Skip to main content

Full text of "Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-akademiens forhandlingar"

See other formats 


ee Be a ee 
EEE en TEN enge ln 


re ee a Ei 


Ye a any np gg 


ÖFVERSIGT 


AF 


KONGL. VETENSKAPS-AKADEMIENS 


FÖRHANDLINGAR. 


TJUGONDE ÅRGÅNGEN. 


1863. 


MED SJU TAFLOR. 


STOCKHOLM, 1864. 
P. A NORSTEDT & SÖNER, 
Kongl. Boktryckare. 


FIRE ANT ns, KA J 
2% Di LA PN 
A Pi Tr 
RT 1 Ni 6; ae, =>; CY 

Di Pr - Mh i N MN 
N) 4 un, er 27 


INNEHÅLL. 


Utförliga uppsatser äro betecknade med en asterisk. 


Sid. 

ÅLMQVIST, om functionerna ((Z))” och Log. P((2))*..........................- 201, 203. 
BHHsEN SD Nordiska Nearider v. 22 sk sajten set sense ge ee ALAA 157, 181. 
ANDERSON, Darwins försök med Orchideers befruktning... ...............2200... 23. 
7 Mevecraplial Sakemearum u... .ureasnseneseeenensensn see ee 423. 
FIN Ru subtossilat snackonı Skaner .oneasenn scanner eeaseten. Saas de 342. 
BiRsscHoDe, halsvegetalionen. ı Bohuslän................zuenesnensecsescunessasssnecne- 157. 
— Re Scandinayizelexsieeäle pgg: rek andras ser ENN 423. 
FRNGR SL NO5[Ord ent VÄSLUMsOKIA ENS: «ss svs senses ss örlsiga SNS er bien 475. 
BAEYER, medeleuropeiska gradmätningen................-.-enseseseseneneuncenenenene 2. 
BECKMAN, Helsinglands fanerogamer och ormbunkar.................erucer seen. 383. 
Eur /Syerces, oftierela Statistik... un nee nannte 157. 
ne varinet in Vorpa salikalla -. .ann..oen..0. essen ngiraen- 201, 221. 
BOHENAn, entomologisk resa i Skäne*............uneeueosssenceanesneanssenenen Se OM 
FIN SER OM Sa DEF ALLELSE) rom. fiskodimg....2.. cases nee 2012337503: 
PENBESTROM, ungar och agg af nejonögon ssk ssk sein sens Sr 346. 
CrEVE, föreningar mellan qvicksilfver-rhodanid och rhöodanmetaller*............. 3) 
Ehadin-Duldsorprungarg NES ee Alesse Re LAS DR 201, 233. 

u gedasonien- sporens ubveeklme® N... SSA ee ses 201, 247. 
u Syerises } Desmadieen u... ER EEE ER 481. 
DAHLANDER, functioner af egenskaper analoga med determinanternas*... 293, 29. 
Ben. isbildnmgener hatval.....1.2. 0.0 er ER 37, 349, 475. 
u wärnieledningen 1 Akademiens. hus, ås... na ssk pss KAR ens 293. 
— =: temperaturundersökningar i Östersjön .............sssssssssssserserrenrrer ia 465. 
BBSTENEHPRALIEISEN. 2 a N N ar ij 
——  Crostacea decapoda marina Sueei®* ..........crsorenunoen san sljer se KS 161. 
Bear, 0m en Sängsvan 1, fangenskap '......n un ne ra nel 27. 
KRSDENBORG), samlıngar från Rhodos „A N. nn ARE ER 346. 
KINDLER, apparat för hafsbottnens undersökning.......sssssesvesesersrsr tre renare rna 158. 
KUYLENSTJERNA, karta öfver Spetsbergens hamnar .......sssseseseserenerenererr nerna 201. 
LinvBerg, bidrag till mossornas synOnymi ” ........««-=ssssses-e 85 22000 383, 385. 
Mossorna i Vaillants Botanicon parisiense* ...................... 423, 455. 
LINDHAGEN, telegrafisk longitudsbestämning mellan Stockholm och Luleå...... 293. 
geadetiskalfatbeten d. ein 2 469. 

BEAN, summering af nägra serier*..............2.20200-200ne0 nenn nn none 465, 467. 
LovÉn, om Halieryptus spinulosus i östersjön och ishafvet*....................... 388. 
Be Woldia-lerorna: i, Bohuslän s.id . 2:28 BR RER. 384. 
MALMGREN, Finmarkens och Spetsbergens däggdjurs-fauna*.................- 38, 127. 
Er nr Spelsbergens ‚fogelfauna” sd. sr Kahn nme 38, 87. 
——  Hovalrossungens tandbyte” ..........:-.suussunssnesnennnennnenseenn 425, 505. 
Marssten, C. J., om elliptiska rotationsytor* -..d-..s-++:ss-sss. > ss sea ant ser nenne öd. 
MICHAELSON, Amfibolernas sammansättning” ..........s.sssserssrsssresrs ses der 157, 195. 


IV 
Sid. 
NILSSON, om upptäckten af isbildningen i hafvet" ......... ac. 37. 
— =: två nya makrillfiikar och om Batrachus borealis*..............curee.... 499. 
— ethmografiska anteckningar 11... nennen. nn 465. 
NORDENSKIÖLD, A. E., grafitzprof...n....n een... 2 LL NERE 37, 
— isbildningen i Östersjon.. nn. AE Ur 37. 
— om. Vasium-oxiden....unanen. eur eur TSE SAN AVNANEA 346. 
— Tantalitmineralier fran Torro*.......nesereansennen 423, 443 
— minenalters Tan & atam area ks ess Te SSE 423 
NORDENSKIOLD, N., Reffelkarta öfver Rinland ........... 38. 
SCHEELE, meteoroloriska obseryaulonen. en nee 39. | 
SMITT, mese berälite| SET SS SAN ET ARA SE SERENA Ne ASSA 2, 157. 
SUNDEVALL, Tossila DEM ss sson user den ee ie krås nase net an RE 157. 
— OCh. VovEn, Daxtisket 1 NOzrbobben ss. 2 476. | 
SVANBERG, föreningar i hvilka chromsesquicyanid ingår  ..ss.ssssssesssosa na 423, 461. | 
THALEN, elastieitetsgränsen‘ hos metaller .................. EA 423, 425. | 
THOMSON, Bucinetüs” .u.....u000 fen nenne sen ENSE 417. 
TorRELL, Berättelse om Spetsbergsexpeditionen ..............zuosnseoseeeereneen 158, 201. | 
—— "meddelanden i 'bref..\...usaneseeaenuc none nen anne RAA RASEN 293. | 
WAHLBERG, Pelargonium med geranielik blomma............usensesenscesaneesenenen 345. | 
WALLENGREN, till kännedomen om Sverges Nemoptera” sissssseosssoosssnaea aan na 15. 
WREDE, apparat for Ijudvagors framställming ...............000 ee 1. I 
Chloroform. ı vattenpass......... uy ss). onen nn ee 1. \ 
ZETTERSTEDT, om. SAMMA tran“......aeenne sen een ee ASSA SEA 3. 
ÅNGSTRÖM, ljusets våglängder och solsystemets progressiva rörelse” ............. 41. 
Sekreterarens berättelse pa högtidsdagen ............... He 2 251. 
Praesidium öfverlemnas af Herr C. J. MALMSTEN till Herr BoHEMAN.......... 202. 


Med döden afgängna ledamöter: EscHRICHT, 158; STEVEN, 347. | 

Invalde ledamöter: BonsporFr, 202; KYLBERG, 2; ÖPPOLZER, 424; SIMPSON, 2; | 
WESTRING, 2; Warn, 294. — Erıcson, J., till inländsk ledamot, 39. 

Afhandlingar inlemnade: ANDERSSON, 423; BLOMSTRAND, 158; DILLNER, 465; | 
Krok, 846, 423, LINDHAGEN, 88; LINDMAN, 476; NORDENSKIÖLD, 293. | 

Berzeliansk Stipendiat: CLEvE..........u..02.20 osdgriydalsetsk ads AREA AN 294. | 

Reseanslag: GosseLman, 159, 475; Wınstow, 158. 

Belöningar: Lettersteätska: WREDE, 39, 202, 204; STRANDBERG, 39. Ferrnerska: 
LINDHAGEN, 158. Lindbomska: K. CHYDEnivs. Wallmarkska donationen: | 
Aavınon, 465. 


Stipendier för Imstrumentmakerierna. tees sell SEA SAN 159. | 
Afbildningar af SVåmpalss nyss ss ee RER 424, 465. | 
Meteorologiska iakttagelser: vid fyrbåksstationer, 158; abstract logs, 2. 

K. Sjöförsvars-departementet underrättar om sjöexpeditloner....................... 424. | 
Utbyte. af-skriften:, ce AN NR BA EAS FR AN ROR 201, 424, 465. | 
STÅLS donation af STÅHLS manuscripter ....... FRE AON Ada nad bs oc 466. | 


Skänker till Akademiens Bibliotek: 2, 8, 14, 39, 159, 194, 202, 220, 294, 343 
347, 382, 384, 419, 424, 442, 454, 466, 472, 476, 480, 498. | 
Skänker till Riks-Museum: Zoologiska afdelningen: 194, 421, 474. — Botaniska | 
afdelningen: 30, 40, 246, 504, — Mineralogiska afdelningen: 40, 421. 


2 


> ÖFVERSIGT N 


KONGL. VETENSKAPS-AKADENMIENS | 
FÖRHANDLINGAR. 


Tg. 20. 1863. Je 1. 


Onsdagen den 14 Januari. 


Hr C. J. MALMSTEN föredrog en uppsats om åtskilliga 
ärkvärdiga egenskaper hos elliptiska rotations-ytor. * 

Frih. WREDE förevisade en af honom konstruerad apparat, 
imnad att vid för läsningar förtydliga luftens vibrationer vid 
judets fortplantning, äfvensom ljudvågors ömsesidiga inverkan på 
varandra. 

Densamme höll ett föredrag om chloroformens användning 
asom fyllningsvätska i vattenpass, och om dess företräden i detta 


änseende framför den nu dertill brukliga ethern. 


Sekreteraren förelade en uppsats af Magister P. TH. CLEVE, 
m några nya föreningar emellan qvicksilfver-rhodanid och rhodan- 
etaller. * 
Hr BoHEMAN meddelade från S. M. Adjunkten J. H. D. 
ALLENGREN: Bidrag till kännedomen om Sverges Neuroptera. * 
Hr SUNDEVALL inlemnade en uppsats af IIr Brukspatron 
. W. GRILL, um en sangsvan i fångenskap. * 
Hr S. LövEN redogjorde för den af Hr Kandidaten A. v. 
08s afgifna berättelsen om hans med Akademiens anslag ut- 
örda resa i Bohusläns skärgård, och den med anledning deraf 
f Kandidaten v. Goös författade sammanställning af Sverges 
rustacea podophthalma. 
Sekreteraren föredrog en af Docenten J. E. ZETTERSTEDT 


författad uppsats: Om gamla träd. * 


tt 
"tern 


et | 
: | 

Sekreteraren föredrog - en skrifvelse fran H. Exe. Stats- 
Ministern för Utrikes Årendena, med K. Preussiska General- | 
Löjtnanten BAEYERS berättelse om den medeleuropeiska grad- | 
mätningens tillstånd vid slutet af år 1862. 

Från Kongl. Commerce-Collegium hade blifvit insända två | 
abstract logs. | 


Sekreteraren anmälde, att såväl Kandidaten A. v. Goös | 


som Kandidaten SMITT hade afgifvit berättelser om de resor de, | 


med anslag af Akademien, under den förflutna sommaren utfört. 

Akademien kallade, genom anstäldt val, till inländske le- 
damöter: i sjette klassen, Tullförvaltaren i Göteborg, Hr N. 
WESTRING; 1 attonde klassen, Kaptenen Hr L. W. KYLBERG; 
samt till utländsk ledamot i sjunde klassen: Professoren vid Uni-| 
versitetet i Edinburgh Dr JAMES YOUNG SIMPSON. 


Följande skänker anmäldes: 


Till Vetenskaps-Akademiens Bibliothek. 


Från K. Civil-Departementet. 


Underd. betänkande ang. lämpligaste rigtningen för en jernväg norrut 
från Hufvudstaden. Sthm. 1862 4:0. | 
Sveriges Geologiska undersökning: Bladen Arboga och Skultuna med! 
beskrifningar. | 
Fran K. Commerce-Colleqium. 
Berättelse om inrikes sjöfarten, 1861. 
— — utrikes handel och sjöfart, 1861. 
— — fabriker och manufakturer, 1861. 


Från Royal Society i London. 
Proceedings, N:o 51. 


Från RB. Geograplucal Society i London. 
Proceedings, Vol. 6: 4. 


(Forts. a sid. 8.) 


Om några märkvärdiga egenskaper hos elliptiska 


rotationsytor. 


Af C. J. MALMSTEN. 


[Meddeladt den 14 Januari 1863.] 


Redan för mer än ett sekel tillbaka bevisade FAGNANI 
(Produzioni mathem. 1750 Tom. 11), att man alltid till en ellips- 
bage hvilken som helst, som börjar vid den mindre axeln, kan 
sa bestämma en annan vid den större axeln börjande båge i 
samma ellipsquadrant, att skilnaden mellan dessa bagar är lika 
stor med det stycke af tangenten i ellipsbågens ändpunkt, som 
ligger emellan tangeringspunkten och den från origo mot tangen- 
ten dragna perpendikeln. Då, så vidt vi känna, ingen under- 
sökt huruvida det finnes hos ellipsoiden i allmänhet någon här- 
med analog egenskap, vaga vi föreställa oss att nedannämnde 
meddelande icke skall sakna intresse. 

Ofvannämnda FAGNANIS theorem innehåller i sjelfva verket, 
att till hvarje punkt i en ellipsquadrant finnes en annan mot- 
svarande punkt i samma quadrant som är sadan, att skilnaden 
mellan de bagar, hvilka börja den ene vid den mindre och den 
andre vid den större axeln, och sluta respektive i nämnde punk- 
ter, är lika med en lätt bestämbar rät linea. 

Den analoga egenskapen hos ellipsoiden kan icke vara nå- 
gon annan än denna, att det till hvarje system 'af punkter 
(d. v. s. till hvarje kroklinea dragen) på ytan af en ellipsoid 
finnes alltid ett annat motsvarande punktsystem pa samma yta 
(d. v. s. en annan motsvarande kroklinea) som är sådant, att, 
om jag drager tvenne mot x-axeln vinkelräta planer hvilka som 
helst, blott att de skära de båda kroklinierna, så är skilnaden 
mellan de bugtiga ytorna, hvilka börja den ena vid y-planet 
och den andra vid xz-planet, och begränsas respektive af de 
båda kroklinierna, lika med en lätt bestämbar plan yta. 


Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh., 1863, N:o 1. 


2 Vil 


En sådan utsträckning af FAGNANIS theorem har det lyc- 


kats oss finna genom bevisandet af följande 


Theorem: 
Om på ellipsorden 
x y 2” 
2 + b°’ Sn ee er I 


a 


finnas dragna tvenne kroklinier, 
planet äro 
och 


v,—/,(@) 


och sädane -att 


)G 
| 
on 


(a bee) 


hvilkas projektioner på wy- 
= ji (+) 


2 
1 24 
a ni 


k2 x? 
CR NG: er a2 
Di. 1 ky x? 
a? 
sier sallilneg nd EEE 
i Di (1 
a? 
b” : e 4 ce 
NEAR RAA ENA Fr NAR AR Op > 
A 


så är skilnaden mellan den del af bugtiga ytan i ellipsoid- 


quadranten, som begränsas af 


1:0 tvenne mot z-awein vinkelräta planer v=& och x=X, 


2:0 af wz-planet och kroklinien v =f,(£)> 


samt den del af samma bugtiga yta, som begränsas af 


‚ 1:0 de samma två, mot x-aweln vinkelräta, planerna a, 


och 2=X, 


ur a 


2:0 af ay-planet och kroklinien v,—f, (x), 
lika med plana ytan mellan x-axeln, och den kroklinea hvars 


equation är 


k, Zi | | 
Image a (2) ST (2% 


samt denna kroklinias mot am, och = X svarande -ordinater. 


- Detta theorem är endast ett specielt fall af ett langt ge- 
nerellare, hvartill jag kommit vid undersökningen af en särskild 
klass af bugtiga ytor, hvilka, sa vidt jag vet, icke förut blif- 
vit undersökta, men hvilka utmärka sig för flera märkvärdiga 
egenskaper. 

Genom att sinsemellan förbyta «+ och y eller & och z, 
och samtidigt dermed respektive a och Db eller a och c, erhålles 
tvenne andra theoremer, hvilka hänföra sig till y-axeln eller 
z-axeln pa samma sätt som det framställda theoremet hänför 


sig till x-axeln. 


Ur dessa theoremer erhallas icke blott med största lätthet 
de formler för planifiabla ellipsoid-zoner, hvilka LEBESQUE fram- 
ställt (Liouv. Journ. des Mathem. Tom. XI pag. 333), utan 
äfven formler för manga andra fall, der ytskilnaden later ut- 


trycka sig förmedelst elliptiska funktioner. 


