Full text of "Öfversigt af Finska vetenskaps-societetens förhandlingar"

See other formats

s 


PPP LLPAPLPL PSL LIP, 


$ 
bi 
4 
? 
$ 
IN 
Dp) 
pi 
| 
$ 
? 
) 
$g 
2 
$ 
2? 
Ed 
$ 
2 
) 
9 
4 


ÖFVERSIGT 


| af 
Finska Vetenskaps-Societetens 
| Förhandlingar. 


VI. 


1863—1864. ADAPERNS 


VIII APAAPÄPAP 


Med en planche. 


PPLELDPLLLLLIDALLA 


a 
q 
C d 
S ) 
S 3 
fd 5 
> >] 
9 4 
2 ; 
4 5 
E Ö 
o : 
2 $ 
? ; 
3 
? ; 
& 3 
| q 4 
? $ 
” « e 
. 
är 
| RÖ 
AAA VA VARAV NS INVYNASAMA DPDLILLSUVAA USA APA, 


ÖFVERSIGT 


al 


Finska Vetenskaps-Societetens 


Förhandlingar. 


VI. 


1863—1864, 


Med en planche. 


HELSINGFORS, 


Finska Litteratur-Sällskapets tryckeri, 1864. 


- 


anar "Ed Lal 


Innehåll. 


SammantWradet. d. 210 Sept. 1803 oo. >. .« TREE 
Om Foucaults method att bestämma ljusets Hastehen — Af Ad. 
Moberg 


Om blinda djur. — At Fr. wW. Mäklin ; 

Sammanträdet d. 19 Okt. 1863 . 

Sammanträdet d. 16 Nov. 1863 . 

Sammanträdet d. 7 Dec. 1863 

Sammanträdet d. 18 Jan. 1864 

Förmodade bastarder bland fiskarna. — Af W. Mäklin 
Sammanträdet d. 15 Febr. 1864. 

Iktyologiska notiser. — Af Fr. W. Mäklin 

Sammanträdet d. 14 Mars 1864 . 


Om hjortarter från Marianerna. — Af Fr. W. Mäklin . 
Sammanträdet d. 18 April 1864 . 5 5 

Om de nyaste uppfinningarne inom telsgpatin. — At L. Lindelöf 
Naturhistoriska observationer om våren 1864. — Af A. Nordmann 
Om menniskoslägtets ålder. — Af A. E. Arppe 


Årssammanträdet d. 29 April 1864. 

Finska Vetenskapssocietetens Årsberättelse d. 29 Ko 1864. 

SE teori om uppkomsten af djur- och vextarter. — Af Fr. 

. Mäklin. s 

EN de nyaste Underspktiinest förande flegs afstånd från | jor- 
den. — Af A. Krueger 

Sammanträdet d. 23 Maj 1£64 5 

Fortsältning af naturhistoriska nieckniöear om våren 1864. — 
Af A. Nordmann SKADE RS 

Om uppkomsten af bjöldfysör Secile särsnön: — Af. Fr. W. 


Mäklin . 
Mera kilskrift. — At Wilh. Lagus : 
Om sammansättningen af mineralet Pollux. — at Å. lm äg De 


Om Calabarbönan. — Af A. E. Arppe. 

Sammandrag af de klimatologiska anfödkninsanne.: i Finland år 
1863. — Af A. Moberg ; : : 

Om den hydrotherapeutiska läkermetböden. — Ar 0. Hjelt 

Förteckning öfver de skrifter som Finska Vetenskaps-Societeten 
erhållit efter utgifvandet af dess bibliolheks-katalog år 1862 
intill slutet af Maj månad 1864 


AASE TRA RARINN 


Sid. 


24. 


32. 


2. 


N ulänte CN IN Bö KÄNS wi 


KAN 


FR 


Atkdsen! 
SS bör a 


IATA de ts RMS spröd lyra: Eb 


tt 
me 


ce 


cn stifta Mt: ä lå 
EP Ne Ny REG der md t 


pd FÅS REKA TR 


1 SEE TE VR 1 Ja ag Tv 


; | 


900 Ads ar - 


Å M SON mlste KT FAL AC 
| FR | kördkad i ; ;hösfralt sg 
ör MKR ENE Wren 
1 & ' i ” ; AN Lu Å | 
NIPg $ y , 6 
TOLETT Ni am KRUTET AM färdig 


Fo -WwWI hb HURUeTE 
t i (4 ET tk 
r . Å 
IT LL RTR iv? 
< 
,; 
, -r 
' [1 id I 
' 
4 
| i 3 VAN 
, : 
4 
i fx n 
, 
N j $ ka 
. PE ye Ve 
i i LU OINRAMHUYLISON JE 
/ a y 
K2 ' LJ SE 4 
t , 3 
pe | I St IA IV 
tid NIE 22 ETT pel 
q [| 
i j Li Id Pg 
ker N etta ORK vn 1 NAN 
€ pr -TE0GA 
vå . I TR 
; N sö , y da 
I ' 
Å / 


t 
i 
ÖR a är 
$ 


sr 


kl 


SE 


oo RE 


Sammanträdet d. 21 Sept. 1863. 


Professoren LINDELÖF förevisade några prof af teckningar 
åstadkomna med tillhjelp af Abbé CaAsELLis elektriska pantele- 
graf. 

Professoren MOBERG talade om FOUCAULTS apparat för 
bestämmande af ljusteoriernas företräden och ljusets hastighet. 

Inspektören för fiskerierna HOLMBERG fästade uppmärksam- 
heten derpå, att man vid österbottniska kusten på flere ställen 
anträffar laxar, inneslutande fiskkrokar af en för trakten all- 
deles fremmande form, en omständighet, som synes antyda, att 
laxen gör längre vandringar, än man 1 allmänhet varit böjd att 
antaga. 

Ordföranden e. o. professoren MÄKLIN höll ett föredrag om 
blinda djur, som förekomma i hålor. 


Om FoucaAuLTs method att bestämma ljusets 
hastighet. — Af Abp. MOoBERG. 


(Meddeladt den 21 Sept. 1863.) 


Såsom kändt är har ljusets propagationshastighet ända till 
senaste tider blifvit bestämd endast genom astronomiska observa- 
tioner. O. RÖMER beräknade år 1676 af observationer på Ju- 
piters drabanters förmörkelser, emellan hvilka tiden syntes för- 
längas i den mån deras afstånd från jorden tilltog, densamma 
till 41,514 geografiska mil eller 308,043 kilometer i sekunden; 
J. BRADLEY år 1727 af det optiska fenomen, som kallas fix- 
stjernornas aberration, enligt hvilket den, efter STRUVES bestäm- 
ning af aberrationskonstanten, blifvit beräknad att vara 41,504 
geogr. mil eller 307,364 kilometer. Först år 1849 gjorde FT 
ZEAU försök att direkte mäta denna hastighet genom att låta en 


ljusstråle passera emellan tänderna af ett roterande hjul — så- 
ledes discontinuerligt — samt sedan från en aflägsen spegel 


reflekteras tillbaka till samma punkt, då vid långsammare rota- 
tion det reflekterade ljuset återkom genom samma mellanrum, 
hvarigenom det framgått, men vid en hastigare hindrades af den 
påföljande tanden och således icke återkom, hvilket deremot 
skedde när hastigheten fördubblades, emedan ljuset då fram- 
trängde genom det följande mellanrummet. Förmedelst mätning 
af den väg, ljuset på denna tid hunnit tillryggalägga fram och 
tillbaka, befanns dess hastighet i luften utgöra 310,788 kilome- 
ter eller 41,882 geogr. mil. 7) Denna afvikelse ifrån. de förra 
beräkningarne ansågs likväl böra tillskrifvas ofullkomligheten i 
bestämning af rotationshastigheten. Kort derefter (1850) an- 
ställde FoUucAULT (likasom äfven FirzEAv och BREGUET) experi- 
menter för att utröna ljusets propagationshastighet uti olika 


”) Fizeaus mätningar synas gifvit varierande resultater. Ofvanstående 
uppgifves af Humboldt, Kosmos, IUI, 92; deremot anförer Moigno, Répert. d'op- 
tique moderne, II, 1162 en hastighet af 70,843 lieues å 25 på 19 eller 315,393 
kilometer, och Mousson, Physik, II, 300 densamma — 283,790 kilometer så- 
som resultater af Fizeaus försök. 


media och fann derigenom undulationstheoriens förutsättning af 
en retardation i ett starkare brytande medium bekräftad. Hans 
apparat, hvartill idén var tagen från WHEATSTONE'S bestämning 
af elektricitetens hastighet, bestod hufvudsakligen af en hastigt 
(1000 hvarf i sekunden) roterande plan metallspegel, som sattes 
i rörelse förmedelst en sirén drifven af ånga. " Låter man en 
ljusstråle genom en liten öppning eller ett fint galler falla på 
denna spegel och bilden af öppningen derifrån reflekteras till 
och ifrån en konkav spegel uppställd på ett visst afstånd, så 
att denna bild återfaller på den plana spegeln, så reflekteras 
den tillbaka till föremålet (öppningen eller gallret); men för- 
sättes den sistnämnde spegeln i hastig rotation, så sammanfaller 
den reflekterade bilden icke mera med föremålet, utan en fram- 
skjutning af densamma, beroende af förhållandet emellan spegelns 
rotationshastighet och ljusets propagationshastighet, eger rum, 
hvarigenom den sednare kan bestämmas. I början konstaterades 
med tillhjelp af denna apparat endast den retardation, ljuset led 
vid sin genomgång genom ett rör fylldt med vatten af 4 meters 
längd; men nu mera har densamma (enligt notiser införda i 
Poggend. Ann. 3 o. 4 häft. d. å.) blifvit använd äfven att mäta 
ljusets absoluta hastighet. För detta ändamål låter FOUCAULT 
ljuset ifrån den roterande plana spegeln reflekteras flere gånger 
efter hvarandra från 35 (eller i allmänhet ett udda antal) kon- 
kava speglar, uppställda så att bilden ifrån hvarje faller på ytan 
af den följande, och den ifrån den sista reflekterade betäcker 
bilden på den föregående, till följe hvaraf ljusvågen återkastas 
precis samma väg, som den kommit, till den roterande spegeln, 
efter att hafva tillryggalagt omkring 20 meter fram och tillbaka. 
Men under tiden har denna spegel något rört sig, hvarföre bil- 
den ej fullkomligt sammanfaller med föremålet, som här utgöres 
af ett mikrometriskt synmärke, bestående af en rad vertikala 
streck på 0,1 millim. afstånd från hvarandra, utskurna i ytan af 
en försilfrad glasskifva. Den framåtskjutna bilden och föremålet 
betraktas genom ett mikroskop med mikrometer, hvarigenom 
framskjutningen noggrannt kan bestämmas. Ljusets propagations- 
8zcalr 


hastighet kan deraf beräknas enligt formeln V = , hvar K 


är ljusets hastighet, » antalet af de hvarf spegeln gör i sekun- 
den, 7 ljusets väg emellan den roterande och den sista konkava 
spegeln, 7 synmärkets afstånd från den roterande spegeln och 
d den observerade framskjutningen af bilden. Medelst denna 
apparat har nu ljusets hastighet (i lufttomt rum) blifvit bestämd 
att vara 298,000 kilometer i sekunden, ett resultat, som betyd- 
ligt afviker från det på astronomisk väg erhållna. TI anledning 
deraf hafva fransyske fysiker och astronomer velat i fråga sätta 
icke blott riktigheten af den förra bestämningen, utan äfven 
grundvalen för densamma — det hittills antagna afståndet emellan 
jorden och solen, såsom beroende af mindre säkra observationer. 
Men å andra sidan kan väl med fog anmärkas (såsom äfven af 
F. PLACE blifvit gjordt) att då man vill grunda bestämningen 
af en distans af omkring 150 millioner kilometer på uppmätnin- 
gen af en längd af 0,7 millimeter, man måste ega särdeles säkra 
garantier för den nästan absoluta noggrannheten af detta mått 
och denna mätning, hvilka i de hittills meddelade notiserna 
ännu helt och hållet saknas. I alla fall torde förnyade astrono- 
miska bestämningar behöfvas för att bekräfta eller vederlägga 
detta något pompöst förkunnade resultat af den , fransyska ve- 
tenskapens'" skarpsinnighet och konstfärdighet. 


ot 


Om blinda djur. — Af Fr. W. MäKLn. 
(Meddeladt d. 21 Sept. 1863.) 


Öfverallt i naturen finner man de organiska varelsernas 
byggnad motsvara de fysiska förhållanden, af hvilka hvarje en- 
skild art genom sitt egendomliga lefnadssätt är beroende. Denna 
beräknade organisationsfullkomlighet sträcker sig, såsom allmänt 
bekant, icke blott derhän, att hos vissa djurarter några för de- 
ras lefnadsförhållanden särdeles nödvändiga organer äro mera 
utbildade, utan äfven att mindre nödvändiga hos dem anträffas 
i en nästan alldeles rudimentär form. En närmare jemförelse 
af synorganets utbildning hos olika djurgrupper lemnar i detta 
afseende särdeles upplysande exempel, ty man finner icke alle- 
nast ögonen ovanligt stora och utbildade hos dem, som af na- 
turen äro anvista att företrädesvis under den mörkare delen af 
dygnet uppsöka sina fodoämnen, utan äfven att de djur, som 
nästan ständigt lefva i mörker, t. ex. under jordytan, hafva 
ovanligt små och stundom alldeles under huden fördolda ögon. 
Af sådana med nästan alldeles rudimentära ögon försedda djur- 
arter har man redan i långliga tider känt en hel mängd species 
och det icke blott bland de lägst stående djuren, der ett sådant 
förhållande är mycket allmännare och bland en stor delt. o. m. 
den vanliga regeln, utan äfven bland led- och vertebrerade dju- 
ren. Hela familjen Talpina bland Insectivora t. ex., hvars re- 
presentanter tillbringa en stor del af sitt lif under jordytan, ut- 
märker sig genom föga utbildade ögon och en art bland dem, 
nemligen Chrysochloris (Talpa) inaurata Wagn., har dessa or- 
ganer alldeles rudimentära och öfverdragna af den yttre huden. 
Samma är förhållandet med arterna af slägtet Spalax bland Gli- 
res. Bland de mindre utbildade vertebrerade djuren känner man 
ett ännu större antal alldeles blinda eller åtminstone med högst 
outbildade synorganer försedda arter, såsom bland ödlorna den 
grupp, hvilken blifvit kallad Amphisbaenae (på tyska Doppel- 
schleichen = Chalcidiens -glyptodermes Dum. et Bibr.); arterna 


af slägtet ZTyphlops bland ormarna, som lefva under jorden och 
söka sina födoämnen i myr- och termitbon, samt den alldeles 
blinda Caecilia lumbricoidea i Amerika, hvilken räknas till de 
8. k. Apoda bland Batrachierna. Äfven inom insekternas klass 
känner man ett stort antal species med outbildade ögon och t. 
o. m. i vårt land förekomma några sådana arter såsom t. ex. 
Claviger foveolatus Mill., hvilken anträffas i myrgångar tillsam- 
mans med Formica flava och det äfven i närmaste trakten af 
Helsingfors, nemligen vid Sörnäsg och i Hoplax, samt ett par 
arter, som jag i södra Finland lyckats påfinna, af det särdeles 
egendomliga slägtet Priinella Matthews, hvilket endast innefattar 
blinda species. 

I sednare tider, då man varit i tillfälle att noggrannare 
undersöka flere underjordiska grottor i södra Europa äfvensom 
i Nord-Amerika, har den zoologiska vetenskapen ytterligare 
blifvit riktad med kännedomen af ett betydligt antal blinda djur- 
arter. Största delen af dessa höra visserligen till insekternas 
klass, men man har äfven bland andra djurgrupper påfunnit 
flere ganska intressanta sålunda organiserade former. Utom den 
allmänt kända Proteus anguinus bland Batrachierna, som före- 
kommer i S:t Magdalene-grottan vid Adelsberg i Krain, vill jag 
som exempel anföra en endast några tum lång blind fisk, Am- 
plyopsis spelaeus, som framföder lefvande ungar och vistas i de 
underjordiska vattnen i Mammuth-hälan i Kentucky, äfvensom 
trenne species blinda spindlar, nemligen Anthrobia mammouthia 
Tellkampf, hvilken äfvenledes förekommer i den nyss omnämnda 
Mammuth-hålan i N.-Amerika, Stalita taenaria Schiödte, beskrif- 
ven från underjordiska hålor i Kärnthen, och Hadites tegena- 
rioides Keyserling från hålor på ön Lesina. Att äfven bland 
spindlarna förekomma sådana blinda arter, är så mycket mera 
anmärkningsvärdt, som fertalet bland dem äro försedda med 
åtta ögon. 

Bland det temmeligen betydliga antal blinda insekt-arter, 
som man nu redan känner från skilda underjordiska grottor, 
förtjena representanterna af slägtet Machaerites Miller (Verhandl. 
d. zool. bot. Vereins in Wien, V, p. 509) en synnerlig upp- 
märksamhet, emedan man åtminstone hos en art af detta genus, 


nemligen Muachaerites Mariae Du Val, observerat en särdeles 
afvikande och egendomlig könsolikhet, hvarom jag nu går att 
litet närmare redogöra. 

I en uppsats, som under titel af ,, Ein bemwaffneter Blick 
in die Grotten von Villefranche in den Ostpyrenäen” finnes in- 
tagen i Berliner Entomologische Zeitschrift för innevarande år 
p- 116, meddelas af D:r KrAATZ en kort reseberättelse öfver en 
af honom sjelf tillsamman med några franska naturforskare före- 
tagen utflygt till de omnämnda grottorna vid Villefranche. I 
denna intressanta reseskildring anföres, utom flere upplysande 
notiser angående några blinda insekt-arters förekommande i dessa 
grottor, att man under ifrågavarande exkursion bland annat 
lyckats påfinna tvenne med fullkomligen utbildade ögon försedda 
individer af den af Du VaL i Glanures entom. I, p. 37 efter 
ett enda blindt exemplar beskrifna Machaerites Mariae. Dessa 
med ögon försedda individer af Machaerites har F. DE SAULCY 
emellertid ansett höra icke blott till en skild art, utan t. o. m. 
betraktat som representanter af ett eget slägte, hvilket af honom 
blifvit benämndt Zinderia. Då man likväl sednare med biträde 
af garnisonen i Villefranche varit nog lycklig att till närmare 
undersökning förskaffa sig ett större antal exemplar af den före- 
vpämnda Machaerites Mariae, har DE SAULCY till sin stora för- 
våning funnit, att hans genus Linderia endast innefattar den 
bevingade och med fullständigt utbildade ögon försedda hannen 
af den vinglösa och blinda Machaerites Mariae. Af en annan 
blind art, Machaerites subterraneus (Motsch.) Kraatz, som före- 
kommer i de underjordiska grottorna i Krain, beskrifver D:r 
KRraAArtz äfvenledes den förmodade hannen i samma Berliner tid- 
skrift p. 124 under namn af Machaerites Argus. Äfven denna är, 
såsom redan namnet antyder, försedd med fullkomligt utbildade 
ögon, men visar i öfrigt analogier med den blinda honan, så- 
som det är fallet med den i Pyreneerna förekommande arten. 
Det är väl derföre utom allt tvifvel att äfven denna form är 
den förut okända hannen af förenämnde species, ehuru författa- 
ren ansett det nödigt att för säkerhetens skull beteckna den 
med ett eget namn. 


D:r KrRAATZ fäster vid ofvannämnda upptäckt en stor be- 
tydelse. Han säger nemligen: , Diese Entdeckung sehender Höh- 
lenkäfer-Männehen darf als eine der interessantesten der neue- 
ren Zeit betrachtet werden und macht nach meiner Ansicht allen 
Gattungen vollends den Garaus, welche bei der Uebereinstimmung 
der ibrigen Merkmale lediglich auf den Mangel der Augen ba- 
sirt sind; denn soll die Blindheit einmal generische Verschieden- 
heit begrinden, dann muss auch das sg von Machaerites eine 
andere Gattung bilden als das 9." — Enligt min uppfattning 
torde emellertid denna omständighet, att hannarne af samma art 
äro bevingade och försedda med ögon, då honorna äro blinda 
och vinglösa, kunna gifva anledning till betraktelser af ännu 
större betydelse. Några naturforskare hafva nemligen isynnerhet 
i sednare tider uttalat den åsigt, att den beprisade visa anord- 
ningen i naturen, der allt synes vara beräknadt till det helas 
sammanhang, till en väsendtlig del skulle bero endast derpå, att 
den organiska naturen förändrat och modifierat sig efter rådande 
yttre naturförhållanden samt att äfven dessa i underjordiska 
hålor förekommande blinda djurarter uppkommit sålunda, att 
vissa species, hvilka genom någon händelse inträngt i likartade 
ständigt mörka bostäder, småningom generation efter generation 
erhållit allt mindre utbildade ögon, emedan dessa organer icke 
blifvit begagnade, samt att ifrågavarande djurarter slutligen blif- 
vit alldeles blinda, hvilken egenskap numera skulle fortgå i arf. 
Skulle således denna könsolikhet hos representanterna af slägtet 
Machaerites icke vara beroende af en ursprunglig och inne- 
boende naturnödvändighet, som alltid gjort och gör dessa arter 
till hvad de äro, kunna vi för vår del sannerligen icke fatta, 
huru en slik genom en yttre tillfällighet småningom förlorad 
förmåga att se och flyga kunde fortgå i arf endast hos det ena 
könet. 

Jag anser mig här likväl böra anmärka, att man inom 
insekternas klass redan förut känner några ungefär likartade 
förhållanden. Så äro t. ex. inom ordningen Hymenoptera, der 
könsolikheten med afseende å den yttre kroppsformen ofta nog 
är särdeles påfallande, hannarne af slägtet Mutilla bevingade 
och, utom tvenne facetterade ögon, derjemte försedda med så- 


9 


kallade punktögon, hvaremot honorna äro vinglösa och utan 
oceller. Att endast honorna af flere insekt-slägten — och det 
inom särskilda ordningar — äro vinglösa, torde deremot vara 
allmänt bekant. 


NEO NA 
föra få De AT 


LIBRARY IS 
ÅA DER Sn? 


"Yr 
; 2 Om $ 
rp ap? » Så . pv f 


NF Nr 


10 


Sammanträdet den 19 Oktober 1863. 


Ordföranden anmälde till intagning i akterna en afhand- 
ling med titel: Bemerkungen iiber zwei nordamerikanische Wie- 
derkaeuer: Ovis montana und Haplocerus montanus. 

Professoren VON WILLEBRAND omtalade en för oftalmologin 
vigtig upptäckt, som blifvit gjord af d:r ROBERTSON i Edinburgh: 
han har nemligen funnit, dertill föranledd af en muntlig uppgift 
af sin vän d:r FRASER, att extraktet af en frukt, som benämnes 
the Calabar Bean", Calabarbönan, har egenskapen att samman- 
draga pupillen. Botaniska namnet af den vext, hvarifrån denna 
böna erhålles, är: Phytostigma venenosum. 

Professoren LAGUs gjorde några meddelanden angående de 
nyaste framstegen i forskningarna rörande kilskriften. 

Professoren AHLQVIST redogjorde för en liten bok af prins 
LUCIEN LOUIS BONAPARTE angående baskiska språkets förvandt- 
skap med finskan samt ansåg, att den af förf. uttalade åsigt, att 
en sådan förvandtskap verkligen egde rum, vore alldeles obe- 
rättigad. 

Professoren ARPPE meddelade några notiser angående de 
senaste i Frankrike gjorda upptäckterna af spår efter menni- 
skans tillvaro under diluvialperioden. 

Professoren ÖCYGNAEUS uppläste å egna och professoren 
GEITLINS vägnar följande utlåtande, hvilket Societeten äfven god- 
kände: Till finska vetenskapssocieteten inlemnade docenten d:r 
CARL GUSTAF ESTLANDER sistl. sommar ett arbete med titel: ,,Poe- 
ma del Cid i svensk öfversättning, med historisk och kritisk 
inledning", anhållande om en plats för detsamma i Societetens 
akter. Undertecknade, hvilka på Societetens historisk-philologiska 
sections vägnar tagit kännedom om d:r Estlanders skrift, anse 
sig hafva fullt skäl att till författarens begäran tillstyrka bifall. 
D:r Estlander har begagnat alla tillgängliga, på Europeiska 
språk flytande källor, hvarur utredning af ämnet kunnat vinnas; 
och med säker både kritisk och aesthetisk blick har han af 


11 


dessa källor gjort bruk. Särskild uppmärksamhet har blifvit 
fästad vid den allmänna karakteren af den tidshistorie, på hvars 
grund dikten rörer sig, emedan förf. dymedelst sökt erbjuda en 
säkrare ledning till uppfattandet af skaldestyckets väsende och 
beskaffenhet. 


12 


Sammanträdet den 16 November 1863. 


Statsrådet NORDMANN tillkännagaf det han i sammanhang 
med sitt förut till intagning i akterna anmälda arbete om Södra 
Rysslands fiskar ville offentliggöra åtskilliga anmärkningar rö- 
rande vissa i Finland och Lappland förekommande fiskarter, till 
hvilket arbete företalet upplästes. 

Vidare meddelade statsrådet, det ban i ,, Bidragen" önskade 
publicera: a) Några data angående fiskarne i Ladoga, isynner- 
het lax och sik; 56) Anmärkningar angående Wimba, Cyprinus 
carinatus Pallas, Abramis vimba Linné, hvaraf statsrådet ansåg 
fyra species förekomma, nemligen: isvimba, gulhake-, lek- och 
slagvimba; c) fortsättning af förteckningen öfver finska spindlar, 
hvartill materialier blifvit insamlade dels af statsrådet sjelf, dels 
af kandidaten INBERG och studeranden CAJANDER, hvilken sist- 
nämnde påträffat bland annat en till genus Zycosa hörande art, 
som hade endast sex ögon i stället för åtta och derföre blifvit 
kallad sexoculata. 

Derefter omtalade statsrådet NORDMANN, det under sistl. 
sommar till honom öfverlemnats ett hönsägg, hvari fanns en lef- 
vande intestinalmask, den s. k. Distoma ovata, som äfven af 
andra forskare blifvit ehuru sällan anträffad. 

Slutligen tillkännagaf statsrådet, det han vore i tillfälle att 
meddela några observationer rörande molluskerna i Finland, bland 
hvilka han funnit en marin form, hörande till genus Tergipes, 
som i Thöloviken anträffats fästad vid vasstrån. 

Professoren AHLQVIST talade om kulturord i finskan och 
deras förvandtskap med germaniska och mnyslaviska ord. En 
stor mängd benämningar på klädespersedlar och husgeråd an- 
fördes med deras motsvarande betydelser i andra språk. Af 
den antydda förvandtskapen drog talaren den slutsats, att Fin- 
narne före sammanträffandet med Slaver och Germaner befunnit 
sig på en mycket låg kulturgrad och att det redan derföre vore 
omöjligt att, såsom man velat göra, tillskrifva dem någon andel 
1 kilskriftens åldriga litteratur. 


Professoren LaGuUs kunde icke godkänna denna slutsats 
eller tilldela de fakta, hvarpå den grundade sig någon synnerlig 
betydelse, så länge det icke var bekant, till hvilken tid de hän- 
förde sig och det i alla fall var obestridligt, att Finnarne hade 
en mängd ord och uttryck för ideella begrepp och abstraktio- 
ner, hvilka mera än annat borde vittna derom, att de icke kun- 
nat befinna sig på en alldeles låg ståndpunkt af bildning. 

Professoren ÅRPPE gjorde några meddelanden angående 
den af herr BAHR i Upsala uti ett orthitlikt mineral från Röns- 
holm i Stockholms skärgård, i norsk orthit samt i gadolinit från 
Ytterby upptäckta, tillsvidare dock ännu något problematiska 
metall, som han kallat Vasium, samt fästade uppmärksamheten 
på en märkvärdig, af WÖHLER nyligen upptäckt Silicium-före- 
ning, som blifvit benämnd Silicon — en gul kropp, som erhålles 
genom chlorvätesyrans inverkan på kiselealcium och är samman- 
satt efter formeln Si!? H5O?, 


14 


Sammanträdet den 7 December 1863. 


Statsrådet NORDENSKIÖLD, som öfvervarat det sammanträde 
British Association for advancement of Sciences" den 25 sistl. 
Augusti anställde i NewCastle upon Tyne, refererade några der- 
städes hållna föredrag: a) Man hade fästat uppmärksamheten vid 
en mängd i Skottland, i trakten af Inverness förekommande ur- 
åldriga fästen, hvilka förete det anmärkningsvärda, att de omiss- 
känneligen varit utsatta för inverkan af en mycket stark hetta, 
. till följe hvaraf vallarna sammansintrat till en sammanhängande 
massa och blifvit på ytan förglasade, oaktadt de innehålla myc- 
ket svårsmälta sten- och bergarter. När och på hvad sätt de 
råkat ut för den starka upphettning, hvarom de vittna, har man 
ännu icke lyckats utreda. 

Db) Frågan angående menniskoslägtets första uppträdande 
på jorden hade äfven framkallat lifliga debatter isynnerhet emel- 
lan LYELL och JOHN PHILLIPS, som icke kunde anse de vid 
Amiens funna stenredskapen eller de i hålorna förekommande 
benmassorna ega den höga ålder, man tillskrifvit dem; utan 
hyllade han den åsigt, att de genom vattenöfversvämningar eller 
afsköljningar blifvit under en sednare tid sammanhopade, sålunda 
att stenredskapen i allmänhet intagit de undre, benen de öfre 
lagren. Hans argumenter blefvo dock på ett öfvertygande sätt 
gendrifna af LYELL, som bland annat äfven fästade uppmärk- 
samheten vid de inskärningar efter stenredskap, hvilka å benen 
i särskilda hålor förekomma och tydligen äro gjorda af men- 
niskohand. 

c) Vidare förevisade statsrådet ett prof af den nya me- 
tallen Thallium, som man i England redan i ganska stor skala 
tillgodogör. Man använder för detta ändamål den afsats, som 
bildar sig i skorstenarne vid svafvelsyrefabrikerna, der jern- och 
kopparkis brännas i stället för svafvel. Man kan af denna af- 
sats — s. k. fluedust — uppsamla stora qvantiteter, innehållande 
utom thallium en mängd andra metaller, nemligen: qvicksilfver, 


koppar, jern, arsenik, antimon, zink, kadmium, kalk och selen. 
Ur denna massa extraheras thalliumföreningen med hett vatten, 
hvarur med klorvätesyra klorthallium utfälles. Kloriden för- 
vandlas förmedelst svafvelsyra till svafvelsyradt salt, hvarur me- 
talln lätt låter reducera sig såväl på torra vägen med cyan- 
kalium, som och isynnerhet genom elektrolys med tillbjelp af 
några par af ett Groveskt batteri, då strömmen inledes i det 
smälta svafvelsyrade saltet, hvilket i en jerndegel upphettas af 
en gasbrännare. 

Teckningsläraren VON WRIGHT gjorde några meddelanden 
rörande särskilda arter af'Eiderfoglar, önskande att i Societetens 
akter utförligare behandla: detta ämne, hvilket borde af två 
plancher illustreras. 

Bergmästaren THORELD hade till Societeten insändt en af- 
handling om Orijärvi koppargrufva och uuderställdes detta ar- 
bete matematisk-fysiska sektionens granskning. 

Öfverstelöjtnant C. O. RAMstEDT hade jemte åtföljande 
skrifvelse till Societeten inlemnat en ritning till ett instrument, 
som han benämnt jordbäfningstelegraf, utgörande ett slags sjelf- 
registrerande Seismometer, hvars ändamål vore , att åskådligt 
framställa den ständiga oro jordytan eger, hvilken uppenbarar 
sig i jordbäfningar och jordstötar och hvilka företeelser ofta nog 
förbises af hvarjehanda orsaker." Som insändaren önskat att 
öfver arbetet få emottaga ett , kritiskt omdöme," remitterades 
detsamma till matematisk-fysiska sektion. 


16 


Sammanträdet den 18 Januari 1864. 


Statsrådet NORDMANN omförmälde, att hofrådet UHLENIUS 
till universitetets samlingar öfverlemnat ett trettonfaldigt rågax, 
funnet sistl. Augusti månad i en potatesåker på ett honom till- 
hörigt hemman i Helsinge socken, samt derom meddelat följande: 
Åkern hade föregående år burit råg. Ståndet, som vexte isole- 
radt på ändan af en teg, var särdeles frodigt, utan att likväl 
mer än ett par stänglar utvecklat sig från roten. Troligt äts 
att sädeskornet först på våren kommit till lif; ty den öfriga 
vextprocessen inträffade senare än vanligt. Ifrån hufvudaxet, 
som först utbildade sig perpendikulärt från stängeln, utvecklade 
sig sedermera på hvardera sidan sex särskilda nya ax, hvilka 
alla likasom hufvudaxet visa tecken till fortsättning, ehuru denna 
icke fått komma till mognad. Uti N:o 263 af S:t Petersburger 
Zeitung, 1863, omnämnes ett på lika sätt utbildadt sjufaldigt 
rågax, funnet i en by nära Zarskoje Selo. 

Med anledning af föregående meddelande påminde stats- 
rådet NORDENSKIÖLD derom, att engelsmannen HALLETTE åstad- 
kommit ovanligt stort hvete med sammansatta ax, genom att ut- 
välja de största axen från en skörd, utså deras frön och åter 
på samma sätt ur den följande skörden utplocka de gröfsta axen, 
samt flere gånger upprepa ett sådant förfarande. 

Professor KRUEGER framlade resultaterna af en nyss utförd 
beräkning öfver den senast upptäckta kometens banelementer. 
Denna komet, som upptäcktes den 28:de Dec. förl. år af pro- 
fessor REsPIGHI i Bologna och nyårsdagen derpå af herr BÄKER 
i Nauen, är af ganska stort intresse derigenom, att dess afstånd 
från jorden i de sista dagarne af Januari månad går ned ända 
till mindre än 3 millioner svenska mil. Ett så litet afstånd, 
ehuru icke alldeles ovanligt, är dock mera sällsynt. Det skulle 
hafva blifvit ännu mycket mindre, om kometen hade ankommit 
omkring 12 dagar tidigare; i sådant fall skulle det minsta af- 
ståndet den 26 Jan. hafva utgjort 1.3 millioner sv. m. ”Talaren 


17 


beskref vidare kometens lopp på himmeln samt uttalte den för- 
modan, att kometen efter instundande fullmåne skulle blifva 
synlig för blotta ögon. 

Ordföranden höll ett föredrag om förmodade bastardbild- 
ningar hos fiskarne. 

Professoren LAGUs talade om vissa egenheter i kasusbild- 
ningen hos de semitiska och indogermaniska språken samt fästade 
synnerlig vigt vid den genomgripande skilnad emellan dessa 
språk, att de förra sakna en sjelfständig genitivus, hvilken kasus 
i äldsta tider uttrycktes genom ett relationsord, hvarifrån efter- 
hand genitivändelser utbildat sig. 

Statsrådet NORDMANN meddelade skriftligen, det han varit 
i tillfälle att i tre månader observera lefnadssättet af Herpestes 
Mungo, ett slags Pharaoråtta, men icke den vanliga arten (Kro- 
kodilratze) samt att han afslutat ett arbete angående parasitiska 
kräftor, om hvilka bizarrt formade djur särskildt anmärktes, att 
dimorfism och skilnaden i storlek mellan båda könen hos flere 
af dem är förvånande; så t. ex. förhåller sig kroppsvolymen hos 
hannen af Strabax monstrosus till honans som 1:13,000! 


bo 


18 


Förmodade bastarder bland fiskarna. — Af Fr. W. 
MäÄKLIN. | 


(Meddeladt den 18 Januari 1864.) 


Det är allmänt bekant att bastarder eller afkomlingar af 
skilda, vanligen dock ganska närstående, djurarter temmeligen 
sällan. anträffas i den fria naturen. Bland de vertebrerade dju- 
ren har man, utom några temmeligen allmänt kända fakta bland 
däggdjuren, företrädesvis bland foglarnas klass observerat sådana 
afvikelser från den vanliga ordningen. Icke allenast instängda 
i burar frambringa många arter af slägtet Fringilla ganska lätt 
bastarder med hvarandra, men äfven fritt i naturen anträffar 
man stundom bländningar t. ex. af några skilda hönsartade 
foglar, hvilka genom sitt från hvardera af föräldrarna mer eller 
mindre afvikande utseende äfven af naturforskare blifvit ansedda 
och beskrifna som egna sjelfständiga arter. Tillhöra föräldrarna 
närstående artformer, blifva deras afkomlingar vanligen propor- 
tionerliga, men af mycket olika fogelarter tyckas deremot nästan 
alltid särdeles egendomliga missbildningar framkallas, såsom det 
t. ex. skall vara fallet med bastarder af Anas boschas och Gal- 
lus (bankiva) domesticus. 

I ett år 1863 i Leipzig publiceradt arbete, Die Sissmasser- 
hische von Mitteleuropa, uttalar v. SIEBOLD den förmodan att 
fem såsom egna species beskrifna fiskformer, nemligen Carpio 
Kollarii Heck., Abramidopsis Leuckartii Heck., Bliccopsis abra- 
mo-rutilus Holandre, Alburnus dolabratus Holandre och Chon- 
drostoma Rysela Agass. äfvenledes skulle vara endast hybrida 
formen af temmeligen närstående arter 7). — Vid detta tillfälle 
vill jag endast fästa uppmärksamheten vid tvenne af dessa för- 
modade bastarder, nemligen vid Abramidopsis Leuckartii och 


>”) Bastarder af olika species fiskar omtalas föröfrigt enligt Hand- 
buch einer Geschichte der Natur von H. G. Bronn, Stuttgard 1843, 2:ter B:d 
3 Theil p. 165 och 173 redan af Bloch i Ökonomische Naturgesch. d. Fische 
Deutschl., Berlin 1783, äfvensom af ännu äldre författare. 


16 


Bliccopsis abramo-rutilus, emedan desamma af v. SIEBOLD anses 
uppkomna genom en hybridisering af äfven hos oss ganska all- 
mänt förekommande braxen- och mörtartade fiskar. 

Den första af dessa arter har af HECKEL ursprungligen 
blifvit beskrifven under namn af Abramis Leuckartii samt den 
sednare af HOLANDRE nnder benämningen af Abramis abramo- 
rutilus. Ehuru v. SIEBOLD uttalar den förmodan att förenämnda 
former endast skulle vara bastarder, har han likväl, i öfverens- 
stämmelse med den antagna principen att såsom grund för en 
generisk begränsning anse kanske nog mindre väsendtliga olik- 
heter i svalgtändernas form, i ofvan citerade arbete beskrifvit 
dessa förmenta fiskarter som representanter för egna slägten. 
Begge dessa former tyckas i allmänhet i Tyskland och före- 
trädesvis i dess nordostliga delar vara kända under benämnin- 
gen af Leiter eller Leitfische; de påstås simma i spetsen för 
braxenstim och anses såsom ett slags Iyckofiskar. Emellertid 
har redan den utmärkte iktyologen BLocH under namn af Cy- 
prinus Buggenhagii beskrifvit en såkallad Leiter eller Leitfisch 
ifrån Pommern; men då han icke redogjort för svalgtändernas 
byggnad hos denna fiskart, har man ej med säkerhet kunnat 
utreda, hvilken form han egentligen velat beteckna med ifråga- 
varande benämning. Det synes emellertid troligt att BLocH 
under namn af Leiter erhållit exemplar både af Abramidopsis 
Leuckartii äfvensom af Bliccopsis abramo-rutilus, hvilka hvar- 
dera blifvit observerade i Pommern, samt att han sammanblandat 
dessa former och beskrifvit dem under den gemensamma benäm- 
ningen af Cyprinus Buggenhagii. Denna Cyprinus Buggenhagii 
förblef emellertid i långliga tider en efterlängtad raritet för de 
flesta samlingar i Europa och då man slutligen under sednare 
år i flere europeiska länder, såsom i s. Ryssland, Tyskland, 
Frankrike, Belgien, England och Irland, anträffade enskilda exem- 
plar af de förut omnämnda Abramidopsis Leuckarti och Blic- 
copsis abramo-rutilus, uppställdes dessa former i samlingarna 
hvar för sig eller stundom båda tillsammans under det gemen- 
samma species-namnet Cyprinus Buggenhagii Bloch. Det är 
likväl först v. SIEBOLD som lyckats förskaffa sig ett större an- 
tal exemplar af dessa sällsynta fiskformer och det är äfven en- 


20 


dast han, som lemnat en fullständigare beskrifning öfver de- 
samma samt framhållit de många afvikelser de förete med af- 
seende å fjällrader, svalgtändernas form 0. 8. vV. 

Det är äfven dessa oregelbundna afvikelser isynnerhet i 
svalgtändernas byggnad, som i främsta rummet hos v. SIEBOLD 
framkallat den tanken, att dessa fiskformer icke skulle vara några 
egna arter, utan endast bländningar af närstående species. Mer 
eller mindre väsendtliga afvikelser i svalgtändernas bildning an- 
träffar man visserligen ganska ofta äfven hos andra Cyprinoider, 
men Abramidopsis Leuckartiu och Bliccopsis abramo-rutilus hafva 
enligt Vv. SIEBOLDS' uppgift äfven af fiskare på några orter blif- 
vit ansedda som bländningar. Deras sällsynta förekommande i 
alla vattendrag, der de dock blifvit observerade, hvilket i all- 
mänhet icke är fallet med andra fiskarter, anser v. SIEBOLD 
som en grund till för den af honom uttalade förmodan om de- 
ras hybrida tillkomst. Då emellertid de arter, som enligt v. 
SIBBOLDS förutsättning hafva kunnat producera dessa mellan- 
former, nemligen Abramis Brama eller Bliceca Björkna med 
Scardinius erythrophtihalmus eller Leuciscus rutilus, förekomma 
i de flesta länder i Europa, är väl möjligheten för de hybrida 
formernas uppkomst i hvarje af dessa länder lika tänkbar och 
man bör derföre äfven, om de verkeligen äro bastarder af de 
nyss uppgifna arterna, kunna upptäcka dem i alla de länder, 
der stamarterna förekomma. Hvarje bidrag till kännedom om 
en vidsträcktare utbredning måste således, då de tillika på alla 
ställen äro ytterst sällsynta, lemna en anledning till att god- 
känna den af V. SIEBOLD uttalade förmodan, att de icke äro 
egna sjelfständiga arter. 

I Skandinavien har man ännu icke anträffat någon af dessa 
former, åtminstone har man ej mig veterligen lemnat någon notis 
derom. I sin Skandinaviska fauna, 4:de delen p. 334, upptager 
NILSSON likväl 1855 efter BLocH diagnosen på Cyprinus Bug- 
genhagii med förutsättning att den möjligen kunde anträffas in- 
om detta område. Han säger nemligen: ,,Då han' förekommer i 
Östersjön och uppgår i floder, som på Tyska sidan kasta sig 
deri, så synes icke osannolikt att han äfven kan finnas hos oss." 
— I en i Dorpat utgifven tidskrift Pas Inland uppför deremot 


21 


KAWALL efter en hr DE BraAY i en der 1858 intagen uppsats 
Fische in Kurland und an den Kiisten der dasselbe begränzen- 
den Östsee mit Beriicksichtigung von Livland, p. 566 en ,,Leu- 
ciscus Bugenhagii, hvilken väl troligen måste hänföras till 
någondera af de ofvanföre omnämnda formerna. 


Hr licentiaten MALMGREN, som för utarbetandet af sitt 
akademiska arbete Kritisk öfversigt af Finlands fisk-fauna med 
verklige-statsrådet v. NORDMANNS välvilliga begifvande varit i 
tillfälle att genomgå universitetets samlingar af inhemska fisk- 
arter, har bland ett och annat anmärkningsvärdt i öfrigt äfven- 
ledes förbisett ett visserligen då ej med dess namn betecknadt 
exemplar af Abramidopsis Leuckartii Heckel. Jag erhöll detta 
exemplar af hr prosten A. J. WENELL i Taipalsaari redan för 
omkring 10 år sedan samt öfverlemnade det vid min återkomst 
till Helsingfors till den samling af inhemska fiskarter, hvilken 
hr arkiatern E. J. BONSDORFF då anlagt i universitetets anato- 
miska museum, men som sedermera blifvit förenadt med de öfriga 
zoologiska samlingarne. Enligt hr prosten WENELLS uppgift 
hade man vid detta tillfälle i en ganska fiskrik vik vid prest- 
garden i ”Taipalsaari socken på engång i ett mörtnät erhållit 
tvenne exemplar af denna fiskart, hvilken enligt hans vetskap 
under en längre tid af år endast en enda gång förut blifvit 
observerad — och sedan denna tid har den ej mera blifvit åter- 
funnen. Det andra exemplaret, som vid ifrågavarande tillfälle 
infångades, var skadadt af nätet och prosten WENELL ansåg 
det derföre icke löna mödan att förvara det för min räkning. 


Jag ansåg i början denna art för den af BLocH ganska 
ofullständigt beskrifna och dittills föga kända Cyprinus Buggen- 
hagii; vid sedermera anställd noggrannare jemförelse med v. 
SIEBOLDS utförliga beskrifningar öfver de förmodade hybrida 
formerna Abramidopsis Leueckartii och Bliccopsis abramo-rutilus, 
har jag likväl öfvertygat mig derom, att det omnämnda exem- 
plaret hör till den förra af dessa former. TI förbigående anser 
jag mig dessutom böra anmärka, det äfven prosten WENELL 
genast yttrade den förmodan, att denna ytterst sällsynta fiskart 
troligen endast vore en bländning. af andra närstående species. 


22 


För större säkerhets skull har jag ur detta exemplar ut- 
tagit svalgtänderna, hvilka till sin byggnad öfverensstämma med 
det af v. SIEBOLD oftast observerade förhållandet, nemligen att 
på högra sidan förekomma endast fem, på den venstra deremot 
sex tänder. Då emellertid dessa här omnämnda förmodade hy- 
brida former stundom ganska betydligt afvika från hvarandra, 
torde följande korta beskrifning öfvet detta så högt i norden 
anträffade exemplar af Abramidopsis Leuckartii icke sakna allt 
vetenskapligt intresse. 

Total-längden uppgår till omkring 240 m. m. (stjertfenan 
är nemligen litet afbruten i spetsen, så att längden icke kan 
uppges bestämdare); längden från den temmeligen trubbiga nos- 
spetsen till början af stjertfenan 194 m.m.; de längsta strålarna 
i stjertfenan åtminstone öfver 45 m. m. långa. — Hufvudets 
längd (från nosspetsen till kanten af gällockapparaten) 44 m. m.; 
ögats horizontala diameter 10 m. m., dess vertikala deremot 
endast 9; pupillens diameter 4 m. m. — Afständet från nos- 
spetsen till början af ryggfenan 108 m. m.; från ryggfenans 
slut till början af stjertfenan 61 m. m.; minsta afståndet emel- 
lan bröst- och bukfenorna 42 m. m.; den temmeligen skarpa 
kanten från basen af bukfenorna till början af analfenan 32 m. 
m. samt från analfenans slut till basalkanten af stjertfenan 16,5 
m. m. — Största höjden litet framom ryggfenan 65 m. m. 


Ryggf. — i spetsen litet afbruten — med 2 enkla eller 
odelade ) samt 10 delade strålar; basen af ryggfenan är 18 
m. m. lång. 

Bröstf. med 1 odel. och 15 del. str.; största längden 35 
m. m. : 
Bukf. med 1 odel. 7) och 8 del. str.; största längden 30,5 
m. m. ; 

Analf. något utringad med 2 odel. f) och 15 del. str. — 
De längsta (främsta) analfenans strålar 30 m. m.; den sista 
9,5 m. m. — Basen af analfenan bar en längd af 38 m. m. 


”) Strålarnas antal i rygg-, buk- och analfenan har jag undersökt 
med temmeligen stark förstoring och kan derföre med säkerhet uppge, 
att de odelade strålarnas antal icke är större, 


23 


Stjertfenan är något missbildad eller måhända skadad un- 
der lifstiden. Den är nemligen på öfra sidan vid basen snedt 
intryckt och böjd åt sidan. Strålarnas antal kunna tillfölje deraf 
icke med säkerhet uppges (enl. v. SIEBOLD 19). 

Längdrader af fjäll ofvanom sidolinien 10 (utom den som 
böjer sig emot den med ingen naken eller fjällös längdlinie för- 
sedda ryggsidan); nedanom sidolinien 5, Sidoliniens fjäll till 
antalet 32. 

Kroppsformen öfverensstämmer temmeligen med den i v. 
SIEBOLDS arbete lemnade afbildningen, dock är ryggen eller 
egentligen nacken straxt bakom hufvudet litet mera kullrig. 

Svalgtänderna öfverensstämma till form och ställning, så- 
som äfven v. SIEBOLD anför, närmast med dem hos Abramis 
Vimba L.; att hos detta exemplar 3 tänder förekomma på den 
högra sidan och 6 på den venstra, har redan i det föregående 
blifvit antydt. Den öfvertaliga tanden på venstra sidan är be- 
tydligt mindre än de öfriga. Ehuru v. SIEBOLD icke förutsätter, 
att vimban skulle hafva någon andel i uppkomsten af denna 
mellanform, vill jag likväl i förbigående anmärka, att Abramis 
Vimba aldrig blifvit observerad i södra Saimen. 


Sammanträdet den 15 Februari 1864. 


Ordföranden meddelade några betraktelser och uppgifter 
rörande den progression, hvari fiskarnes kroppslängd synes till- 
vexa, grundade hufvudsakligen på iakttagelser i Södra Saimen 
under sommaren 1859. 

Vidare talade ordföranden om vissa färgförändringar hos 
fiskarne samt anförde ett beriktigande till en uppsats, som före- 
kommer i 6:te häftet af Notiser ur Sällskapets pro fauna et flora 
fennica förhandlingar under titel: Bidrag till laxens Naturalhisto- 
rie af C. EHRSTRÖM. 

Med anledning af föregående iktyologiska meddelanden om- 
nämnde professoren VON WILLEBRAND, det provincialläkaren på 
Åland inrapporterat om en sjukdom, som derstädes yppat sig 
bland aborrarne och uppträder sålunda, att fiskarne blifva bleka, 
färglösa och genomskinliga, hvarjemte de betäckas af sårnader; 
kokar man dem, förvandlas de till en gelélik massa. Sjukdomen 
härrör sannolikt af parasiter och är otvifvelaktigt orsaken der- 
till, att en stor mängd döda fiskar blifvit anträffade. 

Professoren HJELT förevisade ett hos menniskan förekom- 
mande intestinaldjur, Taenia mediocanellata jemte dess cysticer- 
cus och höll med anledning deraf ett föredrag öfver denna i 
följd af LEUCKAR'TS experimenter såsom sjelfständig erkända art. 
Tenia mediocanellata, som öfverträffar 7. solium i bredd och 
tjocklek, är utmärkt derigenom att den saknar hakkrans och 
rostellum, men äger 4 stora starka sugvårtor. Frukthållaren, 
som innesluter de ovala tjockskaliga äggen, karakteriseras genom 
en betydlig mängd sidogrenar, hvilka ligga tätt jemte hvarandra 
och 1 stället för dendritiskt ordnade förgreningar visa en dicho- 
tomisk typ. Cysticercus till denna Teenia finnes i musklerna och 
de inre organerna hos hornboskapen och det är från dem, som 
menniskan får detta intestinaldjur. , 

Statsrådet NORDENSKIÖLD anmälde det han till införande i 
Bidragen" ville meddela ,,Strödda anteckningar rörande Finlands 
geologiska förhållanden" samt anförde följande: I min nyligen ut- 


ny 
St 


gifna uppsats: Beitrag zur Kentniss der Schrammen in Finland" har 
jag å kartan utsatt det slags bergart, å hvilken fårorne blifvit obser- 
verade utan att anföra några specialiteter rörande dessa bergarter. 
Uti nu ifrågavarande uppsats vill jag visa olikheten emellan de hos 
oss förekommande bergarter, samt i synnerhet skillnaden emellan 
Granit och Gneis och de dem emellan liggande bergarter, framförallt 
den för Finland alldeles egendomliga bergart som fått namn af Rap- 
pakivi. Derjemte vill jag lemna åtskilliga teckningar utvisande berg- 
arternes läge till och invid hvarandra hufvudsakligast från några 
ställen, der bergen för Helsingfors-Tavastehus jernväg blifvit ge- 
nombrutne, äfvensom jag meddelar åtskilliga observationer öfver 
de olika jordlager, som hvila dels uppå dels vid foten af och 
emellan våra berg. — Äfvenså kommer jag att redogöra för 
förhållandet med några af våra sandåsar som, efter mitt för- 
menande, skola visa att de ingalunda som utländska geologer 
förmodat äro moräner utan uppkomna under det hela landet 
eller delar deraf var betäckt af vatten, på samma sätt som lika- 
dane åsar ännu bildas såväl i saltsjön som i våra större insjöar. 

I sammanhang med denna anmälan kan jag ej undgå att 
nämna det vid mötet i Newcastle sistlidne höst prof. ÅNSTED, en 
af dem, som är sysselsatt vid .,the geological survey of England" 
den 29 September uppläste ett papper ,,On the porphyritic rock 
or Charnwood rock" deruti han beskrifver flera förhållanden som 
i många afseenden likna dem, hvilka förekomma hos oss. Hela 
distriktet som han beskrifver är litet — knappt 8 engelska mil 
tvärs öfver. Det består af Syenit, Granit och andra bergarter, 
som i allmänhet anses som plutoniska, men de omvexla der allt- 
jemt med små partier af  skifferarter, Gneis och dylikt, så att 
han anser dem tillhöra alldeles samma bildningstid. Det är en- 
dast för beqvämlighets skuld han kallar dessa berg porfyritic. 

Prof. ANsTED sade, vid det några anmärkningar gjordes 
mot hans framställning, det han bestämt sett ett ställe der gneis 
öfvergår till granit. 

Professoren ARPPE redogjorde för de vigtigaste resultater 
af sina fortsatta undersökningar angående de syror, som höra 
till serien C"H"—20S, 


26 


Iktyologiska notiser. — Af Fr. W. MäÄKLIN. 
(Meddelade d. 15 Febr. 1864.) 


Om fiskarnas årliga tillvext i längd, hufvudsakligen efter annotationer 
gjorda vid södra Saimen under loppet af sommaren 1859. 


Kännedomen om fiskarnas årliga tillvext i längd borde väl 
isynnerhet i våra dagar, då man omfattat fiskkulturen med ett 
allt mera stegradt intresse, ingalunda sakna sin betydelse äfven 
i ekonomiskt afseende; de anteckningar man i detta hänseende 
hittills äger äro likväl högst ofullständiga och äfven i de ut- 
förligaste handböcker öfver enskilda länders fiskarter, såsom t. 
ex. i NILSSONS Skandinavisk Fauna och iv. SIEBOLDS Die Siss- 
mwasserfische von Mitteleuropa finner man äfven beträffande de 
vanligaste arter knappast någon notis härom. De festa upp- 
gifter i förberörde afseende, om man måhända undantager de 
resultater, man under sednaste år lyckats vinna om några Sal- 
moniders tillvext i längd och vigt åtminstone under de första 
åren, datera sig hufvudsakligast redan från äldre tider. De 
få hithörande fakta, som anföras t. ex. af NILSSON p. XXHI 
och XXIV, äro hufvudsakligen uppgifoa efter tvenne uppsatser 
(i Sv. Vet. Akad. Handl.) från åren 1759 och 1761-af HEDEN- 
STRÖM och LUND. Att emellertid bestämma åldern isynnerhet 
af yngre fiskar är på långt när ej så svårt, som mången troligen 
föreställer sig; fiskar af samma ålder, likväl med undantag af 
några arter t. ex. gäddor, hålla sig nemligen oftast tillsammans 
i större eller mindre stim, tillfölje hvaraf man t. ex. med mete 
på samma ställe vanligen erhåller flere exemplar ungefär af 
samma storlek och skilnaden i längd emellan de olika genera- 
tionerna, d. v. s. emellan individer som blifvit utkläckta under 
skilda år, är vanligen ganska märkbar. Akademikern v. BAER 
fäster äfvenledes i en uppsats införd i Bull. de la classe phys.- 
matheéem. de PAcad. Imp. des sc. de S:t Petersbourg, Tom. IX, 

1851 p. 360, uppmärksamheten på detta förhållande, i det han 
säger: Stellt man solche Fische, die in derselben Zeit gefangen 


27 


sind, neben einander, so ergeben sich bedeutende Liicken in 
den Grössen, an denen man die Jahrgänge erkennt. Han har 
likväl icke anfört några längdmått, utan uppger endast att han 
medfört exemplar af olika ålder från sjön Peipus. 

Honorna tillvexa enligt regel hastigare än hannarne och 
denna erfarenhet tyckes äfven v. BAER hafva gjort. Att för- 
öfrigt tillvexten i längd och vigt i skilda vattendrag och troligen 
äfven under olika år, såsom 1 väsendtlig mån beroende af en 
mer eller mindre riklig tillgång på tienliga födoämnen, icke är 
lika, torde vara säkert. Fiskar, som lefva instängda i mycket 
små insjöar, tilltaga nemligen i längd ytterst långsamt och en 
ringa tillgång på födoämnen framkallar säkerligen samma resul- 
tat. Som ett exempel i detta afseende vill jag anföra följande 
fall, som jag varit i tillfälle att bevittna med egna ögon. Nu- 
mera aflidne öfversten Ollongren inköpte Langansböle rusthåll 
nära Ekenäs och anträffade der helt oförmodadt i en knappast 
famns lång och måhända något öfver två alnar djup grop fylld 
till en del med vatten en betydlig mängd endast 3 eller på sin 
höjd 4 tum långa rudor, om hvilkas tillvaro den förra egarin- 
nan, som innehaft bemälde rusthåll — om jag ej missminner 
mig — i fjorton års tid, icke hade den ringaste aning. Man 
har under en resa äfven visat mig en brunn i Åbo-län, der man 
i flere års tid hållit en gädda lefvande, hvilken under hela denna 
tid enligt på stället meddelad uppgift icke märkbart tillvuxit. 

