken i  gemen  att  vakna  upp  ur  sin  långa  sömn  och  se  verklig- 
heten rakt  i'  ögonen.  Och  hur  mycket  har  Strindberg  icke 
grubblat  över  denna  fråga,  redan  då  han  sysslade  med  »Mäster 
Olof».  Ibsen  hade  tecknat  de  nordiska  folkens  väsen  i  ärke- 
fantasten  Per  Gynt,  som  ständigt  hopblandar  dröm  och  verk- 
lighet, och  ännu  i  hans  senare  dramer,  i  »Vildanden»,  i  »Jo- 
han Gabriel  Borkman»  m.  fl.  återvänder  han  från  olika  syn- 
punkter till  samma  problem.  I  det  förra  av  dessa  dramer  hade 
han  sökt  visa,  att  livslögnen  är  nödvändig  för  genomsnittsmän- 
niskan. Särskilt  Ibsens  stränga  livssyn  och  skarpa  satir  hava 
övat  stort  inflytande  på  Per  Hallström  under  ungdomsåren. 
Det  märkes  tydligt  i  »Vilsna  fåglar»  och  även  senare. 

För  Per  Hallström,  som  levde  för  att  vara  poet,  men  som  för 
att  leva  blev  ingeniör,  har  svårigheten  att  finna  sin  plats  i 
livet  varit  särskilt  stor.  Han  har  därute  i  Amerika  känt  sig 
halvt  som  en  förolyckad.  I  denna  sinnesstämning  var  det  som 
hans  första  noveller  Vilsna  fåglar  kommo  till,  där  han  så  skarpt 
men  också  med  så  mycken  sympati  tecknade  samhällets  olycks- 
barn. 


PER  HALLSTRÖM 


377 


Denna  lilla  samling  av  korta  berättelser  är  fylld  av  all  li- 
vets sorg  och  mörker.  Åttiotalet  har  knappast  frambragt  ett 
arbete,  där  livssynen  är  så  oblandat  dyster,  världssmärtan  så 
djupt  och  äkta  känd.  Och  likvisst  har  författaren  synbarligen 
lagt  an  på  att  göra  sina  skildringar  så  uppsluppna,  som  ämnet 
tillät.  Detta  gäller  särskilt  de  första  berättelserna.  Han  har 
sökt  att  begåva  sina  äventyrare  med  en  viss  galghumor,  med 
en  viss  skälmaktig  uppsluppenhet,  som  i  någon  mån  beslöjar  de- 
ras förtvivlan.  Men  om  också  tonen  i  dessa  berättelser  ofta 
är  munter,  vilar  på  bottnen  ett  ohjälpligt  svårmod.  Man  anar 
bakom  skildringarna,  att  författaren  själv  stått  förtvivlan  nära. 
I  Doktor  Brann  tecknar  han  mannen,  som  blivit  olycklig  för 
sin  sanningskärlek  —  en  äkta  Ibsentyp.  Han  har  nödgats  fly 
från  das  grosse  Vaterland,  emedan  han  utalat  sig  vanvördigt 
om  kejsarfamiljen  och  militarismen.  Och  hans  oförmåga  att 
ljuga  blir  orsaken  till  alla  hans  följande  olyckor. 

En  av  de  bästa  historierna  i  denna  samling  är  Symposion, 
skildringen  av  de  två  vagabonderna  som  tidigt  en  sommarmor- 
gon sammanträffa  på  en  gata  i  Filadelfias  villakvarter.  Den 
ene  av  dem,  von  Riesenbach,  ser  med  melankoli  på  sitt  grad- 
visa förfall  men  drömmer  ännu  att  en  lycklig  slump  skall  med- 
föra bättre  dagar.  Den  andre,  Muller,  vältrar  sig  humoristiskt 
i  sitt  elände  och  tar  livet,  som  det  är.  Han  bjuder  den  förre 
att  dela  sin  frukost,  den  står  just  uppdukad  för  honom  på  en 
av  villornas  vita  marmortrappor:  en  flaska  mjölk  och  ett  färskt 
vetebröd,  som  bagarflickan  ditställt  för  villans  invånare. 

Här  finnes  berättelsen  om  en  man,  som  lever  på  en  illusion 
liksom  Hjalmar  Ekdal  (Spelman),  skildringen  av  idealisten  och 
oppositionsmannen,  som  slutligen  cyniskt  omvänder  sig  till  det 
härskande  åskådningssättet  hellre  än  att  gå  under  ( Väge7i  till 
Damaskus),  och  hans  motsats,  strebern,  den  idélösa  tidens 
egen  inkarnation,  som  hänsynslöst  knuffar  sig  fram  och  upp 
(Lhomme  de  la  destinée).  Författaren  blir  aldrig  trött  på  att 
framställa  ständigt  nya  varianter  av  hjälplösa  och  deklasserade 
individer.  Ju  längre  man  skrider  fram  i  dessa  berättelser,  de- 
sto mörkare  blir  pessimismen. 


378 


PER  HALLSTRÖM 


Den  intressantaste  berättelsen  i  denna  samling  är  dock  Ur 
mörkret.  Den  skiljer  sig  till  ton  och  innehåll  betydligt  från 
de  övriga  skisserna.  Här  finnes  även  verklighetsmålning,  men 
denna  liksom  spränges  och  övergår  till  symbolisk  tankedikt. 
De  idéer,  som  här  utvecklas,  markera  just  brytningsögonblicket 
mellan  åttio-  och  nittiotal.  Novellen  visar  både  tillbaka  och 
framåt  i  Hallströms  produktion. 

Det  är  några  unga  artister,  som  en  afton  sitta  i  en  ateljé. 
De  kritisera  och  diskutera  tvärsäkert  och  naivt,  som  ungdomen 
plägar,  livets  och  konstens  högsta  frågor.  Särskilt  intressera 
de  sig  livligt  för  konstens  förhållande  till  verkligheten.  Med 
realismen  äro  de  alla  färdiga  —  vad  de  vilja  är  mera  obestämt, 
alla  hålla  dock  på  »det  nya».  Hallström  har  tecknat  dessa 
unga  män  och  deras  samtal  litet  överlägset  och  med  torr  humor. 

Men  det  är  mindre  dessa  unga  män  som  intressera  än  den  unga 
kvinna,  som  uppenbarar  sig  i  kretsen.  Hon  stiger  plötsligt  in 
i  ateljén  tillsammans  med  en  ung  artist,  som  funnit  henne  vand- 
rande ensam  på  gatan,  och  som  tjusats  av  hennes  skönhet. 
Han  vill  teckna  av  henne.  Det  är  en  egendomlig  uppenba- 
relse, där  hon  lugnt  och  säkert  gör  sitt  inträde  med  något  av 
en  italiensk  madonnas  linjerena  skönhet  över  sin  profil  och  nå- 
got flickartat  outvecklat  i  den  femtonårga  gestalten,  men  med 
en  överlägsen  säkerhet  i  minen,  som  imponerar  på  de  unga 
männen.  Vem  är  hon?  Hon  kommer  ur  mörkret,  och  hennes 
väg  går  tillbaka  till  mörkret.  Hon  heter  Cecilia.  »Namnet 
verkade  som  en  stöt  på  fantasien.  Cecilia,  orgelsången,  som 
stiger  ur  valvets  kämpande  ljus,  uppåt,  ständigt  uppåt,  stark, 
som  om  den  visste  sitt  mål,  ren  genom  rymdens  klarhet,  fry- 
sande tillsamman  under  stjärnornas  köld.» 

De  unga  artisterna  bli  ivriga  att  fixera  hennes  drag,  men 
ingen  ser  i  henne  ett  varmt  och  mänskligt  väsen,  utan  endast 
en  skön  yttre  form  —  ingen  utom  den  melankoliska  Jaques, 
som  cyniskt  tecknar  henne  sådan,  som  hon  kommer  att  bli, 
men  också  framhäver  vad  hon  hade  möjlighet  att  utvecklas  till, 
om  någon  av  dem  kunde  ta  henne,  där  hon  ligger  och  dröm- 
mer, ta  henne  och  bära  henne  långt  bort  och  lyfta  henne  högt 


PER  HALLSTRÖM 


379 


på  armarna.  Är  det  någon,  som  är  man,  dä  är  hon  hans, 
men  det  finnes  ingen  man,  endast  teoretiserande  drömmare.  Ce- 
cilia reser  sig  och  avlägsnar  sig  åter  lugnt  och  säkert  som  hon 
kommit,  försvinner  åter  ut  i  natten.  Per  Hallström  ställer  här 
livet  gent  emot  konsten.  Dessa  ynglingar  vilja  måla  verklig- 
heten, men  de  sakna  sinne  för  dess  väsen,  för  det  mänskliga, 
för  livet.  Men  utan  verkligheten  blir  konsten  endast  tomma 
abstraktioner.  Ironien  är  här  icke  endast  riktad  utåt.  Det  fin- 
nes säkerligen  även  en  självironisk  udd.  Hallström  har  gisslat  sitt 
eget  passiva  teoretiserande.  Berättelsen  är  ett  uttryck  för  hans 
längtan  och  strävan  att  nå  fram  till  verkligheten  och  låta  den 
besjäla  konstverket. 

Samtidigt  med  att  Per  Hallström  skrev  »Vilsna  fåglar»,  som 
ej  tillfredställde  honom  själv,  företog  han  »flykter  in  i  en 
vackrare  värld»,  där  han  andades  ut  friare.  Dessa  utflykter 
blevo  till  novellerna  i  Purpur.  Ämnena  äro  här  hämtade  från 
sagan  och  historien,  synen  är  vidare  och  större.  Men  sina 
sorger  och  sina  tankar  flyger  ingen  ifrån.  Även  på  denna  stråt 
förföljer  honom  livets  grymma  makter.  I  Arsareth  blir  ghet- 
ton  med  sin  fattigdom  och  sitt  förtryck  en  bild  av  livet.  »Kär- 
leken är  undret»,  säger  Raymon  Lulli  till  den  sköna  Carneola, 
som  han  älskar  med  hela  sin  varelse.  »Men  döden  finns»,  sva- 
rar hon  och  löser  bröstets  spänne.  Och  när  han  ser  det  för- 
färliga sår,  som  vanställer  henne,  gripes  han  av  en  kväljande 
känsla  av  vämjelse  och  åtrår  sedan  intet  annat  än  förgängelsen. 
Och  samma  öde  väntar  oss  alla!  »Bär  icke  du  ett  sådant  sår», 
säger  Carneola,  »bära  de  det  icke  alla?»  —  Överallt  blickar  oss 
till  mötes  lyckans  förgänglighet,  livets  meningslöshet,  dödens 
ro  och  lycka. 

I  sina  båda  första  novellsamlingar  hade  författaren  framför 
allt  varit  upptagen  av  att  utmåla  världens  elände  och  uselhet.  Men 
ämnet  har  ju  också  en  annan  sida,  och  man  kan  fråga  sig,  vilken 
ställning  individen  bör  intaga  till  all  livets  nöd  och  lidande.  Den 
enklaste  konsekvensen  vore  den,  som  Meyer  rekommenderar  och 
som  Hausmann  söker  följa  (Hausmanns  livassurans) :  att  göra  slut 
på  sitt  liv.    Men  det  är  en  utväg,  som  icke  är  så  lätt  att  reali- 


38o 


PER  HALLSTRÖM 


sera,  som  just  också  novellen  visar.  Någon  radikal  bot  skapar  den 
icke  heller.  Men  då  inställer  sig  den  frågan,  om  det  icke  fin- 
nes något  annat  sätt  att  uppnå  försoning  med  verkligheten. 

Detta  problem  utgör  ju  redan  en  av  kärnpunkterna  i  Scho- 
penhauers  praktiska  filosofi.  Denna  hade  utpekat  två  vägar  för 
att  uppnå  försoning  med  tillvaron.  Den  första  består  däri,  att 
individen  övervinner  sin  egoism  och  inser,  att  det  är  samma 
anda  och  väsen,  som  genomströmmar  allt.  Den  som  förorsa- 
kar en  annan  lidande,  skadar  därför  i  själva  verket  sig  själv. 
Först  när  mänskan  insett,  att  jaget  är  en  illusion,  har  hon  upp- 
nått ett  sinnestillstånd,  ur  vilket  ett  etiskt  handlande  är  möj- 
ligt. Hon  gripes  av  medlidande  och  vill  icke  längre  göra  ont. 
Därigenom  minskar  hon  världseländet. 

Men  absolut  vila  uppnår  individen  icke  på  denna  väg.  Den 
finner  hon  först  i  resignationen.  Liksom  buddismen  och  vissa 
former  av  urkristendomen  sätter  Schopenhauer  försakandet  av 
sinnevärlden,  asketismen,  som  ett  nödvändigt  villkor  för  att 
uppnå  den  högsta  graden  av  försoning.  Denna  utgöres  av  Nir- 
vana,  bortdöendet  från  världen.  Endast  döden  skänker  en  hel 
och  fullständig  förlossning. 

Men  man  kan  också  ställa  detta  problem  på  ett  annat  sätt. 
Den  pessimistiska  uppfattningen  uppstår  ju  därigenom,  att  fi- 
losofen jämför  denna  världen  med  den  idealbild  av  en  bättre 
värld,  som  han  bär  i  sin  själ,  och  finner  allt  ofullkomligt.  Men 
man  kan  även  välja  ett  annat  jämförelsesubjekt.  Den  friske  kan 
jämföra  sin  lott  med  den  sjukes,  den  rike  sin  med  den  fattiges, 
och  det  visar  sig  då,  att  var  och  en  har  något  att  avundas 
den  andre  och  fröjda  sig  över.  Fortsätter  man  denna  värde- 
sättning, visar  erfarenheten,  att  det  knappast  finnes  någon  in- 
divid, hur  usel  hans  lott  än  kan  förefalla,  som  icke  vill  bevara 
livet.  Det  är  denna  erfarenhet,  som  Admetos  upplever  i  Per 
Hallströms  drama  »Alkestis».  Han  har  av  gudarne  dömts  att 
dö  inom  tre  dagar,  om  han  icke  kan  finna  någon,  som  vill  dö 
i  hans  ställe.  Med  Apollo  vid  sin  sida  går  han  ut  på  vägarna 
och  söker.  Men  han  finner  ingen  ställföreträdare,  den  gamle 
gubben  på  gravens  rand  såväl  som  den  sjuke  hänga  ännu  fast 


PER  HALLSTRÖM 


38l 


vid  livet,  och  det  är  endast  makan  Alkestis,  som  i  sin  kärlek 
till  honom  gör  det  stora  offret.  På  denna  väg,  når  man  slut- 
ligen fram  till  ett  positivt  livsbejakande:  livet  visar  sig  vara 
ett  gott  och  och  värdefullt  i  sig  själv.  Lidandet  är  endast  en 
nödvändig  faktor.    Det  är  skuggan,  som  följer  ljuset. 

Dessa  olika  synpunkter  återfinnas  hos  Per  Hallström  och 
länka  sig  samman  för  att  skapa  hans  slutliga  världsbild.  Nir- 
vanatanken  skimrar  överallt  igenom  hans  uppfattning  av  döden. 
I  Miraklet  (i  samlingen  »Purpur»)  visar  han,  huru  Jeanne,  först 
en  ond  och  brottslig  kvinna,  genom  att  uppgiva  sin  egoism, 
genom  att  omvända  sig  till  medlidandet  når  fram  till  försoningen 
i  äkta  Schopenhauersk  betydelse. 

Detta  betraktelsesätt  återkommer  i  Källorna,  där  Olof  och 
systern  genomgå  samma  förvandling.  Han  har  dödat,  men 
icke  ångrat,  icke  insett  sin  handlings  ondska  och  hon  har  aldrig 
kunnat  förlåta  honom.  Det  är  först  efter  många  år  av  lidande  i  fän- 
gelset, då  han.  åter  står  ansikte  mot  ansikte  med  systern,  som  is- 
skorpan brister  kring  hans  hjärta.  Han  blir  en  annan  människa, 
och  hon  glömmer  allt,  som  hon  för  hans  skull  lidit. 

»Bror  och  syster,  sammanförda  som  daggdroppe  mot  droppe 
i  minnet  af  allt  gott  de  gemensamt  känt,  förstodo  varann  och 
glömde  sig  själva,  smälte  in  i  samma  medlidande  med  varan- 
dras förhärjade  liv.  .  .  Och  emedan  det  skett  utan  ett  ord,  hade 
det  heller  intet  af  ordens  begränsning.  Från  de  djupaste  dju- 
pen kom  det  omedelbart  och  oändligt.» 

I  »Briljantsmycket»  finnas  trenne  berättelser  med  antikt 
ämne,  i  vilka  man  första  gången  i  Per  Hallströms  diktning  spå- 
rar det  positiva  erkännandet  av  livet.  »Vilsna  fåglar»  hade 
utgjorts  av  individer  på  kant  med  världen,  men  i  Perdikkas, 
den  av  gudarna  benådade,  som  med  solguldet  vid  sin  barm 
går  mot  stora  öden,  dyker  upp  en  helt  annan  typ.  För  ho- 
nom har  det  aldrig  funnits  någon  disharmoni  mellan  veklighe- 
ten  och  hans  önskningar.  Samma  karaktär  har  också  huvud- 
personen i  Källorna,  Grels,  den  kloke  gubben,  som  kan  bota 
sjukdomar  och  med  slagrutan  i  sin  hand  finner  var  vattenådrorna 
gå  fram  nere  i  jorden.  Det  vilar  något  av  naturväsendets  lugna 


382 


PER  HALLSTRÖM 


säkerhet  över  honom,  och  hans  gärningar  äro  kärleksrika  och 
bringa  välsignelse  som  källornas  vatten.  Allt  är  enkelt  för  ho- 
nom, han  känner  ingen  tvekan,  ty  han  besitter  naturens  hem- 
ligheter. Han  är  motsatsen  till  drömmaren,  som  icke  har  nå- 
gon stad  på  jorden.  Han  är  sådan  som  människan  skall  vara 
enligt  Carlyles  uppfattning:  formad  af  släktens  traditioner,  upp- 
växt på  en  bestämd  plats  och  under  bestämda  förhållanden  så- 
som bonden  är,  rotfästad  i  jorden,  därför  kan  han  också  liksom 
plantan  gro  och  trivas,  skjuta  upp  och  bära  frukt. 

Ännu  tydligare  framträder  denna  nya  värdering  av  livet  i 
Ungdomsskeppet,  som  skildrar,  huru  Argonauternas  ungdomliga 
hjälteskara  på  sin  färd  till  Kolchis  efter  det  gyllene  skinnet  en 
afton  bliva  konung  Phineus'  gäster.  Gudarna  hava  straffat  ko- 
nungen för  hans  överklokhet  genom  att  låta  honom  se  tvärt 
igenom  människornas  öden.  Han  lider  nu  av  obotligt  svårmod, 
som  också  kastar  sina  skuggor  över  hans  hus  och  land.  När 
han  lät  sin  blick  glida  ut  över  hjälteskaran,  som  skämtade  och 
glammade  vid  hans  gästabudsbord,  såg  han  obönhörligt  deras 
kommande  öden,  deras  lidande  och  död.  Slutligen  stannade 
hans  blick  vid  Theseus'  gestalt.  »Även  du,  Theseus»,  mumlade 
han  »även  du,  som  tycks  mig  vara  härligare  än  någon  av  de 
andra,  bakom  dig  är  också  skuggan  svart,  jag  ser  den  vid  ditt 
huvud,  den  växer  över  dig.»  Theseus  lyfte  vinet  till  mun- 
nen, drack  en  djup  dryck  och  satte  ned  skålen  igen.  »Mot 
skuggan  lyser  glansen  dubbelt  klar»,  svarade  han.  »Se  förr 
på  vad  jag  gjort,  kung!  Lyssna!  Hör  du  icke,  hur  klangen 
av  det  flyger  genom  tiderna  som  sången  över  vind  och  vågor.» 

I  denna  novell  spårar  man  ett  visst  inflytande  i  själva  stil- 
givningen  av  Heidenstam.  Och  man  tycker  sig  också  se,  huru 
de  båda  skaldernas  olika  syn  på  världssmärtan  här  återskimrar. 
Phineus,  som  i  sitt  tunga  svårmod  endast  ser  döden,  uttrycker 
den  tanke,  som  hittills  behärskat  Per  Hallströms  uppfattning. 
I  Theseus'  stolta  ord  genljuder  däremot  Heidenstams  sätt  att 
se.  Han  talar  om  bragderna,  döden  bryr  han  sig  icke  om. 
Den  må  komma,  när  den  skall  komma,  och  må  den  då  vara 
välkommen! 


PER  HALLSTRÖM 


383 


Men  innan  Hallström  når  till  bottnen  av  detta  problem, 
måste  han  först  konfrontera  livet  med  döden,  den  stora  och 
avgörande  makt,  som  i  sista  hand  är  den  säkraste  värdemätaren 
av  människans  liv. 

Även  Levertin  hade  uppställt  denna  motsats  mellan  liv  och 
död,  men  utan  att  någonsin  försjunka  i  filosofiskt  begrundande. 
Per  Hallström  söker  däremot  att  genomtränga  och  upplösa 
dödens  gåta.  Redan  i  »Vilsna  fåglar»  förekommer  ett  par  döds- 
scener: Två  liv  och  En  liten  tragedi.  I  den  förra  av  dessa 
noveller  är  det  djurets  död,  som  blir  symbol  för  människans 
—  ett  drag,  som  sedan  återvänder  i  »Lejonet»  och  i  »Melchior». 