Jag skall vid ett annat tillfälle och i sammanhang med 
en utförligare behandling af här ifragavarande ämne närmare 
redogöra härför, och inskränker mig denna gång till att sär- 


skildt fästa uppmärksamheten på det speciela fallet 


Kalla 
4, den af planerna =», och «= begränsade delen af bug- 
tiga ellipsoid-ytan från x2-planet räknadt till kroklinien (a). 


och 


de NGE EE 


A, motsvarande del af samma bugtiga yta från xy-planet räk- 
nadt till samma kroklinia (a), 
då blir skilnaden 


X 
A aa V-EF ja 2: = VN da, 


och vi erhalla följande märkvärdiga ') 


Theorem 


Låt 


vara en ellipsoid, hvars tvenne halfawlar äro a>b>e, och 
hvars skärning med &xy-planet är ellipsen RR Ri As 
låt vidare RSS'TA och QQ Q TA, vara tvenne ellipser i 
xy-planet, hvilkas equationer äro respektive 
ee 3 då = I och Zz a 
a” b” a € 


der för korthetens skull 


2 € 2 
Be Le ARE > 


a” u 
låt vinkeln q bestämmas sålunda, att 
c=b.sinqg, 
och PPP’A vara en sådan curva i xy-planet att i hvarje 
punkt ordinatans p-projektion är medelproportionalen mel- 
lan den större motsvarande ellipsordinatan och skilnaden 
mellan denna och den motsvarande mindre (ellipsordinatan): 
och ; 
låt slutligen denna curva PP'P’A vara directrix till en mot 
xy-planet vinkelrät cylindrisk yta, hvilken skär ellipsoid- 
quadranten så, att en del af dess yta ligger inuti och en 


annan del utanför den cylindriska ytan; 


!) Figuren, som theoremet hänför sig till, torde läsaren sjelf kunna upprita. 


u ET 


Ce 


m 308 


då, om man tänker sig tvenne genom punkterna M, och M,, 
(hvilka som helst) gående, mot x-axeln vinkelräta, planer 
skära ellipsoiden, blir skilnaden mellan den del af ellipsoid- 
quadranten, som begränsas af nämnde planer samt ligger 
inuti cylinder-ytan, och den del deraf, som ligger utan- 
för densamma, lika med skilnaden mellan de plana ellips- 
areorna SS M'M och QQ MM d. v. s. lika med den 
plana arean SS'Q'Q. 


Skänker till Vetenskaps-Akademiens Bibliothek. 


(Forts. från sid. 2.) 


Från Geological Society i London. 
Quarterly Journal, N:o 72. 3 
List, 1862. 
Charter and bye-laws, 1862. 

Från Societe Geologique i Paris. 
Bulletin, T. 19: 33—45. 


Fran Societe Linneenne de Normandie i Caen. 
Memoires, Vol. 12. 
Bulletin, Vol. 6. 

Från Accademia Pontif. de Nuovi Lineei i Kom. 
Atti, Anno 12: 3—7. 18: 1—A. 


Fran Istituto I. B. de Scienze &. i Venedig. 
Memorie, Vol. 10: 1. 
Atti, T. 6: 10. 7: 1—8. 
Från Entomologisch Vereeniging & Leiden. 
Tijdsehrift voor Entomologie, D. 4: 5, 6. 5: 1—3. 
Från L’Etat-Major du Corps des ingenieurs des mines de Russie 
3 St Petersburg. 
Panper, ©. H. Die OCtenodipterinen des Devonischen Systems. S:t 
Petersb. 1858. 4:0. 
— — Die Saurodipterinen, Dendrodonten, Glyptolepiden und 
Cheirolepiden des Devonischen Systems. Ib. 1860. 4:o. 
Från Soeiete Suisse des Sciences natrelles. 
Compte-rendu de la 45:e Session, 1861. 
Från Allg. Schweizerische Gesellschaft der ges. Naturwissenschaften 
i Zürich. 
Neue Denkschriften, Bd. 19. 


(Forts. a sid. 14). 


| 
so 
| 


Om några nya föreningar mellan Qvicksilfverrliodanid 
och Rhodan-metaller. 
Af P. Tu. CLEVE: 


[Meddeladt den 14 Januari 1863.] 


Under fortgangen af en undersökning öfver qvicksilfvereya- 


nidens föreningar med rhodan-metaller uppmärksammade vi några 
dubbelsalter mellan qvicksilfverrhodanid och andra rhodan-metal- 
ler, och då dessa föreningar ännu icke blifvit beskrifna, anhalla 
vi att i största korthet få redogöra för deras sammansättning 
och egenskaper, oaktadt vår undersökning icke blifvit utsträckt 
till något större antal föreningar. 


Qvicksilfverrhodanid-Koboltrhodanur. 


Vid försök att genom sammanblandning af lösningarne af 
cyanqvicksilfver och rhodankobolt framställa en förening af dessa 
båda salter, erhöllo vi stundom, utom den sökta föreningen, som 
är gul och eger sammansättningen 2HgCy + CoCyS, + 4Ho, ett 
blått, mycket svårlösligt salt. Denna kropp befanns vid anställd 
analys vara ett dubbelsalt af qvicksilfverrhodanid och rhodankobolt. 
Samma förening kan man äfven erhålla genom blandning af qvick- 
silfverrhodanid och rhodankobolt eller något annat lösligt kobolt- 
oxidulsalt. I det sednare fallet uppstår ögonblickligen en ultra- 
marinblå fällning af dubbelsaltet, under det att lösningen, hvarur 
fällningen uppkommit, icke visar tecken till röd färg, så vida 
qvicksilfverrhodanid blifvit använd i tillräcklig mängd. Framställer 
man föreningen genom att till en af rhodanvätesyra sur lösning 
af koboltrhodanur försigtigt tillsätta en lösning af cyanqvicksilf- 
ver, afskiljes dubbelsaltet under utveckling af blasyra i form af 
små, glänsande, indigoblåa nålar, som under mikroskop visa sig 
som fyrsidiga prismer med tvåytig tillspetsning. Denna förening 
är endast till ringa mängd löslig i hett vatten. Af utspädd salt- 
syra angripes den knappt, men upplöses deremot med lätthet af 


Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh., 1863, N:o 1. 


= ill) 


koncentrerad och utspädd saltpetersyra, äfvensom af en blandning 
af saltsyra och klorsyradt kali. Koncentrerad svafvelsyra sön- 
derdelar detta salt under utveckling af rhodanvätesyra. Af am- 
moniak förvandlas det till ett smutsigt gult pulver. Denna kropp 
innehåller icke vatten och förändras icke 1 luften, hvarken vid 
vanlig temperatur eller vid upphettning till 120°. 

För att finna denna förenings sammansättning, digererades 
den med kaustik ammoniak, hvarefter klorvätesyra tillsattes till 
dess att allt löst sig. I denna lösning inleddes svafvelbunden vät- 
gas och den dervid erhållna fällningen af qvicksilfversulfid togs 
på vägdt filtrum. Filtratet afdunstades till torrhet och den vid 
den torra massans glödgning erhållna svafvelsyrade koboltoxidulen 
vägdes. Vid försöket 3 upphettades saltet med svatvelsyra i pla- 
tinadegel. Svalvelhalten bestämdes genom saltets behandling med 
salpetersyra och lösningens fällning med klorbarium. 

1. 0,8270 gr. gaf 0,3895 gr. HgS, som motsvarar 0,3358 
gr. Hg, samt 0,2622 gr. CoOSO,, som innehåller 0,1009 gr. Co. 

2. 0,6801 gr. gaf 0,3200 gr. HgS, som svarar mot 0,2759 
gr. Hg, samt 0,2128 gr. CoOSO,, hvaraf man kan beräkna 
0,0818 gr. Co. 

3. 0,4°49 gr. gaf 0,1524 gr. CoOSO,, som innehäller 
0,0585 gr. Co. 

4. 0,4940 gr. gaf 0,9455 gr. Ba0OSO,, som motsvarar 
0,1-98 gr. S. 

Om man beräknar resultaterna af dessa försök 1 procent, 


erhålles: 
1, 2 > A 
How: 40,60 40,56 
Cor % 12,20 12,03 12,06 
SR 26,27. 


och den formel, som häraf kan härledas, är HgCyS, + CoCyS,, 


hvilken fordrar: i 
Beräknadt. Funnet medeltal. 


Hohner 40,66 40,58 
Bor. deine 12,19 12,09 


DD a er 26,01 26,27. 


U Mi Ra 


Saltets svårlöslighet ingaf oss förhoppning att denna förening 
skulle kunna användas till att qvantitativt skilja kobolt fran 
nickel, isynnerhet som den motsvarande nickelföreningen är tem- 
ligen lättlöslig i vatten, men de försök, som i denna riktning ut- 
fördes, lemnade icke något godt resultat, då saltet icke är full- 


komligt olösligt i vatten. 


Qvicksilfverrhodanid-Jernrhodanur. 


Om man sammanblandar lösningarne af qvicksilfverrhodanid 
och jernklorur samt lemnar blandningen till kristallisation under 
luftpumpens recipient, afskiljes inom kort ett brunt pulver, be- 
stående af mikroskopiska, rätvinkliga, vin-gula prismer. Detta 
i luften. Vid upphettning till 100° bortgar endast hygrosko- 
piskt vatten. 

Föreningens sammansättning utreddes genom saltets lösning i 
hett vatten, lösningens försättande med saltsyra och fällning med 
svafvelbunden vätgas; filtratet från den fällda qvicksilfversulfiden 
behandlades med klorsyradt kali till jernklorurens oxidation, 
hvarpa jernoxidhydratet utfälldes med ammoniak. I ett särskildt 
prof bestämdes svaflet på samma sätt, som vid analysen af fö- 
regaende förening. 

1. 0,8635 gr. lemnade 0,4100 gr. HgS, som motsvarar 0,3534 
gr. Hg, och 0,1420 gr. Fe,O,, som innehåller 0,0994 gr. Fe. 

2. 0,4534 gr. gaf 0,8710 gr. BaO, SO,, hvilket motsvarar 
0,1195 gr. S. 

Beräknadt i procent utgör detta: 


1 2 
Die! aan 40,92 
| N RM Beeren 11,51 
RE A he a Se 26,35 
Formeln HgCyS, + FeCyS, fordrar: 
Bermyeah. aaa 40,99 
De rare Bi... 11,47 


= JE 


Qvicksilfverrhodanid-Rhodanzink. 


5 5 en HE | 
Vid sammanblandning af lösningarne af rhodangvicksilfver | 


och rhodanzink eller nagot annat lösligt zinksalt, uppstär genast 
en hvit, tung fällning, som under mikroskop visar sig bestå af 
fjäderlika kristallaggregater. Denna förening är 1 luften oför- 
änderlig och löses knappt af kallt vatten. Af klorvätesyra upp- 
tages den temligen lätt. Nyss framställd löses den i en varm 
koncentrerad lösning af rhodankalium och vid lösningens afsval- 
ning utkristalliserar en mängd fina nålar, som icke blefvo när- 
mare undersökta. Detta dubbelsalt innehåller icke kristallvatten. 

1. 0,6620 gr. 100° torkadt salt löstes i saltsyrehaltigt vat- 
ten; i lösningen inleddes en ström af svafvelvätegas och qvick- 
silfversulfiden, som dervid utfälldes, togs på vägdt filtrum, hvarpa 
filtratet fälldes med kolsyradt natron, sedan öfverskottet af väte- 
svafla förut blifvit bortskaffadt. Sålunda erhölls 0,3105 gr. HgS, 
som svarar mot 0,2676 gr. Hg; och 0,1070 gr. ZnO, som inne- 
håller 0,0859 gr. Zn. 

2. 0,5700 gr. behandlades med salpetersyra och genom till- 
sats af klorbarium fälldes ur lösningen 1,0600 gr. BaOSO,, 
hvaraf man kan beräkna 0,1455 gr. S. 

I procent utgör detta: 


1. 2. 
A Le 40,43 
ENT N SRS SR AENAR 12,97 
a rd a OA NE 25,52, 
under det att formeln HgCyS, + Zn CyS, fordrar: 
a ee rens 40,24 
Re 13,08 
DEE EN 20,10 


‚ Quicksilfverrhodanid-Rhodunnickel. 
En förening mellan rhodangvicksilfver och rhodannickel kan 
erhållas genom att till kristallisation öfverlemna båda salternas 
blandade lösningar. Efter någon tid afsätter sig en himmelsblå, 


af sma nålar bestående saltskorpa af ifrågavarande förening. 


— 13 — 


Dubbelsaltet är temligen lättlösligt i hett vatten och i luften 
oföränderligt. Vid upphettning till 120” förlorar det sin vatten- 
halt, hvarvid det antager en brun färg. 

De analytiska försök, som med denna förening utfördes, 
verkställdes på samma sätt som vid föregaende förening. 

1. 0,8700 gr. i exsiccater torkadt salt *) upphettades i luft- 
bad till 120° och förlorade derunder en vattenmängd, som mot- 
svarar 0,0620 gr. Samma qvantitet gaf 0,3820 gr. HgS och 
0,1230 gr. NiO, hvaraf man kan beräkna 0,3293 gr. Hg och 
0,0964 gr. Ni. 

2. 0,7330 gr. gaf 1,303 gr. BaOSO,, hvilket motsvarar 
0,1789 gr. S. 

Af dessa data kunna följande procentiska värden beräknas: 


I 2. 
| 5 (788 En. nei air lee 37,85 
ad 11,08 
a ARR N ESR Tr RA R 24,40 
EIS SSA nee SAH 212, 


och den formel, som bäst öfverensstämmer härmed, är HgCyS, 
+NiCyS, +2HO, hvilken fordrar: 


Eee Bere er "Sn. 38,03 
IST ORTE 11,02 
EN ee 24,32 
Ho, an, 6,84 


*) Vid torkning öfver svafvelsyra förlorade det mellan papper pressade saltet 0,85 
proc., som således var hygroskopisk fuktighet. 


2 ae 


Skänker. till Vetenskaps-Akademiens Bibliothek. 
(Forts. fr, sid. 8.) 


Fran Kaiserl. Akademie der Wissenschaften i Wien. 
Sitzungsberichte. Math.-Naturwissenschaftliche Klasse. Abth. 1: 1862: | 
1—5. Abth. 2: 1862: 2—6. 
— Philos.-Hist. Klasse, 1861: 10. 1862: 2—4. 
Almanach, 1862. 
Archiv für Oesterreichische Geschichtsquellen, Bd. 28: 1. 


Från K. K. Geologische Reichs-Anstalt i Wien. 
Jahrbuch, Bd. 12: 3 


Från Hr Mag. J. A. Afzelius. 
Reliquise Afzeliane . . . . interpretatur E. Fries. Ups. 1860. Fol. 
Frän författarne. 
SUNDEVALL, C. J. Svenska foglarne, H. 1—12. Sthm. 1856 o. följ. 
Tv. 4:0. 

STEENSTRUP, J J. Et Blik paa Natur- och Oldforskningens Forstu- 
dier til Besvarelsen af Spörgsinaalet om Men- 
neskeslegtens tidligste Op'raden i FE Af 
snit 1. Sat 1862. 4:0. 


= = Om Hr. Professor Worsnaes Tvedeling af Sten 
alderen. Kj. 1862. 8:0. 


zu; A 


Bidrag till kännedomen af Sveriges Neuroptera. 


Af J. H. D. WALLENGREN. 


[Meddelade den 14 Januari 1863.] 


Da man franräknar de upplysningar, som Professor ZETTER- 
STEDT 1 sitt arbete öfver Lappmarkens Insekter lemnat om våra 
Neuroptera, har föga blifvit hos oss tiligjordt för kännedomen af 
denna ordning. Odonaterne hafva nyligen blifvit på ett förtjenst- 
fullt sätt bearbetade af Lector JOHANSSON, men de öfriga famil- 
jerne atersta. Da författaren af denna uppsats nu vågar lemna 
en förteckning på de af honom i Skåne och Blekinge träffade 
arterne af familjerne Sialide och Megaloptera, önskar han, att 
den blott måtte anses sasom en förelöpare till en mera fullstän- 
dig monografi af de skandinaniska arterne, hvilken är under arbete 
och framdeles skall blifva K. Vetenskaps-Akademien meddelad. 


Fam. SIALIDE BRAUER. 


Vingarne fyra, likformiga, genomskinliga med många tvärnerver. 
Mundelarne fria; öfverkäken stark. Hufvudet ej nedåt snabelformigt 
förlängdt. Antennerne temligen långa, trådformiga. Tarserne fem- 
ledade; tredje eller fjerde leden hjertformigt utvidgad eller tvåflikig. 
Metamorfosen fullständig. Larven till formen lik vissa Coleopter- 
larver (Dytiscer och Staphyliner) med hjertformigt eller aflängt fyr- 
kantigt hufvud och bitande mundelar, treledade palper, tydliga, men 
fina och korta antenner, 6—7 punktögon på hvardera sidan af huf- 
vudet. Den lefver fri i vatten eller under trädbark och spinner ingen 
kokong vid förpupningen. 


Gen. SIALIS (LEACH ) 
(Semblis FABR RAMB.) 


Prothorax bredare än lång. Pterostigma ej afskildt. Bakvingarne 
vid basen bredare än de främre. Fjerde tarsleden hjertformigt utvid- 
gad. Antennerne en tredjedel kortare än framvingarne. Punktögon 
inga. Larverne lefva i vatten, hvarur de under värmänaderne begifva 
sig på land för att förpupa sig i jorden. Larvens hufvud och de 3 
bröstringarne hornartade, gulbruna med mörkare punktfläckar; öfver- 
läppen trekantig; underläppen bildar en inåt krökt smal hake; hjelmen 
kort, cylindrisk; ögonen sex på hvarje sida: fötterne långa, femledade, 


Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh., 1863, N:o 1. 