I allmänhet hyllas den åsigten, att alla fiskar vexa så 
länge de lefva; det är likväl åtminstone troligt att de under en 
mera framskriden ålder tillvexa i längd mycket långsammare, 
än under de första åren. De tilltaga härunder mera i höjd, 
eller såsom det vanligen kallas i bredd, och derföre står vigten 
i allmänhet icke i något direkt förhållande fill längden. Om 
denna förutsättning är grundad, att alla fiskar vexa så länge 
de lefva, måste skilda arters lifslängd vara betydligt olika. Det 
påstås äfven att den vanliga spiggen (Gasterosteus aculeatus) t. 
ex. knappast lefver öfver två år ”), hvaremot karpen — likväl 

”) Jag tror mig likväl äga ganska grundade skäl att betvifla riktig- 
heten af denna förutsättning. Ungefär vid denna arts lektid har jag nem- 
ligen vid Helsingfors uppmåält en unge af 10 m,. m:s längd och som så- 


28 


endast i sällsynta fall — skall uppnå en ålder af 150 (enl. BuF- 
FON), ja ända till 200 år (enl. BLocH efter LEDEL) samt då uppnå 
en längd af 5 fot och en vigt af 80 skålp. — Äfven gäddan 
påstås lefva till en mycket hög ålder — 100 eller 200 år så- 
som det vanligen uppges. I en utförligare handbok, Volks- 
naturgeschichte von H. Rebau, Stuttg. 1844, omtalas p. 544 en 
gädda af ännu högre ålder. Som ofvan citerade arbete åtmin- 
stone hos oss är föga eller alls icke kändt, vill jag härom derur 
afskrifva följande rader: A. Schreiber gedenkt in seinem Hand- 
buche fir Rheinreisende eines Hechtes, der iiber 267 Jahr alt 
mwurde. Unterhalb Kaiserslautern in RBheinbaiern, heisst es in 
der angefihrten Schrift, liegt der Kaiserswog, ehemals ein gros- 
ser Teich, jetzt ausgetrocknet und zu Wiesen benutzt. In die- 
sen Teich setzte Kaiser Friedrich II einen Hecht, dem ein gold- 
ner Ring angelegt mar mit der griechischen Fnschrift: Ich bin 
der erste von den Fischen, melche d. 5 Oktober 1230 durch 
Kaiser Friedrichs II Hand in diesen Wog gesetzt mworden'. Im 
Jahre 1497 mwurde dieser Hecht von Kurfiwst Philipp gefangen 
und auf dessen Tafel gebracht. Er war 19 Fuss lang und 350 
Pfund schwer. Der damalige Bischof von Dalberg äbersetzte 
dem Kurfirsten die Inschrift. Indessen eignet sich diesen merk- 
mwärdigen Hecht auch Heilbronn zu, mo man ihn sogar unter 
dem Brickenthor abgemalt sieht. Er hätte dann seine Grösse 
und sein hohes Alter in dem jetzt auch trocken gelegten Böc- 
kinger See bei Heilbronn erreicht. Uebrigens stimmen beide 
Erzählungen völlig miteinander iiberein. 

Ehuru jag hoppas att framdeles se mig i tillfälle att lemna 
fullständigare bidrag till kännedomen om våra inhemska fisk- 
arters årliga tillvext i längd och måhända äfven öfver olikheten 
häri i skilda vattendrag, vill jag likväl nu redan, hufvudsakli- 
gen för att äfven rikta andras uppmärksamhet åt detta håll, 
meddela de anteckningar, hvilka jag under loppet af sommaren 
1859 gjorde i Taipalsaari socken. De uppmätta exemplaren 


ledes torde hafva varit omkring ett år gammal; att spiggen på det andra 
året således skulle uppnå en längd af åtminstone 50 till 60 m. m. är väl 
föga troligt. Man anträffar derjemte stundom exemplar af mycket större 
dimensioner. 


29 


har jag fångat med egen hand och kan derföre med säkerhet 
uppge, att de allesammans äro från södra Saimen och icke från 
någon mindre insjö. Öfver deras ålder har jag äfven rådgjort 
med prosten ÅA. J. WENELL, en lika passionerad som erfaren 
fiskare, och hoppas derföre i uppskattningen häraf icke hafva 
begått några väsendtligare misstag. Beklagligtvis har jag ej 
varit i tillfälle att uppmäta exemplar från den såkallade egent- 
liga eller stora Saimen, hvilka troligen tillfölje af en mindre 
riklig tillgång på födoämnen äro mera långsträckta och utmärka 
sig derjemte i allmänhet genom en mycket mörkare kroppsfärg. 
Denna mörka färgdrägt anträffar man föröfrigt här icke allenast 
hos abborrar och gäddor, utan äfven hos gösen. — Jag har 
flere gånger hört några påstå, att sådana mörka abborrar t. ex. 
endast skulle anträffas på stengrund, men detta är icke fallet. 
Man finner nemligen i flere små insjöar och isynnerhet i skogs- 
träsk med alldeles gyttjigt botten ovanligt mörka abborrar och 
gäddor. I den del af södra Saimen, som är känd under be- 
nämningen af Lappvesi, äfvensom i den stora vik häraf, hvilken 
är belägen n. om Taipalsaari-kyrkoholme och kallas Maavesi, 
anträffar man deremot åtminstone i vikar och grundare vatten 
sednast nämnde tvenne fiskarter med lika ljus färgteckning som 
i hafvet; i större fjärdar och på större djup finner man dem 
dock äfven här något mörkare och mera långsträckta. Äfven i 
Joutseno socken är förhållandet enahanda:1i alla grundare vikar, 
som ligga t. ex. närmare pastoratet, finner man abborrar med 
den vanligare ljusa färgteckningen och af en mera undersättsig 
kroppsform, men närmare en half mil derifrån, hvarest djupare 
och mera vidsträckta fjärdar vidtaga, anträffas endast mörka och 
mera långsträckta exemplar. Jag anser det derföre nödigt att 
uppge, det alla här angifna längdmått äro tagna endast efter 
exemplar, som blifvit infångade på grundare vatten. 

För de flesta arter, öfver hvilkas årliga tillvext i längd 
jag ej kunnat erhålla närmare kännedom, har jag åtminstone 
velat uppge den storlek de i södra Saimen uppnå. Att jag till- 
lika begagnat detta tillfälle, för att meddela några upplysningar 
öfver enskilda arters förekommande 0. s. v., torde ej behöfva.- 
någon ursägt. 


Perca fluviatilis L. 

Af denna art har jag under loppet af Augusti månad 1859 
sett samma års yngel af 40 till 45 m. m:s”) längd. TI södra 
Saimen brukar man nemligen inrätta ett slags artificiela lek- 
platser, som i dessa trakter kallas Rähvä, egentligen dock en- 
dast för abborrar och mörter. Dessa lekplatser bestå endast af 
störar — som blifvit inslagna på en eller en och en half famns 
djupt vatten, företrädesvis i vikar, sund och vid uddar — på 
hvilka man trädt enqvistar. Vid dessa störar fästas under lek- 
tiden mjärdar, gjorda antingen af videqvistar eller garn, och 
med dem fångas här isynnerhet en betydlig mängd mörter. Det 
är vid dessa lekplatser, som man t. ex. i Augusti månad och 
troligen ännu under en tid sednare emot hösten anträffar abbor- 
ungar, utkläckta samma vår, stundom i otalig mängd. Hit in- 
finna sig samtidigt, isynnerhet om en sådan lekplats är belägen 
vid en bergsudde, större abborrar, hvilka med begärlighet upp- 
äta sin egen afföda. Jag har nemligen på sådana ställen gan- 
ska ofta med lefvande mört-beten fångat abborrar af Y, —2 
skålpunds vigt, i hvilkas magsäck anträffats en betydlig mängd 
abbor-yngel. Redan i Augusti månad fångas — numera dock 
endast i smyg, emedan detta sätt att fiska är förbjudet — vid 
ofvan beskrifna lekplatser en betydlig mängd af dessa endast 
några veckor gamla abbor-ungar med sänkhåfvar (Liipi). Som 
det vanligen uppges, att fiskyngel i allmänhet fångas och utrotas 
med dessa sänkhåfvar, vill jag upplysningsvis här meddela, att 
det i södra Saimen — utom Phoxinus laevis Agass. ( Cyprinus 
phoxinus L.), som stundom fångas till bete för abborrar — en- 
dast är yngel äfvensom äldre individer af Perca fluviatilis, som 
kunna fångas med detta i Finland nog allmänt begagnade fisk- 
redskap, emedan abborren visar den egenheten att simma emot 
håfvens botten, då deremot alla Cyprinoider, med undantag af 
Elrizan, såsom mera skygga, genast simma öfver håfvens kant. 
Det är derföre endast undantagsvis som en mört t. ex. stannar 
i en sådan håf. | 


>) Alla här angifna längdmått äro beräknade från nosen ända till 
slutet af stjerlen, då den nemligen blifvit hållen i naturlig, utbredd ställ- 
ning. 


31 


Sednare emot hösten, då abbor-ynglet isynnerhet i somliga 
djupare vikar samlar sig i större stim, troligen för att uppsöka 
lämpligt vinterqvarter, har man åtminstone ännu för några år 
. sen af dem stundom i ett enda notvarp uppdragit t. o. m. nå- 
gra tunnor. Inspektören för fiskerierna i Finland hr H. J. HOLM- 
BERG har i flere uppsatser fästat vederbörandes uppmärksamhet 
på de sorgliga resultater ett sådant utrotande af fiskyngel ovil- 
korligen måste framkalla; jag vill derföre här endast omnämna 
den märkbara årliga förminskning på abborrar i södra Saimen, 
som jag sjelf varit i tillfälle att observera. Ännu för 21 år 
sen, då jag nemligen först metade i Taipalsaari socken, fanns 
der en så riklig tillgång på förenämnde fiskart, att man när 
som helst om sommarn på ett par timmar kunde fånga en be- 
tydlig mängd, men under sednare år har antalet till den grad 
småningom minskats, att t. o. m. en erfaren fiskare stundom på 
en -hel dag icke är i stånd att meta en 6 eller 8 skålp. — I 
mina yngre år hörde jag äldre personer i Joutseno socken, der 
fisket för 25 år åtminstone ännu var lönande, om icke just rik- 
ligt, omtala en särdeles ymnig tillgång på abborrar under deras 
ungdomsdagar äfven i denna del af södra Saimen, der man nu- 
mera enligt uppgift lyckats utrota nära nog all slags fisk. 

Vid ofvannämnda konstgjorda lekplatser anträffas under 
sommarn äfvenledes ungar af Perca fluviatilis, som äro något 
öfver ett år gamla, således utkläckta på vårsommarn året förut. 
Dessa fångas likaledes ganska lätt med en sänkhåf, men med 
mete lyckas man deremot mera sällan erhålla så unga exemplar. 
Följande uppmätta abborrar har jag ansett vara af denna ålder: 

Ett exempl. d. 19 Juli af 91 m. m:s längd. (Exemplaret 
blef uppmätt såsom torkadt och var måhända derigenom kortare.) 

Ett exempl. d. 22 Juli af 98 m. m:s längd. 

55 59 ar RENA LOV NN 
a I ASKA NSUSt: 120: (2) 

Bland de öfriga af mig om sommarn 1859 i Taipalsaari 
uppmätta exemplaren har jag deremot ansett 
Ett exempl. d. 22 Juli af 144 m. m:s längd som en unge fr. våren 1857. 

- SUNT SERA Ut [eg I La RR 33 sarkasm KE ka må j$ 
9” sä ifs AUD 9 ER I REAR FE (Sa 


Ett exempl. d. 22 Juli af 187 m.m:s längd som en unge fr. våren 1856. 
9” ” 2” 22 2” 9” 273 9” 9” 2” 2” 9” 9” ” 1855 
eller möjligen redan från 1854. 


ås 35 (ARD SAANEN be som en unge åtmin- 
stone från våren 1854. 
ös 0 TE ES Gl ER EE as La Ae TRE Som en unge från våren 1853 


eller troligen ännu äldre. Detta exemplar vägde 1 
skålp. 28 lod. 
5 » 1 början af Augusti af 418 m. m:s längd samt af ett 
skålpunds och 30 lods vigt. Exemplaret var troligen af samma 
ålder som det sednast omnämnda. 

Det största exemplar från södra Saimen, som jag sjelf fån- 
gat och uppvägt, har varit af 3!/, skålpunds vigt och torde 
kunna anses hafva uppnått en ålder af 9 eller 10 år. Jag har 
likväl hört att man någongång, ehuru högst sällan, fångat abbor- 
rar af 5 ja t. o. m. 6' skålp:s vigt. 

Några fiskare påstå, att abborrar redan vid två års ålder 
leka; detta torde åtminstone i allmänhet icke vara fallet. Alla 
dem jag sjelf sett fyllda med rom hafva åtminstone varit 3 år 
gamla. I Förslag till Fiskeri-Förordning i Finland har hr HOLM- 
BERG ansett abborren säljbar, då den uppnått sin fortplantnings- 
förmåga och en längd af 6 tum; för södra Saimen åtminstone. 
torde detta längdmått icke vara för litet, men huruvida det är 
för stort för mindre insjöar, vågar jag ej afgöra. 


Lucioperca Sandra Cuv. (Perca Lucioperca L.) 

Anträffas endast någongång i den del af Saimen, som kal- 
las Lappvesi; om sommarn 1862 skall man här likväl hafva 
fångat en gös af 19 skålp:s vigt. I den egentliga Saimen är 
den deremot ganska allmän. Dess årliga tillvext i längd kän- 
ner jag visserligen icke, men tror likväl att den af hr HoLM- 
BERG föreslagna längden af 8 tum, då den vore säljbar, är för 
ringa, emedan en gös af Y, skålp:s vigt är omkring 12 tum 
lång, och under denna vigt borde ifrågavarande fiskart icke 
fångas. Gösen påstås åtminstone vexa lika hastigt som gäddan 
och torde således före denna storlek icke hafva uppnått sin 
fortplantningsförmåga. 


33 


I Kritisk öfversigt af Finlands Fiskfauna säger hr licent. 
MALMGREN: I Finlands vestra skärgård har jag icke anträffat 
denna fisk, hvilket också öfverensstämmer med prof. SUNDEVALLS 
uppgift att han helt och hållet saknas i Stockholms skärgård, 
men på södra kusten fångas han temligen allmänt öster om 
Helsingfors." Hr arkiatern BONSDORFF har emellertid meddelat 
mig, att gösen är en bland de allmännaste fiskarter i Haliko- 
viken, och likaledes skall den enligt hr d:r ELMGRENS uppgift 
vara ytterst allmän i skären omkring Åbo. Det är derjemte 
troligt, åtminstone möjligt, att den förekommer längs vestra 
kusten ända till trakten af Wasa, emedan man i Kyro-elf när- 
mare dess utlopp fångat en gös af 18 skålp:s vigt, som för- 
varas i gymnasil-samlingen i Åbo. Detta exemplar omtalades i 
Finlands Allm. Tidn. 18537, N:o 96, som en abborre af denna 
ovanliga storlek. — Dessa här anförda notiser om gösens före- 
kommande vid Finlands sydvestra kuster öfverensstämma ganska 
väl med RADLOFFS uppgift, att denna fiskart anträffas äfven vid 
Åland. 


Acerina cernua L. 

Gersen påstås vexa ytterst långsamt och uppnår i södra 
Saimen på långt när ej den storlek som vid hafskusten. Jag 
tror mig i Taipalsaari socken knappast hafva sett en enda, som 
varit längre än 4 v. tum, men mindre exemplar förekomma der- 
emot äfven på 3 å 4 famnars djupt vatten ganska allmänt. Vid 
Willmanstrand finnes cen särdeles riklig tillgång på denna fiskart 
och der anträffas äfven något större individer, likväl ej så stora 
som här vid Helsingfors, hvarest jag uppmätt ett exemplar af 
7!/, "tums längd. Den af hr HOLMBERG föreslagna längden af 
4 tum, vid hvilken ifrågavarande fiskart först vore tillåten att 
fångas, är säkerligen för stor, emedan jag t. o. m. här vid hafs- 
kusten uppmätt en hona med rinnande rom af 86 m. m:s längd 
fömkr. 31/5 vv. tum.) 


Cottus Gobio L. 
De få exemplar jag i södra Saimen anträffat under stenar 
nära stränderna hafva varit endast af ringa dimensioner; det 


M 


jag medtagit till universitetets museum är af 61 m. m:s längd. 
Åtminstone i Taipalsaari har denna art ingen ekonomisk be- 
tydelse. 

Hr licent. MALMGREN anför efter WIDEGREN att detta spe- 
cies förekommer ända upp till polcirkeln; 1853 medförde jag 
exemplar från Muonioniska, 11/,9 n. om polcirkeln. 


Lota vulgaris Cuv. (Godus Lota L.) 

Af denna art har jag i Juli månad uppmätt ett par under 
stenar nära stranden fångade exemplar af omkr. 60 m. m:s 
lingd, som troligen under föregående vinter blifvit utkläckta. 
Lakens årliga tillvext i längd känner jag föröfrigt icke, emedan 
denna art egentligen fångas under de årstider, då jag icke be- 
sökt denna landsort. 


Abramis Brama L. 

Braxen uppnår i södra MSaimen stundom en vigt af 14 
skålp. Dess ungar erhållas mera sällan med mete och jag har 
då vanligen återgifvit dem friheten. Tillfölje häraf har jag en- 
dast uppmätt tvenne exemplar: i 

Ett exempl. d. 9 Juli af 1835 m. m:s längd samt 

3 S FAR EM ASE EE 3 

Jag tror mig hafva observerat en generation af braxen- 
yngel, som är mindre än det här till först omnämnda exempla- 
ret, hvilket således torde kunna anses som två år gammalt. De 
begge här angifna exemplaren skilja sig utan tvifvel genom ett 
års ålder. Braxnar af 8 tums längd leka påtagligen icke, såsom 
hr HOLMBERG förutsatt, och om vi icke misstagit oss i upp- 
skattningen af de uppmätta exemplarens ålder, torde detta spe- 
cies åtminstone i södra Saimen icke leka för än det uppnått en 
ålder af 4 år och en längd af omkring 10 v. tum eller der- 
utöfver. 


Blicca Björkna Artedi (Cyprinus Blicca Bloch.) 
Af braxenpankan har jag 1859 uppmätt: 
Ett exempl. d. 12 Juli af 106 m. m:s längd; troligen en årig. 


” 9” 2” 9 9” 9” 178 ” 9 ” a två 9” 
5 ;R 1 Augusts 2085 gå SA tre ,, eller 


utkläckt om sommarn 1856. 


23 


Det tredje exemplaret, som troligen för första gången lekt 
samma vår, äger jag ännu 1 torkadt tillstånd. Att bedömma 
efter dess storlek, torde en längd af 6 tum, i stället för fyra, 
ganska väl kunna bestämmas som ett mimimum för södra Sai- 
men, hvarunder arten ej borde anses säljbar. Det största exem- 
plar som jag fångat och uppmätt, d. 23 Augusti, var af 333 
m. m:s längd (öfver 13 v. tum) samt vägde 1 skålp. 4 lod. 
Emedan NILSSON uppger braxenpankans längd i Sverge till 10 
—11 tum, vill jag omnämna, det jag i Helsingfors uppmätt 
exemplar af öfver 14 tums längd. 


Alburnus lucidus Heck. (Cyprinus alburnus L.) 


Löjor af 90 till närmare 160 m. m:s längd har jag stun- 
dom i ”Taipalsaari fångat med rinnande rom ännu i Juli månad. 
Kroppsformen af dem, som anträffas 1 södra Saimen, synes vara 
något mera långsträckt i jemförelse med de löjor, hvilka före- 
komma vid Helsingfors, men detta torde härröra af en mindre 
riklig tillgång på födoämnen. Denna fiskart tyckes nemligen hålla 
till godo med allt afskräde, som utkastas. Dess årliga tillvext 
i längd känner jag ej närmare. 


Idus melanotus Heck. (Cyprinus idus L.) 


Näst sarfven är iden onekligen den vackraste bland alla 
fiskarter i södra Saimen. Exemplaren i detta vattendrag utmärka 
sig isynrerhet derigenom framför sina samslägtingar vid hafs- 
kusten, att färgen på sidorna stöter mera i messinggult, hvar- 
jemte bröst- och bukfenorna äro högre röda. 

Längden har jag 1859 uppmätt endast af trenne exem- 
plar: 

Ett d. 13 Juli af 116 m. m:s längd, som påtagligen var 
utkläckt om våren 1858, ty jag lyckades sista dagarna af Au- 
gusti med mete erhålla ett exemplar af circa 60 m. m:s längd, 
som utan tvifvel var en unge från samma vår, emedan NILSSON 
1 sin Skandinaviska Fauna p. 309 säger, att ifrågavarande fisk 
vid slutet af Augusti uppnår en längd af omkring 2 tum; 

Ett d. 12 Juli af 193 m. m:s längd — en unge fr. våren 1857 samt 
RESO AND en JD + och af IT skålp. 2 lods vigt. 


36 


Det sednast omnämnda exemplaret torde hafva varit en unge 
från våren 1855. Individer af 5 års ålder väga omkring 2 
skålpund (äldre författares uppgift) och de af 6 års ålder emel- 
lan 3 och 4 skålp. Det största exemplar jag sjelf fångat i 
'Taipalsaari vägde 5 skälp. (af 7 års ålder?), men jag har här 
hört omtalas idar af 6, 7 ja t. o. m. 8 skålp:s vigt. 

Då hr HOLMBERG af rent intresse för saken i sitt Förslag 
till Fiskeri-Förordning i Finland anhållit om meddelanden och 
anmärkningar särskildt äfven rörande de af honom $ 44 före- 
slagna längdmått, under hvilka enskilda fiskarter icke böra an- 
seg säljbara, emedan de först vid denna längd skulle uppnå sin 
fortplantningsförmåga, vill jag äfven beträffande denna art, isyn- 
nerhet som inga pålitligare upplysningar 1 detta afseende mig 
veterligen finnas publicerade, framställa den anmärkning, att det 
för iden föreslagna längdmåttet af 8 tum påtagligen är för litet. 
Jag har nemligen här vid Helsingfors uppmätt öfver ett dussin 
tvååriga idnaddar, hvilka varit af en längd från 61/3 till 8 tum. 
Dessa äro i sjelfva verket så små, att en utbildad fortplantnings- 
förmåga vid en längd af 8 tum knappast kan förutsättas. Äfven 
de minsta idar, som om våren i somliga floder i ganska stor 
mängd uppstiga för att leka, torde högst sällan väga mindre än 
(>, men vanligen 12/5 eller 2 skålpund. Att yngre idnaddar 
än de som äro af 3 års ålder och måhända uppnå en längd af 10 
v. tum, redan skulle leka, vore jag tillfölje häraf frestad att 
betvifla. 


Seardinius erythrophthalmus L. | 
De exemplar jag sett i Taipalsaari socken — och det egent- 
ligen endast i viken vid pastoratet — äro ojemförligt vackrare, 
än de individer man anträffar i hafvet. Färgteckningen isynner- 
het på sidorna är temmeligen lik guldfiskens. I södra Saimen 
skall denna art på sin höjd uppnå en vigt af 3/, skålp.; sjelf 
har jag icke ens sett så stora exemplar. Jag har uppmätt en- 
dast trenne stycken: 
Ett exempl. d. 12 Juli af 117 m. m:s längd, 
5 ale a ts LD OD Ne fe Fa SOC 
3 4 23AUS, DT RS SMR LIDO TSAREN 


På grund af anställd jemförelse med ett är gammalt yngel 
af denna fisk, som jag ungefär i medlet af Juni månad uppmätt 
i trakten af Helsingfors och som befunnits vara af 65 till 70 
m. m:s längd, tror jag, att det här till först uppgifna exempla- 
ret bör anses vara af två, det andra, som jag ännu äger i tor- 
kadt tillstånd, af tre och det tredje af fyra eller kanske ännu 
hellre af fem års ålder. Som jag äfvenledes uppmätt tre år 
gamla vid Helsingfors fångade sarfvar, hvilka varit af 140 och 
145 m. m:s längd, tror jag, att, ihändelse denna fiskart uppnår 
sin fortplantningsförmåga vid tre års ålder, såsom man torde 
hafva skäl att förutsätta, den af hr HOLMBERG för detta species 
utsatta längden af fyra tum, då det vore säljbart, utan någon 
risk, åtminstone för södra Saimen äfvensom för den södra hafs- 
kusten, kan utsträckas till fem eller åtminstone 42/5 tum. 


Hr licent. MALMGREN säger (. s. c.), att det icke är ho- 
nom bekant, att denna fisk skulle lefva i någon af våra insjöar. 
Vi tro deremot, att sarfven förekommer i flere insjöar öfver 
största delen af södra och mellersta Finland. -Utom i Saimen 
förekommer nemligen denna art åtminstone i åtskilliga insjöar i 
Åbolän (enl. benäget meddelande af hr arkiatern BONSDORFF) 
och i ett par insjöar i närmaste trakten af Fiskars bruk. Flere 
benämningar af byar, gårdar äfvensom insjöar i vårt land äro 
utan tvifvel bildade efter sarfvens finska benämning Sorva, och 
att dessa benämningar blifvit gifna utan afseende på fiskens 
förekommande, torde föga vara antagligt. Till denna förutsätt- 
ning berättigas man så mycket mera, då förenämnda fiskart an- 
träffas t. ex. i den s. k. Sorvannon-selkä i Näsijärvi vid Sor- 
vanto hemman, 3 verst från Murola-kanal inom Ruovesi socken, 
(enl. benäget meddelande af amanuensen vid zool. museum hr 
mag. INBERG) äfvensom i NSorvajärvi i Hauho socken (enl. hr 
MUNSTERHJELM. ) 


Denna art fångas måhända lättast med mete på öppna 
ställen inom en vassa och företrädesvis först litet efter solens 
nedgång. Med andra fiskbragder, isynnerhet med not, erhålles 
den temmeligen sällan. Detta torde äfven vara en orsak der- 
till, att dess förekommande är mindre kändt. Sarfyens huf- 


AE 
J3 


vudsakliga näringsämne synes vara vegetabilier; jag har åtmin- 
stone alltid funnit dess tarmkanal uppfylld med vextämnen. 


Leuciscus rutilus L. 

Mörtyngel från våren året förut, af omkring 70 m. m:s 
längd och stundom något större, förekommer i Juli och Augusti 
månader i gräsrika vikar visserligen i ganska stor mängd, men 
det är endast sällan man med en liten krok lyckas fånga dessa 
något öfver ett år gamla individer, ehuru de oupphörligen an- 
gripa masken. Då man metar större abborrar, äro dessa onek- 
ligen de lämpligaste beten. 

Den 22 Juli uppmätte jag flere mörter af olika storlek 
och tror, att deras ålder på nedanstående sätt bör uppskattas:- 
Ett exempl. af 113 m. m:s längd, som en unge fr. 1857, 


5 a SARA ÖL re 5 36 Så LSS 
ä äs SSA AL Lr a 4 55 1856, 
5 5 SST LOK OJAN Fes z; SA 35 18356, 
59 ,3 SER Us 3: 5 3 1855; 
55 5 SR 2) Sr = 5 pF 1835, 
Få 5 PATOS 5 3 - 18535, 
ån ds OR 55 5 s 33 13835 samt 
99 SS LA 3 X - 1834. 


De största individer, jag af denna art sett i södra Saimen, 
hafva varit af circa 1 skålp:s vigt; så stora mörter anträffar 
man om sommarn endast vid klippor och grund på djupare 
vatten. 

I händelse mörten, såsom man har anledning att förmoda, 
enligt regel uppnår sin fortplantningsförmåga först vid tre års 
ålder, torde den af hr HOLMBERG föreslagna längden af fyra 


tum för dess säljbarhet — åtminstone såvidt det beträffar södra 
Saimen äfvensom den södra hafskusten — möjligen kunna ut- 


FK 


sträckas till 5 v. tum. Jag har nemligen äfven här vid Hel- 
singfors redan i medlet af Maj månad uppmätt icke fullt tre år 
samla mörter af öfver 5 tums längd. — En annan fråga blir 
emeilertid den, om någonsin hos oss i en lag kan och bör för- 
bjudas, att fånga denna art, för än densamma uppnått sin fort- 
plantningsförmåga, emedan krokfiske i flere delar af landet, der 


mujkor icke erhållas, genom ett sådant förbud nära nog skulle” 
göras omöjligt. Två år gamla mörter äro nemligen de lämpli- 
gaste krokbeten, åtminstone för abborrar; för gäddor kunna der- 
emot äfven tre år gamla äfvensom ännu äldre individer ganska väl 
användas. Alla mörter af 2 års ålder, som jag hittills uppmätt, 
hafva varit omkring fyra tum långa, och kanske borde derföre den 
af hr HOLMBERG föreslagna längden i sjelfva verket dock förordas. 


Coregonus Lavaretus L., Widegr. 

De exemplar, som af denna art om hösten före, under och 
efter lektiden vanligen i Oktober och November fångas 1 den 
del af Saimen, som kallas Lappvesi, öfverensstämma äfven till 
storleken med NILSSONS beskrifning öfver Coregonus lavaretus; 
de äldre individerna leka derföre troligen endast i den såkallade 
stora eller egentliga Saimen. Jag har endast uppmätt tvenne i 
Taipalsaari socken i December månad 1863 fångade exemplar, 
hvilka blifvit förärade till universitetets zoologiska museum af 
häradsdomaren HAIKONEN, och dessa äro af 242 och 255 m. 
m:s längd. Artens årliga tillvext i längd känner jag föröfrigt 
icke. Som det kanske är möjligt, att äfven något mindre exem- 
plar leka än de här uppgifna, torde måbända den af hr HOLM- 
BERG föreslagna längden af 38 tum för sikens säljbarhet vara 
ganska lämplig, åtminstone ej för stor. 

Coregonus Albula L. 

Det största exemplar jag uppmätt i 'Taipalsaari var af 
omkring 91/, tums längd (239 m. m.), men det är likväl troligt, 
att den stundom anträffas af ännu något större dimensioner. 
Under fiskens lektid har jag icke besökt denna landsort och 
kan derföre ej uppge, vid hvilken storlek den uppnår sin fort- 
plantningsförmåga. Den af hr HOLMBERG föreslagna längden af 
3 tum torde för södra Saimen dock vara för ringa, emedan jag 
knappast sett så små insaltade exemplar. 

Det är en anmärkningsvärd omständighet, att i den egent- 
liga NSaimen fångas endast små exemplar, då man deremot i 
Lappvesi vanligen anträffar ganska stora. Härifrån synes denna 
art likväl ofta företaga utvandringar, troligen till djupare vatten, 
ty den är stundom liksom försvunnen från hela trakten. 


40 


Esox lucius L. 

NILSSON uppger (efter HEDENSTRÖM) att gäddan vid ett 
års ålder redan har en längd af 6—38 tum samt en vigt af 
3—4 lod; i andra året 9—12 tums längd och 7—9 lods vigt; 
i 3:dje året med 18 tums längd en vigt af 1 skålp.; vid 4 års 
ålder skall hon vara 24 tum och väga 2—3 skålp.; vid 6 år 
30—36 tum och väga 6 skålp. samt i 12:te året redan 2 alnar 
och af en vigt mellan 25 och 30 skålp. 

Ungefär i denna progression synes kroppsstorleken tilltaga 
äfven i södra Saimen. Af de uppmätta exemplaren var ett d. 
19 Juli 1859 af 105 m. m:s längd. Detta exemplar, som till- 
fälligtvis tog på en vanlig metmask, var säkerligen en unge från 
samma vår. 

Dagen derpå eller den 20 Juli uppmättes ett exemplar af 
183 m. m:s längd (omkr. 7!/,; tum), som utan tvifvel var en 
unge från våren 1858 eller något öfver ett år gammalt, samt 
den 17 Aug. en unge från våren 1857 af 315 m. m:s längd 
(eirea 123/, tum). 

Tre år gamla gäddor väga vanligen från 3/, till något öf- 
ver 1 skålp., och det är sällan man med krokfiske erhåller 
mindre exemplar. Vid denna ålder skall gäddan, såsom det 
allmänt uppges, äfven leka. Enligt ofvanstående efter NILSSON 
meddelade uppgifter uppnår denna art i tredje året en längd af 
18 tum, men här vid Helsingfors har jag ännu emot slutet af 
Juni månad uppmätt ett tre år gammalt exemplar af knappast 
13 tums (369 m. m:s) längd. I alla händelser är således den 
af hr HOLMBERG utsatta längden af 8 tum, då gäddan skulle 
uppnå sin fortplantningsförmåga, mycket för liten, isynnerhet då 
denna fiskart stundom redan vid en ålder af ett år torde uppnå 
denna längd. 

För några år sedan fångades i Maavesi åtminstone en 
gädda af 20 skålp:s vigt: enligt uppgift skola likväl stundom 
mycket större exemplar erhållas. Större gäddor äro dock äfven 
i denna landsort temmeligen sällsynta. Att denna art emellertid 
i Finland någongång uppnår en betydlig storlek, är ganska 
säkert. Ännu för några år sedan ägde nemligen sällskapet pro 
Fawna el Flora fennica ett vid stranden af en insjö i de inre 


41 


delarna af landet påfunnet ben (os sphenoideum) af en gädda, 
som var så stort och groft i jemförelse med skallen af en gädda 
af 31 skålp:s vigt, att man ovilkorligen måste förutsätta, det 
ifrågavarande ben tillhört ett exemplar af alldeles ovanliga di- 
mensioner. 


Om vissa färgförändringar hos fiskarna. 


För någon tid sedan inlemnade en okänd insändare till 
Societeten en relation öfver försök, som han anställt att genom 
galvanism i förening med en icke sjelfroterande induktionsappa- 
rat framkalla färgförändringar hos amfibier och fiskar: Han 
hade bland annat experimenterat med ett utmärkt vackert exem- 
plar af Perca fluviatilis af 7 tums längd, som befann sig i ett 
cylindriskt glaskärl af 16 tums diameter, fylldt med vatten från 
Nevafloden, i hvilket fisken rörde sig mycket lifligt och ogene- 
radt. Det galvaniska batteriet hade 6 qvadratfots platinayta, 
fördelad i 50 zinkeylindrar; det förenades med induktionsappa- 
raten och ifrån denna sednare gingo tvenne ledare till kärlet, 
hvari fisken befann sig. — Efter de första slagen, som med 
apparaten framkallades, försattes fisken i en häftig rörelse; då 
roteringen sedan fortsattes med hastigare svängningar, domnade 
den och lade sig på sidan i kärlet utan att röra sig vidare; 
men 15—20 minuter efter det roteringen upphört, återtog den 
sin normala ställning och rörde sig med samma liflighet, som 
förut. Vid repeterade försök iakttogs, att fisken, med detsamma 
den lade sig på sidan, bleknade och antog ett utseende, som 
om den varit död; de svarta tvärfläckarna, som denna fisk har 
på sidorna, äfvensom den egendomliga röda färgen på fenorna 
hade försvunnit; men 20—25 minuter efter roteringens upp- 
hörande hade fisken åter sina naturliga färger och sitt normala 
läge. Försöken fortsattes i tre veckors tid dagligen, alltid med 
samma resultat. En noggrannare observation af den bleka fisken 
visade, att vid roten af det första benet eller taggen (fenstrålen) 
af den större ryggfenan fanns en ovanligt mörk fläck och en 
dylik i roten af den sista taggen på samma fena; efter det ro- 


42 


teringen upphört kunde man iakttaga, huruledes dessa fläckar 
antogo en ljusare färg och i stället de vanliga tvärfläckarna på 
sidan allt mer och mer med sin naturliga färg framkommo, lika- 
som ett svart fluidum runnit från de koncentrerade fläckarna 
på ryggfenan ner till de ställen på sidorna, der de vanliga tvär- 
banden eller fläckarna förekomma. Den försvunna röda färgen 
kunde ej upptäckas, men äfven den återkom, såsom redan nämn- 
des, sedan fisken blef försatt i ro. — Denna företeelse torde 
kunna tillskrifvas en mekanisk retning i huden och står icke 
isolerad. AGaAssIz har meddelat, att några fiskarter, deribland 
t. ex. Salmo fario, Lota fluviafilis och Silurus Glanis, när de 
genom snabba rörelser vilja befria sig från menniskors händer, 
antaga en intensivare färg, men att de straxt derpå blekna till 
nästan fullkomlig färglöshet samt återvinna sin vanliga färgteck- 
ning endast helt långsamt. Man känner äfven att foreller, som 
äro inneslutna i ett täckt kärl, derifrån allt ljus är utestängdt, 
vid lockets aflyftande hastigt blekna och skall detta isynnerhet 
vara fallet med de mörkast tecknade samt af fiskare tillskrifvas 
skrämsel. AGaAssiz har förklarat dylika fenomen vara beroende 
af en rikligare pigmentafsöndring och en derpå följande plötslig 
resorption; Vv. SIEBOLD anser deremot, att alla dessa färgför- 
ändringar framkallas uteslutande af en mekanisk inverkan på 
huden (cufis). Enligt hans undersökningar finnas både i de öfre 
och undre lagren af fiskarnas hud, egendomliga ihåligheter, som 
innesluta ett finkornigt svart eller rödt färgämne och blifvit kal- 
lade kromatoforer. Dessa kromatoforer äga förmåga att ganska 
hastigt sammandraga sig, men att blott långsamt åter utvidgas. 
Det är sannolikt, att det finkorniga färgämnet finnes suspende- 
radt, likasom uppslammadt, inom en kontraktil substans, genom 
hvars sammandragning och utvidgning den olika fördelningen af 
färgämnet hos fiskarna framkallas. De svartkorniga kromatofo- 
rerna hafva i expanderadt tillstånd en stjernformig figur med 
många, särdeles långa och ferfaldigt förgrenade strålar, hvar- 
emot de rödkorniga äro mycket mindre och visa endast få, korta 
och högst obetydligt förgrenade bihang. Genom yttre mekanisk 
retning kontraheras begge slagen af kromatoforer till ytterst 
små, svarta eller röda runda punkter, hvarigenom ett svart eller 


43 


rödt parti af en fisk ganska hastigt kan antaga ett nästan färg- 
löst utseende. Äfven hastigt infallande dagsljus kan framkalla 
en dylik kontraktion af kromatoforerna hos foreller, såsom of- 
vanföre omnämndes. I motsatt förhållande skall man äfven ge- 
nom mekanisk retning, t. ex. skrapning med en hård kropp, hos 
hastigt dödade fiskar kunna tvinga kromatoforerna att utvidga 
sig och sålunda ånyo framkalla den förlorade eller rättare blek- 
nade färgteckningen. Den förmodan ligger nära, att den ofvan- 
beskrifna färgförändring, en galvanisk ström hos fiskarna fram- 
kallar, har sin grund deri, att kromatoforerna under strömmens 
inverkan sammandragas, på samma vis, som genom någon me- 
kanisk retning. 


Då här varit fråga om fiskarnas hud, vill jag tillika anföra 
några anmärkningar emot åtskilliga uppgifter beträffande för- 
ändringen af laxens hudbeklädnad under dess vistelse i sött vat- 
ten och denna arts deraf beroende utseende. 

I en ganska intressant uppsats: Bidrag till laxens natu- 
ralhistorie af d:r EHRSTRÖM, införd i Notiser ur Sällskapets pro 
Fauna et Flora fennica förhandlingar, 6:te häft., säger förfat- 
taren sid. 185. ..Såsom redan nämndes, undergår laxen under 
sin vistelse i elfvarne en stor förändring. Fjällbetäckningen för- 
svinner småningom. Detta sker icke genom dess lossnande eller 
nötning, utan, såsom det synes, genom absorption. Den aftar 
från roten, blir allt mindre och mindre tills slutligen endast 
yttersta kanten, stundom alldeles intet af fjällen återstår. I 
samma mån desamma aftaga, tjocknar huden och fettet minskas: 
och vid lektidens slut, emot slutet af September, liknar laxen 
till sin yttre betäckning mera en skinn- än en fjällfisk". 

Denna uppgift grundar sig på en oriktig tydning af feno- 
menet, som dock, enligt v. SIEBOLD icke blifvit observeradt af 
andra än JARDINE "). Ty, såsom man numera ganska. väl kän- 
ner, absorberas fjällen ingalunda, utan är det ett slemartadt 


") Utom i d:r EnrstRÖMS uppsals förekommer härom äfven i NILS: 
SONS Skandin. Fauna p. 3ST en kort uppgift. 


44 


epidermis-lager eller kanske rättare ett epitheliumöfverdrag, som 
hos laxarna (egentl. hos hannarne) under deras uppstigande i 
sött vatten, någon tid före och under lektiden på ett utom- 
ordentligt sätt uppsväller, först vid basen af fjällen och utbre- 
der sig sedermera småningom emot deras spets, så att fjällen 
derigenom stundom blifva nästan alldeles osynliga. Afskrapar 
man detta slemartade öfverdrag, finner man derunder fjällen i 
deras normala storlek. Jag har varit i tillfälle att undersöka 
detta förhållande hos individer fångade under lektiden och för- 
ärade till universitetets museum af hr HOLMBERG. 

De förändringar laxen till hela sitt utseende under vistel- 
sen i sött vatten undergår, och som af d:r EHRSTRÖM efter egna 
observationer beskrifvas i fullkomlig öfverensstämmelse med andra 
naturforskares nppgifter, äro i sjelfva verket så stora, att man 
vid en jemförelse af exemplar i denna såkallade lekdrägt — hvil- 
ken likväl småningom utbildas ända från deras uppstigande i 
sött vatten — med den- på sidorna silfverglänsande lax, som 
fångas vid våra flodmynningar och i hafvet, är frestad att anse 
dem som skilda arter. Detta är väl äfven orsaken dertill, att 
den lax, som anträffas i Ladoga-sjön, väckt så stor uppmärk- 
samhet och af några t. o. m. blifvit ansedd som en alldeles af- 
vikande form. Då det varit omöjligt att under en resa på nå- 


gra dagar eller veckor vinna en egen erfarenhet — det nöd- 
vändigaste i all naturforskning — har man påtagligen fästat för 


mycken uppmärksamhet vid fiskares uppgifter, och deremot min- 
dre, än det varit nödvändigt, jemfört de framhållna egenheterna 
med det, som förut finnes publiceradt om laxen och dess lef- 
nadsförhållanden. ”Tillfölje häraf har man i vanliga förhållanden 
trott sig finna någonting högst ovanligt; och att man till stöd 
för en förutfattad idé kan misstyda de flesta fakta, är en all- 
mänt känd sak. Jag har med uppmärksamhet genomläst de 
uppgifter, som finnas meddelade öfver laxen i Ladoga-sjön, och 
har äfven af naturforskare och andra personer förskaffat mig 
upplysningar från S:t Petersburg rörande denna fråga; i det 
följande vill jag, på grund af alla dessa notiser, försöka ådaga- 
lägga, att det väsendtligaste, hvilket man framhållit såsom egen- 
domligt och afvikande för denna fiskart i förenämnda sjö, vid 


435 


en närmare granskning kan återföras till det vanliga och förut 
kända. 

I en Berättelse öfver en naturhistorisk resa i Karelen, 
företagen på Sällskapets pro Fauna et Flora fennica bekostnad 
af J. J. Chydenius och J. E. Furuhjelm, intagen i Bidrag till 
Finlands naturkännedom, 3 bäft. sid. 86, omnämnas nemligen 
tvenne skilda sorter af lax (musta-lohi och valkea-lohi), som 
förekomma i Ladoga-sjön och öfverensstämma hvardera öfver- 
hufvudtaget med NILssons beskrifning öfver Salmo Salar, men 
skilja sig genom plogbenets byggnad och de svarta fläckarnas 
läge och mängd. Sinsemellan skola dessa dock, enligt beskrif- 
ningen, erbjuda så stora olikheter i yttre form och färg samt 
lefnadssätt, att man vore frestad tro dem utgöra skilda arter. 
Om den ena af dessa former, som utmärker sig genom sin mörka 
färgdrägt och vid Ladogan kallas Musta-lohi och Koukku-lohi, 
meddelas, efter på orten inhemtade upplysningar, att densamma 
uppgår i Wuoksen och leker der i Oktober månad, samt ned- 
vräkas sedan fjällös och svart utför strömmarna; den andra 
formen, den , hvita laxen" — Valkea-lohi, skall deremot aldrig 
leka i Wuoksen, utan i Ladoga-sjön. Om dessa former säges 
vidare: ,Äfven i smaken göres stor skilnad emellan dem. Af 


0 


begge sorterne, fångade i samma varp, anses den svarta så 
ojemförligt mycket sämre att man knappast vill äta den. Man 
har framkastat den hypothesen, att skilnaden dem emellan skulle 
ligga deri att de vore samma art i olika ålder. Detta anse vi 
dock" föga troligt, emedan man träffar begge i alla grader af 
storlek. Intet kunde inhemtas om dessa laxars vistelseort under 
vintern. En del menade att de till vintern gå ned till hafvet 
genom Neva; andra åter att de öfvervintrade i Ladoga." 

Den i Ladoga-sjön förekommande laxen är emellertid Salmo 
(Trutta) Salar L. — Vi äga den i universitetets zoologiska mu- 
seum och hr mag. HJ. WIDEGREN, som inlagt så stor för- 
tjenst i utredandet af Sveriges Sabhnonider, har äfvenledes ansett 
denna art som den vanliga laxen. Att de af hrr CHYDENIUS 
och FURUHJELM omnämnda formerna icke fullkomligen öfverens- 
stämma med NILSSoNs diagnos och artbeskrifning öfver detta 
species är ganska riktigt, men de öfverensstämma deremot så 


46 


mycket bättre med de af NILSSON (några sidor framom diagno- 
sen) äfvensom af andra naturforskare gifna beskrifningar öfver 
de färgförändringar laxen småningom undergår efter sitt upp- 
stigande i sött vatten, för att leka. — Med benämningen Valkea- 
Zohi betecknas nemligen säkerligen nyss ur hafvet längs Neva- 
floden uppstigna exemplar, hvilka ännu icke iklädt sig den mörka 
färgdrägten, men hvars sidor endast äro tecknade med ett större 
antal röda eller mörkare fläckar; den såkallade Musta-lohi är 
deremot utan tvifvel en lax, som redan hela sommarn vistats i 
sött vatten och från slutet af våren — då dess färgteckning 
ännu varit mindre mörk och förskaffat den benämningen af 
Harmaja-lohi — undergått alla de förändringar härigenom fram- 
kallas. Den är naturligtvis mycket magrare och kroppsformen 
derigenom förändrad. Det är dessutom först under laxens vi- 
stelse i sött vatten under en längre tid, eller egentligen före lek- 
tiden, som kroken bildas hos hannarne på nedra käken; derföre 
kallas äfven, såsom hrr CHYDENIUS och FURUHJELM uppge, den 
svarta laxen, till skilnad från den hvita, Koukku-lohi. ,, Att man 
knappast vill äta" den svarta laxen, öfverensstämmer fullkomli- 
gen med d:r EHRSTRÖMS beskrifning, att köttet eller muskula- 
turen, efter det laxen en längre tid vistats i sött vatten, förlorar 
sin spänstighet och röda färg, blir magert, mustlöst, samt då 
det kokas eller stekes, segt och nästan hvitt; att en sådan fisk 
är oduglig till insaltning, samt att den hårdt saltad blir seg 
och mustlös, svagt saltad deremot snart öfvergår i gäsning och 
surnar. 

Man kan föröfrigt icke förundra sig deröfver, om äfven 
fiskare ") uppge, att den hvita laxen aldrig leker i Wuoksen, 
emedan de säkerligen aldrig sett en lax med denna färgteckning 


”) All endast efter fiskares uppgifler och benämningar som skilda 
arter anse och beskrifva individer af olika ålder eller färgteckning samt 
dem, som leka på olika tider, är säkerligen ganska vågadt. På braxen 
har man t. ex. i Taipalsaari socken, efter den olika lektiden, icke mindre 
än trenne benämningar, och vid hafskusten är förhållandet med flere fisk- 
arter enahanda. Vid Vetenskaps-societetens sammanträde d. 16 Nov. för- 
lidet år har verklige-statsrådet Vv. NORDMANN lofvat i »Bidragen« meddela 
noliser om icke mindre än fyra skilda species af vimban; månne ej äfven 
dessa arter grundas endast på fiskares benämningar? 


47 


uppstiga deri för att leka. Det är nemligen troligt, att laxen 
leker först efter någon längre tids vistelse i sött vatten, och då 
den således förändrat sin färgteckning, ty Vv. SIEBOLD säger: ES 
secheint, als wenn in diesen Fischen nur erst nach einem länge- 
ren Aufenthalte im sässen Wasser die Fortpflanzungswerkzeuge 
sich gehörig entwickeln und zur Reife gelangen könnten'":. 

Den tydning vi här gifvit, att den s. k. hvita laxen, som 
hr HOLMBERG kallar sommarlax, är en nyligen ur hafvet upp- 
stigen fisk, hos hvilken den såkallade lekdrägten ännu ej full- 
komligen är utbildad, synes oss så mycket mera naturlig, som 
hos densamma, enligt hr HOLMBERGS uppgift, könsorganerna icke 
anträffas fullkomligen utvecklade. Hr licentiaten MALMGREN ut- 
talar deremot den förmodan, att denna form vore steril. — Ste- 
rila individer äro dock, såsom man ganska väl känner, temme- 
ligen sällsynta företeelser i naturen, och af denna lax fångas 
emellertid årligen i Ladoga-sjön en betydlig mängd, som lef- 
vande nedföres i sumpar till S:t Petersburg. 7) Laxarna leka 
föröfrigt ej samtidigt i något vattendrag och kan denna skilnad 
1 tid, såsom naturforskare uppge, stundom eller kanske vanligen 
uppgå till flera veckor, enl. prof. SUNDEVALL tre veckor på hvarje 
ställe, och vid ganska närbelägna orter börjar, efter hv HOLMBERGS 
erfarenhet, leken mycket olika. Generationsorganerna äro så- 
ledes icke samtidigt fullt utbildade hos alla. 

Då denna fiskart här i norden nedgår till hafvet sent om 
hösten samt kanske vanligen först under vintern och emot is- 
lossningstiden, äro uppgifterna om dess vistelseort under den 
kalla årstiden i allmänhet ganska osäkra och olika; man kan 
derföre icke heller förundra sig deröfver, att man äfven i La- 
doga-trakten härom icke ägde en säkrare kännedom. «Laxen 
uppstiger deremot i Neva-floden, såsom jag på förfrågan härom 
af naturforskare i S:t Petersburg blifvit underrättad, fortfarande 


”) Att ett eller annat exemplar verkeligen kan vara sterilt är väl 
möjligt, men att alla vore det, är otänkbart. Föröfrigt torde hr MALMGREN 
helt och hållet missbruka ordet steril; en fisk t. ex. är ej steril några 
veckor efter lektiden, ehuru dess gceneralionsorganor för tillfället äro min- 
dre utvecklade. Sterila individer, med missbildade eller alldeles rudimen- 
lära könsdelar, äro väl i de flesta fall permanent sterila. 


48 


från våren ända till slutet af Augusti och ännu sednare 7) stun- 
dom i sådan mängd, att man fångar 3—10 stycken i ett enda 
notvarp. — Hr licentiaten MALMGREN anser det oaktadt den i 
Ladoga-sjön förekommande laxen som en instängd — genom 
ständig vistelse i sött vatten under årtusendens förlopp upp- 
kommen -- egendomlig form af Salmo (Trutta) Salar L. och 
tilldelar den i Kritiskt öfversigt af Finlands fisk-fauna t. o. m. 
en egen med denna åsigt öfverensstämmande benämning, Trutta 
relicta! 

Emot denna hr MALMGRENS uppfattning, att laxen i Ladoga- 
sjön varit instängd under årtusenden, då ifrågavarande sjö utan 
tvifvel i årtusenden stått i kommunikation med hafvet genom 
Neva-floden, utmed hvilken icke allenast laxen årligen uppstigit, 
utan äfven ångbåtar under sednaste decennier regelbundet uppgå, 
anse vi onödigt att anföra några motbevis; vi vilja endast ut- 
tala den förmodan, att det är fiskare, hvilka genom sina be- 
rättelser gifvit den ursprungliga anledningen till alla likartade 
orimliga förutsättningar. 

Hr MALMGREN uppger emellertid, att denna Trutta relicta 
sådan den fångas vid Kexholm vid första ögonkastet skiljer sig 
genom sin mindre storlek (månne ej mindre laxar förekomma 
äfven på andra ställen?) och den olika fördelningen af de svarta 
fläckarna på kroppen samt anger äfven olikheten häri från den 
vanliga laxen, men nemligen sådan den anträffas vid flodmyn- 
ningarna och i hafvet, och icke, såsom det varit nödvändigt, 
med den färgdrägt laxen ikläder sig högre upp i floderna, sedan 
den någon tid vistats i sött vatten, ty i denna händelse hade 
skilnaden varit — ingen. Om sommaren 1853 har jag nemligen 


gett flera i Muonio-elf fångade laxar, hvilkas kroppssidor — äf- 
ven nedanom sidolinien — voro tecknade med ett större an- 
tal mörka punkter och fläckar. 

Hr licentiaten MALMGREN säger längre fram: ,. Trutta relicta 
fäller tänderna på plogbenet mycket tidigare än Trutta Salar. 
Hos alla, som jag undersökt, äfven hos de minsta, hvilka blott 


+) Äfven i Rhenfloden uppsliga och nedgå laxar under största delen 
af året enligt Vv. SIEBOLD. Samma synes förhållandet äfven vara i de fle- 
sta andra floder. 


NN 

[AA 

+ 
Se 


vägde 4—6 skålp., fann jag icke ett spår af tandraden på bakre 
delen af plogbenet i behåll; men hos Trutta Salar har jag stun- 
dom ännu funnit dem hos exemplar af 8 skålpunds vigt. Hos 
Trutla relicta sitta alltid 3—4 tänder i en tvärrad främst på 
plogbenet."" -— Denna här anförda omständighet kan enligt vår 
öfvertygelse så mycket mindre anses som någonting afvikande 
från förhållandet hos den vanliga laxen, som det är bekant, att 
tänderna på bakre delen af plogbenet hos Salmo eller Trutta 
Salar L. tvertom stundom utfalla ännu mycket tidigare, än hr 
MALMGREN observerat det hos sin Trutta relicta. I Die Siss- 
wasserfische von Mitteleuropa, ett arbete som hr MALMGREN 
äfven citerar, säger nemligen v. SIEBOLD p. 295:" Das Aus- 
fallen der Vomerzähne beginnt iäbrigens bei dem gemeinen Lachs 
schon sehr fräh. Ich habe einen 17!/; Zoll langen Lachs vor 
mir, auf dessen Vomerstiel nur noch die vier vordersten Zähne 
vorhanden sind." — (,, Hos Trutta relicta sitta alltid 3 —4 tänder 
i en tvärrad främst på plogbenet". MALMGR.) — och p. 300: 
.Auch Jardine hat sich öberzeugt, dass der Lachs, wenn er zum 
ersten Mal, um zu laichen, aus dem Meere in die Flisse auf- 
steigen will, bereits den grössten Theil seiner Zähne auf der 
Vomerplatte verloren" samt bifogar härtill ännu följande not: 
Vergl. dessen: Britlisk Salmonide, Pl. 1. Hier hat Jardine 
einen 2 Pfund 13 Unzen(!) sehweren jungen, unter dem Namen 
Gilse in England bekannten Lachs abgebildet, der zum ersten 
Mal das Meer verlassen wird, um zu laichen. Von diesem noch 
nicht völlig geschblechtsreif gewordenen Lachs sagte Jardine in 
der Kupfererklärung: The Vomer has nom lost its teeth upon 
ils longiludinal surface, but retains one or tmo more on its 
anterior part ete." — 'Tändernas antal på plogbenet varierar 
hos laxen föröfrigt i oändlighet; se härom WIDEGRENS Bidrag 
till kännedom om Sveriges Salmonider. 

Hr licentiaten MALMGREN anför dessutom, att romkornen 
hos Trutta relicta, enligt hr inspektören HOLMBERGS iakttagelse, 
äro mindre, än hos Trutta Salar och att de utvecklas flere 
veckor tidigare. Med anledning häraf vill jag framhålla, det hr 
HOLMBERG i sin 1861 afgifna reseberättelse uttryckeligen säger, 
att de till befruktning använda honorna sällan öfverstego en 


4 


20 


vigt af 7 å 8 marker; det är derföre åtminstone möjligt, att 
mindre laxhonor hafva mindre romkorn, liksom det vanligen är 
fallet med andra djurarter, att små eller yngre honor lägga 
mindre ägg än de stora och fullvuxna. Romkornens utveckling 
i skilda vattendrag, liksom fiskarnas lektid, beror deremot, en- 
ligt de undersökningar, som redan blifvit anställda af JOHN 
SHAW, af vattnets temperatur, och framgår detta redan deraf, 
att romkornen af samma art och i samma vattendrag icke ut- 
vecklas lika hastigt alla år (NILSSON, Skand. Faun. IV, p. 388), 
och denna skilnad uppgår för laxens romkorn enligt SHAw efter 
endast trenne rön till öfver fyra veckor! Af denna anledning 
har äfven mig veterligen ingen naturforskare hittills sökt en 
artolikhet i romkornens utvecklingstid. 

Hr inspektören HOLMBERG uppger slutligen, att hos lek- 
hannen af den kexholmska laxen utvexten från nedra käken i 
allmänhet är obetydlig, och denna förmenta egenhet framhålles 
sedermera såsom någonting utmärkande för denna form äfven af 
hr MALMGREN, som, att dömma efter hans egna ord, icke besökt 
denna landsort under laxens lektid. NILSSON säger emellertid, 
att det är den gamle hannen, som får underkäken förlängd ge- 
nom en broskartad elastisk tillsats, böjd uppåt till en hake, och 
v. SIEBOLD yttrar sig; Die Krimmung dieses Hakens erreicht 
mit dem zunehmenden Alter der Lachsmännehen eine solche 
Höhe, dass”... ete. Att hr HOLMBERG endast haft unga laxar 
till undersökning, synes ganska tydligt, emedan han uppger, att 
den kexholmska laxen sällan uppnår en vigt af mer än 10 mar- 
ker, då hr MALMGREN deremot säger, att den sällan uppnår en 
vigt af mer än ett lispund. Det är emellertid säkert, att man 
i Neva-floden äfvensom i Ladoga-sjön fångat laxar af. betydligt 
större dimensioner. Föröfrigt är det föga troligt, att den finska 
benämningen /koulkku-lohi vunnit en användning i trakterna af 
denna sjö, i händelse kroken på nedre käken hos lekhannen all- 
tid vore så obetydlig". 

Skulle föröfrigt laxar, som utkläckas i denna trakt och 
tillbringa åtminstone en stor del af sitt lif i ifrågavarande sjö, 
icke uppnå den storlek eller ålder, som på många andra ställen, 
och vore äfven deras färgteckning mörkare, såsom förhållandet 


1 


är med flere fisk-arter 7) i skilda vattendrag i Finland, så be- 
rättigar väl detta ingalunda, att anse dem som en skild artform 
eller någonting dylikt och på grund deraf belasta vetenskapen 
med onödiga synonymier. 