Egendomligt  nog  är  det  emellertid  först  sedan  Per  Hallström 
kommit  i  en  försonligare  stämning  till  livet,  som  dödsproblemet 
blir  huvudmotivet  i  hans  diktning.  Det  kommer  igen  i  berät- 
telsen »I  blå  skogen»  och  i  »Briljantsmycket»  för  att  därefter 
behärska  hela  hans  följande  samling  »Thanatos»;  i  enstaka  se- 
nare noveller  skymtar  det  också  fram.  Detta  förhållande  beror 
på  hans  uppfattning  av  döden.  Dess  skugga  möter  oss  över- 
allt. Den  utgör  själva  bakgrunden  för  livet.  Livet  och  döden 
äro  icke  motsatser  utan  bröder  liksom  för  grekerna.  Det  är 
döden,  som  ger  mening  och  relief  åt  livet.  Det  är  den,  som 
ger  det  storhet.  Därför  blir  döden  också  det  avslutande  mo- 
mentet i  hans  världsförklaring.  Som  man  ser,  finns  det  intet 
kristligt  i  hans  uppfattningssätt.  Han  tager  tvärtom  avstånd 
från  den  kristliga  uppfattningen  av  asketismen  såsom  ett  själv- 
ändamål. I  »Drömmen  om  saligheten»  yttrar  Conrad  om  Els- 
beth,  som  i  sin  trängtan  efter  himlen  föraktar  det  jordiska  och 
dör  på  sin  brölloppsdag.  »Hon  har  dött»,  tänkte  han,  »emedan 
hon  av  jordisk  glädje  och  jordiska  begär  velat  bygga  en  bro 
till  evigheten.  Hennes  fantasi  har  varit  stark  nog  att  nå  så 
högt,  att  hon  ej  kunde  komma  tillbaka,  hon  svindlade,  då  hon 
såg  ned.  Då  brast  det  vid  jorden  i  stället  för  däruppe,  som 
för  andra.  Hon  var  lycklig,  när  hon  dog,  ty  hon  visste  ej, 
att  det  var  en  lögn  hon  stod  på.  Den  enda  salighet,  som  kan 
tänkas,  är  lugn  och  dödslik  ro  —  så  kom  hon  ej  ens  till  dör- 
ren av  den  ort,  hon  ständigt  drömde  om,  var  på  orätt  väg  allt 
från  början.» 


384 


PER  HALLSTRÖM 


Per  Hallströms  uppfattning  av  döden  är  rent  panteistisk, 
genomträngd  av  Schopenhauers  filosofi  och  färgad  av  öster- 
ländsk visdom. 

För  barnet  och  vilden  är  ju  döden  länge  endast  ett  namn, 
något  obegripligt,  sedan  något  hemskt  och  isande.  I  Göken, 
som  har  formen  av  ett  barndomsminne,  framstår  den  ungefär 
på  detta  sätt.  När  gossen  blickar  in  i  den  skjutna  fågelns 
bristande  blick  och  känner  dess  mjuka,  ännu  varma  kropp 
slakna  i  sin  hand,  är  det  som  om  han  för  första  gången  stod 
ansikte  mot  ansikte  med  dödens  hemlighetsfullhet. 

Det  är  ju  ingenting,  som  vi  bättre  veta,  än  att  döden  väntar 
oss  alla,  att  den  skall  komma  plötsligt,  då  vi  minst  ana  den 
och  överraska  oss,  att  den  skall  slita  alla  band.  Men  Per  Hall- 
ström förstår  gång  på  gång  att  göra  denna  tanke  och  denna 
situation  ny  och  levande. 

Man  ser  detta  spel  mellan  liv  och  död  tydligt  genomfört  i 
berättelsen  /  blå  skogen.  Döden  kommer  som  ett  rått  och 
brutalt  våldsdåd  och  gör  slut  på  Marits  liv,  där  hon  lever 
lycklig  uppe   på  fäbodvallen  och  ser  framtiden  ljus  till  mötes. 

Uppträder  här  döden  som  den,  vilken  gör  slut  på  människo- 
lyckan, finnes  det  andra  tillfällen,  då  den  i  ordets  egentliga 
mening  är  befriaren.  I  Melchior  skildras  en  fantast,  en  slarv, 
som  icke  kan  finna  sig  tillrätta  i  tillvaron  utan  förstör  sitt  eget 
liv.  Hans  ärvda  herregård  är  förfallen,  han  har  gift  sig  med 
pigan,  han  börjar  bli  trött  och  gammal  och  har  ej  längre  bröd 
i  huset.  Ingenting  annat  återstår  honom  än  att  sälja  hästen 
—  det  enda,  som  han  riktigt  älskar  i  livet  och  som  förkropps- 
ligar det  bästa  i  honom.  Här  finnes  endast  en  förnuftig  ut- 
gång: döden,  vilken  här  blir  ett  positivt  gott,  det  bästa  livet 
har  att  bjuda  honom.  Han  och  hästen  Xanthos  köra  tillsam- 
mans in  i  snöyran,  omvärvda  av  aftonens  kalla  ljus,  och  bliva 
borta,  uppgå  åter  i  naturen. 

Men  mitt  i  sin  brutalitet  är  döden  den  makt,  som  ger  värde 
åt  livet.  Mitt  i  den  smärta  den  sprider  omkring  sig,  framlockar 
den  ofta  det  bästa  i  vårt  väsen.  Det  är  denna  sanning,  som 
så  vackert  belyses  i  Briljantsmycket,   en   av  Per  Hallströms 


PER  HALLSTRÖM 


385 


mästerligaste  historier.  Ett  ungt  par  lever  i  djupaste  lycka. 
Men  så  insjuknar  hustrun.  Hon  tvivlar  snart  pä  sitt  tillfrisk- 
nande och  tanken  att  dö  bort  från  mannen  och  aldrig  få  återse 
honom  —  han  har  stundom  antytt,  att  han  ej  trodde  på  ett 
tillkommande  —  grämer  och  pinar  henne.  Mannen  vet  ej,  vad 
han  skall  göra  för  att  återge  henne  modet.  Då  erinrar  han 
sig,  huru  hon,  då  hon  var  friskare,  brukade  stanna  utanför  ett 
juvelerarfönster.  Det  var  i  synnerhet  en  brosch,  som  lockat 
henne,  en  brosch  av  briljanter  i  form  av  en  fjäril,  det  lättaste 
och  mest  glittrande  där  fanns.  Men  den  var  oerhört  dyr  — 
den  skulle  slukat  ett  helt  år  av  hans  inkomster.  Men  om  han 
kunde  köpa  broschen,  skulle  detta  giva  henne  visshet,  att  han 
ej  hyste  tvivel  om  hennes  tillfrisknande.  Han  skaffar  sig  peng- 
arna genom  lån  och  skänker  henne  den  glittrande  fjärilen.  Hon 
fylles  av  glädje  och  tacksamhet  och  från  denna  stund  finns  ej 
skymt  av  tvivel,  bara  hopp  i  hennes  sinne.  Fjärilen  blir  den 
lysande  vissheten  om  att  lyckan  skulle  segra  till  slut,  att  skils- 
mässa icke  fanns,  att  kärleken  skulle  trotsa  allt  och  stå  lugn 
och  glad  i  ljuset.  Hon  dör  med  blickarna  på  sin  fjäril  utan 
att  ana  det,  hon  somnar  in  som  »Törnrosa  i  sin  sagoskog  .  .  med 
sagans  eviga  solljus  över  sig,  och  all  ängslan  borta». 

På  samma  sätt  kan  döden  adla  livet  och  sprida  högtidskänsla 
även  över  tillvarons  trivialaste  förhållanden.  Ingenting  kan  vara 
mera  vulgärt  än  den  småkrämare,  som  kommit  sig  upp  på  lyck- 
liga affärer  och  som  snart  hoppas  att  bli  kallad  »herr  Jansson». 
(En  simpel  tragedi)  Han  är  ovanligt  belåten  med  sig  själv, 
där  han  sitter  i  den  lilla  ångbåtens  matsal  och  njuter  sin  biff- 
stek med  öl  och  brännvin.  Han  funderar  på  ett  erotiskt  även- 
tyr —  »en  kort  och  en  smula  lastbar  historia,  icke  alltför 
dyrbar»  —  med  den  blekfeta  uppasserskan.  Gifta  sig  med 
henne  vill  han  som  förståndig  karl  icke  göra;  han  hyser  dess- 
utom tycke  för  en  sömmerska,  som  heter  Augusta.  Men  mitt 
i  dessa  drömmerier  står  plötsligen  döden  där.  Han  behöver 
endast  gå  upp  på  däcket  för  att  finna  Augustas  föräldrar  med 
den  fattiga  kistan  emellan  sig,  som  gömmer  hennes  stoft.  Hela 
situationen  skulle  vara  enbart  löjlig,  om  den  icke  vore  så  be- 

25  —    19110.   J.  Mortensen 


386 


PER  HALLSTRÖM 


klämmande  trist.  Det  är  förbi  med  Janssons  lyckostämning,  hans 
stolta  och  självbelåtna  betraktelser,  hans  lastbara  funderingar 
på  kaféfröknen.  Han  ger  till  ett  jämmerrop  som  ett  sårat  djur. 
Hans  känsla  för  den  bortgångna  blir  plötsligen  till  en  lidelse. 
Och  när  hans  första  häftiga  smärta  lagt  sig,  växer  legenden 
om  den  döda  fram  ur  hans  och  föräldrarnas  gemensamma  min- 
nen om  henne,  »den  saga,  som  kanske  är  sannare  än  verklig- 
heten, emedan  allt  smått  är  borta  ur  den».  Skarpare  än  i 
denna  berättelse  med  dess  växlande  spel  av  bitande  ironi  och 
djup  medkänsla  kan  man  icke  framhäva  dödens  omskapande 
makt  över  människolivet. 

Det  är  fasan  inför  döden,  som  stegrar  livskänslan  och  ger 
innehåll  och  storhet  åt  livet.  Under  terreuren  i  Paris  (Hemlio- 
idyll) finner  den  fattige  republikanske  skrivaren  en  afton  i  sin  port 
en  ung  adelsfröken,  som  gömt  sig  undan  sina  förföljare.  Han 
tar  henne  med  sig  upp  på  sin  fattiga  kammare  och  gömmer 
henne  där  några  dagar  och  nätter.  Men  döden  står  hela  tiden  vid 
deras  sida  och  sprider  sin  högtidliga,  renande  stämning  över 
deras  samvaro.  Slutligen  lyckas  han  att  hjälpa  henne  på  flyk- 
ten. En  rätt  lång  tid  efteråt,  då  det  började  bli  lugnt  i  lan- 
det, och  hon  fått  tillbaka  sitt  gods,  skriver  hon  till  honom  och 
erbjuder  honom  sin  hand.  »Jag  var  mycket  lycklig  hos  er. 
Luften  var  lätt  där,  livet  tycktes  rikare,  ständigt  halvt  bortvänt 
till  avsked.  Den  tiden  är  förbi;  nu  har  livet  blicken  mot  mig. 
Vill  ni  taga  mot  det  hand  i  hand  med  mig?»  —  Men  han 
svarar  nej.  Han  vill  ej  grumla  sitt  minne  av  de  gångna  dagar- 
nas samvaro.  »Med  faran  i  luften  omkring  er,  lysande  i  dess 
mörka  fond  står  ni  i  mitt  minne,  älskad  oeh  tillbedd.  Den  rym- 
den är  er  —  utom  den  blir  allting  matt  och  dämpat  och  smått  — 
den  rymden  är  er  för  beständigt.» 

På  ett  rent  monumentalt  sätt  har  Hallström  uttryckt  döden  som 
höjdpunkten  och  förklaringen  av  livet  i  berättelsen  om  Lejonet. 
I  dödsögonblicket  ser  öknens  konung  åter  som  i  en  dröm  sin 
frihets  land,  Saharas  gula  sandöknar  gnistrande  i  solljuset,  och 
det  genomlever  ännu  en  gång  hela  sitt  förflutna  liv.  Och 
samma  uttryck   av  storhet   och  medlidande,  av  befrielse  som 


PER  HALLSTRÖM 


387 


fängslar  Orlanduccio  i  det  döende  lejonets  blick,  återfinner  han 
i  sin  fiende  Pelas  ögon,  i  det  ögonblick  då  denne  uppger  andan. 

Denna  berättelse  ger  också  uttryck  åt  författarens  trängtan 
att  liksom  sträcka  sig  ut  över  dödens  gränsmärke  och  skåda 
in  i  det  obekanta,  att  öppna  på  förlåten,  som  döljer  dödens 
mysterium  för  människoögat.  Ännu  tydligare  framträder  detta 
i  Laodamia.  Det  är  en  ung  hustru,  som  nyligen  förlorat  sin 
man.  Hon  är  otröstlig,  upplöst  av  nätters  vaka  och  feberheta 
gråt.  Lik  en  annan  Laodamia  ser  hon  slutligen  mannen  åter 
inträda  i  det  ljusstrålande  rummet.  Och  han  talar  om  den 
illusion,  som  livet  är,  om  människan,  som  tror,  att  hennes 
individuella  tycken  äro  målet,  då  det  dock  är  släktets  liv,  som 
naturen  åsyftar.  Det  är  självuppgivelsen  i  allt,  i  kärleken  som 
i  verket,  som  ger  människan  lycka.  »Döden  löser  upp  den 
villa,  som  var  jaget,  det  är  därför  den  ger  ett  så  befriat  och 
stort  ansiktsuttryck.  Den  löser  grundligt,  den  skär  av  knuten. 
Nu  förstår  jag  vad  jag  famlade  efter  därute,  nu  är  porten  öp- 
pen igen,  och  jag  ser.  Jag  var  i  allt  det  jag  såg  ute  i  natten, 
i  tyngden,  i  skuggorna,  i  ljuset,  i  de  förnimmandes  oroliga  och 
skälvande  inre;  jag  är  där,  så  länge  livet  har  mig.  Vad  som 
håller  mig  fången  i  det,  det  är  illusionen,  att  jag  är  något  an- 
nat. Men  kunde  jag  ödmjukt  älska  allt  som  har  liv,  glömma 
mig  själv,  då  vore  jag  fri,  då  vore  jag  vis,  då  vore  jag  slock- 
nad som  ett  stjärnskott,  men  i  ljus,  då  hade  jag  ro.  Den  ron 
ger  döden;  den  säger:  du  är  icke  längre.» 

På  detta  sätt  väger  Per  Hallström  livet  med  dödens  mått. 
Hans  pessimism  är  ej  nedslående  lika  litet  som  Schopenhauers. 
Den  utvecklar  sig  naturligt  till  en  etisk  livsbetraktelse.  Och 
utifrån  denna  synpunkt  betraktar  Hallström  ännu  en  gång  om- 
världen och  formulerar  sin  uppfattning  av  individens  förhållande 
till  livet.  Lidandet  är  en  nödvändig  faktor  i  tillvaron.  Män- 
niskans mål  är  ej  att  söka  efter  lyckan  utan  att  sträva  efter  att 
uppfylla  sin  plikt.  »Endast  i  plikten»,  säger  Ingert  (Det  Stumma 
»har  jag  hittills  funnit  min  vila,  fast  den  blev  njugg  och  lätt- 
störd.» Och  Magnil  i  Döda  fallet  yttrar:  »Jag  har  sagt  far- 
väl åt  mitt.  .  .  .    Man  skall  inte  drömma  om  lycka,  det  är  inte 


388 


PER  HALLSTRÖM 


meningen,  och  det  är  gagnlöst  göra.  Man  skall  göra  sin  plikt, 
bleve  den  än  så  tung.  —  Man  skall  icke  hata,  ty  hatet  är  me- 
ningslöst och  föder  ny  olycka.» 

Livets  högsta  makt  är  däremot  kärleken,  den  kärlek,  vilken 
kommer  människan  att  offra  sig  för  en  medmänniska,  som  då 
Alkestis  stiger  ned  i  underjorden  i  stället  för  Admetos  eller 
som  då  Agnes  ( Önskningarna)  offrar  sig  för  sin  make. 

För  individen  gäller  det  att  förankra  sig  i  livet,  att  genom- 
skåda illusionerna,  att  icke  låta  sig  förvirras  av  sina  önskningar 
och  drömmar,  utan  klart  skåda  verkligheten  i  ögonen.  Lyck- 
ligast är  det  för  de  individer,  vilka  som  Grels  eller  Phocas  rent 
naivt  anamma  livets  gåvor  och  för  vilka  disharmonien  aldrig 
existerar. 

Det  finnes  också  drömmare,  vilka  likt  Gustaf  Sparfvert  eller 
Herbert  (i  »Våren»)  efter  åtskilliga  hårda  stötar  vakna  upp  till 
livet  och  anpassa  sig  efter  verklighetens  krav.  Men  det  finnes 
även  de,  vilka  äro  ohjälpligt  fångna  i  sin  inbillnings  lek  och  för 
vilka  Tuve  Blomdahl  i  »En  skälmroman»  är  en  typisk  represen- 
tant. Per  Hallström  tröttnar  aldrig  att  med  fin  ironi  och  djup 
medkänsla  teckna  dylika  fantaster. 


IV. 

I  motsats  till  de  flesta  svenska  författare  är  Per  Hallström 
mera  berörd  av  engelsk  än  fransk  diktning,  för  vilken  senare 
han  hyser  en  fördom  och  motvilja,  som  påminna  om  Carlyles. 
Anatole  Frances  maner  är  dock  tydligt  skönjbart  i  »Florentinsk 
aftondröm»  och  »Phocas».  I  själva  skildringssättet,  särskilt  i 
»Vilsna  fåglar»,  erinras  man  ofta  om  den  anglosachsiska  hu- 
morn. En  ganska  vanlig  form  av  engelsk  och  amerikansk  be- 
rättelseteknik i  våra  dagar  består  i  att  framställa  säregna  exi- 
stenser och  fall,  vilka  genom  sin  nyhet  kunna  slå  an  på  läsaren. 
Bland  Israel  Zangwills  äldre  berättelser  finnas  åtskilliga  dylika. 
En  rätt  typisk  historia  i  denna  stil  har  Per  Hallström  presterat 


PER  HALLSTRÖM 


389 


i  Hausmanns  liv  as  sur  ans  y  skildringen  av  en  tysk  i  Amerika, 
för  vilken  allt  går  utför,  och  vars  syn  på  livet  därför  blir  allt 
mörkare.  Av  sin  magra  veckolön  beslutar  han  hopspara  en 
summa  och  köpa  en  livförsäkring  för  att  sedan  låta  köra 
över  sig  av  ett  järnvägståg  och  dymedelst  skaffa  en  pension 
åt  sin  änka.  Av  vännen  Meyer,  som  är  ännu  större  pessimist 
än  han  själv,  uppmuntras  han  livligt  att  fasthålla  vid  sitt  be- 
slut. Idéen  är  nog  så  originellt  och  affärsmässigt  uttänkt. 
Men  i  det  avgörande  ögonblicket  håller  hans  förakt  för  livet 
icke  provet.  Han  köper  i  stället  en  kalkon  för  pengarna  och 
firar  på  traditionellt  sätt  »Thanksgiving». 

Långt  intressantare  är  det  dock  att  lägga  märke  till,  att 
Per  Hallström  i  arten  av  sin  realism  tydligt  ansluter  till  eng- 
elskt uppfattningssätt.  Det  finnes  knappast  någon  svensk  för- 
fattare, som  går  så  långt  i  vissa  arter  av  realistisk  skildring 
som  Per  Hallström.  Med  en  obarmhärtighet,  som  skulle  vara 
grym,  om  den  icke  vore  förenad  med  så  djup  medkänsla,  av- 
slöjar han  vardagslivets  trivialitet  och  futtighet  (»En  simpel 
tragedi»)  eller  han  tangerar  vid  framställandet  av  det  fasans- 
fulla det  fysiskt  vämjeliga  (»Vraket»),  eller  fasan  förenar  sig 
med  fantastik  eller  mystik  (»Laodamia»).  Detta  manér  är  anglo- 
sachsiskt.  De  båda  senare  formerna  återfinnas  hos  Poe,  den 
förra  är  gemensam  för  Svvift  och  Thackeray,  båda  liksom  Per 
Hallström  av  pessimistisk  och  etisk  läggning. 

Men  även  i  utformandet  av  det  romantiska  elementet,  i  hans 
skönhetsdyrkan  och  i  symboliken,  gör  sig  engelskt  inflytande 
gällande.  Med  rätta  anmärker  Levertin,  att  i  »Bianca  Capello» 
är  ett  italienskt  renässansämne  behandlat  i  engelsk  stil.  I  hans 
idealistiska  strävanden  är  det  kanske  framför  allt  engelsk  poesi, 
som  inspirerat  honom.  Särskilt  Keats  har  spelat  en  stor  roll 
för  Per  Hallström  icke  blott  i  hans  vers  utan  även  i  hans  prosa, 
och  detsamma  gäller  om  praerafaeliterna.  Huru  tydligt  är  icke 
detta  senare  inflytande  märkbart  i  »Falken»;  kanske  framträder 
det  starkast  i  utmålningen  av  senechallens  döttrar. 