— 10 — 


cilierade; abdomen med fjädradt långt borst å analsegmentet och ett 
på gälträdarne på sidorne. Aggen läggas perpendikulärt på växtblad. 


1. S. lutaria (Lin.): svart; vingame brunaktiga, öfver allt af samma 
färg, utom framvingarnes costa, som vid basen är brungul. 


‚ Hemerobius lutarius Lin. Semblis lutaria FABR. ZEIT. Salis 
niger LATR. 
Allmän i Maj— Juli vid vatten. 


Gen. RAPHIDIA Lin. 


Prothorax längre än bred. Pterostigma tydligen afskildt och be- 
gränsadt. Bakvingarne vid basen knappt bredare än de främre. Tredje 
tarsleden tvåflikig. Antennerna högst en tredjedel så långa som fram- 
vingarne. Punktögon 3. Larverne lefva under barken på träd. Lar- 
vens hufvud och prothorax hornartade, bruna; de öfrige bröstringarne 
mjuka, bredare än långa; hufvudet långdraget, fyrkantigt; underläppen 
tjock och kägelformig, sammanvuxen med hjelmen; ögon 7 på hvarje 
sida; fötterne fyrledade, fina och korta; abdomen långsträckt, lancett- 
formig, utan ändborst och gältrådar. Aggen läggas emellan barken 
på träd. Honan med äggläggningsslida. 


A. Emellan radialnerven och cubitalnervens främre gren ligga 
bakom pterostigma på framvingarne 4 stora vingfält efter 
hvarandra. 


1. R. media (Burm.): hufvudet ända till halsen temligen jemn- 
bredt med ett brunt streck längs hjessan; låren svartbruna; ti- 
bier och tarser brungula; pterostigma svartbrunt med 2 stundom 
gafflade tvärnerver; dess bakre kant ganska kort och förenad 
med det bakom liggande längre vingfältet endast i dettas sista 
tredjedel; 12—15 tvärnerver emellan costa och subcostalnerven. 


Raphidia media BURM. SCHNEID. A. angustata RATZEB. 


I Skåne och Blekinge der och hvar under Juni och Juli mäna- 
der, isynnerhet i ek- och bokskogar. 


B. Emellan radialnerven och cubitalnervens främre gren ligga 
bakom pterostigma på framwingarne 3 stora vingfält bakom 
hvarandra. (Emellan radialnervgrenen och dess bakre förgre- 
ning ligga intill den förra endast 2:ne stora vingfält). 


2. R. notata (FABR.): hufvudet ända till halsen temligen jemnbredt, 
bakåt på sidorne afrundadt, med ett brunt streck längs hjessan; 
fötterne brungula, de fyra främre låren ofvan med ett svartbrunt 
streck, de bakre svartbruna; pterostigma enfärgadt brunt med 
2 tvärnerver; dess främre kant kortare än det bakom liggande 
vingfältet, men räcker utåt vida längre än detta; dess bakre 
kant förenadt med samma vingfälts främre kant med 3 deraf, 
eller med dettas hela yttre hälft; 10—11, sällan 13 tvärnerver 
emellan costa och subcostalnerven. 


a Bj 


Raphidia notata FABR. SCHNEID. R. ophiopsis ZETT. R. ma- 
Jor SCHUM. 
I Skåne och Blekinge temligen sällsynt under Juni och Juli mä- 
nader. Förekommer både i löfskog och barrskog. 


2 


3. R. zanthostigma (ScuuM.): hufvudet bakåt småningom afsmal- 
nande; fötterne brungula; de mellerstas lår på bakre sidan med 
en svart linea, de bakres nästan alldeles svarta; pterostigma en- 
färgadt, blekt, med 1, sällan 2 tvärnerver; dess främre kant. lika 
lång som det bakom liggande vingfältet, hvarmed pterostigma 
förenas till nästan hela dettas längd; ej öfver 8 tvärnerver emellan 
costa och subcostalnerven. 

Raphidia zanthostigma SCHUM. ZETT. SCHNEID. AR. chalybeoce- 
phala RATZEB. 

I Skåne och Blekinge temligen allmän, isynnerhet i barrskogar. 


Obs. Hvilkendera af dessa arter, som egentligen är LinnEs AR. 
ophiopsis, torde vara omöjligt att afgöra, sä vida icke 
Lınn&s samling derom kan lemna upplysning. A. ophi- 
opsis SCHUM. är, så vidt författaren känner, ännu ej pä- 
träffad inom Sverige. 


Fam. MEGALOPTERA Born. 


Vingarne fyra, antingen opaca och då belagda med hvitt stoft 
samt egande högst få tvärnerver, eller genomskinliga och då försedda 
med många tvärnerver, särdeles emellan costa och subcostalnerven. 
Framvingarne merendels bredare än de bakre. Vingarne oftast hvi- 
lande takformigt öfver abdomen. Mundelarne fria. Hufvudet ej nedåt 
snabelformigt förlängdt. Antennerne tråd- eller borstformiga, stundom 
försedda med knapp. Fötterne hos våra arter likformiga. Tarserne 
femledade, men ingendera leden hjertformig eller tvåflikig. Metamor- 
fosen fullständig. Larven med mer eller mindre hjertformigt hufvud, 
försedd med en sugtång; maxillarpalper inga, men labialpalper 3- eller 
5-ledade; antennerne tydliga; 6—7 punktögon; abdomen kort, ägg- 
formig eller aflångt lancettformig; från sista segmentet ofta en ut- 
sträckbar hållgaffel Larven lefver fritt, utan hus i vatten eller på 
land och spinner yid förpupningen en kokong omkring sig. 


1. Trib. HEMEROBIDA. (LATR.) 


Antennerne borst- eller trådformiga, aldrig försedda med klubba. 
Larvens sugtång utan tänder och labialpalperne framåtsträckta. 


Gen. CONIOPTERYX HALD. 
(Phryganea FaABR. Hemerobius VILL. Sciodes ZErT. 
Malacomyza WEsm. Coniortes WEstw.) 
Punktögon inga. Vingarne belbräddade, opaca, belagda med hvitt 
stoft, med högst få (2—3) tvärnerver på de främre, som sakna cu- 


Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh. Årg. 20. N:o 1. 2 


lee 


bitalfält. Inga tvärnerver emellan costa och subeostalnerven. Radial- 
nerven med 2:ne utåt gafflade grenar, förenas med cubitalnerven ge- 
nom en tvämerv nära vingbasen och en annan nära bakre grenens 
gaffel. Costa vid basen rät. Tibierne cylindriska. Larven aflängt 
äggformig med lancettformig abdomen; sugtängen kort, rät, betäckt af 
den breda, trekantiga öfverläppen; läppalperne 3-ledade, sista leden 
ganska stor, ägeformig; antennerne 3-ledade, andra leden lång, tjock, 
cylindrisk; fötterne korta, fina, femledade. Larven lefver isynnerhet 
på pinus-arter, men äfven på löfträd. 


1. C. tineiformis (Curr.): kroppen grå med hvitt stoft; vingarne 
mjölkhvita; antennerne bruna, sä länga som kroppen, med 


blek bas. 


H. tineiformis Curt. P. alba FABR. H. parvulus Vin. S. 
lacteus ZETT. M. lactea WESTW. 


Allmän i Skåne och Blekinge hela sommaren på barr- och löfträd. 


Gen. OSMYLUS LATR. 
(Hemerobius Auct.) 


Punktögon på hjessan 3. Vingarne helbräddade, vattenklara, med 
talrika tvärnerver. De bakre kortare och smalare än de främre, som 
ega cubitalfält. De talrika tvärnerverne emellan costa och subeostal- 
nerven på framvingarne till en del greniga; den första vid vingbasen 
rät, utan grenar. Radialnerven med en enda gren, hvilken utgår nära 
vingbasen och utsänder en mängd paralella grenar i vingdisken och 
förenas med radialnerven genom talrika tvärnerver. Costa vid basen 
insnörpt. Tibierne cylindriska. Larven aflångt lancettformig; sugtän- 
gen mycket längre än hufvudet, sabelformig, i spetsen uppåt och utåt 
böjd; labialpalperne 5-ledade, fina, borstformiga; antennerne mäng- 
ledade med afsnörd bas och spetsled; fötterne fina och korta; lefver 
vid bäckar under stenar; kokongen oval, smutsigt hvit och grofmaskig. 


1. O. chrysops (Lin.): kroppen svartgrä med ljust rödbrunt hufvud 
och ofvan i midten gulaktig thorax; vingnerverne afvexlande 
svartbruna och blekgula; framvingarne brunfläckiga och bakvin- 
garne med en brun fläck vid pterostigma. 


H. chrysops Lin. HA. maculatus FABR. H. fulvicephalus ScoP. 
SCHRANK. OO. chrysops HAGEN. 
I Skäne pä skuggrika ställen vid bäckar i Juni och Juli mäna- 
der sällsynt. 


Gen. SISYRA Burn. 
(Hemerobius FABR. KBhopalis Erıcas.) 


Punktögon inga. Vingarne helbräddade, genomskinliga, med få 
tvärnerver, utom emellan costa och subcostalnerven; de bakre något 
mindre än de främre, som sakna cubitalfält. Tvärnerverne emellan 
nyssnämnde nerver enkla; den första närmast vingbasen rät, utan gre- 
nar. Radialnerven med blott en enda gren, som åter delar sig i 2—3, 


ae "I 


i ändarne gafflade, och som förenas med radialnerven genom endast 
en, och annan tvärnerv. Costa mot basen insnörpt. Kroppen läng- 
hårig; tibierne cylindriska. Larven aflängt äggformig eller lancett- 
formig; sugtängen ganska fin och lång, sabelformig, utätböjd; hvarje 
abdominalsegment har ett par gälträdar; lefver i Branchiotoma spongille. 


1. S. fuscata (FABR.): kroppen svartbrun; framvingarne bruna; 
bakvingarme gråa; fötterne brungula; antennerne svarta; emellan 
radialnerven och dess gren 2-ne tvärnerver. 


H. fuscatus FABR. FH. paucinervis ZETT. S. fuscata BurM. 


Vid vatten i Skåne och Blekinge 1 Juni månad sällsynt, men 
förekommer genom hela Sverige ända upp i Torneå lappmark. 


Gen. DREPANOPTERYX LEACH. 
(Hemerobius Auct. Megalomus RAMB.) 


Punktögon inga. Vingarne i bakre kanten nära spetsen bågfor- 
migt utskurna; de främre med talrika längd- och tvärnerver sakna 
eubitalfält. Tvärnerverne emellan costa och subcostalnerven talrika, 
greniga; den första tillbakalöpande till vingroten, utsändande framåt 
flera gafflade grenar. Radialnerven med elfva eller flera grenar. Costa 
mot basen rundadt utvidgad. Tibierne cylindriska. Larven långsträckt, 
lancettformig; sugtängen ganska kort, inätböjd, bred; labialpalperne 
tjocka och korta med spolformig slutled; antennerne tjocka, borstfor- 
miga, nägot längre än käkarne; fötterne starka och korta; lefver af 
bladlöss; kokongen grofmaskig, merendels oval, hvitaktig. 


1. D. phalenoides (LIN): brungul, med vattenklara, ofärgade bak- 
vingar; alla vingarnes nerver brungula; framvingarne med bruna, 
greniga linier, som i disken följa båda tvärnervsraderne; deras 
utkant afvexlande ljus och mörk; i midten af bakre kanten en 
hvit, af brunt infattad fläck, och i vingspetsen ett brunt läng- 
streck. 


H. phalenoides Lis. FABR. ZETT. M. phalenoides Ram». D. 
phalenoides LEACH. 


I Skåne och Blekinge, isynnerhet på Ulmus, under Juni och Juli 
månader; sällsynt. Förekommer genom hela Sverige ända till Ofre 
Torneå. 


Gen. HEMEROBIUS (Lin.) 
(Mucropalpws Rams. Megalomus RAMB.) 


Punktögon inga. Vingarne helbräddade, genomskinliga; de främre 
större än de bakre, sakna ceubitalfält. Tvärnerverne emellan costa och 
subcostalnerven på framvingarne talrika och greniga; den första till- 
bakalöpande till vingroten och utsändande framåt flera grenar. Radial- 
nerven med minst 2 grenar. Costa mot basen rundadt utvidgad. Ti- 
bierne cylindriska eller spolformiga. Larven liknar föregående slägtes 
och har samma lefnadssätt. Aggen fästade med trådar på växter- 
nes blad. 


tvn. VO RE 


A. Tibierne cylindriska. (Radialnerven på framvingarne med fyra 
grenar. En tvärnerv emellan radialnervens första och cubital- 
nervens främre gren. Andra postcostalfältet slutet.) 


1. H. cylindripes (WEsM.): framvingarne ockragula med ockragula, 
fint och tätt punkterade nerver samt svagt brunskuggade tvär- 
nerver; bakvingarne vattenklara med ockragula nerver i disken; 
kroppen och fötterne ockragula; pannan och clypeus mörkare. 


H. ceylindripes Wesm. AH. hirtus Burm. H. atomarius GözsY. 
I Skäne vid Trolle Ljungby i slutet af Juli mänad; högst sällsynt. 


B. Tibierne spolformiga. 


1) Framvingarnes radialnerv med fem grenar eller deröfver. 
(En tvärnerv emellan radialnervens första och cubitalnervens 
främre gren. Andra postcostalfältet slutet.) 


2. H. hirtus (Lix.): framvingarne ganska breda, vid basen breda 
med starkt afrundad costa, blekt gulbruna med gula, mörkbrunt 
fläckiga nerver, bruna fläckar och 2:ne bruna linier, som följa 
tvärnervsraderna, samt 1 bakre kanten en tresidig, hvitaktig fläck; 
bakvingarne vattenklara med gulbruna nerver, 2:ne bruna fläckar 
i bakre kanten och en i spetsen; kroppen svartbrun med en 
ljus midtellinea på thorax; antennerne gulbruna med båda bas- 
lederne gulaktiga. 

H. hirtus Lin. ZETT. etc. M. tortricoides RAMB. 


I Skäne och Blekinge under Juli och Augusti mänader; sparsamt. 
2) Framvingarnes radialnerv med 3—4 grenar. 


a) Ingen tvärnerv emellan radialnervens första och cubital- 
nervens främre gren, utan på sin höjd en sådan emellan 
radialnerven och sjelfva cubitalnerven vid eller innanföre 
det ställe, der denne sednare grenar sig. (Framvingarnes 
radialnerv med 3 grenar.) 


(1) Andra postcostalfältet slutet. 


3. H. limbatellus (ZETT.): framvingarne genomskinliga med brun- 
fläckig inkant och med hvita, svartbrunt punkterade och strec- 
kade nerver, 4—5 bredare eller smalare, atbrufna, bruna tvär- 
band eller fläckar, som till en del följa tvärnervraderne; bak- 
vingarnes tvärnerver och till en del äfven längdnerverne svart- 
bruna, de öfriga blekgula; panna och clypeus glänsande svart- 
bruna; hjessan gulaktig; thorax ofvan på sidorne brunaktig, i 
midten gul; abdomen brun med gula teckningar; fötterne blek- 
gula; antennerne gula med svartbruna ringar. 


H. limbatellus ZeTT. H. fasciatus GözsY. 
I Skåne under Juli månad, temligen sällsynt. 


4. H. humuli (Lin.): framvingarne genomskinliga med brunfläckig 
bakre kant och med hvitaktiga, brunpunkterade nerver, bruna 


tvärnerver, en större brun fläck 1 inkanten, mindre och blekare 
mot spetsen, samt en ramsvart tvärnerv nära basen, utgående 
från cubitalnervens bakre gren; bakvingarnes tvärnerver jemte 
några längdnerver bruna; ofta gråa fläckar vid bakvingarnes spets; 
panna och clypeus gula; thorax gul på sidorne, ofvan brunaktig; 
abdomen gul med brun teckning; fötterne blekgula; antennerne 
gula, med föga mörkare ringar. 
A. humuli Lin. et Auct. 
I Skåne och Blekinge allmän från Juni månad. 


5. H. variegatus (Zert.): framvingarne blekt ockragula med mör- 
kare, ofläckad bakre kant och med-eckragula, i vingkanten blek- 
brunt, men i disken svartbrunt punkterade nerver, brunskuggade 
tvärnerver och en svartbrun punkt vid roten af hvardera radial- 
nervens grenar; bakvingarnes tvärnerver i disken och nägra längs- 
nerver svartbruna, de öfriga gulaktiga; kroppen ockragul; thorax 
pa sidorne brun; fötterne blekt ockragula,; antennerne gula med 
föga mörkare ringar. 

H. variegatus ZEIT. FH. punctatus GözsY. 
I Skäne och Blekinge under Juni och Juli mänader; sällsynt. 


6. H. limbatus (Wesm.): framvingarne vattenklara, i bakre kanten 
ofläckade, mycket blekbruna med dylika fläckar i disken samt 
- blekbruna vingnerver, af hvilka längdnerverne äfvensom tvär- 
nerverne emellan costa och subcostalnerven äro svartbrunt punk- 
terade, men de öfrige tvärnerverne brunskuggade; bakvingarne 
med rödgula, i vingens disk brunaktiga nerver; kroppen enfär- 
gadt rödbrun; fötterne blekgulaktiga; antennerne blekgula med 
bruna ringar. 
H. limbatus Wesm. ZH. strigosus ZETT. FH. rufescens GözsY. 
ex parte. 
I Skåne och Blekinge från Juni månad; ej sällsynt. 