") Hr licentiaten MALMGREN oranämner 1. c., att han under sin resa 
om sommaren 1862 af fiskare vid Ladogasjön äfvenledes hört omtalas en 
slags sik, som benämndes Musta-siika, hvilken han icke varit i tillfälle att 
se och derföre icke heller kunnat afgifva något omdöme om dess rätta 
namn, men förutsätter likväl, att äfven den möjligen utgör en art för sig. 
I universitetets samling af inhemska fiskarter, hvilken hr MALMGREN [för 
silt arbete begagnat, finnas likväl icke mindre än tre exemplar från ofvan- 
nämnde sjö, som äro betecknade med namnet 4epubnii curb, Musta-siika. 
Verkligestatsrådet v. NORDMANN har meddelat mig, det han i elt för Veten- 
skapssocieteten till publicerande i Bidragen" d. 16 November 1863 an- 
mält arbete, Några data angående fiskarne i Ladoga, tilldelat denna sik en 
egen benämning, och vill jag derföre begagna detta tillfälle och omnämna, 


alt äfven ifrågavarande färgvarietet — som på sätt och vis kan jemföras 
med de mörka exemplar af Coregonus Wartmanni Bl, hvilka vid Boden- 
sjön erhållit benämningen Blaufelehen — enligt min åsigt så mycket min- 


dre bör erhålla ett nytt vetenskapligt namn, som åtminstone ett af de 
exemplar, vi äga i universitetels zoologiska museum, ganska väl öfverens- 
stämmer med Valenciennes” Coregonus Pallasii, beskrifven enligt uppgift 
efter exemplar från S:t Petersburg, men hvilka dock troligen äro från 
Ladogasjön. Härom likväl utförligare en annan gång. 


52 


Sammanträdet den 14 Mars 1864. 


Statsrådet NORDMANN omförmälde att lärkan, bofinken och 
norrqvinten den 9 Mars blifvit sedda i Helsingfors äfvensom 
tranan redan skall hafva blifvit hörd och sedd. 

Statsrådet meddelade vidare några notiser angående den 
stora vetenskapliga expedition till Mexiko, som för närvarande 
utrustas i Frankrike och hvarom franska tidningar innehållit ut- 
förliga underrättelser. 

Slutligen omnämnde statsrådet, det hr HOLMBERG, som för 
närvarande vistas i Mentone för vårdande af sin helsa, meddelat, 
det han besökt några der i trakten befintliga grottor, i hvilka 
fossila ben och stenredskap förekomma samt lofvat att taga 
närmare kännedom om desamma, så snart hans krafter det med- 
gåfve. 

Ordföranden höll ett föredrag om hjortarter från Maria- 
nerna. 

Professoren MOBERG, som granskat de från Porkala, Hangö- 
udd, Jungfrusund, Lypertö och Lökö insända journalerna öfver 
derstädes gjorda observationer på vattenståndet under loppet af 
år 1863, meddelade de resultater af denna granskning, som i 
årsberättelsen finnas anförda. 

Föranledd häraf fästade sekreteraren Societetens uppmärk- 
samhet vid en uppsats som förekommer i N:o 12 af Poggen- 
dorffs Annalen för 1863, deri förf. baron VON SAss anför resul- 
tater af undersökningar rörande nivåförändringarne i östersjöns 
vattenspegel, hvilka i vissa hänseenden stå i strid med den er- 
farenhet man vid finska och bottniska viken tror sig hafva vun- 
nit, såsom t. ex. att emellan barometer- och vattenståndet intet 
samband kan uppvisas. 


Om hjortarter från Marianerna. — Af Fr. W. MÄKLIN. 
(Meddeladt d. 14 Mars 1864.) 


Vore anslaget för de zoologiska samlingarnas underhåll 
och förökande större, så att årligen betydligare inköp af egen- 
domliga former äfvensom af representanter för skilda djurgrup- 
per kunde göras, vore det en möjlighet att redan inom några 
år ihopskaffa en vid föreläsningar lämpligare och för allmänna 
zoologiska studier mera upplysande samling, än den umniversite- 
tet för det närvarande äger. Största delen af det årliga ansla- 
get åtgår nemligen nu till arfvoden för den vid zoologiska mu- 
seum anställda arbetande personalen äfvensom för samlingarnas 
underhåll, dervid isynnerhet betydliga qvantiteter sprit förbru- 
kas; hela år hafva derföre förgått, utan att någonting af be- 
tydenhet reqvirerats ifrån utlandet, och universitetets zoologisks 
museum har under sednare år, hvad dess tillvext beträffar, nä- 
stan uteslutande varit beroende af de föräringar, med hvilka 
välvilliga landsmän ihågkommit detsamma. Ehuru sådana för- 
äringar sällan bidraga att egentligen fylla de luckor, som nog 
talrikt förefinnas i samlingens systematiska sammanhang, händer 
likväl icke sällan att man genom desamma vinner rariteter, hvilka 
icke kunna erhållas genom köp, emedan de saknas i de flesta 
europeiska samlingar. Som exempel i detta afseende kunde 
visserligen framhållas flere ganska intressanta former, hvilka uni- 
versitetet som föräring fått emottaga från skilda händer; vi vilja 
likväl här och det endast i förbigående påminna om några högst 
sällsynta och dyrbara arter, med hvilka guvernören öfver de 
ryska besittningarna i N. V. Amerika, kaptenen af första rangen 
hr H. FURUHJELM, nyligen riktat våra samlingar. Bland dessa 
förtjenar i främsta rummet omnämnas ett nästan alldeles fullstän- 
digt skelett af den för omkring 100 år sedan helt och hållet ut- 
rotade Rhytina Stelleri Desm., samt föröfrigt fyra hudar af det 
nordamerikanska bergsfåret, Ovis montana Geoffr. Cuv., och trenne 
af Haplocerus montanus Ord (= Antilope lanigera Smith), ett 


4 


excmplar af Castor canadensis Kuhl (= Castor fiber americanus 
Pennant), hannen och honan af Cervus leucurus Douglas samt 
bland ett antal foglar från dessa aflägsna trakter, som stå under 
hr guvernören FURUHJELMS närmaste förvaltning, hannen och 
honan af den föga kända Lampronetta Fischeri Brandt, hvilken 
art hr ingeniören M. v. WRIGHT har för afsigt att närmare be- 
skrifva och afbilda tillsammans med några andra närbeslägtade 
nordiska former i Acta societatis scientiarum fennicee. 

Utom dessa här omnämnda föräringar af hr guvernören 
FPURUHJELM har Zoologiska museum nyligen äfvenledes vunnit 
en betydlig tillökning af för samlingen nya species genom den 
stora mängd högre och lägre djurarter, som blifvit insamlade af 
hr studeranden NIKLANDER i Algier och i Sahara öknen samt 
af hr kofferdikapten LINDHOLM på skilda orter under en resa 
omkring jorden, och hvilka af bemälde herrar frikostigt blifvit. 
skänkta till universitetet. 

Bland de af hr kapten LINDHOLM förärade naturhistoriska 
föremål, hvilka till största delen äro medförda från orter, der- 
ifrån universitetet förut äger ganska få eller alls inga djurarter, 
vill jag vid detta tillfälle särskildt fästa Societetens uppmärksam- 
het vid två par hjorthorn, tillhörande skilda arter, hvilka enligt 
antecknad uppgift äro från ön Guam, som räknas till den ögrupp, 
hvilken är känd under benämningen af Marianerna. Från denna 
ögrupp känner man nemligen förut med säkerhet endast en hjort- 
art "), Cervus marianus Desmarest (Mammal. 436), och äfven 
af denna art har man i europeiska samlingar, såvidt det är mig 
bekant, utom en kalf endast ett mycket dåligt uppstoppadt exem- 
plar samt ett eranium, efter hvilka alla beskrifningar öfver detta 
species äro affattade. Det ena paret horn med åtföljande era- 
nium, som blifvit medfört af hr LINDHOLM, tillhör utan tvifvel 
Nyss omnämnda Cervus marianus, ehuru dessa horn icke full- 


”) Att Cervus albipes Fr. Cuvier Mammif. IV, livr. 65 (Biche aux 
pieds tachetés ou Biche des Mariannes), beskrifven efter en af Dussumier 
från hans resa till China medförd ko, vore från Marianerna, betviflar Fr. 
Cuvier sjelf. Man har deremot uttalat den förmodan, att ifrågavarande 
art, hvaraf -hannen icke är känd, skulle härstamma från Indien eller den 
indiska arkipelagen. 


> 
vt 


komligen öfverensstämma med beskrifningen öfver hornen af 
denna art. Den af J.: ÅA. WAGNER i Schreber's Säugeth. Sup- 
plem. B., IV:te Abth. p. 352, framställda diagnosen öfver denna 
art lyder nemligen sålunda: Capreoli magnitudine, cano-fuscus- 
dentibus laniariis nullis; cornibus cineraceis trifurcis; propugna, 
culo subverticali, ramo secundo prope summitatem exorto poste- 
riore internoque; tuberculo dentato axillari inter. propugnacu- 
lim caulemque. Det tregreniga eller trefingrade appendikulära 
utskottet på hornen emellan det såkallade propugnaculum (der 
Augenspross) och sjelfva stammen (caulis), som af WAGNER 
i den utförliga beskrifningen närmare omnämnes, har hos det 
beskrifna exemplaret antingen varit individuelt, eller utbildar 
sig detsamma först efter en sednare hornfällning; hos vårt exem- 
plar, påtagligen ett yngre individuum, saknas det åtminstone. 
I öfrigt öfverensstämma de emot basen groft fårade hornen med 
beskrifningen ganska väl; som en egendomlighet förtjenar må- 
hända dock omnämnas, att det andra utskottet helt och hållet 
saknas på det venstra hornet, som är en fjerdedel kortare än 
det högra. 


Rosenstocken hos vårt exemplar är på inre sidan, räknadt 
från bakre kanten af ossa frontis, 22 m. m. lång; från ögon- 
hålorna till den s. k. rosenkransen är deremot 80 m. m. Af- 
ståndet från rosenkransen till den högra hornspetsen är 330 
m. m.; till den venstra deremot endast 240—250 m. m. Det 
främre eller ögonutskottet (propugnaculum) är på hvardera hor- 
net af omkring 90 m. m:s längd; det andra eller bakre utskottet 
(ramus secundus) på högra hornet är endast af 21 m. m:s längd. 


WAGNER äfvensom andra författare hafva derjemte såsom 
någonting utmärkande för denna art framhållit tvenne mycket 
märkvärdiga (..sehr merkwirdige") aflånga upphöjningar på skal- 
len, belägna framför ögonhålorna och emot roten af näsan. Med 
dessa omnämnda märkvärdiga upphöjningar har man utan tvif- 
vel menat den upphöjda yttre kanten af ossa /frontis framför 
ögonhålorna åt näsbenen till samt den särdeles upphöjda valk 
på superficies facialis af ossa lacrymalia, som begränsar subhor- 
bita! — eller kanske rättare in/raorbitalgropen — hvilken orätt 


26 


nog vanligen kallas tårgrop (/ossa lacrymalis) ") — emot den 
lucka eller öppning i ansigtet, som är belägen emellan ossa la- 
erymalia, frontis, nasi och mazxilla superior. Skallen öfverens- 
stämmer för öfrigt till det väsendtligaste med den teckning, som 
blifvit lemnad i Recherches sur les ossemens fossiles par G. Cu- 
vier, IV pl. 5 fig. 46, dock bör det anmärkas, att på det era- 
nium vi äga, som naturligtvis äfvenledes är af en hanne, icke 
det ringaste spår finnes af en hörntand, hvilket äfven fullkomli- 
gen öfverensstämmer med alla beskrifningar öfver detta species, 
ehuru på den Cuvier'ska planehen en ganska utbildad hörntand 
är afbildad. Hela skallens längd från främre kanten af ossa 
intermaxillaria till slutet af ledknapparna på nackbenet är om- 
kring 265 m. m. De vid ändan något afbrutna näsbenen äro 
33 m. m. långa och största längden af ossa frontis uppgår till 
142 m. m. Ögonhålornas längd är deremot 45 m. m. 

Det andra paret hjorthorn, hvilket af hr kapten LINDHOLM 
enligt antecknad uppgift äfvenledes blifvit medfördt från ön Guam, 
har, ihändelse dessa horn verkeligen äro af en på Marianerna 
förekommande hjortart, säkerligen tillhört ett förut okändt spe- 
cies. Jag tror mig likväl hafva fullkomligen grundade skäl att 
betvifla riktigheten af denna lokaluppgift. Alla hittills kända 
hjortarter från de ögrupper, som äro belägna omkring s. ö. 
Asien, utmärka sig nemligen genom särdeles enkla, endast med 
tvenne utskott försedda horn, då deremot de af hr LINDHOLM 
förärade utmärkt vackra hornen hafva ett större antal spetsar, 
nemligen fem på det högra och sex på det venstra hornet. 
Dessa horn öfverensstämma, hvad förgreningen beträffar, i sjelfva 
verket med den typ, som blifvit observerad hos några för Nord- 
amerika egendomliga hjortarter. Stammens nedra, trinda del 
äfvensom de omkring 80 m. m. långa temmeligen vertikalt stå- 
ende ögonutskotten äro öfverdragna med flere längsgående tem- 


”) Såsom allmänt bekant afsöndras i denna grop ur egna säckar en 
klibbig välska, hvilken sedermera tillhårdnar och i denna form är känd 
under namnet hjortbezoar (Hirschbezoar). Äfven hos de arter, der dessa 
2ropar genom en kanal stå i förening med ögonhålorna, kunna de omöj- 
ligen erhålla benämningen af tårgropar, hvarmed de i sjelfva verket äga 
ingen förvandtskap. 


dT 


meligen smala upphöjda ribbor, hvilka äro ganska tätt beströdda 
med betydiigt uppstående knölar (geperl!t); den öfra mera ut- 
plattade hälften af hornen är deremot nästan alldeles slät och 
markerad endast med svagt upphöjda emot spetsarne nästan 
otydliga längslinier. Den särdeles knöliga rosenkransen är en- 
dast omkring 10 m. m. upphöjd ofvanom ossa frontis (vid hor- 
nen fastsitta endast en del af ossa frontis och ossa parietalia), 
och propugnaculum sitter omkring 40 m. m. öfver rosenkransen. 
Föröfrigt äro dessa horn först svagt rigtade bakåt, utåt och 
uppåt, sedermera något framåt, samt efter förgreningen temme- 
ligen vertikalt uppåt med alla spetsar något konvergerande och 
inåtböjda. Bland alla nu kända, närmare fyratio, hjortarters 
horn öfverensstämma, enligt beskrifning, de af Cervus mexicanus 
närmast och tt. o. m. ganska väl med de af oss här i korthet 
beskrifna. Då härtill lägges, att hr kapten LIyYDHOLM från sin 
resa medfört ifrån Cap S:t Lucas i södra eller gamla Californien 
en betydlig mängd andra naturföremål, såsom fogelhudar, con- 
chylier och insekter, så synes den tanken väl berättigad, att dessa 
horn tillhört nyssnämnda, i europeiska samlingar nog sällsynta 
Cervus mexicanus Gmelin. 


SA ee NE 
- LIBRARYIS 
> å 


Sammanträdet den 18 April 1864. 


Professoren MoBERG meddelade ett sammandrag af de kli- 
matologiska anteckningarne i Finland år 1863 med ledning af 
de på Societetens föranstaltande gjorda iakttagelser. 

Professoren LINDELÖF höll ett föredrag angående de nyaste 
uppfinningarne i telegrafin, dervid han beskref CASELLIS pan- 
telegraf och BONELLIS typotelegrafi. 

Statsrådet NORDMANN inlemnade med afseende å införande 
1 öfversigten: Naturhistoriska observationer anställda i botaniska 
trädgården och närliggande trakter om våren 1864. 

Ordföranden anmälde till intagning i akterna ett entomo- 
logiskt arbete med titel: Monographie der Gattung Strongylium 
Kirby, Lacordaire. 

Professoren HJELT förevisade en entozo, Echinococeus ho- 
minis, funnen i lefvern af en kosack, som vådligen omkommit 
och blifvit obducerad. 

Professoren ARPPE talade om de sednaste fynd, som blifvit 
gjorda i några bengråttor inom Garonne flodens område i södra 
Frankrike. 

Tvenne af bergmästaren THORELD insända uppsatser med 
åtföljande kartor, nemligen: Några förklarande anmärkningar 
till geognostiska kartan öfver en del af Kuopio socken samt: 
Några förklaringar till geognostiska kartan öfver Tuusniemi ka- 
pell af Kuopio socken remitterades till matematisk-fysiska sektion. 


Sid: 59. Finska bea. Soc? Forhandlingar 


|) 
å 


Om de nyaste uppfinningarne inom telegrafin. — 
Af L. LINDELÖF. V 
(Meddeladt den 18 April 1864.) 


Inom den elektriska telegrafins område hafva under de 
sednaste åren tvenne vigtiga uppfinningar blifvit gjorda, som 
synas egnade att bereda en ny och lysande framtid åt telegrafe- 
ringskonsten och måhända småningom uttränga det hittills be- 
gagnade MorsE'ska systemet — jag menar CASELLIS pantelegraf 
samt BONELLIS lypotelegraf. Em kort beskrifning af dessa upp- 
finningar, hvilkas vigt och betydelse man allt mera begynt upp- 
skatta i Frankrike och England, skall måhända äfven här icke 
sakna intresse. 

Tanken att på telegrafisk väg meddela afbildningar af gifna 
föremål är så naturlig, att den visserligen framställt sig för 
mången allt sedan den elektriska telegrafens uppkomst; men dess 
utförande har mött betydliga svårigheter, hvilka det först nyli- 
gen lyckats en italiensk naturforskare abbé CASELLI att full- 
ständigt öfvervinna. Genom hans såkallade pantelegraf, af hvars 
prestationer jag förliden höst hade äran förevisa några prof, (se 
planchen) är man nu verkeligen i stånd att från Paris till Lyon 
eller Marseille öfversända en trogen afbildning af en teckning, 
ett portrait eller en skrift och det på vida kortare tid än den 
skickligaste tecknare eller kalligraf skulle behöfva för att kopiera 
dem. Tillgången dervid är i korthet följande. 

Depeschen, som är skrifven eller tecknad med vanligt bläck 
på metalliseradt papper, utbredes på en horisontel, något kon- 
vex yta, öfver hvilken en metall-nål rör sig fram och tillbaka 
från höger till venster och från venster till höger, flyttande sig 
hvarje gång litet nedåt, så att den efterhand i parallela linier 
kommer att öfverfara papprets hela yta och derunder nödvän- 
digt berör hvarje punkt af depeschen. På ankomst-stationen be- 
finner sig en annan dylik nål, som på samma tid och med samma 
regelbundenhet öfverfar en lika stor yta af ett papper, som är 


60 


impregneradt med en viss saltlösning och på hvilket den elek- 
triska strömmen genom saltets sönderdelning åstadkommer en 
färgning. Hvarje gång den första nålen är i beröring med bläc- 
ket, hvarmed depeschen är skrifven, passerar en ström genom 
den andra nålen och lemnar ett färgadt spår på det kemiska 
pappret. Depeschen reproduceras sålunda punkt för punkt eller 
streck för streck genom ytterst fina parallela linier. 

De båda nålarnes samtidiga och regelbundna rörelse åstad- 
kommes medelst pendlar, hvilkas svängningar böra ske på samma 
gång och som jemföras och regleras med tillhjelp af sjelfva tele- 
grafen. Den väsendtligaste svårigheten vid detta slags telegrafe- 
ring uppkommer derigenom, att den elektriska strömmen i led- 
ningstråden emellan tvenne stationer behöfver en viss tid för 
att urladda sig; dess verkan fortfar derföre ännu några ögon- 
blick, sedan ledningen på afgångsstationen blifvit afbruten. På 
det kemiska pappret skulle derigenom alla streck och punkter 
få en utbredning, som kunde göra den mottagna depeschen icke 
blott otydlig, utan fullkomligt oläslig. ÖAsrLri har lyckats af- 
hjelpa denna olägenhet genom ett sinrikt medel. Inom sjelfva 
afgångs-stationen åstadkommes en direkt förbindelse mellan po- 
lerna af det derstädes verkande batteriet förmedelst en särskild 
tråd, som wutgrenar sig från hufvudlednings-tråden och förenar 
sig med stationens jordledning. Hela strömmen skulle nu taga 
sin väg genom denna direkta ledning, om man icke droge för- 
sorg att i densamma anbringa ett tillräckligt motstånd medelst 
en rheostat, hvilken så att säga reglerar förlusten af elektricitet. 
Omkring fyra femtedelar af strömmen passera genom rheostaten, 
den öfriga femtedelen genomlöper hufvudledningstråden; men 
äfven denna femtedel neutraliseras af en kontra-ström, .som ett 
mindre batteri på ankomst-stationen afsänder i motsatt rigtning. 
Sjelfva den telegrafiska apparaten med depeschen är placerad 
inom förenämnde direkta ledning, sålunda att den positiva ström- 
men först kommer till nålen och sedan fortsätter sin väg genom 
det metalliserade pappret. 

Antagom nu, att nålarne på båda stationerna äro satta i 
rörelse och öfverfara på ena stället silfverpappret med derpå 
skrifven depesch, på det andra det kemiskt beredda pappret. 


Hvarje gäng den första nålen berör skriften, alstras just der- 
igenom ett nytt motstånd mot den afledda strömmen och en 
större massa elektricitet tvingas att taga sin väg genom hufvud- 
ledningen, i hvilken den förut existerande jemvigten upphäfves. 
Denna förökade intensitet ger sig på ankomst-stationen tillkänna 
genom en färgning af pappret. Men såsnart nålen lemnat det 
skrifna, urladdar sig det lilla öfverskottet af strömstyrka och 
jemvigten återställes ögonblickligen. Härigenom blir det möjligt 
att i en sekund göra 300 skilda emissioner af elektricitet, då 
man med MORSEsS apparat knappt kan åstadkomma 35 sådana. 

Det anförda torde förslå för att gifva en ungefärlig före- 
ställning om CASELLIS telegraf. Jag tillägger endast, att man 
med densamma gjort försök icke blott i Frankrike, utan nyligen 
äfven i England mellan London och Liverpool och att dessa ut- 
fallit till allmän tillfredsställelse. 

Den BONELLISKA ltypotelegrafin grundar sig på omedelbar 
användning af typografiska karakterer eller gjutstilar, hvilkas 
bild genom strömmens kemiska verkan reproduceras på ankomst- 
stationen. Härvid begagnas på engång fem skilda ledningstrådar 
hopvridna till en kabel och hvilkas ändar på hvardera stationen 
äro i förbindelse med de fem tenarne af en kamformig apparat. 
Den med tryckstilar uppsatte depeschen placeras på en liten 
vagn, som drages fram under kammen, hvarigenom de fem led- 
ningstrådarne efterhand komma i metallisk beröring med de upp- 
höjda delarne af hvarje bokstaf. En dylik vagn på andra sta- 
tionen frambär ett med en lösning af salpetersyrad manganoxidul 
mättadt papper under den derstädes befintliga kamapparaten, 
hvars tenor derunder ständigt beröra pappret. Hvarje gång 
någon tråd är i beröring med en bokstaf af depeschen passerar 
en elektrisk ström genom densamma och qvarlemnar genom sal- 
tets sönderdelning ett färgadt spår på det kemiska pappret. De- 
peschen reproduceras sålunda genom små, längre eller kortare 
streck, som äro i fem parallela rader och lemna en tillräckligt 
tydlig bild af hvarje bokstaf. För att hindra strecken att få 
en alltför stor utbredning och för att tillika öka den hastighet, 
hvarmed depescherna kunna expedieras, har äfven BONELLI tagit 
sin tillflykt till ett system af aflednings- och kontraströmmar, 


62 

och han har redan bragt det derhän, att man på en timme kan 
erhålla 400 till 300 depescher af 25 ord hvarje, något som hit- 
tills är oerhördt. Medelst MorsEs telegraf skulle man nemligen 
på samma tid med anlitande af fem trådar på sim höjd kunna 
erhålla 100 dylika depescher. 

Det större antal depescher; hvilka sålunda.kunna befordras 
med den BONELLISKA telegrafen, gör det sannolikt, att den- 
samma inom kort skall vinna en allmän utbredning. Under 
denna vinter har en sådan telegraf redan varit i gång mellan 
Manchester och Liverpool och försöket har lyckats så väl, att 
man nu är betänkt på en utsträckning af samma system till 
hela England, hvarvid priset för en enkel depesch komme att 
nedsättas till 6 pences. "Telegrafen skulle sålunda blifva till- 
gänglig äfven för den mindre bemedlade och detta vigtiga kom- 
munikations-medel skulle derigenom erhålla en ökad betydelse. 


Yo 
693 


Naturhistoriska observationer anstälda 1 botaniska träd- 


gården och närliggande trakter om våren 1864. — 


Af A. NORDMANN. 
i; (Meddelade d. 18 April 1864.) 


Vid Vet. Societetens senaste sammanträde anmälde jag, 
att de första fyttfoglarna Lärkan, ÅZlauda arvensis, Bofinken, 
Fringilla ce&lebs och Norrqvinten, Fr. montifringilla, i några 
exemplar hade ankommit redan d. 9 Mars. — Några individer 
af Bofinken öfvervintrade för öfrigt hos oss, och voro synliga i 
Januari och Februari. 

D. 31 Mars visade sig sparfhöken, Falco MNisus och blef 
några dagar senare skjuten. 

D. 19 Mars instälde sig Trädlärkan, Alauda arborea; 9 
exemplar fångades med nät. ; 

En 'svärm af 12 BSidensvansar, Bombycilla garrulus och 
en mängd Dombherrar vistas i trädgården tills i dag; dervid 
observerades, att de förra i brist på bär och annan mat flitigt 
plåekade Lafvar, Parmelia parietina. Flere domherrar, hanor 
och honor, hvilka matades på yttre sidan af fönstren, voro an- 
gripna af ett slags utslag, excem, omkring näbbroten och ögonen. 

D. 26 Mars skjöts på Rödbérgen en hanne af Vipan, Va- 
nellus cristatus, hvilken uppstoppades. De hade varit ett par. 

D. 27 observerades en större svärm af Steglitsor, Fringilla 
carduelis. i 

Några domherrar fångades, markerades och lössläptes, men 
kommo andra dagen derpå igen under nätet. 

D. 1 April infann sig en hos oss rar fogel, en hanne af 
Stenknäcken, Coccothraustes vulgaris, blef fångad, lefver ännu, 
och har till följe af sin ovanligt stora och tjocka näbb och sitt 
utländska utseende fängslat uppmärksamheten af arkiater BONs- 
DORFF och M. v. WriGHrT. Denna fogel har inom sista decen- 
nium invandrat till södra Finland, och hade förledne sommar 
sitt bo i trädgården, men förblifver för oss tills vidare alltid en 
raritet, 


När bofinkarne anlända om våren till sina kläckningsstäl- 
len, anställa desamma förut repetitioner till sin välbekanta sång; 
tyska ornithologer säga om denna tentamensperiod, att: , Der 
Buchfink dichtet. 

D. 1 April hörde jag för första gången, att bofinken före- 
drog sin sång alldeles perfekt. 

D. 2 April visade sig den stora trasten, Turdus viscivorus 
i 3 exemplar, sedan staren, Slurnus vulgaris, redan d. 24 Mars 
hade ankommit. 

D. 3 April fångades en hanne af grönlingen, Fringilla 
chloris, denna fogelart öfvervintrar för öfrigt hos oss lika som 
moriskan, Fr. linaria. 

D. 53 April observerades en hanne af Emberiza schoeniclus. 
En af de fångade trädlärkorna, Alauda arborea, sjunger i buren. 

D. 7 April instälde sig den första rödbröstade sångaren, 
Sylvia rubecula. 

D. 8 April skjöts af vaktmästaren Stenberg en hanne af 
steglitsan Fringilla carduelis, vid Sörnäs. 

Öfverste BRANDT berättade mig att han för några år sedan 
vid Abborfors i Maj månad räknat 27 sidensvangar. Under 
mine studentår, såg och förföljde jag en gång ett par siden- 
svansar i Juni månad vid Kymmene kyrka. Nidensvansen kläc- 
ker förmodligen också i södra Finland. Häradshöfdingen W. 
Bore från Dregsby, meddelade mig att fiskarena vid Svartå göra 
skilnad mellan två slags vimbor, Abramis vimba L. nemligen 
Is- och Häggvimban, hvilken senare kommer upp i ån när Pru- 
nus padus blommar. 

D. 12 April observerades Troglodytes parvulus i Spira 
buskarna. 

D. 13 April ankom Sädesärlan, Motacilla alba. 

Enligt mag. AsCHAN'S uppgift hafva Falco nisus, Pyrrhula 
vulgaris, Loxia curvirostris och tillochmed Parus caudatus kläckt 
1863 i närmaste trakten af Helsingfors. 


65 


Om menniskoslägtets ålder. 
(Meddeladt d. 19 Okt. 1863 och d. 18 April 1864.) 


Intet ämne har på senaste tider så lifligt sysselsatt geo- 
loger och fornforskare som frågan om menniskoslägtets ålder 
eller bestämningen af de geologiska förhållanden, under hvilka 
menniskan lemnat efter sig de äldsta spår af sin tillvaro på jor- 
den. De qvarlefvor af förgångna djur, som finnas inbäddade i de 
neptuniska bergen och jordlagren, hafva i förening med lagrens 
allmänna läge och andra omständigheter gjort det möjligt att 
bestämma den ordningsföljd, hvari dessa lager afsatt sig och de 
i dem inneslutna djuren lefvat. Men menniskan, hvars verk 
ifrån den äldsta historiska tiden trottsa förgängelsen och inför 
efterverlden bära vittne om aflägsna förfäders verksamhet och 
framsteg i odling, har qvarlemnat jemförelsevis ytterst få geo- 
logiska minnen. Derföre har man länge varit van att betrakta 
pyramiderna vid Memfis, ruinerna af Theben och Ninive, klipp- 
templen på Elefante såsom de äldsta verk af menniskohänder, 
förgätande dervid på hvilken hög grad af kultur dessa minnes- 
märken hänvisa och att tallösa generationers lif och arbete utan 
tvifvel föregått desamma. Men om man ock ledd af denna be- 
traktelse, velat ställa menniskoslägtets vagga ännu längre i forn- 
tidens dunkel, så har man dock alltid antagit, att jorden då 
redan befann sig väsendtligen på samma utvecklingsstadium, som 
hon nu eger. De stora geologiska processerna, hvars resultater 
qvarstå i de s. k. diluvialfenomenerna, voro afslutade; de mäk- 
tiga lager af grus, sand och lera, som betäcka de fasta berg- 
massorna, hade redan afsatt sig; rullstenarne innehade då redan 
den plats de nu intaga; bergens ytor voro redan då slipade och 
refflade, tydande på någon utomordentlig afnötning, som gått 
öfver dem. Menniskans uppträdande inträffade, så trodde man, 
först efter diluvialprocessernas upphörande; de kolossala djur- 
former, som karakterisera perioden, såsom mammutdjuret, uroxen, 
de vilddjur, hvars ben så allmänt ännu fylla grottorna i kalk- 

5 


66 


bergen, hade redan slutat sin vandel, då menniskan, skapelsens 
herre, begynte taga sina första steg på den för hennes existens 
redan förberedda jorden. Men undersökningar och upptäckter, 
som blifvit gjorda under de senare åren, hafva, sammanställda 
med äldre observationer, framkallat vigtiga tvifvelsmål emot denna 
lära, ehuru den stödde sig på en så stor auktoritet som CUVIER, 
hvilken först utförligen utvecklade densamme. Numera synas 
geologerna vilja antaga, att slägtets äldsta representanter lefde 
samtidigt med nämnde djurarter och i allmänhet redan under 
den period, som föregick och afslöts med jordens sista stora 
gestaltningsmetamorfoser. Menniskan framträdde, med ett ord, 
icke i alluvial- utan redan i diluvialperioden, hvarunder vissa 
delar af jorden, som nu åtnjuta ett tempereradt klimat, voro 
betäckta af is, medan andra ännu lågo under vatten eller ock 
redan voro beboeliga för menskliga varelser. 

Det kan ej vara afsigten att här sammanställa de fakta, 
som tala för denna måhända af de flesta geologer numera hyl- 
lade åsigt. De allmänna resultaterna af de hithörande under- 
sökningarna i Skandinaviens torfmossor och de Schweitziska 
sjöarna, likasom af kalkstensgrottorna på flere ställen i Europa 
äro ock redan temligen allmänt bekanta. Här skall endast om- 
nämnas ett par märkvärdiga fakta, som under loppet af inne- 
varande år tillkommit för att ytterligare styrka den nya läran 
om menniskoslägtets geologiska ålder. 

I dalen af floden Somme i Picardie vid städerna Amiens 
och Abbeville hade BoUuCHER DE PERTHES sedan år 1838 sam- 
lat en stor mängd allehanda fornåldriga stenredskap. De gräf- 
des ut ur de grus- och sandlager, som hvilande på kalksten, 
här utbreda sig i parhundra fots mäktighet och derifrån material 
tages ej mindre för fästningsverkens reparation än för tegel- 
slagning och chaussébyggnad och hvarigenom genomskärningar 
blifvit gjorda från 20 till 35 fots djup. ”Tillsamman med fossila 
ben af mammut, rhinoceros, björn, hyena, häst och andra fyr- 
fota djur anträffades der en stor mängd stenverktyg; bestående 
af flintknifvar, spjutspetsar och särskilda huggredskap, mer eller 
mindre väl tillverkade. Ehuru nu dessa redskap bära alla tec- 
ken af att vara formade af menniskohänder och anträffas ej blott 


67 


i Sommedalen utan äfven annorstädes i diluvialbildningar, så 
ville man dock länge ej fästa tillbörligt afseende vid dem eller 
tillerkänna dem någon antiqvarisk-geologisk betydelse. Man 
hyste lika litet förtroende till uppgifterna angående de funna 
föremålen, som till beskrifningarna af den lokal, der de blifvit 
anträffade. Det var först sedan den berömde engelske geologen 
LYELL år 1859 på ort och ställe anställde de omsorgsfullaste 
undersökningar och förklarat, att stenredskapen otvifvelaktigt 
voro tillverkade af menniskohand och att det lager, der de an- 
träffats, befinner sig i orubbadt skick, utan spår af några se- 
nare störingar, som geologerna begynte rikta uppmärksamheten 
mera allmännare på ifrågavarande ämne och temligen enhälligt 
kommo de till den slutsats, att man här träffat på de äldsta 
spår af mensklig verksamhet. Emellertid sökte man länge för- 
gäfves efter ett menniskoskelett eller ben, som mera direkt skulle 
bekräftat denna slutsats. BOUCHER DE PERTHES utsatte ett pris 
för ett sådant fynd; och den 28 Mars 1863 påfanns verkligen 
vid Moulin Qvignon på högra stranden af Somme i närheten af 
Abbeville ett halft underkäkben, hvari en tand ännu satt qvar; 
det förekom nere i lagret jemte huggna flintstenar. Dessutom 
påträffades ännu en lös tand. Sällan har en naturhistorisk upp- 
täckt väckt så stort deltagande, som denna. Flere naturforskare 
från Frankrike och England kommo till Abbeville för att bese 
det märkvärdiga käkbenet och i allmänhet blef man ense an- 
gående dess ålder och art i öfrigt. FALCONER, en aktad engelsk 
paleontolog, tog tanden med sig till London för att närmare 
undersöka den. Då öfverraskades man af den förklaring af 
honom, att han funnit tanden alldeles icke hafva den höga ålder, 
man föregifvit — i sammanhang hvarmed han äfven påstod, att 
fynden vid Somme voro alla understuckna och tillkomna genom 
arbetarenas bedrägeri. Han hade genomsågat tanden och funnit, 
att den invändigt var hvit och inneslöt ännu oförändrad orga- 
nisk materie. Detta förhållande berättigar dock ej till den slut- 
sats han deraf drog; ty gamla ben och tänder kunna i sitt inre, 
när luftens tillträde är afstängdt, ännu innesluta betydligt ani- 
maliska ämnen. FALCONERS tvifvel föranledde emellertid till en 
vetenskaplig kongress, som på sjelfva fyndorten skulle afgöra 


68 


frågan. Ändamålsenliga försigtighetsmått vidtogos för att före- 
komma underslef. Gräfningar anställdes på ett ställe af lagret, 
som förut ej blifvit bearbetadt. Samma dag fann man i när- 
varo af tjugu naturforskare 5 stycken flintmeisslar i deras ur- 
sprungliga läge och med karakterer, som ej tilläto något tvifvel 
om deras äkthet. De engelska mnaturforskarene, som ända dit- 
tills varit gripna af sin landsmans skepticism, blefvo öfvertygade 
om dessa redskaps antiqvariska natur och med detsamma för- 
föllo äfven alla invändningar, som kunde göras emot det om- 
tvistade käkbenets höga ålder och polaeontologiska betydelse. 
Det var en stor triumf för BOUCHER DE PERTHES, Som vid denna 
undersökning äfven var närvarande. 

Efter de beskrifningar, flere geologer lemnat om trakten 
vid Moulin Qvignon, synes man ej kunna betvifla, att det röda 
konglomerat med ofullständigt afrundade flintstenar och ett svart 
lager, der käkbenet anträffats, hörer till diluvialbildningarna 
(postpliocena formation), hvilande omedelbart på kritan, som på 
andra ställen betäckes af tertiära (miocena) formationer i ofant- 
lig utsträckning. Likvisst är ELR DE BEAUMONT, en af vår 
tids största geologiska auktoriteter, af annan mening och anser 
lagren vid Somme dalen såsom hörande till alluvium eller ett 
slags rörliga lager, som på sluttningar af vindar, regn och snö 
drifvas framåt och kunna innesluta fragmenter från alla forma- 
tioner och äfven djurben. Sådana af vattnet framdrifna sten- 
massor skulle sedan betäckas af senare jordlager. 

Att dock med större noggrannhet bestämma de lagers 
ålder, som vid Moulin Qvignon uppträda, synes vara för geolo- 
gerna en svår uppgift: medan några anse dem höra till det 
äldsta diluvium, vilja andra och bland dem HEBERT, en mycket 
ansedd geolog, icke tillerkänna dem samma ålder som de lager 
vid Amiens, der stenredskapen förekomma, men bestrider på 
det bestämdaste ELrIE DE BEAUMONTS påstående, att de ej vore 
äldre än torfven, en formation, som uppkommer under helt an- 
dra förhållanden än de, som kunnat ega rum, då lagren vid 
Moulin Qvignon afsatte sig. 

Men medan ELIE DE BEAUMONT, stödjande sig på den 
CuvIER'ska teorin, ej vill låta menniskoben förekomma ens i de 


69 


yngsta diluviala bildningarna, har DESNOYERS nyligen tillkänna- 
gifvit, det han funnit materiella bevis för menniskans samtidig- 
het med mammutdjuret i ännu äldre lager, nämligen det öfver- 
sta i tertiära formation eller det pliocena. Dessa bevis bestå 
af inskärningar och strimmor gjorda af menniskohand, hvilka 
man observerar på flere fossila ben af stora, nu utgångna däg2- 
djur i pliocena lagret vid Saint-Prest nära Chartres och äfven 
på andra ställen. Då dessa inskärningar icke kunna tillskrifvas 
andra orsaker än menniskors tillgörande, då de lager der de 
ifrågavarande fossila benen förekomma äro ovedersägligen äldre 
än de förut omtalade lagren i Sommedalen, skulle formationen 
vid Saint-Prest erbjuda det äldsta konstaterade exempel på spår 
efter menniskans samtidighet med förgångna däggdjursarter och 
om dessa förhållanden ej annorlunda kunna tydas, menniskans 
uppträdande på jorden skjutas tillbaka ända till slutet af den 
tertiära perioden och hvad Frankrike särskildt beträffar, det- 
samma varit befolkadt före den första stora isperioden. . Det 
torde dock knappt behöfva nämnas, att dessa kronologiska be- 
stämningar ännu hvila på alltför få fakta för att vara annat än 
hypoteser. ; 

Emellertid fortgå forskningarna uti ifrågavarande riktning 
oafbrutet. Under sistlidne sommar hafva i Frankrike särskilda 
grottor, der ben af högre djur finnas sammanhopade, varit före- 
mål för nya och omsorgsfulla undersökningar. Några notiser 
angående fynden uti grottorna i Garonne flodens område torde 
icke sakna ett allmännare intresse. Resultatet af dessa under- 
sökningar är bland annat det, att på den tiden, då renen lefde 
i Frankrike, bodde der redan menniskor. Men att närmare be- 
stämma denna period synes ännu vara ogörligt. Så mycket vet 
man, att under den historiska tiden renar icke funnits i Frank- 
rike. J. CAESAR har hört omtalas, att renar skulle- finnas i en 
stor skog, hvars yttersta gränser man ej kunnat nå, ej ens efter 
sextio dagars vandring. På galliska mynt finner man ej renen 
afbildad, lika litet som man finner dess ben i celtiska grafvar, 
der dock qgvarlefvor af andra djur förekomma. Ej heller har 
man i Frankrikes turfmossor eller i de Schweitziska sjöbonin- 
garna funnit ben af detta djur, Man sluter häraf, att renen 


70 


försvunnit från Frankrike i en period af den förhistoriska tiden, 
då husdjuren och bruket af metaller ännu ej voro kända i 
vestra Europa. — De nya bevis, som senast tillkommit för att 
styrka menniskans samtidighet i södra Europa med renen och 
andra derifrån försvunna djur, hvila icke blott derpå, att men- 
niskoben och menskliga verktyg anträffats tillsamman med andra 
djurben och att dessa ben visa spår af menniskans närvaro ge- 
nom de inskärningar, som blifvit anbringade på dem; man har 
uti grottorna i södra Frankrike stött ännu på andra förhållan- 
den, hvilka man ej kan frånkänna all betydelse: på en ländkota 
(vertebre lombaire) af renen finner man ännu på botten af en 
blessyr ett fragment af en utaf menniskohand skuren flintsten, 
som då förtiden tjenat som jagtredskap och omisskännligt dit 
inträngt, medan benet ännu var oförändradt; man har anträffat 
i dessa grottor en mängd redskap skurna af ben, företrädesvis 
renhorn, äfvenså har man funnit teckningar af särskilda djur på 
dessa ben ingraverade; bredvid ett väl tecknadt hufvud af en 
häst finner man ett renhufvud, lätt igenkännligt på hornen, som 
pryda dess panna; hvarutom teckningar af oxe, bock, hjort, 
fiskar och foglar på särskilda ställen förekomma. Man måste 
antaga, att dessa afbildningar utfördes på en tid, då man ännu 
kände och såg renen i den trakten; ty osannolikt är, att den 
tidens föga utbildade artister skulle afbildat ett alldeles frem- 
mande djur. Men det är icke blott de första försök i teckning 
man finner i dessa grottor; äfven skulpturen har der aflagt sina 
första lärospån; ett handtag af en dolk består af ett i ben sku- 
ret renhufvud och i ett annat konststycke har man trott sig 
igenkänna en statuette af en qvinna. Man kunde äfven tillägga, 
att man här funnit det äldsta musikaliska instrument, en liten, 
ihålig benpipa, försedd med ett konstgjordt hål vid ena ändan 
och ännu i stånd att frambringa ett skarpt ljud, när man blåser 
deri; det var onekligen en jagtpipa. 

Anmärkningsvärdt är slutligen, att i dessa grottor, der 
fragmenter af ben, aska, kol, stycken och skifvor af skurna 
flintstenar och renhorn äro sammangyttrade till en fast massa, 
s. k. breccie, benen i allmänhet ligga så oförstörda, att lederna 
ännu äro fästade vid hvarandra i deras anatomiska sammanhang. 


71 


Deremot äro sådana ben, som innesluta märg, löstagna och klufna 
i en bestämd riktning. Det synes häraf, att benen ligga i de- 
ras ursprungliga läge och ej varit utsatta för någon längre 
transport samt att märgen då redan hade sin användning. 

Såsom tillägg till dessa notiser rörande de sednaste fyn- 
den uti grottorna i Frankrike, må anföras, att den vetenskapliga 
expedition till Mindre Asien, som står under ledning af hertigen 
AF. LUYNES, gjort enahanda fynd i trakten af Beyrouth —- en 
mängd af menniskohand bearbetade stenverktyg i en breccia till- 
sammans med ben af särskilda djurarter, vittnande allt till för- 
mån för menniskoslägtets höga ålder. 7) 


”) Under tryckningen häraf inhemtas, all BOUCHER DE PERTHES Vid 
Moulin Qvignon under sistl. Juli månad i närvaro af flere vittnen funnit 
en stor mängd menniskoben, bland andra äfven en hufvudskål, som anses 
tillhöra en skild race. 


72 


Årssammanträdet den 29 April 1864 


öppnades af HBocietetens ordförande e. o. professoren MÄKLIN, 
som dervid yttrade: 

I dag för ett år tillbaka firade Vetenskaps-Societeten sin 
tillvaro under ett fjerdedels sekel och dess dåvarande ordförande 
tog sig deraf anledning att vid förenämnda för Societeten be- 
tydelsefulla tillfälle fästa ärade landsmäns uppmärksamhet på 
det förhållande, att denna vetenskapliga förening i sjelfva verket 
icke är någon akademi samt att man tillfölje deraf äfvensom 
på grund af flere för henne mindre gynsamma omständigheter 
ansenligt nödgas mnedsätta de anspråk 1 andra länder kunna 
ställas på likartade institutioner. Vi våga hoppas att de upp- 
lysta och högtärade gäster, hvilka genom sin härvaro bevisa 
sitt välvilliga deltagande för Societetens fortgång och framtida 
utveckling, tagit detta i öfvervägande och icke skola underskatta 
de sträfvanden dess medlemmar äfven under det sednast förflutna 
året sökt ådagalägga. Den 7:de tomen af Acta societatis scien- 
liarum fennice, som utkommit under loppet af sistlidne höst, 
bär ett intyg deröfver, att Societeten, oaktadt det ringa del- 
tagande hon åtnjuter från den finska allmänhetens sida och de 
ytterst fåtaliga bidrag, som lemnats henne från fremmande hän- 
der, likväl fortfarande bemödat sig att motsvara sin bestämmelse. 
Undersöker man närmare förhållandet i andra länder, skall man 
genast finna, att vetenskapliga föreningar der emottaga väsendt- 
liga bidrag från skilda håll, till antalet stundom öfverstigande 
dem, föreningens egna medlemmar hunnit producera; i vårt land 
deremot, der vetenskapliga sträfvanden och isynnerhet speciel 
vetenskaplig forskning hittills vunnit föga insteg, ser sig en 
likartad institution i alla afseenden nästan uteslutande beroende 
af universitetet. Alla anspråk man ställer på en större verk- 
samhet af finska Vetenskaps-Societeten, riktas således temmeligen 
direkte på landets högskola. Universitetets lärare-personal är 


73 


emellertid genom mångfaldiga tjensteåligganden ur stånd satt 
att egna en betydligare del af sin tid åt vetenskapliga under- 
sökningar, och ehuru forskning inom vetandets område onekligen 
är den ärofullaste sidan af deras befattning, se sig flere icke 
ens i tillfälle att kunna uppoffra ferierna för ifrågavarande ända- 
mål. För öfrigt är finska Vetenskaps-Societeten icke den enda 
institution i vårt folktoma land, som tager en litterär verksam- 
het i anspråk. 

I förhållande till de få arbetskrafter Vetenskaps-Societeten 
i sjelfva verket kan påräkna, har hon under det förflutna året 
fått vidkännas en ganska smärtsam förlust, hvars omnämnande 
likväl icke är egnadt att ingå 1 sekreterarens årsberättelse. So- 
cieteten har nemligen på sätt och vis förlorat en af sina verk- 
sammaste och genom sjelfständiga forskningar mest framstående 
medlemmar, professoren NYLANDER, som bortflyttat till annat 
land. Vi våga likväl hoppas, att han icke alldeles skall draga 
sin hand från Societetens intressen. 

Med allt detta kan man dock göra finska Vetenskaps- 
Societeten den i sjelfva verket ganska ärofulla beskyllningen att 
hafva. verkat och arbetat t. o. m. utöfver sina tillgångar. De 
medel Societeten årligen uppbär af samhället hafva nemligen 
under sednare tider ända till den grad varit otillräckliga att 
betäcka tryckningskostnaderna för Societetens förhandlingar, att 
hon sett sig nödsakad att ställa sig i en betydlig skuld, och då 
Societetens afhandlingar framdeles skola publiceras, kan fråga 
endast derom uppstå, om man är i stånd att finna någon som 
riskerar trycka dem — på kredit. Det menliga inflytande ett 
sådant förhållande skall utöfva på Societetens verksamhet be- 
höfver jag ej utmåla. Hvem har likväl i vårt land ej mången 
gång varit i tillfälle att höra stora talare med granna ord för 
begärligt lyssnande åhörare framhålla, att det ringa finska fol- 
kets framtida betydelse inom nationernas krets ingalunda kan 
grundas på vunna segrar på stridsfältet, men att det är inom 
andens område, på vetenskapernas vädjobana, der äfven detta 
fåtaliga folk vid polens rand kan skörda lagrar i jembredd med 
sina af blidare yttre naturförhållanden gynnade medbröder. Så- 
dana smickrande tal och skålar helsas visserligen alltid med för- 


74 


tjusning, men med den sista tömda droppen ur glaset dränkes 
i glömskans sköte af åhörarne, måhända äfven af talaren, den 
sanning dessa ord i sjelfva verket kunde innebära. De granna 
talen — de förklinga dessutom inom hemmets knutar och skulle 
ett eko af dem återljuda t. o. m. bort om Skandinaviens grän- 
ser, så är det ej toma ord, utan det är handling som höjer en 
nation i andras ögon. Det är visserligen onekligt, att Finlands 
folk för att förskaffa sig bildade och redbara tjenstemän, upp- 
offrar ganska betydligt på skolan och det isynnerhet på dess 
högsta form, nemligen på universitetet; det finska folket har 
med beredvillighet derjemte omfattat folkundervisningen och med 
naturlig förkärlek understödt sträfvanden för finska språkstudier 
och genom dessa berömvärda handlingar för höjandet af hela 
nationens bildning, hvarigenom det småningom tillegnar sig re- 
sultaterna af de forskningar inom vetenskapernas område, som 
blifvit anställda 1 andra länder, förtjenar det all aktningsfull 
erkänsla. Det finnes likväl ännu en skyldighet, en pligt som 
förnuftet tilldelar hvarje nation, det är nemligen att gemensamt 
med de öfriga befordra och understödja just dessa detaljerade 
vetenskapliga forskningar, på hvilka hela mensklighetens suc- 
cessiva — och inom detta sista sekel nog märkbara — framåt- 
skridande grundas, och det är efter delaktigheten i detta ge- 
mensamma arbete, som de skilda nationernas förtjenst för bild- 
ningens framåtskridande hufvudsakligen uppskattas. I detta af- 
seende har Finland hittills dock lemnat högst ringa bidrag och 
den förening, som är stiftad uteslutande för detta ändamål, upp- 
bär, såsom jag haft äran omnämna, af samhället ett så ringa 
årligt understöd, att det icke ens varit tillräckligt att betäcka 
dess nödvändigaste utgifter. Att på något sätt derjemte fram- 
kalla och med sina tillgångar understödja vetenskapliga forsk- 
ningars anställande, har för Societeten naturligtvis varit alldeles 
omöjligt. Särdeles angenämt hade det derföre varit för mig att 
vid detta tillfälle på Societetens och på vetenskapens vägnar 
haft anledning att för Finlands ständer, som efter en lång tide- 
rymd af femtio år engång åter sett sig i tillfälle att verka för 
landets utveckling och kultur, äfven hembära en skyldig tack- 
samhetsbetygelse för deras ådagalagda medverkan till höjandet 


-— 
ot 


af fosterlandets anseende i vetenskapligt afseende äfven utom 
Finlands gränser — och det kan icke ens nekas att veten- 
skapen haft full anledning att hoppas ett förord isynnerhet af 
det stånd, som redan under sekler burit namnet af bildningens 
sakförare i vårt land och således kunnat anse det som ett dem 
tillkommande stånds-privilegium att i främsta rummet förmed- 
lande uppträda till förmån för densamma. Alla förhoppningar 
vetenskapen äfvensom Vetenskaps-Societeten kunnat rikta åt detta 
håll, hafva dock för denna gång varit fåfänga. 

Vi skola likväl ej misströsta. Då under vårens glada, sol- 
belysta dagar hopp och förtröstan vaknar i hvarje bröst och en 
ny leende vår nu randats för hela Finlands folk, hvilket med 
förtröstan skådar sina kommande öden till mötes ; hvarföre skulle 
ej under närvarande tidpunkt hoppet utmåla en ljusare framtid 
äfven för denna vetenskapliga förening, hvars medlemmar utan 
den ringaste personliga fördel sträfva att efter bästa förmåga 
inför den öfriga bildade verlden genom handling ådagalägga, att 
äfven bakom snö och is i Finlands öde bygder finnes ett folk, 
som kämpande emot en hård natur likväl icke vill försaka den 
äran att gemensamt med den öfriga menskligheten deltaga i 
arbetet för vetenskapernas utbildning. — För Vetenskaps-Socie- 
teten kan den närmaste framtiden visserligen synas mörk och 
hotande, men Finlands folk skall ej och kan ej lemna henne i 
sin nuvarande betryckta ställning. Det framåtskridande, som i 
hvarje afseende skall framkallas genom de tidsenliga reformer, 
hvilka i öfrigt blifvit föreslagna af landets ständer, skall säker- 
ligen äfven bidraga att höja intresset för vetenskapliga värf: en 
stigande kultur skall utan tvifvel inom kort föröka landets till- 
- gångar betydligt och för min del åtminstone vill jag derföre 
hoppas, att detta andra nyligen påbörjade fjerdedelssekel af 
finska Vetenskaps-Societetens verksamhet icke skall slutas, utan 
att skåda denna institution omgestaltad till en Vetenskaps-Aka- 
demi under en eller annan anspråkslösare form. Denna tanke 
"borde ej synas så orimlig. En sådan Akademi kunde helt och 
hållet ställas i sammanhang med universitetet, hvarigenom be- 
hofvet af särskild lokal, bibliotek och vetenskapliga samlingar 
kunde undvikas. De förökade kostnaderna skulle således egent- 


76 


ligen belöpa sig till aflöningar för en ständig sekreterare och 
fyra eller fem arbetande medlemmar samt naturligtvis betydligt 
förökade anslag för tryckningskostnader. Hvilken betydelse emel- 
lertid en sådan förändring af Vetenskaps-Societeten skulle äga 
för landet, torde hvar och en inse. Denna omgestaltning kom- 
mer dock för eller senare att inträffa och under närvarande 
tider kunna tjugufyra år bära mången förändring i sitt sköte. 

Allt från sin stiftelse har Societeten åtnjutit den ärofulla 
lyckan att såsom sin Höge Beskyddare vörda Finlands nuvarande 
ädelsinnade Storfurste, på hvars födelsedag hon begår sin an- 
språkslösa årsfest, förenande sig i de välönskningar som höjas för 
Honom af tacksamme undersåtare. Hans Majestät Kejsar Alexander 
den Andre, som redan från ynglingaåren i värt land varit äl- 
skad såsom den finska högskolans mäktige förespråkare och 
sedermera som Monark hägnat den finska nationens ärfda lagar 
och institutioner, skall säkerligen äfven omhulda hvarje sträf- 
vande, som kan bidraga att höja det finska folkets anseende 
och betydelse bland nationernas antal. Vid denna tanke tryg- 
gar Societeten sina förhoppningar äfven för den närmaste fram- 
tiden. 

En närmare redogörelse för Vetenskaps-Societetens verk- 
samhet i öfrigt under det förflutna året kommer att afges af 
Societetens ständiga sekreterare; hvarefter enligt gammal pläg- 
sed tvenne vetenskapliga föredrag komma att hållas, nemligen 
af hr professoren KRUEGER på den fysisk-matematiska och af mig 
på den naturhistoriska sektionens vägnar. 


i 


Finska Vetenskapssocietetens Årsberättelse, 
afgifven den 29 April 1864. 


Svårligen skall någon, som med billighet vill bedömma de 
förhållanden, af hvilka finska vetenskapssocietetens verksamhet 
är beroende, finna det oväntadt, om i den redogörelse för dess 
arbeten, som årligen afgifves, ej några mera framstående åtgär- 
der till vetenskapernas befrämjande kunna, såsom af societeten 
vidtagna, omtalas och tillbörligen framhållas. Frukterna af so- 
cietetens bemödanden måste stå i direkt förhållande till de kraf- 
ter och hjelpmedel, hvaröfver hon eger att-förfoga och dessa 
äro, såsom man känner, i hög grad begränsade. Det är icke 
finska vetenskapssocieteten förunnadt att i likhet med så många 
andra vetenskapliga samfund ega en arbetspersonal, som ute- 
slutande kunde egna sig åt vetenskaplig forskning och lärdt 
författareskap; lika litet eger hon sådana materiella tillgångar, 
som skuile erfordras för att inleda och verksamt understödja 
större vetenskapliga företag samt uppmuntrande och manande 
inverka på den vetenskapliga forskningslusten. Hon kan ej ut- 
sända forskare och lärda expeditioner, hvarken till närmare eller 
fjermare trakter, hon kan ej genom prisbelöningar skänka bifall 
och erkännande åt ett förtjenstfullt författareskap, ej förlägga 
dyrbara litterära arbeten, ej anlägga vetenskapliga samlingar, 
hvilka ej blott såsom kraftiga väckelser anslå sinnet, men der- 
jemte äfven afgifva det yppersta material, den säkraste ledning 
vid vetenskapliga frågors behandling och utredning. Finska 
vetenskapssocieteten skulle skatta sig lycklig, om hon utan att 
störas af ekonomiska hinder kunde för allmänheten och den lärda 
verlden utan afbrott framlägga de bidrag till vetenskapernas be- 
främjande, hon inom sin närmaste verkningskrets lyckats ihop- 
samla. 