Man  kan  i  Per  Hallströms  novellistik  urskilja  flera  olika 
berättelsesätt,  som   avlösa  varandra.    Hans  första  manér  fram- 


39° 


PER  HALLSTRÖM 


träder  i  »Vilsna  fåglar».  Det  är  realistiskt  och  påminner  om 
åttio-talets  beskrivande  teknik.  Det  är  sällan  en  händelse,  som 
berättas,  utan  det  är  en  typ,  en  stämning-,  en  situation,  som 
analyseras. 

Ämnena  i  hans  följande  samling  »Purpur»  äro  hämtade 
från  sagan  och  historien.  Hela  skildringssättet  är  redan  sym- 
bolistiskt: dröm  och  stämning  förtäta  sig  till  en  tanke,  vilken 
mer  eller  mindre  dunkelt  skymtar  bakom  händelsen.  Men  ännu 
behärskar  författaren  icke  denna  form.  Hans  mönster  har  väl 
här  icke  minst  varit  Jacobsens  färgstarka,  av  skönhetsglädje 
fyllda  stil,  men  tonen  är  exalterad  och  prakten  verkar  över- 
lastad, under  det  att  själva  tankeinnehållet  alltför  ofta  är  dun- 
kelt uttryckt.  Berättelsesättet  blir  konturlöst.  Man  vet  stun- 
dom knappast,  i  vilket  land  eller  i  vilken  tid  man  befinner  sig. 

Men  mitt  under  detta  experimenterande  finner  han  sitt  första 
mästerverk  Falken.  Här  är  ämnet  enkelt  och  lätt  överskådat, 
behandlingen  koncentrerad,  på  en  gång  klar  och  djup,  fylld  av 
en  stämning  och  en  poesi,  som  i  sitt  dunkla  perspektiv  ger 
ett  fullödigt  uttryck  åt  skaldens  drömmande  ungdomsmelankoli. 

Det  är  berättelsen  om  den  unge  Renaud,  som  älskade  att 
dväljas  bland  Sire  Enguerrands  jaktfåglar.  Men  över  alla  äl- 
skade han  den  vita  islandsfalken  med  sitt  trötta  konungsliga 
förakt  i  blicken.  En  dag  blir  falken  borta  på  en  jakt,  men 
återfinnes  av  Renaud,  som  sedan  i  hemlighet  jagar  med  den. 
Falken  blev  kärare  för  honom  än  allt  annat,  det  tycktes  honom 
som  om  »den  var  hans  egen  själ,  hans  längtan  .  .  den  var 
äran,  glänsande  av  solljus  mot  blå  luft». 

Men  en  dag  ertappades  han  och  fördes  till  slottet.  Den 
grymma  lagen  bjöd,  att  den  som  stal  en  riddares  falk  skulle 
böta  tolv  sols  silver  eller  sex  uns  kött  från  revbenen  under 
näbben  av  en  uthungrad  rovfågel.  Sire  Enguerrand  visste  av 
Renauds  fattigdom  och  såg  på  hans  nakna  bröst.  Han  sände 
bud  till  grannslottet  och  inbjöd  senechallen  och  hans  tvänne 
döttrar  att  trenne  dagar  därefter  bliva  hans  gäster  och  åse  be- 
straffningen. Renaud  såg  dem  komma,  där  han  låg  bunden, 
varelser   från   en  annan  väld,   varelser  av  skönhet  och  dröm: 


PER  HALLSTRÖM 


391 


»Sex  ljusa  hästar,  blåa  nästan  i  morgondagern,  leddes  av  sven- 
ner  i  språng,  röda  sammetstäcken  lyftes  av  deras  krökta  halsar, 
röd  var  vagnen,  som  de  drogo,  och  inne  i  den  glänste  guldet 
tungt  över  senechallens  döttrars  späda  bröst  och  smala  armar. 
Sex  tärnor  redo  efter  med  hår  blont  som  korn  och  de  spetsiga 
fötterna  lekande  under  kjortelfållen,  sex  jägare  blåste  toner, 
som  tycktes  dansa  och  svänga  som  hjul  ur  de  krumma  hornens 
mynningar  .  .  .  fröknarnas  veka  halsar  böjde  sig  framåt  ur  vag- 
nen, och  deras  toppiga  huvor  gingo  i  ett  med  axlarnas  sluttande 
linjer,  de  voro  som  hägrar,  tyckte  Renaud,  och  han  nästan 
väntade  att  höra  dem  giva  till  gälla  skrik.» 

När  han  såg  islandsfalken,  förstod  Renaud,  att  det  var  den, 
som  skulle  giva  honom  dödshugget,  och  hans  hjärta  bultade 
av  stolthet.  Och  när  falken  sänkte  näbben  i  hans  bröst,  gav 
han  ej  till  ett  rop,  skälvde  blott,  så  att  fågelns  ögon  flammade 
till  i  vrede  och  hans  vingar  spändes  ut  att  slå.  Och  senechal- 
lens döttrar  lutade  fram  sina  huvuden  med  en  glimt  av  intresse 
i  de  sällsamt  drömmande  ögonen,  men  de  lyfte  ej  händerna 
och  deras  dräkter  lågo  i  samma  lugna  veck.  Renaud  domnade 
bort  nästan  i  välbehag,  och  medan  fågelns  vassa  näbb  slet  i 
hans  bröst,  drömde  han  sig  in  i  sina  drömmars  höga  blå  luft, 
och  han  förstod  allt,  döden  och  äran.  Och  när  Sire  Enguer- 
rand  trodde,  att  lagstadgans  sex  uns  voro  erlagda,  gav  han  män- 
nen tecken  att  blåsa,  och  falken  lyftes  bort,  men  Renaud  kunde 
man  ej  väcka.  Han  hade  drömt  sig  in  i  döden,  och  man  lät 
honom  ligga,  där  han  uppgivit  andan,  med  den  röda  ljungen 
under  huvudet. 

I  denna  berättelse  är  symboliken  fullt  genomförd.  Belys- 
ningen skiftar,  perspektiv  öppna  och  sluta  sig,  allt  omflytes 
av  mästerligt  arrangerat  ljusdunkel.  Vad  som  slutligen  dröjer 
kvar  i  minnet  är  en  stämning,  en  dröm,  full  av  skönhet  och 
vemod.  Per  Hallström  har  här  funnit  sin  personliga  stil.  Han 
arbetar  sig  från  det  yttre  inåt,  från  det  klara  till  det  dunkla, 
från  det  medvetna  till  det  omedvetna. 

I  »Falken»  har  Per  Hallström  för  första  gången  uppnått 
att  giva  vad  han  strävade  efter.    Denna  följd  av  skarpt  utmejs- 


392 


PER  HALLSTRÖM 


lade  scener  verkar  genom  färgernas  prakt  som  en  serie  av 
medeltidsfresker  och  genom  sin  rytm  som  stroferna  i  en 
gammal  ballad.  Han  har  fråssat  vid  utmålandet  av  denna 
tavla,  på  en  gång  så  obarmhärtigt  brutal  och  så  full  av  skön- 
het. Och  denne  Renaud  är  närmare  i  släkt  än  man  först  anar 
med  de  förkomna  komparserna  i  »Vilsna  fåglar»,  fast  han  ej 
som  dessa  är  en  vagabond  i  Filadelfias  rökiga  gator,  utan  lat 
och  stolt  strövar  kring  på  heden  som  vildmarkens  frie  son. 
Men  också  han  är  en  utstött  från  livets  bord,  också  han  måste 
stjäla  sig  till  lyckan,  till  den  skönhet  och  ära,  som  han  ej  har 
rättighet  att  äga.  Lyckan  blir  även  för  honom  endast  ett  kort 
rus,  en  dröm. 

I  »Vilsna  fåglar»  och  i  Purpurnovellerna  uppenbara  sig  de 
två  huvudelement,  ur  vilka  Per  Hallströms  konst  växer  fram: 
den  ironiska  verklighetsskildringen  och  den  poetiska  visionen. 
Båda  dessa  element  kunna  skönjas  även  i  hans  senare  författar- 
skap. Verklighetsmomentet  överväger  i  en  sådan  berättelse 
som  »En  skälmroman»;  det  romantiska  i  »Lejonet».  Det  förra 
var  från  början  för  spensligt,  det  senare  för  konturlöst.  Men 
båda  elementen  sträva  att  förena  sig.  Alltid  lyckas  icke  detta. 
I  »Amor»  och  framför  allt  i  »Ett  antikt  porträtt»  slår  ironien 
sönder  stämningen,  och  berättelsen  blir  stillös.  I  »Melchior» 
däremot  sammansmälter  ironien  mästerligt  med  den  metafysiskt 
romantiska  drömstämningen.  Småningom  blir  skildringen  av 
verkligheten  bredare  och  fylligare,  och  drömmen  får  klarare 
konturer. 

Samtidigt  blir  tonen  lugnare  och  ljusare  utan  att  därmed 
förlora  sitt  inneboende  svårmod.  Det  är,  som  om  författarens 
rent  personliga  smärta  vore  genomliden,  så  att  han  hädanefter 
mera  objektivt  kan  betrakta  världssammanhanget.  Denna  objek- 
tivitet verkar  förmånligt  även  på  själva  berättelsesättet.  Detta 
framträder  redan  i  »En  gammal  historia»,  där  han  just  lägger 
an  på  att  skildra  händelserna  som  förflutna.  Detta  minskar 
konfliktens  smärtfylldhet.  Den  gammaldags  tonen  är  sirligt 
utförd  men  knappast  med  den  bländande  virtuositet,  som  ut- 
märker Levertin  i  dylika  imitationer  av  olika  stilarter. 


PER  HALLSTRÖM 


393 


I  berättelsen  »I  blå  skogen»  och  framför  allt  i  »Briljant- 
smycket» framträder  ett  nytt  maner,  som  sedan  når  sin  höjd- 
punkt i  Thanatosnovellerna:  den  symbolistiska  berättelsen  har 
här  utvecklat  sig  till  en  psykologisk  analys,  och  denna  berät- 
telseform är  kanske  den  för  Per  Hallström  mest  typiska. 

Men  lättläst  är  denna  stil  icke.  Per  Hallström  är  kanske 
den  svårtillgängligaste  av  denna  tids  författare.  Detta  samman- 
hänger delvis  med  hans  förtjänster:  det  allvarliga  och  djupa 
idéinnehållet,  som  ligger  bakom  skildringen.  Men  det  beror 
även  på  stilen  och  kompositionen.  Den  förra  är  filosofisk  och 
formar  sig  till  en  kedja  av  begrepp,  vilken  endast  sällan  bry- 
tes  av  en  bild  men  som  då  ofta  är  lyckligt  funnen.  Som  regel 
är  språket  grådaskigt  och  blir  ännu  tyngre  genom  invecklade 
eller  rent  av  syntaktiskt  oriktiga  konstruktioner,  som  då  det  i 
»Våren»  heter:  »Där  var  värden  på  stället,  Hult,  den  äldsta 
i  sällskapet,  som  led  det  med  resignation,  ehnru  han  jämt 
längtade  efter  tystnad,  led  det  för  sin  talangs  skull,  som  var 
fin  och  ömhudad  och  behövde  den  sympati,  den  blott  här 
fick».  Att  det  här  syftar  tillbaka  på  sällskapet  är  icke  lätt  att 
uppfatta  vid  första  genomläsningen. 

Kompositionen  går  från  småsak  till  småsak  och  borrar  sig 
långsamt  inåt.  Författaren  är  så  upptagen  av  sitt  ämne,  att 
han  icke  tänker  på  läsaren  utan  endast  följer  sin  egen  tanke- 
träd. Det  fordras  ofta  verklig  viljeansträngning  att  följa  ho- 
nom genom  början  av  en  berättelse,  innan  man  fått  klart  för 
sig,  vart  det  bär  hän,  och  framförallt,  innan  man  har  klart 
för  sig,  att  man  verkligen  skall  komma  någonstädes.  Men 
plötsligt  har  författaren  fört  oss  till  en  höjd,  från  vilken  utsikten 
öppnar  sig. 

Inledningen  till  den  vackra  novellen  »Thanatos»  kan  belysa 
detta  skrivsätt.  Den  börjar  på  följande  sätt:  »Med  en  vind- 
fläkt kom  minnet  denna  morgon».  —  Vad  för  ett  minne  det 
är  och  på  vad  sätt  det  kan  intressera  oss,  dröjer  det  länge, 
innan  vi  få  veta.  Författaren  är  tills  vidare  upptagen  av  att 
utreda,  varför  minnet  kom  över  honom  just  denna  höstmorgon. 
»Kanhända   föll   också  ljuset  ned  över  ansiktet  på  något  sär- 


394 


PER  HALLSTRÖM 


skilt  sätt,  som  det  gjort  då  och  aldrig  sedan  förr  än  nu?»  (Vil- 
ket ansikte  och  vad  menas  med  där)  .  .  .  Kanhända  ljöd  ur 
den  täta  skogen  pipet  av  en  fågel,  ...  så  svagt  att  blott  min 
inre  hörsel  fångade  det,  där  jag  gick  förbi  .  .  .  Kanhända  kom 
från  kyrkogården,  som  låg  nära,  en  av  dessa  impulser  från  de 
dödas  värld,  dem  vi  ana,  men  icke  förstå  och  förenade  sig  med 
allt  det  andra,  ljus  och  fläkt  och  ton  och  öppnade  på  dystra 
gångjärn  porten  till  det  förflutna.» 

Författaren  är  efter  dessa  reflexioner  färdig  att  berätta  det 
minne,  som  plötsligt  dykt  upp  i  hans  själ  och  tagit  honom 
fången,  men  vi  hejdas  åter  av  en  långtråkig  beskrivning  på 
trakten,  där  historien  tilldragit  sig.  I  denna  stil  går  det  vi- 
dare. Man  måste  hopsamla  historien  bit  för  bit.  Man  skulle 
tröttna,  om  man  icke  här  och  där  påträffade  utmärkta  enskild- 
heter som  skildringen  av  höstmorgonen  och  längre  fram  be- 
skrivningen av  berättarens  ungdomsmelankoli. 

Det  är  något  av  Jacobsens  maner  i  detta.  Så  börjar 
»Marie  Grubbe»,  och  så  börjar  »Mogens».  Men  skillnaden 
är,  att  medan  var  och  en  av  Jacobsens  detaljbeskrivningar  for- 
mar sig  till  en  liten  tavla,  vilken  omedelbart  fängslar  genom  sin 
klarhet  samt  väcker  och  lösgör  en  stämning,  får  man  däremot 
vid  Per  Hallströms  sida  länge  vandra  oviss  och  trevande. 

Men  det  ligger  en  tanke  bakom  detta  manér.  Genom  själva 
sin  form  vill  författaren  återgiva,  vad  som  försiggått  i  den  be- 
rättandes själ  i  det  ögonblick,  då  hans  fantasi  väcktes  och 
spann  ut  minnenas  tråd.  Ett  för  ett  tar  han  fram  dessa  håg- 
komster. Genom  denna  metod  låter  oss  författaren  liksom 
glida  bort  från  den  yttre  verkligheten  och  öppnar  för  oss  en 
ny  värld,  full  av  mystik,  där  hans  fantasi  har  makt  att  hålla 
oss  fångna. 

Men  synbarligen  har  Per  Hallström  själv  funnnit  detta  be- 
rättelsesätt för  ovigt  och  tungt,  ty  vi  finna,  hur  han  småningom 
övergår  till  en  ny  form,  vilken  möter  oss  fullt  utvecklad  i  hans 
båda  sista  novellsamlingar  De  fyra  elementen  och  Nya  novel- 
ler. Stilen  har  nu  blivit  mindre  nervös  och  mera  samlad,  kom- 
positionen har  vunnit  i  enkelhet  och  naturlighet.    Hela  uppfatt- 


PER  HALLSTRÖM 


395 


ningssättet  har  tagit  intryck  av  Selma  Lagerlöfs  episka  lugn 
och  breda  penselföring.  Hennes  inflytande  spåras  i  hans  försök 
att  återgiva  människans  natursida  (Grels  Olofsson),  i  den  dröm- 
lika säkerhet,  varmed  i  »Lejonet»  det  underbara  är  invävt  i  verk- 
lighetsskildringen,   och   slutligen   i   utmålandet  av  vildmarken. 

Per  Hallström  är  nämligen  även  en  utmärkt  naturskild- 
rare. Hans  sätt  att  återge  våren  i  romanen  med  samma  namn 
utvecklar  sig  till  ett  helt  poem.  Denna  årstid  är  kanske  den, 
som  mest  älskas  av  den  melankoliska  skalden.  Han  återvänder 
i  varje  fall  till  den  flerfaldiga  gånger.  I  »Källorna»  framträder 
den  med  hela  sin  norrländska  plötslighet.  Över  hela  denna 
berättelse  vilar  det  en  stämning  av  flödande  källsprång  och 
spelande  kylig  vårluft,  något  ljust  och  glatt  mitt  i  den  dystra 
händelsen. 

Överallt  blir  i  Per  Hallströms  framställning  naturen  till 
en  spegel  av  människans  Hy.  Detta  symbolistiska  uppfatt- 
ningssätt, som  ju  i  modärn  litteratur  ej  är  ovanligt  och  som 
sammanhänger  med  den  panteistiska  världsuppfattningen,  fram- 
träder redan  i  berättelsen  »I  blå  skogen»,  där  Marits  öde  ut- 
vecklar sig  mot  bakgrunden  av  naturens  från  sommar  till  höst 
växlande  liv.  Det  klingar  något  av  folkvisans  vemod  och  milda 
sorg  genom  den  vackra,  endast  något  för  pratsamma  berättel- 
sen. Författaren  har  synbarligen  inspirerat  sig  av  gamla  vallar- 
låtar. Landskapet  skildras  i  sin  storslagna  oberördhet,  först  i 
sommarens  fulla  fägring,  sedan  i  höstens  tid,  då  bladen  gulna 
och  virvlas  bort  av  stormen. 

I  »Döda  fallet»  inramas  på  samma  sätt  Vild-Hussens  även- 
tyrareliv i  en  serie  av  storslagna  och  på  samma  gång  intimt 
sedda  skildringar  av  Norrlandsnaturen.  Särskilt  slutkapitlet, 
Hussens  dödsfärd  nerför  den  nyskapade  älvens  brusande  forsar, 
är  storslaget.  Och  i  »Det  stumma»  är  denna  växelverkan  mel- 
lan natur  och  människor  ännu  starkare  betonad.  Det  är  berät- 
telsen om  tvänne  människor  uppe  från  ödemarken.  De  hava 
uppväxt  i  den  avlägsna  dalen,  där  bergen  stå  stela  och  branta 
och  stänga  mot  yttervärlden,  där  skogen  växer  vild  och  orörd, 
och   där  älven   ensam  bär  bud  om  livet  utifrån.    Ingert  och 


396 


PER  HALLSTRÖM 


och  Gabriel  älska  varandra,  men  ordet  dem  emellan,  som  skulle 
lösgjort  känslorna  och  bundit  dem  fast  i  lycka  och  förståelse  vid 
varandras  sida,  blir  aldrig  utsagt.  De  äro  för  hänsynsfulla,  och 
viddernas  stora  tystnad,  i  vilken  de  uppväxt,  härskar  även  i 
deras  själar. 

Per  Hallströms  kynne  med  hans  romantiska  skönhetsläng- 
tan, hans  etiska  världsuppfattning,  hans  skarpa  utmålande  av 
livets  elände,  hela  denna  egendomliga  melankoli,  som  är  ut- 
märkande för  hans  väsen,  predisponerar  honom  for  det  tragiska. 
Icke  för  lidelsens  tragedi  men  för  betraktelsens!  Han  rör  sig 
också  ofta  —  särskilt  i  dödsnovellerna  —  med  tragiska  motiv 
och  med  tragiska  stämningar.  Även  i  rent  formellt  avseende 
samlar  sig  nästan  alltid  hans  berättelser  kring  en  situation,  som 
särskilt  i  dödsnovellerna  blir  till  en  kris,  vilken  lösgör  katastro- 
fen. Denna  komposition  erinrar  något  om  den  klassiska 
tragediens. 

Det  är  inom  denna  krets  av  föreställningar  och  tankar,  som 
Per  Hallström  rör  sig  och  varur  han  hämtar  ämnena  till  sina 
subtila  och  själfulla  målningar.  Hans  livsbetraktelse  bottnar  i 
människoförakt  och  världsleda,  men  genom  att  analysera  och 
utforma  sitt  själsinnehåll  har  han  blivit  herre  över  den  pessimism, 
med  vilken  han  utträdde  i  livet.  Det  är  inför  döden,  som  han 
återfinner  lugnet  och  livsglädjen.  I  det  mystiska  ljus,  som  ut- 
strålar från  dödens  majestät,  har  han  funnit  en  väg,  som  fört 
honom  upp  mot  högre  vidder,  där  luften  är  lättare  och  utsikten 
vidare. 


ERIK  AXEL  KARLFELDT 


I. 