(2) Andra subcostalfältet öppet. 

7. H. ochraceus (WEsSM.): framvingarne rödgräa, i bakre kanten 
ofläckade, med blekgula, tätt och fint svartpunkterade längd- 
nerver och i disken bruna tvärnerver; bakvingarne genomskin- 
liga med blekgula nerver; kroppen rostbrun; pannan och clypeus 
glänsande svartbruna; antennerne blekgula med svartbruna ringar. 


H. ochraceus WEsm. ZH. rufescens GözsY. ex. parte. 
I Skäne frän Juni mänad; der och hvar. 


8. H. micans (OLiv.): framvingarue vattenklara, gulaktiga, med 

bleka, sparsamt brunpunkterade längdnerver och bruna tvärner- 

ver i disken; bakviugarne genomskinliga med bleka, icke punk- 

terade nerver; kroppen gul; thorax på sidorne rödbrun; pannan 

och clypeus gula; antennerne gula med föga mörkare ringar. 
H. micans Ouıv. H. lutescens FABR. BURM. ZETT. 

I Skåne och Blekinge från Juni månad; allmän. 


TE Zoe, 
Sue 
A 


in alas 
b) En tvärnerv emellan radialnervens första och cubitalner- | 
vens främre gren. (Andra posteostalfältet öppet.) 

9. H. nervosus (FABR.): framvingarne gråhvita, med hvita, svart- 
punkterade nerver, tvenne svarta, gråtöckniga tvärnervsrader och | 
svartaktiga fläckar isynnerhet i bakre kanten och vingspetsen; | 
bakvingarne vattenklara med afvexlande mörkare och ljusare, 
men icke punkterade nerver; kroppen brun; panna och celypeus | 
glänsande svartbruna; hjessan gul; thorax ofvan gul med en fin, | 
brun linea längs midten; abdomen med gula teckningar; föt- 
terne blekgula med bruna ringar på fram- och mellantibier; 


antennerne blekgula med svartbruna ringar; radialnervens grenar | 
3, sällan 4. 


H. nervosus FABR. ZETT. ÅH. conspersus BURM. 
I Skåne och Blekinge hela sommaren; allmän. 


10. H. fuscescens n. sp.: framvingarae genomskinliga, gråbrunaktiga, | 
vid pterostigma mörkare, utan alla fläckar, med bruna längd-" 
och tvärnerver; kroppen brun; abdomen med gulaktig teckning; | 
fötterne bleka; antennerne svartbruna med båda baslederne svarta; 

_ radialnervens grenar 3, af hvilka de 2:ne innersta ej grena sig 
i disken; den inre tvärmervsraden tretalig, den mellersta femtalig 
och den yttersta fyrtalig. 


Liknar mycket följande till storlek och färg, men skiljer sig der- 


ifrån genom de uppgifua kännetecknen. Förekommer på Pinus-arter i 
Skåne och Blekinge, der och hvar. 


3) Framvingarnes radialnerver med endast 2 grenar. (Andra | 
postcostalfältet öppet.). 


11. H. pygmeus (RAMB.): framvingarne brungråa med många run- 
dade, hvita, genomskinliga fläckar, svartbruna, vid hvarje fläck 
bleka längdnerver och brunskuggade tvärnerver; bakvingarne ge- 
nomskinliga, svagt gråa med svartbruna nerver; kroppen svart- | 
brun; thorax ofvan i midten gulaktig; fötterne blekgula; radial- 
nervens grenar 2, båda grenande sig genast i disken; den inre 
tvärnervsraden fyrtalig, den mellersta femtalig och den yttersta 
fyrtalig. 

H. pygmeus RAMB. H. coccophagus Korr. A. obscurus ZETT.? 


I Skåne under Juni och Juli månader, isynnerhet på Acer; der 
och hvar. 


Gen. MICROMUS RAMB. 
(Hemerobius Auct.) 


Pungtögon inga. Vingarne helbräddade; de främre, som sakna 
eubitalfält, större än de bakre. Tvärnerverne emellan costa och sub- 
eostalnerven på framvingarne talrika, greniga; den första rät eller gafflad, 
men ej tillbakalöpande till vingroten. Radialnerven med 1—6 grenar. 


Costa mot basen insnörpt, ej rundadt utvidgad. Tibierne spolformiga. 


= NN 


£ 


A. Framvingarnes radialnerv med 4 grenar. 


1. M. intricatus (WESM.): framvingarne brunaktiga med gula, mörk- 
brunt punkterade och streckade nerver, samt svartbruna, af bru- 
na, greniga töckenfläckar åtföljda tvärnerver 1 disken; bakvin- 
garne ofläckade, vattenklara, med bleka längdnerver, hvilka äro, 
liksom tvärnerverne, i spetsen blekbruna; antennerne rödgula 
med bruna ringar; kroppen mörkt rödbrun; hjessa och framıygg 
med ljusare längslinea; fötterne blekgula, lår och tibier ofta med 
bruna ringar. 

A. intricatus Wesm. M. tendinosus Ramg. H. lineatus GözsY. 
M. villosus BRAUER. 


I Skäne under September mänad sällsynt. 


B. Framvingarnes radialnerv med I5—6 grenar. 


2. M. paganus (VILL.): framvingarne vattenklara med hvita, spar- 
samt blekbrunt punkterade nerver; frän bakre kanten gär en 
brun linea, som framåt sträcker sig öfver första tvärnervsraden; 
mot vingspetsen 2:ne från bakre kanten kommande liknande 
linier, hvilka korsa hvarandra vid andra tvärnervsraden; flera 
töckentläckar; tvärnervsraderne svartbruna; bakvingarne vatten- 
klara med hvitaktiga nerver; antennerne blekgula med bruna 
ringar; kroppen brungul; thorax ofvan i midten hvitgul; fötterne 
blekgula. 

H. paganus VILLERS. MM. lineosus RAMB. H. elegans GözsY. 


I Skäne under Juli mänad; ganska sällsynt. 


Gen. CHRYSOPA Lach. 
(Hemerobius Auct. Aeolops BILLE.) 


Punktögon inga. Vingarne helbräddade; de främre, som ega cu- 
bitalfält, bredare än de bakre. Tvärnerverne emellan costa och sub- 
costalnerven enkla, endast en och annan stundom gafflad; den första 
rät, ogrenad, ej tillbakalöpande till vingroten. Radialnerven med en- 
dast en gren, som åter förgrenar sig åt båda sidor i talrika tvärgre- 
nar. Costa mot basen insnörpt, ej rundadt utvidgad. Tibierne cylin- 
driska. Larven längsträckt lancettformig; sugtången längre än hufvu- 
det, smal, inåtböjd; läppalperne fina med kort basled, men lång slut- 
led; antennerne fina, borstformiga; på kroppsidorne ofta långstjelkade 
vårtor, som äro försedda med långa borst; fötterne temligen långa; 
hufvudet med mörka fläckar; lefver af bladlöss; kokongen fast, läderartad, 
klotformig, hvit. Aggen fästade med långa stjelkar på växternes blad. 

A. Pannan enfärgad; emellan antennerne hvarken någon svart punkt 

eller någon w-formig, svart teckning. 
1) Innersta tvärnerven emellan radialnervens gren och cubital- 
nerven träffar denne sednare utanföre cubitalfältet. 


1. Ch. vulgaris (SCHNEID.): vingarne vattenklara med alla ner- 
verne gröna, gröngula eller köttröda; kroppen gräsgrön, längs 


thorax och abdomen ofvan en hvitaktig eller gulaktig linea; 
clypeus på sidorne och den ej utskurna öfverläppen rödaktigt 
brun: antenner, palper och tarser blekgula; klorna med hakfor- 
migt utvidgad bas. 

Ch. vulgaris ScHNn&id. H. biseriatus Scuum. Oh. perla BurM. 
Ch. incarnata Korn. Oh. primaveria BRAUER. Ch. rubro- 
punctata BRAUER. 

I Skäne och Blekinge under hela sommaren. 


2) Imnersta tvärnerven emellan radialnervens gren och cubi- 

talnerven träffar denne sednare inom cubital fältet. (Oubital- 

nerven grön, eller blott till sin första tredjedel svart; sub- 
costalnerven grön.) 


a) Framvingarnes framkant ett stycke från basen in- 
gröpt och derigenom rummet emellan costa och sub- 
costalnerven hastigt afsmalnande. 


2. Ch. vittata (Wesm.): vingarne glaslika med hvitaktiga nerver; 
tvärnerverne bakom costa, radialnerven och eubitalnerven samt 
vid vingens bas antingen vid bäda ändar eller blott vid en- 
dera svarta; kroppen gul eller hvitgrön; palperne brunaktiga; 
antennerne gulaktiga eller rödaktiga, mot spetsen brunaktiga; 
thorax ofvan i midten gul eller hvitaktig; klorna med hak. 


Ch. vittata Wesm. Ch. perla Evans. Ch. alba Burm. M. 
proximus RAMB. FH. albus Panz. 


I Skåne på Acer under Juni och Juli månader; sällsynt. 


b) Framvingarnes framkant rät, e& ingröpt och deri- 
genom rummet emellan costa och subcostalnerven en- 
dast småningom afsmalnande. 


3. Ch. alba (LIN.): vingarne glaslika med hvitaktiga nerver; tvär- 
nerverne bakom costa alldeles svarta, bakom radialnerven och 
eubitalnerven vid ändarne, men emellan radialnervgrenens för- 
greningar helt och hållet svarta; kroppen hvitgrön; palper, tarser 
och antenner blekbruna, de sednares 2:ne första leder gulaktiga; 
klorna med hak. 

H. albus Lıx. et Auct. 


I Skäne under Juni mänad; sällsynt. 


4. Ch. integra (HAGEN.): vingarne glaslika med gröna nerver; tvär- 
nerverne bakom costa vid vingbasen i midten svarta; de öfriga 
vid vingbasen delvis svarta, men de emellan radialnervgrenens 
förgreningar gröna; kroppen gulgrön; palperne enfärgadt blek- 
bruna; hufvudet gulgrönt; antennerne rödbruna; deras 2:ne första 
leder gulgröna; thorax ofvan i midten vackert gul; tarserne blek- 
bruna; klorna med hak. 

Ch. integra HAGEN. , 


I Skåne; ganska sällsynt. 


B. På pannan emellan antennerne antingen en svart punkt eller en 
x-formig svart teckning. (Innersta tvärnerven emellan radial- 
nervens gren och cubitalnerven träffar denne sednare inom cu- 
bitalfältet.) 

1) Hjessan enfärgad, utan svart punkt eller teckning. 

5. Ch. septempunctata (WESM.): vingarne glasartade med gröna ner- 
ver; tvärnerverne bakom costa och emellan radialnervgrenens för- 
greningar helt och hållet, men de öfrige biott vid en, eller vid 
båda ändar svarta; kroppen spanskgrön; på kinder, elypeus och 
båda sidor af pannan en svart fläck, som likväl på sednare stäl- 
let ofta saknas; antennerne blekt rödbruna; deras 2:ne första 
leder enfärgadt gröna; palperne blekbruna; thorax ofvan i midten 
hvitgrön; fötterne gröna; tarserne blekbruna; klorna med hak. 


Ch. septempunctata WEsm. Ch. nobilis BRAUER. H. mauricianus 
RAMB. 


I Skåne; sällsynt. 


2) Hjessan med svarta punkter eller svart teckning. 


(a) Emellan antennerne en svart x-formig teckning, som 
bildas genom 2:ne omkring antennernes bas löpande 

cirklar. E 
6. Ch. perla (LIN.): vingarne glaslika med gröna nerver; radial- 
nervgrenens förgreningar och alla tvärnerverne helt och hållet 
svarta; kroppen blågrön; hufvudet gulaktigt; hjessan med en 
svart cirkel eller sådana punkter; på hvarje sida af kinderne och 
clypeus en svart punkt; antennerne blekt rödbruna; deras första 
led blekgul, den andra svart; palperne svarta med bleka ringar; 
thorax svartfläckig; abdomen undertill svart, ofvan antingen svart 
eller grön; fötterne gröna; palperne brunaktiga; klorna med hak. 
H. perla Lın. H.chrysops ZETT. RAMB. Ch. cancellata SCHRANK. 

Ch. reticulata LEACH. 4 


I Skåne och Blekinge hela sommaren; allmän. 


(b) Emellan antennerne en svart punkt. (Hjessan med 
svarta punkter.) 


7. Ch. abbreviata (CURTIS): vingarne glaslika, breda, rundade, med 
gröna nerver; tvärnerverne emellan radialnervgrenens förgrenin- 
gar helt och hället, de öfriga endast i ändarne svarta; kroppen 
spanskgrön; framför antennerne, på kinderne och clypeus, på 
hvarje sida, en svart punkt; på bakhufvudet en svart tvärlinea; 
antennerne rödbruna; första leden blek, med svart streck, den 
2:dra svart; palperne svartaktiga med bleka ringar; thorax med 
svart tvärlinea och små svarta punkter; fötterne gröna, tarserne 
brunaktiga; klorna med hak. 

Ch. abbreviata Curt. Ch. immaculata StePH. H. chloropha- 
nus RATZEB. 
[ Skåne under Juni 
sällsynt. 


Augusti månader, isyunerhet på al, men 


ee 


8. Ch. phyllochroma (WEsM.): vingarme glaslika, breda, rundade, | 
med långa fransar, gröna, vid basen stundom svarta nerver; | 
tvärnerverne bakom costa och invid subcostalnerven samt stundom | 
äfven de öfrige i ändarne svarta; kroppen spanskgrön; framför | 
antennerne, på kinderne och elypeus på hvardera sidan en svart | 
punkt; på bakhufvudet bakom ögonen på hvarje sida en svart | 

fläck; antennerne rödbruna, första leden blek med svart streck, | 

den andra svart; palperne svartaktiga med bleka ringar; thorax | 
ofvan föga eller' alls icke svartpunkterad; fötterne gröna; tarserne 
blekbruna; klorna utan hak. 


Ch. phyllochroma WeEsm. Ch. pusilla BRAUER. Ch. tenella | 
BRAUER. Ch. abbreviata SCHNEID. BoHEM. | 


I Skäne och Blekinge under hela sommaren; temligen allmän. 


2. Trib MYRMELEONTIDA (LATR.) 


Antennerne försedda med klubba. Larvens sugtäng tandad och 
labialpalperne under hufvudet tilltryckta. 


Gen. MYRMELEON Lim. 


Ogonen icke delade. Punktögon inga. Andra och tredje tarsleden | 
mycket kortare än den första. Cubitalnerven vid vingbasen delad i 3 | 
grenar, af hvilka den bakersta är rät, på framvingarne gående snedt | 
till bakre kanten, hvarest den vid utloppet ofta är något böjd. Tibi- | 
ernes ändsporrar räta eller obetydligt böjda, utan hak. Larvens pro- | 
thorax är kort och smal, öfriga kroppen äggformig; punktögon 6 nära | 
sugtången på sidorne; sista abdominalsegmentet klotformigt, försedt | 
med borst och vårtor; nedgräfver och döljer sig i trattformiga för- 
djupningar i torr sand och jord; lefver af dit nedfallande insekter; | 
går baklänges; förpupar sig i jorden i en klotformig kokong. | 


1. M. formicarius (LIN.): vingame fläckade, med ljusare och mör- | 
kare - nerver; de bakre med en svart fläck mot spetsen bakom | 
cubitalnerven; antennerne- kortare än hufvudet och thorax till- ! 
sammantagne; framtibiernes sporrar räta, lika långa med första | 
tarsleden; - kroppen svartgrå med gula fläckar på hufvud och | 
thorax och gula ringar i spetsen af abdominalsegmenterne; föt- 
terne gulbruna. 


M. formicarius Lin. et Auct. 


I Skäne vid Trolle Ljungby; sällsynt. Träffad pä ett enda ställe | 
i furuskogen vid Gualöf i närheten af jägarebostället. 


== RÖ 


Om en sångsvan i fångenskap. 


APIS W.' GRIEL: 


[Meddeladt den 14 Januari 1863.] 


I början på 1845 erhöll jag en Cygnus musicus, som vid 
Jultiden blifvit fångad i en källa några mil från Mariedamm. 
Hela hans fjäderbeklädnad var rent snöhvit, utan någon gulaktig 
anstrykning, hvarken på panna och kinder eller hals. Hans kön 
var mig obekant. 

Han fick sin bostad i en stor voliere, belägen på sjöstranden 
och inneslutande mera vatten än land. Ganska snart blef han 
tam. När man kom honom mycket nära, sträckte han upp hal- 
sen och hväste skarpt samt sökte med näbben hugga den annal- 
kande, men om man räckte honom mat, åt han ur handen så 
tryggt, som om han varit van att alltid på detta sätt emottaga 
sin föda. 

I början förtärde han ogerna säd, men deremot med stor 
begärlighet fint sönderdeladt bröd, bakadt af hafre- och potatis- 
mjöl. Smäningom vande han sig dock att äfven äta omalen 
hafre, som sedan alltjemt blef hans hufvudsakliga föda. Under 
de vanliga fiyttningstiderna — hela April och hela Oktober — 
förtärde han betydligt mindre än annars *). 