Under det år, som med denna dag går till ända, har So- 
cieteten haft den tillfredsställelsen att ej blott kunna från trycket 
utgifva en mängd förut till henne öfverlemnade och vid dess 


78 


sammanträden föredragna afhandlingar, utan äfven att derut- 
öfver hafva ett icke så ringa förråd i behåll till offentliggörande 
i den närmaste framtiden. — Sjunde tomen af Societetens ,, Acta", 
hvars tryckning påbörjades om hösten 1861 och vid sednaste 
årsdag framskridit till det 54:de arket, afslutades under sistl. 
September månad och omfattar 84 ark med 12 plancher och 1 
karta samt har blifvit utdelad till särskilda biblioteker och all- 
männa inrättningar inom landet och till ett betydligt antal ut- 
ländska lärda anstalter och samfund. Af akternas åttonde tom 
hafva 24 ark redan lemnat pressen och kommer den under nå- 
gon tid afbrutna tryckningen af denna tom att snart åter vid- 
taga. Likaledes har societeten af öfversigten af sina förhand- 
lingar kunnat utgifva det femte häftet, omfattande åren 1857— 
1863 och utgörande 19 ark 8:o. Kort efter sednaste årsdag 
inlemnades i bokhandeln 8:de och 9:de häftet af societetens bi- 
drag till Finlands naturkännedom, etnografi och statistik och 
har tryckningen af det 10:de till denna samling hörande häf- 
tet, innehållande materialier till Kuopio läns statistik af kansli- 
rådet REIN, under året pågått och framskridit till det 17:de arket. 

Vid societetens sammanträden under det nu tilländagående 
året har hon fått emottaga 50 vetenskapliga meddelanden af 
hvilka 4 varit ämnade att i akterna intagas; nemligen ett af 
docenten vid kejserliga Alexanders-Universitetet doktor CARL 
GUsTAF ESTLANDER inlemnadt och i 8:de tomen af akterna re- 
dan infördt arbete med titel: Poöma del Cid i svensk öfver- 
sättning med historisk kritisk inledning, tvenne afhandlingar af 
e. 0. professoren MÄKLIN, den ena: Bemerkungen tber zwei 
nordamerikaniske Wiederkauer: Ovis montana und Haplocerus 
montanus, den andra med titel: Monographie der Gattung Stron- 
gylium Kirby, Lacordaire, samt slutligen af imgenieuren VON 
WzricHt: Ornithologiska meddelanden rörande några arter af 
Eiderfoglarna. Större delen af de öfriga föredragen komma att 
meddelas i öfversigten af societetens förhandlingar, hvaraf ett 
häfte inom kort kommer att utgifvas, hvarföre en närmare redo- 
görelse för desamma vid detta tillfälle kan anses öfverflödig. — 
I .,Bidrag till kännedom af Finlands Natur och Folk" äro äm- 
nade att ingå en af statsrådet NORDENSKIÖLD anmäld afhand- 


ling om några geologiska förhållanden i Finland; iktyologiska 
notiser af statsrådet NORDMANN, en af samme författare utlofvad 
fortsättning af Förteckningen öfver finska spindlar samt trenne 
af bergmästaren THORELD till Societetens disposition lemnade 
uppsatser, nämligen: 1) Om Orijärvi koppargrufva; 2) Någr: 
förklarande anmärkningar till geognostiska kartan öfver en del 
af Kuopio socken; 3) Några förklaringar till geognostiska kar- 
tan öfver Tuusniemi kapell af Kuopio socken. 

Anteckningar af de barometer- och termometerobservatio- 
ner, hvilka på särskilda orter i landet med societeten tillhöriga 
instrumenter anställas, hafva blifvit insända af kronolänsmannen 
EKRrRoos i Sodankylä, majoren KARSTEN i Kuopio, kapellanen 
LINDEGREN i Muldia, apotekarene RELANDER i Sordavala och 
WESTERLUND i Uleåborg, äfvensom från landtbruksinstitutet å 
Mustiala, alla för år 1863, hvarutom enahanda observationer för 
år 1862 kommit societeten tillhanda från sistnämnda ställe samt 
från Lemlands socken på Åland. 

Dessutom har societeten erhållit andra, företrädesvis ter- 
mometer-observationer af titulärrådet BJÖRKMAN i Fredrikshamn, 
vice pastoren LÖWENMARK i Puolango, possessionaten baron 
ROTHKIRCH 1 Borgå socken samt prosten WENELL i 'Taipalsaari. 

De af societeten utdelade dels finska dels svenska anteck- 
ningsböcker för särskilda klimatologiska iakttagelser hafva för 
ändamålet blifvit begagnade och återställda enligt nedanstående 
förteckning : 


Observationsorten. Observations 


Observatorns namn. ; 
Län. Socken eller stad. aren. 
| 


Nylands Kyrkslätt | Smedberg, I., vicepastor 1863 


Orimattila Granholm, J., prost. Få 
"Tenala Ericson, I., kyrkoherde. 5 
Åbo och Eura Homén, G. W., prost. - 
Björneborgs Kisko Henriksson, J. N., ka- 
med Åland pellan. 53 
Lemland Erieson, I., kyrkoherde. 1862 


Nådendal Bredenberg, G., löjtnant. 1863 


80 


Tavastehus |Janakkala Bredenberg, BE. A., ka- 


pellian. 1863 
Wiborgs Taipalsaari = |Wenell, A. J., prost. - 
Kuopio Kides Hartman, E., kommis- 
sionslandtmätare. 4 
Kuopio Manninen, A., landt- 
bruksskoleföreståndare. 3 
Wasa Gamla Karleby|Heinemann, C., skolaris. i 
Keuru Lindegren, P. H., ka- 
pellan 5 
Raitanen, G. A., jord- 
brukare. - 
Saarijärvi Taipalainen, M., jord- 
brukare. å5 
Uleåborgs  |Kemi Hermanson, R. 3 
Uleåborg Westerlund, E., apote- 
kare. 3 
Padasjoki Borgström, A. A., pos- 
sessionat. 1861—1863 


Ett af professoren MoBERrRG verkställdt utdrag ur dessa 
annotationer skall vidfogas denna årsberättelse. 

De å särskilda lotsplatser vid finska och bottniska viken 
utförda mätningar af vattenståndet hafva enligt professoren Mo- 
BERGS beräkning ledt till följande månadtliga medelhöjd jemförd 
med den årliga medelhöjden för hvarje observationsort, beräknad 
i decimaltum: 

Porkala. Hangö- Jungfru- Lypertö. Lökö. 


udd. sund. 
Medelhöjden för året 57,644 47,107 41,339 51,033 53,502 
Januari + 2,024 + 1,948 —+ 0,784 -L 2,426 + 2,500 
Februari +i11,685 + 9,815 —-- 8,100 + 9,689 —+ 9,645 
Mars — 7,776 — 6,210 — 6,822 — 6,229 — 6,107 
April — 2,674 — 6,340 — 6,639 — 6,293 — 6,085 
Maj — 1,715 — 4,559 — 4,468 — 4,971 — 5,494 
Juni — 4,424 — 6,710 — 7,046 — 6,239 — 6,409 
Juli — 5,205 + 1.106 —+ 2845 — 0,368 — 0,310 
Augusti — 0,957 + 1,861 + 1,748 —+ 1.558 —+ 1,329 
September + 0,323 + 1,126 + 1,951 + 1,834 —+ 2,218 
Oktober + 4,330 — 3,430 — 0,803 — 1,865 — 1,603 
November + 1,983 + 4,376 + 3,048 —-- 3,341 —H 3,595 
December + 3,434 + 7,990 + 7,806 —+ 7813 —+ 7,039 


31 


Societeten "har fått emottaga anbud att träda i litterär för- 
bindelse med följande lärda samfund: the Boston Society of na- 
tural history, zoologische Gesellschaft in Frankfurt a. M., das na- 
tur-bistorisehe Landes Museum von Kärnthen, Verein der Aertzte 
in Steiermark, samt der historische Verein fär Steiermark. Från 
de lärda sällskaper, med hvilka societeten står i närmare för- 
bindelse, har hon äfven under det sistförflutna året fått emottaga 
dyrbara remisser i utbyte mot sina utgifna arbeten. 

Ännu återstår att omnämna de förändringar, som inom 
societetens personal under året inträffat: sedan vid sednaste års- 
dag ordförandeskapet öfvergått till dåvarande vice ordföranden 
e. 0. professoren MÄKLIN, utsågs professoren LAGUus vid nämnde 
tillfälle till vice ordförande. 

Till ordinarie ledamöter har societeten medelst den 18:de 
dennes anställdt val inkallat öfverste AXEL GADOLIN samt 
professoren vid kejserliga Alexanders-Universitetet doktor GEorG 
ZACHARIAS FORSMAN, för att intaga ett ledigt rum, den förre 
i matematisk-fysiska, den sednare i historisk-filologiska sektion. 

Societeten har haft den tillfredsställelsen att, sedan hon sed-' 
nast begick sin årsdag, icke förlora någon af sina ordinarie leda- 
möter; deremot har hon att anmäla tvenne hedersledamöters 
bortgång. Den kände botanisten, verklige statsrådet KRISTIAN 
STEVEN slöt sin verksamma lefnad den 30 April sistl. år i när- 
heten af HBSimferopol på Krim i en ålder af 81 år. Han till- 
hörde finska vetenskapssocieteten sedan den 2 November 1840, 
då han invaldes till ordinarie ledamot, hvarefter han den 5 No- 
vember 1849, i sammanhang med societetens lyckönskan till 
hans tillryggalagda femtioåriga, utmärkt förtjenstfulla embets- 
mannabana, öfverflyttades till hedersledamöternas klass. STEVEN 
var visserligen född i Finland och äfven en tid inskrifven vid 
Åbo akademi, men tillbragte större delen af sin lefnad i södra 
Ryssland, der han var anställd som inspektor för silkesodlingen. 
Han förvärfvade sig såsom vetenskapsman ett utmärkt namn 
genom flere förtjenstfulla arbeten i botanik och entomologi och 
befrämjade dessa vetenskapers studium dessutom genom rikhaltiga 
samlingar, hvilka han med outtröttlig flit sammanbragte och 
oegennyttigt förärade till allmänna läroanstalter. Äfven det fin- 

6 


82 


ska universitetet har af honom några år före hans död fått 
emottaga som gåfva hans botaniska bibliotek och dyrbara vext- 
samling, utgörande för närvarande måhända den värdefullaste 
delen af universitetets botaniska museum. 

Den andra förlust Societeten vid detta tillfälle har att be- 
klaga, är geheimerådet, friherre KARL FABIAN THEODOR LAN- 
GENSKJÖLDS frånfälle, som inträffade den 29 sistl. Juni. Här 
är icke stället att framlägga en lefnadsteckning af denne ut- 
märkte man, hvilken vid ledningen af fäderneslandets högsta 
angelägenheter under det sistförflutna decennium hade en så 
vigtig kallelse att uppfylla; med hänvisning till de varma och 
vältaliga ord, som en annan ledamot af finska vetenskapssocie- 
teten vid ett annat tillfälle, till förmedling af de olika omdömen, 
som om LANGENSKJÖLDS statsmannaverksamhet velat göra sig 
gällande, uttalat, må här endast uttrycket af den öfvertygelse 
finna plats, att de många statshandlingar; som i LANGENSKJÖLD 
hade sitt upphof och som alla åsyftade landets båtnad och be- 
tryggande af dess sjelfbestånd, tillförsäkrat hans namn ett ärofullt 
rum i Finlands häfder och skola göra hans minne aktadt inför 
en oväldig efterverld. Särskildt bör finska vetenskapssocieteten 
med erkänsla ihågkomma det deltagande friherre LANGENSKJÖLD 
under den korta tid han stodinärmare förbindelse med societe- 
ten egnade dess sträfvanden, hvilkas vigt och betydelse hans 
för vetenskapens högsta uppgifter tillgängliga sinne visste att 
fullkomligt uppskatta. 


DARWINS teori om uppkomsten af djur- och vext- 
arter. — Af FR. W. MÄKLN. 


(Föredrag på års- och högtidsdagen den 29 April 1864.) 


Det finnes åtskilliga vetenskapliga arbeten, hvilka mycket 
mera bidragit och bidraga till lösandet af mången fråga rörande 
naturen och dess lagar genom den opposition de framkallat, än 
genom de resultater, de innehålla. Bland sådana arbeten kom- 
mer DARWINS framställning om djur- och vextarternas uppkomst 
genom såkalladt naturligt urval onekligen att intaga ett särdeles 
framstående rum. Ty ehuru det ingalunda kan förnekas, att 
bemälde författare genom sammanställningen af en mängd in- 
tressanta fakta äfven sjelf i ganska väsendtlig mån bidragit till 
kännedomen af fierfaldiga förhållanden i naturen, är det likväl 
att förutses, det en mängd naturforskare ännu länge, dels för 
att vederlägga, några troligen äfven för att försvara, den af 
honom förfäktade teorin, på det sorgfälligaste skola granska de 
möjligheter, om de ens alltid förtjena denna benämning, som af 
DARWIN blifvit framhållna som förnuftsenliga och nödvändiga 
naturlagar och af hvilka samtliga djur- och vextarters successiva 
uppkomst enligt hans åsigt varit beroende; och härigenom skall 
den naturhistoriska vetenskapen säkerligen vinna oändligen myc- 
ket mera. Det Darwinska arbetet har väckt mycket uppseende 
och i åtskilliga länder har man redan dels framställt väsendtliga 
anmärkningar emot detsamma, dels i mer eller mindre populära 
föredrag eller genom öfversättningar sökt att göra innehållet 
deraf bekant för den bildade allmänheten. 

Då jag af Vetenskaps-Societetens naturhistoriska sektion 
erhållit det ärofulla uppdraget att på denna Societetens års- och 
högtidsdag till betraktelse framställa ett vetenskapligt ämne, har 
jag ej velat lemna detta tillfälle obegagnadt, att icke allenast 
för den högtärade och upplysta församling, som genom sin bhär- 
varo förökar glansen af den anspråkslösa fest, hvarmed Socie- 
teten begår den 26-årsdagen af sin stiftelse i största korthet 


54 


framställa det hufvudsakligaste af den såkallade Darwinska ska- 
pelseteorin, utan derjemte yttermera fästa naturforskares upp- 
märksamhet på några förhållanden i naturen, som nästan helt 
och hållet förbises isynnerhet af dem, hvilka utsträcka gränsen 
för individuella afvikelser alltför långt. 

innan jag likväl öfvergår till en framställning af innehållet 
i det Darwinska arbetet, anser jag det nödvändigt att fästa 
mina högtärade åhörares uppmärksamhet på det förhållande att 
DARWIN i sjelfva verket icke är den första upphofsmannen till 
den af honom dock vida fullständigare och på ett alldeles egen- 
domligt sätt framställda läran, att naturen eller skaparen ur- 
sprungligen endast frambragt några ytterst enkla organiska va- 
relser, infusjonsdjur eller alger, samt att dessa genom yttre na- 
turnödvändigheter, för hvilka jag utber mig att längre fram när- 
mare få redogöra, småningom utbildat sig till allt högre orga- 
niserade varelser, så att åtminstone en del under loppet af mil- 
lioner år gradvis förändrat sin inre byggnad äfvensom sin yttre 
form till maskar, insekter, fiskar, paddor, krokodiler och apor 
samt slutligen antagit den förädlade gestalt, under hvilken men- 
niskan nu uppträder som envåldsherrskare öfver -— sina sam- 
slägtingar på jorden. Grunddragen af denna lära framställdes 
nemligen åtminstone redan 18097) af LAMARCK (i Philosophie 
Zoologique samt sedermera 1 Introduction de IV Histoire naturel- 
le des animaux sans vertébres, 1815, I, 160—212) och lik- 
artade åsigter publicerades äfven af GEOFFROY NSAINT-HILAIRE 
1828 och af flere andra. 

I öfverensstämmelse med den ringa kännedom man ännu i 
början af det nittonde seklet ägde om de lägre djur- och vext- 
arternas organiska byggnad, ansåg LAMARCK möjligheten för de 
första varelsernas uppkomst ganska lätt. Han framställde nem- 
ligen den hypotesen, att den allmänna attraktionskraften, under 
en troligen äfven för honom sjelf obegriplig inverkan af värme 
och elektricitet tillsammans förenat geléartade ämnen i vatten 
och på fuktiga ställen, hvaremot dessa genom repulsionskraftens 


”) Arternas föränderlighet torde redan förut blifvit framhållen af DE- 
MAILLET och andra; innehållet af deras arbeten känner jag likväl icke när- 
mare. 


33 


inverkan till en del åter aflägsnades från hvarandra och att 
härigenom uppkommit små ihåligheter eller blåsor, hvilkas väg- 
gar bildades af den segaste delen af den geléartade massan, och 
härigenom var enligt hans åsigt en organisk varelse i hufvud- 
saken färdigbildad. Ihändelse den kemiska sammansättningen 
i detta kroppshölje var af den beskaffenhet, att naturen genom 
stimulerande orsaker förmådde meddela dess delar en irritabilitet 
eller en förmåga att hastigt kontrahera sig, så var det ett djur; 
saknades denna förmåga, så var det en vext. 

Man kan egentligen icke förundra sig deröfver, att sådana 
asigter uttalades 18509, då man likväl känner att CROSSE mycket 
sednare trodde sig förmedelst sin galvaniska apparat hafva fram- 
bragt ett mångfaldt högre organiseradt djur (Acarus horridus 
'Turpin), som var så allmänt i hans bostad, att ett och annat 
exemplar nödvändigtvis måste komma äfven på hans preparater, 
och åtminstone ägde ännu för några år den åsigten, att den vid 
jäsning af vätskor observerade s. k. jässvampen med konst kunde 
frambringas, ytterst ifriga anhängare bland yngre vetenskaps- 
idkare vid vårt universitet; man känner dock numera med full- 
komlig säkerhet, att dessa små cellbildningar uppkommit af ytterst 
fina sporer eller af protoplasman af särdeles outbildade vexter, 
som genom otaliga tillfälligheter kunna inkomma i vätskan, ty 
ihändelse man förebygger deras ditkomst, uppstår alls ingen jäs- 
ning. Försvarare af en generatio spontanea under nu existe- 
rande förhållanden saknas dessutom icke ens i denna stund, ty 
ännu under loppet af detta år hafva hrr POUCHET, JOLY och 
MUSSET uppträdt emot PASTEUR som ihärdiga fuskare i skaparens 
handtverk. 

Men låtom oss återvända till den Lamareck'ska hypotesen. 
För att förklara de öfriga vext- och djurarternas utbildning från 
de ofvannämnda lägsta trappstegen inom naturens begge orga- 
niska riken, antog han, att endast den oorganiska naturen va 
oföränderlig, men ej den organiska. Dessa först, såsom vi sett, 
ganska enkelt och lätt uppkomna representanter af den organi- 
ska naturen hade genom delning eller sönderfallande af sin kropp 
mångdubblat individernas antal, och dessa individer äfvensom 
deras afkomlingar hade småningom utbredt sig öfver jordens yta 


36 


och i proportion af olikheten i yttre naturförhållanden antagit 
andra lefnadsvanor, hvarigenom de tillika i olika trakter af jor- 
den sett sig nödsakade att göra ett olika bruk af sina organer, 
och härigenom har deras organisation, både med afseende å den 
yttre formen och den inre byggnaden, under loppet af tusende- 
tal år på mångahanda sätt blifvit förändrad. Att man föröfrigt 
vid dessa kalkylers uppgörande ej behöfver knoga på tid, är en 
allmänt känd sak, ty geologerna erbjuda nog milHoner år för 
kalkylatorernes behof. 

Tendensen af den inre lifskraften hade enligt LAMARCKS 
åsigt under hela tiden visserligen alltid varit riktad åt en högre 
utveckling till en större grad af fullkomlighet, men störande för- 
hållanden hade ofta ingripit och modifierat denna tendens, hvar- 
igenom "den sammanhängande utvecklingsserien flerfaldigt blifvit 
afbruten 0. s. v. — Genom en sådan successiv utbildning från 
generation till generation har emellertid enligt denna hypotes 
jordens nuvarande representanter af djur- och vextriket ledt sitt 
ursprung, de må i öfrigt vara huru utbildade som helst +). 

GEOFFROY SAINT-HILATIRE, som äfven måste räknas bland an- 
talet af dem, hvilka i främsta rummet utbildat teorin om samt- 
liga djur- och vextarters uppkomst ur de enklaste former genom 
en långsam, men fortgående omgestaltning, ansåg att den orga- 
niska naturen är och varit föränderlig tillsammans med och ge- 


”) Bland naturforskare, hvilka sedermera uppträdt som ifriga an- 
hängare och försvarare af den Lamarck'ska hypotesen, förtjenar KÖRTE må- 
hända särskildl att omnämmas, emedan det var han, hvilken såsom bevis 
för djurarlernas successiva omegestaltning efter graden af förändrade yttre 
naturförhållanden bland annat framhöll den olikhet, som förefinnes emellan 
den tama oxen och dess förmodade stamföräldrar, de fossila oxarterna, der- 
vid han ådagalade, att den nu lefvande artens horn småningom böjt sig 
mera bakåt och blifvit snedare, emedan den i det tämda tillståndet icke 
mera ser sig nödsakad att medelst deras tillbjelp genomtränga skogssnår, 
samt alt ögonen vändt sig mera bakåt, sedan den i menniskors sällskap 
blifvit mera eftertänksam och försigtig. Med anledning af detta bevis, har 
man 1 Tyskland äfven framställt den insidiösa frågan, om oxen 2enom en 
närmare beröring med menniskan äfvenledes blifvit mera platthöfdad (, flach- 
köpfiger") än t. ex. den fossila Bos bombifrons, som utmärker sig genom 
sin särdeles kullriga panna. i 


S7 


nom den oorganiska. Enligt hans åskådningssätt var respira- 
tionsmediet — såsom beroende af atmosferens oändliga förändrin- 
gar i eudiometriskt, termometriskt och hygrometriskt afseende 
under den geologiska tiden — den hufvudsakliga orsaken till 
djurarternas successiva utbildning och förändring icke allenast 
till nya arter, utan äfven till representanter för nya slägten, 
ordningar och klasser. Emot dessa af honom uttalade åsigter 
kämpade CUvIER, den frejdade och odödlige kännaren af naturen, 
på det ifrigaste och framhöll såsom ett motbevis flere djurarter, 
hvilka åtminstone under en tiderymd af några tusende år icke 
ens i den ringaste mån förändrat sin organiska byggnad och 
sin yttre form. Man har nemligen i sådant afseende varit i till- 
fälle att undersöka exemplar af den i Egypten förekommande 
hvita Ibis-arten (Thresciornis cethiopica = Ibis religiosa) äfven- 
som af den vanliga krokodilen och flere andra djurarter, hvilka 
blifvit inbalsamerade redan af detta lands fordna innevånare, och 
dessa individer äro i alla afseenden fullkomligt identiska och 
lika bildade med dem, som äfven i våra dagar anträffas i detta 
och i angränsande länder. På grund af dessa och dylika fakta 
ansåg CUvIER artformerna åtminstone i hufvudsaken konstanta 
och förklarade den nu tillsammans med menniskan på jordklotet 
förekommande generationen af djurarter såsom produkt af en 
sednare särskild skapelse och betraktade dem ej som några trans- 
formerade afkomlingar af de species, som lefvat och utdödt un- 
der föregående geologiska tidehvarf. Efter denna tid blef den 
Cuvierska läran den rådande bland zoologerna, hvaremot de af 
LAMARCK och GEOFFROY SAINT-HILAIRE uttalade åsigterna endast 
bland geologerna räknade ett större antal anhängare. 

En helt annan betydelse hafva emellertid de af LAMARCK och 
GEOFFROY SAIN'T-HILAIRE uppkastade hypoteserna vunnit genom 
den Darwinska framställningen, emedan djur- och vextarternas ut- 
veckling från de lägsta till de högsta formerna af bemälde författare 
framhålles icke som ett slumpens verk, utan såsom en naturnödvän- 
dighet. Ehuru man har fullkomligt giltiga skäl att betvifla, det de af 
DARWIN, såsom bevis för djur- och vextarternas fortgående form- 
förändring, framhållna individuella och till en del inom några gene- 
vationer ärftliga afvikelser, som blifvit observerade hufvudsakligen 


388 


endast hos hemtamda djur och kultiverade vexter, kunna erhåll: 
en sådan utsträckning, att derigenom icke allenast nya arte 
skulle uppstå, utan småningom äfven representanter för ny 
genera, familjer, ordningar och klasser, så är det likväl i re 
verket omöjligt att ur den korta tiderymd, under hvilken den 
naturhistoriska vetenskapen kunnat insamla fullständigare och 
mera pålitliga data, anföra afgörande och slående bevis emot 
möjligheten af en arts förändring till ett annat species, och är 
svårigheten i detta afseende så mycket större, som åtminstone i 
några fall en fråga kan uppstå, hvad den ena eller den andra 
egentligen förstår med begreppet af en art; men det är ätmin- 
stone lika säkert att icke heller någon anhängare af den Dar- 
winska läran kan framte ett enda exempel derpå, att en gås t. 
ex. förvandlat sig till en höna, en ko eller åsna till en häst, en 
apa till en menniska eller något annat dylikt fall/ Vi skola 
likväl afhålla oss ifrån alla anmärkningar tills vi varit 1 tillfälle 
att framställa åtminstone hufvuddragen af den Darwinska läran. 

Såsom hufvudorsaken till djur- och vextarternas utveckling 
från lägre till högre eller mera utbildade former, har DARWIN 
egentligen icke, såsom hans företrädare, angifvit den direkta 
inflytelsen af några yttre naturförhållanden, hvarken under den 
närvarande tiden eller under de föregående geologiska perioderna, 
emedan dessa enligt hans åsigt endast verka medelbart, utan 
han söker grunden till denna utveckling nästan uteslutande i 
sådana individuella afvikelsers utbildning genom tusendetal ge- 
nerationer, hvilka under rådande förhållanden på något sätt be- 
trygga artens tillvaro och fortkomst. «Han fäster nemligen upp- 
märksamheten på det förhållande i naturen att i hvarje land, 
ja t. o. m. på hvarje liten fläck af jordytan endast ett visst 
antal individer af vext- och djurriket kunna förekomma, emedan 
ett större antal skulle gakna utrymme eller näring, och att så- 
ledes derföre en strid fortfarande måste äga rum icke allenast 
emellan skilda arter, utan äfven emellan individerna af samma 
art om deras tillvaro. Hvarje art skulle nemligen, ihändelse ej 
någonting motverkade dess förökande, inom en jemförelsevis 
ganska kort tiderymd räkna ett ofantligt antal individer och 
allena vara i stånd att befolka hela jordytan. DARWIN anför 


59 


elefanten i detta afseende som ett exempel, hvilken anses lång- 
sammast föröka sig bland alla djurarter. Han beräknar nemli- 
gen att en elefant, som uppnår en ålder af 90 år, under denna 
tid skulle framföda endast 3 par ungar, och likväl skulle af ett 
enda par inom 500 år femton millioner elefanter kunna uppstå. 
Om således en individ, t. ex. af en djurart, i något afseende 
äger ett företräde framför sina samslägtingar, hvarigenom det 
lättare kan betrygga sin tillvaro, såsom t. ex. mera utbildade 
tänder hos ett rofdjur, så äger detsamma naturligtvis bland alla 
den största möjligheten för sitt fortbestånd, och gäller detta 
äfven dess afkomlingar, då man förutsätter, att en stor del, om 
ej de flesta individuella egenheter äro ärftliga. För dessa af- 
komlingar gäller återigen samma lag och härigenom skulle så- 
ledes nödvändigtvis en utbildning i en för artens fortbestånd 
gynsam riktning framkallas. För att ytterligare förtydliga detta 
förhållande, vill jag citera ett par af författaren anförda exem- 
pel. Om en enskild varg genom en medfödd obetydlig egenhet 
i lefnadsvana eller i kroppsbyggnad på något sätt blifvit gynnad 
af naturen, så har demna den största utsigten att fortbestå och 
efterlemna det största antal afkomlingar. En del af ungarna 
åtminstone skola troligen ärfva dess lefnadsvana eller dess egen- 
domlighet i kroppsbyggnaden och härigenom kan, ihändelse en 
utbildning i denna riktning oftare inträffar, en ny varietet upp- 
komma, hvilken antingen ersätter den ursprungliga stamformen 
eller fortbestår tillsammans med den. — Af naturen nödgas 
vargar, som bebo t. ex. bergstrakter, jaga efter ett annat slag 
af byte, än de som bebo ett låg- eller ett flaktland, och häri- 
genom uppkomma småningom, då naturen mest gynnar fort- 
komsten af dem, som äro lämpligast organiserade för endera 
lefnadssättet, tvenne varieteter, och författaren anför äfven PIERrR- 
CES uppgift att i Catskill-bergen i de Förenta-staterna verkeli- 
gen förekomma tvenne varieteter af vargen, af hvilka den ena 
har mera vindthundens lätta form och jagar hjortar; den andra 
deremot, som är tyngre byggd och har kortare fötter, angriper 
vanligen fårhjordar. Sådana varieteter kunna enligt DARWINS 
åsigt emellertid genom ett fortgående urval slutligen omgestaltas 
till skilda arter o. 8. v. 


920 


Det andra exemplet jag i korthet vill anföra är kanske 
ännu mera egnadt att lemna en bild af författarens förklarings- 
sätt öfver arternas småningom skeende förändring till nya spe- 
cies. ! 

Somliga vexter afsöndra nemligen en söt honungsvätska, 
för att, enligt DARWINS förmodan, derigenom aflägsna någonting 
skadligt ur deras saft. Denna vätska uppsökes med begärlighet 
af insekter och ihändelse den afsöndras på inre sidan af kron- 
bladens basis, pudras insekterna såsom allmänt bekant med pol- 
lenkornen och kunna öfverföra desamma på pistillens märke i 
blommor på ett annat stånd, men dock af samma art. Häri- 
genom befruktas pistillerna i en blomma med pollenkornen från 
ett annat stånd och sålunda erhållna frön skola enligt vunnen 
erfarenhet lemna de kraftigaste plantor, hvilka derföre äfven 
måste äga den bästa utsigten till fortkomst. Några af dessa 
plantor böra väl ärfva förmågan att afsöndra nektar och de 
blommor på dem, som afsöndra den största gqvantiteten deraf, 
skola påtagligen i främsta rummet besökas af insekter och der- 
före äfven oftast korsas med andra och härigenom skola afkom- 
lingarna af dessa plantor åtminstone efter ett större antal gene- 
rationer småningom vinna öfverhanden. Likaledes skola de blom- 
mor, hvilkas ståndare och pistiller äro så ställda, att de efter 
den olika storleken och andra egendomligheter hos de insekter, 
som besöka desamma, på något sätt underlätta öfverförandet af 
frömjölet från blomma till blomma, vara mera gynnade äfven- 
som mera egnade för en fortplantning. Då på en vext fort- 
farande de blommor af naturen gynnas med afseende å fort- 
plantning, som mest locka insekter till sig, så blir det enligt 
DARWINS förmenande slutligen en regel att pollenkornen alltid 
öfverföras af insekter. Författaren anför tillika, att ingen natur- 
forskare betviflar fördelen af den såkallade fysiologiska fördel- 
ningen af arbetet och att man derföre kan antaga, att det vore 
nyttigare för en vextart att i en blomma eller t. o. m. på ett 
skildt stånd frambringa endast ståndare och på ett annat endast 
pistiller. Af alla dessa temmeligen komplicerade förhållanden 
drager han sist den slutsatsen, att om det hos en så beskaffad 


o . 


vext, som ofvanföre omnämndes, någongång inträffar, att stån- 


91 


darne felslå i en blomma och pistillerna i en annan, och detta 
såsom ofvanföre antyddes för vexten är förmånligt eller gynsamt 
för dess fortbestånd, så skola plantor, hvilka utvecklas ur frön 
från dessa enkönade blommor och som ärft den gynsamma ten- 
densen i denna utvecklings riktning, efter en längre serie af 
generationer slutligen frambringa endast enkönade blommor. Ge- 
nom naturligt urval af sådana individer, hvilka genom någon 
egenhet i deras organisation hafva den största utsigt för sin 
fortkomst, och genom en fortsatt utbildning af denna egenhet 
under ett större antal generationer skulle således en fortbestående 
variation i artkaraktererna slutligen framkallas, och såsom vi i 
föregående exempel sett, kan enligt DARWINS åsigt på denna 
grund en hermafroditisk vext ganska lätt förvandlas till en diklin. 

De förhållanden, som i ett land under någon tid varit 
gynsamma för organernas utveckling hos en art i en viss rikt- 
ning, kunna emellertid ganska snart förändras och det blott ge- 
nom några vext- och djurarters introducering eller försvinnande, 
såsom det t. ex. vore händelsen om i ett land en djurart, som 
utgjort det hufvudsakligaste näringsämnet för några större rof- 
djur, helt och hållet skulle utrotas. Härigenom kunde det hända, 
att sådana individer bland dessa rofdjur, som ägde kindtänder 
med de trubbigaste knölar och derigenom möjligtvis äfven kunde 
lifnära sig af andra slags födoämnen, skulle hafva den största 
utsigten till fortkomst, och då skulle naturen genom ett lik- 
artadt urval återigen företrädesvis gynna en ärftlig utvecklings- 
riktning åt detta håll. På detta sätt kan man tänka sig en 
genom generationer fortgående transformation, tills den ursprung- 
liga rofdjursarten förvandlat sig till ett species, som endast eller 
åtminstone hufvudsakligen lefver af vexter. Dock, vi vilja äfven 
i detta fall anföra ett exempel ur DARWINS eget arbete. För- 
fattaren uppgifver nemligen, att af tvenne klöfver arter (Trifo- 
lium pratense och Tr. incarnatwn), ehuru rören i dessa blommor 
tyckas vara temmeligen af samma längd, endast den förra enligt 
regel kan plundras på sin nektar af det vanliga biet (Apis mel- 
lifica), hvaremot den sednare endast besökes af humlor, som 
hafva ett längre sugrör. Då DARWIN tillika gjort den iakttagel- 
sen, att klöfverarternas befruktning hufvudsakligen endast fram- 


92 


kallas genom besök af sådana insektarter, som efterleta blom- 
mornas honung, så drager han deraf den slutsatsen att, ihän- 
delse humlorna i någon trakt skulle försvinna, naturen till fort- 
komst företrädesvis gynnade endast sådana exemplar af den 
sednare klöfverarten, som ägde de kortaste rör eller djupare 
delade blomkronor, hvarigenom det vanliga biet ägde tillträde 
till dem. Skulle återigen den förra klöfverarten utgå, ägde bin 
med de längsta sugrör den största utsigten att lifnära sig och 
fortbestå. Härigenom har författaren velat ådagalägga, huruledes 
genom en ringa tillfällig förändring af de organiska varelserna 
i ett land en helt annan utvecklingsriktning kan framkallas, men 
städse genom ett naturligt urval, eller med andra ord sagdt: 
genom naturens gynnande at sådana individer, hvilka under rå- 
dande förhållanden genom sin individuella organisation äga den 
största utsigten till fortbestånd. Detta betraktelsesätt af djur- 
och vextarternas uppkomst genom såkalladt naturligt urval eller 
naturlig tukt (natural selection = natirliche Ziichlung, såsom 
det blifvit kalladt på tyska) är det egentligen egendomliga i 
den Darwinska läran, hvarigenom den skiljer sig från alla före- 
gående naturfilosofers, och det är äfven till förtydligande häraf, 
som vi ansett det nödvändigt att litet fullständigare omorda och 
genom exempel belysa denna del af författarens framställning. 
Ett utpekande af denna egendomlighet i DARWINS uppfattnings- 
sätt torde vara så mycket mera påkalladt, som FLOURENS, Sekre- 
terare vid vetenskaps akademin i Paris, i ett arbete med titel 
Examen du livre de M. Darmin sur Vorigine des especes, som 
han den 14 Mars detta år presenterade för bemälde akademi, 
hvilket arbete jag visserligen endast känner genom ett kort ut- 
drag i MoianNo's Les Mondes för den 24 Mars 1864, bland 
åtskilligt annat för DARWIN verkeligen nedsättande äfven ytt- 
rar. följande: Lamareck är hr Darmins fader ss ANOR 
Darmins idéer äro i grunden Lamarcks .... Hr Darmwin sä- 
ger detta icke genast; hon är för klok dertill :...") — Att 


”)-,,Lamarck est le påre de M. Darwin .... Toutes les idées de M. 


Darwin sont au fond celles de Lamarck .... M. Darwin ne le dit pas d'a- 
bord; il a trop dart pour cela." 


93 


detta likväl icke alldeles är fallet, tror jag mig genom det före- 
gående hafva ådagalagt. 

För att emellertid antyda, hvilket inflytande ett naturligt 
urval eller en naturlig tukt under loppet af tusendetal är kunnat 
utöfva på enskilda djur- och vextarters omgestaltning, anför 
DARWIN en hel mängd exempel, huru man isynnerhet i England 
genom konstigt urval på en ganska kort tid lyckats framkalla 
en mängd de mest afvikande varieteter af hemtamda djur och 
kultiverade vexter. Hvar och en känner det stora antal olika 
varieteter man har af hundar, får och kor samt bland kultive- 
rade vexter t. ex. af törnrosor, Dahlier eller s. k. Georginer, 
kålarter, stickelbär, sockerärter, gurkor m. fl., och jag behöfver 
således icke inlåta mig i någon beskrifning deröfver. Ehuru 
äfven enligt DARWINS medgifvande några af dessa förmenta iden- 
tiska arters varieteter uppkommit af ursprungligen skilda arter, 
såsom t. ex. hundens, kan väl ingen dock förneka, att man ej 
genom urval i en viss riktning småningom framkallat betydliga 
afvikelser. Utsöker man t. ex. af en vext frön endast af de 
mörkaste blommor och förfar med de plantor, som uppdragas ur 
dessa frön på samma sätt, kan man säkerligen på ganska kort 
tid frambringa en betydlig afvikelse i färgteckningen. Likaledes 
har man genom urval småningom förändrat frukternas beskaffen- 
het och dimensioner, så att man nu kan presentera t. ex. gurkor 
och stickeibär af ovanlig storlek. Genom urval och fortplantning 
af individuella afvikelser äfven i annan riktning kunna under tider- 
nas lopp enligt författarens påstående mångahanda framstående 
egenheter och formförändringar frambringas. Flere nyanseringar, 
hvilka i början knappast äro märkbara för ett ovant öga, skola 
emellertid med tillbörligt urval fortplantade efter flere generationer 
lemna förvånande resultater. Ställer man t. ex. ett raggigt finskt får, 
som om sommarn går och betar på våra åkerrenar, i bredd med 
ett exemplar af en s. k. elektoral ras, är väl skilnaden för hvar 
och en i ögonen fallande, och likväl uppger DARWIN att icke 
ens hvar tusende person äger medfödda anlag dertill atvt urskilja 
de högst obetydliga individuella afvikelser, på hvilka kultiverade 
rasers utbildning i en viss riktning ganska ofta grundas. Det 
skall dessutom icke blott vara yttre egenskaper, som sålunda 


kunna fortplantas och genom urval utbildas, utan äfven inre.. 
bgenskapen hos kattor att fånga skilda slag af djur skall enligt 
DARWINS åsigt äfven vara ärftlig, så att några generationer ige- 
nom endast jaga efter foglar, andra efter harar, råttor 0. 8. v. ") 
DARWIN anför tillika att man redan ifrån äldre tider lagt 
mycken vigt på goda raser af husdjur och att således åtminstone 
en del utbildat sin stora olikhet under en mycket lång tiderymd. 
Redan under den barbariska tiden af Englands historie hafva 
rasdjur blifvit införda till detta land och principen för tukt eller 
urval har författaren funnit bestämdt angifven i en gammal ki- 
nesisk encyklopedi. Bestämda reglor häröfver skola äfven före- 
komma hos några romerska klassiker och t. o. m. hos negrer 
i det inre af Afrika, hvilka aldrig stått i någon beröring med 
europeer, skola enligt LIvINGSTONE goda raser af husdjur stå i 
högt värde. Konstigt urval i större skala och äfven med större 
framgång har man likväl anställt först inom detta sekel. 
Författaren riktar derjemte en synnerlig uppmärksamhet 
på de raser man har af dufvor, isynnerhet i England, och upp- 
ger, att han för utredandet af hithörande frågor icke allenast 
ställt sig i beröring med några . utmärkta" älskare af dufvor, 
utan derjemte låtit upptaga sig som medlem af tvenne duf-clubs 
i London. Han säger att oaktadt alla dessa duf-raser påtagli- 
gen härstamma från en enda art, nemligen från den vanliga 
klippdufvan ( Columba livia), de likväl äro ytterst olika icke 
allenast till färgdrägt och fjädrens form äfvensom med afseende 
på den relativa längden emellan hand- och stjertpennorna, utan 
äfven visa den största skiljaktighet i näbbens skapnad, skelettets 
byggnad, antalet af refben äfvensom af kotor i korsbenet o. 8. 
v. — Han påstår med ett ord, att dessa afvikelser äro så stora, 
att zoologer, ihändelse det ej vore bekant, att dessa former en- 
dast äro domesticerade raser, skulle uppställa dem som repre- 
sentanter för skilda genera — och han finner äfven 1 dessa och 
dylika afvikelsers utbildning ett bevis för uppkomsten af nya 
generiska former genom transformation af fordna species. Alla 


”) Månne detta likväl ej beror på tillgången af det ena eller andra 
slaget af byte? 


93 


arter i ett genus hafva nemligen enligt hans åsigt uppkommit 
af gemensamma stamföräldrar, och de karakterer, som kunna 
och böra anses som generiska äro sådana, hvilka de enskilda 
arterna ännu äga gemensamma med sina ursprungliga stam- 
föräldrar. 

Ett mäktigt inflytande på organernas förändring tror sig 
DARWIN derjemte finna i det förhållande, huruvida en djurart, för 
beskyddandet och upprätthållandet af sin tillvaro, ser sig nöd- 
sakadt att nödvändigtvis begagna ett organ eller icke, emedan 
det genom fortsatt bruk mer och mer utbildas, genom icke- 
begagnande deremot småningom generation efter generation re- 
duceras till en rudimentär form. Derföre hafva enligt författa- 
rens förmenande rapphönshundar t. ex. slokande öron, emedan 
de under sin nuvarande betryggade ställning icke haft nödigt 
att anstränga sina öronmuskler. Hos tama ankor har man en- 
ligt hans uppgift äfvenledes funnit vingbenen betydligt lättare i 
förhållande till bakre extremiteternas och det öfriga skelettets 
vigt, än hos den vilda anden, och orsaken härtill söker han i 
vingarnas sällsynta bruk hos den tama formen. Man kunde till 
dessa DARWINS data ännu tillägga, att den högra handen hos de 
flesta menniskor är litet större än den venstra. Af dessa för- 
hållanden, som åtminstone till en viss grad äga sin fullkomliga 
riktighet, härleder författaren emellertid stora resultater. Pin- 
guinerna, som bebo enstaka öar i stora haf, och andra fogel- 
arter, hvilka fordom lefvat under enahanda förhållanden, hafva 
småningom generation efter generation icke allenast förlorat vin- 
garnas bruk, utan dessa organer hafva hos dem äfven blifvit 
alldeles rudimentära, emedan förenämnde fogelarter aldrig sett 
sig nödsakade att med vingarnas tillhjelp undfly anfall af rof- 
djur. På enahanda sätt anser DARWIN strutsen hafva uppkommit 
af en trapp-artad stamfar, hvars afkomlingar genom naturligt 
urval blifvit allt större och tyngre, tills flygandet blifvit dem 
besvärligt. Efter denna tid utbildades företrädesvis de bakre 
extremiteterna, emedan artens tillvaro berodde deraf, och vin- 
garna reducerades småningom till deras nuvarande rudimentära 
form. Hos den mängd blinda djurarter och det bland represen- 
tanterna af flere klasser, hvilka man anträffat isynnerhet i djupa 


underjordiska hålor, hafva äfvenledes enligt DARWINS åsigt Öögo- 
nen under fere generationer blifvit allt mera rudimentära, eme- 
dan de icke begagnats, och denna egenskap har sedermera fort- 
gatt) 

I några fall skulle man emellertid enligt författarens för- 
menande anse vissa förändringar hafva uppkommit genom ett 
organs icke-begagnande, ehuru en sådan omgestaltning åtmin- 
stone hufvudsakligen härrör af naturligt urval. Han anför nem- 
ligen att WOLLASTON gjort den anmärkningsvärda upptäckten att 
af de 550 arter coleoptera, som bebo Madeira, 200 species hafva 
så ofullständiga vingar, att de icke kunna flyga, samt att af de 
29 genera, som uteslutande bebo denna ö, icke mindre än 23 
innefatta endast sådana arter. Detta förhållande skulle nemligen 
bero. derpå, att de insekter, som flyga omkring på denna ös 
kala klippor, mycket lätt blåsas i hafvet och att naturen såle- 
des här företrädesvis gynnat eller rättare sagt bibehållit sådana 
individer, hvilka minst bland alla varit disponerade för ett kring- 
sväfvande lif. Från generation till generation har hos dessa 
arter enligt samma nödvändighets lag förmågan att flyga allt 
mera aftagit, och då vingarna sällan eller aldrig begagnats, hafva 
de slutligen blifvit alldeles rudimentära. Dessa arter skola der- 
jemte hafva den plägseden att hålla sig fördolda tills vinden 
lugnat sig. "") 

Sedan vi nu emellertid varit i tillfälle att göra närmare 
bekantskap med de principer, på hvilka DARWIN hufvudsakligast 


”) Vid ett af Vetenskaps-Societetens sammanträden sistlidne höst 
har jag omtalat en i Berlin kort förut publicerad, för den Darwinska teo- 
rin i nyssberördt afseende enligt min uppfattning något störande upptäckt. 
Man har nemligen i groUorna vid Villefranche påfunnit en liten insekt 
(Machaerites Mariae Duv.), hvars honor äro blinda och vinglösa, hannarne 
deremot bevingade äfvensom försedda med fullkomligt utbildade ögon: 
Huruledes ett sådant obilligt arfskifte skall förklaras efter den Darwinska 
läran, torde vara svårt ait inse. Likartade förhållanden äro dessutom re- 
dan förut bekanta, ehuru DARrwin ej fästat tillbörligt afseende dervid. - 

”+) Äfven häremot kan en ganska väsendlig anmärkning göras, nem- 
ligen alt t. o. m. i flere öde trakter, t. ex. i inre delar af Afrika, längt 
från hafvet åtskilliga genera förekoraoma, hvilka innefatta vinglösa arter, 
ehuru de påtagligen aldrig varit utsatta för någon fara alt blåsas i hafvet. 


97 


grundar sin förvandlingslära, vill jag, i betraktande af den korta 
tid, under hvilken jag vågar taga mina värda åhörares välvilliga 
uppmärksamhet i anspråk, lemna endast en kort sammanfattning 
af hans teori i öfrigt. Man finner deri just icke heller någon- 
ting särdeles egendomligt, ty de flesta åsigter, som der fram- 
ställas, hafva förut blifvit uttalade af andra. 

Enligt DARWINS förmenande har skaparen ursprungligen 
frambragt endast fyra eller fem enkla former, ur hvilka samtliga 
djurarter tillfölje af naturligt urval småningom utbildats; och 
för uppkomsten af all den mångfald, man beundrar i Floras rike, 
förutsätter han ett lika eller ett ännu mindre antal grundformer. 
Ja, han är t. o. m. böjd att tro, det hela den organiska natu- 
ren daterar sitt ursprung från en enda prototyp, och uti denna 
förutsätter han att skaparen inblåst lifvet, emedan en generatio"- 
spontanea enligt vetenskapens nuvarande ståndpunkt icke kan 
försvaras. 

Transformationen af dessa grundformer sammanställas af 
författaren med några geologiska förändringar af jordens yta 
och jag ser mig derföre nödsakad att åtminstone med några ord 
beröra desamma. Man är nemligen ännu i våra dagar i tillfälle 
att se huru hela jordens proportionsvis ännu ganska tunna stel- 
nade yta är stadd i en långsamt fortgående och först efter en 
längre serie af år bemärkbar vågformig rörelse, hvarigenom en- 
skilda länder under seklers lopp mer och mer höja sig öfver 
hafvets yta, hvaremot andra lika långsamt sjunka. Att ett lik- 
artadt stigande och sjunkande redan under förgångna tider, långt 
förän någon menniskofot trampat jordens yta, helt och hållet 
under hafvet nedsänkt flere länder, hvilka sedermera, måhända 
först efter en ofantligt lång tid, återigen småningom uppstigit, 
är ett förhållande, hvaröfver geologin lemnar oss otaliga bevis. 
Fällningar ur det vatten, som sålunda betäckt ett land, hafva 
ofta bildat hela jordlager, hvilka äro af en sådan tjocklek eller 
ett sådant djup, att man beräknat dem hafva kunnat uppstå 
endast under en tiderymd af flere tusende år. Inbäddade i dessa 
jordlager finner man kalkskal, enskilda ben eller stundom t. 0. 
m. nästan alldeles fullständiga skeletter vanligen i petrificerad 
form af utgångna djurarter äfvensom stammar, blad eller aftryck 


7 


98 


af vextdelar, hvilka äfvenledes tillhört arter, som numera icke 
återfinnas i den lefvande naturen. Vid en närmare jemförelse 
af de djur- och vextarter, hvilka man lyckats påfinna i skilda, 
under olika tidehvarf bildade jordlager, har man funnit att jor- 
den i början varit befolkad endast af lägre organismer samt att 
mera utbildade former inom djur- och vextriket visa sig först 
under en mycket sednare tid, och i de allra sednast bildade 
jordlagren, eller i de såkallade yngsta formationerna, har man 
t. o. m. trott sig finna arter identiska med dem, som ännu i 
våra dagar lefva tillsammans med menniskans på jorden. Dessa 
förhållanden hafva DARWIN äfvensom hans föregångare, med fä- 
stadt afseende på den föränderlighet man trott sig observera 
hos nu lefvande arter, tolkat som ett bevis för den åsigt, att 
ursprungligen högst outbildade vext- och djurformer småningom 
omgestaltat sig till högre organiserade varelser. Att man ej kan 
framvisa en fullständig serie af denna utvecklingsgång, finner 
DARWIN ganska naturligt, emedan enligt hans förmenande allt 
det man äger i paläontologiska samlingar, uppgräfdt för öfrigt 
endast på högst få ställen af jordytan, är så ringa och obetyd- 
ligt, att det knappast ens förtjenar att omtalas. Han förutsätter 
derjemte, att betydliga delar af jordens yta, som nu stå under 
verldshafvet, fordom möjligtvis stått öfver detsamma samt att i 
derunder liggande jordlager troligen finnas lemningar af en mängd 
nu saknade mellanformer. Genom en landsträckas höjning eller 
sänkning hafva enskilda djur- och vextarter antingen inkommit 
eller småningom utflyttat till andra trakter af jorden och här- 
igenom har alltid en ny strid emellan arter och individer upp- 
stått om deras tillvaro och naturligt urval har under dessa till- 
fälligtvis förändrade förhållanden och proportioner af de orga- 
niska varelserna till hvarandra gynnat olika utvecklingsriktnin- 
gar. Denna förändring af arterna bar enligt DARWINS åsigt ej 
inträffat samtidigt för alla och det just emedan den i allmänhet 
ej varit beroende af förändrade fysiska förhållanden i naturen; 
men då många innevånare i ett land förändrat och fullkomnat 
sig, anser han det likväl framgå ur principen för naturligt ur- 
val, att de artformer, som ej modifierat sig efter de förändrade 
proportionsförhållandena inom den organiska verlden, småningom 


99 


gått sin undergång till mötes. Författaren anför tillika icke 
allenast flere andra geologiska data, som på något sätt kunna 
tjena som stöd eller rättare sagt som bevis för möjligheten af 
hans lära, utan söker derjemte ådagalägga, att vext- och djur- 
arternas nuvarande utbredning öfver jorden endast i öfverens- 
stämmelse med hans tukt-teori på ett förnuftigt sätt kan för- 
klaras. I sådant afseende framhåller han bland annat vegeta- 
tionen på Galapagos-öarna som ett exempel, der enligt HOOKER 
arterna visserligen äro specifikt skilda från dem, som förekomma 
på den närmast belägna amerikanska kontinenten, men i öfrigt 
fullkomligen bära samma prägel. Enligt DARWINS åsigt hafva 
nemligen dessa arter på ett eller annat sätt öfverkommit från 
närmaste fasta land och på denna ögrupp genom naturligt urval 
förvandlats endast till närstående former. En anhängare af den 
vanliga skapelse-teorip borde deremot enligt hans förmenande 
förutsätta, att vegetationen på denna ögrupp vore i det närmaste 
lika med den, som anträffas på den Capverdiska arkipelagen, 
emedan de fysiska förhållandena här äro ungefär desamma. Cap- 
verdiska öarnas flora skall emellertid. mest öfverensstämma med 
den närmast belägna afrikanska kontinentens. 


Ö 
möjligt att uppfatta DARWINS något invecklade och metaforiska 
framställning 7), sökt att efter bästa förmåga i korthet återge 
hans åsigt om djur- och vextarternas uppkomst genom naturligt 
urval eller naturlig tukt. I tjugu års tid har författaren rast- 
löst ihopsamlat en stor mängd fakta, hvilka skola tjena som 
stöd för den lära han förfäktar, och utlofvar att framdeles publi- 
cera desamma i ett ännu utförligare arbete. För det närvarande 
får läsaren derföre i många ganska tvetydiga fall åtnöja sig med 


Med ofvanstående teckning har jag, så vidt det varit mig 


+) »II convient que le terme d'élection naturelle est un contre-sens. 
On ne peut mieux dire; mais alors pourquoi s'en servir? Pourquoi accom- 
moder surtout å ce langage faux toutes ses explicatiors, tout son livre? 
Pourquoi écrire un livre tout entier dans Y'esprit faux que ce langage im- 
plique? ... Toujours des métaphores! La nature choisit, la nature scrute, 
la nature travaille et travaille sans cesse, et travaille å quoi? A changer, 
a perfeclionner, å transformer les espéces. FLOURENS. 


100 


den försäkran, att författaren gjort flere upplysande antecknin- 
gar 1 ämnet. 

DARWIN medger sjelf, att man kan göra ganska grundade 
inkast emot de flesta af hans åsigter och anför t. o. m. åtskil- 
liga motbevis, som påtagligen skola framställag, bland andra det, 
att i några geologiska formationer en art med ens uppträder i 
en ofantlig mängd, utan att några mellanformer på något sätt 
antyda dess successiva omgestaltning från lägre stående arter. 
Han tager för afgjordt att sådana species äro invandrade från 
ett annat land, der dessa förmedlande former nog förekommit, 
men bevisen — de ligga möjligtvis under bottnet af Atlantiska 
oceanen. Den svåraste vedersakare DARWIN emellertid alltid bar 
att påräkna emot sin lära, är naturen sjelf, som i trots af för- 
fattarens stora mängd ännu ej publicerade anteckningar med 
beundransvärd beräkning undandolt just alla bevis för en sådan 
transformationsteori. De förmedlande öfvergångarna, som onek- 
ligen borde uppgå till flere millioner arter, saknas öfverallt. Få- 
fängt efterletar man bland utgångna och nu lefvande djurarter 
det ringaste spår af en mellanlänk t. ex. emellan foglarna och 
någon af de öfriga djurklasserna och lika isolerade stå i detta 
afseende däggdjuren äfvensom flere andra djurgrupper. Släg- 
terna Lepidosiren och Protopterus kunde visserligen anses som 
isoleradt qvarstående länkar emellan fiskarna och batrachierna, 
men huru stort är dock ej afståndet från dem till fiskarna! "AGS 
skilliga föreställningar, som man i slutet af det förra och i bör- 
jan af detta sekel hyste om förmedling emellan skilda djur- 
grupper och hvilka egentligen framkallat alla förutsättningar om 
en fortgående transformation af den organiska verlden, förefalla 
vid vetenskapens närvarande ståndpunkt såsom ogrundade och 
nästan barnsliga. Hvalarna till exempel bilda säkerligen lika 
litet en öfvergång till fiskarna som något annat däggdjur; de 
förete med dem endast en högst oväsendtlig analogi. Jag säger 
oväsendtlig, emedan de ytterst få olika slag af lokomotionsorga- 
ner, hvilka man i allmänhet anträffar hos djuren, till den grad 
äro betydelselösa såsom någonting utmärkande för en djurgrupp 
(och gäller detta äfven respirationsorganerna), att naturen, så- 
som allmänt bekant, kan tilldela dessa olika slag-t. o. m. åt 


101 


samma individ under olika perioder af dess lif. Om derföre ett 
däggdjur, som af naturen är anvist att uteslutande tillbringa sitt 
lif i vatten, af henne äfvenledes blifvit utrustadt med de lämpli- 
gaste lokomotionsorganer för rörelser i detta element, så be- 
rättigar väl ett sådant förhållande ingalunda till det antagande, 
att ifrågavarande djurart vore en för detta fisk, som håller på 
att förvandla sig till en elefant eller någonting dylikt. DARWIN, 
som sjelf framhåller hvalarnas likhet med fiskarna såsom exem- 
pel på en betydelselös analogi, kan således icke ens påräkna 
denna skenbara förmedling emellan däggdjuren och de lägre 
stående djurformerna såsom ett stöd för sin förvandlingslära. 
Enligt min fulla öfvertygelse minskar derjemte en vespertilion 
afståndet emellan mammalierna och foglarna icke en hårsmån, 
och har- jag uppfattat DARWIN rätt, så har han icke ens sjelf 
ansett slägterna Ornilhorhynelhus och Tachyglossus (=Echidna) 
som förmedlande länkar i utvecklingsserien emellan dessa djur- 
klasser, utan betraktar dem som isoleradt qvarstående ändpunk- 
ter af en egendomlig transformationsriktning. Lika barnslig som 
den föreställningen är, att hvalarna bilda en öfvergång eller 
mellanlänk emellan däggdjuren och fiskarna, är äfven den under 
sednast förflutna decennier nog allmänt hyllade tron, hvilken 
äfven står i ett direkt sammanhang med dessa transformations- 
lärors utbildning, att ett högre djur under sitt embryonala lif 
småningom från ett infusionsdjur eller någonting dylikt förvandlar 
sig till en mask, fisk o. s. v., innan det slutligen uppträder i 
sin rätta form t. ex. af en menniska 7) och genom denna för- 
vandling liksom antyder sin slägtskap med sina ursprungliga 
stamförvandter. Sådana jemförelser äro i allmänhet haltande, 
emedan de merendels grundas på högst obetydliga analogier eller 
fullkomliga misstydningar, medan man förbiser andra högst vä- 
sendtliga omständigheter. Ett djur är ej en fisk eller en nära 
anförvandt till fiskarna, blott derföre att det under en tid af 
sin utveckling är försedt med gälar eller med en antydning der- 
till, Huru litet en sådan analogi i sjelfva verket betyder, fram- 


”) Della åskådningssätt daterar sig egentligen från den lid, då man 
ansåg zoospermerna eller spermatozoiderna såsom ett slags infusionsdjur, 


102 


går redan deraf, att grodor, som utvecklas ur ägget på ett fuk- 
tigt ställe, likväl ej i vatten, genast antaga den utbildade for- 
men och det utan att några gälar utvecklas. Hvarföre glömmer 
då grodan under detta förhållande sin härkomst? Äfven DARWIN 
framhåller bland andra stöd för sin åsigt om djurarternas ur- 
sprung från gemensamma stamföräldrar den likhet, som förefinnes 
t. ex. hos outvecklade embryoner af vertebrerade djur hörande 
till skilda klasser och anför, att han sjelf äger tvenne i sprit 
förvarade exemplar, livilkas namn han glömt att anteckna samt 
att han numera icke kan bestämma, om dessa äro af ödlor, små 
foglar eller däggdjur. Att en stor likhet åtminstone i yttre ut- 
seende förefinnes emellan embryoner af flere djurarter, som föras 
till skilda klasser, kan ingalunda förnekas, men få torde likväl 
söka grunden härtill i deras ursprung från samma stamföräldrar, 
då en gemensam organisationsplan synes vara den enklaste för- 
klaringsgrunden för detta förhållande. Emedan alla djurarter 
säkerligen uppkommit och fortfarande gestaltas efter samma na- 
turlagar, måste äfven en viss grad af likhet t. ex. hos alla ver- 
tebrerade djur förefinnas i de första eller grunddragen af deras 
byggnad, hvilken sedermera i allmänhet äfven återfinnes hos de 
fullvuxna djuren; och om man för det närvarande från hvar- 
andra icke kan åtskilja vertebrerade djurs embryoner, som ännu 
ej hafva utbildade extremiteter, så bör väl den närmaste grun- 
den dertill sökas dels i zoologins nuvarande outbildade ständ- 
punkt, dels i vår bristande observationsförmåga, ty att man med 
tiden skall framleta en mängd olikheter dem emellan, derom är 
intet tvifvel, isynnerhet som äfven observationsmedlen fortfarande 
förbättras. I flere äldre utmärkta entomologers samlingar är 
man tt. ex. i tillfälle att se insektarter, som numera föras till 
skilda genera, ja stundom till skilda familjer, uppställda såsom 
hörande till samma art, emedan de förete en viss grad af likhet 
i kroppsformen; och det skall säkerligen ännu komma en tid, 
då mången förundrar sig deröfver, att DARWIN icke kunnat åt- 
skilja embryoner af foglar från dem af däggdjur. Föröfrigt är 
likheten emellan flere djurarters ägg — för att hålla oss till 
sjelfva grundelementerna för deras uppkomst — med afseende 
å deras yttre form, man vore frestad att säga äfven till deras 


103 


innehåll, ännu vida större, än emellan deras embryoner; att det 
emellertid måste finnas en betydlig olikhet emellan dessa ägg, 
då fullkomligen skilda djurarter derur uppstå, är väl påtagligt, 
ehuru vi, åtminstone under närvarande tidpunkt, icke kunna 
ange denna olikhet. Derjemte berättigar äfven denna af oss 
här anförda likhet icke förutsättningen af gemensamma stam- 
föräldrar; och antager man den som ett bevis för en sådan åsigt, 
borde man naturligtvis för flere temmeligen närstående insekt- 
arter, "hvilkas ägg och larver äro ganska olika, i motsatt för- 
hållande förutsätta en stor mängd ursprungligen skilda stam- 
föräldrar, hvilket DARWIN dock icke gör. 