JAG  HAR  TIDIGARE  FRAMHÅLLIT,  ATT  DEN 
romantiska  rörelsen  mot  sekelslutet  på  många  punkter  fort- 
sätter och  förnyar  impulserna  från  romantiken  i  århundra- 
dets gryning.  Detta  gäller  också  om  uppfattningen  av  det  folk- 
liga och  nationella,  som  mot  sekelslutet  omgestaltas  och  fördjupas. 
Redan  göticismen  hade  upptagit  dessa  primitiva  och  folkliga 
element  och  sökt  tolka  dem  i  sin  diktning.  Geijer  hade  öp- 
pet öga  för  bondens  och  bondekulturens  betydelse  genom  sek- 
lerna och  hade  givit  uttryck  däråt  i  dikter  som  »Odalbonden» . 
Under  hela  adertonhundratalets  lopp  kunna  vi  därefter  iakttaga, 
huru  bondens  inflytande  långsamt  och  säkert  tillväxer;  men 
det  är  dock  först  efter  representationsreformens  genomförande, 
som  han  når  upp  till  en  verklig  maktställning.  Bondeståndet 
kominer  att  behärska  riksdagens  Andra  kammare,  och  under 
de  närmaste  decennierna  är  det  icke  minst  mäktiga  bondehöv- 
dingar, som  bestämma  nationens  öden. 

Denna  politiska  maktställning,  som  särskilt  i  början  sågs 
med  ovilja  av  »intelligensen»,  drog  emellertid  med  sig  en  för- 
ändrad uppfattning  av  bonden  själv.  Dittills  hade  bondestån- 
det betraktats  som  underklass,  nu  blev  det  nationens  kärna. 
Hela  ståndet  genomgick  även  en  omdaning.  Bonden  ville  nu 
själv  framträda  för  att  göra  sin  stämma  hörd,  han  behövde 
icke  heller  längre  som  i  mitten  av  seklet  anlita  herrarnas  hjälp 
för  att  skriva  sina  anföranden.  Han  lärde  sig  att  läsa  och 
skriva,  och  åtminstone  föregångsmännen  förstodo  sig  gott  på 
att  handskas  med  lagböcker,  historiska  arbeten,  författningssam- 
lingar och  kanske  också  något  med  skönlitteratur.  Särskilda 
skolor  anlades  för  allmogens  söner,  där  de  erhöllo  en  för  sina 
förhållanden  lämpad  undervisning.  Av  dessa  äro  de  tidigaste 
och   viktigaste   folkhögskolorna.    Redan    1868,   således  endast 


400 


ERIK  AXEL  KARLFELDT 


ett  par  år  efter  det  nya  politiska  systemets  genomförande,  grund- 
lades »Hvilan».  Det  är  intressant  att  lägga  märke  till,  att  både 
Bååth  och  Karlfeldt  någon  tid  verkat  som  folkhögskolelärare. 
Aven  vid  universitetet  ökas  tillströmningen  av  bondesöner,  och 
medan  de  dittills  nästan  uteslutande  blivit  präster,  utbilda  de 
sig  nu  allt  vanligare  till  läkare,  jurister,  lärare.  Bönderna  gå 
fram  på  alla  vägar,  icke  en  för  en,  utan  i  samlad  tropp. 

Samtidigt  vaknar  också  ett  rent  historiskt  intresse  för  bon- 
den och  bondekulturen,  för  en  förfluten  tids  uppfattningssätt 
och  sedvänjor,  för  alla  dessa  gamla  bruk,  som  en  gång  varit  ko- 
nungarnas och  adelns,  men  som  småningom  sjunkit  ned  och 
stannat  hos  bönderna.  Det  är  i  slutet  av  sextiotalet,  som  de 
nordiska  språken  bliva  företrädda  av  särskilda  professorer  vid 
våra  högskolor.  Landsmålsföreningar  grundläggas,  som  syste- 
matiskt insamla  och  undersöka  dialekter  och  folktro.  Arthur 
Hazelius  skapar  1872  Nordiska  muséet,  ur  vilket  sedan  Skan- 
sen växt  fram,  där  man  nästan  som  på  lek  har  utbrett  för  sina 
ögon  Sveriges  utveckling  genom  tiderna  i  fågelperspektivisk  för- 
kortning. De  gamla  bondgårdarna  och  kyrkorna  och  andra 
liknande  minnesmärken  börja  att  vetenskapligt  undersökas.  Det 
»bondska»,  förut  så  föraktat,  blir  plötsligen  på  modet.  De 
gamla  kistorna,  bondevävnaderna  och  dalauren  hålla  sitt  intåg 
i  salongerna.  Föreningar  och  skolor  uppstå,  som  uppliva  och 
sprida  den  gamla  hemslöjden.  Stockholmsfröknar  kläda  sig  i 
nationaldräkter  och  känna  sig  patriotiska,  där  de  svänga  runt 
till  gamla  låtar  i  Daldansen  eller  Frykdalspolskan. 

Även  i  litteraturen  hava  vi  sett,  huru  ej  blott  det  allmänt 
folkliga  utan  även  »det  bondska»  inträngt  och  gjort  sig  gäl- 
lande på  olika  sätt.  Denna  riktning  inleddes  av  Bååth  och 
Ola  Hansson  och  fortsattes  av  Strindberg  och  Selma  Lagerlöf. 
Fröding  ansluter  i  sin  metrik  ofta  till  gamla  låtar  och  dansmelo- 
dier, och  han  söker  att  sjunga  om  folket,  ej  på  herrskapssätt  utan 
tolkande  folkets  eget  själsliv  och  dess  egen  föreställningsvärld. 

Till  denna  grupp  av  författare  hör  även  Karlfeldt.  Hans 
diktning  suger  sin  hänförelse,  sin  must  och  sin  humlebrygda 
humor  ur  fädernejorden  Dalarna.    Där  är  den  vildmark  belägen, 


ERIK   AXEL  KARLFELDT 


40I 


som  han  älskat  att  genomströva  i  sin  ungdoms  dagar,  med 
dess  milsdjupa  skogar,  svarta  tjärnar  och  magra  hedar,  vilka 
stråla  av  ljungblommor  och  dofta  av  timjan.  I  denna  bygd 
dansar  Fridolin;  därifrån  åker  Sankt  Elia  i  en  kärra  »så  blän- 
kande ny»  upp  till  himmelens  land;  där  är  det,  som  den  lustige 
jägaren  och  spelmannen  har  sina  möten  med  traktens  friska 
och  varmblodiga  ungmor,  vilkas  sommarnattskärlek  fyller  så 
många  av  Karlfeldts  visor. 

Kring  Dalälvens  breda  strömfåra  ha  även  vuxit  upp  livliga 
och  rika  brukssamhällen.  De  nyuppförda  gårdarnas  storlek  och 
ståtlighet  tyda  på  välmåga,  maskinerna  slamra,  och  fabrikerna 
utspy  sin  rök.  Men  trots  de  stora  järnverken  och  det  kring 
floddalarna  blomstrande  åkerbruket  bevarar  dock  allting  häruppe 
en  gammaldags  karaktär.  Välmågan  stammar  häruppe  ytterst 
från  järnet,  som  redan  under  medeltiden  togs  ur  många  gruvor. 
Bonden  var  oftast  både  jordbrukare  och  ägare  av  en  liten  gruva, 
vars  malm  han  bröt  —  förhållanden,  som  först  under  det  sista 
seklet  förändrats,  då  gruvdriften  övergått  till  de  stora  bolagen. 
Gamla  patriarkaliska  föreställningssätt  och  säkra  självägarekäns- 
lor  leva  ännu  kvar  bland  allmogen  i  Dalabygden.  Det  är  icke 
ovanligt  att  träffa  släkter,  som  berömma  sig  av  att  hava  suttit  i 
obruten  följd  på  samma  gård  sedan  sekler  tillbaka.  Det  lär 
vara  fallet  med  Karlfeldts  egen  fädernesläkt,  som  sedan  ett  par 
hundra  år  brukat  en  liten  gård  i  Folkärna  socken  i  sydliga 
Dalarna,  där  han  själv  föddes  den  20  juli  1864. 

Även  i  det  rent  yttre  framträder  kärleken  till  det  förflutna 
i  Dalarnas  seder.  Visserligen  börja  även  här  de  gamla  natio- 
naldräkterna  på  att  försvinna,  men  de  användas  dock  ännu 
mera  allmänt  än  i  något  annat  landskap.  Arets  högtider  hållas  på 
ett  särskilt  sätt  i  ära.  Kommer  man  en  midsommardag  till 
kyrkan  i  Leksand  eller  Rättvik,  mötes  man  av  en  egendomlig 
syn.  Stora  kyrkbåtar  lägga  till  vid  stranden,  fullastade  med 
män  och  kvinnor  i  en  förgången  tids  färgstarka  dräkter.  Där 
ser  man  resliga  masar  i  gula  skinnbyxor,  vita  långstrumpor 
och  svarta  livrockar,  som  räcka  till  knäna.  Och  överallt  stråla 
kullorna  som  brokiga  blommor,  var  i  sin  orts  granna  och  mång- 

26  —  19110  J.  Mortensen. 


402 


ERIK   AXEL  KARLFELDT 


skiftande  högtidsdräkter.  Som  det  heter  i  »Elie  himmelsfärd»: 
»Här  är  stranden  röd  och  gul  som  en  örtasäng  av  mödrar  och 
mör».  I  Karlfeldts  egen  diktning  återfinner  man  samma  kraf- 
tiga och   glada  färger  som  i  hans  hembygds  brokiga  dräkter. 

Landskapet  är  rikt  på  fornminnen.  Man  kan  ej  gå  många 
steg,  förr  än  man  erinras  om  Engelbrekts  och  Gustav  Vasas 
dagar.  I  närheten  av  Domnarvet,  där  maskinerna  bullra  och 
smältugnarna  utsända  sina  gnistkvastar,  står  ännu  vid  en  tyst 
vik  av  Siljan  ett  av  de  egendomligaste  minnesmärken  Sverige 
äger,  Ornässtugan,  från  vilken  enligt  sägnen  Gustav  Vasa  flydde, 
innan  han  började  befrielseverket.  Och  bygden  ikring  ända 
upp  till  Mora  kyrka  är  full  av  platser,  vars  blotta  namn  fram- 
mana de  gamla  sagoskimrande  minnena  av  hans  vandringar 
under  dessa  orosfyllda  dagar,  då  grunden  lades  till  det  nutida 
Sverige.  Dessa  minnen  leva  ännu  oförsvagade  i  folkets  med- 
vetande. Man  får  häruppe  ofta  det  intrycket,  att  dalkarlen 
alltjämt  är  bergtagen  i  dessa  fyrahundraåriga  händelser,  och  som 
om  det  ännu  vore  i  går  han  kämpade  mot  danskarna  vid 
Brunnbäcks  färja: 

Jag  tror  väl  knappt  jag  mig  själv  bedrar, 
om  jag  håller  för  visst,  att  min  ättefar 
drog  ut  med  Peder  i  Vibberboda, 

säger  Karlfeldt.  Det  är  dalkarlarnas  stoltaste  ögonblick,  då  de 
drevo  jutarna  ur  Sverige.  Och  detta  är  ju  helt  naturligt,  ty 
det  var  väl  dessa  händelser,  som  gåvo  dalkarlarnas  kynne  den 
slutgiltiga  prägeln  av  stolthet  och  barsk  ärlighet.  Det  är  icke 
endast  i  folkkomedierna,  som  dalkarlen  säger  du  till  alla  på 
gammalsvenskt  sätt  och  sjunger  rent  ut,  vad  han  har  på  hjärtat: 

Fördärves  jag  platt,  om  jag  viker  en  tum 
ifrån  mitt  rum, 

om  jag  står  där  med  heder  och  ära! 

Kom  an,  all  världens  klaffarehär! 

Mitt  bröst  är  här; 

dess  hårdhet  skall  du  lära: 

skjut  giftiga  pilar,  jag  blir  där  jag  är. 


ERIK  AXEL  KARLFELDT  403 

På  många  tecken  märkes  det  väl,  att  man  befinner  sig 
högt  mot  nord  och  att  jorden  är  karg,  men  de  korta  som- 
mardagarnas långa,  ljusa  nätter  hava  något  hetsigt  sjudande 
över  sig,  som  nästan  påminner  om  södern  och  som  verkar 
trolskt  och  förföriskt  på  sinnet.  Den  stora  Pan  lever  allt- 
jämt i  skogarnas  djup.  Det  vilar  något  hedniskt  över  livssyn  och 
seder.  Trots  sin  kärlek  till  kyrkklockorna,  som  dalkarlarna  så 
kraftigt  lade  i  dagen  på  Gustav  Vasas  tid,  tyckes  kristendomen 
knappast  efterlämnat  djupare  spår;  i  varje  fall  ej  utplånat  äldre 
bruk  och  föreställningssätt  från  hedenhös.  Deras  uppfattning 
av  kärleken  går  sina  egna  vägar.  De  trolova  sig  som  natur- 
barn en  sommarnatt,  kyrkans  välsignelse  inhämta  de  ofta  först 
efter  barndopet. 

Det  är  livet  i  dessa  landamären,  en  av  Sveriges  äldsta  kul- 
turbygder och  ett  av  dess  egendomligaste  landskap,  som  på  en  gång- 
så   lekfullt  och  så  varmblodigt  lever  upp  i  Karlfeldts  diktning. 

Han  är  också  själv  en  äkta  son  av  denna  bygd,  och  han 
uppenbarar  i  sin  diktning  flera  av  sitt  folks  bästa  egenskaper. 
Kärv  manlighet  och  öppenhet  präglar  hela  hans  väsen.  Med 
mycken  kraft  har  han  också  inskärpt  betydelsen  av  »en  till- 
börlig vrede  »  : 

Lägg  tungt  och  fast  din  hand  i  bordet 
och  som  ett  lejon  kungligt  ryt, 
och  säg  det  rätta,  vissa  ordet 
manhaftigt,  utan  flärd  och  skryt. 

Han  döljer  icke,  att  han  sätter  mera  värde  på  att  ströva 
kring  i  skog  och  mark  än  att  dväljas  på  stadens  gator  och 
gränder.  All  stadens  stass  och  konventionalism,  dess  rang  och 
ävlan  är  honom  av  hjärtat  förhatlig.  Bland  hans  komparser 
finnes  också  en  viss  sekreterare  i  Svenska  Akademien,  vars 
sirliga  låter  han  icke  kan  underlåta  att  skratta  åt.  Han  är 
en  äkta  vildmarkens  son,  som  låter  dagarna  och  årstiderna 
rulla  utan  att  betunga  sig  med  onödigt  grubbel,  han  känner 
sig  helt  själv  som  samhörig  med  naturen: 

Jag  är  en  sjungandes  röst  på  stora,  tomma  slätter, 
där  intet  öra  hör,  där  intet  eko  bor. 


ERIK   AXEL  KARLFELDT 


Jag  är  ett  irrande  bloss  över  sjön  i  svarta  nätter, 

en  nyckfull  eld,  som  slocknar  snart  i  mörkret:  hos  min  mor. 

Jag  är  ett  drivande  blad  i  höstens  vida  rike, 

min  levnad  är  en  lek  vid  alla  vindars  kör. 

Om  jag  stannar  på  ett  berg  eller  drunknar  i  ett  dike, 

det  vet  jag  ej,  det  bryr  mig  ej,  det  rår  jag  icke  för. 

Men  i  dylika  betraktelser  ligger  ingen  mörk  livssyn.  Livet 
är  allvarligt  nog  i  sig  självt  utan  att  man  behöver  grubbla  sig 
till  bekymmer.  Han  talar  icke  mycket  om,  vad  han  själv  ge- 
nomlidit, men  gång  på  gång  formulerar  han  sin  levnadsvisdom 
som  konsten  att  behärska  sig  och  att  försaka  —  ett  kargt 
bondelands,  barkbrödlandets  hårda  lära.  Men  försakelsen  har 
endast  gjort  honom  sund  och  glad: 

Hav  tack,  att  du  ej  slog  mig  vanför,  liv, 
att  jag  är  stridbart  stark,  fast  såren  ömma, 
att  jag  är  djärv  och  het  och  nog  naiv 
att  hänryckt  sjunga  och  att  ljuvligt  drömma! 

Karlfeldt  har  drag  gemensamma  med  de  skånska  skalderna 
Bååth  och  Ola  Hansson.  Hans  maner  är  som  den  förres  brett 
beskrivande,  men  han  blir  icke  stående  därvid;  han  leker  och 
gycklar  skälmskt  och  uppsluppet,  och  genremålningen  mynnar 
som  hos  Ola  Hansson  ut  i  sång  och  stämning.  Men  det  and- 
liga innehållet  är  hos  Karlfeldt  helt  olikt  dessa  skåningars, 
delvis  beroende  på  olikheten  av  de  landskap,  som  sett  dem 
födas.  Skåne  ligger  öppet  för  alla  vindar,  och  de  nya  idéerna 
tränga  här  fortare  in.  Dalarna  har  däremot  ett  isolerat  läge, 
och  först  på  sista  tiden  är  det,  som  den  nya  tiden  där  börjat 
hålla  sitt  intåg.  I  sin  sista  diktsamling  skrattar  Karlfeldt  (De- 
magogisk sondag)  hånfullt  åt  all  denna  nya  upplysning,  vilken 
strömmar  ut  över  Dalarnas  folk  och  landsändar,  som  en  »synda- 
bäck ur  en  brusten  sky»,  av  omvändelsepredikanter,  patrioter, 
agitatorer,  ungsocialister  och  vad  de  nu  alla  heta. 

Karlfeldt  saknar  intresse  för  det  modärna,  för  idéer,  för  po- 
litik och  sociala  frågor.  Under  dessa  sista  upprörda  år  har 
även  dörren  till  hans  lugna   tjäll  ryckts  upp  av  krigets  och 


ERIK   AXEL  KARLFELDT 


405 


politikens  stormar.  Denna  tidens  oro  är  honom  en  pina,  som 
bringar  hans  sinne  i  olag.  Naturens  liv  är  för  honom  långt 
mera  värt  än  människornas  strid  och  jäktande: 

Vad  bry  vi  oss  om  tsaren? 
Se  staren,  se  staren! 

All  denna  den  modärna  tidens  oroliga  idéliv  sysselsatte  däre- 
mot i  högsta  grad  Ola  Hansson,  som  är  lika  sammansatt  och 
söndersliten  som  Karlfeldt  är  enkel  och  sund.  Ola  Hanssons 
kärlek  till  hembygden  fick  slutligen  en  nästan  metafysisk  form 
under  intryck  av  tyska  idériktningar,  i  det  han  drömde  om 
bondeståndet  som  en  allt  förnyande  kraft  i  det  ruttna  borgar- 
samhället. Sådant  är  Karlfeldt  främmande.  Han  är  en  realist, 
som  ser  med  sina  egna  ögon  och  dömer  med  sitt  sunda  bond- 
förstånd. 

Karlfeldt  debuterade  sent.  Han  var  trettioett  år  gammal, 
då  han  år  1895  utgaf  Vildmarks-  och  kärleksvisor.  Men  sam- 
lingen var  också  betydande;  skalden  var  säker  och  mogen,  om 
också  icke  den  raffinerade  verssmed  som  i  senare  samlingar. 
Emellertid  gick  denna  bok  tämligen  obeaktad  förbi  allmänheten. 
Sedan  har  Karlfeldt  utgivit  fyra  diktsamlingar.  Kvantitativt  är 
det  kanske  icke  mycket,  men  Karlfeldt  lämnar  intet  ifrån  sig, 
förr  än  det  nått  fulländningen.  I  sin  fulla  egendomlighet  fram- 
stod han  först  i  Fridolins  visor  (1898)  och  Fridolins  lustgård 
och  dalmålningar  på  rim  (1901).  I  den  fjärde  diktsamlingen 
Flora  och  Pomona  (1906)  och  den  sista  Flora  och  Be  Hona  (191 8) 
är  kanske  tonen  mera  mörk  och  lidelsefull,  livserfarenheten  är 
djupare,  men  de  röra  sig  dock  i  det  stora  hela  inom  samma 
områden  som  de  tidigare.  Han  har  själv  träffande  karaktärise- 
rat dessa  båda  diktsamlingar  i  inledningssången  till  »Hora  och 
Pomona»,  då  han  säger: 

Kom,  låt  oss  följa  alla  skumma  drömmar 
som  gå  med  månskensögon  under  träden, 
ty  livets  andedräkt,  den  ljumma,  strömmar 
jämväl  ur  nattens  skygga  sorgekväden. 


406 


ERIK   AXEL  KARLFELDT 


II. 

Under  sina  bemödanden  att  fånga  det  för  Dalarna  och  dess 
folk  väsentliga  och  egendomliga  kommer  Karlfeldt  huvudsak- 
ligen att  rikta  sin  blick  tillbaka  mot  det  förflutna.  Helt  har 
han  emellertid  icke  lyckats  undgå  den  modärna  utvecklingen. 
Han  är  själv  framgången  ur  en  brytningstids  förändrade  sam- 
hällsförhållanden. Bonden  är  icke  längre  bonde  i  samma  me- 
ning som  fordom,  då  släktled  efter  släktled  odlade  tegarna  på 
fädernas  sätt.  Han  har  ryckts  ur  sin  isolering  genom  modärna 
kommunikationsmedel,  genom  de  skolor  han  besöker,  genom 
hela  detta  nät  av  nya  institutioner,  som  fångar  den  nutida  med- 
borgaren. Det  är  icke  endast  nationaldräkterna,  som  försvinna, 
utan  bondens  yrke  och  levnadssätt  ha  även  undergått  en  för- 
vandling. Lantbruket  håller  på  att  bliva  industri  och  köpen- 
skap i  annan  utsträckning  än  tidigare. 