Emedan man antagit, att fisk icke ingår bland sångsvanens 
födoämnen, vill jag nämna, att mitt exemplar ganska gerna för- 
tärde sådan, hvarföre han om somrarne ofta blef fodrad med 
mörtar och aborrar. Om fisken var helt liten, sväljde han den 
utan alla förberedelser, men var den öfver ett par tum lång, 
krossade han honom först från hufvud till stjert på så sätt, att 
han tuggande förde honom på tvären fram och åter, 5—6 gån- 
ger eller mera, hvarefter han vände honom på längden och ha- 


') Se här exempel ur min dagbok: April 1845: ”På 24 dygn tyckes han ej 
hafva förtärt det allra ringaste.” — Oktober 1847: "Hans vanliga matportion, 
som annars går ät på en dag, räcker nu minst tre dagar.” 


Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh., 1863, N:o 1. 


u, De 


stigt nedsväljde honom, med hufvudet före. Anda till 7 tums 


länga aborrar hafva sa strukit med. Stundom var han ganska 
glupsk; så att han slukade 6 a 10 fiskar tätt efter hvarandra. 


Ehuru hans fiskätning visserligen kan utgöra ett tillfälligt un- 


dantag *), torde det likväl ytterligare förtjena undersökas, hu- | 
ruvida icke denna art äfven i vildt tillstånd stundom förtär | 


småfisk. 

Ruggningen började år 1845 i medlet af Augusti. Ving- 
pennorna, så väl af andra som första ordningen, fälldes emellan 
den 21 och 27 samma månad. — År 1846 började ruggningen en 
månad förr, nemligen omkring, den 19 Juli, och alla vingpennorna 
afföllo inom 2 dygn, den 26 och 27 samma månad. År 1847 va- 
rade ruggningen från den 27 Juli till den 5 Augusti **). 

Under ruggningstiden var han långt mera ondsint än annars, 
så att han, om man kom honom nära, ej blott högg och bet 
häftigt i kläderna, utan äfven alltid upplyftade sina nu korta 
vingar för att slåss, hvilket jag aldrig såg honom göra vid an- 
dra årstider. Men derjemte skrek han under denna period långt 
mera än vanligt, i stället för att bade svanar och andra sjöfoglar 
då, af lätt begripliga skäl, pläga vara tystare ***). 

När han så ställer sig att skrika, sträcker han icke hufvu- 
det rakt fram såsom gasen, utan slänger det med mycket krökt 


*) Dr GLoGEr omtalar, att han sett en Cygnus olor styckevis förtära en rutten, 
8—9 tum lång sarf (Leuciscus erythrophthalmus), samt påpekar ett ”bekant ord- 
språk” (?), som i denna fråga icke torde sakna all betydelse (CABANIS, Journ. 
f. Ornith. 1855. sid. 181) — och Konservator L. MARTIN berättar utförligt 
om en skock tama gäss, som uppätit kadavret af en — varg! och derefter 
blifvit passionerade köttätare (1. c. 1854. sid. 179). 

”") F. RoBson uppgifver, att svanarnes ruggning i Luleå lappmark vanliger bör- 
jar i medlet af Juli och fortfar omkring 3 veckor. (Jäg. Förb Tidskr. 1832. 
sid. 59.) — W. von WRIGHT säger, att ruggningen på sängsvanens kropp fort- 
går hela året utan afbrott, men att hans begge lämda exemplar icke fällde 
sina ving- och stjertpennor oftare än hvartannat år. (Göteborgs Vet. Samh. 
Handl. 1851. sid. 74). Sistnämnda märkliga förhållande torde knappt hafva 
berott på fångenskapen, då, som jag ofvan visat, min svan årligen fällde sina 
vingpennor. 


""") W. von WRIGHTs ofvannämnde svanar voro alldeles stumma under hela den 
tid vingpennorna voro fällda och i utväxt. 


= FÖL 


hals hastigt ner och upp, som elefanten sin snabel. Det obehag- 
liga skriket utstöter han nu hvarje gång hufvudet föres uppåt. 

Annorlunda beter han sig vid sitt vanligaste läte, det två- 
toniga, som liknar gökens, ehuru betydligt svagare och endast 
med länga afbrott upprepadt. Under den första tonen böjer han 
hufvudet något nedåt; under den andra lägre, som tillika är sva- 
gare, upprättar han halsen. 

Till dessa tvänne läten kan läggas ett tredje, nemligen de 
klara och långt utdragna valdthornstoner, som han isynnerhet 
under flyttningstiderna later höra. Något läte, som med skäl kan 
få namn af "säng”, torde icke en svan ensam förmå att fram- 
bringa "), men väl flere tillsammans, då tonen hos hvar och en 
särskildt är något olika med alla de andras. 

Da sångsvanen simmar, bär han icke sina vingar högt upp- 
lyftade, såsom Cygnus olor, utan blott något litet höjda öfver 
ryggen. Också har jag aldrig sett honom stå på ett ben, läg- 
gande det andra ”pa ryggen”, utan han står alltid på begge, 
mesta tiden i vattnet. 

En vår insläpptes till honom ett par gäss af olika kön och 
på olika tider, men ingendera kunde han fördraga, utan miss- 
handlade de små djuren så erbarmligt, att han åter måste lem- 
nas ensam, tills jag lyckades förskaffa honom en s. k. ”tam svan” 
till sällskap. Vid mitt nuvarande hem hafva de ståtliga fog- 
larne vinter och sommar simmat fritt omkring i en stor damm, 
i hvilken strömdraget alltid hållit något vatten öppet om vintern. 

Sedan jag haft sangsvanen 111 år, lag han en morgon död 
vid stranden, med hufvudet fastnadt under en större sten, som 
fallit ned, när han under densamma bökat efter något födoämne. 


*) En bonde i mitt grannskap, som skjutit en sängsvan, berättade mig, att ”den 
straxt före sin död sjungit så sorgligt, att det föreföll honom som om han 
aldrig förr begått en så grym handling, och att han icke skulle hafva skjutit, 
om han trott sig få höra någonting så rörande”. Berättelsen bevisar, om in< 
genting annat, åtminstone att tron på svanens ”dödssång” ännu icke är utdöd. 


Skänker till Rikets Naturhistoriska Museum. 


Botaniska afdelningen. 


Af Upsala Universitet genom Hr Fries. 


En samling af 98 phanerogamer från Visconsin i Nordamerika, der- 
städes gjord af Hr Kumlien. | 


— El. 


Om gamla träd. 


Af J. E. ZETTERSTEDT. 


[Meddeladt den 14 Januari 1863.] 


Professor E. FRIES ") har anmärkt, att man i Sverige sak- 
ar alla uppgifter om träd, märkvärdiga för sin ålder eller för 


ed dem införlifvade traditioner, och han har ansett sig böra 
ästa uppmärksamheten på detta ämne, så mycket heldre som 
ere sådana enskilda facta skulle kunna leda till intressanta re- 
ultater. 
Vi hafva väl inga träd, som i tjocklek eller höjd kunna 
äfla med jättarne inom heta zonen och jordens varmare trakter; 
illäfventyrs inga som fullt kunna mäta sig med mellersta Eu- 
opas och Britanniens tusenäriga lindar, ekar och idgranar; men 
indock finnas flera, hvilkas alder utan tvifvel öfverstiger fem år- 
undraden, och som väckt uppmärksamhet och förvåning hos or- 
ens innebyggare. 

I närheten af våra stora sjöar träffar man stundom ekar af 
4 till 15 fots omkrets, och någon gång ännu tjockare, hvilkas 
Ider torde kunna uppskattas till 400 år och derutöfver. QuA- 
REFAGES anför nemligen **), att eken i Frankrike växer så 
ängsamt, att den stundom efter ett sekels förlopp ej har mer 
in 35 centimetres i diameter (ungefär 3 fot 8 tum i omkrets). 
ed tilltagande ålder sker tillväxten allt långsammare, ärsrin- - 
arne blifva allt tunnare, och dessutom tillväxer eken i vårt hår- 
are klimat och under våra kortare somrar otvifvelaktigt lång- 
ammare än i Frankrike, så att den ofvan gjorda uppskattningen 
snarare torde kunna anses låg än hög. I Stockholms omgifnin- 
ar, t. ex. på Djurgården, träffar man en mängd gamla ekar, 
om ännu vegetera med full kraft. Annu äldre och större ekar 
nnas i närheten af Vettern, och för få Ar tillbaka fanns ett 


*) Botaniska Utflygter, Del. I, ed. II, p. 185. 
**) Revue des Deux Mondes 1861, Janvier et Fevrier, p. 168. 


Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh., 1863, N:o 1. 


| 

x us RENTE | 
“| 

| 


stort antal sådana vid Lemunda i Motala socken, men under de' 
sista åren hafva många blifvit nedhuggna. | 
Bekanta äro de stora bokarne på Omberg, synnerligen den | 


| 
märkvärdiga apostlaboken, som blott hade de 6 yttre stammarne | 


i behåll 1855, men dessa tycktes då för ingen del vara i afta- | 
gande. Några unga bokar kan jag ej erinra mig hafva träffat på | 
Omberg, och saknas sådana, torde med de gamlas undergång | 
boken der så småningom dö ut. Svårt torde vara att säga, huru= 
vida de gamla träden från början äro vilda; men den ymnig 
förekomsten vid Allvastra, i Stocklycke ängar etc., tyckes dock | 
tyda derpå. I nordvestra Östergöthland vid Nykyrke gästgifvare- | 
gård finnes en gammal bok, som håller 16 fot 6 tum i omkrets. | 


En stor del är dock afruttnad och endast några få friska grenar | 
finnas qvar på ena sidan. Det tyckes ej dröja många år innan | 
återstoden hemfaller under förgängelsen. Som nu för tiden ingen | 
bok för öfrigt finnes i denna trakt, är det väl troligt, att detta | 
individ blifvit planteradt under katolska tiden. | 

Märkvärdigare än dessa ofvannämnda äro dock tvenne träd | 
vid nordvestra stranden af Vettern vid Ra gästgifvaregard i sÖ- | 
dra Nerike, af hvilka det ena isynnerhet under längliga tider | 
varit ansedt söm en bland ortens förnämsta märkvärdigheter. | 
För 25 år tillbaka visade min fader mig såsom gosse de under- | 
bara träden, och jag minnes ännu min lifliga förvåning öfver det 
ena trädets jättelika dimensioner. Brunnsgäster af arbetsklassen | 
vid Medevi bruka ej sällan göra promenader till det 3 mil af- | 
lägsna Ra, för att se de gamla träden. | 

Det ena är en lind ”), som vid marken närmast ofvan de 
stora rotgrenarne håller 28 fot 5 tum i omkrets, samt en famn| 
ofvan marken, just der kronan börjar, 25 fot. Den har en be- 
tydande höjd, men likväl ej i proportion till den oerhörda tjock-| 
leken, och i höjd öfverträffas den af vårt fäderneslands resligaste | 
tallar. Endast tre stora hufvudstammar finnas qvar. Två huf-| 
vudgrenar hafva till följd af tyngden fallit ned och slagit rötter | 


*) Tjockleken af denna lind, liksom af den ofvannämnda boken och nedannämnda | 
enen, uppmättes af mig under Juni månad innevarande år (1862). 


Ben 


i marken, och fortlefva nu oberoende af moderstammen tätt ut- 
med densamma. Det torde vara svårt att med noggranhet be- 
räkna detta träds ålder. Åro nedanstående uppgifter om lindarne 
vid Freyberg fullt exacta, så torde linden vid Rå vara inemot 
1000 år gammal, och utan tvifvel är den ett af de äldsta lefvande 
minnesmärken på vår halfö. Många generationer, ja regentätter, 
hafva försvunnit under dess tillvaro. När den var telning her- 
skade hedendomen i landet, under dess kraftigaste ålder den ka- 
tolska läran, under dess ålderdom den lutherska. Trädet har väl 
friska grenar ännu; men inom några fa ärhundraden finnes det 
förmodligen ej mera till. x 

Det andra trädet är en en, som i sitt slägte är nästan lika 
märkvärdig som Hnden. Den håller vid marken 9 fot 4 tum i 
omkrets, och en famn ofvan marken 7 fot 3 tum. Dess höjd är 
ej betydande, och den eger ej några större sidogrenar, utan en 
pyramidformigt sammandragen krona. Den är uppenbart i afty- 
nande och dess barr äro förkrympta; men det oaktadt torde detta 
träd ännu fortfara lång tid, om det får stå orördt af mennisko- 
hand. Hårdheten af dess ved gör, att det äfven bortdöende länge - 
kommer att emotstå tidens tand. Dess ålder är utan tvifvel be- 
tydlig, och torde kunna antagas öfverstiga 500 år. Det är all- 
mänt bekant, huru ytterst långsamt enen växer, och att den min- 
dre ofta antager trädform. Dock träffar man 1 mellersta och 
södra Nerike ej sällan enar, som äro verkliga träd med stammar 
af 2 till 3 fots omkrets; men gröfre har jag sällan sett dem, 
vare sig att de sedan dö bort af sig sjelfva eller förintas af men- 
niskohand. | 

Ehuru dessa två sistnämnda träd, som stå i samma hage på 
mindre än ett stenkasts afstånd från hvarandra, torde vara bland 
de märkligaste i vårt fädernesland, uppgå de dock ej i ålder eller 
storlek emot de gamla träd, som man träffar i mellersta Europa 
och på Brittiska öarne. Så finnes i Fraukrike en idgran (Taxus 
baccata) vid Foullebec i departementet Eure, som 1822 höll 6 
metres, 80 centimetres i omkrets (ungefär 22 tot 9 tum); och i 
Skottland vid Fortingall finnes ett annat träd af samma art, som 


Öfvers. af K. Vet.-Akad, Förh. Årg. 20. N:o 1, 5) 


är ännu vida ansenligare och som säges hålla föga under 16 me- 
tres i omkrets (ungefär 53 fot 9 tum). Man har räknat 280 


gefär 5 fot 6 tum). . LOISELEUR-DESLONGCHAMPS har deraf dra- 
oit den slutsatsen, att idgranen vid Foullebec har en ålder af 


1100 a 1200 år, och att den vid Fortingall skulle vara öfver 


3000 år gammal. Enligt PENNANTS beräkning af den sistnämn- 


das ålder år 1770 skulle den då ej vara äldre än 2588 år. Ari 
1660 uppskattade EVELYN en idgran vid Braburn i Kent:till 


2880 ars ålder. 


Det finnes ekar, som sägas hålla ungefär 4 metres:1 diameter 
(42 fot 3 tum i omkrets), hvilka samma LOISELEUR beräknat 


vara mer än 1200 år gamla”). Den största eken i Europa fin- 


” 


| R 
ärsringar pa en ideran, hvars omkrets endast var 14 metre (un- 


a ER AU sea 


nes enligt KARL MUELLER i Frankrike vid Saintes i departementet 


Charante inférieure. Hans uppgift om dess t,ocklek synes nästan 


otrolig **). Han säger, att man skattar dess ålder till 1800 åa 2000 ar. 


Märkvärdiga äre äfven det mellersta Europas gamla lindar. 


DECANDOLLE omnämner, att vid Freyberg i Schweiz planterades, 


till minne af segern vid Murten 1476, samma ar en lind, som 


1831 höll 13 fot i omkrets. Vid samma Freyberg finnes en an- 


nan vida äldre lind; som 4 fot ofvan marken höll 36 fot i om- 


krets. Om man nu beräknar den sednares alder efter den förras, 


så är den minst 1240 år. Annu större är linden vid Neustadt 


am Kocher i Wirtemberg, som 1831 höll i omkrets 37 fot 6 tum: 


en famn ofvan marken ***). 


Berömda för storlek och alder äro vidare kastanien på Etna 


och den vid Nya Celle vid Geneversjön, samt det stora valnöt- 


trädet i Baidar-dalen vid Balaklava på Krim, som anses hafva 


) QUATREFAGES 1. e p. 165. Här torde vara någon felaktighet i uppgiften, ty 
så tjocka ekar böra vara betydligt äldre. 
”"') I "das Buch der Pflanzenwelt”, Band. I, p. 240, uppgifves diametern vara 27 
fot 84 tum (omkretsen således ungefär 86 fot 10 tum). Månne tryckfel för 
17 fot? Åldern är dessutom utan tvifvel för ringa, om uppgiften om tjock- 
leken skulle vara riktig. ER ; 
'""") KARL MÜLLER uppgifver (1. c. 239) denna Jinds ålder till 660 år, som uppen- 


bart är ett misstag, emedan staden Neustadt anlades 1229 vid denna lind, som 


redan då var berömd för sin storlek ock alder. Den dubbla åldern mot den 
af KARL MÜLLER uppgifna torde ej vara mycket för högt-tilltagen. 


genomlefvat årtusenden och säges årligen gifva en skörd af 70,000 
80,000, ja nagon gång ända till 100,000 valnötter, hvilka fem 
tartar-familjer dela sig emellan. Utom dessa ofvannämnda träd- 
slag uppnå stundom bokar, lönnar (Acer pseudoplatanus) och 
almar jättelika dimensioner i Europa. 