Vi hafva i det föregående anfört, att flere djurgrupper, ja 
t. o. m. hela klasser, stå fullkomligen isolerade, utan att nägra 
förmedlande länkar med den öfriga djurverlden kunna upptes 
och det hvarken bland de utdöda eller nu lefvande formerna, 
men skulle äfven bland ett antal af åtminstone närmare 300,000 
nu lefvande lägre och högre djurarter, att förtiga den mängd 
utgångna species som man känner, mellanformer äfven förekomma 
i alla riktningar, hvilket bland detta ofantligt stora antal nog 
kunde vara möjligt, så följer deraf ännu icke, att de högst 
stående småningom utbildat sig från de lägsta, isynnerhet som 
det hvarken är bevist eller ens troligt, att alla dessa förmenta 
mellanformer existerat före den tid, då de närmast högre arterna 
först uppträdt i-en geologisk formation. Skulle man dock bland 
nu lefvande djurarter kunna framvisa ett enda fall, att ett spe- 
cies verkeligen förvandlat sig till ett annat, vore man väl be- 
rättigad att förutsätta en sådan allmän transformation, men ett 
sådant exempel har ingen ännu kunnat uppvisa. Ganska många 
fakta tala deremot för arternas beständighet. Redan i det före- 
gående har jag omnämnt, att de djurarter, som af de fordna 
egyptierna för några tusende år sedan inbalsamerades, icke visa 
den ringaste afvikelse från de individer af samma arter, som 
ännu i våra dagar anträffas i de nordligare delarna af Afrika 7); 


”) Man anser i allmänhet den liderymd af omkring 20 millioner år, 
som några geologer (prof. H. G. BRONN t. ex. i den tyska öfversättningen 
af DARWINS arbele) erbjuda för arternas transforination, för så ofantligt 
lång, alt den korta tid, under hvilken menniskorna kunnat vinna någon 


104 


här vill jag derom ännu anföra några ord ur ett föredrag, som 
blifvit hållet af prof. REusS vid ett sammanträde af sällskapet 


säkrare erfarenhet, försvinner i jemförelse dermed lill ett intet samt att 
man efter denna sekund af den långa skapelsedagen, om jag så får yttra 
mig, under hvilken menniskan lefvat på jorden icke kan draga någon slut- 
sats om de förändringar af arterna en längre tiderymd kunnat framkalla. 
För vår del kunna vi icke instämma i denna åsigt, utan tro deremot, att 
man med stöd af säkra fakta approximativt kan beräkna, det åtminstone 
20 millioner år är en för kort tiderymd för transformationen af in- 
fusionsdjur till menniskor i enlighet med den Darwinska läran. — Det fin- 
nas nemligen åtminstone närmare 300,000 nu lefvande djurarter; om man 
således antager 300,000 trappsteg eller utvecklingsformer (arter) emellan 
infusionsdjuren och menniskan, hvilket antal säkerligen ej är för stort, och 
derjemte beräknar åldern af de i Egypten inbalsamerade djuren, hvilka 
icke det ringaste afvika från de nu lefvande, till endast 3,000 år, så finner 
man, att efter denna proportion 900 millioner år icke kunnat framkalla en 
märkbar förändring af alla arterna inom hela utvecklingsserien, och dervid 
bör ännu ihågkommas, alt enligt DARWINS påstående de lägre djuren, d. 
v. s. de genom transformation först uppkomna förändrat sig långsammare, 
än de högre stående, samt alt naturligt urval-först under sednaste tider, 
då antalet af species varit större, verksammast kunnat framkalla en för- 
ändring af artformerna. DARWIN uppger visserligen icke, att djurarterna 
utbildat sig endast i en serie, men vi hafva deremot icke lagit i någon 
beräkning hvarken det stora antal fossila arter, som man nu redan känner, 
ej heller den tallösa mängd species, hvilka enligt DARWINS förutsättning 
förmedlat öfvergången till nu isoleradt stående djurgrupper, ehuru man ej 
funnit några spår af dem. Men låtom oss i denna beräkning ännu ned- 
sätta antalet af utvecklingsformer emellan infusionsdjuren och menniskan, 
nemligen till det ringa antal species, som den erkändt fattiga finska fau- 
nan kan uppvisa, så skall man dock finna, att 20 millioner år på långt 
när icke varit tillräckliga att ens framkalla en märkbar förändring af hela 
denna serie, då man nemligen till grund för denna beräkning lägger vår 
erfarenhet, att 3,000 år icke kunnat framkalla ett minimum af afvikelse 
hos en enda högre stående djurart. Huru många gånger måste man ej 
således fördubbla detta antal år, då man förutsätter den fullständiga trans- 
formation af ett species till ett annat. 

Lägger man deremot till grund för ofvanstående beräkning men- 
niskoslägtets eller menniskorasernas ålder, hvilka efter nyare i New-Orleans 
och på andra ställen anställda forskningar uppskattas till 10,000 ja ända 
till 100,000 år, så förtjenar en tiderymd af 20 millioner år i sanning icke 
ens omnämnas, då det är fråga om ett infusionsdjurs genom ett otal ge- 
neralioner fortgående transformatien till en menniska tillfölje af naturligt 
urval. 


105 


Lotos och finnes intaget i bemälde sällskaps tidskrift (Jahrg. 
XII, 1862): ,.Ebenso stimmen die Abbildungen von Hunden auf 
den ältesten egyptiscehen Denkmälern mit den jetzigen Hunde- 
racen vollkommen iberein. Auf den Ruinen von Niniveh, die 
nach LAYARD noch etwa 2600 Jahre iäber den Beginn unserer 
Aera hinaufreichen, fand man Darstellungen vom Kameel und 
Dromedar, welche diese Thiere mit soleher Genauigkeit darstel- 
len, als ob sie erst heute gezeichnet worden wären. 9Soweit 
menschliche Erfahrungen reichen, sind die Thierarten also die- 
selben geblieben, ein offenbarer Beweis fär die Stabilität der 
Species. 

Freilich wird man einwenden, der Zeitraum sei noch zu 
kurz, um eine Umbildung der Species hervorzubringen. Doch, 
dies zugegeben, mussten 3—6000 Jahre doch einen hinreichend 
langen Zeitraum darstellen, um wenigstens ein Minimum von 
Abweichung vom urspränglichen Typus zu bewirken. Aber auch 
davon ist keine Spur wahrzunehmen! —" 

Enskilda organer förete onekligen en viss grad af olikhet 
äfven hos afkomlingar af samma föräldrar; men alla individuella 
afvikelser, ärftliga eller icke ärftliga, ligga inom en viss gräns 
och beröra i allmänhet endast sådana organer eller delar, som 
äro oväsendtliga för en art såsom sådan 7). Ehuru en längre 
eller kortare nos, längre eller kortare vingar o. m. d. såsom 
särdeles lätt i ögonen fallande kännetecken i den deskriptiva 
zoologin framhållas som artkarakterer, borde hvar och en dock 
inse, att det som gör t. ex. den afrikanska strutsen till ett från 
alla trapparter skildt species i sjelfva verket icke är kortare 
vingar eller mera utbildade fötter, utan sammanfattningen af 
alla dess organer, inbegreppet af hela dess väsende. I motsatts 


>) Färgen och hårbeklädnaden äro isynnerhet särdeles föränderliga. 
Att den sednare, såsom ett skyddsmedel emot den yttre atmosferens in- 
flytande, äfven hos samma individ under olika temperaturförhållanden kan 
förändras, är allmänt bekant; alla deraf beroende olikheter i utseende 
äfvensom förändringar i kroppsformen, framkallade af mindre riklig till- 
gång på tjenliga födoämnen, kunna omöjligen framställas såsom exempel 
eller bevis på en fortgående transformation, emedan en ålergång till den 
ursprungliga typen alltid är lika möjlig. Ofta nog framhållas emellertid 
just sådana obetydliga afvikelser såsom stöd för likartade läror. 


106 


härtill framhåller DARWIN ett enskildt organ, antyder möjlighe- 
ten af dess föränderlighet och drager deraf slutsatsen, att en 
art förvandlat sig till ett i alla afseenden olika djur. Mången, 
som kastat endast en flygtig blick i naturen, skall troligen finna 
en trappartad fogels förvandling till den vanliga eller afrikanska 
strutsen i Ööfverensstämmelse med DARWINS beskrifning mycket 
enkel och lätt, emedan DARWIN underlåtit att upplysa sina lä- 
sare derom, att han i förevarande exempel framhållit endast en 
obetydlighet och deremot förbigått många väsendtligare omstän- 
digheter. Bland alla foglar är nemligen strutsen den enda, som 
har endast två tår på fötterna; bäckenets ben — hvilka, liksom 
hela skelettet i öfrigt, förete en alldeles afvikande byggnad — 
äro ' framtill (nedtill) sammanvuxna, en egenhet som likaledes 
icke återfinnes hos andra foglar; ja t. o. m. hvarje penna är 1 
dess mikroskopiskt minsta delar helt och hållet olika skapad. 
Hvem vill och kan likväl påstå, att dessa här uppräknade egen- 
heter äro de enda, hvaraf strutsens egendomliga vägsende beror, 
isynnerhet som äfven dess inre anatomiska byggnad är alldeles 
olika? Andra foglars förvandling till strutsar och pinguiner vore 
dessutom i sjelfva verket ett tillbakaskridande och icke en ut- 
veckling till högre och mera utbildade former, hvartill naturen 
dock genom urval, enligt den Darwinska läran, oupphörligen 
sträfvar att omgestalta arterna. Ty ehuru det i Lichtwer's fabler 
framställes, att strutsen står så högt bland foglarna, att den ej 
mera kan flyga, och pinguinen deremot så lågt, att den ännu 


ej kan göra det, så antyder väl redan strutsens — ända från 
de romerska frossarnes tider ganska väl kända — i proportion 


till kroppsstorleken ovanligt lilla hjerna dess låga ståndpunkt 
bland de öfriga representanterna af foglarnas klass. Inom alla 
grupper i djur- och vextriket stå derjemte de lägsta formerna 
hvarandra närmast, och äfven på denna grund måste för strut- 
sen, som företer så många anatomiska och fysiologiska egenheter 
gemensamma med de minst utbildade däggdjuren, anvisas en 
plats ej ofvanom, men väl nedanom de trappartade foglarna. 
Att deremot endast den relativa kroppsstorleken skulle ställa en 
art högre i ett system (eller i en utvecklingsserie), kan väl in- 
gen påstå. I händelse derföre alla högre djurarter utvecklat 


107 


sig från de lägsta formerna och ett genealogiskt register, såsom 
DARWIN i öfverensstämmelse med denna förutsättning ganska 
riktigt uppger, vore det naturligaste system i zoologin, skall 
likväl den af honom uppgjorda början till en stamtafla fögs 
någonsin vinna ett erkännande. 

I enlighet med DARWINS ensidiga uppfattning af en trapp- 
artad fogels förvandling till en. struts, möter det säkerligen icke 
heller någon svårighet att tänka sig en apas transformation till 
en menniska, emedan man äfven i detta fall endast behöfver 
förutsätta en ringa förändring af de bakre extremiteternas fing- 
rar och deras rörlighet (vändbarhet) eller någonting dylikt; och 
att fingrarnas äfvensom tårnas längd och rörlighet är olika hos 
skilda menniskor, kan ingalunda bestridas. Det måste äfven 
medges, att skilnaden i yttre afseende emellan menniskan och 
en gorilla i sjelfva verket är mindre, än emellan flere arter af 
apor inbördes. Då man likväl vid detta sista steg inom den 
förmenta förvandlingsserien öfverskrider gränsen emellan det som 
kallas instinkt och förnuft, kan detta sista trappsteg äfven fram- 
hållas som ett upplysande exempel derpå, att föränderligheten 
inom en viss gräns af ett eller annat organ hos en djurart icke 
berättigar förutsättningen af en omskapelse till hela dess vä- 
sende. Flere likartade bevis kunna framhållas: några species 
af slägtet Formica t. ex., hvilka till yttre utseende äro så lika, 
att de endast med tillhjelp af ett förstoringsglas kunna åtskiljas 
från hvarandra och det hufvudsakligen endast på en ringa af- 
vikelse i formen af ett fjäll, som hos arterna af detta genus 
finnes emellan bröstkorgen och buken, visa emellertid genom sitt 
lefnadssätt prof på en fullkomligen olika instinkt. 

Man har föröfrigt gjort den grundade anmärkning emot 
DARWINS lära, att begreppet af en art, hvilket författaren sjelf 
dock oupphörligt begagnar, i enlighet med hans åskådningssätt 
är någonting otänkbart, emedan hela den organiska naturen, under 
förutsättning af en sådan småningom fortgående omgestaltning, 
borde framställa en oredig bild af en utveckling i alla riktningar 7). 


”) »Es möässten Formen-Gewirre entstehen noch weit ärger, als wir 
sie z. Th. in Folge anderer Ursachen in der Pflanzen-Welt wirklich in ei- 
nigen Fällen kennen, bei Rubus, Salix, Rosa, Saxifraga. So möässten sie, 


108 


Att emellertid i verkligheten millioner individer åtminstone under 
tusendetal år med hvarandra öfverensstämt i alla väsendtligare 
karakterer, som enligt den vanliga uppfattningen tillkomma en 
art, är bekant; oaktadt alla DARWINS oppositioner emot arternas 
tillvaro och oaktadt hans förhoppning att vetenskapen skall be- 
frias från det, som kallas species, torde derföre ganska få kunna 
öfvertygas derom, att i naturen icke finnas djurarter sådana 
som t. ex. björnen, vargen, räfven, tjädern, orren m. fl. Den 
förklaring derjemte författaren sjelf försökt lemna öfver en arts 
skenbara tillvaro, derigenom att stamformen wuttränges genom 
den förbättrade eller förädlade rasen, synes så mycket mindre 
tillfredsställande, som hvar och en känner och vet, att hela jor- 
dens yta ännu i denna stund är full af infusionsdjur, maskar, 
insekter o. s. v. Hvem kan väl dock bestrida, att det ej äfven 
för dessa varelser varit vida angenämare och för deras tillvaro 
mera betryggande att tillsammans med sina stambröder bilda sig 
för en sambhällsställning, som berättigat dem att åka i vagn, 
istället för att kräla i stoftet. Jag vågar ännu tillägga, att den 
Darwinska teorin, grundad på såkalladt naturligt urval, så för- 
nuftig den-i första ögonblicket än kan synas, i sjelfva verket i 
sig innebär en väsendtlig motsägelse. Förändrade förhållanden 
eller egentligen sagt proportionstalen inom den organiska verlden 
i ett land hota en art med total undergång, men lemna likväl 
åt de individer, som äro disponerade för en viss gynsam ut- 
vecklingsriktning, rådrum att medelst knappast märkbara nyan- 
seringar under tusendetal år lämpa sig efter dessa förändrade 
förhållanden. Såsom ett direkt bevis emot den allmakt DARWIN 
tillskrifver s. k. naturligt urval att omgestalta arterna, vill jag 
tillika anföra, det jag på det noggrannaste jemfört t. ex. ett 
från trakten af Dresden medfört exemplar af den vanliga stack- 
myran (Formica rufa) med sådana, hvilka blifvit insamlade i 
Finland, utan att kunna upptäcka den ringaste afvikelse dem 
emellan. Enligt DARWINS teori leda emellertid alla individer af 


wenn auch nicht ausnahmslos, doch vorherrschend äberall vorkommen, 
obwohl sie jetzt im Pflanzen-Reiche selbst nur als Ausnahmen erscheimen 
und im Thier-Reiche noch uberhaupt kaum bekannt sind." BRONN i Schluss- 
wort des Ubersetzers till hans öfversättning af DARWINS arbete, sid. 503. 


109 


samma art sin härkomst ursprungligen från ett föräldrapar; huru 
många tusende år måste således ej hafva förflutit sedan den tid, 
då förfädren till dessa myror utgått från samma stack? — och 
ehuru djur- och vextarternas antal i Sachsen är ungefär dubbelt 
större än hos oss, har naturligt urval under denna långa tiderymd 
icke kunnat framkalla ens den ringaste grad af afvikelse. Oändli- 
gen många dylika exempel kunna framhållas och sammanställer 
man härmed DARWINS påstående, att arternas tillvaro endast 
är skenbar, och icke verklig, uppväckas sannerligen de starkaste 
tvifvel emot hela läran. 

Då emellertid med en stigande upplysning tron på under 
försvagats mer och mer och författaren i sitt arbete försökt att 
gifva en naturlig förklaring öfver samtliga djur- och vextarters 
uppkomst genom en fortgående transformation af de enklaste 
organismer, hvilkas ursprungliga skapelse för den vanliga upp- 
fattningen synes lättare och mindre underbar, än den af mera 
"utbildade väsenden, skall den nya läran säkerligen dock vinna 
ett stort antal anhängare och det isynnerhet bland icke natur- 
forskare 7). Mången skall nemligen finna denna lära så mycket 
mera sanningsenlig, som DARWIN på ett nog öfvertygande sätt 
framhållit, att de organiska varelsernas nuvarande utbredning 
öfver jordens yta endast i öfverensstämmelse med hans teori på 
ett förnuftigt sätt kan förklaras. De flesta naturhistorici, som 
förvärfvat sig en egen öfvertygelse i saken, inse dock säkerligen, 
att ganska många företeelser inom den organiska naturen fram- 
ställa sig i verkligheten helt annorlunda, än DARWIN hufvud- 
sakligen endast exempelvis framhållit och tydt dem 77). För 


+) ,— — — obwohl wir voraussehen, dass ein Theil unserer Na- 
turforscher (und eine noch grössere Anzahl Nich!naturforscher) der Dar- 
wins'chen Theorie, auch so wie sie ist, alsbald zufallen werden." BRONN 
NS ce. 

”£) BRONN säger i sill Schlusswort des Öbersetzers sidan 501: ,Und 
in der That, wenn man dann uber den Rand des Buches hinaus auf irgend 
ein andres Werk blickt, welches die Erscheinungen so schildert, wie sie 
in der Natur vorliegen, so fählt man oft, dass die Anwendbarkeit der Dar- 
win'schen Theorie auf die Wirklichkeit nicht so einfach und nicht so un- 
mittelbar ist, als es geschienen, so lange man sich mit dem Verfasser 
ganz in seine Ansichten versenkt hatle, weil (begreiflich) die Verhältnisse 


110 


vår del åtminstone anse vi den Darwinska skapelseläran icke 
trovärdig, och hufvudsakligen af den anledning, att densamma 
betraktad från 'rent vetenskaplig synpunkt till sina grunddrag är 
onaturlig samt emedan djur- och vextarternas nuvarande geo- 
grafiska utbredning alls icke öfverensstämmer med förutsättnin- 
gen af deras ursprung från gemensamma stamföräldrar. 

De resultater man vunnit genom all naturforskning berättiga 
oss nemligen endast till det antagande, att hela verlden styres 
blott i öfverensstämmelse med oföränderliga naturlagar; hvarje 
antagande att skaparen vid ett eller annat särskildt tillfälle upp- 
trädt och här på jorden — detta stoftkorn i verldsaltet — ,,in- 
plåst" lifvet i ett eller fem eller hvilket på måfå förutsatt antal 
organiska väsenden som helst, är derföre icke allenast ensidigt 
och egenkärt, utan från vetenskaplig synpunkt betraktadt onatur- 
ligt. Att naturen deremot efter eller i öfverensstämmelse med 
dessa oföränderliga lagar under nu på jordytan rådande för- 
hållanden skulle frambringa nya organiska former, kunna vi, 
sågom äfven DARWIN medger, icke heller förutsätta, emedan 
hvarje vetenskaplig undersökning, som blifvit anställd till ut- 
redande af denna fråga, ledt till ett nekande svar. Då veten- 
skapen emellertid under inga vilkor kan förorda några under- 
verk, d. v. 8. några utomordentliga ingrepp i naturlagarna, åter- 
står således endast att antaga, det alla organiska väsenden på 
jorden, lägre liksom högre, på ett eller annat för oss okändt 
gätt +) bildats under eller straxt efter allmännare jordrevolutio- 


uberall nicht so einfach oder so geartetl sind (!), wie er sie Beispiels-weise 
unterstellté — och sidan 505. ..... so föhlt doch jeder, dass die Sache 
im Ganzen genommen nach der Darwin'schen Theorie sich ganz anders 
gestaltet haben wärde und noch gestalten mässte, als es in Wirklichkeit 
der Fall ist." 


>") Vi vilja ej neka, alt den Mosaiska skapelsehistorien, som låter 
jorden på Guds befallning (och Guds befallning i naturen äro naturlagarna) 
frambringa de skilda slagen af djur och vexter, enligt vår öfvertygelse är 
mycket mera förnuftsenlig, än den af DARWIN framställda transformations- 
läran. — Man finner vanligen skapelsen af de lägsta organismerna för 
mycket lält, men skyggar deremot tillbaka för den tanken, all äfven de 


högre djuren kunnat uppkomma på grund af samma nalurlagar. De or- 
ganiska grundelementerna för alla djurarters uppkomst äro dock i början 


180 


ner, som äfven frambragt så många oorganiska bildningar, hvilka 
påtagligen icke uppkommit under vanliga, nu rådande och af 
oss kända förhållanden, såsom t. ex. diamanten m. fl. Geologi- 


ska undersökningar — hittills. visserligen endast ganska ofull- 
ständiga — hafva emellertid lärt oss, att jordens fasta massa 


eller dess i proportionsvis sednare tider stelnade yta påtagligen 
varit utsatt för flere mer eller mindre allmänna revolutioner eller 
utbrott ifrån dess inre ännu smälta hufvudmassa, och då der- 
jemte lemningar af vanligen helt olika vext- och djurarter före- 
komma i de äfven till sina beståndsdelar skilda geologiska for- 
mationerna och det ofta i ofantlig mängd tillsammans, som torde 
antyda en nog plötslig undergång, så synes den förutsättningen 
ingalunda orimlig, att genast efter dessa jordrevolutioner, som 
förorsakat den då förut existerande organiska verldens under- 
gång, alltid en ny såkallad skapelse af organiska varelser efter 
samma naturlagar och motsvarande då rådande förhållanden blif- 
vit framkallad 7). 


nästan lika enkla, och kunde man endast ådagalägga möjligheten deraf, 
att embryonerna under vissa omständigheter kunnat utveckla sig på ett 
annat sätt, än det vanligen är fallet — och måhända skall vetenskapen 
framdeles upplösa detta problem — dervid, såsom några naturforskare 
förmodat, t. ex. olika slags respiralionsorganer kunnat utvecklas, så skulle 
den primära uppkomsten af de högre djuren vara nästan lika tänk- 
bar, som den af de minst utbildade. En olika utveckling af embryonerna 
straxt efter en jordrevolution har måhända hos dem äfven utbildat för- 
mågan att på något säll upptaga nödvändiga födoämnen 0. s. v. 

Alla försök deremot att vid fysiologins nuvarande låga ståndpunkt 
förklara den första uppkomsten af de enkla organiska cellerna, som onek- 
ligen måste anses lika nödvändiga för de lägre liksom för de högre for- 
mernas bildning, äro fullkomligen fåfänga och kunna endast leda till lik- 
arlade beskrifningar, som den af LAMARCK framställda. Föröfrigt är det 
nog anmärkningsvärdt, att DARWIN och andra söka grunden lill lifvets första 
uppkomst i underverk, hvaremot dess plötsliga slocknande inom en orga- 
nisk varelse, som dagligen företer sig för våra ögon, för alla synes så 
naturenlig, och dock äro begge fenomenen för oss i sjelfva verket lika 
gåtfulla. 


+) DARWIN ställer den frågan till anhängarne af läran om en upp- 
repad skapelse, hvad de göra sig för ett begrepp om Gud, då de förut 
sälta, alt han i en sednare skapelse rättat de förut begångna felen. För 
vår del äro vi öfvertygade derom, alt ingen förutsätter några fel eller 


112 


Vi känna derjemte att hela jorden ursprungligen varit i 
smält tillstånd, liksom det ännu fortfarande är fallet med de 
större himlakropparna, t. ex. solen, men att dess yta genom den 
omgifvande verldsrymdens låga temperatur småningom blifvit af- 
kyld och stelnat. Då den fasta skorpan hade vunnit en sådan 
tjocklek, att vattengas eller vattenånga på dess yta kunde kon- 
densera sig till flytande form, har vatten naturligtvis ganska 
ofta nedflutit genom de remnor, som uppkommit genom kontrak- 
tionen vid afkylningen, till den inre smälta massan, och då, så- 
som bekant, vatten förvandladt till vattenånga redan vid 1009 
värme intager ett 1700 gånger större rum, har den i början 
temmeligen tunna stelnade ytan varit utsatt för flere våldsamma 
eruptioner från jordens inre, hvaröfver ännu finnas de tydligaste 
spår. De enkla organiska former, som efter dessa jordrevolu- 
tioner till först uppkommit, motsvara äfven fullkomligen då- 
varande förhållanden, och som jordytan säkerligen ännu under 
långa tider, då den stelnade skorpan var tunnare, nedifrån upp- 
värmdes af den glödande inre massan, lefde äfven tropiska for- 
mer under nordligare breddgrader. Detta var äfven anledningen 
dertill att geologer (men aldrig några astronomer) uttalade den 
förmodan, då man påfann petrifikater af tropiska former i ber- 
gen vid Paris, det jorden under tidernas lopp förändrat läget 
af sin tyngdpunkt samt att equatorn fordom gått öfver den när- 
maste trakten af denna stad. Först under en proportionsvis 
sednare tid har en temperatur-olikhet gjort sig bemärkbar under 
skilda breddgrader, och det är äfven först efter denna tid af 
jordens egen utveckling, som en framstående skilnad anträffas 
emellan de djur- och vextarter, hvilka lefvat i södern och högre 


misstag i de föregående skapelserna, hvilka säkerligen fullkomligen mot- 
svarat sitt ändamål. Med mera skäl kan man deremot göra DARWIN sjelf 
den frågan, hvilken föreställning ban gör sig om Gud, då han anser ho- 
nom personligen hafva inblåst lifvet i de lägsta organismerna, men be- 
tviflar hans förmåga att direkte hafva kunnat frambringa de högre for- 
merna och förutsätter, att Gud till deras framkallande sett sig nödsakad 
att anlita en naturnödvändighet eller naturlag (naturligt urval!), som under 
loppet af tusendetal år blifvit trotsad af oräkneliga millioner infusionsdjur, 
hvilka ännu i denna stund visa sig i den enkla, troligen af sina ursprung- 
liga stamföräldrar ärfda formen. 


118 


emot norden. Vid tillkomsten eller skapelsen af den nu lefvande 
faunan och floran har temperaturolikheten under skilda bredd- 
grader varit fullkomligen utbildad, och vid anställd jemförelse af 
de organiska naturalster, som nu befolka jorden, har man ansett 
sig kunna indela hela jordytan i en mängd skilda områden, hvilka 
hvar och en kunna uppvisa ett antal för dem egendomliga for- 
mer 7). Den beräknade organisationsfullkomlighet, som före- 
finnes inom hvarje enskildt väsende med afseende å organernas 
inbördes sammanhang och verksamhet, måste man ovilkorligen 
äfven beundra i den öfverensstämmelse, som visar sig t. ex. 
emellan djurarternas byggnad och rådande naturförhållanden in- 
om hvarje särskildt område. Emedan i alpina trakter de fysiska 
förhållandena äro ungefär lika med dem i norden, anträffas äf- 
ven på flere under mycket sydligare breddgrader belägna berg, t. 
ex. på Alperna, Caucasus och Himalaya, bland en mängd alldeles 
egendomliga former äfvenledes sådana, hvilka antingen äro myc- 
ket närstående eller stundom t. o. m. identiska med dem, som 
förekomma i den högre norden. Att samma organiska former 
efter samma naturlagar kunnat framkallas under nära nog lika 
omständigheter på skilda ställen, liksom det t. ex. varit fallet 
med flere mineralier, är väl fullkomligen förnuftsenligt, men att 
deremot någon ort företrädesvis kommit i åtanke vid tillämpnin- 
gen af en naturlag kan dock rimligtvis icke förutsättas. Angrän- 
sande: områden, som äfven i fysiskt afseende mera öfverens- 


+) Vid indelningen af dessa områden har man i allmänhet mera 
fästat afseende vid vissa dem utmärkande om jag så får säga generiska 
grupper, än vid artformerna, ty tagas dessa sednare i betraktande blir 
antalet åtminstone af zoologiska områden ännu vida större. Hela den 
högre norden räknas t. ex. vanligen till ett enda område, men grundar 
man denna indelning på artolikheten, måste man säkerligen antaga flere. 
Det är föröfrigt anmärkningsvärdt, alt ganska många på en lägre kultur- 
grad stående folkstammar, hvilka icke gerna kunna anses i större massa 
hafva flyttat från ett land till ett annat, i sin utbredning sammanträffa med 
dessa zoologiska områden; alt man likväl endast häraf vore berättigad att 
draga den slutsatsen, att dessa folkstammar leda silt ursprung från skilda 
stamföräldrar, våga vi så mycket mindre påstå, som måhända flere af de 
källor, derur vi gjort anteckningar om dessa folkslags utbredning, icke äro 
fullkomligen pålilliga. 


00 


114 


stämma med hvarandra, äga derföre alltid bland ett antal egen- 
domliga species, dock alla vanligen bärande en gemensam prägel, 
flere fullkomligen identiska samt dessutom åtskilliga ganska när- 
stående artformer. Det är dessa sednast omnämnda, hvilka isynner- 
het ganska ofta misstydas som ett bevis för arternas småningom 
fortgående omgestaltning under inflytelsen af ett något olika 
klimat. Sådana stundom ytterst affina arter, af hvilka flere i 
zoologin äro kända under benämningen af geografiska varieteter 
och liksom fylla hvarandras plats på skilda orter, anträffas gan- 
ska ofta t. o. m. inom några på hvarandra följande zoologiska 
områden, och det är härpå som DARWINS påstående grundar sig, 
att de arter, som hafva den vidsträcktaste utbredning, äfvenledes 
visa den största grad af föränderlighet. Att dessa såkallade 
vikarierande former, som representera hvarandra inom skilda 
zoologiska områden, likväl icke kunna framhållas som bevis för 
en fortgående transformation, borde vara temmeligen tydligt, då 
det icke kan bevisas att desamma utflyttat från det ena området 
till det andra, ehuru en sådan utflyttning i vissa fall kan anses 
möjlig eller tänkbar. En sådan utflyttning är derjemte så myc- 
ket mindre antaglig, då närstående och motsvarande former före- 
trädesvis finnas på högre berg under mycket sydligare bredd- 
grader och i den högre norden; och härvid bör tillika ihåg- 
kommas, att faunan t. ex., som anträffas i de länder, hvilka äro 
belägna emellan Caucasus och Finland eller Lappland är vä- 
sendtligen olika och kan uppvisa en stor mängd egendomliga 
species. Att Alperna, Pyreneerna, Caucasus och Himalaya äfven- 
som andra närbelägna berg derjemte äga endemiska arter, är 
allmänt bekant; man måste således anse äfven dessa bergstrak- 
ter utgöra skilda skapelseområden, der åtminstone de flesta quasi 
nordiska former från begynnelsen utgjort och ännu utgöra nöd- 
vändiga länkar för den organiska verldens fortbestånd, ty utgå 
vissa vextarter i ett land, så är det bekant, att flere djurarter 
utdö samtidigt och alls icke modifiera sig efter förändrade för- 
hållanden. Det är likväl ingalunda vår afsigt att bestrida, det 
ej ganska många arter verkeligen utflyttat ifrån ett område till 
ett annat, isynnerhet som flere omständigheter tala för den åsig- 


115 


ten, att t. ex. hela den finska faunan är invandrad under en 
proportionsvis sednare tid. 

Jag har derjemte redan förut i en akademisk afhandling, 
Bidrag till kännedom om såkallade vikarierande former bland 
Coleoptera i norden (af Baron ÖSTEN SACKEN publicerad i tysk 
öfversättning i Stettiner Entomologische Zeitung”) fästat natur- 
forskares uppmärksamhet på den omständighet, att en del af de 
motsvarande artformer eller geografiska varieteter, huru man vill 
kalla dem, som förekomma i Nordamerika stå mycket närmare 
dem, hvilka anträffas i den nordligaste delen af Europa, än till 
ostsibiriska arter; vore således skilnaden emellan dessa former 
framkallad genom en utflyttning ifrån en verldsdel till en annan, 
borde naturligtvis ofvan angifna förhållande alltid vara tvertom. 
Att olika åsigter blifvit uttalade i den frågan, om dessa när- 
stående och motsvarande former i de nordligaste delarna af 
gamla och nya verlden äfvensom på högra mycket sydligare be- 
lägna berg böra anses som lokala varieteter af samma arter eller 
såsom verkeligen skilda 7") species, kan ej förnekas, men då DAR- 
WIN framställer saken sålunda, att naturforskare icke äro ense, 
om dessa transformerade varieteter ännu böra anses som varie- 
teter eller skilda arter, hvilka enligt hans förmenande dock alla 
med tiden utbilda sig till fullkomligen olika species, så är det 
säkerligen att misstyda de festa zoologers åsigt härom. D:r 
KRAATZ, som onekligen är en bland dem, hvilka ifrigast upp- 
trädt till försvar för arternas föränderlighet, och betraktat de 
flesta motsvarande former inom skilda zoologiska områden såsom 
identiska species, yttrar sig likväl i en allmänt bekant veten- 


>) Jag vågar så mycket hellre hänvisa till detta arbete, der jag an- 
fört en mängd faktiska exempel på flere här anförda förhållanden, som 
detsamma i WIEGMANN'S Archiv fär Naturgeschichte blifvit lofordat på ett 
för mig särdeles smickrande sätt af en af samtidens kompetentaste do- 
mare. 

”") Vi hafva följt den princip och skola framdeles äfven göra det, 
att med egna namn beteckna de former inom skilda zoologiska områden, 
hvilka visa sådana konstanta afvikelser, som med ord kunna uttryckas. 
Ty antingen man anser den ena eller andra formen utgöra en verkeligen 
skild art eller ej, måste den naturligtvis i vetenskapen dock på något sätt 
betecknas. 


116 


skaplig tidskrift: ,Indem der Unterzeichnete sich erlaubt . . .. 
benutzt er die Gelegenheit zugleich zu bemerken, dass er nie- 
mals zu den Anhängern der Darwin'schen Irrlehre gehört hat 
und von derselben mehr Unbeil als Heil fär die Wissenschaft 
erwartet.'" 

Liksom närbelägna zoologiska områden på kontinenterna i 
allmänhet endast kunna framte former af samma typiska ut- 
seende och vanligen hörande till samma genera, så visa äfven 
ögrupper den största likhet i sina organiska produkter med när- 
maste ungefär under samma isotermiska linier belägna fastaland. 
Är möjligheten för en verklig geografisk utbredning från konti- 
nenten på ett eller annat sätt afstängd, äro de flesta species på 
en sådan ögrupp endemiska och artantalet i proportion derefter 
så mycket mindre. Att Galapagos-öarna äga ett antal endemi- 
ska arter, som äro närstående till dem, som anträffas på den 
motsvarande amerikanska kontinenten, är derföre ingalunda mera 
förvånande, än att en mängd species i Columbien motsvaras af 
närstående former i vissa delar af Brasilien. Anhängare af en 
upprepad skapelselära böra väl derjemte så mycket mindre för- 
utsätta en likhet eller identitet emellan de organiska formerna 
på denna ögrupp och på den Capverdiska-arkipelagen, som 
det är bekant, att åtminstone en stor del af Amerika, säker- 
ligen på grund af olika naturförhållanden, redan under den 
geologiska tiden ägt en egendomlig och från den i gamla verl- 
den då existerande alldeles afvikande fauna. 

Den marina faunan kan äfvenledes indelas i ett stort an- 
tal skilda områden, i hvilka egendomliga artformer anträffas, men 
begränsningen af dessa områden är naturligtvis ofullständigare 
och en öfverflyttning af arterna derföre lättare möjlig. På lan- 
det begränsas zoologiska områden oftast af högre oöfverstigliga 
bergssträckningar äfvensom af större haf; de skilda marina om- 
råden åtskiljas deremot endast sällan genom smalare landsträckor. 
I Centralamerika är detta likväl händelsen och här anträffas der- 
före äfven på begge sidorna om denna verldsdel fullkomligen 
olika former. Äfven inom de marina områden finnas motsvarande 
eller vikarierande arter; de skilda formerna af sillen lemna i 
sådant afseende det bekantaste exempel. Längst i södern an- 


15 


träffas återigen nordiska marina former och antingen en del af 
dessa böra anses som skilda eller identiska arter med dem, som 
förekomma på den motsatta sidan af jordklotet, så kunna deras 
gemensamma ursprung från samma stamföräldrar förklaras endast 
genom antagandet af orimligheter, då den mellanliggande faunan 
är fullkomligen olika. Det må ännu tilläggas, att i skilda på 
hvarandra följande geologiska formationer äfvenledes anträffas 
motsvarande eller vikarierande artformer, och äfven dessa hafva 
i sin mån tjenat som stöd för transformations läror. 

Ofvanstående efter verkligheten gjorda korta teckning af de 
organiska formernas utbredning öfver jordens yta har jag velat 
lemna, för att derigenom ådagalägga, att antagandet af djurarternas 
uppkomst på skilda ställen ganska väl öfverensstämmer med natur- 
vetenskapernas nuvarande ståndpunkt. I en allmänt bekant skrift, 
Welche Aujffassung der lebenden Natur ist die richtige? yttrar 
sig den bland naturforskarne allmänt högaktade veteranen, aka- 
demikern K. E. vON BAER: ,, Wenige Zweige der Naturwissen- 
schaften möchten so unmittelbar zur Auffassung des innern Zu- 
sammenhanges aller Naturerscheinungen fihren als die Entomo- 
logie ..."; för att ej öfverdrifvet tyda ofvanstående ord till vår 
förmån, vilja vi på detta yttrande stöda endast en — dessutom 
icke af någon bestridd — sanning, att nemligen insekterna redan 
genom sitt öfvervägande artantal i främsta rummet äro egnade 
att lemna en anvisning öfver djurarternas geografiska utbredning. 
Jag har visserligen icke gjort anteckningar i djurgeografin under 
tvenne decennier såsom DARWIN, då endast tio år förflutit sedan 
jag först publicerade ett litet bidrag 7) till utredande af hit- 
hörande förhållanden i norden, men kan likväl för flere här ut- 
talade åsigter uppställa till försvar, utom ett icke alldeles ringa 
antal djurarter ur andra klasser, hela armeer af insekter — och 
att dessa icke kämpa till försvar för den Darwinska transforma- 
tionsläran är ganska säkert. 

Vi skola nu för ombytes skull framhålla några omständig- 
heter beträffande de organiska formernas utbredning i Amerika, 


") Bidrag till kännedom om insekternas geografiska utbredning i nor- 
den med hufvudsakligt afseende på Skandinaviens och Finlands fauna, öfver- 
salt på tyska af Baron OSTEN SACKEN i Stettiner emntomologische Zeitung. 


118 


hvilka allena, utan biträde af några andra vetenskapliga fakta, 
kullkasta hela DARWINS teori om arternas ursprung från gemen- 
samma stamföräldrar. Såsom vi redan i det föregående omnämnt, 
anträffas i de nordligaste delarna af denna verldsdel bland flere 
egendomliga arter ett ganska betydligt antal species, som äro 
mycket närstående eller alldeles identiska med nordeuropeiska 
former. Litet sydligare t. ex. i New York, Pennsylvanien, Ken- 
tucky 0. 8. v. finnas äfvenledes särdeles närbeslägtade former 
till sådana, som förekomma i Europa, nemligen i den meller- 
sta delen, och stundom tillhörande genera, hvilka icke äga en 
enda representant hvarken nordligare i Amerika eller i hela Si- 
berien. Huru skall man i öfverensstämmelse med den Darwinska 
läran på ett förnuftigt sätt förklara dessa obetydligt transforme- 
rade europeiska ättlingars uppträdande först ungefär under samma 
isotermiska linier i dessa provinser af de förenta staterna. Jem- 
för man derjemte de former, som sedermera småningom uppträda 
i Amerika närmare emot eqvatorn, så finner man, att olikheten 
emellan gamla och nya verldens arter blir allt större samt att 
man slutligen på sin höjd endast kan anse vissa generiska grup- 
per eller hela familjer motsvara hvarandra. Den sydligare delen 
af Amerika sträcker sig, såsom bekant, längre emot söder än 
någon annan verldsdel; anmärkningsvärdt nog uppträda här igen 
mera nordiska genera och slutligen t. o. m. nordiska arter. 
Slägtet Carabus t. ex., hvars nordligaste kända representant, 
C. BaErt Ménétr., förekommer vid Boganida under 69139 n. 
lat., utbreder sig emot söder i Afrika med tvenne species på 
Kanariska-öarna till 3090—289 n. lat., i Asien med &C. Paphius 
Redtenb. och C. cashmiricus Kollar till cirea 359—339 n. lat. 
och i N. Amerika med C. finitimus Hald. till omkring 309 n. 
lat. Under mer än 60 breddgrader förekomma sedermera i den 
mellersta delen af Amerika inga species af detta slägte, men 
vid 339 s. lat., således ungefär lika långt ifrån eqvatorn emot 
söder som emot norden, uppträder detta slägte återigen i trak- 
ten af Valparaiso med egendomliga representanter ända till Elds- 
landet (569 s. lat.) "). Då enligt DARWIN alla arter af samma 


") 4. GERSTAECKER, Die Chilesischen Arten der Gattung Carabus. 


119 


slägte leda sitt ursprung direkte från samma stamföräldrar, huru 
är det då möjligt att dessa samslägtingar uppträda först öfver 
609 sydligare, isynnerhet då representanterna af detta slägte icke 
ens i gamla verlden förekomma sydligare än till 289 n. lat.? 
och det bör ännu tilläggas, att arterna af detta genus äro i 
saknad af utbildade flygvingar. Af flere djurgrupper eller släg- 
ten, som hafva alls inga eller endast betydligt olika represen- 
tanter i den nordligare delen af jordklotet, förekomma emellertid i 
S. Amerika och i Afrika några ganska närbeslägtade former, ehuru 
faunan i dessa verldsdelar i öfrigt är fullkomligen olika. Huru 
kunna sådana förhållanden sammanställas med den Darwinska 
läran? Enligt DARWINS egen uppgift anträffas på Eldslandet 46 
vextarter gemensamma med de nordligaste delarne af Amerika 
och Europa. I öfverensstämmelse med de åsigter, som af oss 
här blifvit uttalade, är förklaringen öfver dessa vextarters dit- 
komst mycket enkel: de hafva nemligen — emedan en naturlag 
är lika verksam på alla kanter af jorden och icke inskränkes 
inom ett visst område — blifvit derstädes frambragta efter samma 
naturlagar, af samma enkla ämnen och under lika förhållanden 
som de nordiska formerna i Europa, Asien och Amerika, och 
att en sådan företeelse icke står ensam i naturen är ganska väl 
bekant, då, såsom jag redan ofvanföre anmärkt, de flesta mine- 
ralier äfvenledes blifvit bildade på skilda ställen af jorden, ehuru 
stundom något olika förhållanden förändrat deras färg 0. s. Vv. 
För att emellertid förklara dessa vextarters tillvaro på Eldslandet, 
förutsätter DARWIN, att det funnits isperioder på jordytan, som 
sträckt sig utmed vissa längdgrader (!), d. v. s. hufvudsakligen 
öfver Amerika ända ned till Eldslandet, och under en sådan 
isperiod hafva dessa nordliga vextarter trotsande naturligt urval 
under en säkerligen oändligt lång följd af år alldeles oförändrade 
småningom utbredt sig ända till 569 s. lat. Jag är visserligen 
ej geolog och har derföre sett mig nödsakad att afhålla mig 
från alla anmärkningar emot de fakta, som af författaren ur 
denna vetenskap framhållas som stöd för hans lära, liksom jag 
i allmänhet äfven lemnat alla botaniska uppgifter ovidrörda, men 
tror likväl, att man är berättigad att på geologin ställa den for- 
dran, att densamma icke bör grunda sina läror på hypoteser, 


120 


som stå i strid med de resultater, hvartill andra naturvetenskaper 
ledt sig 7). Att gletschrarne på Alperna och andra berg äfvensom 
i den högre norden fordom haft en större utbredning, torde ej 
kunna vederläggas, emedan obestridliga fakta tala för en sådan 
åsigt. En större mängd vattenånga har troligen efter sednaste 
jordrevolution kondenserat sig i fast form på dessa kallare plat- 
ser, men dimmorna hafva sedermera minskats, isfälten vikit för 
solens inverkan och klimatet i den mellersta, sedermera äfven i 
den nordligare delen af Europa har redan genom landets odling 
småningom betydligen blifvit förmildradt. Flere af det mellersta 
Europas naturalster hafva härigenom kunnat utbreda sig högre 
emot norden och några djurarter t. ex. renen, som fordom före- 


kommit t. o. m. i Tyskland och Frankrike, hafva — måhända 
dock hufvudsakligen af brist på födoämnen — småningom varit 


nödsakade att lemna dessa trakter eller blifvit utrotade. En 
sådan något kallare period i den tempererade zonen är tänkbar; 
förutsättningen af en isperiod, som utbredt sig öfver hela ytan 
ifrån norden ända till Caucasus och Himalaya torde sakna veten- 
skapliga stöd, och att en sådan sträckt sig utmed vissa längd- 
grader öfver jorden, som inom 24 timmar vänder sig omkring 
sin axel, tillfölje hvaraf de isotermiska linierna åtminstone när- 
mare equatorn äro temmeligen parallela med breddgraderna, är 
enligt vår uppfattning orimligt. Låtom oss likväl anse det orim- 
liga för rimligt och närmare betrakta de slutsatser, som måste 
dragas på grund af detta antagande. Under denna amerikanska 
isperiod måste arterna åtminstone i norden redan haft samma 
form som under närvarande tid, emedan dessa 46 species på 


+) Vi vilja emellertid här anföra BRONNS åsigt om dessa isperioder: 
»Aber welchen Grund haben wir zu glauben, dass es viele solcher Eis- 
zeiten, dass es deren in allen Erd-Perioden gegeben, und insbesondere 
dass die Verbreitung bewirkenden Ursachen in allen Perioden eine univer- 
selle Verbreitung der herrschenden Formen bis in den letzten Winkel der 
Erde vermiltelt haben, ehe wieder irgendwo neue Formen entstanden, und 
dass nie ein Theil der Erde in dieser Hinsicht auf seine unabhängige Weise 
rascher oder langsamer als der andre fortgeschritten seye? Diese Erschei- 
nung ist so befremdend, dass sie, so lange sie nicht als eine nothwendige 
nachgewiesen ist, trotz DARWIN's Erklärungs-Versuch die ganze Theorie 
hedroht." 


Eldslandet ännu äro identiska med de nordiska formerna i Eu- 
ropa och Amerika. Då isperioden inträffade utgick utom all 
fråga samtliga djur- och vextarter i den öfriga delen af Ame- 
rika, ty i annan händelse hade naturligt urval ovilkorligen om- 
gestaltat de nordiska formerna under deras beröring med detta 
stora antal artformer för än de framkommit till Eldslandet. Ar- 
terna i den mellersta delen af Amerika kunde icke heller flygta 
uppåt bergen till ett ännu kallare klimat; denna verldsdel var 
således under och straxt efter denna period öfver hela sin yta 
befolkad endast af nordiska former. Först efter denna tid har 
således naturligt urval i den öfriga delen af Amerika framkallat 
denna snart sagt fabelaktiga mångfald inom den organiska verl- 
den, som nu anträffas derstädes, medan dessa 46 -vextarter på 
Eldslandet samt i den europeiska och amerikanska norden fort- 
farande trotsa denna besynnerliga naturlag. Sammanställer man 
härmed det förhållande, att i öfriga delar af nya och gamla 
verlden förekomma flere generiska grupper, som icke hafva re- 
presentanter i den högre norden såsom t. ex. slägtet Tapirus, 
samt att några vexter t. ex. den på Spetsbergen förekommande 
Neuropogon meloxanthus anträffas endast nära nog lika långt 
från hvardera polen, så behöfver man sannerligen ej mycket an- 
stränga sin tankeförmåga, för att finna omöjligheten af arternas 
ursprung från gemensamma stamföräldrar. Efterkommande ge- 
nerationer skola bedömma äfven de naturforskares uppfattnings- 
och omdömmesförmåga, som under den sednare hälften af det 
nittonde seklet arbetat i vetenskapens tjenst; månne ej derföre 
hvar och en borde hysa vissa betänkligheter att underteckna sig 
som anhängare af en lära, hvars hufvuddogm egentligen lyder 
sålunda, att en de!(!) af infusionsdjuren tillfölje af nödvändig- 
heten att ärfva fäderne egenheter i skapnad o. s. v. efter ett 
otal generationer slutligen transformerat sig till menniskor. Kan 
man väl tänka sig en mera framstående motsägelse? För vår 
del tro vi äfvenledes på en nödvändig arfslag i nyssberörde af- 
seende, men slutresultatet af densamma är att infusions-djuret 
förblir ett infusions-djur och menniskan en menniska! 

Några af de uppgifter om djurarternas utbredning, som 
DARWIN framhåller som stöd för sin förvandlings lära, äro för- 


122 


öfrigt faktiskt oriktiga. Han anför t. ex. att inga batrachier 
förekomma på oceaniska öar, emedan deras ägg förstöras af 
hafsvatten. Den största och utmärktaste art inom hela klassen, 
Cryptobranchus japonicus (= Sieboldia maxima), förekommer 
emellertid endast på en ö och på motsvarande fastaland anträffas 
" icke ens något närbeslägtadt species, hvarur denna art kunnat 
transformera sig. Likaledes påstår DARWIN, att inga större 
däggdjur anträffas på öar eller ögrupper, som äro belägna 300 
engelska mil från ett fastland, emedan han troligen anser det 
ännu -för en möjlighet att de kunnat simma så långt (!) samt upp- 
ger uttryckeligen, att på Marianerna o. 8. v. förekomma endast 
vespertilioner. Vid denna uppgift har DARWIN glömt Cervus 
marianus, som förekommer just på denna ögrupp, efter hvilken 
den äfven bär sitt namn, och dessutom finnes t. ex. på Spets- 
bergen en renart, som icke ens är identisk med den nordeuro- 
peiska. Att föröfrigt på Stillahafvets små öar, af hvilka en del 
uppkommit troligen först efter tillkomsten af den nu på jorden 
existerande faunan och floran, få arter däggdjur förekomma, borde 
ej synas förvånande, då LEON FATRMATRE 1 sitt arbete Essai sur 
les Coléopteéres de la Polynésie 1849 endast uppför 164 arter 
af denna talrika insektordning, och af dessa arter äro ännu 
några gemensamma med andra trakter och troligen på ett eller 
annat sätt öfverflyttade. 

De uppgifter, hvilka vanligen lemnas som antydningar eller 
bevis öfver enskilda arters omgestaltning till andra former, bero 
oftast på förvexlingar af närstående species eller s. k. geogra- 
fiska varieteter inom skilda zoologiska områden, eller stundom 
helt enkelt på fullkomliga misstydningar. Såsom exempel vill 
jag endast anföra följande: I tidskriften Isis för 1832 meddelas 
nemligen den observation, MÉNÉTRIES under sin återresa från 
Brasilien gjort på en uggla (Strix grallaria), hvilken blifvit ma- 
tad med bönor, maniok-mjöl o. s. v. Ugglan dog häraf natur- 
ligtvis, men vid anställd obduktion fann observatorn tarmkanalen 
sammandragen och dess innersta hud nästan läderartad. Man 
har häri trott sig finna ett bevis, huruledes en roffogel smånin- 
gom kan förändra sig till en art, som lefver af vextfrön och i 
sådant afseende citeras detta fall äfven af prof. BRONN i hans 


123 


Handbuch einer Geschichte der Natur; den observerade kon- 
traktionen af tarmkanalen var dock säkerligen ett genom otjen- 
liga födoämnen framkalladt sjukdomstillstånd, som äfven för- 
orsakade fogelns död. Patologin kan nog uppte ett otal lik- 
artade företeelser. Vi kunde visserligen äfven anföra nog talande 
exempel ur den zoologiska litteraturen på svenska språket, men 
anse det onödigt att här framhålla desamma. 

Slutligen vilja vi yttra några ord om de skilda varieteterna 
af våra husdjur. Om man förutsätter, att alla dessa varieteter 
eller raser leda sitt ursprung från samma stamform, måste man 
sannerligen finna, att konstigt urval frambragt förvånande resul- 
tater och man kunde måhända t. o. m. anse sig berättigad att 
på grund häraf förutsätta en allmän fortgående transformation i 
naturen. Alla vetenskapliga fakta, både historiska, filologiska 
och naturhistoriska, vittna emellertid på det bestämdaste emot 
denna förutsättning. Nya Holland har, såsom man känner, ur- 
sprungligen ägt en egen hundart, kallad Pingo, hvilken visar 
samma fiendtliga sinnesstämning emot de europeiska hundraserna 
som vargen; på de abyssiniska bergen lefver ännu ett species 
((C. simensis); på de japanska öarna den såkallade Mippon och 
v. 'TscHUpI har på det evidentaste ådagalagt, att i Amerika ur- 
sprungligen funnits åtminstone tvenne skilda hundarter. Då 
species af slägtet Canis, enligt den Linnéska begränsningen, der- 
jemte äger representanter allt från nordens is ända ned till Ma- 
gellanssundet (Canis magellanicus Gray) och på Falklandsöarna 
(C. antarcticus Shaw), hvilka påtagligen alla — beträffande de 
flesta känner man det med säkerhet — frambringa fruktbara 
bastarder med skilda raser af den tama hunden, så synes den 
förutsättningen, som blifvit uttalad af zoologer, nog grundad, 
att äfven inom skilda zoologiska områden i gamla verlden fun- 
nits fere ursprungligen olika hundarter, hvilka redan af half- 
vilda folkslag blifvit dels utrotade i deras vilda tillstånd, dels 
tämda. De äldsta historiska minnesmärken vittna dessutom der- 
om, att skilda folkslag redan i forntiden ägt olika hundarter 
eller s. k. raser; i diluvial-aflagringar i mellersta och södra Eu- 
ropa anträffas fossila ben af Canis familiaris fossilis de Serres, 
Blainv., hvilka enligt kännares uppgift endast kunna jemföras 


124 


med skilda raser af den vanliga hunden, och de ytterst olika 
benämningar skilda folkstammer tilldelat detta husdjur, t. ex. 
koira, hund och sobaka (sabaka), vederlägga icke heller denna 
åsigt "). 