Karlfeldt  har  själv  varit  med  i  denna  utveckling.  Omstän- 
digheterna ha  fogat  det  så,  att  denne  ensamme  drömmare  och 
natursvärmare  förflyttats  till  stadens  hank  och  stör  och  kommit 
att  tillbringa  en  god  del  av  sitt  liv  bland  böckerna.  Han  har 
genomgått  Västerås'  gymnasium  och  studerat  i  Uppsala.  Bonde- 
sonen har  blivit  en  lärd  herreman,  som  plötsligen  kommit  bort 
från  fädernas  åskådningssätt  och  sedvänjor. 

Karlfeldts  diktning  vilar  just  på  denna  motsättning  mellan 
bonde  och  herreman.  Med  djupa  rötter  är  han  bunden  vid 
naturen  och  vid  det  landskap  och  folk  han  tillhör,  och  mer  än 
en  gång,  som  i  det  vackra  hyllningskvädet  till  »Fäderna»,  tonar 
i  hans  dikt  en  tillbakahållen  klagan  över  att  ödet  drivit  honom 
bort  ifrån  dem: 

Jag  är  ryckt  som  en  ört  ur  sin  groningsgrund, 
halvt  nödd,  halvt  villig  er  sak  jag  svek. 

Djup  eller  tragisk  är  emellertid  icke  denna  motsats.  Den 
endast  skärper  hans  blick  för  landskapets  och  folkets  egendom- 
ligheter,  så  att   han   bättre   är  i  stånd  att  fasthålla  de  yttre, 


ERIK   AXEL  KARLFELDT 


407 


etnografiskt  och  historiskt  karaktäristiska  dragen.  Och  fram- 
förallt, det  är  ur  denna  motsats,  som  den  humor  framspringer, 
vilken  i  olika  tongångar  som  burlesk  uppsluppenhet  och  bred 
ironi  strömmar  igenom  hans  diktning. 

Redan  i  den  första  diktsamlingen  är  man  vittne  till,  hur 
burlesken  smyger  sig  in.  I  denna  muntra  stil  tolkar  han  sina 
kärlekskval,  när  vårtiden  kommer  [Mot  våra)  eller  utmålar 
han  patronens  på  Vrena  båda  döttrar,  den  smäktande  och  den 
skälmska,  som  båda  endast  vänta  på  att  skalden  Kilak  skall 
förklara  sig. 

Denna  burleska  ton  blir  även  hos  Karlfeldt  ett  skydd  mot 
yttervärlden.  Han  är  nämligen  mycket  tillbakahållen  i  fråga 
om  sina  egna  själsbikter.  Alldeles  för  sig  själv  i  hans  produk- 
tion står  därför  en  liten  grupp  dikter  i  hans  sista  samling  »Flora 
och  Bellona»,  benämnd  Sjukdom.  Något  så  intimt  och  inner- 
ligt har  han  förut  aldrig  skrivit.  De  växlande  febersynerna, 
striden  mellan  liv  och  död,  återvaknandet,  det  gråtande  barnet 
vid  hans  huvudgärd,  allt  är  skildrat  och  framburet  med  verk- 
ningsfull och  manlig  flärdlöshet. 

Men  helst  döljer  Karlfeldt  sina  egna  känslor  under  främmande 
masker.  Därmed  är  han  inne  på  det  lyriskt-episka  manér,  som 
är  utmärkande  för  Runeberg  i  Fänrikarna  eller  Bellman  i  Fred- 
mansdikterna. Han  blir  till  jägaren,  som  strövar  kring  på 
vägar  och  stigar  med  bössan  på  axeln;  han  är  löskerkarlen,  som 
nästan  känner  sig  som  en  fiende  till  samhället  och  människorna; 
han  är  skalden  Kilak,  som  låter  sina  glada  bondvisor  surra  till 
fiolens  strängar  utan  att  fråga  efter  herrskapsfolkets  kritik. 
Det  ligger  icke  något  splittrat  och  sjukligt  över  dessa  stäm- 
ningar, som  hos  så  många  av  seklets  söner.  De  bäras  tvärtom 
av  en  känsla  av  friskhet  och  frihet,  av  kraft  och  glädje  att  få 
avkasta  den  konventionella  dräkten : 

Men  fri  vill  jag  vandra  bland  vålmar  och  ax 
i  klöverdoftande  nätter 
och  dikta  bondrim  till  kornknarrens  krax 
och  näktergalslena  sonetter. 


408 


ERIK   AXEL  KARLFELDT 


I  första  samlingen  kulminerar  detta  maner  i  sådana  dikter 
som  Fanjunkar  Berg,  Den  sköne  Rosenblom  och  Den  misskände 
spelmajinen,  vilka  äro  besläktade  med  vissa  av  Frödings  värm- 
landsfigurer;  Karlfeldt  har  sedan  skapat  en  hel  grupp  av  dylika 
komparser,  ofta  av  överdådig  komik  som  Johan  Krylbom,  »en 
Apollo  med  blaggarn  till  skrud»,  i  sin  vårberusning  tjänande 
Bacchus  och  Fröja,  eller  Julia  Djuplin,  en  äkta  syster  till  Ulla 
Winblad: 

På  Larsmässbal  med  glans  och  ståt 

ren  ljusen  flämta  matt, 

och  trög  och  tung  är  spelets  låt 

i  dov  och  mulen  natt. 

Då  springa  salens  dörrar  upp 

och  stråken  ger  ett  vin  — 

se  Julia,  se  djupp,  djupp,  djupp, 

se  Julia  Djuplin! 

Men  den  mest  typiska  av  alla  dessa  gestalter,  den  som 
Karlfeldt  framförallt  gjort  till  bärare  av  dubbelheten  i  sitt 
väsen,  är  Fridolin.  I  honom  har  Karlfeldt  förkroppsligat  sin 
mannaålder;  Fridolin  behärskar  de  båda  mellersta  diktsamling- 
arna och  skymtar  även  senare.  Han  har  blivit  Karlfeldts  alter 
ego;  man  har  numera  svårt  att  skilja  dem  från  varandra  även 
i  dikterna.  Fridolin  är  besläktad  med  vissa  av  nyromantikens 
kostligaste  grotesker,  med  dessa  lustiga  småborgare  och  dessa 
extravaganta  konstnärsexistenser,  som  svävade  upp  ur  Jean  Pauls 
eller  Hoffmanns  bläckhorn.  Från  en  viss  sida  påminner  han  också 
om   Chronschough,  men   befriad   från   all  dennes  narraktighet. 

Fridolin  är,  som  var  man  vet,  »en  studerad  karl  av  bonde- 
stam, som  återvänt  till  fädernas  värv,  enär  det  syntes  honom 
lockande  att  gräva  i  jorden,  sedan  han  all  sin  tid  blott  grävt  i 
böckerna».    Nu  vet  han  icke  riktigt,  vart  han  hör  hän: 

—  han  talar  med  bönder  på  böndernas  sätt, 
men  med  lärda  män  på  latin. 

Det  är  en  vederhäftig  och  välbärgad  man,  som  går  på  socken- 
stämma; han  slutar  också  som  riksdagsman  och  kommer  in  i 


ERIK   AXEL  KARLFELDT 


409 


utskott.  Men  under  all  denna  värdighet  döljer  sig  en  outtröttlig 
lustig  speleman,  en  älskare  av  dunkel  humlebrygd  och  en  skalk 
med  öppet  öga  för  kvinnlig  skönhet.  Han  diktar  lustiga  visor 
och  svävar  oförtrutet  i  dansen,  »full  av  det  söta  vin,  av  sin 
veteåkers  frukt,  sina  bärmarkers  saft».  Och  med  livrockens  väl- 
diga skört  på  armen,  lyfter  han  sin  mö  högt  »mot  höstmånens 
röda  kastrull».  Men  ett  visst  vemod  fyller  den  gamle  ungkar- 
lens sinne,  han  känner  sig  ännu  ung  och  manbar  men  alltför 
ensam: 

Jag  lever  allena,  jag  fingrar  min  flöjt, 

jag  suger  min  sura  pipa  förnöjt, 

jag  brygger  mitt  dricka  och  kysser  mitt  stop, 

som  själv  jag  stävat  ihop. 

Så  masar  en  dag  och  än  en  dag; 

mitt  dalur  slår  sina  sävliga  slag, 

och  längese'n,  tycks  mig,  ringde  det  ut 

min  ungdoms  sista  minut. 

Fridolins  sång  är  enastående  och  oefterhärmlig.  Hans  dikt- 
ning omfattar  så  olika  toner  som  positivvisan  Selinda  och  Le- 
ander  och  den  nästan  ossianskt  stämda  Irina,  där  det  är,  som 
om  vildmarkens  vindar  satte  harpans  strängar  i  rörelse.  Hans 
sånger  kunna  stiga  till  hög  hymnartad  hänförelse,  men  oftast 
blandas  allvaret  och  skämtet  på  ett  naivt  och  oskiljaktigt  sätt. 

Till  den  lärde  bondeskaldens  specialiteter  hör  också  att  sätta 
bondepraktikans  föreskrifter  på  vers.  Så  uppstå  dessa  kuriöst 
gammaldags  dikter,  där  den  gamla  bokens  visdomsord  användas 
för  att  uttrycka  skaldens  naturkänsla  eller  kärlekskval: 

Uti  Krabban  skall  man  bruka 

agrimonia,  laktuka, 

ättika  och  ruteblad, 

föra  sig  i  nya  kläder, 

njuta  fältens  arla  väder, 

källans  dryck  och  svala  bad, 

item  låta  leverns  åder; 

så  den  gamla  boken  råder, 

vill  du  vara  sund  och  glad. 


ERIK   AXEL  KARLFELDT 


Fridolin  följer  samvetsgrant  föreskrifterna,  men  frågar  ytter- 
ligare : 

Säg,  vad  örter  skall  jag  bruka 
mot  mitt  hjärtas  sommarsjuka, 
vilken  åder  skall  jag  slår 

En  annan  gång  sjunger  han  en  Månhymn  vid  Lamberts- 
mässan,  så  bräddad  med  hänförelse  och  naturdyrkan,  att  den 
är  som  sjungen  av  en  gammal  hednisk  offerpräst  mellan  heliga 
källor  och  stenarnas  offeraltare. 

Till  denna  arkaiserande  genre  höra  också  de  berömda  Dal- 
målningar på  rim,  där  Karlfeldt  skalkaktigt  tolkar  de  gamla 
kistemålningar  och  väggbonader,  i  vilka  dalallmogens  uppfatt- 
ning av  bibelberättelserna  fått  ett  så  naivt  och  åskådligt  uttryck. 
Karlfeldt  har  mästerligt  träffat  tonen.  Komiken  är  understruken 
med  kraftig  och  säker  hand: 

Här  åker  sankt  Elia  upp  till  himmelens  land 
i  en  kärra  så  blänkande  ny. 

Han  bär  gravölshatt  och  skinnpäls,  han  har  piska  i  sin  hand 
och  mot  knäna  står  hans  gröna  paraply. 

Profeten  har  blivit  till  en  väldig  kommunalpamp,  vars  visdom 
är  spord  på  högsta  ort.  Hans  »konung»  har  själv  skickat  sina 
hästar  och  sin  vagn  för  att  hämta  honom  med  budskapet:  »Låt 
oss  rådslå  för  mitt  rike  med  varann».  Och  så  rullar  vagnen 
uppåt,  och  med  sin  breda  hand  vinkar  Elia  avsked  åt  sin  jorde- 
levnads bygd.  Men  skaldens  allvar  bryter  ständigt  igenom 
skämtet,  som  då  det  vid  minnet  av  fosterjorden  heter: 

Och  vi  se  det  är  ett  stycke  av  vårt  eget  dalaland 
i  de  drömmande  furubergens  skygd. 

Eller  som  då  han  ser  profeten  väl  förtöjd  i  sin  nya  härlighet: 

När  du  sitter,  o  Elia,  vid  din  mästares  bord 
och  ser  ned  på  vår  ondska  och  vår  nöd, 
fäll  i  domarns  öra  milda  och  förlåtande  ord, 
bed  för  dalarna,  som  hungra,  om  bröd. 


ERIK   AXEL  KARLFELDT 


411 


Jone  havsfärd  är  också  en  mästares  målning,  full  av  lysande 
färger  och  kraftig  humor,  under  det  att  Jungfru  Maria  är  som 
en  skär  vårdröm: 

Hon  kommer  utför  ängarna  vid  Sjugareby. 

Hon  är  en  liten  kulla  med  mandelblommans  hy, 

ja,  som  mandelblom  och  nyponblom  långt  bort  från  väg  och  by, 

där  aldrig  det  dammar  och  vandras. 

Och  huru  vacker  är  icke  i  Yttersta  domen  med  dess  väx- 
lande bilder  ynglingens  tal  till  jungfrun  om  deras  kärlek  i  jor- 
dens sista  vår. 

Karlfeldts  sångmö  sådan  hon  uppenbarar  sig  i  dessa  och 
liknande  dikter  är  jordbunden,  färgstark,  livsvarm  och  blodfull. 
Som  motto  över  hela  denna  groteskdiktning  passar  Karlfeldts 
egna  så  ofta  citerade  ord: 

min  sångmö  är  icke  av  Pinden, 
hon  är  av  Pungmakarbo. 


III. 

Helt  naturligt  är  det  framförallt  i  skildringen  av  sina  med- 
människor och  deras  vanor  och  ovanor,  som  Karlfeldt  får  till- 
fälle att  låta  sin  humor  spela.  När  han  står  ensam  ansikte  mot 
ansikte  med  naturen  är  det  som  om  han  glömde  motsatserna 
mellan  sig  själv  och  omvärlden.  Han  försjunker  i  sina  egna 
stämningar,  och  sången  tonar  djup  och  full.  Det  har  gått 
Karlfeldt  efter  den  önskan  han  uttryckt  i  »Två  stämmor».  Han 
är  omväxlande  den  »evigt  glade  spelman  Gök»  och  den  »evigt 
ömme  junker  Näktergal». 

Karlfeldt  är  en  av  våra  yppersta  naturmålare.  Den  karga 
vildmarksnaturen  står  trolsk  och  oberörd  framför  oss  i  hans 
diktning.  Det  vilar  över  många  av  hans  visor  något  av  skogens 
egen  friska  doft  av  kåda.  Hela  dalalandskapet  under  svala 
vårnätter,  i  sommardagarnas  blomning  eller  i  höstens  brokiga 
färger  lever  upp  i  hans  dikt. 


412 


ERIK   AXEL  KARLFELDT 


Det  finnes  intet  av  teori,  intet  av  metafysik  i  Karlfeldts 
naturbetraktning.  Han  känner  ingen  sentimental  eller  panteistisk 
längtan  att  sluta  naturen  till  sitt  eget  bröst  och  helt  uppgå  i 
dess  väsen.  Fast  han  har  mycket  av  Selma  Lagerlöfs  förmåga 
att  fånga  det  primitiva,  blir  han  aldrig  som  hon  mystiker  inför 
naturen  och  söker  aldrig  omskapa  dess  krafter  till  levande  och 
mytologiska  väsen.  Karlfeldt  ser  på  naturen  med  bondens  och 
jägarens  ögon,  han  är  djupt  förtrogen  med  vädrets  skiftningar 
och  himmelens  tecken,  med  djurens  levnadssätt  och  vanor,  med 
örternas  hemligaste  egenskaper.  Det  är  därför,  som  hans  dikt- 
ning överflödar  av  egendomliga,  exakta  uttryck  och  bilder,  som 
läsaren  ofta  icke  har  så  lätt  att  förstå;  stundom  ser  han  sig 
också  själv  nödsakad  att  förse  sina  dikter  med  kommentar.  Det 
vimlar  av  underliga  växtnamn.  Han  har  jämförelser  ur  djur- 
världen, egendomliga  för  naturfolkens  poesi,  men  inför  vilka 
stadsbon  ofta  står  främmande,  som  då  han  skriver: 

Nu  mulen  natt  över  kullarna  ruvar 

som  en  korpmor  i  skogen  på  fläckiga  ägg. 

eller: 

Vad  vill  en  hind  i  klyftan,  där  vargarna  grina, 
vad  en  narciss  i  tistlarnas  konungahov? 

Han  badar  i  lomtjärn,  han  talar  om  lådingstid,  om  hallarnas 
guldbruna  ström.  Inga  allmänna  idéer  finna  vi  i  dessa  skildringar; 
allt  är  förtätad  beskrivning  som  i  denna  Vårlåt: 

Göken  på  ängarna  gal  i  sena  natten, 
löken  på  sängarna  blomstrar  vit  och  röd. 
Forsen  kring  stenarna  sprutar  mjölkvitt  vatten, 
porsen  och  enarna  skänka  ut  sitt  mjöd. 

Varje  rad  ger  en  ny  bild  till  utmålandet  av  naturens  ny- 
vaknade liv.  Men  tack  vare  denna  observationens  rikedom  och 
uttryckens  exakthet  uppnår  han  också  ofta  en  nyhet  och  frisk- 
het, som  äro  sällsynta  i  modärn  poesi.  Huru  ypperligt  är  ej 
ett  uttryck  som  detta  för  att  återge  landskapets  höstfärger: 


ERIK   AXEL  KARLFELDT 


413 


Röd  som  en  räv  och  brun  som  en  mård 
lyser  i  hagarna  skogen. 

Huru  djup  hans  natursyn  är,  därom  vittnar  också,  att  han 
kunnat  utsträcka  sina  strövtåg  även  till  andra  landskap.  Eljest 
är  intet  vanligare  än  att  en  skald  kommer  till  korta,  när  han 
överger  sina  kända  stigar.  Få  ting  äro  nämligen  svårare  att 
fånga  än  ett  landskaps  själ.  Men  Karlfeldt  har  mästerligt  be- 
sjungit Roslagens  kärva  vår  ute  i  havsbandet  med  bländande 
solljus  och  isiga  vindar  kring  sträckande  havsfåglar  eller  det 
sydländskt  frodiga  klimatet  på  Olands  älvar  med  dess  rika  och 
doftande  blomstermatta  ( Zephyrs  serenad  till  Olands  solvända). 

Karlfeldts  föregångare  i  denna  rika  och  noggranna  natur- 
beskrivning är  Bååth,  och  inflytande  från  denne  spåras  också 
här  och  var  i  hans  första  samling,  såsom  i  Vårbild  eller  Jägar- 
lust. Särskilt  den  senare  är  typisk.  Men  redan  från  början 
finnes  en  bestämd  olikhet.  Bååth  verkar  nästan  uteslutande 
genom  yttre  beskrivning  men  uppnår  också  en  högre  grad  av 
åskådlighet.  Han  målar  genreartat  ett  bestämt  landskap.  Liksom 
över  vissa  engelska  naturbeskrivande  dikter  från  sjuttonhundra- 
talet eller  början  av  adertonhundratalet  skulle  man  ofta  över 
hans  landskap  som  titel  kunna  skriva  Utsikt  från  .  .  .  Karlfeldt 
ansluter  icke  så  bestämt  vid  en  viss  topografisk  landskapsbild. 
Enheten  i  Karlfeldts  landskap  ligger  däremot  närmast  däruti, 
att  de  äro  årstidsdikter.  De  äro  vårlåtar,  höstvisor,  vintervisor, 
och  de  ge  oss  stämningar  från  augustinätter  i  månsken  och 
berglandskap  i  höststorm. 

För  Karlfeldt  är  beskrivningen  också  endast  ett  medel  vid 
sidan  om  andra.  Beskrivningen  mynnar  alltid  ut  i  sång.  Det 
är  typiskt,  att  efter  de  beskrivande  fyra  raderna  av  »Vårlåt», 
som  ovan  citerades,  slutar  strofen  med  ett  känsloutbrott: 

Vad  vårt  land  är  vänt  och  ljust, 
hur  dess  hundra  sjöar  glänsa 
liksom  ögon  dem  kärleken  tjust! 

Hans  naturdikter  forma  sig  till  visa  och  hymn:  kärleksvisor, 
längtansvisor,  saknadsvisor  till  hembygden: 


414 


ERIK   AXEL  KARLFELDT 


Jag  har  gått  i  de  svärmande  åren 
i  ditt  fotspår  på  grön  liten  stig, 
när  det  lopp  som  ett  budskap  i  snåren 
och  all  vildmarken  hälsade  dig. 

Oförtröttad  som  en  äkta  löskerkarl  har  skalden  vandrat  i 
sin  dalabygd,  och  dess  olika  natur  skymtar  fram  runt  ikring  i 
hans  dikter:  hans  egen  hemtrakt  i  sydligaste  Dalarna,  där  man 
hör  Avestaforsen  »doft  som  en  surrande  humla»,  slätterna  kring 
Tuna  med  sina  gyllene  sädesfält  mot  mörka  barrskogar,  Siljans- 
dalens leende  trakter  med  sina  vita  kyrkor,  de  stora  skogarna, 
de  skummande  forsarna,  de  mörka  bergen.  Alltid  brusar  vild- 
marksstämningen otämd  och  hednisk  genom  sången.  Hans  eget 
väsens  djupaste  källor  öppna  sig,  när  höststormen  går  fram 
över  fjällen  och  som  en  lidelsernas  mörka  konung  rider  förbi 
hans  dörr  i  naket  majestät;  eller  när  Mikaels  mörka  kväll  bådar 
den  stundande  vinterns  stillhet,  då  naturen  sover  och  män- 
niskorna vila  och  fördriva  tiden  i  gamman  och  lek  med  kryddade 
drycker.  Men  helst  följer  han  våren  på  dess  förnyelsetåg  över 
jorden,  från  det  ögonblick,  då  den  inger  sina  första  falska  för- 
hoppningar och  sjunger  sin  »dårsång  om  Fröja»  (Januari- 
vår) tills: 

Det  ljusnar  över  dalarna 
och  alla  skogar  sjunga. 