I Asien, Afrika och Amerika träffar man dock träd ännu 
större och äldre än Europas uråldrigaste jättar. Bekanta äro 
Indiens märkvärdiga Ficus-arter *), de stora Bombax-arterna och 
det åldriga, ytterst långsamt växande drakblodsträdet (Dracena 
Draco) på Teneriffa, som DECANDOLLE ansåg som ett af jordens 
äldsta monumenter. Den stora jätteplatanen vid Smyrna, som 
nedtill är ihalig, sa att ryttare beqvämt kunna passera igenom 
den, uppskattas till 4000 års ålder enligt. K. MUELLER, som dock 
tillägger, att han anser denna uppskattning för hög. På Libanon 
aterstar numera endast ett fåtal af de uråldriga cedrarne (Cedrus 
Libani), och endast circa 8 individer uppskattas vara öfver eller 
omkring 800 ar. Montezumas cypress (Tarodium distichum) vid 
Chapultepek i Mexico, och det stora trädet af samma Art vid S:t 
Maria nära Oaxaca uppskattas enligt FRIES **) vara 4000—6000 
ar gamla. Den Californiska jättecedern (Thuja giganteu) uppgif- 
ves nå en höjd af 200 fot, och täflar således med heta zonens 
resligaste palmer. 

De största af alla kända träd anses dock vara Baobab 
(Adansonia digitata) och Sequoia (Sequoia gigantea***). Det för- 
sta utmärker sig ej genom någon betydande höjd, men väl genom 
en oerhörd tjocklek och en krona, som någon gång lär hafva 
ända till 160 fot i diameter, så att ett träd på något afstand 
liknar en hel skog. ADANSON mätte i medlet af förra seklet i 
närheten af Gröna-udden i Senegambien ett individ, som höll 22 
metres (ungefär 74 fot) i omkrets, och som han efter jemförelse 


”) Det stora fikonträdet vid Nerbuddah gissas vara detsamma, som det ALEXAN- 
DER den store såg på sitt fälttåg. (Jemför K. MULLER 1. c. p. 242). 

Ei ce p. 188. 

""*) Detta jättestora barrträd, som först under svåra dagar blifvit upptäckt, skiljer 
sig så betydligt från alla förut bekanta genera af Conifere, att man allmänt 
är ense om att det bör utgöra ett eget genus. Det har redan erhällit tre 
genus-namn, nemligen Sequoia, Wellingtonia och Washingtonia. 


2 


med yngre individers tillväxt uppskattade till mer än 5000 års | 
ålder. GOLBERY har sedan observerat ett annat individ ännu an- - 
senligare, som han uppgifvit hafva en omkrets af 34 metres (un- | 
gefär 114 fot 6 tum), och som följaktligen bör vara några ar- 
tusenden äldre. J 

Sequoia'n åter förenar med en nästan lika oerhörd tjocklek — 
en höjd, som vida öfvergar alla förut kända träds, så vida de fa- 
belaktiga uppgifter, som lemnats, äro fullt tillförlitliga. Enligt 
QUATREFAGES *) förenar det stundom en höjd af 100 metres 3 
(368 fot) med en diameter af 10 metres (ungefär 33 fot 8 tum), 
som gör en omkrets af ungefär 106 fot. Man har räknat de ; 
koncentriska årsringarne på en af dessa oerhörda stammar och 
funnit dem öfverstiga 6000. KARL MUELLERS uppgifter**), tagna 
dels från den förste upptäckaren LoBBS berättelse i ”Gardeners 3 
. Chronicle”, dels från nyare berättelser, öfverensstämma i det hela h 
med den ofvan omnämnda. Sa nämner MUELLER, att man tillagt 3 
Sequoia'n den fabelaktiga höjden af 400 fot, och ända till 31 fots : 
diameter. ° Alla uppgifter tyckas i allmänhet blott vara på ett 
ungefär, och några exacta mätningar torde ej blifvit verkställda. 
på de största individerna. Sequoia'n har liksom Baobab en mjuk 
ved. Till och med Californiens guldgräfvare hafva skänkt upp- 
märksamhet ät de jättelika Sequoia-träden, och de största indi- 
viderna hafva erhållit särskilda namn. 

Dessa uråldriga träd äro således samtidiga med eller äldre 
än Egyptens första dynastier, och växtverlden har, såsom Pro- 
fessor FRIES anmärkt ***), att uppvisa lefvande monumenter äldre 
än Egyptens pyramider och sannolikt äldre än något mennisko- 
verk. Vid betraktandet af dessa naturens lefvande jättebyggnader 
ledes menniskoanden ofrivilligt till att beräkna den tid, som åt- 
gätt till frambringandet af en sådan storlek, af en sådan oerhörd 
massa; och lika ofrivilligt jemför han dermed sin egen korta jordiska 
tillvaro, som vid jemförelsen befinnes vara ett försvinnande intet. 


JANE 168. ae DAD Sales D SS: 


STOCKHOLM, 1863. P. A. NORSTEDT & SÖNER. 


ÖFVERSIGT 


KONGL. VETENSKAPS-AKADEMIENS 
FÖRHANDLINGAR. 
TEE a! 


Onsdagen den 11 Februari. 


Sekreteraren föredrog en af Herr ANGSTRÖM insänd uppsats: 


iy bestämning af ljusets våglängder, jemte metod att på optisk 
äg bestämma solsystemets progressiva rörelse." 

Herr A. E. NORDENSKIÖLD förevisade en samling praktfulla 
grafitprof från Sibirien, som af H. MAJ:T KONUNGEN blifvit 
känkta till K. Akademien. 

Derefter redogjorde Herr NORDENSKIÖLD för de af honom, 
nder en resa öfver Åland till Finland, i sistlidne December 
månad anställda iakttagelser öfver isbildningen i Östersjön. Med 
anledning deraf meddelade Herr EDLUND några anmärkningar om 
isbildningen 1 hafvet, och visade öfverensstämmelsen mellan de 
gjorda iakttagelserna och hans förut framstälda åsigt derom. Herr 
NILSSON begärde derpa att få meddela en behöflig upplysning 
till den not, som förekommer i denna tidskrift, sid. 375, och ytt- 
rade, att den som ej känner förhållandet, vid genomläsningen af 
denna not lätt kan falla på den tanken, att det varit ”vår be- 
kante fornforskare A. E. HOLMBERG”, som i sin bok: Nordbon 
under hednatiden, utgifven 1852, först beskrifvit det sätt, hvarpå 
hafsisen bildas, i runda klimpar som likna maneter, och att Herr 
NILSSON, som till en del med samma ord beskrifvit detta feno- 
men i sitt arbete ”Bronsåldern”, 1862, kan af mången läsare, 
som ej känner förhållandet, synas ha velat tillegna sig HOLM- 
BERGS upptäckt, utan att nämna honom. Detta kan synas så 
mycket sannolikare som HOLMBERG tillägger, att ”fenomenet kan- 


— 38 — 


ske ej ens blifvit iakttaget af någon vetenskapsman.” För att | 


undgå misstanka om plagiat, anhöll Hr NILSSON att få erinra, 
att fenomenet blifvit af honom iakttaget redan 1815, och nästan 
med samma ord som 1862 beskrifvet 1837 i hans ”Commentarier 
till Pytheas’ resa”, införda 1 Physiografiska Sällskapets Tidskrift, 
I, sid. 47, der det heter: ”Jag önskar, att den, som, liksom jag, 
varit i båt eller fartyg på hafvet vid Jultiden, då redan is lagt 
sig vid stranden, och då en ismörja bildat sig utanför isen, som 


alltjemt ökas, ville jemföra bilden af denna ismörja med bilden 


af den förutnämnda mörjan af medusor ... För den, som aldrig 


sett ismörja i hafvet, torde jag böra nämna, att man dervid ej 


skall föreställa sig en börjande, tunn, glaslik is, sadan som vi se 


den på dammar och insjöar; hafvets ismörja består af bredvid 


hvarandra liggande klimpar, som synas ett mellanting mellan is 
och snö.” -— Det fägnade Herr NILSSON emedlertid, att HOLM- 


BERG iaktagit och bekräftat samma fenomen, äfvensom att han 


synes hafva iakttagit, att isklimparne häfva sig upp, hvilket fe- 


nomen fiskarena i Kullen bekräftat.” 

Herr BOHEMAN redogjorde för resultaten af den Entomolo- 
giska resa han med anslag af Akademien företagit i norra Skåne 
och södra Halland under sommaren år 1862." 

Herr S. LOVÉN föredrog tvenne af Herr Magister J. A. 
MALMGREN insända uppsatser: Iakttagelser och anteckningar till 
Finmarkens och Spetsbergens Däggdjursfauna”, och Anteckningar 
till Spetsbergens fogelfauna”. 

Densamme förevisade en af Akademiens ledamot, Herr Stats- 
Rådet N. NORDENSKIÖLD författad karta öfver refflornas riktning 
i Finland, samt framlade serdeles vackra exemplar af Lophohelia 
prolifera PALLAS och Primnoa lepadifera L., som blifvit funna 
i Nordsjön på mycket stort djup, och af Tullförvaltaren, Frih. 
E. UGGLA förärade till Riks-Museum. 


Akademien beslöt, att Herr LINDHAGENS afhandling: Geo-: 


grafiska ortbestämningar på Spetsbergen af Professor A. E. NOR- 
DENSKIÖLD, hvilken varit remitterad till Herrar SELANDER och 
THULSTRUP, skulle intagas i Akademiens Handlingar. 


— 39 — 


Från Herr Öfver-Intendenten F. A. v. ScHÉELE hade Aka- 
demien fått emottaga: Meteorologiska observationer, anställda år 
1862 vid Philipstad, hvilka skulle öfverlemnas till det astrono- 
miska observatoriet. 

Akademien beslöt, i enlighet med Komiterades förslag, att 
öfverlemna det Letterstedtska priset för utmärkt originalarbete 
at Friherre F. WREDE, för hans, i Akademiens Handlingar för 
ar 1834 intagna afhandiing: ”Försök att härleda ljusets absorp- 
tion från undulations-theorien”, samt det för utmärkt öfversätt- 
ning af förtjenstfull skrift at BYRONS öfversättare, En af de 
aderton i Svenska Akademien, Herr C. W. A. STRANDBERG. 

Akademien beslöt pa derom väckt förslag, att Herr JoHN 
ERICSON skulle från tredje klassen bland utländske ledamöter 
flyttas till ett i samma klass ledigt inländskt rum. 


Följande skänker anmäldes: 
Till Vetenskaps-Akademiens Bibliothek. 
Från K. Seraphimer-Ordens-Gillet. 


Öfverstyrelsens öfver hospitalen underd. berättelse, 1861. 


Från K. Vetenskaps- och Vitterhetssamhället i Götheborg. 


Handlingar: Vetenskapsafd. 1—4. 
| » Vitterhetsafdl. 1—35. 
Nya Handlingar, 1—5. 
Handlingar, ny tidsföljd, 1—7. 
Från den Naturhistoriske Forening i Köpenhamn. 


Videnskabelige Meddelelser, 1861. 
Från Universitetet i Kiel. 
Schriften der Universität, 8. 
Från Royal Society i London. 

Proceedings, N:o 52. 

Från R. Geographical Society i London. 
Proceedings, Vol. 6: 5. 

Från Naturforschende Gesellschaft i Basel. 


Verhandlungen, Th. 3: 3. 


EST IS 


Från Societe Vaudoise i Lausanne, 
Bulletin, N:o 49. 


Frän Naturwissenschaftlicher Verein i Halle. | 
Zeitschrift für die ges. Naturwissenschaften 1861: 7—12. 1862: 1—6. | 


Från Die Hydrographische Anstalt der K. K. Marine i Wien. 


Reise der Fregatte Novara um die Erde, 1857—59; Nautisch- Phys | 
kalischer heil, Abth. 1: 1. Beilagen 1—7. Wien 1862. "4:0 
& Fol. 


| 


Frän Författarne. | | 


WAHLSTEDT, L. J. Bidrag till kännedomen om de Skandinaviska | 
arterna af växtfamiljen Characex. Lund 1862. 8:o. 
DE MoTscHULskY, V. Etudes entomologiques, 11. | 
STEENSTRUP, J. J. S. & Lürken, ©. F. Bidrag till Kundskab om det‘ 
aabne Havs Snyltekrebs og Leiner. Kiöb, 1861. 4:o. 


Skänker till Rikets Naturhistoriska Museum. 


Botaniska afdelningen. 


Af Herr Prof. Areschoug i Upsala. 


Algse Scandinavice exsiccat®, Fasc. III & IV. 


Ay Herr Lektor Lindeberg i Götheborg. 


En synnerligen värdefull samling af sällsyntare och kritiska växtfor- 
mer frän Vettern och dess närmaste omgifningar; deribland: 
Centaurea phrygia, arter af Hieracium, Carex, Galium, Rubus &e. 


Mineralogiska afdelningen. 


Af H. Maj:t Konungen. 


Ett ä expositionen i London förevisadt urval af Grafit-profver från 
Sibirien. 


= A 


y bestämning af ljusets våglängder, jemte en method 
att pä optisk väg bestämma solsystemets pro- 
| gressiva rörelse.*) 
Af A. Jon. ANGSTRÖM. 


[Meddeladt den 11 Februari 1863.) 


I 
I den notis öfver de Frauenhoferska linierna, som jag hade 
den äran att inlemna till K. V.-Akademien i Oktober 1861, redo- 
gjorde jag för min plan att underkasta de Frauenhoferska be- 


stämningarna af ljusets våglängder en revision, äfvensom att ut- 
sträcka dessa bestämningar till alla de märkligare linierna i sol- 
spektrum, för att sedan med deras tillhjelp kunna erhålla våg- 
längderna för metallspektra. 

Den sist förflutna sommarens väderlek har i allmänhet varit 
mindre fördelaktig för nyss omförmälda undersökningar af sol- 
spektrum; också äro desamma ingalunda afslutade. Som likväl 
mina mätningar af de Frauenhoferska hufvudlinierna äro tillräck- 
ligt talrika och sinsemellan öfverensstämmande, för att de resul- 
tater, jag dervid erhållit, skulle kunna undergå någon väsendtli- 
gare förändring, så har jag ansett det kunna vara af intresse 
att se, huru och i hvad man dessa nya bestämningar öfverens- 
stämma med de af FRAUENHOFER sjelf verkställda, och detta så 
mycket mera, som allt sedan den tid, då FRAUENHOFER gjorde 
sina beundransvärda undersökningar af solspektrum, några nya 
mätningar af ljusets våglängder, mig veterligen, icke blifvit verk- 
ställda. 

Vid undersökningen begagnades en Optisk Theodolit, för- 
färdigad af PISTOR & MARTINS i Berlin, samt ett glas-gitter, 
förfärdigadt af Optikus NOBERT i Bath. Theodoliten är försedd 
med 2:ne tuber, hvaraf den ena begagnas sasom mire; afläsningen 
verkställes medelst 2:ne mikroskoper, hvarvid en 'skal-del pa mi- 


krometern upptager 2’ i båge. — 


*) Härtill tafl. I. 
Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh, 1863, N:o 2. 


u AO 


Okularet är äfven försedt med mikrometerinrättning; skruf- 
hufvudet är deladt i 100 delar och hvarje skal-del motsvarar, 
vid tubens inriktning på ett oändligt aflägset object, 1,”308. 


Det af NOBERT förfärdigade glasgittret är af särdeles ut- | 


märkt beskaffenhet. På en bredd af 
9,0155 pariser-linier innehåller det 4,501 


med diamant uppdragna linier. Delningens felaktighet anser No- | 


BERT, efter att hafva underkastat gittret en mikroskopisk gransk- 


ning vid 800 g:grs förstoring, understiga 0,00002 pariserlinie. 


Det af NoBERT uppgifna värdet på gittrets bredd erhölls” 
genom komparation med en af Mekanikus BAUMANN i Berlin för- 


färdigad etalon, utgörande densamma en kopia af den etalon, 


samme Mekanikus förfärdigat för BESSEL. 


Såsom bevis pa glasgittrets förträfflighet må anföras, att de 


Frauenhoferska linierna kunna observeras ännu 1 det 3:dje och 


4:de spektrum, samt att dessa linier dervid framträda med en 


Ngn ÄN SA BRP 


tydlighet och en detaljrikedom, som vida öfverträffar den, man 


erhåller vid ljusets brytning i ett flintglas-prisma. 

Vid observationerna inriktades alltid gittret vinkelrätt emot 
de infallande strålarne: detta skedde derigenom att 1:o den orit- 
sade sidan af gittret alltid gafs en sådan ställning, att den från 


densamma reflekterade bilden af Heliostat-öppningen sammanföll 


med nämnde öppning, att 2:do den under observationerna rörliga 
tuben inriktades på heliostat-öppningen och 3:o mir-tubens axel 
inställdes och fästades i ett läge, sammanfallande med förläng- 
ningen af den andra tubens optiska axel. 

Den ritsade sidan af glasgittret var alltid vänd ifrån det 
infallande ljuset mot den rörliga tuben samt ställd midt öfver 
instrumentets rotations-axel. 

Observationerna hafva blifvit beräknade efter den bekanta 
formeln esnQ = m}; 
hvarvid e, eller afständet emellan 2:ne streck på gittret, är enligt 
det föregående e = 0,000166954 parisertum; 

A betyder den sökta våglängden, © den observerade vinkeln 
samt »n spektrets ordningsnummer. 


Er a JE 


Som de erhållna värdena på A referera sig till luften, måste 
desamma vara beroende af dess temperatur samt barometerhöjden; 
jag har derföre alltid annoterat dessa båda elementer, ehuru un- 
der vanliga förhållanden deras inflytande på mätningarne visar 
sig vara omärkligt. Något betydligare är emellertid inverkan af 
gittrets egna temperatur-variationer; som likväl rummets tempe- 
ratur under observationstiden — September samt början af Ok- 
tober — blott varierat inom gränserna 13° — 18” C., har jag 
äfven utlemnat denna correktion. 