Hvad här blifvit sagt om hunden gäller nästan lika myc- 
ket vår tama boskap och fåret. Af slägtet £os finnas nemligen 
likaledes ännu vilda arter spridda i de aflägsnaste delar af jor- 
den, och ehuru man ganska väl känner, att några af dessa icke 
haft någon andel i uppkomsten af de många tama formerna, så 
är det likväl påtagligt, att icke alla härstamma från ett enda 
ursprungligt species, då man ännu på Borneo och Java känner 
en art Bos Banteng Rafil. (= leucoprymnos Quoy et Gaymard 
= sondaicus Möller et Schlegel) och i Indien 5. gaurus Traill., 
hvilka stå mycket nära till den sammansatta arten B. taurus 
L. DARWIN förmodar dessutom sjelf, att Zebu-oxen härstammar 
från ett skildt species. Man känner derjemte, att detta genus 
redan under den såkallade diluvialperioden haft en mycket vid- 
sträckt geografisk utbredning, således öfver flere skilda zoologi- 
ska områden, och i torflager har man t. o. m. i sydligaste delen 
af Skandinavien funnit skallar m. m. af numera åtminstone i 
vida tillståndet utgångna oxarter, såsom af Bos primigenius Bo- 


”) Jag har ansell det nödigt att framhålla förenämnda förhållanden 
beträffande hunden, emedan det äfven i Finland är den vulgära åsigten, 
att alla dess raser uppkommit af samma art; DARWINS arbete har deremot 
icke gilvit någon anledning, dertill, emedan författaren uttryckeligen för- 
klarar, att det af geografiska och andra skäl synes troligt, att den tama 
hunden härstammar från flere vilda arter. DARWIN betviflar endast, na- 
turligtvis i öfverensstämmelse med sin teori, att dessa raser eller arler 
förekommit fritt i naturen med deras nuvarande utseende. Ehuru det nog 
är möjligt, alt en eller annan ras på många sätt degenererat vid ett ona- 
turligt lefnadssätt i det tämda tillståndet, måste man dock förutsätta, att 
de typiska formerna, d. v. s. de som icke äro bastarder, ursprungligen 
haft ungefär samma form som för det närvarande, ehuru det måste med- 
ges atl några af dessa icke äga ett likartadt utseende med nu i vildt till- 
stånd förekommande arter af detta slägte. Men ägde man t. ex. man- 
drillen såsom husdjur och vore alla arter af slägtet Cynocephalus utgångna 
i deras vilda tillstånd, skulle de flesta säkerligen påstå, att i naturen dock 
aldrig förekommit apor af ett sådant ulseende. Många likartade exempel 
kunde framhållas. 


125 


janus (B. urus Nilss.) och 5£. frontosus Nilss. — af hvilka prof. 
NILSSON på ganska goda grunder anser vissa tama raser här- 
stamma äfvensom af B. longifrons Owen, som enligt namn- 
gifvarens förmodan utgör stamformen till boskapen i Wales och 
i de skottska högländerna. Huru många olika varieteter som 
kunna framkallas med endast trenne stamformer behöfver jag ej 
framhålla, och det hafva påtagligen funnits flere. j 

Man känner med säkerhet, att af slägtet Ovis åtminstone 
tvenne vilda arter, Ov. argali eller ammon och Ov. musimon, 
icke allenast ganska lätt låta tämja sig, utan äfven frambringa 
fertila afkomlingar med de tama fårraserna; af den sednare ar- 
ten förekomma t. o. m. tvenne ganska väsendtligen olika geo- 
grafiska varieteter, den s. k. asiatiska (hufvudsakl. i Persien) 
och den europeiska muflon. Af den förra varieteten eller den 
asiatiska muflon (Ovis orientalis Gmelin), som fordom haft en 
mycket större utbredning 7), känner man ännu olika lokala ra- 
ser, som af några naturforskare blifvit ansedda som egna sjelf- 
ständiga arter (t. ex. Ov. cyprius Blas. och Ov. Vignei Blyth); 
man har således all anledning att förutsätta, det äfven af den 
vesterländska formen, som fordom anträffats på flere orter, der 
den nu är utrotad, t. ex. på de Baleariska öarna och i Spanien 
(enl. Prius), förekommit ursprungligen olika geografiska eller 
vikarierande former, liksom det ännu finnas skilda representanter 
af slägtet Capra på Alperna, Pyreneerna (C. pyrenaica Schinz), 
Sierra Nevada (C. hispanica Schimp.), Caucasus, Sinai o. s. v. 
Då DARWIN likväl yttrar, det han icke kan bilda sig en åsigt, 
om fåret (äfvensom geten) härstammar endast från en ursprunglig 
art, kan man sannerligen ej tillräckligt förundra sig deröfver, 
isynnerhet då redan den kände romerske författaren COLUMELLA 7) 


”) VARRO's vilda får i Phrygien böra väl äfven föras hit. Orden i 
De re rustica II, c. I lyda: ,Etiam nunc genera pecudum ferarum sunt ali- 
quot, ut in Phrygia ex ovibus, ubi greges videntur complures". 

+) Nam cum in municipium Gaditanum ex vicino Africe miri coloris 
silvestres ac feri Arietes munerariis deportarentur, M. Columella patruus 
meus, acris wvir ingenii atque illustris agricola quosdam mercatus, in agros 
transtulit et mansuefactos tectis ovibus admisit. Eae primum hirtos, sed pa- 
terni coloris agnos ediderunt, qui deinde et ipsi, Tarentinis ovibus impositi, 


126 


i medlet af det första seklet efter Kr. f. uttryckeligen omtalar 
en kroasering af tarentinska får med vilda, som blifvit öfverförda 
ifrån Afrika. Att fårraser blifvit tämda inom skilda zoologiska 
områden, således af ursprungligen mer eller mindre olika geo- 
grafiska former, är man berättigad att förutsätta äfven af den 
anledning, att benämningar i flere språk, som hänföra sig till 
denna djurart, icke antyda ett lån från hvarandra, utan säker- 
ligen leda sitt ursprung från skilda folkslag, hvilka fordom tämt 
detta djur och troligen redan vid sin invandring till Europa 
medfört detsamma. Som exempel vilja vi här framhålla endast 
några benämningar i sex europeiska språk, såsom t. ex. jdärä 
(gumse), uuhi (tacka) och karitsa (lam) i finskan; gumse, bagge, 
får i svenskan; Widder, Hammel, Schaf i tyskan; mouton, belier, 
brebis i franskan; baran (OapakHt) i ryskan samt aries, vervex, 
ovis och agnus i latinet. Vi vilja härmed likväl ej förneka, att 
några författare, såsom DARWIN påstår, skridit till ytterligheter, 
då de uttalat den åsigt, att alla tama djurraser, af hvilka den 
betydligaste delen säkerligen uppkommit endast genom hybridi- 
sering, leda sin härkomst från ursprungligen skilda arter, och 
det finnes påtagligen icke heller några vetenskapliga skäl tilk 
den förutsättningen, att i England fordom funnits elfva vilda 
fårarter, såsom enligt DARWINS uppgift en skriftställare förmodat, 
emedan detta land — som påtagligen ännu efter tillkomsten af 
den nu lefvande djurverlden varit landfast med det öfriga Eu- 
ropa och på grund af fordna geologiska förhållanden kan upp- 
visa proportionsvis ganska få endemiska djurformer — troligen 
icke ägt en enda fårart i vildt tillstånd, hvilket äfven synes så 
mycket mera trovärdigt, som den engelska benämningen Sheep 
endast häntyder på en förändring af det tyska ordet Schaf. 
Alla kända vilda fårarter, som föröfrigt lefva endast i kal- 
lare regioner på högre berg, hafva utom gröfre konturhår mye- 
ket finare och kortare ullhår. Dessa sednare synas af naturen 
egentligen vara beräknade att skydda djurarter för inverkan af 


tenuioris velleris arietes progeneraverunt. Ex his rursus quicquid conceptum 
est, maternam mollitiem, paternum et avitum retulit colorem. Hoc modo 
Columella dicebat, qualemcunque speciem, que fuerit in bestis, per nepotum 
gradus mitigata feritate rediisse.< COLUMELLA, De re rustica VII, c. 2. 


127 


ett strängare klimat, emedan de endast hos nordiska eller hög- 
alpina species äro utbildade. Naturens sträfvan att skyla det 
tama fårets 7) genom förnyade klippningar nakna kropp har 
ända till den grad utbildat ullhåren på bekostnad af kontur- 
håren, att de sednare mer eller mindre försvunnit — och häri 
har man trott sig finna graden af fårets förädling! «Hos förvil- 
dade får återgår derföre hårbeklädnaden till sitt normala för- 
hållande, men den ursprungliga stamformen kan deremot aldrig 
fullkomligen återställas, emedan åtminstone alla nuvarande tama 
raser äro blänningar. Man känner visserligen icke fullkomligen 
på grund af noggrannare vetenskapliga undersökningar hybridi- 
seringens inverkan på skelettbyggnaden o. s. v., men hvarje 
hittills vunnen erfarenhet har emellertid lärt oss att härigenom 
framkallas endast quasi mellanformer, hvilka ofta förete särdeles 
egendomliga oregelbundna d. v. s. icke-konstanta afvikelser, 
öfvergående stundom ända till fullkomlig missbildning. Härmed 
öfverensstämma äfven de flesta tama djurraser: fåret t. ex. visar 
en betydlig anomali i det stora antalet af svanskotor och t. o. 
m. ofta nog i antalet af horn. Ännu mycket större oregelbundna 
afvikelser anträffas hos skilda dufraser. Det är bekant att ving- 
och stjertpennornas antal hos foglarna i allmänhet är så kon- 
stant, att t. o. m. flere familjer och grupper häri öfverensstämma 
med hvarandra. Den vanliga klippdufvan, som numera allmänt 
anses som den egentliga grundformen till de skilda tama raserna, 
har — liksom dess närmaste samslägtingar — endast 12 stjert- 
pennor, men hos en af dessa hybrida varieteter, den s. k. Co- 
lumba livia laticauda (die Pfauentaube), anträffas stundom ända 
till 34, enligt DARWINS egen uppgift ända till 40, men detta 
antal är ej konstant, liksom det är fallet med andra afvikelser 
hos dessa tama raser i skelettbyggnaden o. s. v. En annan 
missbildad varietet, C. I. percussor (die Klatschtaube), samman- 
slår vingarna under flygten ganska ofta så att de afbrytas och 


") Några sydländska fårraser, t. ex. Ovis longipes eller guineensis hafva 
inga ullhår; det är derföre en möjlighet alt dessa härstamma från ur- 
sprungliga arter, hvilka icke lefvat på några högre berg, åtminstone yttrade 
sig J. A. WAGNER 1836 (i SCHREBERS Säugethiere) emot den åsigt, att A- 
frikas klimat förvandlat ull till hår. 


128 


dufvan nedstörtar, och hos &C. I gyratrix (die Purzeltaube) 
existerar en sådan missproportion beträffande vingarnas ställning 
och längd, att densamma oupphörligen flyger såsom det heter 
öfver ända. Endast såsom en genom hybridisering uppkommen 
missbildning kan man äfven anse C. I gutturosa (die Kropf- 
taube), hvars kräfva är så oproportionerligt utbildad, att fogeln 
enligt uppgift kan uppblåsa den till en större volum än hela 
öfriga kroppens. Då DARWIN emellertid framhåller just dessa 
och likartade säkerligen endast genom kroasering frambragta 
missfoster som exempel, huruledes man genom konstigt urval 
inom kort tid framkallat afvikelser, som öfverskrida gränserna 
för generiska karakterer, förvånas man i sanning deröfver = 
och vore de kända bastarderna af Anas boschas och Gallus 
domesticus fertila, hade författaren kunnat anföra dem som exem- 
pel derpå, huru menniskan med ens frambragt nya former, hvilka 
t. o. m. böra anses som representanter för en ny ordning. DAR- 
WIN förutsätter visserligen, och det godtyckligt nog, att alla 
tama dufraser härstamma endast från Columba livia och dess 
geografiska varieteter 7), och ehuru härmed möjligheten för otaliga 
bybrida missbildningars tillkomst i sjelfva verket redan är med- 
gifven, då DARWIN, att sluta af hans egna yttranden, som 
geografiska varieteter af denna art betraktar former, hvilka af 
de flesta ornitologer anses som fullkomligen skilda arter och 
förekomma öfver en betydlig del af Asien, Europa och den 
nordligare delen af Afrika, må det ännu tilläggas, att t. o. m. 
denna förutsättning icke är grundad, då t. ex. OC. oenas, såsom 
man känner, icke allenast parar sig med den tama dufvan, utan 
äfven frambringar fruktbara afkomlingar med densamma och 
troligen på grund häraf af flere naturforskare fordom ansågs 
som den egentliga stamformen till de tama raserna. Man kän- 
ner emellertid öfver 100 vilda dufarter och det är troligt att 
ganska många bland dessa i fångenskap para sig och frambringa 


”) Då genom hybridisering af s. k. geografiska varieteter åtminstone 
ganska ofta missbildningar framkallas, borde denna omständighet utgöra 
ett skäl till att icke anse vikarierande former hafva uppkommit genom 
utflyttning från ett land till förändrade förhållanden af proportionstalen 
inom den organiska verlden i ett annal. 


129 


fruktbara afkomlingar med hvarandra. Redan från äldsta tider 
hafva dessa foglar derjemte blifvit omhuldade med en särdeles 
förkärlek och man har, såsom bekant, förskaffat sig skilda for- 
mer från aflägsna länder och kroaserat dem, och det t. o. m. 
i Indien enligt författarens egen uppgift. Endast genom hybri- 
disering frambringas ännu i denna stund, såsom hvarje jord- 
brukare känner, nya såkallade varieteter af de flesta tama djur, 
och hvar och en, som ej ledes af en förut fattad idé, skall säker- 
ligen medge, att alla fakta som af DARWIN blifvit anförda som 
bevis, huru man genom korstigt urval frambragt nya former, 
endast tyda derpå, att menniskorna ända från de äldsta tider 
sammanfört olika geografiska varieteter eller skilda arter, ge- 
nom hvilkas kroasering man lyckats frambringa dels en mängd 
variabla mellanformer, dels fullkomligen abnorma icke kon- 
stanta missbildningar. Som exempel på hybridiseringens in- 
verkan på de tama formernas föränderlighet vilja vi utpeka ett 
i ögonen fallande förhållande. Hit till Helsingfors har man nem- 
ligen infört en stor mängd skilda hundraser och tillfölje af deras 
kroasering med hvarandra är man här numera sällan i stånd 
att finna tvenne exemplar af samma form och utseende; i af- 
lägsnare landsorter deremot likna de flesta hundar hvarandra 
till formen, ofta nog äfven till färgteckningen. 

Enligt vår öfvertygelse kan man genom urval åtminstone 
ganska ofta hos en art bibehålla en viss färgdrägt; man kan 
genom urval af större eller mindre exemplar inom vissa gränser 
framkalla en, dock icke-konstant afvikelse i storleken, men att 
en väsendtlig genom generationer fortgående konstant förändring 
i kroppsformen blifvit framkallad endast genom urval bland ätt- 
lingarna af samma stamform kan ingen bevisa. DARWIN anför 
som någonting förvånande, att alla förädlare eller tuktare af 
kultiverade vexter och husdjur äro fullkomligen öfvertygade der- 
om, att deras frambragta varieteter härstamma från ursprungli- 
gen skilda stamföräldrar samt att hvarje berömd förädlare af 
den Hereford'ska boskapsrasen , hånler”" vid den frågan, om 
denna ras ej härleder sig från den långhornade. Orsaken här- 
till är emellertid mycket enkel: hvar och en tuktare känner 
nemligen genom egen erfarenhet, att alla nya raser framkallas 


9 


130 


endast och allenast genom hybridisering af skilda stamformer 
och har icke af författaren låtit inbilla sig, att den ifrågavarande 
rasen blifvit frambragt endast genom urval. De förändringar 
menniskan åstadkommit med åtskilliga djurarter måste i sjelfva 
verket reduceras derhän, att hon dels genom slafveri och tvång 
till ett onaturligt lefnadssätt af i den fria naturen förekommande 
resliga och modiga men vilda arter frambragt vanslägtade, nöd- 
vuxna, nedslagna och fega afkomlingar, dels genom kroasering 
framkallat, såsom vi redan ofvanföre anfört, variabla mellanfor- 
mer eller stundom t. o. m. onaturliga missbildningar £). Kan 
väl detta från vetenskaplig synpunkt betraktas såsom ett bevis 
och ännu dertill såsom det förnämsta och nästan enda derpå, 
att i den fria naturen de lägsta liksom de högsta former fort- 


+) En anonym insändare, hr N. N., har i Litterär Tidskrift 6 hält., 
Helsinefors 1864, anfört några fakta, hvilka enligt hans åsigt i främsta 
rummet tala för den Darwinska läran samt säger bland annat följande: 
Hunden som af alla djur måhända längst varit under menniskans vård 
ger elt ännu frappantare exempel på menniskans förmåga alt förändra och 
alt jag så må säga omskapa. Menniskan har behöft dem för att värja 
sig för rofdjurs anfall, för att skydda sina hjordar, för alt användas (till 
jagt, för alt uppsöka älbara, under jordens yta befintliga svampar; hon 
har velat bilda dem stora och små, långhåriga och nakna och hon har 
genom anordnande af för ändamålet passande medel småningom framkallat 
de vanor och de förändringar hon åstundal. Formen af de bundar som 
nu finnas har också derunder blifvit sig så olik, att man numera svårligen 
kan' tänka sig dessa som ell species.< Då man ser dylika påståenden 
måste man hetvifla all hr N. N. med tillbörlig uppmärksamhet genomläst 
det första kapitlet af DARWINS arbele, hvarest den förutsällningen ultalas, 
att den tama hunden härstammar från ursprungligen skilda arter. Med 
anledning af hr N. N:s yttrande, att menniskan gjort hunden naken, vilja 
vi tillika med några ord omnämna, alt den hårlösa hunden (Canis caraibi- 
cus Less.), som af Linné utan någon grund blifvit kallad Canis familiaris 
aegyptius, är den ena af de tvenne arter, om hvilka v. Tsenupr bevist all 
de ursprungligen tillhört Amerika; CorzumBus anträffade den på de vest- 
indiska öarna, CorRTEZ i Mexico och PizArRrRo i Peru. Denna ursprungligen 
skilda art torde således icke stå i något förhållande till transformation af 
2amla verldens bundraser. AU hunden på erund af medfödda anlag kan 
dresseras till åtskilligt, 1. ex. all uppsöka tryffel, kan dock säkerligen icke 
tillskrifvas menniskan som förlienst, och framgår detta redan deraf, alt 
icke allenast skilda hundraser, utan äfven svinet kan dresseras till tryffel- 
jagt. 


131 


farande genom generationer utbilda sig till högre varelser — 
att infusionsdjuret efter millioner år förvandlat sig till en men- 
niska? I naturen höra föröfrigt hybridiseringar af skilda djur- 
arter till ytterst sällsynta undantag och framkalla enligt regel 
endast sterila afkomlingar; geografiska varieteter eller vikarie- 
rande former, emellan hvilka en kroasering påtagligen lättast är 
möjlig, komma deremot sällan i beröring med hvarandra, och der 
detta någongång kan vara fallet, bilda afkomlingarna på sin 
höjd endast mellanformer, som i de flesta fall existera endast 
under få generationer innan de utdö eller återgå till stamformen, 
och under denna tid, ihändelse de påträffas af naturforskare, på 
sin höjd kunna tjena såsom stöd för den åsigt, att geografiska 
varieteter uppkommit genom transformation ur hvarandra, men 
framkalla dock aldrig en utveckling till högre organismer. 

Att man dels genom onaturliga tvångsmedel, dels genom 
urval och framför allt annat genom hybridisering framkallat be- 
tydliga förändringar med de festa kultiverade vexter kan ej 
nekas, men det är äfven bekant, att en betydlig del nu redan 
härigenom förlorat sin fortplantningsförmåga samt kan upp- 
dragas endast med afläggare. Det är derföre icke heller utan 
anledning man förutspått, att en total ofruktbarhet blir horti- 
kulturens slutliga undergång. Man talar visserligen om blom- 
mors och frukters förädling och finner deri ett bevis för arter- 
nas omgestaltning till mera utbildade former, men hvari består 
då egentligen denna förädling? Jo, man har i de flesta fall ge- 
nom en öfverdrifvet fet jordmån befordrat blommornas, ofta nog 
äfven frukthöljens utbildning, men denna egenhet kan vanligen, 
såsom man känner, icke fortplantas på efterkommande genera- 
tioner, emedan t. ex. de största och sötaste äppel enligt regel 
äga endast rudimentära, stundom alls inga frön; man ympar 
grenar af samma missbildade exemplar på naturfriska stammar 
och låter sålunda i sjelfva verket endast samma individuum fort- 
sätta sitt degenererade lif på en yngre stam. Ivar och en som 
är vetenskapligt bildad känner likaledes, att man vid odlandet af de 
vanliga potäterna endast omsätter stamdelar eller knoppar af sam- 
ma exemplar; fortplantas denna vext deremot med frön, uppkomma 
endast obetydliga stjelkknölar, och först genom deras omplante- 


132 


ring kan man i en fet jordmån utbilda de underjordiska stam- 
delarne till större dimensioner. I förbigående vill jag tillika an- 
märka, att de vanliga sädesslagen icke kunna uppställas så- 
som exempel hvarken för eller emot den Darwinska läran, eme- 
dan de icke äro kända i deras vilda tillstånd och det således 
är svårt att afgöra, om de undergått någon väsendtligare för- 
ändring eller icke. Sedan de bevist sin användbarhet, hafva de 
påtagligen småningom blifvit utrotade i deras vilda tillstånd i 
de trakter, der de ursprungligen förekommit, såsom det onekli- 
gen äfven varit fallet med flere tämda djur. 

Genom hybridisering frambringas hos kultiverade vexter 
dock de största förändringar inom kortaste tid, och vill man t. 
o. m. bibehålla en framkallad varietet oförändrad, bör den, så- 
som hvarje trädgårdsmästare ganska väl känner, afstängas eller 
afskiljas från andra, emedan insekter i annat fall emot ens vilja 
framkalla mellanformer. Äfven i naturen befordra insekterna 
vexters hybridisering och derföre anträffas säkerligen äfven så 
ofta afvikande varieteter inom Floras rike. Detta förhållande 
äfvensom den omständigheten, att flere lägre vexter likasom gan- 
ska många lägre djur äro särdeles polymorfa bör onekligen anses 
som den förnämsta anledningen derftill, att några naturforskare, 
isynnerhet botanici, äro stämda för trom på den organiska verl- 
dens fortgående transformation till mera utbildade former. 

Ehuru DARWIN låtit en ,,som författare berömd andlig" 
utfärda sig ett intyg deröfver, att hans åskådningssätt innebär 
en lika upphöjd föreställning om Cud som den vanliga skapelse- 
läran 7), våga vi likväl påstå, att DARWINS teori förklenar den 
visa anordning man öfverallt finner i naturen. Den oorganiska 

") DARWIN ställer till anhängarne af den vanliga skapelseläran den 
samla frågan, om de första däggdjuren blifvit skapade med eller utan naf- 
vel; vid någon eftertanke måste dock hvar och en finna, alt förfallaren 
icke undslipper denna fråga sjelf, emedan äfven enligt hans teori någon 
utvecklingsform nödvändigtvis varit det första däggdjur. Härtill kan man 
ännu ansluta den betraktelse, huruvida naturligt urval först under loppet 
af några tusendetal år till fortkomst företrädesvis gynnat de individer, som 
haft anlag för uppkomsten af en nafvel äfvensom af sådana organer i all- 
mänhet, hvilka först af aflägsna descendenter med någon fördel kunnat 
begagnas, t. ex. ögon. 


133 


kristallen bildas såsom man känner alltid efter bestämda natur- 
lagar, men menniskan, Guds förklarade afbild, framställes af 
författaren i sjelfva verket dock som ett resultat af otaliga 
slumpens kast "), ty några djur- och vextarter mer eller mindre 
i ett land, hade enligt denna lära alltid kunnat göra henne till 
någonting annat än hon är. Åtminstone de flesta naturforskare 
hafva trott sig finna att ett förnuft genomgår hela naturen; i 
hvarje skapad varelse har man sett ett bevis på Guds tillvaro 
och det beräknade sambandet emellan organerna inom hvarje 
enskild varelse liksom sammanhanget emellan allt i verlden till 
det helas fortbestånd har man tolkat som Guds uppenbarelse i 
naturen; då den Darwinska läran emellertid saknar vetenskapliga 
stöd och framför allt icke öfverensstämmer med djur- och vext- 
arternas nuvarande utbredning, torde få genom densamma ledas 
till den öfvertygelse, att de åsigter man i förberörde afseende 
hyllat endast varit en tom vantro samt att hela den organiska 
verlden ordnat och gestaltat sig hufvudsakligast tillfölje af en 
förment variabel naturnödvändighet, hvars vilkor för hvarje gång 
bestämmas blott af tillfälligheter. Flere framstående vetenskaps- 
män hafva redan uttryckeligen förklarat sig emot denna lära 


och ett ännu större antal har genom sina handlingar — d. v. 
s. genom att beskrifva djur- och vextarter — faktisk ådaga- 


lagt sig icke höra till antalet af dess bekännare; ty det vore 
väl nog obetänksamt att beskrifva någonting, hvars tillvaro 


”) »Je mehr ein Naturforscher sich mit Detail-Studien uöber den Bau 
der naturlichen Wesen und äber dessen wunderbare Zweckmässigkeit, uber 
das Zusammenstimmen aller Einzelnheiten zu einem organischen Wesen, 
wovon kein Theilchen willkurlich geändert werden kann, ohne das Ganze 
zu e2efährden, — töber die Wiederholung derselben planmässigen Einrich- 
tung in jedesmaliger andrer Weise bei 250,000 bekannten Organismen- 
Arten der jetzigen Schöpfung, — äber die kulminirende Vollendung des 
Ganzen bei den vollkommensten dieser Organismen, — tuber die Entwicke- 
lung aller dieser Einrichtungen in einem Embryo der ihrer noch nicht be- 
darf, zu känfligen Zwecken, beschäftigt hat, um so schwerer wird es ihm 
anfangs werden, darin nichts weiter als die Folgen eines fortschreitenden 
Verbesserungs-Prozesses zu sehen, worin jeder neue weitre Fortschritt 
nach des Vfs. Theorie selbst jedesmal nur ein Zufall ist und erst durch 
Vererbung festgehalten werden kann." BRONN 1. sS. C. 


134 


man betviflar. Ehuru vi icke hylla författarens åsigter, anse vi 
likväl ett sådant bedömmande af hans arbete, som FLOURENS 
uttalar, alltför strängt 7), ty ehuru DARWINS efter öfvertygelse 
framställda läror säkerligen på hvarjehanda sätt komma att in- 
verka störande på djur- och vextgeografins framsteg, skola de- 
samma likväl åtminstone medelbart framkalla ganska många för 
naturvetenskaperna fruktbringande resultater. 


') »Le livre de M. DARWIN est devenu Pobjet d'un engouement 2é- 
néral ... Et cependant, que didées obscures, que d'idées faussest Quel 
jargon mélaphysique jeté mal å propos dans Phistoire nalurelle, qui tombe 
dans le g2alimalias dés quwelle sort des idées claires, des idées justes! 
Quel language prélenlieux et vide! Quelles personnifications puériles et 
surannées!" FLOURENS. 


Erinran. 

Efter det ofvanstående föredrag blifvit vid Finska Veten- 
skaps-Societetens årssammanträde uppläst, har jag med ledsnad 
förnummit, att man på vissa båll klandrat mitt sätt att bedömma 
den Darwinska teorin och mitt uppträdande mot vetenskaps- 
män, som hylla läran om en fortgående transformation. I an- 
ledning häraf får jag förklara, att det hvarken då eller vid 
den diskussion, som sedermera uppstått, varit min afsigt att 
nedsätta desse mäns vetenskapliga förtjenster i allmänhet, för 
hvilka jag hyser all möjlig högaktning. Om jag användt större 
skärpa i uttrycken än som varit nödigt och måhända lämp- 
ligt, har det endast skett af intresse för den vetenskap, åt 
hvars tienst jag egnat mina ringa krafter, och hvars anseende 
och betydelse 1 min tanke förringas genom den Darwinska läran. 
För att emellertid afböja allt missförstånd, har jag här dels ute- 
slutit allt, som möjligen kunde uttydas såsom anstötligt, dels 
närmare utvecklat och genom anförande af fakta styrkt åtskilliga 
påståenden, som vid det mundtliga föredraget endast i korthet 
kunnat framställas. I dess närvarande form hoppas jag att min 
granskning af den Darwinska läran skall, om också icke god- 
kännas, åtminstone kunna läsas af enhvar, utan att väcka ,,obe- 


hagliga minnen." 
Fr. W. Mäklin, 


Om de nyaste undersökningar rörande solens afstånd 
från jorden. — Af A. KRUEGER. 
(Föredrag vid års- och högtidsdagen d. 29 April 1864) 


Högtärade åhörare! 

När man betraktar den stora grad af noggrannhet, med 
hvilken astronomin har hunnit lösa det problem, som utgör dess 
förnämsta mål, nemligen bestämmandet af himlakropparnes rö- 
relser, skulle man nästan kunna komma på den tanken, att 
denna vetenskap nära nog hade uppnått sin höjdpunkt, och att 
en vidare utveckling, åtminstone inom vissa gränser, knappt vore 
möjlig. Solens och månens orter på himmeln, deras förmörkel- 
ser, planeternas rörelser, alla dessa fenomener beräknas för en 
lång tid förut med en noggrannhet, som tyckes motsvara såväl 
de vanliga nautiska som de strängaste vetenskapliga fordringar: 
icke blott för tio, hundra år, utan äfven för till och med tu- 
sende är kan man med en betydlig grad af tillförlitlighet be- 
stämma de ställen på himmelssferen, hvilka solsystemets planeter 
med deras drabanter skola intaga och med samma säkerhet räk- 
nar man tillbaka för att ur de äldsta auktorernas uppgifter om 
solförmörkelser fixera tidpunkten för vigtiga historiska tilldragel- 
ser och derigenom sprida ljus öfver den ofta så osäkra äldre 
kronologin. Den enkla hypothesen om kropparnes attraktion, 
som utgör grundvalen för verldssystemets konstruktion, bör an- 
ses vara fullständigt bevist, ehuruväl dess innersta väsende är 
obegripligt för menniskans förstånd: ur denna hypothes härleda 
sig alla theorier öfver planeternas och stjernornas rörelser ge- 
nom stränga mathematiska deduktioner, så att astronomin der- 
igenom till en stor del förvandlat sig till himmelsk mekanik. 
Alla de data för tillämpningen af de ur attraktionsprincipen här- 
flytande mathematiska theorierna, som böra hemtas från sjelfva 
naturen eller de såkallade konstanterna för planeternas rörelser, 
hafva genom en ofantlig mängd högst noggranna observationer 
blifvit utredda och de dermed beräknade tabellerna synas för 


136 


alltid kunna motsvara sitt ändamål; åtminstone är det för de 
med vetenskapens stränga fordringar mindre förtrogne svårt att 
inse, hvartill det kunde tjena att fortfarande anställa nya obser- 
vationer på fenomen, hvilka man så noga förut känner. 

Det vore likväl ett sorgligt förhållande, om astronomen 
skulle inbilla sig, att hans vetenskap icke lemnar rum för vidare 
utveckling. In vetenskap, som har naturen till föremål, kan 
aldrig uppnå fullkomlighet, emedan de iakttagelser, ur hvilka 
allmänna theorier härledes, enligt de menskliga sinnenas ofull- 
komliga natur aldrig kunna blifva absolut riktiga. Visserligen 
kan man genom ändamålsenliga instrumenter betydligt stärka 
sinnenas skarphet och de framsteg, man på de sednaste femtio 
år gjort i astronomiska instrumenters förfärdigande, hafva varit 
så stora, att man för närvarande knappt förmår inse, huru ob- 
servationskonsten skall vidare utvecklas. Men just dessa fram- 
steg äro ett bevis derföre, att vidare förbättringar äro möjliga, 
att till och med alldeles nya synpunkter kunna yppa sig, på 
hvilka man förut icke kunnat tänka. De nya uppfinningarne i 
telegrafin och fotografin hafva redan vid flere tillfällen blifvit 
med fördel begagnade för astronomiska ändamål: genom tele- 
grafins användning reduceras de stora svårigheter, som man förut 
mötte vid geografiska längdbestämningar, till en betydlig del, 
hvaraf den för närvarande pågående stora medeleuropeiska längd- 
gradmätningen skall visa ett nytt prof; genom fotografin deremot 
har man redan hunnit afbilda solen, månen, planeterna, till och 
med dubbelstjernor och isynnerhet för solobservationer kan dess 
begagnande blifva högst nyttigt. Man kan således icke tvifla 
på, att observationskonsten ständigt går framåt, och derigenom 
är behofvet af fortfarande nya observationer tillräckligt moti- 
veradt. 

Men om äfven observationskonsten skulle råka blifva sta- 
tionär, så skulle icke desto mindre observationernas oafbrutna 
fortsättande vara behöfligt för att kontrollera, huruvida plane- 
ternas rörelser öfverensstämma med nyare observationer. Men 
hvartill skulle en sådan fortfarande kontroll tjena, kunde man 
möjligtvis fråga? HEnär astronomin konstruerar hela systemet på 
en så orubblig grundval som den allmänna gravitationen, genom 


hvilken alla företeelser, åtminstone inom solens område så säkert 
kunna förklaras, att alla möjliga tvifvel derom måste gifva vika, 
kan det då hafva vetenskapligt intresse att fortsätta observatio- 
nerna? Lönar sig den oändliga mödan, som fortfarande användes 
på nya observationers anställande? Vore det icke ändamålsenli- 
gare att låta planeterna vandra i deras förutberäknade banor 
utan att förspilla tid på deras observerande? Vi svara med ett 
bestämdt nej, om vi äfven här inskränka oss till solsystemets 
trånga område, hvilket dock utgör endast en liten del af astro- 
nomins fält. Vi måste visserligen medgifva att planeternas, till 
och med månens theorie, som dock är den mest invecklade af 
alla, har uppnått en hög grad af fulländning, men ändock har 
det alltid funnits och skall framdeles alltid finnas afvikelser der- 
ifrån, som öppna vägen till nya upptäckter. Såsom bevis för 
detta påstående behöfver jag endast påminna om den välkända 
historien om planeten Neptunus upptäckt, till hvilken de sednaste 
åren haft att erbjuda ett märkvärdigt motstycke ur fixstjern- 
verlden. Den bekanta stjernan Sirius visade nemligen, liksom 
Uranus, vissa små oregelmässigheter i sin rörelse, som endast 
genom en närbelägen stjernas attraktion kunde förklaras, och 
efter sorgfälliga forskningar har man äfven på flere observatorier 
lyckats uppfinna den af theorien fordrade Sirius-drabanten. 

Det var här likasom vid Neptuni upptäckt theorien, som 
föregick observationen, men det bör å andra sidan icke glöm- 
mas, att theorien ensam icke skulle hafva kommit till så be- 
undransvärda resultater, om icke observationen hade lemnat 
de nödvändiga data, och dessutom skulle de theoretiska upp- 
täckterna hafva qvarstått såsom rena hypotheser, så länge de 
icke hade blifvit bekräftade genom sjelfva observationen. 

Då jag i dag fullgör det hedrande uppdraget, att vid so- 
cietetens högtidliga årsmöte tala till denna aktade krets ar ve- 
tenskapens vänner och gynnare, anser jag det möjligtvis vara af 
något intresse att framställa ett ämne, som likaledes vittnar om 
theoriens och observationens inbördes sammanhang, nemligen 
undersökningarne om solens afstånd från jorden, hvars nyaste 
bestämning äfven utgör ett särdeles vigtigt framsteg i astrono- 
min, och vågar jag uttrycka den förhoppning, att mina ärade 


138 


åhörare benäget ville ursäkta den möjliga bristen på tydlighet, 
i betraktande af de svårigheter, som språkets ofullständiga kän- 
nedom måste medföra för mig. 

Det är bekant, att astronomerna begagna jordbanans ra- 
dius såsom längdenhet för nästan alla beräkningar. Antager man 
denna radius såsom gifven, eller tager man densamma till enhet, 
så är det lätt att uppgifva planeternas inbördes afstånd, emedan 
deras rörelser i förhållande till jordens genom attraktionen kunna 
beräknas. Man kunde derföre uppkasta frågan, hvartill känne- 
domen om den antagna enheten vore behöflig? Är det icke lik- 
giltigt för oss, om solens afstånd är en eller tjugu millioner 
mil? Man kommer ju ändock till så stora tal, att menniskans 
föreställningsförmåga är ur stånd att uppfatta dem? Vi svara 
utan tvekan nekande på denna fråga. I flere hänseenden är 
den absoluta längden för det antagna måttet, eller med andra 
ord, solens afstånd uttryckt i mil, af största intresse. Jag på- 
pekar här endast en af dess användningar, som har närmast af- 
seende på himmelns beskrifning, på den mest populära delen af 
astronomin. Hela vår kännedom om planeternas storlek, yta, 
volym, täthet, solfläckarnes dimensioner, kometernas diametrar 
samt deras så hastigt försiggående förändringar beror derpå. Ge- 
nom våra instrumenter kunna vi naturligtvis endast mäta himla- 
kropparnes synbara dimensioner, d. v. s. den lilla vinkeln, under 
hvilken de för oss visa sig. Deras afstånd är nu alltid bekant, 
så vida solens afstånd är gifvet, emedan theorin bestämmer det- 
samma i förhållandet till solens distans. Således bero alla be- 
räkningar öfver planeternas dimensioner, som man finner upp- 
gifna i populära astronomiska skrifter, på denna enhet och dermed 
nästan alla de föreställningar, som vi kunna göra oss öfver de- 
ras natur. Vidare är kännedomen af jordens massa hufvudsak- 
ligen grundad på solens afstånd. Detta låter kanske besynner- 
ligt nog, men vi få snart se det rätta sammanhanget. Obser- 
verar man på jorden en fritt svängande pendel, så kan man 
lätt beräkna ur dess svängningstid och längd jordens attraktion 
på sjelfva dess yta. Äfvenledes finner man densamma ur må- 
nens rörelse för ett afstånd lika med månens. Men vill man der- 
emot beräkna den attraktion, som jorden utöfvar på andra kroppar 


139 


på ett afstånd lika med solens, eller med andra ord, jordens 
massa, bör man vidare känna solens afstånd i förhållande till 
jordklotets radius, eller månbanans axel. Nu utgöra planeternas 
massor öfverhufvud ett högst vigtigt element för deras theori: 
således är också solens distans lika vigtig, så vida derigenom 
jordens massa alldeles noga kan uträknas. Den sistnämnda blifver 
ännu vigtigare derigenom, att månens rörelse till en del hvilar 
på denna grund. Ur solens afstånd finnes således jordens massa 
och attraktion på planeterna och månen, och tvärtom kan man 
bestämma afståndet, när jordens attraktion genom observationen 
är gifven. Härmed erbjuda sig också två methoder för sol- 
afståndets finnande, den ena genom omedelbar astronomisk mät- 
ning, den andra genom undersökning af jordattraktionens in- 
flytande på månens eller planeternas rörelser. 

Den första methoden beror på helt enkla principer, ehuru- 
väl deras praktiska tillämpning är förenad med ytterst stora 
svårigheter: man observerar nemligen solen från olika punkter 
på jordens yta: de små differenserna 1 de olika riktningar, man 
på detta sätt observerar, tillåta att sluta till solens afstånd. 
Man har här att förfara på samma sätt, som en landtmätare 
skulle göra, om han ville bestämma afståndet af något aflägset 
berg, kyrktorn eller annat föremål. Han skulle mäta längden 
af" en liten basis samt föremålets riktning från dess ändpunkter 
och ur den så gifna triangeln härleda de begge andra sidorna, 
hvilka innesluta vinkeln vid föremålet. Men ju mindre denna 
vinkel blir, desto osäkrare är också resultatet; för solen är den 
ytterst liten och kan aldrig uppnå ett större värde än 18 sekun- 
der. Då nu solobservationer öfverhufvud äro af mindre säker- 
het, kan denna method aldrig lemna tillfredsställande resultater. 
Derföre föreslog man redan för mera än ett århundrade tillbaka 
att observera afstånden af de planeter, som komma närmast 
jorden, nemligen Mars och Venus. Lyckas man lösa problemet 
för en af dessa kroppar, så är det också bestämdt för solen, 
emedan man noga känner planeternas relativa distanser. Det 
är genom denna method, som man förskaffat sig de första 
säkra föreställningar om solens afstånd. Den franske astronomen 
RICHER beräknade detsamma ur sina i Cayenne samt de af PICARD 


140 


och OLAUS RÖMER i Europa samtidigt anställda Marsobservationerna 
till 22000 jordradier, CASSINI fann 21000, MARALDI 20100, LACAIL- 
LE, som år 1750 och 1751 observerade på Goda Hopps udden 20000, 
samt ur Venus observationer nära nog samma resultat. Denna 
method lemnade emellertid rum för allvarliga betänkligheter: det 
var då för tiden omöjligt att med tillräcklig säkerhet mäta de 
små qvantiteter, på hvilka resultatet beror. Men det finnes en 
annan method, som för ifrågavarande ändamål är vida fördel- 
aktigare, emedan den är nära nog oberoende af mätningsappa- 
raternas större eller mindre fullkomlighet: observationen af de 
så kallade Venuspassagerne. Om en af de inre planeterna, till 
exempel Venus är nära jordbanan och jorden för samma tid i 
samma riktning till solen, som Venus innehar, eller med andra 
ord, om solen, Venus och jorden befinna sig i samma linie, ser 
man Venus röra sig öfver solskifvan. Den visar sig då såsom 
en liten becksvart skifva, som under en tid af högst 7 timmar 
vandrar öfver den glänsande solen. Detta märkvärdiga fenomen 
kan man noga iakttaga med tuber af ganska måttlig storlek och 
momenterna för planetens inträde och utträde låta mycket väl 
observera sig. Venus är under sådana förhållanden högst nära 
jorden, på omkring ?8/,9, dels af solens distans. Föreställer 
man sig nu, att detta fenomen observeras från flera ställen på 
jorden, nära nordpolen och sydpolen till exempel, så måste det- 
samma visa sig mycket olikartadt, ty planetens synbara väg öf- 
ver solen eller dess projektion derpå förändras betydligt genom 
ståndpunkternas olikhet. ”Fiden för dess inträde och utträde, 
för dess vistelse på solen, allt skall vexla med astronomens 
ståndpunkt och så vida denna genom geografisk longitud och 
latitud är bestämd, kan äfven Venus afstånd genom en ganska 
enkel kalkyl utrönas. Emedan man nu här endast behöfver 
noga iakttaga tiderna för fenomenets olika stadier, är man all- 
deles oberoende af komplicerade instrumenters mångartade fel, 
af luftens inflytande på ljusstrålarnes väg, samt andra menligt 
inverkande orsaker. Den berömda HALLEY observerade år 
1677 på ön S:t Helena en passage af planeten Merkurius öfver 
solen; vid detta tillfälle råkade han närmare begrunda dessa 
företeelsers natur och han märkte snart den ovanliga nytta, 


141 


åstronomerna kunde draga deraf för bestämmandet af solens af- 
stånd. Han uppmanade derföre enträget att väl begagna sådana 
företeelser för detta ändamål. Man har väl behjertat hans råd 
och efterverlden skall alltid i tacksamt minne bevara HALLEYS 
förtjenster om Venuspassagerna. 

Man bör endast beklaga att dessa fenomener äro så ytterst 
sällsynta; på ett årtusende räknar man icke mera än sexton, 
som alltid inträffa parvis, skilda genom en tidsrymd af 8 år; 
detta förhållande har sin grund deri, att 8 år på jorden äro 
nära lika med 13 år på Venus. Så var det 1761 och 1769, 
och så skall det åter vara 1874 och 1882. Då den närvarande 
generationen kan hoppas att verksamt deltaga uti de 1874 och 
1881 inträffande Venusobservationerne, utber jag mig få något 
utförligare framställa de åtgärder, man för 100 år sen vidtog, 
för att icke försumma någonting, som kunde bidraga till opera- 
tionernas framgång. 

Framförallt bör man utvälja de orter på jorden, som för 
ändamålets uppnående erbjuda de mest gynnsamma vilkor. Na- 
turligtvis måste solen för den tid, då fenomenet inträffar, stå 
öfver horizonten, d. v. s. det måste vara dag, hvarigenom grän- 
serna finnas för de trakter, inom hvilka fenomenet öfverhuf- 
vud är synligt. Dessutom bör ovilkorligen stationsorten ligga 
på fasta landet; den får icke utväljas alltför nära polerna, eme- 
dan en längre vistelse derstädes skulle medföra alltför stora be- 
svärligheter, isynnerhet när det är fråga om sydpolen. Vidare 
blir det nödvändigt, att fördela ett så stort antal observatörer 
som möjligt på längre distanser, för att icke mulen himmel må 
fullkomligt förhindra alla observationer. Genom en noggrann 
förutberäkning af fenomenet kan man så utan svårighet beteckna 
de ställen, som för det önskade ändamålets vinnande lofva den 
bästa framgång. För 1761 års Venuspassage hade HALLEY 
sjelf redan utfört dessa kalkyler; man fann visserligen några 
små felaktigheter deri, men de korrigerades ännu i god tid, 
förrän de hade kunnat utöfva någon skadlig inverkan på expe- 
ditionernas utsändande. Europas dåvarande akademier åtogo 
sig att utskicka astronomer till de af honom fixerade orterna. 

Engelsmännen sände MASKELYNE till ön S:t Helena, och 


142 


MASON och DIXON, hvilkas namn äro bekanta genom en af dem i 
Nordamerika utförd gradmätning, erhöllo befallning att begifva 
sig till Bencoolen på Sumatra. Deras afresa fördröjdes genom 
orsaker, som alldeles icke stodo i beröring med vetenskapen. Under 
samma tid rasade nemligen emellan Frankrike och England ett 
förfärligt sjökrig hvilket isynnerhet i Amerika fördes med största 
förbittring. Fartyget, på hvilket MAsoN och DIXoN hade in- 
skeppat sig, råkade snart efter afresan i en fäktning med Frans- 
männen, blef illa tilltygadt och fick lof, att reparera sina skador 
före resans fortsättande. Derföre kunde de begge astronomerna 
icke uppnå sin bestämmelseort, utan landstego på Goda-Hopps- 
udden. Denna olyckliga omständighet hade ändock sina goda 
sidor, ty MASKELYNES observationer förhindrades helt och hället 
genom ogynnsamt väder och derigenom blefvo de på Goda-Hopps 
udden anställde desto vigtigare. Pariser akademien sände PINGRÉ 
till ön Rodriguez i södra oceanen. Denna astronom hade att 
kämpa med mångartade motgångar och det blef honom icke 
förunnadt, att genomföra mera än en liten del af de åt hans 
omsorg anförtrodda uppdrag. ILE GRENTIL, som utskickades till 
Pondichery, miste genom kriget alla instrumenter och var der- 
igenom alldeles ur stånd att observera. 

; Jordens norra delar voro vid denna Venuspassage fullt 
besatte med astronomer. Akademien 1 S:t Petersburg utsände 
en fransman CÖHAPPE D'ÅUTEROCHE till Tobolsk, en rysk astronom 
RUMOVSKY till Selenginsk; i Peking observerade missionärerna; 
i Madras och Calcutta ere dilettanter, i Torneå Svensken HEL- 
LANT, i Kajaneborg PLANMANN från Åbo, oberäknadt ett stort 
antal observatörer i mellersta Europa. 

Snart efter de olika observationernas offentliggörande åtogo 
sig flere astronomer deras beräkning. Vid detta tillfälle uppstod 
en ytterst häftig polemik emellan expeditionernas hufvudmän, 
som varade nästan intill den 8 år derefter inträffande Venus- 
passagen. Det skulle vara alltför vidlyftigt att närmare beröra 
de många stundom föga uppbyggliga stridskrifter, som sågo da- 
gen under denna tidrymd. I allmänhet motsvarade resultatet 
icke de derom hysta förhoppningar: solens afstånd blef ännu 
alltför osäkert, emedan antalet af de väl lyckade observationerna 


143 


var för ringa. Med desto större spänning såg man derföre den 
följande passagen nalkas. Med yttersta sorgfällighet valde man de 
ändamålsenligaste stationer och ett stort antal astronomer utsändes 
igen till desamma. Den länge efterlängtade freden gjorde äfven 
regeringarne ännu villigare att lemna understöd åt vetenskapliga 
expeditioner. Närdeles vigtig var denna gång Europas norra 
del. Pater HELL från Wien reste på danska konungens befall- 
ning till Wardöhus, engelska astronomer fattade posto invid 
Nordeap, i Kajaneborg observerade nu, liksom 8 år förut PLAN- 
MANN från Åbo och många andra punkter besattes med astro- 
nomer. Endast i Wardöhus lyckades observationen fullkomligt; 
på alla andra ställen mötte man mer eller mindre hinder genom 
regn eller moln. Pater HELL var också i den grad förtjust 
häröfver, att han genom kanonskott och Te deum firade den 
lyckliga utgången. Af andra personer, som togo del i dessa 
observationer, må här endast ännu nämnas den berömda verlds- 
omseglaren COOKE, som observerade på Otaheiti, der han efteråt 
fann sin död. Professor ENCKE har för några och fyratio år 
sedan underkastat observationerna af både 1761 och 1769 års 
Venuspassager en ny beräkning: han har på ett strängt veten- 
skapligt sätt, med kritisk omsorg bearbetat det omfångsrika ma- 
terialet och enligt probabilitetskalkylen funnit för solens afstånd 
24,000 jordradier elles 20,618,000 geografiska mil. Det sanno- 
lika felet af detta resultat utgör zz). del deraf; således blef 
ändock en betydlig osäkerhet qvar och man kan ur flere skäl 
knappt hoppas, att de näst instundande Venuspassagerna skola 
lemna ett betydligt noggrannare resultat. 

Det af ENCKE funna solafståndet har emellertid upptagits 
af vetenskapen såsom det mest pålitliga och alla de uppgifter, 
vi finna i våra läroböcker och kalendrar, bero på detsamma. 
På de sednaste årtionden hafva emellertid flere röster höjt sig 
påyrkande en ny undersökning af detta vigtiga element, först 
prof. GERLINGS, som uppmanade astronomerna att icke vänta 
på de nästkommande Venuspassagerna. Han föreslog att an- 
ställa dels korresponderande observationer af Venus i dess stille- 
stånd, dels af Mars i dess opposition. Hans förslag mötte lifligt 
bifall, isynnerhet på andra sidan om Atlantiska hafvet. Nord- 


144 


amerikanska regeringen beslöt utsända en expedition till någon 
af de sydligaste punkter i södra Amerika, som tillika med ob- 
servatorium i Washington samt andra norr om eqvatorn belägna 
borde observera dessa planeter. Det var smickrande för Ame- 
rikanarnes nationalstolthet att solens afstånd skulle bestämmas 
genom rent Amerikanska observationer. Expeditionens utrust- 
ning skedde i en betydlig större skala, än man 1 början hade 
ämnat använda: utom de astronomiska operationerna, som under 
åren 1849 till 1852 utfördes, anställdes mycket förtjenstfulla 
undersökningar om landets naturhistorie, klimatologie, ethnogra- 
phie m. m. Genom d:r GoULDs omsorg blef resultatet af de för 
solafståndets finnande anställda observationer beräknadt och of- 
fentliggjordt. Huru mycken flit denna förtjenstfulla astronom 
än användt på materialets kritiska bearbetning, kan man dock 
icke tillbakahålla den tanken, att expeditionens egentliga syfte- 
mål förfelades. Hufvudorsaken dertill var bristen på en gemen- 
sam plan i arbetet, men indirekt hafva de betydliga uppoffringar 
på tid och penningar ändock varit fruktbärande för astronomin: 
de hafva nemligen gifvit anledning för regeringen i S:t Jago och 
Chile, att derstädes inrätta ett med alla för tidens behof erfor- 
derliga apparater utrustadt observatorium, hvilket snart genom 
Moestas verksamhet förvärfvade åt sig ett betydande namn. 

Jag har här i korthet framställt de många försök, som 
blifvit gjorda att genom direkta observationer bestämma solens 
afstånd; förrän jag omtalar det sista, som anställdes år 1862 
och som hade bättre framgång, bör jag anföra vissa theoretiska 
undersökningar öfver samma ämne, som gingo hand i hand 
dermed. 

I månens theori finnes såsom jag redan haft äran omnämna 
en viss perturbation, som beror af jordens massa. HANSEN, som 
genom mångårigt arbete lyckats åstadkomma mycket fullständi- 
gare och noggrannare måntabeller, än någon af hans företrädare 
bemärkte, att den dessförinnan antagna jordmassan ingalunda 
svarade mot månobservationerna. Han var derföre nödgad att 
med ungefär Z/3;, nedsätta solens afstånd, ehuru man då för 
tiden visserligen tillskref detsamma en alltför stor trovärdighet. 
Differensen emellan theorien och observationen syntes nära 


143 


nog oförklarligt, men den fasta tron på den gamla soldistansen 
började ändock svigta. Dertill komma ännu några andra före- 
teelser af samma natur i Merkurs- och Venustheorien, hvilkas 
nya bearbetning hade blifvit utförd af LEvERRIER. Likasom 
vid månen visade sig äfven här afvikelser emellan theori och 
praxis, som vittnade om en oriktig bestämning af jordens massa. 
LEVERRIER föranleddes härigenom först, att uppställa en ny hy- 
pothes om en eller flere planeter emellan Merkurius och solen, 
som genom deras attraktion skulle åstadkomma den omnämnda 
afvikelsen, och flere astronomiska dilettanter trodde sig till och 
med hafva observerat en sådan intramerkurial planet, isynnerhet 
d:r LESCARBAULT, hvars föregifna upptäckt väckte så stort upp- 
seende inom vetenskapliga kretsar och blef ett outtömligt ämne 
för diskussioner för och emot. De af d:r LESCARBAULT anförda 
observationerna ifrågasattes helt och hället af en annan fransk 
astronom, LiAIs i Rio de Janeiro, som händelsevis precis under 
samma timme och minut hade observerat solen, utan att Vvarse- 
blifva LESCARBAULTS planet. Visserligen kan man icke beskylla 
den för hans redbara karakter kända upptäckaren för förfalsk- 
ning, men man kan gerna antaga, att han misstagit sig. Och 
så lär det vara fallet med alla de andra talrika observationer 
på nya planeter framför solskifvan, som man hemtat ur äldre 
och nyare författares anteckningar. Åtminstone vore det bra 
besynnerligt, om de många astronomer, som hufvudsakligen stu- 
dera solfläckarne och dagligen anteckna deras antal, figur och 
rörelse skulle hafva låtit sådana kroppar undgå sin uppmärk- 
samhet. Och dertill kommer ännu att man alldeles icke har 
behof af en hypothes om planeter inom Merkurii bana. Så snart 
man antager, att den ur Venuspassagerna bestämda jordmassan 
är oriktig, förfaller denna hypothes, och då äfven månens theori 
bekräftar ett sådant antagande, återstår ingenting annat än att 
frångå densamma. Men huru skall man förklara ett så betydligt 
fel i den äldre bestämningen, som långt öfverskrider de af pro- 
bilitetstheorien utstakade felgränser? 7) De näst instundande Ve- 

") För en kort tid sedan har ett arbete af d:r POWALKY i Berlin ul- 


kommit, som behandlar just detta ämne. Förfaltaren visar deri all man 
genom införandet af nvare longiludbestämningar för de Amerikanska stla- 


10 


146 


nuspassagerne skola, vi våga hoppas det, kasta något ljus öfver 
denna ömtåliga fråga, om det då lyckas att få talrika och goda 
observationer, men man kan ingalunda räkna på ett defmitivt 
afgörande, emedan omständigheterna i allmänhet, såsom jag förut 
anfört, skola vara föga gynnsamma. Under sådana förhållanden 
kan man icke förundra sig, att man ännu engång återkom till 
de förut flere gånger misslyckade Marsobservationerna. Om 
hösten 1862 inträffade en Marsopposition, som var särdeles eg- 
nad, emedan planetens afstånd från jorden var mycket litet. 
Hufvudvilkoret för en lycklig framgång var, att man observerade 
efter en och samma plan. Från observatorium i Pulkowa utgick 
ett af d:r WINNECKE utarbetadt förslag till en sådan, som på 
många observationer adopterades. Isynnerhet var det vigtigt, 
att två observatorier, söder om Eqvatorn, San Jago och Goda 
Hopps udden förklarade sig villiga, att deltaga häri, ty alla 
nordliga observatorier kunna ingenting uträtta utan de sydligas 
medverkan. Arbetets definitiva resultat kan man icke ännu an- 
föra, emedan dess beräkning har blifvit fördröjd genom svårig- 
heten, att inom kort tid samla alla observationerna från så af- 
lägsna orter, men ur de på Goda Hopps udden och Pulkowa 
anställda observationerna följer en betydlig förminskning af ENC- 
KES soldistans, som utmärkt väl låter förena sig med den, som 
följer ur de anförda theoretiska undersökningarne. Det synes 
således afgjordt, att solen verkligen är betydligt närmare, än 
man hittills antagit. 

För öfrigt har man äfven kommit till samma resultat, på 
en helt annan väg, som jag utber mig få antyda med några 
ord. Genom astronomiska observationer kan man nemligen be- 
stämma ljusets hastighet i verldsrymden, d. v. s. man kan noga 
uppgifva det antal af sekunder, som en från solen utgående stråle 
behöfver, för att tillryggalägga vägen derifrån ända till jorden. 
Deremot har den franska fysikern FIzEAU lyckats uppfinna vissa 
högst snillrika apparater, som tjena att observera, i hvilken tid 
en ljusstråle genomlöper en väg af en bestämd längd, till exem- 


tionerna finner en större solparallax, än EnckKE för fyratio år sedan hade 
kunnat finna, nemligen 5”.832, hvilket resultat ganska väl låter förena sig 
med de öfriga här framställda nyaste undersökningar. 


147 


pel en mil. Hans method har blifvit förbättrad genom uppfin- 
naren af det berömda pendelexperimentet, FOUCAULT. Denne ut- 
märkte fysiker har med stor sorgfällighet anställt mätningar af 
ljusets absoluta hastighet, och härmed är nu äfven solens abso- 
luta afstånd bestämdt, emedan det är lika med ljusets väg i en 
sekund, multiplicerad med antalet af sekunder, som ljuset be- 
höfver för att genomlöpa vägen till solen. Så vida man ur de 
korta notiser, som hittills hafva offentliggjordts om FOUCAULTS 
experimenter, kan dömma, bekräftas solafståndets förminskning 
genom desamma. Man har således allt skäl, att vara tillfreds- 
ställd med de här framställda undersökningars resultat. Ordnin- 
gen i planetsystemet, som förut kunde anses vara rubbad genom 
någon okänd orsak, har blifvit återställd, och vi må med till- 
försigt hoppas, att äfven framdeles liksom här alla synbara dis- 
harmonier snart skola finna sin rätta förklaring och derigenom 
lemna ytterligare bevis för de astronomiska theoriernas harmo- 
niska enhet. 