Det  är  vårtonen,  som  skänker  sin  betagenhet  åt  Maj  i 
Mtmga,  det  är  den,  som  fått  ett  säreget  och  klassiskt  uttryck 
i  dessa  så  ofta  citerade  strofer: 

Intet  är  som  väntanstider, 
vårflodsveckor,  knoppningstider, 
ingen  maj  en  dager  sprider 
som  den  klarnande  april. 
Kom  på  stigens  sista  halka, 
skogen  ger  sin  dävna  svalka 
och  sitt  djupa  sus  därtill. 
Sommarns  vällust  vill  jag  skänka 
för  de  första  strån  som  blänka 
i  en  dunkel  furusänka 
och  den  första  trastens  drill. 


ERIK   AXEL  KARLFELDT 


415 


Det  är  karaktäristiskt,  att  så  många  av  Karlfeldts  dikter  bära 
prägeln  av  att  ha  uppstått  vid  besök  i  hemorten  eller  vid  av- 
sked därifrån.  De  hava  fötts  ur  längtan  och  saknad.  Vilket 
vemod  fyller  icke  Träslottet,  där  han  återser  trofasta  anförvanter 
i  en  boning,  som  varit  honom  kär  sedan  barndomens  dagar: 

Allt  vill  jag  se  som  jag  sett  det  förr, 
och  intet  får  vara  förbytt. 
Husfru  i  furuslottets  dörr, 
du  är  femton  år  på  nytt. 

En  dylik  hälsningsdikt  till  hembygden,  full  av  minnenas 
sötma,  fuil  av  lyriskt  flödande  hänförelse  är  också  Det  förgångna, 
en  av  Karlfeldts  vackraste  dikter. 

En  primitiv  enfald,  något  av  antik  idyllstil  fyller  Karlfeldts 
naturpoesi.  Detta  beror  icke  därpå,  att  han  som  många  genera- 
tioner av  skalder  i  sin  dikt  inflätar  mytologiska  föreställningar 
och  bilder.  Det  roar  han  sig  visserligen  också  stundom  med, 
men  det  är  icke  det  väsentliga.  Det  antika  ligger  däri,  att 
samma  djupa  naiva  kärlek  till  jorden  och  dess  liv  framlyser  ur 
hans  strofer,  som  ur  vissa  av  antikens  arkadiska  skalders.  Hans 
dikt  har  framsprungit  ur  samma  känslostämningar,  som  behär- 
skade människan  under  dessa  fjärran  tider,  då  hon  levde  vid 
jordens  barm,  sög  dess  must,  lekte  och  gladdes  i  dess  lundar, 
vid  dess  vattendrag  och  ängar.  Mycket  av  detta  primitiva 
naturliv  har  dröjt  sig  kvar  i  denna  ålderdomliga  Dalabygd  och 
strömmar  oss  åter  till  mötes  ur  Karlfeldts  diktning.  Ar  icke 
hans  Klagosång  över  en  lantman  framsprungen  ur  och  buren 
av  en  stämning,  som  i  denna  mening  är  antik?  Dess  ämne  är 
just  människans  liv  med  naturen,  med  jorden.  I  den  har  hon 
sått  och  plöjt,  på  den  har  hon  byggt  sitt  hus,  av  den  har  hon 
haft  sin  lust,  till  den  skall  hon  slutligen  återvända: 

Ditt  väsen  var  kärvt, 

din  själ  var  enkel  och  stor, 

ty  allt  vad  du  var,  det  var  ärvt 

från  jorden,  din  stränga  mor. 

Hon  höll  dig  i  aga, 


4i6 


ERIK   AXEL  KARLFELDT 


hon  skiftade  mildhet  och  ris, 
tills  hon  tog  dig  in  i  sin  saga, 
sitt  drömmande  paradis. 

Det  ligger  intet  hemskt  över  denna  mans  död.  "  Han  är 
endast  återförenad,  han  har  funnit  frid: 

På  ren  och  vid  dike 
det  viskar  där  fram  du  drar; 
ett  grönt  och  blommande,  rike 
har  mist  sin  herre  och  far. 

Denna  kärlek  till  livet,  arbetet  och  jorden  är  så  stark,  att 
den  förmått  bryta  udden  även  av  dödens  bitterhet. 

IV. 

Även  kärleken  intar  en  betydande  plats  i  Karlfeldts  dikt- 
ning, men  den  är  nästan  oskiljaktigt  sammansmält  med  hans 
naturlyrik,  ty  också  den  framträder  åtminstone  i  början  som 
ren  naturkänsla,  vilken  enkel  och  osammansatt  men  varm  och 
oemotståndlig  förenar  unga  hjärtan  och  ungt  blod.  Den  kär- 
lek han  skildrar  är  alltid  frisk  och  sund  som  naturbarnens. 
Med  poetisk  finhet  följer  han  den  första  spirande  känslans  upp- 
vaknande i  ynglingasinnet,  som  han  t.  ex.  fångat  i  dessa  fyra 
rader: 

Men  jag  ej  längre  sjunga  kan, 
ej  skratta  friskt,  blott  småle  tungt. 
Jag  är  ej  barn,  jag  är  ej  man, 
mitt  blod  är  längtansfullt  och  ungt. 

Han  skildrar  medkänsligt  och  dock  skälmaktigt  gymnasis- 
tens första  möte  med  »yngsta  fröken»  en  vårkväll: 

Så  vandra  de,  och  blekna  begynner  aftonskyn, 
men  de  glöda  om  hyn, 

och  sälla,  dunkla  riken  stå  upp  för  deras  syn. 


ERIK   AXEL  KARLFELDT 


41  7 


De  motades  på  kullen,  de  motades  vid  ån 
i  det  glimmande  slån. 

De  kyssades  så  blygt,  att  de  skämmades  för  mån'. 

Ännu  mera  typisk  är  Ung  kärlek,  där  paret  funnit  varandra 
och  i  sommarnattens  skymning  vandrar  allt  längre  in  i  skogen, 
och  när  de  kysst  läpparna  heta,  dricka  sig  svalka  ur  källan. 
Het  sinnesåtrå  och  en  sommarnatts  korta  kärlekssaga  utgör  ett 
genomgående  motiv  i  dessa  Karlfeldts  tidigaste  kärleksvisor, 
skälmaktigt  och  burleskt  utmålat  i  Vild  kärlek,  en  av  de  bästa 
dikterna  i  första  samlingen,  senare  hänfört  besjunget  i  strofer 
som  dessa: 

Nu  öppnar  nattglim  sin  krona 
4  i  åkrarnas  yviga  korn, 

och  älgtjuren  söker  den  hona 

han  vann  med  sitt  stridbara  horn, 

nu  teckna  slåtterblomma 

och  glimtande  ögontröst 

den  skymningsväg  jag  vill  komma 

som  förr  till  min  älskades  bröst. 

Också  honom  kommer  den  älskade  »lidelsevarm»  till  mötes: 

På  hösläden  lägret  jag  reder 
av  jungfru  Marie  halm.  v 
Där  vill  jag  hos  dig  sjunka  neder 
i  hässjornas  ångande  kvalm  — 
en  jordson,  stark  och  härdig 
fast  ljuvligt  berusad  och  matt, 
din  rika  kärlek  värdig, 
mörkögda  Augustinatt. 

Tidigt  uppenbarar  sig  också  en  viss  vemodsstämning.  Den 
kommer  tydligt  fram  i  Nu  lyser  månen  klar  och  kall,  där  »ma- 
donnan,den  dägliga,  blonda»  vakar  i  det  vita  huset  bakom  en  mörk 
gardin,  under  det  att  den  försmådde  älskaren  ilar  därutanför 
på  vägen  under  drivande  skyar  och  virvlande  stormilar. 

27  —  19140.    /.  Mortensen. 


4i8 


ERIK  AXEL  KARLFELDT 


Vemodet  blir  till  längtan  i  en  grupp  dikter,  där  skalden 
drömmer  om  en  kommande  kärlekslycka.  Det  är  dikter  till  en 
ung  kvinna,  som  möjligen  existerat,  möjligen  blott  är  en  dröm, 
som  det  heter  i  den  skäraste  och  luftigaste  av  alla  dessa  Karl- 
feldts  kärleksvisor  (Sagan  om  Rosalind): 

Fast  morgonvindar  strömma 

igenom  ask  och  lind, 

jag  kan  ej  sluta  att  drömma 

om  liten  Rosalind. 

I  blomsterlund  jag  går, 

hon  följer  mina  spår, 

och  lockande  hon  säger: 

»Blir  dig  ej  dagen  lång? 

Kom,  låt  mig  reda  ditt  läger 

och  sov  vid  min  kärlekssång!» 

Fast  tonerna  bli  tunga 
som  rägn  i  höstlig  vind, 
jag  kan  ej  sluta  att  sjunga 
om  liten  Rosalind. 
Bort  flyga  mina  år, 
min  vän  jag  aldrig  får. 
Hon  är  ju  en  saga  bara, 
har  aldrig  ägt  liv  och  själ; 
och  skulle  en  annan  hon  vara, 
så  är  hon  borta  likväl. 

Men  skalden  drömmer  också  mera  tillitsfullt  om  att  den 
älskade  en  dag  självmant  skall  komma  honom  till  mötes,  hälsad 
av  hans  jubel,  och  han  utmålar  hennes  fägring  i  hänförda  ord, 
som  låna  sina  färger  från  vildmarkens  egen  värld  (Drömd 
lycka).  Hennes  mun  har  tranbärets  friska  glöd,  och  »av  björ- 
karnas höstguld  lånad  är  färgen  jag  ger  åt  ditt  hår».  Och  än 
en  gång  se  vi  samma  gestalt  skymta  förbi  oss  i  Hembygdens 
huldra  som  en  inkarnation  av  skogens  trolska  skönhet: 

Hennes  läppar  stå  ljuva  och  röda, 
hennes  hår  är  som  solbrantens  ström, 
hennes  öga  är  djupt  som  en  gruva, 
fullt  av  dunkel  och  längtan  och  dröm. 


ERIK   AXEL  KARLFELDT 


419 


Karlfeldts  tidigare  kärlekslyrik  är  fylld  av  ungdomlig  lycka 
och  vemodsfylld  längtan.  Sin  mannaålders  känslor  av  resigna- 
tion och  kärv  ensamhet  har  han  uttalat  genom  Fridolins  mun, 
nog  så  humoristiskt,  men  med  vemod  på  bottnen.  Men  ännu 
en  gång  återvänder  Karlfeldt  till  erotiken,  nämligen  i  Häxdik- 
terna  i  de  båda  sista  samlingarna.  Men  den  kärlek  han  nu 
tolkar  är  en  annan  än  den  oskuldsfulla  känsla,  som  besjälade 
vildmarksvisorna.  Det  är  de  mörka  lidelserna,  som  sky  dags- 
ljuset och  som  vittna  om  att  det  jungfruljuva  haft  skydrag 
av  hemligt  styggt,  lidelser,  som  icke  söka  sin  tillfredsställelse 
i  en  öppen  och  dagsljus  kärlek  utan  i  mardrömmens  och  nat- 
tens vilda  orgier,  en  lidelse  full  av 

—  —  ett  hemligt  flöde, 
en  jordbrygd  skum, 
Veneris  blomma,  Satyrium. 

Dessa  känslor  har  skalden  förkroppsligat  i  en  svunnen  tids 
häxföreställningar,  vilka  ju  icke  minst  i  Dalarna  hade  sitt  till- 
håll. Han  har  inträngt  i  den  folkliga  vidskepelsens  föreställ- 
ningsvärld och  skapat  en  grupp  av  dikter  på  konstfulla  strofer, 
fyllda  av  verklig  demonism: 

Luften  är  full  av  djur  i  kväll, 

full  av  eld,  herr  Uriel, 

mellan  ugglevingarna  brinna 

vintergatsormens  blanka  fjäll. 

Tag  mig  i  famn  och  städ  mig  till  din,. 

dansa  mig  yr  i  din  lustgård  in. 

Jag  är  en  ung  och  lågande  kvinna, 

röd  är  min  själ  och  vitt  är  mitt  skinn. 


Spel  hör  jag  gå  ur  lönliga  rum. 
Dansa  mig  död,  Isacharum! 
Yngling,  främling,  du  är  min  like, 
smäktande,  längtande,  blek  och  stum. 
Glömt  har  jag  allt,  den  grå  kaplan, 
graven  i  blom  under  sorgsen  gran, 
drömmer  jag  flyr  till  ett  fjärran  rike 
bort  med  dig  som  en  svartnande  svan. 

Karlfeldts  utveckling  går  mot  allt  större  formell  säkerhet 


420 


ERIK   AXEL  KARLFELDT 


och  en  allt  konstfullare  metrik.  Jämte  Fröding  är  han  en 
förnyare  av  den  svenska  verskonsten.  Genom  att  närmare  an- 
sluta till  det  melodiösa  och  sångbara  har  han  givit  metriken 
en  förut  oanad  frihet  och  smidighet.  Han  har  skapat  en  mång- 
fald nya  strofTormer,  fast  byggda  och  ofta  genomförda  med  en 
rikedom  på  parallellismer,  ljudlikheter,  assonanser  och  liknande, 
som  förläna  dem  välljud  och  omväxling;  ofta  delar  han  strofen 
i  två  partier  av  olika  metriskt  system  som  i  »Hästkarlar»,  med 
sin  strof  och  antistrof  av  omväxlande  fallande  och  stigande 
rytm.  Även  rimmen  äro  mästerligt  behandlade,  kraftiga  och  fullto- 
nande och  de  falla  alltid  på  ord,  som  genom  själva  sin  ställning  i  sat- 
sen böra  framhävas.  Hans  ordval  är  nytt  och  uttrycksfullt.  Hans 
diktion  är  överhuvudtaget  så  ny,  att  vid  sidan  därom  åtskillig  annan 
svensk  vers  verkar  omodärn  och  stel.  Han  använder  ovanligt  få 
utländska  ord,  däremot  har  han  rikligt  förnyat  ordskatten  genom 
att  hämta  ur  det  gamla  språket  och  daladialekten  såväl  som  ge- 
nom upptagande  av  sakord  ur  bondens  och  jägarens  förråd.  Utan 
tvivel  har  Karlfeldt  studerat  och  lärt  av  sextonhundratalets 
svenska  skalder.  Han  har  karaktäristiskt  nog  skrivit  en  utmärkt 
studie  över  Lucidor.  Mången  gång  gör  han  i  sin  diktning  in- 
tryck av  att  vara  en  samtida  till  sin  landsman  Stjernhielm.  I 
viss  mån  beror  denna  likhet  nog  på  medveten  efterbildning, 
men  i  ännu  högre  grad  är  den  ett  uttryck  för  hans  inneboende 
gammalsvenskhet.  Hans  Ormvisa  står  mycket  nära  en  sexton- 
hundratals-burlesk, och  när  han  som  i  Selinda  och  Leander 
sjunger: 

När  oxen  lägger  buss 
och  skeppare  bli  kalvar, 
å  ja, 

då  kan  du  ta  på  allvar 
en  flickas  smek  och  puss, 

erinras  man  t.  ex.  direkt  om  Israel  Holmströms  i  italiensk  ri- 
spettistil  skrivna  visa  om  Elin: 

Förr  skall  gråsten  bli  en  limpa, 
förr  skall  oxen  vingar  få  o.  s.  v. 


ERIK  AXEL  KARLFELDT 


Karlfeldts  sång  till  Bellona  verkar  som  en  gammal  pompös  vägg- 
bonad från  sextonhundratalet.  Och  är  det  icke  i  stil  med  dessa 
renässansskalder,  när  han  sjunger  om  »Nordens  Apoll»  och 
»Nordens  Cupid»  eller  gycklande  framställer  Neptunus  som  en 
gammal  försupen  skeppare?  Det  finnes  något  kraftigt  och  blod- 
fullt  över  Karlfeldts  dikter,  som  erinrar  om  barockens  svällande 
former  och  starka  färger.  Stjernhielm  satte  över  sig  själv  det 
vittnesbördet;  vixit,  dum  vixit,  laetus.  Aven  Karlfeldt  säger 
i  samma  anda: 

Hur  var  ditt  liv?  —  Det  var  storm  och  nöd 

och  kamp  i  en  enda  veva; 

det  var  gäckad  längtan  och  fåfäng  glöd 

och  små  glimtar  ur  molnens  reva. 

Jag  är  så  glad,  att  jag  fått  leva. 


TILLBAKABLICK 


DÄRMED  STÅ  VI  VID  SLUTET  AV  DENNA 
översikt  av  åttio-  och  nittiotalens  litteratur  i  Sverige.  Till 
hela  sitt  omfång  kunna  dessa  båda  rörelser  ännu  icke 
överskådas.  Naturalismen  är  visserligen  död  som  skola,  men 
dess  litterära  och  politiska  verkningar  sträcka  sig  ännu  in  i  det 
närvarande.  Symbolismen  är  alltjämt  livskraftig  och  kommer 
möjligen  att  ytterligare  fortsättas  genom  nya  utvecklingsformer. 
I  denna  framställning  har  endast  gjorts  ett  försök  att  antyda 
dessa  rörelsers  uppkomst  och  att  teckna  några  av  de  förnämsta 
representanterna. 

Men  om  dessa  båda  tidsriktningar  ännu  ej  kunna  till  räck- 
vidd och  betydelse  fullständigt  överblickas,  finnes  det  kanske  en 
annan  väg,  på  vilken  vi  djupare  kunna  intränga  i  deras  väsen 
och  få  en  klarare  föreställning  om  deras  innebörd  och  syfte. 
Om  vi  icke  kunna  se  framåt,  kunna  vi  se  tillbaka.  Vid  en  dylik 
retrospektiv  betraktelse  visar  det  sig,  att  naturalismen  och  sym- 
bolismen icke  äro  isolerade  rörelser,  utan  endast  utgöra  speciella 
utvecklingsstadier  inom  ett  större  tidsskede,  vilket  omfattar  de 
sista  seklen.  Förhållandet  är  detsamma  som  inom  renässansen, 
vilken  utspelades  under  loppet  av  omkring  trehundra  år  men 
som  härunder  behärskades  av  samma  huvudidéer,  i  det  att 
den  bars  framåt  av  tanken  att  skapa  en  ny  kultur  efter  antikt 
mönster.  Men  inom  denna  långa  tidsrymd  kunna  vi  urskilja 
en  mångfald  perioder  och  anpassningsformer  för  olika  folk  och 
länder.  Vi  kunna  följa  dessa  idéer  på  olika  stadier  av  deras 
utveckling.  På  samma  sätt  utgöra  de  båda  sista  seklen  en  orga- 
nisk enhet,  en  sammanhängande  kulturströmning,  som  redan  från 
början  ger  uttryck  åt  idéer  och  strävanden,  vilka  vi  alltjämt 
kunna  iakttaga  i  den  nu  levande  litteraturen. 


426 


TILLBAKABLICK 


Vi  få  den  klaraste  föreställningen  om,  vilka  de  ledande  idéer 
äro,  som  behärska  dessa  båda  sekel,  om  vi  erinra  oss,  att  sjutton- 
hundratalets tankeliv  på  flera  väsentliga  punkter  utgör  en  reak- 
tion mot  sextonhundratalets.  I  politiskt  avseende  var  sexton- 
hundratalet enväldets  tid.  Folket  hade  ännu  ingen  bestäm- 
manderätt och  intet  verkligt  inflytande.  Konungen  satt  inne 
med  makten.  På  alla  områden  möta  oss  järnhårda  regler,  som 
bestämma  allt,  från  hovetiketten  till  sättet  att  känna,  tänka  och 
skriva.  I  religiöst  hänseende  utgör  sextonhundratalet  både  på 
katolskt  och  protestantiskt  område  den  segrande  ortodoxiens  tid. 
Protestantismens  vakna  kritik  hade  avlösts  av  en  benhård  dog- 
matism, och  religionen  hade  stelnat  i  ett  system  av  formler. 
Den  var  statsreligion  som  aldrig  förr.  Undersåten  måste  om- 
fatta samma  tro  som  sin  furste.  Och  denna  tids  litteratur  bildar 
i  många  avseenden  liksom  en  isolerad  ö,  belägen  mitt  emellan 
den  äldre  renässansen  och  de  följande  seklen.  Genom  sin 
aristokratiska  läggning  avstänger  den  sig  från  den  friska,  blod- 
givande  folklighet,  som  ännu  utmärkt  en  god  del  av  femton- 
hundratalslitteraturen,  och  imitationen  av  antiken,  strängare,  men 
också  mer  förfinad  än  någonsin  ger  den  en  abstrakt  prägel.  Det 
är  en  förnäm  och  elegant  hovlitteratur,  skriven  för  att  behaga 
konungen  och  den  adelsklass,  som  omgav  honom.  Den  är  bunden 
av  stränga  regler  och  utmärker  sig  genom  en  högt  utbildad 
teknik.  Den  sätter  förnuftet  som  det  högsta  och  tolererar 
känslan  och  fantasien  endast  i  den  mån  de  låta  sig  behärskas 
och  adlas  av  tanken  och  viljan.  Människoframställningen  åsyftar 
också  att  visa  denna  hjältens  eller  hjältinnans  herravälde  över 
sin  lägre  natur:  det  är  alltid  plikten  och  institutionerna,  som 
besegra  lidelsen  och  instinkten  i  denna  periods  tragedier.  Och 
tidens  komedi  är  ett  ständigt  försök  att  tidens  castigare  mores. 