Att något märkligt fel i de erhållna medelvärdena, som 
kunna autagas gälla för 15° C. och medelbarometerhöjd, icke 
kunnat uppkomma genom de uteleninade korrektionerna, inses lät- 
tast, om man beräknar de nämnda korrektionernas storlek. 


Antages brytningskoefficienten för luft 
n = 1,000294, 
1 


samt att — är en konstant qvantitet, oberoende af temperatur 


och pression, sa far man, om värdet på e tillika antages gälla 
för 15° C., följande korrigerade värde pa log A, nemligen: 


+ 0,36 (t,— 15°) + 0,09 (t’— 15°) 


| | e sin © 
0g - = log- 


m 
— 0,14 (H—76”"); hvadan 
Korrektion för log - 4 = + 0,45 (t? — 15°) — 0,14 (H — 76°”), 
uttryckt i enheter af 5:te decimalen. 

Häraf följer att 2:ne graders temperaturförändring astad- 
kommer en förändring af 2” i värdet pa vinkeln ©, om nemligen 
© antages = 25°; ett fel jemförligt med sjelfva inställningsfelen. 
För mindre värden af © blir naturligtvis felet ännu mindre. 

Åfven vinkeln © är underkastad en korrektion, beroende af 
instrumentets absoluta rörelse i riktningen af den infallande strå- 
lens väg, men denna korrektion är för de observationer, hvilka ligga 
till grund för siffervärdena i den följande tabellen, i det närmaste 
omärklig. Jag återkommer till denna korrektion i det följande. 

Våglängderna äro angifna i rygobovov af en parisertum eller 
samma matt som de FRAUENHOFERSKA. 


44 


Table 


Ljusets våglängder i ioootovov Af en parisertum. 
RR AAA 7 AAA 1: 
2539,91 | 1 | 2426,50 | 11 2178,69 | 3 | 1948,25 1] 1916,51 1| 1797,38 | 11 1592,32 | 2 | 1467,19 | 1 | 1454,88 | 4 
‚54 |2 ‚28 |2 ‚53 |3 2113| 64 | 2 3713 ‚3 | I ,58 | 4 3,39 | 3 
| 

00:73 ‚23 |2 ‚6212 ‚24 |2| ‚46 |3 21-13 22 | 2 ‚2 13 3,74|2 
‚3383 ‚64 1j 20 | 1 ‚3 |4 ‚27 |2 ‚16 |2 6,66 | 2 3,89 | 1 

251 ‚97 |4 2013 560 | 1 05 | 1 ‚»0 |2 7,12 11 

‚27 | 2 ‚61/4 „24 |3 49 4 „20 3 ‚32 | 2 7,34 |4 

560) 2 ‚23|3 43 4 ‚11/2 | 6,98 | 3 

| | 48 | 4 32 14 47 | 4 „DD 4| | 
2539,13 | 2426,29 2178,59 | 1948,24 1916,50 1797,27 | 1592,34 1467,18 1453,98 


Skillnaden i våglängder för de båda D-linierna är utur mätningar i 
2,226; 
0,39, 


3:dje och 4:de spektrum 


emellan de båda E-linierna blott utur 3:dje spektrum. 


Af FRAUENHOFER har man 2:ne olika serier af värden på 
ljusets våglängder. Den första serien erhölls genom mätningar, 
anställda på trådgitter, och har af CAUCHY blifvit lagd till grund 
för beräkningarne i hans Mémoire sur la dispersion. Den inne- 


håller följande nummervärden: 


B C D E F G H 
(3) 2541 2425 2175 1943 1789 1585 1451. 


Jemföras dessa värden med de motsvarande i den föregående 


tabellen, hvilka vi vilja kalla serien («) erhålles differenserna 
(«—P) 
—13, +13, +36, +52, +83, +74, + 162. 


Differenserna växa, som man ser, mot den violetta ändan af 
spektrum och blifva der rätt betydliga, hvilket läter förklara sig 
af svärigheten att, vid användande af sa grofva gitter som dem 
FRAUENHOFER här begagnade, med noggrannhet urskilja de mörka 


linierna i den violetta ändan af spektrum. 


Det utmärktaste af alla de tradgitter, FRAUENHOFER be- 
gagnat, är utan tvifvel det, som Han signerat N:o 4, och hvar- 
med han observerat linien E ända i det 13:de spektrum; detta 
gitter gifver i allmänhet värden, som bättre Öfverensstämma med 
dem jag erhållit; för linierna C, D och E är öfverensstämmelsen 
nära fullständig. Det nämnda gittret gaf nemligen: 

B C Dan E F G H 
2542 2426 2178 1947 1794 1586 1457. 

Jag sluter häraf, att olikheten emellan de båda serierna («) 
och (£) hufvudsakligen måste bero på oundvikliga observationsfel 
vid de af FRAUENHOFER begagnade trådgitterna. 


Den andra serien af värden på våglängderna, som FRAUEN- 
HOFER lemnat, är af något sednare datum; den finnes införd i 
GILBERTS Annalen der Physik, Band. 74, har sedan blifvit upp- 
tagen i HERSCHELS Optik, SWERDS Beugungs-Erscheinungen o. 
s. v., samt synes äfven af FRAUENHOFER sjelf i afseende på nog- 
grannheten blifvit föredragen den äldre serien. 


a MTG 

Den innehåller följande värden på våglängderna: 

B CN D E F G H 
(y) — 2422, 2175, 1945, 1794, 1587, 1464, 
hvilka, jemförda med serien («), gifva differenserna (@«—y) 
+43, +36, +32, +33, +54, +31, 

De värden på våglängderna, hvilka innehällas i serien (y), 
grunda sig på mätningar af det 1:a interferens-spektrum från ett 
glas-gitter, som varit icke obetydligt finare än det af mig begagnade. 

Enligt FRAUENHOFERS uppgift var nemligen: 


e = 0,0001223 parisertum. 


Som likväl streckens antal i det FRAUENHOFERSKA gittret 

blott var 3601, så reducerar sig bredden till blott 
5,2833 par.-linier; 

det måste sålunda hafva varit icke obetydligt ljussvagare än det 
NOBERTSKA. Åfven i andra afseenden synes det FRAUENHO- 
FERSKA gittret, ehuru förträffligt, varit det NOBERTSKA under- 
lägset. Linien B kunde nemligen icke uppmätas ens 1 l:a spek- 
trum; linierna C--G visserligen i det 2:dra, men icke i något af 
de följande spektra. | | 

Som emellertid differenserna («—y) hafva alla nära på 
samma storlek, sa synas de antyda ett konstant fel vid vare sig 
mina eller de FRAUENHOFERSKA mätningarne. Att ett så be- 
skaffadt fel icke kan afficiera värdet pa © vid mina mätningar 
är tydligt deraf, att värdet på denna vinkel erhållits samman- 
stämmande utur 4 olika spektra; att något sadant fel icke heller 
insmugit sig i de FRAUENHOFERSKA visar sig deraf, att om man 
beräknar våglängderna för linierna C—G, hvilka blifvit observe- 
rade äfven 1 det 2:dra interferens-spektrum, ehuru FRAUENHOFER 
icke tagit dessa mätningar med i räkningen, erhålles utur båda 
spektra sammanstämmande värden. 


C D E F G 
l:a Spectrum 2422,00 2174,58 1944,81 1793,98 1586,87 
2:3 Spectrum 1,54 ‚36 ‚63 ‚92 8,09 


Endast för linien G är skillnaden något större. 


Orsaken till differenserna («—y) mäste således sökas i ett 
felaktigt värde på e, antingen att antalet linier i något af de 
båda gitterna blifvit oriktigt uppgifvet, eller också att deras bredd 
blifvit felaktigt uppmätt. Ville man bringa de båda värdena på 
våglängden för linien D i serierna («) och (y) till öfverensstäm- 
melse sinsemellan genom förändring af värdet på e, måste bred- 
den af det NOBERTSKA gittret minskas med 


0,0123 pariserlinier = 0,001025 par.-tum, 
eller också antalet linier i gittret ökas med 6. 


Samma ändamål vinnes äfven genom att öka bredden af det 
FRAUENHOFERSKA gittret med 


0,00061 par.-tum, 
eller genom att minska liniernas antal med 5. 


Att bredden på det NOBERTSKA gittret = 9,0155 lin. skulle 
vara felaktig redan i andra decimalen är icke sannolikt; sanno- 
likare är då, att ett ungefär hälften så stort fel blifvit begånget 
vid uppmätningen af bredden på det FRAUENHOFERSKA gittret, 
isynnerhet som för 40 år sedan mikroskopet ingalunda hade den 
fulländning, som det för närvarande eger. Också säger sig FRAU- 
ENHOFER varit tvungen att starkare uppdraga kantlinierna på 
gittret för att kunna se dem tydligt vid uppmätningen, en om- 
ständighet som möjligen äfven inverkat på dessa båda liniers läge. 

Utom det att mina mätningar öfverensstämma med det re- 
sultat, FRAUENHOFER erhållit medelst trådgittret N:o 4, så finnes 
ytterligare ett skäl att antaga differenserna («—y) bero af 
ett felaktigt värde på e hos det FRAUENHOFERSKA glasgittret. 
Den anförda FRAUENHOFERSKA afhandlingen innehåller, nemligen 
mätningar, på ett annat glasgitter, der e var betydligt större eller 

= 0,0005919 par.-tum. 

Dessa mätningar har FRAUENHOFER icke begagnat, förmod- 
ligen af det skäl, att gittret visade sig så till vida mindre full- 
komligt, som spektra på ena sidan om axeln voro dubbelt inten- 
sivare än på den andra. Beräknas emedlertid dessa mätningar, 
så erhålles för linierna D—G 


u: Ask: 


Dr CC Sp: BER 2Sp: BarySp: GRKSp: 
2177,25 (5) 1947,21 (5) 1796,10 (4) 1590,90 (3) 
„48 (4) ‚18 (4) 6,09 (3) 1.0780) 
‚64 (3) ‚23 (3) 5,99 (2) 0,16 (1) 
6,80 (2) 6,63 (2) 6,39 (1) 1590,71 
7,55 (1) 25 A) 179 TA 
2177,34 1947,10 


Äfven dessa värden antyda en konstant skillnad med serien 

(«) men differenserna uppgå här blott till 
1,25 1,14 1,13 1,63 
eller ungefärligen 4 af de förra. 

Som nu detta sednare gitter varit nära 5 g:gr gröfre än det 
förra och sannolikt äfven "bredare, sa måste det varit lättare att 
för detsamma med noggrannhet bestämma värdet på e; sannolik- 
heten af ett fel i värdet på e för det finare gittret vinner deri- 
genom i sannolikhet. 

De värden på våglängderna, hvilka erhållits medelst det No- 
BERTSKA gittret synas mig således med allt skäl böra föredragas 
de FRAUENHOFERSKA. 


II. 


Säsom jag redan anfört i början af denna uppsats, hafva 
mina mätningar icke varit inskränkta till de FRAUENHOFERSKA 
hufvudlinierna ensamt; jag har pa cirkeln uppmätt vinkeln © för 
alla de starkare linierna pa 10’—20' afstand ifrån hvarandra, och 
emellan dessa hafva de öfriga linierna blifvit till sitt läge be- 
stämda medelst Okularmikrometern. Mätningarne hafva dessutom 
blifvit repeterade i 2:dra, 3:dje och 4:de spektrum för att kon- 
trollera deras noggrannhet. S 

Den följande tabellen upptager några af dessa resultater. 
Blott för de starkaste och mest markerade linierna i solspektrum 
äro våglängderna angifna. De flesta af dessa linier tillhöra der- 
jemte antingen jernet eller kalken och hafva sålunda ett dubbelt 
intresse da de tillika återfinnas i ämnens gasspektra. För att 
sätta läsaren i tillfälle att erhålla en åskådlig bild af dessa li- 


niers läge och utbredning inom solspektrum har jag äfven bifogat 
en teckning, som upptager dem i deras riktiga läge sinsemellan, 
såsom de presentera sig i ett 60° svafvelkolprisma. Tvenne mi- 


nuter i båge upptaga i teckningen en millimeter. 


Fab: I. 


Väglängder i „ooodonmo af en parisertum, motsvarande några de 


starkare Frauenhoferska linierna i solspektrum. 


| A 2812, 
B 2539,7 
C 2426,29 
i @ 2312,2 Stark linea, tillhörande jordens atmosfer. 
| 2287,8 
| 79,6 | 
i 76,8 | Grupp af starka linier. Motsvarande linier i metall- 
| 69,4 spektra icke närmare bestämda. 
| 67,7 
62,1 
55,1 
D ( 2179,70 
pe 
1 2076,1 Tillhör jernet. 
2 71,3) 
| 3 od 2:ne bälten af linier tillhörande caleium och jern. 
4 68,3 
5 a 
6 60,1 Tillhör jern 
7 16,9 = 21:0: 
8 13,6 = D:o, 
13,1 == D:o. 
9 | 07,3 — Do. 
10 05,3 = Dio: 
11 1998,4 — Do. 
97,9 = D:o. 
12 85,8 — D:o. Den Il:a linien stark, de följ. 3 svagare. 
85,3 a D:o. 
84,2 == D:o. 
83,5 — D:o. 


13 74,2 —  D:o; linien dubbel, lika med E. 


a 


69,6 
68,1 
65,3 
53,2 
1948,44 
8,04 
46,8 
34,6 
36,4 
19,6 
1916,50 
12,39 
1911,10 
10,49 
03,4 
1832,70 
19,1 
2 


08,3 
01,1 
1797,27 
1632,2 
28,5 
20,4 
04,3 
1598, 8 
92,34 
79,1 
74,7 
71,2 
62,4 
32,0 


15,9 
05,3 
02,0 
1495,2 
80,4 
67,2 
54,0 


Tillhör jern. 
— . D:o. 
— Do, 
= > DO 


— Jern och caleium. 


— Di D:o; linien dubbel lika med E. 
— Do. 

= Dr 

—  D:o; linien dubbel lika med BE. | 

— magnesium. 

= D:o. 


— Jern och magnesium. 


— Do. 
—  D:o. 


—  D:o;, vid svag glödgning visar sig i jernets 
spektrum blott den ena af dessa båda linier; vid stark 
glödning åter framträder ännu en tredje. 


Tillhör jern; dubbel. 
— DO IDO 
—  Vätgas. 

— Jern. 

— IDO 

=— I =B:0: 

= vätgas. 

ein: 

= Do; 

— D:o. 

— 2:0. 

—  D:o. 

— calcium; linien dubbel. 


— Jern; D:0; dessutom flere svagare 
jernlinier mellan g och A. 
Mycket stark linie utan motsvarighet i metallspektra. 
Tillhör Jern; stark linea. 

—  D:o; D:o. 

Aa D:o; D:o. 
Stark linea utan bekant motsvarighet. 
Tillhör caleium. 


— D:o. 


II. 

I ett föredrag, hållet inför K. Vet.-Societeten i Upsala för 
mera än 2:ne år sedan — den 6:te Okt. 1860 — har jag redo- 
gjort för en method att bestämma solsystemets rörelse genom ob- 
servation af interferensbanden från ett glasgitter. Jag visade 
dervid, att om man antager att de strålar, hvilka oböjda passera 
genom öppningen på gittret, fortplanta sig oberoende af instru- 
mentets rörelse, så bör detta äfven gälla om interferensbanden 
a båda sidor, hvarföre också, om de observeras medelst tub, en 
aberration, såsom vanligt, måste uppkomma proportionel mot 
förhållandet emellan tubens rörelse vinkelrätt mot tubaxeln och 
ljusets hastighet i axelns riktning. 

Sålunda om instrumentets hastighet i det infallande ljusets 
riktning är = h, ljusets hastighet tagen såsom ennet, måste 
för en vinkel O, hvarunder man observerar t. ex. D-linien i ett 
interferens-spektrum, tubens hastighet vinkelrätt mot denna rikt- 
ning vara 

h sin ©, 
hvilket sålunda äfven blefve uttrycket på aberrationen. 

Observerar man åter vinkelen © i 2:ne ställningar hos in- 
strumentet, hvarunder dess hastighet i den infallande strålens väg 
vore h och h', så blir 


AA NEN (arr ONE TO a RESA RA (1) 
eller, da 2 © är den vinkel, som omedelbart erhålles utur obser- 
vationerna, 4.20 = (h—h‘) sin ©. 


Antags h = —h' = &s hastighet i sin bana, blir 
4.20= 81,6 sin O; 
och då dessutom för dubbellinien D i 4:de spektrum värdet på 
20 är = 62" 55’ 41,”2 
erhålles 41.20, 42.6: 
en qvantitet, som med lätthet bör kunna observeras. 


De frägor observationerna hafva att besvara här äro 2:ne. 
Den första rörer fenomenets verklighet och besvaras lättast genom 


methodens tillämpning på jordens bekanta rörelse i banan; den 
andra åter afser att, sedan methodens riktighet blifvit pröfvad, | 
med dess tillhjelp bestämma storleken af solsystemets progressiva - 


rörelse. 


I intetdera afseendet kunna de observationer jag hittills an- 
ställt anses till fullo afgörande. Den dåliga väderleken hindrade 
mina observationer kring midsommar, då verkan af jordens ha- 
stighet i banan varit lättast att konstatera, och observationerna - 
i början af Oktober äro för fåtaliga för att nöjaktigt kunna be- 
svara ens den förra af de båda frågorna. 