145 


Sammanträdet den 23 Maj 1864. 


Statsrådet NORDMANN meddelade fortsättning af dess natur- 
historiska anteckningar år 1864. 

E. 0. professoren MÄKLIN talade om uppkomsten af mjöl- 
drygor. 

Ordföranden professoren LAGUs meddelade några under- 
rättelser om de nyaste framstegen i kilskriftslitteraturen. 

Sekreteraren anmälde, att statsrådet PIPPInG tillkännagifvit, 
det sjunde stycket af statsrådets historiska underrättelser om 
boktryckeriet i Finland under sommarns lopp kunde läggas un- 
der pressen, med anledning hvaraf bestämdes, att dess tryck- 
ning finge vidtaga i 8:de tomen af Akterna, när förf. det ön- 
skade. 

Professoren ARPPE meddelade efter utländska tidskrifter 
några notiser om mineralet Pollux och den s. k. Calabarbönan. 


149 


Fortsättning af naturhistoriska anteckningar om våren 
1864. — Af ÅA. NORDMANN. 


(Meddelade d. 23 Maj 1864.) 


D. 19 April upphörde de flesta fogelarter att infinna sig 
på de ställen i bot. trädgården, hvarest de flere veckor matades ; 
blott 2 bofinkar och 3 domherrar hade kunnat fångas i nätet. 

D. 19 April. Den för 4 dagar fångade Norrqvinten, Fring. 
monlifringilla sjunger sin orediga sång i buren. 

D. 20 April. Den första varma dag. 

På södra fronten af orangeriet började Draba verna och 
Taraxacum officinale i några exemplar att blomma. FEquisetum 
hade redan mogna sporer; Hepatica triloba visade endast knop- 
par. Samma dag voro många insekter och bland spindlar: Ca- 
liethera scenica, histrionica, Tarantulc, Pochygnatha Listeri med 
utbildade palper samt flere Linyphia och Erigone-arter i full 
rörelse.  Vaktmästaren Stenberg upphandlar en vacker hanne af 
Mergus albellus skjuten i Esbo. 

D. 21 April visade sig första morkullan, Scolopax rusti- 
cola i trädgården. En hop af vilda gäss flytta till NV. 

D. 24 April var i trakten af Thölö ännu ingen Stensqvetta, 
Saxicola cenanthe, synlig. Några domherrar, både hannar och 
honor sjunga i trädgården. Gräsänder, Anas boschas, säljas på 
torget. 

D. 29 April om morgonen kl. 8 vid en temperatur af — 39 
observerade jag flere gånger en enstaka svala, Hirundo rustica. 

I Åbo skall första svalan varit synlig d. 27. 

D:r AF TENGSTRÖM meddelar, att svanor d. 30 Mars, Stur- 
nus vulgaris d. 4 April, Alauda arvenis och bofinken d. 6 April, 
Sylvia rubecula d. 16 och Charadrius apricarius d. 22 April 
hade till trakten af Kexholm ankommit. Gräsänder och Mergus- 
arter voro något tidigare synliga. 

D. 19 April uppköpte hr M. v. WriGutT en rar och hel 
ljus varietet af Somateria mollisima, skjuten i IKökars. 


150 


D. 22 April skjöt kapten BRENNEE en rar fogel, Circus 
cyaneus, hanne. 

D. 26 April hade stensqvettan Saxicola cnanthe ankom- 
mit; grodorna äro i rörelse. 

D. 29 April hemtades till zoolog. museum en huggorm 
Vipera berus. 

På skuggrika ställen saknades nya blad hos Taraxacum. 

D. 8 Maj blommade Crocus; samma dag ankom röstjerten 
Sylvia phoenicurus. Smärre fiskar, iden, Idus melanotus, mörten, 
Leuciscus rutilus och girsen, Acerina vulgaris, nappa på metet 
från stranden. 

D. 8—9 Maj såldes på torget de stora sillika strömmin- 
garna; de samma förekomma blott tidigt om våren. 

D. 12 infunno sig i trädgården några sidensvansar och 
kandidaten LINDHOLM berättade åt mig, att flere exemplar af 
dessa foglar för några dagar blifvit skjutna på egendomen Terva- 
lammi. 

D. 13 syntes många svalor; samma dag ankom Sylvia 
abietina. | 

D. 14 observerades för första gången tärnan, Sterna h- 
rundo. 

D. 14 Sylvia trochilus ankommen. 

D. 18 hördes göken, Cuculus canorus. 

D. 19 blommade NEAR Anemone nemorosa och 4. 
ranunculoides. 

D. 23 började Larix europea att blomma. 

Hela April och Maj tills i dag voro kalla, om YEN 
sjönk thermometern under fryspunkten, vinden var N, NO och 
NV. 


151 


” Om uppkomsten af mjöldrygor (Secale cornutum). — 
Af FR. W. MäÄKLN. 


(Meddeladt den 23 Maj 1864.) 


Man har i allmänhet ansett mjöldrygorna uppkomma ge- 
nom en svampbildning (Spermoödia Clavus Fr.) i rågkornen. 
D:r Fischer i Weingarten uppger likväl, att denna missbildning 
af rågkornen förorsakas genom en insekt. — I Wiegmann's Ar- 
chiv fir Naturgeschichte, 26 Jahrg., meddelas af d:r A. GER- 
STAECKER om denna upptäckt följande: 

Hine interessante Beobachtung iiber die Entstehung der 
gewölnlich als Pilzbildung betrachteten und mit dem Namen des 
»Mutterkornes" belegten Missbildung am RBoggen, melche von D:r 
Fischer in Weingarten gemacht (Allgem. homöopath. Zeitung 
Bd. 57, N:ro 24) und durch Schneider (37 Jahresber. d. Schle- 
sisch. Gesellsch. f. vaterl. Cultur p. 91 ff.) zur näheren Kennt- 
niss gekommen ist, mweist auf das Unzmweideutigste näch, dass das 
Secale cornutum die Folge des Anbeissens noch unreifer Roggen- 
körner durch Cantharis melanura Fabr. ist. Das Auftreten des 
Mutterkorns hängt von der Entwickelung des Käfers zu einer 
Zeit, wo der Boggen noch nicht reif ist, ab; erscheint derselbe 
erst 2u der Zeit, wo die Körner bereits ihre Härte erlangt ha- 
ben, so fehlt die Missbildung, mwelche iiwbrigens in gleicher Weise 
wie der Käfer nur längs der Ränder der Felder, miemals in 
der Mitte angetroffen mird. bBesetzt man noch mneiche Aehren 
mit der Cantharis, so trilt an diesen nach dem PBiss des Käfers 
das Mutterkorn auf”. 

Emot denna af d:r FISCHER gjorda upptäckt, att Cantharis 
melanura eller Rhagonycha fulva Scop., såsom den egentligen 
bör heta i zoologin, vore den egentliga och enda orsaken till 
uppkomsten af såkallade mjöldrygor, vill jag anföra endast en 
— ehuru ganska väsendtlig — anmärkning. Mjöldrygor före- 
komma nemligen, som hvar och en känner, ganska allmänt öfver 


152 


hela Finland, men ifrågavarande insekt har ännu aldrig blifvit 
observerad i vårt land. Rhagonycha fulva eller Cantharis me- 
lanura är ganska allmän i Tyskland och i den sydligaste delen 
af Sverge samt har t. o. m. blifvit påfunnen i trakten af S:t 
Petersburg (Hummel, Ess. ent. VII); skulle denna insektart der- 
före framdeles äfven anträffas i någon trakt af södra eller isyn- 
nerhet af sydöstra Finland, så kan den likväl aldrig anses som 
orsaken till den mängd mjöldrygor, som årligen förekomma öf- 
ver hela landet. 

Man har i sednare tider velat anse, att alla Coniomyceter 
eller s. k. Rost- eller Brandsvampar, dit äfven Spermoödia Cla- 
vus Fr. hör, endast skulle motsvara utslagssjukdomar hos dju- 
ren. Då emellertid flere, måhända alla (?), utslagssjukdomar hos 
djuren i sjelfva verket framkallas genom parasiter, är det väl 
en möjlighet, att alla sårnader på de ännu mjuka rågkornen 
kunde lemna tillträde för sporidier af förenämnda svampart — 
förutsatt nemligen att densamma verkeligen fortplantar sig med 
sådana, hvilket icke torde vara utredt. Äfven hos oss har jag 
ofta observerat arter af slägtet Cantharis äfvensom af Rhagonycha 
på rågstånd; det är derföre troligt att äfven andra arter genom 
sina bett kunna framkalla samma resultater som BRhagonycha 
/ulva och det äfven i den händelse, att Secale cornutum endast 
vore en genom sjukdom framkallad missbildning af rågkornen. 

Sedan ofvanstående rader blifvit nedskrifna har hr profes- 
sor ÅRPPE meddelat mig notis om följande nyare undersökningar 
i ämnet: 

En nyligen af prof. KörN i Halle utförd undersökning 
om mjöldrygans uppkomst synes sätta det utom allt tvifvel, att 
densamma är beroende af en svampbildning; dock icke på det 
viset, som många botanister mena, att svampen, Claviceps pur- 
purea Tul., som bildar sig ur mjöldrygan, vore en parasit på den- 
samma, utan är mjöldrygan att anses som en bestämd utveck- 
ling af svampen. KÖöHN uppvisar å ena sidan det organiska 
sammanhanget emellan begge och på andra sidan har han fram- 
kallat mjöldryga i rågaxen derigenom, att han strödde sporer af 
Plaviceps på desamma." 


153 


Mera kilskrift. — Af Wiun. LaAGUs. 
(Meddeladt d. 19 Okt. 1863 och d. 23 Maj 1864.) 


Det är med stort nöje och icke utan en viss subjektiv 
belåtenhet jag går att till mina, vid särskildta tillfällen gjorda 
meddelanden beträffande kilskriftsforskningen lägga några nya 
notiser. Ingen torde nemligen förneka min goda rätt, att i det 
närapå allmänna erkännande, nämnde forskning omsider tillkämpat 
"sig, se ett af de vackraste bevis på sanningens kraft att bryta 
sig vägen fri tvertigenom de mångfaldiga hinder, hvilka dels 
undersökningsföremålets egna svårigheter, dels den alltfrätande 
qvasikritiska tvifvelsjukan, i förbund med sin än styggare syster 
klandersjukan, hopat deremot; hvarjemte jag ej kan undgå, att 
med glädje böra bekräftelsen af mina tidigare omdömen i denna 
fråga. 

Från de negativa bemödandenas sida, hvilkas slagskugga 

sändt en trasig flik ända hit upp till oss, förljudes numera intet 
annat än — en vältalig tystnad, afräknadt här och der ett harm- 
fullt eko sen dubiernas bättre dar. Kritikasterne våga åtmin- 
stone icke mer bestrida, det ju kilskriftsläsningen i hufvudsak 
befinner sig på säker väg, det ju principen är konstaterad. Som 
man torde minnas, var det dock just detta, denna bagatell — 
neml. det stora hela — som förnekades, förkättrades; ty detal- 
jerna, dem var det sedan mycket beqvämt att lemna derhän. 
Erinrar sig någon ännu t. ex. M:r Schoebel och hans öfver- 
modiga uppträdande emot Oppert "), samt dermed sammanhåller 
att tillochmed denne Schoebel och hans själsfränder förlorat 
kuraget, så kan redan häraf slutas, att något måste vara gjordt 
äfven från det andra lägret. Så är det ock. 
”) Della utfall har OpPpERrRT sjelf, såsom jag nu först är i tillfälle upp- 
lysa, med den mest glänsande öfverlägsenhet lillbakaslagit i samma tid- 
skrift, der det skedde, eller Revue Orientale. T. VI. p. 79—115. Paris 
1561. 


154 


Den första — d. v. s. den på de trilingua monumenten 
mest till venster befintliga — och enklaste arten af kilskrift, 
har, sedan förnämligast Lassen och Benfey banat stigen, funnit 
sin nyaste interpret i FR. SPIEGEL, hvars arbete , Die altpersi- 
schen Keilinschriften, im Grundtexte mit Ubersetzung, Grammatik 
und Glossar" utkom i Leipzig 1862. En strängt kritisk läsning 
af denna skrift är så mycket betydelsefullare, emedan, såsom 
man erinre sig, densamma ännu är det förnämsta medlet, hvar- 
igenom kännedom af de två öfriga arterna, hvilka ega en vida 
rikare och vigtigare litteratur, möjliggöres. Nu kan den som 
känner Spiegels namn näppeligen befara, det äfven han jagat 
efter en illusion, griper molnet för gudinnan. Resultaten af hans 
undersökningar äro fastmer så tillförlitliga, att en annan, icke 
mindre auktoritet, LEPsrus, hufvudsakligast på grund af dem, 
sett sig i stånd, att gifva en konseqvent trausskription för det 
(Persiska) språk, hvarpå Darii Hystaspis proklamationer for- 
dom inristats i klippans trogna barm. Lepsii arbete, slutande sig 
till andra dylika, hvarigenom han monografiskt utvidgar och 
emenderar sin redan 1855 i första upplagan utgifna skrift: ,,Das 
allgemeine Linguistische Alphabet", ingår i sista tomen af Preus- 
siska Vetensk. Akademiens akter (Berlin 1863) p. 385—412, 
under titel: ,Uber das Lautsystem der Persischen Keilschrift'. 
Föröfrigt bör anmärkas, att tillochmed de mest fanatiske veder- 
sakarne, redan långt för detta tvungits till medgifvandet, att den 
Persiska kilskriften, såsom af alfabetisk natur (ungefär 40 tec- 
ken) och kontrollerad af kända språk — Zend, Nypersiska — 
vore till viss grad läsbar och förklarlig, något hvilket de, en 
revanche, så mycket envisare velat bestrida med hänsyn till de 
densamma på flera minnesmärken vidfogade dubbla parafraserna 
i syllabariska skriftarter. 

Dunklast och mest komplicerad (245 tecken, deribland 
23 s. k. polyfoniska) är den tredje eller Assyriska kilskrifts- 
arten. Och likväl kan man med full sanning säga, att insigten 
i dennes gåtor är öppnad, tillgänglig. Vetenskapen har firat en 
triumf, knappt mindre herrlig och vördnadsbjudande än den, då 
Champollions snille eröfrade nyckeln till den Egyptiska hiero- 
glyfiken, hvarmed också denna har ett aflägsnare slägttycke. En 


155 


ny kulturverld ligger för den häpna blicken. Stenarne i Ninives 
och Babylons ruiner tala — och förstås. Jag vill vara kort. 

Ännu år 1861, då OPPERT djerfdes i en fullständig gram- 
matik sammanställa grunddragen af forn-Åssyrernes, sedan år- 
tusenden till sista ljudet förklingade, förgätna språk, emottogs 
han af den lärda verlden med ungefär samma känslor, som när 
man skådar en eqvilibrist på smal tråd sväfva öfver bråddjupen. 
Någre igenkände genast i honom en annan Blondin; för andres 
ögon svartnade det. Isynnerhet bäfvade den redan grånade mä- 
staren Ewald, och den mycket förståndige E. Renan begagnade 
tillfället, att låta hela glansen af sin skepsis lysa. 

Lyssnande till dessa tvenne så utmärkte vetenskapsmäns 
varningsrop, lät jag i en replik s.å. de onödigt försigtiga orden 
undfalla mig: .,antingen är Opperts arbete en mystifikation, ja 
en myntförfalskning (hvilket man dock ej har rätt att misstänka), 
eller må hädanefter äfven den otrognaste blifva litet försigtigare 
och framförallt grundligare i sina dubier". Onödigt! ty hade 
jag hårdare fasthållit det primitiva intryck, som läsningen af 
sagde grammatik hos mig väckt, så hade sannerligen icke ens 
denna reservation behöfts. Härmed vill jag ingalunda påstå, 
att allt i nämnde skrift (den första, den enda i sitt slag) är 
basta. Men upptäckten af den gamla Assyriskan på de redan 
af klassiske auktorer omtalade solbrända, med skrift öfverhöljda 
teglen från Babylon förekom mig lika nödvändig och rationel 
som, från annat håll, Le Verriers förutsägelser. Också syntes 
det analyserade idiomet lika enkelt som kompletterande gripa 
in i det Semitiska språksystemet, hvars Arameiska förgrening 
förut endast kändes af Kaldeiskans och Syriskans membra dis- 
jecta. Mitt redan i sitt ansprång motsträfviga tvifvel (och jag 
hoppas äfven villigare Schoebelianers funderingar härvidlag) 
måste väl nu omsider fördunsta, enär vi upplysas, att såväl 
Berliner Akademins lärde, som det Franska Institutets föregått 
med de mest inbjudande exempel. Hörom. 

I ,Monatsberichte d. Königl. Akad. d. Wissenschaften" 
(Berlin 1864) p. 240 resumerar ÖLSHAUSEN resultatet af sin gransk- 
ning sålunda: .Nachdem friiher hauptsächlich im Anschlusse an 
Hrn. Opperts Eléments de la grammaire Assyrienne die Laut- 


156 


lehre der assyrischen Sprache untersucht und diejenigen Theile 
derselben bezeichnet waren, welehe eimer erneuten Prifung be- 
dirfen, wurden die Gesetze der Formenlehre soweit sie sich er- 
kennen lassen, mit denen der ibrigen semitisehen Sprachen im 
Pinzelnen verglichen. Dabei ergab sich eine befriedigende Ueber- 
einstimmung in allen wesentlichen Sticken, ein angemessenes Ver- 
hältniss zwischen alterthämlicheren und jängern Formen, und ein 
natärlicher Gang in der allmählich eintretenden Entartung der 
Sprache. Diese Punkte wurden als wichtige Zeugnisse fir die 
dem Assyrisechen innerhalb des semitischen Sprachstammes zu- 
kommende Stellung und als vollgiltige Beweise dafir anerkannt, 
dass die mit bemwunderungsmiirdigem Scharfsinn durchgefihrte 
Entzifferung der assyrischen Inschriften im Grossen und Gan- 
zen alles Vertrauen verdient.'" 

I ordförandens redogörelse för de grunder, på hvilka In- 
stitutet i Paris tilldömt Opperts publikationer sitt högsta pris, 
förekomma de mest ampla loford; må derur anföras följande 
(enl. ,,I,'Institut" för Jan. 1864). M. ÖPPERT a trouvé .. Il a 
découvert ... Il a traduit ... Il a... Mais le titre primeipal de 
M. Jules Oppert å la haute récompense dont vous Favez jugé 
digne, cest un essai de grammaire assyrienne, auquel m'ont pu 
refuser leur admiration les meilleurs philologues de TAcadémie 
de Berlin, et les savants qui, voués en Angleterre au méme 
genre de recherches, avaient jusqu alors espéré de pouvoir dispu- 
ter å M. Oppert la premiere place. En présence de tant de 
travaux et de résultats déja si considérables, vous avez vu la 
révélation d'une civilisation primitive, et vous &tes en droit de 
penser que la science moderne a fait la. conquéte d'une langue 
voisine du berceau jusquwå présent connu de toutes les langues. 
Désormais l'Assyrie va disputer å lÉgypte le privilége davoir 
assisté å la naissance des arts et de la civilisation ... Au ju- 
gement des savants les plus compétents, M. Jules Oppert, entré 
dans la carrigre un des derniers, y a tracé le sillon le plus 
large et le plus prolongé. Il a publié une grammaire de la lan- 
gue quil avait auparavant contribué å faire mieux connaitre. Il 
a formé des éleves trös distingués, qui se plaisent å proeclamer ce 
quils doivent å sa merveilleuse sagaeité, et qui le considerent 


comme le véritable chef de la pléiade d'orientalistes pour lesquels 
il a fallu eréer le nom d'assyriologues, mot nouveau justifié par 
importance de leurs travaux et des résultats obtenus. En con- 
séquence . . I'Tnstitut de France .. décerne å M.le docteur JULES 
OPPERT le prix biennal de vingt mille francs." 

Till de med så utmärkt framgång krönta bemödandena, att 
i sammanhängande och systematisk öfversigt framställa lagarna 
för ej mindre det Assyriska, än det Persiska stenspråket, fanns 
redan tidigare ett motstycke, beträffande den i ordningen andra 
kilskriftsarten. Engelsmannen Norris, prefekt i Brittiska mu- 
seum, granskande och fortbyggande på de likartade forskningar, 
hvilka anställts förnämligast af hans landsman Rawlinson, af 
Dansken Westergaard och af Fransmannen De Saulcy utgaf 
för första gången den vidlyftiga parafrasen af inskriften på Bi- 
histun klippan i text och öfversättning, åtföljd af grammatik och 
ordbok. Jag har på annat ställe ") lemnat några antydningar 
om detta arbete, hvilket ingår i Journ. of the roy. asiat. Soc. (Lon- 
don 1855). Vol. XV. XVI. Här må blott korteligen erinras, att 
Norris kom till samma öfvertygelse, hvilken hans föregångare 
uttryckt eller den, att det behandlade språket vore Turanskt. 
Hans recensent HOLTZMANN sökte deremot med utsöktaste lär- 
dom bevisa, det förklaringen borde ske genom analogier ur den 
Ariska språkstammen; äfven detta arbete har genom sin genom- 
trängande kritik positivt gagnat kilskriftsforskningen. Frågan 
blef derefter under några år ifrigt ventilerad af de utmärktaste 
vetenskapsmän. Man eger i ämnet utlåtanden och förnyade un- 
dersökningar af RAWLINSON, HINCKS, DE SAULCY, ÖPPERT, MÉ- 
NANT m. fl., att ej nämna den alltför svärmiske M. NIEBUHR 0. 
a.; de gifva enstämmigt Norris rätt emot Holtzmann. Också 
BENFEY 55) samt nu sednast LEPsrus (ehuru endast med ett ,. wahr- 
scheinlich"' och i förbigående) hafva uttalat sig till förmån för 
Turanismen. 

Här en mellanmening. Under påpekadt förhållande synes 
det nog båldstort, att utan närmare sakkännedom eller, må vara, 


5 I Lilteraturbladet för 1861. 
+) Se denna Öfversigt, V., p. 274. 


158 


från Suomi-Finskans begränsade synpunkt, vilja med ett veto 
afgöra denna verldshistoriska, djupt in i forntiden gripande 
kulturfråga. Att, till en början, anfäkta namnet , Turansk" är 
ganska lätt; men en slik opposition träffar icke saken, den hvi- 
lar på en konfusion, som man ej skulle hafva väntat, och snud- 
dar derföre förbi målet. Saken är neml. den, att vi nu icke 
hafva framför oss någon sväfvande teori af Max Miller att 
bedöma; med 'Turanskt språk förstås i förevarande fall ganska 
bestämdt endast komplexen samt derjemte en antagen urgestalt 
af de Turkiskt- och Finskt-Tatariska idiomen. Mongoliskan, 
Mandschu im. fl. hafva blott någongång och i brist på bättre 
jemförelser, Kinesiskan, Malayiskan o. s. v., mig veterligen, aldrig 
blifvit anlitade. — Ett annat nominelt angrepp eller det, som 
togs af Opperts ,Judiska" härkomst, torde kanske varit menadt 
på raljeri, ehuru qvickheten var mycket malplacerad och före- 
kom dem, hvilka lärt sig beundra denne mans ovanliga skarp- 
sinne, nästan som ett hån. — N:o 3 bland invändningarna håller 
sig skenbarligen mera till sak. Det påstås, att kilskriftstolkarne 
endast förmått uppvisa några grammatikaliska anslutningspunk- 
ter, men icke mäktat från de materiella ljudlikheternas eller 
sjelfva ordförrådens sida gifva skäl för sina djerfva hypoteser. 
Sanna förhållandet är hellre det motsatta. Väl har man icke 
förbigått sådane , knoppar”, som öfverensstämmelserna i suffix- 
bildning, i bruk af postpositioner i st. f. prepositioner samt i 
åtskilliga till derivationsläran och till syntaxen hörande egen- 
heter; icke förty sökes bevisets tyngpunkt just på det lexikaliska 
området. Holtzmann har ju skämtat öfver Norris Mordvinskt- 
Syrjänskt-Ostjakiska ordjagt; jag har i den redan åberopade af- 
handlingen refererat ett nätt antal hos andre inhemtade och der- 
till laggt några af mig sjelf, föröfrigt mycket anspråkslöst, för- 
sökte komparationer, vill ock nedanföre stå till tjenst med än 
flera. Det borde för enhvar vara klart, att man ännu en tid 
bortåt måste hålla sig till detta råare och handgripligåre hjelp- 
medel, sålänge linguistiken icke lyckats intränga i det resp. språ- 
kets I. språkens finare partier och lifsfunktioner. — Hvad åter, 
för det fjerde, det af bristen på genuint Finska kulturord hem- 
tade argumentet vidkommer, så är detta blott indirekt. Insmy- 


159 


gande, så att säga, från en öppen lemnad bakport, kunde det 
dock blifva dräpande, förutsatt: 1:0) att vi lefde åtminstone på 
Darii eller Xerxis tider, 2:0) att någon påstått, det de Baltiske 
Finnarne, just de och endast de, i rakt nedstigande led samt i 
all historisk maklighet härstamma och utgått från det Assyriska 
rikets eller Perser kungarnes BScythiske lydfolk. Hvem ville 
dock t. ex. 1:o) yrka att Svenska är detsamma som Sanskrit, 
emedan de obestridligen tillhöra samma språkstam, 2:0) förneka, 
att Grekerne på Miltiadis och Themistoklis dagar voro Greker, 
emedan de under "Turkiska perioden allmänt nyttjade Turkiskt 
rådbråkade benämningar för sådana lyxartiklar som , west", 
kappa", ,mössa"”, ,surmjölk", m. m. — och detta, oaktadt de 
under alla århundraden stannat på sitt hemlands vigda jord samt 
tillika egt en skriftlig litteratur. Mer behöfves f. n. ej till gen- 
drifvande af de så fruktansvärdt menade kulturordens inpass. 
— Jag vänder mig nu mot ,fabula docet", ty hvarje fabel har 
ju sin ,,sensus moralis." Så ock här. Scenen är Finlands jord. 
Kilskriftstolkrarne ligga badande i sitt blod. Ostjaker, Mord- 
viner m. fl. stå rundt omkring, såsom sysslolöse betraktare. 
Banemannen (han densamma, som drop sjelfvaste Oppert endast 
genom att påpeka dennes nationalitet) framträder och varnar, i 
ett för tillfället lämpadt tal, de gapande, att de ej må anse sig 
sämre för det, att de ej äro så förnäma som några fantaster 
föregifvit. Predikan slutas med en strof eller par om fåfängan 
hos de folk, hvilka i sina myter leda sin genealogi så högt som 
möjligt, ja ända till de odödlige. Hvad skall man nu kalla 
detta moraliserande, om icke komiskt? En sida af komiken är 
neml. den, då ett litet mått passas på stora saker. Men hvad 
som hos individen, hvilken är störst då han är ödmjuk, måste 
anses fult, förkastligt — +t. ex. skryt, andryghet — det är enligt 
folkpsykologin icke derföre så hos nationerna; det bär ock hos 
dessa helt andra namn. När forn-Greken trodde och påstod 
sitt folk och sitt herrliga språk härstamma från gudarne, trodde 
han sig i sin lyckliga glädje dermed prisa icke sig, utan just 
samma gudar. När, å andra sidan, Negern menar sig ursprung- 
ligen hafva talat samma tungomål — med andra menniskor? — 
nej! med djuren, då förstår man ock lätt hvad andes barn han 


160 


är. Hade Romarne i sin historia och statslära infört maximen 
»propria laus sordet", hvilken de följde i det enskildta lifvet, 
så skulle de väl sluppit äran att föda Scipioner, Catoner, Cae- 
sarer och hela denna långa rad af män, för hvilka , det eviga 
Rom" och ,förfädrens bedrifter" voro tvenne trosartiklar. Ma- 
gyarens ,stolthet" har öfvergått till ett ordspråk, men står han 
väl derigenom komprometterad i Europas folksal? Må Finnarne 
höja fast till stjernorna t. ex. sin Kalevala, desto resligare skola 
de sjelfve vexa. Och kommer en dag, då forskningen lyckats 
bevisa den satsen: att våra äldsta stamförvandter, om ock endast 
som dibarn varit med vid verldskulturens första segrar, så vill 
jag se den Finne, som icke gläder sig deröfver. Tillochmed en 
glädje i hoppet, att något sådant skall kunna bevisas, är icke 
oberättigad och allraminst att skratta åt. Dock i allsköns lugn 
antaget, såsom hr Ahlqvist vill och tvertemot hvad jag lifligt 
känner, att det kan vara likgiltigt för Finska folkets framtid och 
ära, hvar dess vagga stått, hvar det har sitt urhem, hvarifrån 
det kommit — ty autoktont är det sannerligen ej —, så måste 
vi dock slå hand åtminstone derpå, att dessa spörjsmål icke äro 
likgiltiga för den Finska språkforskningen. 

I betraktande af de vittnesbörd, som redan afgifvits i sa- 
ken, kan man säkert förutsäga vetenskapens slutliga utslag an- 
gående hypotesen om ett Turanskt monumentalspråk. Det blir 
jakande. Hittills studerade detaljer, hittills erhållna resultater 
må erkännas icke vara fullt afgörande. Skälet är, att de stöda 
sig på ett relativt nog litet pensum behandlade och förklarade 
texter. Man bör minnas, att sådana ännu gömmas i massa i 
Brittiska museum, deribland ett slags lexikaliska språktabeller 
af högsta intresse. Oppert afgaf redan för några år tillbaka 
den förklaringen, att han ärnar edera sagde tabeller, samt att 
han i sådan afsigt idkar , Uralsk filologi". Sysselsatt med re- 
daktionen af det stora verket ,,Expédition scientifique de Me&so- 
potamie" och strängt upptagen af sina mera brådskande Assy- 
riska undersökningar, har han tills dato icke hunnit infria sitt 
löfte "), men vi ega på förhand hans uttryckliga försäkran, att 


”) Är det ej liksom bodde i detta fördröjande en fråga, huruvida 
icke någon ung, filologiskt underbygd Finne, pro gloria patriae, vore hugad, 


161 


äfven och hufvudsakligast från denna sida den Turanska hypo- 
tesen, icke blott är hållbar, men kommer att vinna sin starkaste 
bekräftelse. Forskningen skall lika litet'beslås med lögn eller 
grofva misstag beträffande den mellersta, som med hänsyn till 
de tvenne öfriga kilskriftsarterna. 

Emellertid, och sålänge vi vänta på hvad komma skall, är 
det fäignesamt att kunna anmäla, det de redan kända inskrip- 
tionerna af mellersta arten, åter underkastats ett grundligt stu- 
dium, hvilket hufvudsakligen besannat äldre tolkningar. D:r A. 
D. MORDTMANN, anstäld vid Preuss. legationen i Konstantinopel 
och en genom flera vigtiga publikationer välkänd Orientalist, har 
i Zeitschr. d. Deutsch. morgenl. Gesellsch. för 1862 meddelat en 
vidlyftig ,,Erklärung d. Keilinschriften zweiter Gattung." Man 
kan icke annat, än fatta ett godt förtroende till hans förklarings- 
metod, hvilken väl icke i grunden skiljer sig från hans före- 
gångares, men torde böra tilldelas företrädet, att skarpare hafva 
skiljt mellan eller åtminstone upplyst om de positivt säkert och 
de blott genom mer eller mindre vågad slutledning funna ka- 
raktererne. Syllabariet uppstår, så att säga, under våra ögons 
kontroll. I Mordtmanns material förekommer vidpass 110 staf- 
velsegrupper; af dessa tages värdet på 80 helt enkelt genom 
analys af motsvarande nomina propria och transskriptionen af 
Persiska ord i den vidstående, såsom ofvanföre nämndes, redan 
tillförlitligt kända Persiska texten; de öfriga finnas genom in- 
duktion. T. ex. första gruppen i namnet Darius (detta redan 
1802 af G. F. Grotefend framtrollade sannskyldiga ursprungs- 
ord för alla vidare interpretationsförsök) uppträder äfven i nam- 
nen Mada (= Medien), Frada m. fl., här såsom den andra: 
således da är kändt; den andra gruppen i Darius förekommer 
jemväl i Ariaramnes, m. fl. —: således ri är kändt. Man har 
en aning om, huru fortsättningen sker. Tänkom oss nu, hvad 
verkligen inträffat, att trenne lärde på skilda orter (i Paris, 
London, Dublin), samtidigt och utan förbindelse med hvarandra, 
löst samma problemer med i det närmaste enahanda resultater, 

så måste vi väl erkänna, att det begagnade förfaringssättet 


att begifva sig till mästarn, för att biträda honom och sjelf af honom in- 
vigas i ämnet? | 


11 


162 


är plausibelt. Det lemnar visserligen, ju knapphändigare mate- 
riäalet är, desto större spelrum för konjekturer, men att inskränka 
dessa till ett minimum är ju allas gemensamma sträfvan. Utan 
tvifvel har Mordtmanns förnyade granskning i sin mån bidragit 
till uppnående af detta mål. i 

Nu såsom prof några af hans läsarter och komparationer, 
hvilka jag tager ur mängden, temmeligen på måfå och utan att 
vilja gå den filologiske läsarn i förväg med några anmärkningar. 
Alltså: nap, gud; gikka: T. giök, himmel; nan, dag; ovasfar (2) 
Syrj. moi, Mordv. mä, dag; karata, tid; angos: 'T. deniz, Tatar. 
dengiz, haf; gami(2): I. gemi, skepp; vurun 1. murun: Ostj. 
mu, Perm. mulans, Tatar. urun; val: T. jol, väg; avarris: Ung. 
väros, stad, var, fästning; karos, berg; uvanis, by; zilu, sätt; 
raskimas, orsak; lubamas, lydnad; titkimas, lögn; pungita: Wotj. 
pun, Syrj. pom, slut; kisi: T. kischi, Jakut. kisi, menniska; tata: 
'T. ata, fader; (s)agri: T. oghul, son; tar, son; rup, man; nima, 
Ung. nem, slägt; savas: kung, jf. schah?; (savasmas, kunga- 
värdighet, sa/o, herrskande, zunguk kungarike); falani: T. åthlhu, 
ryttare; alarriva: Ung. tärs, kamrat; upifafi, anförare, hufvud- 
man, jf. Samojed. aipa, F. på, Ung. 6, hufvud; pal: Ung, ful, 
Lapp. pelje, Wogul. päll, Mordyv. pilä, Syrjän. pely, öra; pikli: 
hjelpare, Lapp. ekke, hjelp; sarak: Ung. szer, (en)gång; vilae 
l. vilaru: Mandsch. fwlu, FE. paljo, mycken; dal: T. thulu, full; 
irsa: Ung. erös, Ostj. ar, stor (?); ukku, stor; atzakka: PT. uzak, 
vid, rymlig; sassata, gammal, fordom; rdx. w!: PT. ol(maqg), vara, 
esse; ut: sum, ullik, particip.; uwtta: feci; kanna: älska; rd. du: 
taga, T. thul(mag); varri: taga, hålla; vara: dicere, vaka: 
dixi; kappi: T. qgapa(mag) tillsluta, gapu: dörr; patu: posui, 
artak: VT. uturmag, bo; rilu: skrifva; ufarri 3 persons pron. har 
såsom redan Holizmann anmärkt den egenhet, att liksom det 
likljudande Mongol. uber, ofta pleonastiskt stå bredvid sjelfva 
det nämnda föremålet; u, jag; niku: vi; -n, -na, ändelse för 
genit.; -in ,änd. för instrument. 1. ablat.; furi: Wotj. lyrys, post- 
position: sedan; vilavana: 'T. öte yana, på andra sidan; kutta: 
Jakut. kyttä, äfvenså; Jak, och; kus, tills, då. Äfven många 
Ariska paralleler dragas; de kunde hafva sin grund dels i en 
verklig (Jafetidisk) urförvandtskap, dels i lån från Perserne eller 


163 


i blott transskription af sidotexten. Sådana anses vara: kata: 
Pers. gatha, ort; karata: Grk. kairos, tid; relat. appi: Grk. 
hopoios; kardinalia, äfvensom änd. -m, -mas för ordinalia; täri: 
Skr. tri, Lat. tero, förstöra ; immani: Lat. manere, förblifva; m. fl. 

Slutomdömet uttalas sålunda: , Was das Neupersische fir 
die Keilschrift erster Gattung leistet, das leistet das Tirkische 
fär die Keilschrift zweiter Gattung." PEfterräknas jemförelserna, 
så äro verkligen de festa hemtade från Osmaniska Turkiskan. 
Att fallet är enahanda med de vigligaste, vill jag ej påstå. Ibland 
dessa fästas, med allt skäl, särskild uppmärksamhet vid verbum 
substantivum, hvilket icke blott till sin radix u/ är identiskt 
med ol(maq), men äfven i sina utbildningar visar en frappant 
öfverensstämmelse med sitt Turkiska synonym. Jag tillåter mig 
likväl den påminnelsen, att o/ ingalunda är en specifikt Osmanisk 
rot, ty den uppträder bl. a. lika bestämdt i det Finska ola. 
Likaledes vill jag erinra derom, att då redan för någon tid till- 
baka De Sauley uttalade sig för de Turkiska analogiernas pré- 
férence, Oppert bestämde förhållandet nogare sålunda: att me- 
dan det sagde väl gäller en del inskriptioner och förnämligast 
den i Bihistun, ett annat antal (de s. k. Casdoscythiska) vida 
närmare sluter sig till de ..Uralska" idiomen, deribland isht Un- 
gerskan. Också torde få antagas, att ju mera hemmastadd en 
forskare är i ett visst tungomål (såsom Mordtmann i Osman. 
Turkiskan), desto sjelffallnare luta hans komparationer ditåt. 
Med  fullständigare insigt i Finskan skulle Mordtmann måhända 
hafva kompletterat en eller annan af ofvanstående jemförelser. 

Blott ett par omständigheter må ännu framhållas, hvaraf 
(och utan afseende nu å språket) med temmelig säkerhet synes 
kunna slutas, om ej till nationaliteten hos författarne af ifråga- 
varande kilskrifter, så dock, att de kände sig tillhöra en annan 
folkstam än den dåmera i Persien herrskande. I tredje kolum- 
nen af den stora Bihistun inskriptionens (Turanska) parafras 
yttrar Darius: , hvad jag har utfört, det har jag utfört genom 
Ormuz” nåd; Ormuz, Ariernes gud, han och de andre gudarne 
hulpo mig". Denna förklaring ,,Ariernes gud" sakna, enligt Moråt- 
mann, både den Persiska och den Babyloniska texten. Likaså 
påpekar redan Norris, att då det enda nomen proprium, som 


164 


heter annorlunda i de Turanska, än i de Persiska texterne, är 
AFARDI (i st. f. SUSIANA), författarn här måste hafva försmått 
att kalla sitt eget fosterland med ett fremmande namn. TI an- 
ledning häraf säger Mordtmann: , Diese Vermuthung, welcher 
auch Rawlinson seinen Beifall schenkt, wird noch beiläufig da- 
dureh bestätigt, dass das Verzeichniss der Völkersehaften in der 
grossen Inschrift mit den 3 Namen Persis, Susiana, Babylon 
beginnt, während die Meder erst viel später vorkommen. Es 
stehen also die drei Völker, in deren Sprachen die Imschriften 
abgefasst, voran, und zwar genau in der Reihenfolge der In- 
schriften.'' 


165 


Om sammansättningen af mineralet Pollux. 
(Meddeladt den 23 Maj 1864.) 


För omkring tjugu år sedan visade BREITHAUPT, att tvenne 
mineralier från Elba, hvilka hvardera hade största likhet med 
qvarts och dermed förvexlats, i sjelfva verket utgjorde två sjelf- 
ständiga species. För deras inbördes likhet kallade han det ena 
Castor, det andra Pollux; hvardera analyserades kort derpå af 
PLATTNEB. Analysen af Pollux företedde en anmärkningsvärd 
förlust af 7,25 pre. PLATTNER hade dock icke så stort förråd 
af det sällsynta mineralet, att han kunnat omgöra analysen, hvars 
bristfällighet hittills varit oförklarad. Nyligen har dock ifråga- 
varande mineral blifvit ånyo undersökt af PIsANI, som i afseende 
å dess sammansättning kommit till ett lika oväntadt, som in- 
tressant resultat. I det han nemligen i öfrigt bekräftat PLATT- 
NERS analys, har han funnit, att mineralet innehåller den nyss 
upptäckta metallen Czsium i st. f. Kalium, såsom PLATTNER an- 
tagit. Den fällning med platinachlorid, som han ansåg för Ka- 
lium dnbbelsaltet är i sjelfva verket den analoga Cesiumförenin- 
gen. Då Cesiums eqvivalentvigt är = 133 i st. f. 39, som är 
Kaliums, är det lätt insedt, att dubbelsaltet i st. f. 16,5 pre. kali 
som PLATTNER erhållit, måste motsvara en vida större mängd 
Casiumoxid eller i det närmaste 34 prc., såsom PISANI i sjelfva 
verket funnit. 

PIsANI har icke beräknat någon formel för mineralet; men 
då han funnit, att det innehåller 

Kiselsyra . 44,03 

Lerjord . : 15,97 

Jernoxid -. 0,63 

Czaesiumoxid 34,07 (med spår af kali). 
Natron — 3,88 (med lithion) 
Kalk — 0,68 

Vatten — = 2,40, 


166 
är det sannolikt sammansatt efter formeln R Si + R Si, som 
försvarligt öfverensstämmer med analysens resultat och för sin 
enkelhet tillsvidare kunde antagas. (R = !/3 (Na + 2 Ös), 


RA ringa qvantitet Fe.) 


Om Calabarbönan. 
(Meddeladt den 23 Maj 1864). 


Vid sammanträdet den 19 Oktober sistl. år omtalade pro- 
fessor VON WILLEBRAND, att d:r ROBERTSON funnit, det den s. k. 
Calabarbönan har förmåga att förmedelst sin verkan på sphinc- 
ter iridis och musculus ciliaris sammandraga pupillen, till följe 
hvaraf den erbjuder ett förträffligt medel att åstadkomma denna 
verkan, när genom sjukdomar eller oftalmologiska undersökningar 
pupillen är utvidgad. (I förbigående må anmärkas, att denna 
verkan ännu någon tid efter döden fortfar). Sedan dess har 
om denna frukt några utförligare notiser i tidskrifter och jour- 
naler blifvit meddelade. Skidorna, som innesluta 2 eller 3 bö- 
nor, äro omkr. 7 tum långa och tillhöra en hög tropisk slinger- 
vext ur leguminosernas stora familj, hvilken förekomwer endast 
på sankiga ställen vid Attarpak och Old Calabar i Calabar (öfra 
Guinea). Den är i hög grad giftig och användes i Calabar, 
likasom flere andra vextarter i Guinea, vid brottmålsundersök- 
ningar, såsom en slags gudsdom, hvarföre den äfven blifvit kal- 
lad Ordeal bean. Det är af symptomerna vid förgiftningen, som 
man i vissa fall sluter till den anklagades skuld eller oskuld. 
Den är äfven 1 Guinea svårt åtkomlig, emedan den på konun- 
gens af Calabar befallning utrotas öfverallt, der den-ej odlas för 
sitt judiciella ändamål, och hela förrådet finnes i styrelsens för- 
var. — Den kemiska undersökningen har visat, att dess giftiga 
verkningar tillhöra en alkaloid, bildande en brunaktigt gul, amorf 
massa, hvilken först afskiljer sig i form af oljdroppar och har 
tydligt alkalisk reaktion. Någon analys deraf har ännu icke 
blifvit utförd. 


168 


Sammandrag af de klimatologiska anteckningarne i 
Finland år 1863. — Af A. MOBERG. 


Orren lekte i Tenala den 14 Febr., i Kisko d. 13, Kides 
d. 26 Mars, i Saarijärvi d. 10, Janakkala och Gl. Karleby d. 
12, Muldiatd 15 Aprilk Lärkan hördes i Tenala och Kisko 
d. 4, Kyrkslätt d. 22, Nådendal d. 23, Eura d. 24, Taipalsaari 
d. 28 Mars; i Orimattila och Muldia d. 7, Janakkala, Kides och 
Saarijärvi: d. 8, Gl. Karleby d. 9, Uleåborg d. 10 April: — 
Bofinken sågs i Uleåborg d. 6, Kides d. 9, Janakkala d.:10, 
GI. Karleby d. 12, Muldia d. 20, Saarijärvi d. 21 Aprill — 
Sångtrasten lät höra sig i 'Tenala d. 4 Mars; i Kisko d. 7, Ja- 
nakkala d. 13, Muldia d. 25 April. — Svanen syntes i Kyrk- 
slätt d. 24 Mars; i Kides d. 2, Gl. Karleby d. 9, Uleåborg d. 
11, Janakkala d. 15 April. — Vildgåsen observerades i Ori- 
mattila d. 7, i Nådendal och Gl. Karleby d. 10, Eura d. 11, 
Uleåborg d. 12, Janakkala d. 13, Tenala d. 16, Kides d. 18 
April; Saarijärvi d. 4 Maj. — Tranan förmärktes i Kyrkslätt 
d. 8, Saarijärvi d. 10, Kides d. 14, Muldia d. 15, Janakkala 
d. 16, Kisko d. 17, Gl. Karleby d. 27, Orimattila d. 23 April. 
— Sädesärlan ankom till Nådendal och Tenala d. 9, Kisko d. 
10, Orimattila och Janakkala d. 15, Gl. Karleby d. 18, Taipal- 
saari d. 19, Muldia d. 20, Kides d. 21, Uleåborg d. 30 April. 
Spofven syntes i Kisko och Gl. Karleby d. 17, Tenala och 
Kides d. 22, Janakkala d. 24, Saarijärvi d. 29 April; i Mnuldia 
d. 2 Maj. — Stensqvättan visade sig i Nådendal d. 21, Ori- 
maättila, dd: 24; Kides.d: 30 April; i Kiskord: 2, Tenala deb5 
Janakkala d. 8, Saarijärvi d. 9, och Muldia d. 17 Maj. — Göken 
lät höra sig i Tenala d. 6, i Kyrkslätt och Janakkala d. 7, 
Kisko och Orimattila d. 8, 'Taipalsaari d. 10, Muldia och Kides 
d. 11, Nådendal d. 12, och Saarijärvi d. 14 Maj. — Ladusvalan 
ankom till Janakkala d. 5, Muldia d. 8, Tenala d. 9, Kisko, 
Taipalsaari och Kides d. 10, Saarijärvi d. 14, Uleåborg d. 27 
Maj. — Hussvalan observerades i Gl. Karleby d. 3, i Nådendal 


169 


och Kisko d. 6, Janakkala d. 10, Muldia d. 12, Kyrkslätt d. 
13, Orimattila d. 14 och Saarijärvi d. 27 Maj. 

Om vextlighetsfenomenerna är antecknadt att Krusbärs- 
buskens bladsprickning begynte i Kisko d. 24, Tenala och Ja- 
nakkala d. 30 April; Orimattila d. 1, Kyrkslätt d. 4, Nådendal 
d. 6, Kides d. 9, Muldia d. 17 och GI. Karleby d. 19 Maj. — 
Hvitsippan blommade i Tenala d. 30 April; Kyrkslätt och Kisko 
d. 3, Nådendal d. 4, Janakkala d. 10, Orimattila d. 12 och Ki- 
des d. 21 Maj. — Häggen begynte löfvas i Janakkala d. 4, 
Tenala och Orimattila d. 6, Gl. Karleby d. 7, Kides d. 10, 
Nådendal och Kisko d. 13, Saarijärvi d. 18, Muldia d. 21 och 
Uleåborg d. 25 Maj. — HKalflekan blommade i Kyrkslätt d. 4, 
Tenala d. 9, Janakkala d. 14, Kisko d. 16, Kides och Gl. Kar- 
leby d. 17 Maj. —-- Rönnen begynte få löf i Janakkala d. 6, i 
Kyrkslätt, Kides och Gl. Karleby d. 10, Tenala d. 11, Ori- 
mattila d. 14, Nådendal d. 15, Kisko d. 16, Saarijärvi och 
Uleåborg d. 18, Muldia d. 21 Maj. — Björken d:o i Kides d. 
13, Tenala, Janakkala och Saarijärvi d. 14, Muldia d. 17, Kisko 
d. 18, Nådendal d. 23 Maj och i Uleåborg d. 2 Juni. — Har- 
syran (Oxalis acetosella) blommade i Kides d. 14, 'Tenala och 
Janakkala d. 19, Kisko d. 22, Gl. Karleby d. 26 Maj och i 
Muldia d. 3 Juni. — Blåbär d:o i Kides d. 14, Muldia d, 21, 
Kyrkslätt d. 22, Janakkala d. 25, Kisko d. 27, Tenala d. 28 
Maj; Nådendal d. 5, Saarijärvi d. 10, och Haapajärvi d. 12 
Juni. — Smultron d:o i Janakkala d. 15, Kides d. 19, Kyrk- 
slätt d. 20, Kisko d. 26, Nådendal d. 30 Maj; Tenala d. 2, 
Muldia d. 6, Orimattila d. 8, Haapajärvi d. 16, Kemi d. 17, 
Saarijärvi d. 20 Juni. — Aspen fick löf i Janakkala och Muldia 
d. 24, Saarijärvi d. 30, Nådendal d. 31 Maj; i Tenala d. 5 
och i Kisko d. 6 Juni. — Häggen blommade i Tenala och Ja- 
nakkala d. 29, Kides d. 30 Maj; Kisko d. 4, Nådendal d. 5, 
Muldia d. 8, Saarijärvi d. 13 och Kemi d. 16 Juni — Röd 
Väppling d:o i Nådendal d. 8, Tenala och Muldia d. 18, Kisko 
d. 19, Janakkala och Kides d. 22, Saarijärvi d. 30 Juni och 
Kemi d. 1 Juli. — Syrenen d:o i Nådendal d. 11, Janakkala 
d. 12, Tenala och Kisko d. 13, Kyrkslätt d. 15, Orimattila d. 
16, Kides d. 19, Haapajärvi d. 20 Juni. — Rönnen d:o i Kyrk- 


170 


slätt d. 11, Nådendal och Janakkala d. 12, Kides d. 13, Tenala 
d. 15, Kisko d. 16, Haapajärvi d. 17, Muldia d. 18, Saarijärvi 
d. 20 Juni. — Blåklinten d:o i Kyrkslätt d. 17, Nådendal d. 
20, Tenala och Orimattila d. 23, Kisko d. 24, Janakkala d. 25, 
Kides d. 26 Juni; Muldia d. 7, Saarijärvi d. 20 Juli, och Kemi 
d. 7 Augusti. — Njuponbusken d:o i Janakkala d. 18, Kides 
d. 19, Nådendal d. 20, Muldia d. 22, Kisko d. 25, Kyrkslätt 
d. 26 Juni och Tenala d. 1 Juli. — Hallonbusken d:o i Janak- 
kala d. 23, Kisko d. 23, Nådendal d. 25, Muldia d. 26, Kides 
d. 29 Juni och i Kemi d. 16 Juli. — Smultron mognade i Nå- 
dendal och Kisko d. 28, i Janakkala och Kides d. 30 Juni; i 
Tenala d. 2, Orimattila d. 8, Muldia d. 9, Saarijärvi d. 14, 
Haapajärvi d. 19 och Kemi d. 28 Juli. — Blåbär d:o i Nåden- 
dal d. 4, Tenala d. 9, Kides d. 11, Kisko och Orimattila d. 
13, Muldia d. 15, Saarijärvi och Haapajärvi d. 17, Janakkala 
d. 23 Juli och Kemi d. 11 Augusti. — Hallon d:o i Nådendal 
och Tenala d. 26, Kisko d. 30 Juli; i Janakkala d. 1, Kides 
d. 4 och Muldia d. 12 Augusti. Ibland sädesvexterna såddes 
Kornet i Kisko d. 16, Kides d. 18, Janakkala d. 26, Gl. Kar- 
leby d. 28, Kyrkslätt d. 29 Maj; i Kemi d. 2, Muldia d. 3, 
Saarijärvi d. 5 Juni; och gick i ax i Kides d. 7, Janakkala d. 
11, Haapajärvi d. 12, Muldia d. 15, Kisko d. 16, Saarijärvi d. 
17, Kemi d. 18 Juli. — Rågen gick i ax i Nådendal d. 3, 
Tenala d. 4, Kisko d. 6, Janakkala d. 10, Kides d. 11, Muldia 
d. 12, Saarijärvi och Haapajärvi d. 14, Kemi d. 23 och Uleå- 
borg d. 28 Juni; blommade i "Tenala d. 20, Nådendal d. 21, 
Eura och Janakkala d. 22, Kisko, Orimattila, Kides och Haapa- 
järvi d. 23, Muldia d. 28 och Saarijärvi d. 29 Juni; samt skör- 
dades i 'Tenala d. 1, Nådendal d. 3, Janakkala d. 8, Haapa- 
järvi d. 9, Kisko d. 10, Kyrkslätt d. 12, Muldia d. 13, Kides 
d. 15 och Saarijärvi d. 19 Augusti. 

Islossningen inträffade i Nådendal d. 15—20, Tenala d. 
17, Kisko d. 20, Janakkala d. 21—25, Uleåborg d. 23—25 
April; i Gl. Karleby d. 5, Saarijärvi d. 5—11, Taipalsaari d. 
6, Kides d. 7, Muldia d. 11, 12 Maj. — Isläggningen i Janak- 
kala d. 6, 7, Kides d. 7, Muldia d. 8--10, Saarijärvi d. 10—20 


171 


November; Kisko och Taipalsaari d. 14, Tenala d. 13—20, 
Nådendal d. 15—29 December. 

Nederbörden har likasom under det föregående året blifvit 
uppmätt endast i Kisko, Orimattila och Kides, och resultaterna 
deraf hafva varit i finska dec. tum: 


Kisko Orimattila Kides 


Januari . 2,38 2,08 1,38 
Februari . 1,71 0,54 0,99 
WNLATS ere 03 0,39 0,49 
ANDET SAN TD 1,91 0,70 
Mere to SÖS 1,76 iaf 
JUN any le 1,29 1401 
JUST SA tr A00 3,79 3,08 
Augusti . 2,61 2,83 2,05 
September = 2,37 3,91 2,46 
October . 2,48 2,39 2,20 
November <:2,88 3,30 1,62 
December 92,00 "211 1,09 


23,91 26,30 18,62 


172 


Om den hydrotherapeutiska läkemethoden. — Af 
TIG RTELT 


(Föredrag vid Finska Vetenskaps-Societetens års- och högtidsdag 
den 29 April 1863.) 


Vår tid är förändringarnes, reformernas och experimenter- 
nas tidehvarf. Allt underkastas pröfningens och kritikens eld, 
åsigter, hvilkas traditionella sanning man icke ansett sig böra 
betvifla, måste lemna rum för nya idéer, medan å andra sidan 
det gamla och bestående stundom nödgas gifva vika för ännu 
obepröfvade hugskott. 'Theoriens förledande intryck äro ofta nog 
mäktigare än erfarenhetens och försigtighetens inkast. Hvarje 
vetenskap har erfarit inflytelsen af detta rastlösa sträfvande att 
icke blott med nya forskningar utvidga synkretsen för vårt ve- 
tande, utan äfven att från nya synpunkter uppfatta dess gamla, 
redan länge kända innehåll. Mången vetenskaplig föreställning, 
hvilken lång tid gällt som axiom, har blifvit vacklande i sin 
innersta grund. Vetenskapen vinner likväl derpå oändligt i djup, ty 
åtminstone naturforskningens utveckling beror på detaljundersök- 
ningarnegs resultater. Isynnerhet läran om den organiska naturen 
har allt mer och mer aflägsnat sig från den tanken att ett af- 
rundadt system vore ett oeftergifligt vilkor för hennes harmoni- 
ska utbildning. Man har tvertom lärt sig inse att den ena de- 
taljfrågan alltid framkallar en följande, att den ständigt visar 
på ännu outredda sidor inom vetenskapen och sålunda steg för 
steg för vårt vetande framåt. Isynnerbet naturforskningen ådaga- 
lägger huru en enda väl genomförd forskning i en, såsom det 
ofta kan synas, inskränkt fråga, stundom mäktigt förmår om- 
bilda vår uppfattning af ett större område. 