Denna  diktning  betecknar  i  viss  mån  det  sista  ledet  i  renässan- 
sens stora  rörelse.  Den  antika  litteraturen  utgör  alltjämt  mönstret, 
vilket  följes  strängare  än  någonsin  i  Boileaus  satirer  såväl  som 
i  Racines  tragedier.  Men  i  detta  ögonblick  bliva  vi  också  vittne 
till,  hur  larven  spränger  sina  fjättrar  och  den  modärna  litteraturen 
som  en  brokig  fjäril  flyger  ut  ur  puppan. 


TILLBAKABLICK 


427 


Denna  nya  kulturutveckling  är  i  början  som  i  sin  fort- 
gång i  hög  grad  betingad  av  den  nya  livskraft,  som  ge- 
nomströmmade vetenskaperna.  Dessa  hade  dittills,  liksom  skön- 
litteraturen, väsentligen  levat  på  antiken,  avskrivande,  kommen- 
terande och  imiterande  de  gamle,  men  nu  började  man  följa 
Bacons  nya  metod  och  genom  direkt  iakttagelse  och  experiment 
undersöka  företeelserna.  Verkan  härav  visade  sig  först  på  det 
naturvetenskapliga  området,  där  man  under  loppet  av  sexton- 
hundratalet gjorde  flera  banbrytande  upptäckter.  Den  förnämsta 
av  dessa  var  Newtons  upptäckt  av  tyngdlagen,  genom  vilken 
himlakropparnas  rörelser  kunde  förklaras  på  ett  fullt  vetenskap- 
ligt sätt;  härigenom  lades  grunden  till  hela  den  modärna  me- 
kaniska världsförklaringen.  Denna  nya  lära  om  ett  lagbundet 
sammanhang  inom  ett  särskilt  område  av  naturens  s£ora  rike, 
fick  strax  de  vidsträcktaste  följder  för  teologien  och  de  huma- 
nistiska vetenskaperna.  Den  modärna  fritänkaren  »the  free- 
thinker»  framträder,  vilken  ur  religionen  söker  avskilja  »undret» 
och  endast  bevara  vad  som  håller  stånd  inför  förnuftets  under- 
sökning. Samtidigt  avkastar  filosofien  den  tjänande  ställning, 
som  den  dittills  intagit  till  religionen,  och  med  Descartes  och 
Spinoza  börjar  den  sin  stora  modärna  utveckling.  Under  de 
följande  seklen  fördjupas  problemställningen,  filosofien  studeras 
i  en  utsträckning  som  kanske  aldrig  tidigare  och  blir  alla  bil- 
dades egendom.  Förmågan  att  intränga  djupare  i  tingens  väsen, 
att  bak  företeelserna  skåda  lagarna,  i  mångfalden  den  samman- 
bindande och  behärskande  enheten  gör  snabba  framsteg.  Mot 
slutet  av  sjuttonhundratalet  ha  redan  åtskilliga  vetenskaper  från 
grunden  förnyats  och  bygga  sina  systemer  på  djupare  och 
säkrare  principer.  Det  vimlar  av  nya  djärva  förklaringsförsök 
som  Laplaces  nebularteori,  vilka  ställa  i  ny  belysning  serier  av 
redan  kända  fakta.  Även  historieskrivningen  förändrar  under 
loppet  av  sjuttonhundratalet  karaktär.  Under  renässansen 
hade  den  ännu  övervägande  utgjorts  av  panegyriska  skildringar 
av  konungarnas  och  fältherrarnas  bedrifter  eller  av  stridsskrifter, 
författade  till  försvar  för  en  eller  annan  partisynpunkt.  Annu 
hos  Bossuet  hade  de  teologiska  synpunkterna  liksom  i  medel- 


428 


TILLBAKABLICK 


tidens  världskrönikor  behärskat  framställningssättet.  Men  med 
Vico  vidgas  perspektivet,  med  Voltaire  växer  historien  ut  till 
kultur-  och  sedeskildring  och  med  Montesquieus  epokgörande 
skrifter  förändras  hela  uppfattningssättet.  Man  får  öga  för  de 
yttre  omständigheternas  betydelse,  för  racens  och  tidsomständig- 
heternas växling,  och  småningom  glider  den  modärna  utvecklings- 
tanken fram  ur  detta  betraktelsesätt. 

Genom  inflytandet  av  dessa  nya  idéer  få  samhällsutvecklingen 
och  kulturen  en  helt  annan  karaktär  under  de  båda  följande 
seklen.  Det  är  revolutionernas  tidevarv.  Gamla  traditioner  ned- 
brytas, och  man  går  fram  mot  nya  mål.  Enväldet  får  vika  för  folk- 
makten. I  England  införes  konstitutivt  regeringssätt  redan  vid 
Wilhelm  av  Oraniens  uppstigande  på  tronen;  i  Frankrike  krossas 
enväldet  av  den  stora  revolutionen,  och  under  adertonhundra- 
talet  utbreder  sig  denna  rörelse  genom  en  serie  av  smärre  om- 
välvningar överallt  i  Europa.  De  sista  länkarna  i  denna  kedja 
äro  det  tyska  kejsardömets  och  tsarväldets  fall. 

Samtidigt  med  denna  politiska  strid  pågår  en  religiös.  De 
stora  religionskrigen  alstrade  trötthet  vid  de  dogmatiska  stri- 
digheter, som  framkallat  dem.  Och  som  en  mogen  frukt  ur 
dessa  lönlösa  strider  framväxer  toleransen  för  andras  åsikter.  Un- 
der intrycket  av  de  naturvetenskapliga  upptäckterna  och  de  nya 
filosofiska  systemen  förändras  världssynen.  Denna  religiösa 
kamp  genomlöper  många  olika  facer  från  deism  till  materialism 
och  panteism.  Den  uppträder  som  filologisk  bibelkritik,  den 
förlägger  religionens  tyngdpunkt  från  den  yttre  läran  till  en  inre 
erfarenhet,  den  fotar  på  religionshistorisk  betraktelse;  men  under 
alla  dessa  skiftande  aspekter  kvarstår  alltid  kampen  mot  orto- 
doxien och  hävdandet  av  individens  självbestämningsrätt  i  reli- 
giösa frågor.  Religionen  avkastar  de  övernaturliga  elementen 
och  förvandlas  alltmera  till  en  rent  humanitär  uppfattning. 

Samma  enhet  i  strävandena,  som  vi  funnit  på  det  politiska 
och  religiösa  området,  utmärker  också  skönlitteraturen  under 
dessa  sekel.  Redan  flera  yttre  omständigheter  giva  dessa  tide- 
varv en  gemensam  prägel  och  utvisa  en  gradvis  stigande 
utveckling. 


TILLBAKABLICK 


Alltifrån  sjuttonhundratalet  blir  läsningen  allmännare  och  trän- 
ger djupare  ned  i  samhällets  lager.  Behovet  av  tryckalster  blir 
därför  större.  Det  är  över  huvud  först  vid  denna  tid,  som  bok- 
tryckarkonsten börjar  spela  den  stora  roll  i  utvecklingen  den 
alltjämt  och  i  allt  högre  grad  intar.  Det  är  också  betecknande, 
att  det  är  i  början  av  sjuttonhundratalet,  som  tidningar  och 
tidskrifter  uppkomma  och  spridas. 

Samtidigt  uppstår  kritiken  i  sin  modärna  form.  Man  bör- 
jar anmäla  och  analysera  nyutkomna  böcker,  och  detta  påskyndar 
tillägnandet.  Man  tränger  djupare  in  i  böckernas  idéinnehåll, 
och  detta  i  förening  med  den  stigande  välmågan  Och  bildnin- 
gen har  till  följd,  att  utvecklingen  försiggår  snabbare  och  blir 
mera  medveten.  En  mångfald  av  nya  idéer  utkastas,  kritiseras, 
tillägnas  och  lämnar  plats  för  nya  idéer.  Rörelser  och  motrö- 
relser  avlösa  varandra  ungefär  med  samma  regelbundenhet  som 
tories  och  whigs  i  denna  tids  engelska  politik. 

Litteraturen  får  också  en  helt  annan  kosmopolitisk  karaktär 
än  tidigare.  Medeltidslitteraturen  hade  så  gott  som  uteslutande 
varit  en  skapelse  av  fransmännen,  renässansen  av  italienarna, 
klassiciteten  återigen  av  fransmännen.  Nu  deltaga  långt  flera  folk 
i  utvecklingen.  Med  »Robinson  Crusoe»  går  den  engelska  litte- 
raturen över  kanalen  och  blir  den  ledande  särskilt  genom  det 
stigande  Shakespearetillägnandet.  Därefter  komma  mot  slutet 
av  sjuttonhundratalet  tyskarna,  och  efter  Napoleonskrigen,  i 
samband  med  nationalitetsrörelsen,  uppstå  flera  andra  kulturer 
av  större  eller  mindre  betydelse,  bland  dem  den  ryska,  som 
redan  hunnit  göra  en  världshistorisk  insats,  allt  vittnande  om 
att  den  litterära  kulturen  befinner  sig  i  växt  och  utbredning  i 
Europa. 

Enheten  i  dessa  båda  sekels  litteratur  är  i  själva  verket  så 
stor,  att  man  svårligen  kan  fullt  förstå  ett  litterärt  fenomen  un- 
der adertonhundratalet  utan  att  känna  dess  förutsättningar  under 
föregående  sekel.  I  början  av  sjuttonhundratalet  uppstår  t.  ex. 
den  s.  k.  beskrivande  diktningen,  vilken  söker  återgiva  naturen 
i  dess  växlande  utseende.  Den  blomstrade  mot  mitten  av  sek- 
let, men  hade  ännu  icke  nått  fram  till  att  förverkliga  sina  syften. 


430 


TILLBAKABLICK 


Lessing  riktade  ett  dråpslag  däremot  i  »Laokoon»,  vilket  icke 
hindrade,  att  den  några  decennier  senare  uppstod  i  föryngrad  form. 
Ty  det  är  samma  riktning,  som  vi  spåra  hos  Chateaubriand 
och  Wordsworth,  Walter  Scott  och  Balzac.  Och  vi  kunna  se- 
dan följa  denna  stilarts  vidare  utveckling  över  Théophile  Gau- 
tier  och  Goncourtarna  fram  till  Pierre  Loti  och  den  övriga 
samtida  litteraturen.  Under  denna  vandring  har  metoden  ut- 
vecklats, så  att  det  verkligen  blivit  möjligt  att  i  ord  gripa  och 
återgiva  det  måleriska  i  ett  främmande  landskap,  en  stad,  ett  exo- 
tiskt sceneri,  att  fånga  den  yttre  omgivningens  liv  och  färger. 

Tidigare  utgjorde  dramat  den  högsta  konstformen;  nu  över- 
tages denna  roll  av  romanen,  som  blir  bärare  av  den  nya  ti- 
dens rikare  och  djupare  människoframställning.  Vi  kunna  följa 
denna  romanens  modärna  utveckling  som  ett  sammanhängande 
organiskt  helt,  från  dess  uppkomst  i  England  som  borgerlig  fa- 
miljeroman till  Tyskland,  där  Goethe  med  Wilhelm  Meister 
tvingar  den  att  i  levande  gestalt  avspegla  en  individs  utveck- 
ling mellan  olika  tidsidéer.  Vi  se,  huru  Walter  Scott  i  denna 
form  mera  levande  än  någon  före  honom  återgiver  ett  historiskt 
förflutet,  och  huru  Balzac  i  sin  ordning  tillämpar  denna  his- 
toriska metod  på  samtidens  företeelser  och  därigenom  ger  sin 
skildring  storhet  och  djup.  Den  engelska  realistiska  romanen 
under  adertonhundratalet  fortsätter  den  borgerliga  romanens 
traditioner,  och  fransk  naturalistisk  roman  utgör  ytterligare  ett 
led  i  denna  kedja  av  strävanden,  som  gör  romanen  mäktig  att 
uttrycka  de  mest  skilda  livsformer. 

På  samma  sätt  skulle  vi  kunna  följa  nästan  varje  litteratur- 
art under  dessa  båda  sekel  och  iakttaga,  huru  de,  utgående 
från  samma  principer,  steg  för  steg  från  en  ringa  begynnelse 
nå  till  en  högre  grad  av  mästerskap.  Det  borgerliga  dramat 
t.  ex.  är  då  det  först  visar  sig  ännu  en  konstart,  som  ej 
behärskar  sin  teknik,  med  en  oftast  omöjlig  och  skematisk 
karaktärsteckning  och  en  otymplig  dialog.  Det  är  först  med 
Augier,  Dumas  fils  och  Ibsen,  som  det  blir  herre  över  sina 
medel  och  lyckas  nå  sina  syftemål. 

Litteraturen  rör  sig  under  dessa  båda  sekel  inom  många 


TILLBAKABLICK 


431 


olika  arter  och  på  många  olika  vägar.  Den  härskande  sjutton- 
hundratalslitteraturen  hade  ännu  formellt  ungefär  samma  karak- 
tär som  den  franska  klassiciteten,  men  innehållet  blev  ett  an- 
nat. Det  är  de  nya  filosofiska  och  naturvetenskapliga  idéerna, 
som  giva  liv  åt  denna  upplysningslitteratur.  Vid  sidan  om 
denna  banar  sig  en  känslobetonad  och  individualistisk  riktning  lång- 
samt väg,  undanträngande  de  sista  spåren  av  klassiciteten  och 
fördjupande  hela  idéinnehållet. 

Det  är  dessa  huvudströmningar,  som  behärska  bägge 
seklens  litteraturer.  Den  ena  är  en  rationalistisk  och  realistisk 
riktning,  den  andra  en  romantisk.  Den  förra  fördjupar  sig  i 
verkligheten,  som  den  ofta  satiriskt  och  tendensiöst  belyser  vid 
skenet  av  de  nya  idéerna.  Den  andra  riktningen  anknyter  till 
de  olika  folkens  äldre  nationella  litteratur,  på  vilken  den  franska 
klassiciteten  sett  ned  med  förakt.  Den  framtager  medeltidens 
gamla  sagor  och  visor,  berusar  sig  av  renässansens  rika  fantasi- 
liv, uppställer  som  mönster  Shakespeare  och  Dante,  men  även 
antikens  författare,  Homeros  och  de  grekiska  tragöderna,  sedda 
i  nytt  fördjupat  historiskt  perspektiv,  helt  annorlunda  uppfat- 
tade än  på  den  franska  klassicitetens  tid.  Upplysningslitteraturen 
med  sina  revolutionära  stridsskrifter,  borgerligt  drama  och  bor- 
gerlig roman  samt  realismen  och  naturalismen  under  aderton- 
hundratalet  utgöra  olika  skeden  inom  den  förra  av  dessa  ström- 
ningar. På  samma  sätt  har  romantiken  tagit  sig  uttryck  i  en  hel 
serie  av  fenomen  under  sjuttonhundratalet:  i  det  fördjupade  Sha- 
kespearestudiet,  i  den  religiösa  sekterismen,  i  natursvärmeriet 
och  känslosamheten  och  kulminerar  sedan  med  den  stora  ro- 
mantiska rörelse,,  som  under  adertonhundratalets  förra  hälft  går 
över  Europa  och  som  återuppstår  i  modärn  symbolism. 

Realistiska  och  romantiska  element  hava  under  alla  tids- 
åldrar som  skilda  arter  ingått  i  poesien,  liksom  det  alltid  fun- 
nits författare,  vars  diktning  utgjort  en  intim  blandning  av  rea- 
listiska och  romantiska  beståndsdelar.  Utmärkande  för  både 
Shakespeare  och  Homeros  är,  att  de  med  stor  realism  behandla 
romantiska  sagor.  Men  det  karaktäristiska  för  de  båda  sista  seklens 
litteratur  är  framförallt  att  de  bägge  riktningarna  erhålla  en  län  g  t 


432 


TILLBAKABLICK 


skarpare  prägel,  en  mera  medveten  form.  Realismen,  som  under 
sextonhundratalet  huvudsakligen  framträder  som  burlesk  parodi 
på  roman  och  drama,  utvecklas  nu  till  en  självständig  genre 
och  blir  bärare  av  de  djupaste  formerna  av  människoskildring. 
Och  romantiken  har  väl  aldrig  varit  så  fylld  av  oändlighetskänsla, 
aldrig  uppträtt  med  så  fjärrblå  horisonter,  aldrig  så  djärvt  drömt  sig 
bort  everywhere  outofthe  world 'som  i  början  av  adertonhundratalet. 

Förövrigt  finnes  det  många  beröringspunkter  mellan  de  båda 
riktningarna.  Voltaire,  upplysningstidens  mest  typiske  repre- 
sentant, är  den  förste,  som  gör  Shakespeare  bekant  på  kon- 
tinenten, Pope  översätter  Homeros,  Young,  förut  en  lärjunge 
till  Pope,  uppträder  som  en  motståndare  av  antikimitationen 
och  hävdar,  att  skalden  endast  bör  efterlikna  naturen. 

Natur en  är  i  själva  verket  tidens  lösen.  Den  ljuder  oss 
till  mötes  från  alla  håll.  Det  är  svärmeriet  för  naturen,  som 
ger  Rousseaus  paradoxer  deras  lifskraft  och  makt  över  sinnena, 
det  är  ledstjärnan  i  Goethes  liv  och  diktning.  Det  uppenbarar 
sig  som  kärlek  till  det  primitiva  och  folkliga,  som  panteistiskt 
uppgående  i  allnaturen.  Detta  ord  rymmer  allt,  som  rör  sig  i 
tiden,  längtan  efter  mindre  förkonstlade  och  enklare  seder,  efter 
mera  demokratiska  samhällsförhållanden.  Allt  som  man  finner 
stort,  skönt,  betagande  kallar  man  natur.  Homeros  hjältesånger, 
Ossians  dimhöljda  kväden,  Shakespeares  djupa  själsmålningar 
äro  »natur».  Det  är  samlivet  med  naturen,  som  ingjuter  en  ny 
anda  i  lyriken,  dittills  epigramatisk,  sirlig,  pompös,  nu  enkel 
och  folklig,  bräddad  av  känsla  och  längtan.  Det  är  naturstudiet,  som 
ger  vingar  åt  observationen  och  som  utvidgar  och  fördjupar  verk- 
lighetsskildringen. Det  är  den,  som  nu  ger  sin  prägel  åt  män- 
niskouppfattningen. Under  det  att  klassiciteten  framförallt  åter- 
givit samhällsindividen,  hjälten,  människan  som  ett  mönster, 
behärskande  sig  själv  och  sina  lidelser,  blir  det  nu  det  allmän- 
mänskliga, som  belyses,  natursidan  i  människans  väsen,  instink- 
tens makt,  känslornas  spel,  lidelsernas  stormiga  lek  —  allt 
detta,  som  man  fann  så  mästerligt  återgivet  hos  Shakespeare.  Kon- 
sten strävar  nu  att  efter  Hamlets  ord  bliva  en  spegel  av  verk- 
ligheten.   Uppfattningen   av  människan  blir  friare,  rikare,  psy- 


TILLBAKAR  LICK 


433 


kologiskt  mer  inträngande.  Här  som  överallt  återknyter  man 
trådarna  med  renässansen  och  fortsätter  de  stora  geniernas 
djupare  och  hänsynslösare  människoframställning. 

Det  är  till  denna  stora  krets  av  idéer,  som  också  natura- 
lismen och  symbolismen  höra.  Naturalismen  återupptager  sjutton- 
hundratalets försök  till  en  rationalistisk  världsförklaring.  Dar- 
wins teori  om  det  organiska  livets  utveckling  utgör  i  stort 
sett  ett  steg  vidare  på  den  bana,  som  Newton  inlett.  Taines 
miljöteori  betecknar  endast  ett  senare  utvecklingsstadium  av 
Montesquieus  klimatlära.  Inom  politiken  är  det  alltjämt  samma 
strävande  efter  större  demokratisering,  som  utgör  den  drivande 
kraften,  och  på  religiöst  område  betecknar  åttiotalet  i  Skandina- 
vien den  avgörande  brytningen  med  ortodoxien.  Likaledes 
betecknar  symbolismen  ett  nytt  skede  i  de  romantiska  idé- 
ernas utveckling.  Gent  emot  naturvetenskapernas  mekaniska 
förklaringsförsök  betonar  den  åter  det  inre  livets  oändlighet, 
individens  vilja  och  kraft  att  göra  sig  fri,  och  mot  åttiotalets 
kosmopolitism  betonar  den  det  nationella  och  lyckas  på  många 
punkter  tränga  djupare  ned  i  det  folkliga  och  konstnärligt  åter- 
giva det  primitiva  och  undermedvetna. 

Man  kan  ifrågasätta,  om  icke  i  själva  verket  dessa  båda 
sekel  utgöra  en  brytnings-  och  nydaningstid  av  samma  väldiga 
dimensioner  som  en  gång  satte  gräns  mellan  antiken  och  me- 
deltiden. Den  europeiska  civilisationen  är  ju  ytterst  baserad 
på  antiken  och  kristendomen,  men  dessa  båda  bildningselement 
äro  delvis  utnötta.  Allt  tyder  på  att  utvecklingen  rör  sig  fram 
mot  en  ny  kultur,  där  dessa  båda  element  sammansmält  till  en 
högre  enhet. 

Denna  nya  kulturrörelse  har  långtifrån  varit  endast  nedri- 
vande, såsom  man  ofta  hört  upprepas.  Trots  oundvikliga  fruk- 
tansvärda eruptioner  är  det  egendomligt,  huru  lugnt  och  jämnt 
och  nästan  logiskt  följdriktigt  utvecklingen  gått  under  dessa 
århundraden.  Ingen  torde  kunna  säga,  att  den  politiska  ad- 
ministrationen eller  den  politiska  och  kulturella  mogenheten 
hos  Europas  folk  nu  står  lägre  än  för  tvåhundra  år  sen.  Och 
visserligen   är  det  sant,  att  om  man  med  religion  forstår  tron 

28  —  19110.     J.  Mortensen. 


434 


TILLF.  AK  AP,  LIC  K 


på  en  del  mer  eller  mindre  vidskepliga  föreställningar  eller  iakt- 
tagandet av  en  del  yttre  bruk,  har  upplösningen  av  denna 
tro  skridit  långt  framåt,  men  om  religion  är  individens  för- 
djupade livs-  och  själsmedvetande,  då  har  religionen  kanske 
aldrig  stått  så  högt  i  Europa  som  nu,  trots  all  den  råa  mate- 
rialism och  egoism,  som  breda  sig  på  ytan.  Det  är  möjligt, 
att  renässansen  med  sin  otaliga  härskara  av  genier  betecknar  ett 
ännu  större  genombrott  än  den  nuvarande  rörelsen.  Men  denna  är  i 
mycket  dess  fullbordan,  och  kanske  har  »kunnandet»  i  konsten, 
tekniken,  aldrig  varit  så  mångsidig  eller  så  allmänt  utbredd  som 
i  våra  dagar.  Aldrig  har  verklighetsskildringen  bearbetat  så 
stora  områden  eller  det  psykologiska  inträngandet  nått  djupare. 

Varje  dylik  krets  av  idéer  har  som  allt  mänskligt  en  viss 
livstid,  förändras  omärkligt  från  generation  till  generation,  för 
att  slutligen  dö  bort,  sedan  den  givit  liv  åt  nya  problem.  På 
vilken  punkt  av  utvecklingen,  kan  man  då  fråga  sig,  befinner 
sig  i  ögonblicket  denna  stora  idébölja?  Det  är  naturligtvis  omöj- 
ligt att  exakt  besvara  en  sådan  fråga,  men  man  kan  möjligen 
konstatera,  hur  långt  utvecklingen  rent  logiskt  framskridit  och 
därigenom  få  en  mätare  för  vad  som  återstår  av  programmet. 
Dock  bör  man  ej  glömma,  att  en  utveckling  kan  avklippas  brutalt 
av  nya  faktorer,  särskilt  om  den  söker  göra  sig  gällande  med 
för  stor  ensidighet  och  våldsamhet.  Så  skedde  under  femton- 
hundratalet,  då  frihetsrörelserna  först  trädde  verksamt  ut  i 
livet,  men  plötsligen  avstannade  under  religionskrigen. 

Man  kan  då  först  konstatera,  att  demokratien  segerrikt 
hävdat  sig,  ehuru  den  demokratiska  omgestaltningen  av  sam- 
hällets funktioner  ännu  icke  är  genomförd.  I  England,  som  är 
roten  och  upphovet  till  rörelsen,  och  i  Frankrike,  som  tidigast 
följde  i  dess  spår,  är  utvecklingen  längst  framskriden,  då  den 
däremot  ju  längre  man  kommer  mot  öster  ännu  befinner  sig  i 
sin  linda.  I  Ryssland  är  det  först  under  de  sista  decennierna, 
som  man  sökt  införa  en  konstitutiv  författning,  under  det  att 
man  redan  i  England  och  Frankrike  är  betänkt  på  reformer  av 
själva  det  parlamentariska  styrelsesättet  för  att  göra  det  mera 
effektivt.    Allt  tydligare   visar  det  sig  också,  att  den  politiska 


TILLBAKABLICK 


striden  håller  på  att  övergå  till  en  ekonomisk,  ty  utan  ekono- 
misk frihet  är  den  politiska  en  illusion.  Det  första  ledet  i  denna 
ekonomiska  kamp  har  redan  länge  pågått.  Det  är  socialismen, 
vilken  emellertid  uteslutande  varit  inriktad  på  att  förbättra  ar- 
,  betarnas  ekonomiska  och  sociala  ställning.  Men  överhuvud  är 
samhällets  ekonomiska  organisation  ytterst  föråldrad,  och  allt 
tyder  på  att  denna  rörelse  kommer  att  utsträckas  till  att  omfatta 
hela  samhällets  ekonomiska  omgestaltning  efter  nya  och  rättvisare 
principer. 

I  religiöst  avseende  är  Frankrike  det  land,  som  åtminstone 
på  papperet  gått  längst.  Där  har  redan  skilsmässan  mellan 
kyrka  och  stat  genomförts.  Men  för  övrigt  är  i  hela  Västeuropa 
den  religiösa  friheten  säkrad.  I  närvarande  ögonblick  råder 
också  på  detta  område  en  viss  vila.  Missnöjet  med  kyrkan 
har  minskats,  sedan  de  nya  idéerna  även  inom  denna  funnit 
målsmän,  och  överhuvud  upplever  i  närvarande  ögonblick  reli- 
gionen en  renässans  i  Europa.  I  Frankrike  är  den  katolska 
propagandan  ännu  en  gång  i  framåtskridande.  Men  förr  eller 
senare  kan  man  säkerligen  vänta  att  kampen  ånyo  blossar  upp 
emot  de  irrationella  elementen  i  kristendomen. 

I  litteraturen  är  det  alltjämt  samma  grunduppfattning,  samma 
teknik  och  samma  sociala  problem,  som  utgöra  kärnan.  Man 
kan  i  ögonblicket  spåra,  huru  en  stark  våg  av  nya  humanitära 
idéer,  ofta  socialistiskt  färgade,  strömmar  in  i  litteraturen.  Annu 
är  det  dock  knappast  idéerna,  som  förändrat  karaktär;  det  är  en- 
dast nya  generationer,  som  efter  nya  erfarenheter  med  smärre 
förändringar  fortsätta  de  föregående  generationernas  verksamhet. 
Allt  tyder  således  på,  att  om  ej  oväntade  hinder  som  sjunkande 
välmåga,  sjunkande  bildning  eller  alltför  våldsamma  ytterlighets- 
riktningar avklippa  utvecklingen,  kommer  kulturen  även  i  det 
tjugonde  seklet  alltjämt  att  behärskas  av  den  vetenskapliga  och 
humanitära  anda,  som  skapat  de  båda  sista  århundradenas 
litteratur. 


INNEHÅLLSFÖRTECKNING 


Symbolismens  uppkomst. 

Sid. 

Reaktionen  mot  naturalismen.  —  Nya  inflytanden  på  fransk  kultur.  — 
Symbolismen  som  skola.  —  Dess  program.  —  Förhållande  till  den  äldre 
romantiken.  —  Dess  skönhetstörst.  —  Dess  teknik.  —  Dess  hävdande 
av  versens  berättigande.  —  Den  äldre  symbolismen.  —  Reaktion  mot 
den  naturvetenskapliga  världsåskådningen.  —  Nya  strömningar  inom 
kyrkan.  —  Politiska  riktlinjer.  —  Symbolismen  i  Danmark.  —  I  Sve- 
rige. —  Nya  strömningar  i  filosofien.  —  Politiken    3 


Verner  von  Heidenstam. 

Hans  debut         35 

I.  Härstamning.  —  Barndomsår.  —  Utländska  resor.  —  Giftermål.  — 
Målare.  —  Samvaro  med  Strindberg.  —  Topelius'  omdöme  om  hans 
första  dikter.  —  Vallfart  och  vandringsår.  —  Diktsamlingens  motta- 
gande. —  Fortsatt  författarskap.  —  Från  Col  di  Tenda  till  Blocksberg.  — 
Endymion.  —  Renässans  och  Pepitas  bröllop    37 

II.   Hans  Alienus.  —  Förspelet.  —  Innehållet.  —  Estetiskt  värde.  —  Ställ- 
ning i  hans  produktion   .         52 

III.  Dikter.  —  Större  område  än  Vallfart  och  vandringsår.  —  Kosmopoli- 
tism.  —  Hemlängtan.  —  Erotik.  —  Sankt  Göran  och  Draken.  — 
Inflytande  från  Levertin.  —  Patriotiska  stämningar   -   58 

IV.  Historisk    diktning.  —  Modern   barbarism.  —  Om  svenskarnes  lynne. 

—  Tankar  och  teckningar.  —  Strindbergs  angrepp  på  det  nationella.  — 
Karolinerna.  —  Uppfattning  av  Karl  XII.  —  Karolinerna  ett  galleri  av 

svenska  gestalter..       69 

V.  Heliga  Birgittas  pilgrimsfärd.  —  Folke  Filbyter.  —  Ny  uppfattning  av 
vikingen.  —  Finnblodet.  —  Sönerna.  —  Modärna  drag  i  skildringen. 

—  Bjälboarvet.  — ■  Valdemar  och  Magnus.   —  Kvinnoporträtten   78 

VM.  Nya   dikter.  —  Strängare   stil.  —  Äldre   dikter.  —  Illusionslös  blick 

på  livet.         85. 

VII.  Karaktäristik.      88 


INNEHÅLL 


437 


Oscar  Levertin. 


Vetenskapsman  och  skald   

I.  Biografiska  data  och  utvecklingsgång 


Sid. 

93 
96 


II.  Temperament.  —  Betydelsen  av  hans  naturvetenskapliga  studier.  —  Orien- 
talisk härstamning.  —  Förhållande  till  nyromantiken.  —  Naturalistiska 
inslag.  —  Världsuppfattning  och  pessimism  -  103 

III.  Olika  inflytanden.  —  Förhållande  till  praerafaelismen.  —  Lyrik.  — 
Legender  och  visor.  —  Nya  dikter.  —  Dikter.  —  Hans  pessimism.  — 
Ny  erotik.  —  Livströtthet  och  ensamhetskänsla.  —  Salomo  och  Morolf. 
- —  Sagan  och  behandlingssättet.  —  Huvudpersonerna.  —  Salomos  kär- 
lek. - —  Dödshymnen   ....      110 

IV.  Levertins  noveller.  Från  Rivieran  och  Småmynt.  —  Konflikter.  — 
Livets  fiender.  ■ —  Rococonoveller.  —  Magistrarne  i  Osterås.  —  Sista 
noveller       129 

V.  Levertins  kritik.  —  Förhållande  till  G.  Brändes.  —  Förhållande  till 
fransk  kritik.  —  Två  perioder  i  hans  kritiska  verksamhet.  —  Litteratur- 
historiska undersökningar.  —  Nya  synpunkter  på  sjuttonhundratalet.  — 
Uppfattning  av  samtida  författare.  —  Hans  begränsning.  —  Lyriken  i 
hans  kritik.  —  Hans  stil.  —  Nya  utvecklingsmöjligheter     139 


Ellen  Key. 

I.  Personlighet.  —  Ställning  i  tiden     157 

II.  Barndom  och  utveckling.  —  Lärarinne-  och  föreläsningsverksamhet.  — 
Debut  vid  40  års  ålder.  —  Kris.  —  Uppfattning  av  kvinnofrågan.  — 
Missbrukad  kvinnokraft.  —  Dess  mottagande.  —  Kvinnopsykologi  och 
kvinnlig  logik     161 

III.  Uppfattning  av  kärleken.  —  Kritik    168 

IV.  Barnets   århundrade.  —  Livslinjer.  —  Angrepp   på  hennes  åsikter.  — 
Hennes  betydelse   173 


Hjalmar  Söderberg. 

Förhållande  till  naturalismen.  —  Temperament.  —  Martin  Birck> 
ungdom.  —  Förhållande  till  nittiotalet.  —  Hans  område.  —  Förhållande 
till  fransk  diktning.  —  Läroåren.  —  Förvillelser.  —  Senare  produktion.  — 
Conteuren.  —  Arten  av  hans  pessimism.  —  Den  religiösa  lögnen.  — 
Sexuella  problem.  —  Doktor  Glas.  —  Gertrud.  —  Den  allvarsamma 
leken.  —  Hans  betydelse     179 


43§ 


INNEHALL 


Selma  Lagerlöf. 

Sid. 

T.   Hennes    debut.    —    Värmland.    —    Släkten.  —  Barndomen.  —  Första 
försök.  ■ —  Första  tanke  på  Gösta  Berlings  saga.  —  Kamp  med  ämnet. 
Sagoberätterskan          20 1 

II.  Gösta  Berlings  saga.  —  Hennes  berättelsesätt,  jämfört  med  naturalis- 
mens. - —  Folklighet.  —  Äventyrsstil.  —  Intuition  i  beskrivningen.  — 
Tidsstämning.  —  Hennes  sätt  att  framställa  människorna  och  naturen. 
—  Mystisk  naturuppfattning.  —  Det  underbara.  — .Förhållande  till 
vérkligheten.      211 

III.  Olika  inflytanden  på  hennes  diktning.  —  Hennes  stil.  —  Hennes  be- 
rättelssätt.  —  Olika  manér.  —  Episkt  uppfattningssätt.  —  Världsåskådning  229 

IV.  Människoskildring.  —  Det  elementära  och  allmänmänskliga  hennes 
område.  —  Karaktärsteckningen  i  G.  Berlings  saga  och  i  Jerusalem.  — 
Religiös  uppfattning.  —  Svenskhet.  ■ —  Jämförelse  med  Heidenstam   240 


August  Strindberg. 

I.   Strindberg  i  Berlin.  —  Naturvetenskapliga  experiment  och  ny  jäsnings 
tid.  —  Zuni   schwarzén   Ferkel.  —  Nytt  giftermål.  —  Skilsmässa.  — 
Strindberg   i    Paris.    —  Hans   själstillstånd.  —  Religiöst   grubbel.  - 
Mystiker.  —  Vistelse  i  Lund.  —  Ny  diktning    253 

II.  Inferno  och  Legender.  —  Till  Damaskus.  —  Ny  dramatisk  uppfattning. 

—  Advent.  —  Kronbruden.  —  Svanevit.  —  Drömspelet.  —  Påsk.  — 
Dödsdansen.  —  Kammarspelen     265 

III.  Historiska  dramer.  —  Ödesuppfattning.  —  Demokratiska  synpunkter.  — 
Estetiskt  värde         282 

IV.  Första  åren  efter  hemkomsten.  —  Ensam.  —  Fagervik  och  Skamsund. 

—  Tredje  äktenskap.  —  Nya  angrepp  på  samhället.  —  Götiska  rum- 
men. —  Svarta  fanor.        Kritikens  ställning  till  hans  nya  produktion. 

—  Strindbergsfejden.  —  Officiell  hyllning.  —  Hans  sista  verk   287 

V.  Karaktäristik.  —  Utseende.  —  Sätt.  —  Vanor.  —  Motsatser  i  hans 
väsen.  —  Vekhet.  —  Hårdhet.  —  Rättskänsla.  —  Ärelystnad.  —  En- 
tusiasm men  bristande  kritik.  —  Hans  samhällskritik.  —  Fantasiens 
styrka.  —  Misantropi.  —  Jämförelse  med  Ibsen.  —  Hans  prosa.  — 
Hans  religiositet.  —  Hans  idealitet   _     294 


Gustaf  Fröding. 

Disharmonien  i  hans  väsen       305 

I.  Föräldrar.  —  Ärftligt  påbrå.  —  Barndomsår.  —  Första  intryck.  —  Agust 
Kalsson«.  —  Uppsalavistelse.  —  Äldsta  diktning.  —  Olika  inflytanden. 
—  Krönikören.  —  Realism.  —  Naturalism  och  romantik.  —  Om 
humor.  —  Genombrottet         308 


INNEHALL  439 

Sid. 

II.   Fröding  och  traditionen.  —  Olika  arter  i  de  två  första  diktsamlingarna. 

—  Guitarr   och  dragharmonika.  —  Värmlandslåtarna.  —  Centrallyrik. 

—  Melankoli       325 

III.  Nya  dikter.  —  Balen.  —  Andra  realistiska  dikter.  —  Romantikern.  — 
Bibliska  fantasier.  —  Atlantis    332 

IV.  Sjukdomens  utbrott.    —    Räggler    å    Paschaser.  —  Stänk  och  flikar.  — 
Realistiska    bilder.    -  -    Nytt   manér.    —   Höjdpunkt  av  radikalism.  — 
Strindberg   och    Fröding.  —  Frödings  uppfattning  av  sin  sjukdom.  — 
Erotik.    —   Erotiska  ideal.  —  Drömmari  Ilades.  —  Graldiktning.  - 
Nytt  och  gammalt.  —  Gralstänk   *.   344 


Per  Hallström. 


I.   Pessimismen    i    åttio-  och   nittiotalens  litteratur.  —  Hans  temperament. 

--  Motsats  mellan  jaget  och  världen.  —  Första  utveckling.    365 

II.    Våren-  —  Skald  och  filosof.  —  Mångsidig  försökare.  —  Novellen  hans 

egentliga  område       372 

III.  Motsats    mellan  dröm  och  verklighet.  —  Vilsna  fåglar.  —  Purpur.  — 
Olika   vägar   att  övervinna  pessimismen.  —  Miraklet.  —  Källorna.  - 
Perdikkas.  —  Ungdomsskeppet.  —  Uppfattning  av  döden.  —  Göken.  — 
I  blå  skogen.    —  Melchior.  —  Briljantsmycket.  —  En  simpel  tragedi. 
—  Hemlig  idyll.  —  Lejonet.  —  Laodamia.  —  Pessimismen  utmynnar 

i  etisk  stoicism            375 

IV.  Olika  inflytanden.  —  Olika  berättelsesätt.  —  Ironisk  verklighetsskild- 
ring. —  Poetisk  vision.  —  Falken.  —  Psykologisk  analys.  —  Stil  och 
komposition.  —  Inflytande  från  Selma  Lagerlöf.  —  Naturskildring.  — 
Det  tragiska  elementet  i  hans  diktning       388 


Erik  Axel  Karlfeldt. 

I.  Ny  uppfattning  av  det  folkliga  och  nationella.  —  Dalarna.  —  Karlfeldt 
och  fädernebygden.  —  Inflytande  från  Bååth  och  Ola  Hansson.  —  Po- 
litisk ocli  social  uppfattning.  —  lians  olika  diktsamlingar  .   31)7 

II.   Bonde    öeh    herreman.  —  Hans  humor.  —  Fridolin.  —  Dalmålningar 

på  rim      406 

III.  Naturpoesi.  —  Arten   av    hans  beskrivning.  —  Beskrivningen  mynnar 

ut  i  sång.  —  Primitiv  enfald  i  antik  stil     411 

IV.  Kärleken  i  hans  diktning.  —  Het  sinnesåtrå.  —  Vemod.  —  Längtan. 

—  Senare   erotik.    —   Häxdikter.  —  Verskonst.        Gammalsvenskhet  416 


Tillbakablick. 

Naturalismen  och  symbolismen  ännu  ej  historiskt  avslutade.  —  De 
utgöra  speciella  utvecklingsskeden  inom  en  större  rörelse.  —  Reaktion  mot 
séxtonhundratalet.    —  Vetenskapernas  pånyttfödelse.  —  Enväldets  k  ros- 


o 


INNEHÅLL 


sande  av  folkrörelser.  —  Kamp  mot  ortodoxien.  —  Ny  form  och  nytt 
innehåll  i  litteraturen.  —  Boktryckarkonstens  växande  betydelse.  — 
Kritikens  uppkomst.  —  Kosmopolitismen.  —  Den  organiska  enheten  i 
dessa  båda  sekels  litteratur.  —  Den  beskrivande  diktningen.  —  Ro- 
manens utveckling.  —  Det  borgerliga  dramat.  —  En  rationalistisk  och 
en  romantisk  huvudströmning.  —  Natursvärmeriet.  —  Naturalismens 
och  symbolismens  plats  inom  denna  rörelse.  —  Parallell  med  brytnin- 
gen mellan  antiken  och  medeltiden.  —  Denna  brytningstid  ej  endast 
negativ.  —  Blick  framåt      


V) 


v 


BINDING  LIST  DEC  15  1948 


CO 

CD 
CV 


Q) 

m 
G 
0) 

p 
u 


©  IS 
£  00 

J3§ 


p 
0 
p 

<P, 
•H 

44 

to 
H 

<D 

•3 

CO 


•H  -P 
-P 

Jh  P 

5  i 

_§« 
O  cö 
JO  • 


C\2 


University  of  Toronfo 
Library 


DO  NOT 

REMOVE 

THE 

CARD 

FROM 

THIS 

POCKET 


Acme  Library  Card  Pocket 
LOWE-MARTIN  CO.  LIMITED