Om någon vetenskap under de sednaste tiderna antagit ett 
annat utseende, så gäller det isynnerhet om den medicinska. 
Då man jemför dess nuvarande ståndpunkt med hvad den var 
för några tiotal år sedan, då man jemför de fordne läkarenes 
betraktelsesätt med vår tids, kan man icke förundra sig der- 


173 


öfver, om mången tror att den nuvarande medicinska vetenska- 
pen är något helt annat, än hvad den för en tid sedan var. 
Detta förhållande kan likväl betraktas från flere sidor. Det är 
sannt, att deras uppfattning af de flesta pathologiens begrepp 
är helt annan än den nuvarande tidens och deras uttrycksätt 
är numera fremmande för oss, men likväl finnas i de äldre me- 
dicinska skrifterna många ideer nedlagde, hvilka nu iklädts det 
exacta vetenskapliga bevisets moderna drägt. Äfven de före- 
gående seklerne hade stora framstående läkare, den grund, hvarpå 
de byggde, var mindre vetandets törnbevuxna mark, än den 
skarpa iakttagelsens systematiserande noggranhet, den lyckliga 
kombinationens stundom hänförande ljusskimmer och erfarenhe- 
tens ledtråd. Hvad dem felade i kunskapernas säkerhet, ersatte 
snillets divinatoriska förmåga. Det var derföre endast få, som 
kunde bli stora i konstens utöfning. Vär tid har derigenom att 
den gifvit vetenskapen ett säkrare faktiskt fotfäste och deri- 
genom att den tillika utbildat dess tekniska sida, i väsendtlig 
mon underlättat konstens praktiska användning. Nu fordras det 
hos läkaren framför allt en säker och klar insigt i sjelfva sjuk- 
domsprocessen jemte öfning i den medicinska tekniken, för att 
han skall kunna motsvara tidens fordringar. Orsaken till denna 
omgestaltning ligger isynnerhet deruti, att i stället för att medi- 
cinen fordom hos dess utmärktaste idkare var en förening af 
hypothesernas osäkra förutsättningar och erfarenhetens mång- 
tydiga tecken, har den numera antagit en fysikalisk och meka- 
nisk karakter. Bland de methoder, hvilka närmast tjenat att 
ombilda den medicinska vetenskapens tekniska sida, har den s. 
k. fysikaliska metboden varit den vigtigaste och i sina följder 
mest fruktbärande. Nu uppfatta vi med vår hörsel många för- 
ändringar i de inre organerna, då vi använda auskultationen och 
perkussionen för utredandet af lungornas och hjertats sjuk- 
domar, vi använda optikens läror för att intränga i ögats djup, 
vi använda mathematikens grundsanningar för att bestämma för- 
ändringarne i detta organs konstfulla och underbara mekanism, 
vi inkasta artificiellt ljus öfverallt, der vi kunna hoppas att göra 
kroppens inre yta tillgänglig för det säkraste af alla våra sin- 
nen, vårt öga. Utom utvecklingen af denna medicinska teknik 


174 


har framför allt forskningarne inom den pathologiska anatomiens 
område, undersökningen af de anatomiska sjukliga förändringarne 
inom organismen lyftat den praktiska medicinen till dess nu- 
varande höjd. Vi känna numera i många fall noggrant den 
successiva utvecklingen af en sjukdomsprocess inom ett organ, 
vi kunna bestämma, till hvilken grad den redan kunnat hinna 
och vi kunna förutsäga sättet för dess återgång till helsa eller 
dess till död förande inverkan på organismen. Genom förenin- 
gen af den direkta iakttagelsen vid sjuksängen och den patho- 
logisk-anatomiska undersökningen har en hög grad af säkerhet 
vunnits. Diagnostiken eller bestämningen af en sjukdomsart 
har onekligen i många fall hunnit till en hög grad af fulländning. 
Man har sagt att läkarekonsten i vår tid gjort diagnostiken till 
sitt hufvudmål och förmenar att den anser sig hafva skördat 
sin högsta triumf, när efter döden diagnosen funnits bekräftad. 
Man kan icke neka, att denna förebråelse till en del är sanning. 
Täflan emellan läkarene vid de stora sjukhusen stegrade begäret 
att öfverträffa hvarannan i uppgörandet af fina sjukdomsbestäm- 
ningar och en för tvenne decennier sedan herrskande exelusiv 
anatomisk riktning befordrade denna ensidighet. Det är klart 
att läkaren, om han uppfattar konsten blott som ett mål för 
sina egna studier och i den sjuke endast ser ett tillfälle att ut- 
veckla sin skarpsinnighet eller t. o. m. att dermed kunna lysa 
för andra, småningom skall börja beherrskas af egoismens ande, 
om äfven under annan än den vanliga formen. Hans hjerta 
kallnar för individen och hela hang egendomliga ställning till 
den lidande menskligheten rubbas i sin skönaste form. Men 
icke blott den humanistiska sidan af läkarens verksamhet har 
genom denna ensidighet lidit, äfven therapin, behandlingen af 
sjukdomen fick träda i bakgrunden. Då man genom det ovän- 
tade ljus den nyvaknade pathologisk-anatomiska forskningen ka- 
stade öfver sjukdomarne, började betvifla huruvida man genom 
deras behandling egentligen kunde uträtta något, uppkom den 
en tid så moderna riktning, som man kallat nihilism eller med 
andra ord, mången läkare började hylla den åsigten, att man 
med afseende å behandlingen egentligen icke borde göra något. 
Då mången grånad vetenskapsman, hvars djupare insigter och 


175 


grundliga erfarenhet satte honom i tillfälle att i hvarje fall pröfva 
hvad som ännu var tillgängligt för konstens tillgörande eller 
icke, likväl räddade tron på medicinens höga kallelse, blef det 
hos mången yngre, hvars krafter ännu vore opröfvade, ett an- 
taget sätt, en viss jargon att visa sig hylla denna skepticism. 
Det var ju modernt! Det är alltid lättare att åtnöja sig med 
tviflets halfhet eller att smickra sig med skepticismens kalla lik- 
giltighet, än att arbeta sig fram till sanningens fulla erkännande. 
Denna från en del af Wiens vetenskapliga läkare utgångna skep- 
tiska riktning, så litet den uppmuntrade till fortsatta forsknin- 
gar, har likväl varit för vetenskapen gagnelig, i det den in- 
skränkte det dittills vanligen öfverflödiga och onödiga medika- 
mentsbruket, samt tjenat till att så mycket grundligare studera 
vissa vigtiga läkemedels bruk. Man har väl tillskrifvit homeo- 
pathiens icke långt förut skedda uppträdande ett vigtigt infly- 
tande på det minskade förtroendet till den medikamentösa be- 
handlingen. Likväl var den vunna djupare insigten i flere sjuk- 
domsprocessers lagbundna fortgående utbildning den egentliga or- 
saken till tviflet hos många vetenskapliga läkare på flere förut 
som osvikliga ansedda läkemedels gagn. Äfven det allt mer 
växande behofvet att på experimentel väg söka utreda läkemed- 
lens inverkan, bidrog dertill att förminska tron på deras krafter, 
då man icke kunde finna någon förklaringsgrund dertill. Ut- 
vecklingen af denna experimentella therapi har emellertid ledt till 
studium af en stor mängd specifika ämnen d. v. s. sådane, hvilka 
i bestämda sjukdomar framkalla positivt välgörande verkningar, 
såsom t. ex. kinin i frossa. Äfven den lokala behandlingen 
kom derigenom 1ill sin rätt. Många sjukdomar, hvilka hän- 
fördes till allmänna orsaker och betraktades såsom konstitutio- 
nella, fingo sin förklaring, såsom endast uttryck af lokala störin- 
gar. I stället att de förut underkastades en ganska ingripande 
behandling, bekämpas de nu med enkla lokala medel såsom t. ex. 
mänga utslag hos barn. 

Då man fordom trodde att man genom användandet af 
läkemedel kunde afbryta en sjukdomsutveckling, har man nu 
kommit till insigten derom att en stor mängd sjukdomar äga en 
viss typisk gång, hvilken icke kan hindras, utan naturnödvändigt 


176 


har sin bestämda tid. Läkarens sak härvid är att så regulera 
kroppens funktioner, att dels det sjuka organet försättes i hvila, 
dels att dess störda fysiologiska verksamhet må kunna ersättas, 
äfvensom att behandla hotande tillstötande komplikationer. I 
dessa fall blir läkarens förfarande symtomatiskt. Till denna 
grupp hör en stor mängd sjukdomar såsom lunginflammation, 
tyfus o. s. v. Man bör derföre icke tro att läkaren härvid 
nödvändigt bör följa antingen den sjukes egen känsla t. ex. af 
smärta eller lägga vigt på hvarje symtom. Han bör veta skilja 
cmellan oväsendtliga symtomer och sådane, hvilka äro nödvän- 
diga uttryck af den förhanden varande sjukdomens eget väsende. 
Att rätt uppfatta betydelsen af dessa symtomer och att kunna 
genomskåda deras fysiologiska förhållande till grundlidandet, är 
det, som bildar den praktiskt lycklige läkaren, han bör hvarken 
öfver- eller underskatta dem. Det är isynnerhet i detta af- 
seende, som erfarenheten är vigtig. Deröfver låta icke heller 
några allmänna reglor uppställa sig, det måste öfverlemnas åt 
läkarens eget omdöme, att i hvarje individuellt fall finna den 
rätta måttstocken. Såsom motsatts härtill höra de sjukdomar, 
der ett allmänt, ofta doldt lidande ligger till grund och sym- 
tomerna röja en viss sjelfständighet. Vid behandlingen af denna 
grupp af sjukdomar, dit höra t. ex. en mängd neuralgier o. s. v., 
böra och kunna symtomerna, ehuru för den sjuke mest plåg- 
samma, lemnas åt sig sjelf. Det fordras ofta stor skarpsinnighet, 
mycket tålamod och längre tids erfarenhet att finna det rätta 
grundlidandet. Inga sjukdomar pröfva så mycket läkarens diag- 
nostiska skicklighet och fysiologiska kombinationsförmåga, som 
dessa latenta, smygande, i enstaka symtomer uppfiammande sjuk- 
domsformer. Under en symtomatisk behandling kunna de oroande 
symtomerna träda tillbaka och patienten känner sig återställd eller 
äga åtminstone en relatif helsa, medan den eg. sjukdomen likväl 
ohejdadt fortgår. Här pröfvas läkaren att han icke må förbise 
något, som tjenar till belysning af den egentliga grundorsaken, det 
fordras framför allt, att han icke af någon förutfattad mening 
må låta sin uppfattning förvillas eller försumma att nog- 
grant undersöka kroppens alla organer. Det är så förledande 
att förlåta sig på den sjukes känslor eller följa hans uppgifter. 


TT 


De kunna väl vara en fingervisning för läkaren, men böra aldrig 
utgöra den grund, hvarpå han bygger sitt omdöme. 

Om diagnostiken eller den noggranna sjukdomsbestämnin- 
gen sålunda utgör ett oeftergifligt vilkor för den praktiska läka- 
rens handlingssätt och på det närmaste sammanhänger med den 
behandlingsmethod, hvilken han i hvarje fall bör följa, så skola 
vi erindra oss, att det gifves ännu en annan sida af läkare- 
konsten, hvilken framför allt röjer huruvida man klart uppfattat 
sjukdomens väsende. Denna är den s. k. prognosen eller be- 
stämningen af en sjukdoms utgång och större eller mindre fara 
för organismen. Denna bestämning är ofta mycket svår. Ehuru 
den stöder sig på de gifna anatomiska förhållandena, så in- 
verka likväl på sjukdomens utgång så många omständigheter, så- 
som ålder, konstitution, anlag, föregångna sjukdomar, 0. 8. V., 
att det dock erfordras mycken praktisk erfarenhet, vana och 
öfning, för att i flere fall med någon slags säkerhet yttra sig. 
Mig synes, som om en af läkarekonstens herrligaste gåfvor skulle 
ligga förborgade i detta förutseende. Vigten och ansvaret af 
läkarens kall träder isynnerhet här i dagen. Då den sjuke eller hans 
omgifning med oroligt bekymmer förtroendefullt frågar läkaren 
om hans tanke, så huru ljuft kännes det icke för hans sinne, 
om han här kan vara ett medel att mildra sorgen och lindra 
smärtan, men framför allt är han dem dock skyldig sanningen. 
Det är så vanligt att läkaren vill i det längsta -trösta den sjuke 
och, om han äfven inser det fåfänga i alla sina bemödanden, 
han likväl tror sig böra underhålla hos honom ett bedrägligt 
hopp. Visserligen är det sannt, att man ofta nog icke kan med 
fullkomlig visshet bestämma utgången, då man ser, huru i mån- 
get efter menskligt förutseende hopplöst fall likväl en lycklig 
vändning inträder, deraf bör dock icke läkaren hindras att upp- 
riktigt säga sin tanke. Denna förbehållsamhet uppgifves vara 
en följd af den fruktan man hyser att sjukdomen skall förvärras, 
om den sjuke upplyses om farligheten af sitt tillstånd. Man 
skall finna att i de festa fall detta endast är en fördom och 
att försämringen blott är skenbar eller snart öfvergående. I 
hvarje händelse visar det likväl att omsorgen om kroppen är 
högre, än om själen. Huru visar icke erfarenheten, att den 


12 


178 


mer eller. mindre omedvetna fruktan för döden, hvilken bor i 
de flesta menniskors innersta och som icke förhindras genom 
dess fördöljande, motarbetar läkarens tillgörande. Tvertom, der 
menniskan vunnit det lugn för sitt samvete, hvilken endast fri- 
den med Gud kan gifva, återspeglar sig detta lugn under hela 
hennes sjukdomskamp. Genom att rätt uppfatta sin ställning till 
den sjuke, såsom sjelf en inför Herren ansvarig personlighet, skall 
läkaren se en af de skönaste sidorne i sitt kall öppna sig för sin 
blick. Detta deltagande för den sjuke såsom en medbroder, 
hvilka hvardera måste mötas i evigheten, skall mer än annat 
förädla hans tillgöranden. Mer än konstens åtgärder skall hans 
personliga inverkan och beröring utöfva ett stort, hälsosamt in- 
flytande på den sjuke och hans omgifning. Att vinna ett så- 
dant inflytande dertill fordras framför allt, att läkaren sjelf skall 
vara genomträngd af den rätta menniskokärlekens eld och äga 
kraft att i ord och handling utöfva densamma. 

Om man sammanfattar hvad nu blifvit yttradt, se vi, att 
inom läkarekonsten finnes en innerlig förening af veta och handla, 
en förening, som i sitt fruktbringande förhållande till menskligheten 
är på det närmaste sammanvuxen med läkarens individuella per- 
sonlighet. Ju mer han gör sig förtrogen med mångsidigheten i 
sin konst, med dess outtömliga innehåll och dess under vexlande 
former städse återkommande beröringspunkter med mensklig- 
heten, desto mer skall den verkliga erfarenheten i lifvets skola 
komma honom till del. Om någon, så är läkaren beroende af 
en skarp uppfattning af de individuella förhållandena. Likväl 
är det en så vanlig föreställning, att det är efter ett visst gsehe- 
ma, som han handlar. Den fördomen är så allmän, att hvarje 
sjukdom har sin gifna behandling och att när sjukdomens namn 
är gifvet, läkemedlen derför säga sig sjelfva. Må detta vara sagdt 
till svar på frågan, om läkarene äro behöflige. Hvartill skulle 
läkarene öfverbufvud vara behöflige, när vår tid hoppas med 
samma ifver att finna universalmedel, som i fordna dagar alke- 
misterne konsten att göra guld. Universalmedel, hvilket herrligt 
fält för mensklig spekulationsande och lättrogenhet! Vi se huru 
i de stora kulturländerne det ena medlet uppträder efter det 


179 


andra på verldsmarknaden, man må sedan kalla dem revalenta 
arabica, Morisons piller eller Bauscheidts knäppar. 

Bland de i nyare tider införda läkemethoder, hvilka af dess 
lifligaste beundrare prisats såsom ett universalmedel, är onekligen 
hydrotherapien eller vattnets begagnande såsom läkemedel den 
mest framstående. Man kan icke neka, att af många dess ifri- 
gaste förkämpar detta misstag blifvit gjordt och att genom denna 
öfverdrift methoden blifvit äfven af läikarene med <misstro- 
ende emottagen och dess allmänna användande motarbetadt. 
Såsom 1 så många andra fall har saken fått lida genom enskil- 
des öfverdrift. Om man likväl opartiskt betraktar saken, så 
måste det erkännas såsom ett vigtigt framsteg inom läkekonstens 
praktiska område, att läran om det kalla vattnets användande 
blifvit noggrannare studerad, dess verkningar pröfvade och det- 
samma upptaget bland läkemedlens antal. Då hydrotherapien 
numera hos oss blifvit en dagens fråga, har jag ansett lämpligt, 
att vid detta tillfälle med anslutning till hvad jag redan yttrat 
om läkarekonstens stora, mångsidiga innehåll, så populärt det i 
min förmåga står och det vetenskapliga uttryckssättet tillåter, 
lemna en förklaring öfver vattnets verkningar på den sjuka or- 
ganismen. 

Vilje vi söka att i få hufvuddrag uttala oss öfver vattnets 
olika verkningar på organismen, så torde man efter den olika 
methoden för dess användande kunna uppfatta detsamma som 
ett afkylande, ett upplösande och under skiljda förhållanden 
som ett retande medel eller, för att uttrycka oss i enlighet med 
farmakodynamikens termer, erkänna dess antiphlogistiska, dess 
resolverande och dess derivatoriska verkan. 

Den afkylande vattenbehandlingen vinner naturligtvis sin 
användning hufvudsakligen vid akuta febersjukdomar och vid in- 
flammationer. Man har härvid närmast i sigte att nedsätta den 
stegrade kroppsvärmen, förlångsamma blodomloppet och stegra 
hudverksamheten. Såsom bekant är, äger kroppen en bestämd 
medeltemperatur, hvilken under normala förhållanden och i det 
friska tillståndet alltid förblir sig lik eller åtminstone visar högst 
obetydliga förändringar. På yttre ytan af kroppen är denna 
temperatur öfverallt, der värme icke särdeles lätt undandrages i 


180 


följd af den omgifvande atmospheriska luftens inflytande, 35— 
37,59 C., medan den i kroppens inre stiger ungefär till samma 
höjd, som blodvärmen, hvilken utgör 379 CO. Man har visser- 
ligen observerat, att kroppsvärmen förändrar sig efter tiderna 
på dygnet, den är lägst tidigt på morgonen, stiger på f. m., 
sjunker middagstiden och höjer sig åter mot aftonen, visar så- 
lunda en efter måltiderne inträdande stegring, men hela skilna- 
den för dygnet utgör medlertid endast 0,3—0,49 C. Under 
sjukliga förhållanden, framför allt vid feber och vid inflamma- 
tioner, höjer sig temperaturen öfver nu uppgifna medelvärde. 
'Temperaturens stegring är det egendomliga för febern. Den 
högsta temperatur man observerat, har varit vid frossa, vid de 
akuta utslagssjukdomarne s. koppor, messling, skarlakansfeber, i 
tyfus, der den i de fall, hvilka öfvergått i helsa, kunnat stiga ända 
till 41,250 CO. Man har visserligen i tyfus t. ex. iakttagit en 
temperatur ända till 43,89, ja i skarlakans feber ända till 449 C., 
men blott i sådane fall, hvilka slutats med döden, ty erfaren- 
heten har visat, att det högsta värmegradtal organismen kunnat 
härda ut med har varit 41,759 C. Ju högre temperaturen stiger i 
en sjukdom, desto farligare blir den, man har äfven iakttagit 
att den stegras kort före döden. Redan en likformig temperatur- 
höjning af 40—419 C. för snart till död, derest densamma icke 
under någon tid af dygnet ger efter. Till ock med under fross- 
paroxysmen, vid den kyla, som föregår feberns utbrott, är kropps- 
värmen höjd minst 19 C., kylan eller den minskade värmen är 
endast skenbar. Införandet af noggranna thermometerobserva- 
tioner vid sjukbädden är en af läkarekonstens vigtigaste fram- 
steg och detta framsteg har dock blifvit gjordt först under de 
sednaste åren. Å andra sidan visar t. ex. choleran en tempe- 
ratursänkning till 33,759 ja 32,59 O.; temperaturen faller äfven 
hastigt i sjukdomar, der ett plötsligt upphörande af febern in- 
träder. Experimenter å djur hafva ådagalagt, att om kroppens 
värme vid inflytelsen af köld sjunker under hälften af den normala 
värmegraden, måste döden följa. Magendie afkylde varmblodiga 
djur så starkt, att deras blodvärme sjönk till 159 -0C.; men det 
medförde äfven deras död. 

Organismen visar ett ständigt sträfvande att bibehålla sin 


181 


värme på den normala höjden af omkring 379 C. och det är en 
af dess märkvärdigaste funktioner både att frambringa och att 
regulera densamma. Den animala värmen är hufvudsakligen en 
produkt af den inom lungorne vid andedrägten skeende förenin- 
gen af luftens syrgas med det i blodet innehållna kolet, liksom 
den äfven bildas vid den inom organismen ständigt skeende syr- 
sättningen af andra kroppar, ty hvarje kemisk förening, dervid 
syre bindes, frambringar värme. Den animala värmen är så- 
lunda en följd af förbränning, den beror på organismens sjelf- 
verksamhet och sammanhänger på det närmaste med de för lif- 
vets bestånd nödiga kemiska processerna. Den omgifvande tem- 
peraturen har deremot ett ganska ringa inflytande på kroppens 
egen värme. Menniskan kan uthärda en mycket hög både köld- 
och värmegrad, utan att kroppens funktioner deraf synbarligen 
lida, hon är genom den underbara sammansättningen af sin or- 
ganism i stånd att uthärda ofta otroliga temperaturskilnader. 
Hvilken ofantlig värme råder t. ex. icke i många fabriker, 
i våra badstugor o. s. v. Man har sett att personer på för- 
sök uthärdat en värme af 1069 C. Hvem känner icke Öd- 
mans kammarlif, dervid temperaturen var så hög, att personer, 
ovana dervid, började må illa. Å andra sidan hafva polarfarare 
uthärdat en temperatur af 42—4792 C. köld, medan deras kropps- 
värme sjönk endast 1—1/59 C. Orsaken till detta öfverhufvud 
ringa inflytande af den yttre temperaturen ligger i organismens 
motstånds förmåga och de hjelpmedel hon äger att neutralisera, 
att upphäfva verkan af höga temperaturskilnader. De vägar, 
af hvilka organismen begagnar sig för att aflägsna öfverskjutande 
värme är, dels den direkta värmeutstrålningen genom huden och 
blodfyllnaden i dess blodkärl, som fortfarande för sig går, 
dels framför allt den afdunstning, som ständigt är verksam 
medelst lungorna och huden och som utgör det vigtigaste af- 
kylningsmedlet, då värme dervid bindes. Köldens inverkan har 
organismen visserligen svårare att emotstå, hon skyddar sig likväl 
deremot genom ökad muskelrörelse, genom ökadt upptagande af 
luftens syrgas vid andedrägten och deraf framkalladt ökadt nä- 
ringsbehof. Den påskyndade förbränningsprocessen blir sålunda 
det naturliga hjelpmedlet härvid. Det är en gammal erfarenhet, 


182 


att man äter vida mera under vintern än under gommaren och 
alla folkslag i de kalla zonerne visa mycket mera behof af 
fetthaltig föda, hvilken särskildt är egnad att underhålla den 
kemiska förbränningen inom organismen, än de i sydliga trak- 
ter. Då Eskimoen med aptit förtär sitt tran, så följer han lika 
så mycket sin fysiologiska instinkt, som den glada Sicilianaren, 
då han förtär sin apelsin eller sin orange. | 

Hvarje förlust af värme skyndar organismen att ersätta, 
den medför derigenom en stegring af de organiska processer, 
hvarigenom värme bildas. Med bibehållandet af den normala 
värmen är en mångfalld af djupt i lifvets underbara verkstad 
ingripande förrättningar på det närmaste förenad. Vi äga deri- 
genom i förmågan att förändra den normala temperaturgraden 
inom kroppen, ett ytterst mäktigt medel att tillika inverka på 
många andra processer inom organismen och detta på ett sätt, 
hvilket till stor del kan på förband beräknas enligt kända fysio- 
logiska lagar. Den medicinska användningen af vatten är med 
afseende å kroppens normala värme ett sådant medel, ty undan- 
dragandet af värme eller dess ökande är just det egendomliga 
för vattenkuren. En temperaturskilnad af några grader mer 
eller mindre än redan för organismens verksamhet af utom- 
ordentligt inflytande. 

Såsom vehikel för temperaturolikheter, skiljer sig vattnet 
väsendtligt från andra kroppar cch isynnerhet från den atmo- 
sferiska luften. Det är i och för sig en dålig värmeledare, 
det är tillika mycket tyngre och tätare än luften och sträfvar 
vid hvarje temperatur att öfvergå i gasform, så mycket hastigare, 
ju tunnare dess lager är och öfver ju större yta det är utbredt. 
Vid denna afdunstning bindes värme och afkylning uppstår. Så- 
som ett tätare medium hindrar vattnet ganska mycket värme- 
utstrålningen, om detsamma å alla sidor betäcker kroppen i ett 
bad, hvars temperatur är lika med hudens, måste derföre kropps- 
värmen stiga. Begjutes deremot kroppen med vatten af samma 
temperatur, så måste den förlora i värme i följd deraf, att vatt- 
net vid sin hastiga afdunstning från kroppens yta binder värme. 
Det förklarar den välgörande verkan af halfbad under en feber. 

Vid behandlingen af akuta sjukdomar är det ett hufvud- 


133 


vilkor att, med afseende å kroppsvärmens höjd öfver det normala, 
bestämma mängden af det värme som kan undandragas organis- 
men och den temperaturgrad af vattnet, som till detta ändamål 
bör begagnas. Ty efter denna olika temperatur uppstår en 
ganska olika inverkan på kroppen. Hvar och en vet, huru 
vid ett bad af betydligt lägre temperatur än hudens, ungefär 
15—18? C. t. ex., man först känner en hastig obehaglig kyla, 
huden drager sig tillsammans, hvarigenom den s. k. gåshuden 
uppstår, andedrägten hindras och blir kort, samt pulsen sjunker. 
Lemnar man ett sådant bad hastigt, så inträder en annan grupp af 
fenomener, den s. k. reaktionen. Huden rodnar och blir varm, 
pulsen höjer sig, andedrägten blir påskyndad och en större lif- 
lighet visar sig såväl'i hjernans, som de vegetativa organernas 
verksamhet, behofvet af föda stegrar sig o. s. v. För att fram- 
kalla denna välgörande verkan, är det nödigt att noggrant upp- 
märksamma denna reaktions förmåga, hvilken är olika efter olika 
ålder och individualitet, då vi se att, vid för lång inverkan af 
vatten, reaktionen hindras eller inträder först sentida och det 
ofta med yttersta, stundom till och med förstörande häftighet. 
Rörelse och isynnerhet gnidning befordrar inträdandet af reak- 
tionen, ty deraf höjes den lokala värmebildningen, hudens ka- 
pillarer uttänjas och en starkare blodströmning till kroppens yta 
äger rum. Att under köldens inflytande tillika en retning af 
hudens känselnerver äger rum, kan väl icke förnekas, då vi se 
mångfalldiga reflexrörelser uppkomma, hvilka icke kunna vara 
annat, än en återverkan från nervsystemets centraldelar och 
hvarigenom man lättast kan förklara en del af reaktionsfeno- 
menerne. 

Vi nämnde, att läkarekonsten har i vattnet det yppersta 
medlet att framkalla temperatur-skilnader och att han deri- 
genom kan mäktigt ingripa i kroppens värmebildning samt de 
dermed sammanhängande processer, hvilkas vigt vi i det före- 
gående antydt. Läkaren kan derföre icke blott inskränka den 
stegrade kroppsvärmen, när den i feberns glöd hotar att förtära 
organismen, utan han kan äfven stegra de regulatorer, hvilka 
hon äger i hudens och njurarnes derunder ofta störda verksam- 
het. Detta mål vinnes vid vattenbebandling på olika vägar, 


134 


framför allt genom att, dels utsätta kroppen för vattnets omedel- 
bara kylande inverkan, dels genom att å dess yta framkalla af- 
dunstning. De våta kompresserne, inveckling med följande half- 
bad, begjutningar 0. s. v. spela härvid den vigtigaste rolen. 
Det gifves väl icke vid inflammationer ett herrligare lokalt me- 
del, än köld. Vid denna lokala användning visar sig vattnets 
afkylande verkan icke blott i förträngningen af de mindre till- 
förande blodkärlen och den derpå beroende förminskningen af blod- 
tilloppet, utan äfven i en genom temperatursänkningen verkad 
inskränkning af den vid inflammation stegrade lokala ämnevex- 
lingen eller, om man så vill, förbränningen. Genom köldens inverkan 
blir en förändring inledd i attraktionsförhållandet emellan blo- 
det och de omgifvande väfnaderne. Kirurgien gör derföre af 
lokal afkylning medelst vatten den mest utbredda tillämpning i 
form af permanenta lokalbad, begjutningar o. s. v. Såsom all- 
mänt medel har man öfverhufvud mycket för litet användt denna 
method. Jag drager dock icke i betänkande att anse densamma vara 
särdeles användbar vid behandlingen af en mängd akuta sjukdomar 
och räknar dit framför allt tyfus, skarlakansfeber, messling 0. 
8. v., hvilka jag sjelf behandlat på detta sätt. Behandlingen af 
akuta sjukdomar med vatten stöter, det är sannt, inom praktiken 
på många svårigheter, hufvudsakligen derföre att de enskilde 
familjerna icke äro försedde med allt hvad dertill erfordras, obe- 
räknadt de många fördomar, man dervid har att bekämpa. 

För att öfvergå till vattnets upplösande verkan, vill jag 
först erindra derom, att hvar och en vet af egen erfarenhet, 
huru behofvet af föda stegras efter ett bad. Det är derföre en 
redan längesedan erkänd sanning, att under en vattenbehandling 
den organiska ämnevexlingen ökes. Såsom en följd deraf, sker 
en stegring af den ständigt inom organismen för sig gående 
endos- och exosmosen, d. v. s., för att uttrycka mig populärt, 
insugningen och utströmningen eller med andra ord utbytet 
emellan vätskorne i kroppens blodkärl och andra elementardelar. 
Denna på fysikaliska lagar beroende process återfinnes öfverallt, 
der ett utbyte af olika ämnen inom kroppen bör äga rum, den 
förmedlar öfverallt den fortgående nutritionen, underhållet af de 
organiska väfnaderne. Denna stegring af endos- och exosmosen 


, 


185 


inom organismen förklarar vattenkurens lyckliga inflytande på 
uppsugningen af en mängd sjukdomsprodukter. Försvinnandet 
af exsudater eller på sjukdom beroende utgjutningar inom krop- 
pens hålor, sker ofta mycket hastigt och har sin närmaste för- 
klaring i den under en vattenkur i så hög grad ökade organi- 
ska omsättningen. Genom denna återverkan på uppsugningen 
inom organismen förklaras tillika, hvarföre vissa läkemedel un- 
der en vattenbehandling ofta visa sig utomordentligt välgörande, 
äfven händer det stundom, att redan långt förut begagnade 
medikamenter derunder börja utveckla sin, dittills liksom inslum - 
rade kraft, hvarpå arkiater Bonsdorff fästat uppmärksamheten. 
För att framkalla denna nu påpekade stegring af den organiska 
omsättningen, har läkaren det yppersta hjelpmedel i den upp- 
lösande vattenbehandlingen. Vi finna icke sällan, att under en 
med omsorg och urskiljning inledd vattenkur den sjukes all- 
männa nutritionstillstånd ögonskenligen förbättras och om äfven 
den ökade appetiten dertill bidrager, så torde denna förändring 
vara grundad äfven i den omständigheten att organismen sättes, för 
att så uttrycka mig, i tillfälle att så mycket som möjligt till godo 
njuta sitt näringsmaterial. I detta afseende har jag vid ett annat till- 
fälle påpekat en omständighet, som är af ofantlig vigt för det nor- 
mala upptagandet af näringsvätskan inom organismen och hvarvid 
LENMANN fistat vår uppmärksamhet. Det är förhållandet emellan 
uppsugningen inom tarmkanalen och hudens verksamhet. Han 
anmärker, att då blodet inom kapillarerna i tarmarnes väggar är 
mera koncentreradt, än deras innehåll, så måste strömningens 
riktning blifva inåt dessa kärl. Riktningen af denna ström be- 
stämmes ännu särskildt derigenom, att tarmvätskan innehåller 
fri syra. Genom det hastiga upptagandet af denna vattenhaltiga 
vätska skulle blodet snart förtunnas så, att den endosmotiska 
strömningen skulle upphöra, om det icke gåfves ett förhållande, 
som fullkomligt motväger en sådan strömning och det är den 
stora. afdunstningsyta, som organismen äger i lungorna och hu- 
den. Från dem kan afdunstas en utomordentligt stor mängd 
vatten. Vi erindra om denna omständighet till upplysning för 
dem, hvilka anse vården om hudens verksamhet under behand- 
lingen af en sjukdom, som under veckor och månader håller 


186 


patienten fängslad vid sjuksängen, vara af underordnad vigt. 
Jag anser att man genom missvårdandet deraf motarbetar pa- 
tientens allmänna nutrition och höjandet af hans krafter. 

Hvad den retande methoden vid vattnets begagnande slut- 
ligen vidkommer, så erindra vi först till förklaring deraf att en 
lifig vexelverkan råder emellan blodöfverfyllnad i hudens kärl 
och ett likbeskaffat tillstånd i de inre organerna. Genom att 
under en vattenkur framkalla svettning, ökes hjertats verksamhet 
och i följd deraf tryckningen inom artererne, de af värme vid- 
gade hudkapillarerne erhålla derigenom mera blod, ty blodström- 
men flyter närmast till den del af kroppen, der kapillarernas 
spänning genom värmen är minskad. Sålunda kan man på ett 
enkelt sätt förklara vattenkurens lyckliga inflytande vid kroniska 
hyperemier eller kongestionstillstånd i de inre organerna. Vidare 
ha vi redan i det föregående påpekat det bekanta faktum, att 
köld verkar sammandragande på de mindre blodkärlen och detta 
fenomen beror på närvaron af glatta muskelfibrer i deras mel- 
lersta lager. Genom en efter föregående svettning anbragt ha- 
stigt öfvergående köld, uppstår väl först sammandragning af hu- 
dens små blodkärl, men genom den omedelbart derpå följande 
reaktionen fortsättes den engång inträdda blodströmmingen åt 
ytan. Inträder också den omnämnda sammandragningen af kär- 
len endast i de mindre, med muskelelementer försedda artererne, 
så nödgas likväl kapillarerne i följd af sin icke obetydliga fysi- 
kaliska elasticitet utvidga sig vid starkare tryckning af det i 
dem strömmande blodet. Huru mycket vid förändringarne inom 
blodkärlen för öfrigt beror på nervsystemets förmedling, är svårt att 
för ögonblicket afgöra. Att ett sammanhang emellan kärlmusku- 
laturen och de sympathiska nerverna äger rum, är genom BER- 
NARDS experimenter upphöjdt öfver allt tvifvel. Jag har redan 
i en tidigare afhandling närmare utvecklat dessa förhållanden 
och sökt lemna en förklaring af det inflytande nervsystemet öfver- 
hufvud röjer under bruket af kallt vatten, de reflexrörelser, hvilka 
derunder uppkomma och hvilkas vigt man icke bör förbise o. 
8. Vv. Jag vill derföre icke vid detta tillfälle ingå i någon mera 
detaljerad framställning af dessa inom fysiologiens område lig- 
gande frågor och jag vill sluta dermed, att då hydrotherapien 


använder dessa tvenne vigtiga agentier, värme och köld, om- 
vexlande och afpassade efter hvarandra, läkaren i vattnets olika 
temperaturgrader och framför allt i den olika tidslängd, hvar- 
under kroppen är utsatt för dess inverkan, har i sin hand möj- 
ligheten att inverka på blodfördelningen och innervationen inom 
en mängd, såsom det synes, annars otillgängliga organer. 
Dessa nu omnämnda methoder för vattnets användande 
kunna på mångfalldigt sätt modifieras och kombineras. Det fin- 
nes i vattenläkekonsten lika så litet, som vid den medikamen- 
tösa behandlingen, en för hvarje fall passande gifven method. 
Äfven här bör läkaren, så mycket som möjligt, individualisera, 
han bör kunna bedömma organismens reaktionsförmåga, såsom 
uttryck af den organiska verksamheten och framför allt bör han 
aldrig glömma att fästa uppmärksamheten vid hudens, hjertverk- 
samhetens och lungornas tillstånd, hvilka 1 hög grad modifiera 
vattnets användande. Behandlingen med vatten, så enkel den 
synes, förutsätter nödvändigt verkliga medicinska insigter, en 
noggrann bekantskap med kroppens byggnad och dess funktio- 
ner samt fordrar lika väl, som någon annan läkemethod, känne- 
dom af de sjukliga förändringarne inom organerna i hvarje sär- 
skildt fall, äfvensom öfning och vana vid alla de undersöknings- 
methoder, vi i det föregående betecknat, såsom den nyare medi- 
cinens yppersta hjelpmedel. Man hör likväl ganska allmänt den 
föreställningen vara rådande, att om äfven vattenläkaren icke äger 
så grundliga medicinska insigter, som han borde, så behöfver han 
för sin del mindre deraf och isynnerhet, om han af en medicinsk 
läkare får höra diagnosen eller hvad det är för en sjukdom, så reder 
han sig nog med behandlingen. Jag erindras härvid ovilkorligen 
om den förträfflige C. A. W. Richters ord (han är sjelf vatten- 
läkare) ,Hänufig genug habe ich Gelegenheit gehabt die Behand- 
lungsmethoden sogenannter blosser Wasserärzte kennen zu lernen 
und ieh habe dabei immer nur zu Bewunderung des Menschen- 
leibes Veranlassung, welches, obgleich siech und krank, dennoch 
im Stande ist solehen Angriffen zu widerstehen und sie oft so- 
gar noch sich zum Heile zu wenden." Det är derföre så vanligt, 
att vattenbehandlingen anställes efter ett visst schema, medan 
man å andra sidan genom att fästa för mycken vigt vid minu- 


188 


tiösa detaljer lätt löper fara att inlägga för stor betydelse i 
småsaker och kasta öfver vattnets bruk ett hemlighetsfullt, my- 
stiskt dunkel, hvilket väl till en början kan anslå den oerfarne, 
men förr eller sednare måste rubba förtroendet dertill. Först 
sedan de bildade läkarene mera allmänt, än hittills skett, börjat 
begagna vatten, såsom läkemedel, kan man hoppas att den en- 
sidighet, hvartill de s. k. natur- eller vattenläkarene gjort sig 
skyldige, skall kunna motarbetas och den skada, som hvarje 
okunnighet nödvändigt medför, minskas. Just vattnets ensidiga 
bruk är den rätta hydrotherapiens svåraste fiende. Endast ve- 
tenskapliga insigter och studier kunna skydda för den ensidiga 
afväg, att i vattnets användande se det enda läkemedlet och be- 
trakta allt annat som gift. Ännu icke har det funnits en enda 
vetenskapsman, som varit blott och bart vattenläkare. Den 
opartiskt pröfvande mannen väljer det goda, hvarhelst det er- 
bjuder sig, han upptager och utbildar det med sitt öfriga ve- 
tande till ett harmoniskt helt. Den tid skall komma, då vat- 
tenläkarekonsten och allopathien tillsammans skola användas och 
jemte hvarandra anlitas, ty endast sålunda kunna hvardera få 
sitt fulla berättigade erkännande. 


189 


Förteckning öfver de skrifter, som Finska Veten- 
skaps-Societeten erhållit efter utgifvandet af dess 
bibliotheks-katalog år 1862 intill slutet af Maj 
månad 1864. 

Af Finska Läkare-sällskapet. 

Finska Läkare-sällskapets handlingar. B. IX 1. 

Af Suomalaisen kirjallisuuden Seura. 


Suomi, tidskrift i fosterländska ämnen. Arg. 20. 
Suomi, kirjoituksia isänmaallisista aineista. Toinen Jakso. Osa 


AT: 
Suomalaisen kirjallisuuden Seuran toimituksia. «II. Kanteletar, 
toinen painos. — XVII. Suomen kansan Satuja ja Tari- 


noita, 3 Osa. — XXI. H. G. Porthan Opera selecta, P. 
2. -— XXV. Näytelmistö, 2 Osa. — XXVII. Suomalainen 
Merisanakirja kirjoitt. A. Stjernereutz. — XXIX. Krei- 
kan Kielioppi kirj. G. Cannelin. — XXX. Lainopillinen 
käsikirja kirj. J.P. Palmén, suoment. E. Lönnrot. — XXXI. 
Ranskan kielioppi toim. A. W. Floman. — XXXII- Ke- 
mianoppi kirj. J. A. Stöckhardt, suom. J. L. Krohn. 

W. Shakespearin Macbeth, suom. K. Slöör. 

Af Gymnasium i Tavastehus. 

Programmer om Tavastehus Gymnasium för åren 1857—1860, 
1860—1863. 

I skolfrågor med anledning af det blifvande läraremötet i Åbo 
af Gymnasiilärarene i Tavastehus 1860. 


Af T'Académie imperiale des sciences de S:t Petersbourg. 
Bulletin de VAcademie imp. des sciences de S:t Petersbourg T: 
Vv 3—VII 2. 
Mémoires de PFAcademie imp. des sciences de S:t Petersbourg 
VIL Serie T. VI 4 (TT: UI—YI 3 saknas). 
SauuckA Mao. Arxagemin Hayko T. I 2—IV. 


190 


Af L'Observatoire physique central de Russie. 
Annales de FObservatoire physique central Années 1859, 1860. 


Af die pharmaceutische Gesellschaft zu S:t Petersburg. 
Pharmaceutische Zeitschrift fir Russland Jahrg. II 1—24. 


Af Société imp. des naturalistes de Moscou. 


Bulletin de la Société imp. des naturalistes de Moscou T. XXXV 
2, 3, XXNVI 14. 


Af die gelehrte estnische Gesellschaft zu Dorpat. 
Verhandlungen der gelehrten estnischen Gesellschaft B. IV 3,4, 
Vv 1—3. 
Schriften der gelehrten estnischen Gesellschaft N:is 1—3. 
Sitzungsberichte der gelehrten estn. Gesellschaft 1861—1863. 


Af Kejserl. Universitetet i Dorpat. 

Beobachtungen der Kaiserl. Universitäts-Sternwarte Dorpat von 
J. H. Mädler B. XV Abth. 2. : 

Guil. Struvii diem semisaecularem XVII m. Oectobris celebran- 
dam indieit Universitas Cas. Dorpatensis (Insunt: F. Min- 
dingii de curvatura superficierum qgusestiones). 

Indices Scholarum 1863. 

Personal der Kaiserl. Universitet zu Dorpat, erst. Semest. 1862 
uu 1863: 

13 Dissertationer utgifne i Dorpat 1862 och 1863. 


Af Richelieu-Lyceum i- Odessa. 
TopxecTBeunnid ÅKTE 1861 —62, 1862—63. 


Af kongl. Svenska Vetenskaps-Akademien. 
Kongl. Vetenskaps-Akademiens Handlingar. Ny följd. B. OI 2. 
Öfversigt af kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar år 
1861. 
Sveriges geologiska Undersökning, 
Erdman. Bladen 1—3. 
Meteorologiska iakttagelser i Sverige. Band, 2. 


utförd under ledning af ÅA. 


191 


Af kongl. Svenska Vitterhets-, Historie- och Antiqvitets- 
Akademien? 

Kongl. Vitterhets-, Historie- och Antiqvitets-Akademiens Hand- 
lingar Del.” 23. — Ny följd Del. 3. 
Minnespenningar öfver enskilda svenska män och qvinnor be- 

skrifne af B. E. Hildebrand. 
Svenska Sigiller från Medeltiden utgifna af B. E. Hildebrand. 


Af kongl. Vetenskaps-Societeten i Upsala. 
Nova acta reg. Societatis scientiarum Upsal. Ser. III, Vol. IV 
152 
Af kongl. Universitetet i Upsala. 
Upsala Universitets Årsskrift. Årg. 1861, 1862. 


Af kongl. Universitetet i Lund. 


Index Scholarum annis 1860-—61, 1862—63 habendarum. 
Programmer vid- Rectors-ombytet 1861 och 1863. 
Inbjudningsskrifter till installations-högtidligheter 3 st. 
Lunds Universitets-Bibliotheks Accessions-katalog 1862. 


Disputationer 18 st. 


Af kongel. Norske Frederiks Universitetet och kongel. Norske 
Videnskabs-Selskabet i Christiania. 

Forhandlinger i Videnskabs-Selskabet i Christiania Aar 1861, 
1862. 

Det kongel. Norske Frederiks Universitets halvhundredaarsfest 
September 1861. 

Det kongel. Norske Frederiks Universitets Aarsberetning for aa- 
Tetekls6L: 

Nyt Magazin for Naturvidenskaberne af den physiographiske 
Forening i Christiania. Bind. XII 1—3. 

En större Bibelhistorie (Det gamle og nye Testament). Indby- 
delseskrift af V. Vogt. 

Beretning om Bodsfaengslets Virksomhed 1861, 1862. 

Norske Rigsregistranter tildeels i Uddrag Bind I, I. 1523— 
1588. 

Aegyptische Chronologie, von J. Lieblein. 


192 


Anden og Tredie Aarsberetning om Fantefolket ved E. Sun dt. 
1862, 1863. 

Norske Vegtlodder fra fjortende aarhundrede af C. A. Holmboe. 

Statistiske - Efterretninger om Christiania kathedralskole for Skol- 
aareneviocsetul f8dorar Ro Vibe: 

Plan for Nissens Pigerskole. 

Peter Andreas Munch ved P. Botten Hansen. 

Meteorologiscehe Beobachtungen aufgezeichnet auf Christiania ob- 
servatorium 1837—-1847. 

Resultate magnetischer, astronomischer und meteorologischer Be- 
obachtungen auf einer Reise nach dem östlichen Sibirien in 
den Jahren 1828—1830 von Chr. Hansteen u. Due. 

Geologiske Undersögelser i Bergens omegn af Th. Hiortdahl 
og M. Irgens. Med et tillegg af Th: Kixerulf. 

Beskrivelse over Lophogaster typicus af M. Sars. 

Norske Land- og Ferskvands-Mollusker, af J. Friele. 

Die Culturpflanzen Norwegens, von F. C. Schibeler. 

Veiledning til dyrkning af glaciale, alpinske og arctiske planter 
"af N. Moe. 

Beretning om det kongel. Selskab for Norges Vel, dets tilstand 
og virksomhed i Aaret 1861. 

Beretning om Fiskeri-Udstillingen i Amsterdam 1861. 

La Norvége pittoresque, recueil des vues. Planches 7. 


Af kong. Danske Videnskabernes Selskab. 
Det kong. Danske Videnskabernes Selskabs Skrifter. 5:te Rekke 
Naturvidenskabelig och mathem. afdeling Bind V 2. 
Oversigt af det k. Danske Videnskabernes Selskabs Forhandlinger 
i aaret 1861. 
Quzestiones quze proponuntur a Soc. reg. Danica scientiarum cum 
praemii promissu in a. 1862, 1863. 
Hit konungliga Norrcena Fornfreda Felag d. 1 Jan. 1858. 
Société royale des antiquaires du Nord le 1 Janv. 1860. 


Af die kaiserl. Leopoldinisch-Carolinische Akademie der 
Naturforscher. 
Verhandlungen der kais. Leopoldin-Carolinisch-deutsehen Akade- 
mie der Naturforscher. Tom. XXVIUII-—-XXX. 


193 


Af das germanische Nationalmuseum. 
Neunter Jahresbericht des germ. Nationalmuseums 1862 (7:de 
och 8:de saknas). 
Anzeiger fär Kunde der deutschen Vorzeit. Neue Folge. 9:r, 
10:r Jahrg. 1862, 1863. 


Af die kön. Akademie der Wissenschaften zu Berlin. 


Abhandlungen der k. Akademie der Wissenschaften 1860—1862. 
Monatsbericht der k. Akademie der Wissenschaften 1861—1863. 


Af der naturhistorisehe Verein der preussischen Rheinlandes 
und Westphalens. 
Verhandlungen des naturhistorischen Vereins Jahrg. 19, 20. 


Af die kön. physikalisch-ökonomische Gesellschaft zu Königsberg. 


Schriften d. k. physikalisceh-ökonom. Gesellschaft. Jahrg. 1862. 
Band III. 


Af die oberlausitzische Gesellschaft der Wissenschaften. 


Seriptores rerum Lusaticarum. Sammlung ober- und nieder- 
Lausitzischer Geschichtsehreiber. Band I, II. Neuer Folge 
HR, 2 

Codex diplomaticus Lusatizx superioris. Sammlung der Urkun- 
den fir Geschichte des Markgrafthums Oberlausitz von G. 
Köhler. I Band. 

Neues Lausitziscehes Magazin, herausgegeben von G. T. L. Hir- 
che.. Band 39, 40. 


Af die kön. Gesellschaft der Wissenschaften zu Göttingen. 
Abhandlungen d. k. Gesellschaft der Wissenschaften zu Göttin- 
gen. Band X, XI. 
Nachrichten von der Georg-August-Universität und der kön. 
Gesellschaft der Wissenschaften zu Göttingen 1862, 1863. 


Af die kön. Sächsische Gesellschaft der Wissenschaften zu 
Leipzig. 
Abhandlungen der k. sächs. Gesellschaft der Wissenschaften. Phil.- 
hist. Classe Bd IV 2, 3, 4. Math.-phys. Classe Bd VI 2, 3, 4. 


13 


194 


Berichte iber die Verhandlungen der k. sächs. Gesellschaft d. 
Wissenschaften. Phil.-hist. Classe B. XIII 2—4, XIV. Math.- 
phys. Classe Bd. XIII 1, 2, XIV. 


Af die färstlich-Jablonowskische Gesellschaft zu Leipzig. 


Preisschriften gekrönt und herausgegeben von d. fiärstl. Jablo- 
nowskischen Gesellschaft. MHeft. 9, 11. 


Af der Verein för Naturkunde im Herzogthum Nassau. 


Jahrbicher des Vereins fär Naturkunde im Herzogth. Nassau. 
H. XVI. 


Af die Oberhessische Gesellschaft fär Natur- u. Heilkunde. 


Zehnter Bericht der oberhess. Gesellschaft för Natur- und Heil- 
kunde. 


Af der Offenbacher Verein fär Naturkunde. 
Dritter u. Vierter Bericht des Offenbacher Vereins fir Natur- 
kunde. i 
Denkschrift des Offenbacher Vereins fär die Naturkunde der 
Senckenbergischen Stiftung gewidmet zu ihrer Säcularfeier 
18 Aug. 1863. 


Af die kön. Bayerische Akademie der Wissenschaften. 

Abhandlungen der kön. Bayerischen Akademie der Wissenschaf- 
ten. Math.-phys. Classe Band IX 3. -— Phil.-philolog. Classe 
Bd. IX 3. 

Sitzungsberichte der k. Bayer. Akademie der Wissenschaften 
1862 I; I 1S65 Lom: 

Rede iiber die deutschen Einheitsbestrebungen im 16 Jahrhun- 
dert von Cornelius. 

Denkrede auf Joh. Andr. Wagner von OC. F. P. v. Martius. 

Festrede am 28 März 1863 von J. Freih. v. Liebig. 


Af die physikaliseh-mediciniscehe Gesellschaft in Wirzburg. 
Wiirzburger naturwissenschaftliche Zeitschrift. Band II 2—IV 1. 


1935 


Af Pollichia, ein naturwissenschaftlicher Verein der Rheinpfalz. 


Achtzehnter u. Neunzehnter Jahresbericht der Pollichia. 1860, 
1861. 
Die Laubmoose der Rheinpfalz, von Th. Gimbel. Planche. 


Af die kaiserl. Akademie der Wissenschaften in Wien. 
Sitzungsberichte der kais. Akademie der Wissenschaften. Philos.- 
Histor.. Classe! Bd. ZOCXVIIE0: NANNE H 0 1-5. 
— Math.-naturwiss. Classe 1 Abth. XLV 1—5, XLVI 1— 
5. 2:e Abth. XLV, XLVI 1—5. 
Almanach der kais. Akademie der Wissenschaften. Jahrg. XII 
1862. 
Af die zoologisch-botanische Gesellschaft in Wien. 
Verhandlungen der k. k. zoologiseh-botanischen Gesellschaft Bd. 
XII, XIII. Personen-, Ort- u. Sachregister 1856—1860. 
Monographie der Oestriden von Fr. Brauer. 


Af die k. k. geographische Gesellschaft in Wien. 
Mittheilungen der k. k. geographischen Gesellschaft, redig. von 
F. Toetterle. Jahrg. I—VI, 1857—1862. 


Af die kön. Böhmische Gesellschaft der Wissenschaften in Prag. 
Abhandlungen d. k. Böhm. Gesellschaft der Wissenschaften. 5:r 
Folge Band XII. 
Sitzungsberichte d. k. Böhm. Gesellschaft der Wissenschaften. 
Jahrg. 1862. 
Af der Verein fär Naturkunde zu Presburg. 
Correspondenzblatt des Vereins fär Naturkunde zu Presburg. 
Jalirg, I 1862: 
Af der naturforschende Verein in Brinn. 


Verhandlungen des naturforsehenden Vereines in Bränn. Bd. 
14802. 


Af das naturhistorisehe Landesmuseum von Kärnthen. 


Jahrbuch des naturhist. Landesmuseums von Kärnthen, heraus- 
gegeben von J. L. Canaval. H. V. Jahrg. IX —XI, 1860—1862. 


Af der historische Verein fär Steiermark. 


Schriften des historischen Vereines fär Inneresterreich. Heft. I. 
Mittheilungen des historisehen Vereines fär Steiermark. Heft. 


1=12; 
Die keltisehen und römischen Antiken in Steiermark, von E. 
Pratobevera. 


Die Steiermärkischen Schitzen-Freiwilligen-Bataillone und ihre 
Leistungen in den Jahren 1848 u. 1849. 


Af la Société de physique et d'histoire naturelle de Genébve. 


Mémoires de la Société de physique et d"histoire naturelle. ”T. 
XVI, XVII 1. 


Af Academie imp. des sciences, belles lettres et arts de Lyon. 


Mémoires de TAcademie imp. des sciences etc. Classe des sciences 
T. X—XII. — Classe des lettres. T. VINI—X. 


Af la Société Linnéenne de Lyon. 
Annales de la Société Linnéenne de Lyon Année 1860, 1861. 


Af la Société imp. dagriculture, histoire naturelle et arts 
utiles de Lyon. 
Annales des sciences physiques et naturelles, d'agriculture et 
d'industrie. Troisieme Série T. II—VI. 


Af la Société des sciences naturelles de Strasbourg. 
Mémoires de la Société des sciences natur. de Strasbourg T. V 


25100: 


Af T'Academie royale des sciences, des lettres et des beauz- 
arts de Belgique. 

Bulletins de T'Academie royale des sciences, des lettres ete. Deu- 
xieme Série 'T. XII, XIV. 

Annuaire de T'Academie royale des sciences etc. 1863. 

Mémoires couronnés et autres memoires etc. Collect. in 8:0 T. 
XII, XIV. 

Bibliotheque de M. le Baron de Stassart, leguée å F'Academie 
royale de Belgique. | 


197 


Af de kon. Akademie van Wetenschappen to Amsterdam. 
Verhandelingen der kon. Akademie van Wetenschappen. Afd. 
Natuurkunde D. XIII, XIV. Afd. Letterkunde D. VI. 

Jaarboek van de k. Akademie van Wetenschappen 1861. 

Inxnouodtovs au uMov latväv xuloov Melvava. Hippo- 
cratis et aliorum medicorum veterum reliquie. Ed. F. Z. 
Ermerins. Vol. II. 


Af the literary and philosophical Society of Manchester. 
Memoirs of the literary and philosophical Society of Manchester. 
Third Series Vol. I. 
Proceedings of the literary and philosoph. Society. Vol. II 
1860—13862. 
Rules of the literary and philosoph. Society of Manchester in- 
stituted 28 Febr. 1781. 


Af the naturalhistory Society of Dublin. 
Proceedings of the naturalhistory Society of Dublin Vol IV 1. 
13862, 1863. 


Af the Smithsonian Institution i Washington. 

Annual report of the Board of regents of the Smithsonian Insti- 
tution for the year 1861. 

Preliminary report on the eight census 1860, by J. C. G. Ken- 
nedy. 

Messages from the Guvernors of Maryland and Pennsylvania in 
relation to the intersection of the boundary lines of the 
states Maryland, Pennsylvania and Delaware. 

Report of the commissioner of patents for the year 1860 (arts 
and manufactures Vol. I, II), 1861 (Agriculture). 


Af the Boston Society of naturalhistory. 
Constitution and Bylaws of the Boston Society of naturalhistory. 
Boston Journal of naturalbistory Vol. VIL 1—3. 

Proceedings of the Boston Society of naturalhistory Vol. VII, 
Rd -—=Tl): 
Af enskilda. 
Historiska upplysningar om de religiösa rörelserna i Finland af 
M. Akiander. D. VI, VIL. — Af författaren. 


198 


Versuch einer Mokscha-Mordwinischen Grammatik mnebst Text 
und Wörterverzeichniss von Dr. Aug. Ahlqvist. 

De tio första Sångerna ur Kalevala med svensk ordbok och my- 
thologiska förklaringar, af Aug. Ahlqvist. 

Om Ungerska språkets förvandtskap med Finskan, af A. Abl- 
q vist. — Af författaren. 

Astronomische Beobachtungen auf der Sternwarte zu Bonn von 
F. W. A. Argelander. Band V. 

Atlas des mnördlichen gestirnten Himmels fär den Anfang des 
Jahres 1855 entworfen auf der kön. Sternwarte zu Bonn 
Liefer. VII, IX. — Af Prof. Argelander. 

Mémoire sur le poids atomique du Thorium et sur la formule de 
la tborine par Marc-Delafontaine. — 4/f författaren. 

Mémoire sur la resistance des parois des Canons å la pression 
des gaz de la poudre, suivi de la theorie des Canons cer- 
elés par ÅA. Gadolin. — Af författaren. 

Natur-Andachten, Dichtungen aus dem Reiche der Natur und an 
ibre Freunde, von I. Zwanziger, Anonymus, Nebel, 
Gistel m. m. 

Litteraturhistorisches von Prof. Dr. Joh. Gistel. — Af Prof. 
Gistel. 

Journal fiir die Botanik, herausgegeben von Medicinalrathe Schra- 
der. 1799—1801 1:r Band. 


Förre dNRS 

DN 
a ne aa SÅ bran 
Äg SERIEN ET NA TT VT RE JR j kr OR a 
Av jag AT oh SPELA vite OM SA Mg 
; be Akfetnrnalöl nas AR megradd. / 

a, Korg KÖ nord LU WIN 

Åre hitta DN FAN arg RU 
Somfy rests FIN NN Rd De Pal neg AR 
iv vv yet loka äro ara utv RNE NRA: 
j; CNE RN. År Mor sbefannl rn 


rand Hy NER 
fate OC TÅ 


Rene sl Höken NN 


rr VAR ROTE TR 2 ng pen NY&) 
fan Festen mn tr hy 
FÄRS bus fn Sr TRON MAN 
a Bb NANRRSROVN Br mi 
Vives ov it Y kt | 
- Lå 
| ; F ; 
(Ag. - v 5 
Känd ff gla hr se] SÅ 


fd 


- 


Er 


i 


| 


ga 
yr ANA 
KOR 
soc met; 


RT - 
ER ; a ESR 
SE brgsrastmek 3 rean ere i 
banar not GS = | | 
rural pre mA , mA ERA SN EN | : 
RSS SSE PET RS ES 
iv je vr én ' Y p pd -- . a rn + ene | | 
FI ro eb rst , . a rn sRA SD USA (ET UN RR er AE I 5 a 
3 ES SA ; v eve a . - Så - r M igen 
RAA n ägnar SS — 

rask ARAbRs NEAR Nar 

eg 


tet . 
SRA sate ronreär are 
garna 


ment 
a ATA T Pr 


ASA 
Sauer 
Ks ärr SA Sa öga voR Loet
Internet Archive Audio

Featured

Top

Images

Featured

Top

Software

Featured

Top

Books

Featured

Top

Video

Featured

Top

Mobile Apps

Browser Extensions

Archive-It Subscription

Save Page Now

Full text of "Öfversigt af Finska vetenskaps-societetens förhandlingar"

See other formats