Också skulle jag icke nu hafva bragt denna fråga å bane, 
så framt icke den berömde BABINET i Franska Institutet 1 sist- 
ledne November föreslagit en method för bestämmandet af sol- 
systemets progressiva rörelse, som är fullkomligt identisk med 
den, jag redan för 2:ne år sedan föredragit inför Vet.-Societeten. 


En liten skillnad visar sig likväl i afseeude på beräkningen: 
jag hade antagit, att gittrets rörelse icke inverkade på vinkeln 
©, under det att BABINET derföre uppgifver korrectionen 


h (1 — cos ©) tang ©. 


I sjelfva verket låter den af BA- 
BINET uppgifna formeln lätt deducera 
sig med tillhjelp af den bifogade figu- 
ren, der e sin © betecknar det väg- 
stycke ljuset beskrifver, under det att 


gittret rörer sig stycket — hesin © i 
/e sin M motsatt väg mot den infallande strålen; 
vägskillnaden för- de båda interfere- 
rande strålarne minskas sålunda genom 
gittrets rörelse med 


he(1— cos ©) sin ©, 
och om denna qvantitet sättes lika med — e cos © d GO, erhålles 


d@ = —h(1l—ecos 9) tang ©. 


2 
Rör sig instrumentet i samma led som ljuset, blir naturligt- 
vis värdet på d O positivt. 
Adderas det sålunda erhållna uttrycket till det, som erhållits 


i det föregaende i formeln (1), blir hela förändringen i vinkeln © 


eller 4 O=(h—h) tang © 
är dessutom Ah = — h 20,"4 samt 2 © = 62" 55' 41”, blir 


4.2 0223,28 


Förändringen i vinkeln 2 © ökas således genom gittrets rö- 


relse i det här betraktade speciella fallet med 7,2. 

De observationer, hvarpå siffervärdena i tabellen (1) grunda 
sig, äro alla — med ett eller annat undantag — gjorda vid eller 
omkring middagen. Jag har derföre vid deras beräkning ansett 
mig kunna negligera de korrektioner, som kunna bero af instru- 
mentets rörelse, emedan dessa böra 1 slutmedierna i det närmaste 
bortfalla. 

i Återstår för att pröfva riktigheten af den här framställda 
theorien några observationer, anställda i början af Oktober sist- 
lidet år. De gälla alla dubbellinien D i 4:de interferens-spektrum. 
Det infallande ljusets riktning var alltid från Syd till Nord. Mire 


och Gitter injusterades ånyo hvarje dag. 


Ibelos HIUG 
T.id: | 2 (Oh = Af a Anmärkning. 
FR OC D»ter. 11% f.m..102 DO | Med. af 3:ne obs. 
3,5 em: — II | — — 
DZ em | IHRE | — af 2:ne obs. 
— ERBE ni | 56’ 0 | — af 6 De 
I — —lIlie 9,5 £.m. | 935 | — af 2:ne obs. 
eh: | — HBO — _—— 
3,75 e.m. | 56 TT — — 


In re ey er 2 
Öfvers. af K. Vet. Akad. Förh. 1863, N:o 2. - 


MESA Ra 


Utur medelvärdet på våglängden för lin. D i tabellen (1) 
erhålles 270). — 622 Dana Dee 
och dä detta värde bör i det närmaste vara befriadt ifran fel, 
beroende af instrumentets rörelse, sa böra äfven föregående ob- 
servationer i tab. (3) återgifva detta värde, då de korrigeras 
för det inflytande nämnda rörelse utöfvar på observationerna. 
Antager man solsystemets hastighet = X och denna rörelses 


riktning bestämd genom &quators koordinaterna 
ID) 34,10 A 20 ION 
erhålles storleken af instrumentets rörelse i riktningen från Norr 
till Söder, till följe af solsystemets rörelse 
= X cos b = X [cos D sin P cos (A— et) — sin D cos P] 


hvarvid P betecknar polhöjden och (2s£) observationens stjerntid. 


För Upsala blir formeln sålunda: 

X [0,713 cos (259,"8— 3er) — 0,284]. 

Instrumentets hastighet i nyss anförda riktning, till följe af 
den årliga rörelsen, erhålles vidare 

— h cos by = h [cos D, sin P sin (C)— 28) — sin D, cos P], 

hvarvid — sin D, = sin 23° 28 cos C). 

I dessa formler betecknar () solens rectascension, P och 2eg 
samma qvantiteter som förut, samt A jordens hastighet = 20,"4; 
dervid uttryckt i en båge, hvars radie är lika med hastigheten 
hos ljuset. Hela korrektionen på vinkeln p blir sålunda: 

4 q = 24,9 [cos by + n cos bl, da 
X=nh och 40,"8 tang O = 24,9. 

Beräknas utur denna sista formel korrektionerna för vinklarne 
p i tabellen 3 under antagande af olika värden på n, adderas 
dessa korrektioner sedan till sina respectiva vinklar och resultatet 
9 + 49 slutligen subtraheras från det antagna sanna värdet på 

ller | 
2 O, eller 62° 55' 41! — Pos 


erhålles följande öfversigt: 


Summan af differensernas qvadrater är respective 2267, 462, 
419, 427, 719. 
Så vidt man af de fåtaliga observationerna kan sluta synes 


inflytandet af jordens årliga rörelse genom dem bekräftad. Ver- 
kan af solsystemets rörelse är mindre framstående; det visar sig 
likväl, att om man antager nämnde rörelse = 0 eller = jordens 
rörelse i sin bana, blir öfverensstämmelsen emellan 'observatio- 
nerna sämre än om man antager densamma lika med eller något 
öfver 4 af jordens. Detta resultat stämmer icke illa med hvad 
man på astronomisk väg vet om solsystemets rörelse. 

Emellertid tänker jag under det ingångna aret fortsätta 
ifrågavarande spektral-undersökningar och hoppas dervid komma 
i tillfälle att numeriskt bestämma storleken af solsystemets rö- 
relse; för det närvarande har jag blott åsyftat att Visa möjlig- 
heten af att på optisk, väg lösa detta intressanta problem inom 


den fysiska astronomiens område. 


. 
Jil 
3 
Eu 


u 
" 


é 


oe 


D 


Se A 


Entomologiska anteckningar under en resa i norra 
Skäne och södra Halland är 1862. 


N Carr H. BoHEMAN. 


[Meddelade den 11 Februari 1863.] 


Ehuru få länder inom var verldsdel i entomologiskt hänse- 
ende torde blifvit bättre undersökta än Sverige, är det dock 
otvifvelaktigt, att detsamma, genom sin stora utsträckning från 
norr till söder, samt de deraf beroende olikheterna i klimat och 
vegetation, ännu länge skall erbjuda forskaren nya och oväntade 
upptäckter. Då härvid äfven tages i betraktande de inskränkta 
lokaler, på hvilka en del insekter lefva, deras oftast korta lifstid 
och de olika perioder under året då de skiljda arterna äro framme 
samt de få personer, som egna sin tid och uppmärksamhet åt 
dessa djurs insamlande och studerande, torde ännu den tidpunkt 
vara aflägsen ‘da vi komma att ega en säker kännedom om hit- 
hörande naturalster. Endast genom besök af mindre kända 
trakter, kunna vi hoppas att småningom utreda vår insekt-fauna 
och det var af denna anledning jag sökte och erhöll reseunderstöd 
af Kongl. Vetenskaps-Akademien för att under sommaren 1862 
anställa insamlingar och iakttagelser i norra Skåne och södra 
Halland, hvilka delar af vårt land hittills i Entomologiskt hän- 
seende blifvit allt för ofullständigt undersökta. 

Innan jag ingår i en närmare redogörelse för de ställen jag 
besökt och resultaterna af mina forskningar, torde jag böra nämna 
att den förflutna sommaren, med undantag af Maj och sednare 
hälften af Auzusti, varit, hvad väderleken beträffar, särdeles oför- 
delaktig för insamlingars verkställande. Nästan beständig kyla, 
mulen himmel med omvexlande starka regnskurar och storm, för- 
svärade i hög grad alla exkursioner samt orsakade att insekterna 
sökte skydda sig för den oblida väderleken och således voro svära 
att påträffa. Sommaren företedde ock till följe häraf en stor 
fattigdom på bräckligare och för väderlekens inverkan ömtaliga 


Öfvers. af K. Vel.-Akad. Förh., 1863, N:o 2, 


2 (SAR 


djur, såsom t. ex. Lepidoptera och Diptera. Flygsandsfälten, som | 


under solsken pläga förete en stor liflighet och rikedom på in- 
sekter, voro nu i allmänhet ytterst fattiga, och djur, som bruka 
muntert kringtumla på den varma sanden, träffades nu sparsamt 
eller gömda under dess yta. Då härtill lägges, att alla sidlända 
trakter, utgörande fördelaktiga insamlingsställen, i anseende till 
den ymniga nederbörden voro vattendränkta och således oåtkom- 
liga, så torde deraf kunna slutas, att upptäckterna icke kunnat 
utfalla så rikhaltiga eller vinstgifvande för vetenskapen, som de 
under bättre väderleksförhållande säkerligen gjort. 

Jemte det jag, såsom bidrag till kännedomen om insekternas 
geografiska utbredning inom Sverige, ämnar uppräkna de sällsyn- 
tare arter, som på olika lokaler blifvit anträffade, skall jag till 
slut lemna beskrifning öfver de nya species för var fauna, hvilka 
jag lyckats upptäcka. Ibland dessa äro några, såsom t. ex. Cho- 
ragus piceus SCHAUM, tillhörande ett för oss nytt Coleopter-slägte, 
den utmärkta Chrysopa fulviceps STEPH. och Pachymerus Calei- 
trator GRAV. af särdeles intresse. Antalet af de hemförda nya 
arterna är visserligen större än det i denna berättelse upptagna, 
men då vissa grupper såsom /chneumonides, Braconides och Chal- 
cidites icke äro utredda eller beskrifna, hafva de flesta hithörande 
arterna denna gång måst förbigas och lemnas, såsom material för 
framtida bearbetning. 

Afresan från Stockholm skedde, med ångbåten Carl X, d. 18 
Juni under gynsam väderlek, men vid ankomsten till Calmar-sund 
började det regna och storma, hvilket fortfor, så väl under hela 
sjö-resan, som under vistandet i Malmö, dit jag anlände d. 20 
och hvarest jag uppehöll mig till d. 27 Juni. Så ofta väder- 
leken det medgaf, gjordes exkursioner kring staden, hvars om- 
gifningar för det mesta bestå af släta, odlade fält. På södra 
sidan äro dock några för insekt-fångst fördelaktiga lokaler. 
Här råder nemligen en stor rikedom på kanaler och mindre vat- 
tensamlingar, hvaruti påträffades flera sällsynta arter såsom: 
Haliplus obliquus FABR., H. lineatocollis MARSCH., Cnemidotus 
caesus DUFTSCHM., Hydroporus geminus FABR., H. halensis 


2... OD NE 


FABR., H. confluens FABR., Agabus bipunctatus FABR., Gyrinus 
bicolor PAYR., Laccobius nigriceps THOMS. samt Limnobates 
Stagnorum LINNÉ. Särdeles intressant är en lågländ trakt, ge- 
nomskuren af diken, belägen vester om slottet i närheten af 
hafvet. Denna lokal som, då hafvet stiger, står i samband med 
detsamma, innehåller lindrigt salt- eller så kalladt brak-vatten. 
Häruti, eller i dess närhet, påträffades flera arter, som förgäfves 
söktes på andra ställen. I de upptagna dikena förekom nemligen: 
Hydroporus paralellogrammus AHRENS, Agabusconspersus MARSCH. 
(temligen allmän), Hydrobius bicolor PAYK., Philhydrus mariti- 
mus THOMS., Berosus spinosus STEV. och Haemonia Zosterae 
FABR., hvilken senare lefver i vattnet, der den med sina långa 
och spetsiga klor håller sig starkt fästad vid vattenväxter, särdeles 
arter af Potamogeton och Ruppia. 'Vid uppstickningen intränger 
djuret med sina klor så djupt i huden på fingrarna, att det med 
försigtighet måste lösgöras, emedan i annat fall ett eller annat 
ben lätteligen kan afryckas. Utmed hafskusten, under uppkastad 
Tång, förekommo: Aleochara obscurella GRAV., Cafius xantholoma 
GRAV., Cafius sericeus ERICHS., Cercyon littorale GYLL., och Der- 
mestes tessellatus FABR. Från Malmö anträddes resan d. 27 Juni 
på jernväg till Lund, der jag uppehöll mig till påföljande dag. 
Då regn och storm lade hinder i vägen för några utvandringars 
företagande, användes tiden till besök hos här varande Entomo- 
loger och beseende af deras samlingar. Den 28 Juni begaf jag 
mig i sällskap med Akademie-Adjunkten THOMSON och Stu- 
denten RotH på jernväg till Stehag, hvarifrån vi afreste till 
Klinta, beläget på södra sidan om Ringsjön. Trakten kring 
denna stora sjö är onekligen en af de vackrare i Skåne. Väl- 


diga och täta bokskogar, bördiga aåkerfält och ängar bekransa 


dess omgifningar och få ställen torde erbjuda Entomologen ett - 


rikare fält för insamlingar. Hit göra ock nästan årligen Ento- 
mologerna från Lund vallfärder och återvända merendels väl 
belåtna med sin fångst. Här påträffades, vid stränderna af Ring- 
sjön: Omophron limbatus FABR., (i temlig mängd på ett sandigt 
ställe, der den lefver 3 a 4 tum under ytan, i närheten af små 


ROD 


grästufvor,) Philonthus fulvipes FABR., Saprinus rugifer PAYK.; | 
under stenar i bokskogen: Leistus rufomarginatus DUFTSCHM., 


Olisthopus rotundatus PAYK., Quedius lateralis GRAV.; i gräset 
på skuggiga ställen: Anthobium Sorbi GYLL., Pocadius ferrugi- 
neus FABR., Trinodes hirtus FABR., Diacanthus bipustulatus FABR., 
Prionocyphon serricornis MÜLL., Helodes Bohemani MEM, H. 
pallidulus Bun., (de två sistnämnda allmänna i närheten af vat- 
tenpussar); Phosphaenus hemipterus FABR., Telephorus violaceus 
PAYK., T. fuscicornis OLıV., Hedobia imperialis LINNE, Muyceto- 
charis maura PAYK., Carida flexuosa PAYK., Conopalpus flavi- 
collis GYLL., Scraptia minuta GYLL., Mordellistena variegata 
FABR., Asclera caerulea LINNÉ, Anoplodera sexguitata FABR., 
Satyrus Hero LINNE, Lyda betulae FABR., Emplmytus Perla KLUG., 
Prionopoda stietica FABR., Kelytus fontinalis HOLMGR., Polybla- 
stes Wahlbergi HOLMGR., Exochus notatus HOLMGR., E. Holm- 
greni BEN. n. sp., E. flavifrons BEN. n. sp., Chorinaeus funebris 
HOLMGR., Pachymerus Caleitrator GRAV., Brachystoma longicor- 
nis MEIG., (alldrig i närheten af vatten utan på mycket skuggiga 
ställen i bokskogar, temligen allmän), DB. albocineta BHN. n. Sp-, 
Empis rustica FALL., Xylota lenta MEIG., Tachina Lamia MEIG., 
Tetanocera marginata FABR. (allmän), Sciomyza fuseipennis FALL. 
(allmän), Tetanura pallidiventris FALL., Cordylura albilabris 
FABR.; under stenar: Scaphidema bicolor FABR. (10 exemplar); 
i gräset på skoglösa platser: Oedemera flavescens LINNÉ, Scolytus 
intricatus RATZEB., Macropis labiata Panz., Atheriz nubecula 
MEIG., Tephritis rotundiventris FALL.; i spillning: Onthophagus 
Coenobita FABR., Aphodius stieticus PANZ., samt på buskar: Ba- 
laninus Cerasorum HERBST, ÖOrchestes rufus OLIV., Orsodacna 
Cerasi FABR. och Crepidodera aurata MARSH. Resan fortsattes 
d. 8 Julii till Bjernums gästgifvaregard. Sedan jag på färja öfver- 
farit ett smalt sund af Ringsjön, vidtogo vidsträckta ängar, be- 
växta med gammal ekskog och hvilka syntes väl förtjenta att 
närmare undersökas. Vägen blifver sedermera närmare Hör myc- 
ket backig och dess omgifningar, som voro steniga, befunnos be- 
växta med björk- och enbuskar. Från Hör till Hessleholm fär- 


= ON 


dades jag åter pa jernväg. Den landsträcka, som härunder pas- 
serades syntes i allmänhet mindre bördig och var ofta af sank 
och kärraktig natur. Då man lemnar Hessleholm antager den 
vägen omgifvande nejden ett utseende, som i det närmaste öfver- 
ensstämmer med södra Smålands. På sina ställen synas väl min- 
dre dungar af bok, men dessa voro mer eller mindre uppblandade 
med björk. Barrskog var sällsynt, ehuru smärre parker här och 
der intogo de torrare kullarne. Vid Bjernum, der jag vistades 
tvenne dagar, bestod den rådande trädvegetationen af smärre bok- 
skog, blandad med lind, ek, björk, al och afvenbok. Insekt-faunan 
visade sig här mycket afvikande från södra Skånes och tycktes 
mer närma sig Smålands. Väderleken fortfor att vara särdeles 
ogynsam, så att exkursioner endast den ena dagen kunde verk- 
ställas. Mycket, som förtjenar anmärkas, erhölls också icke, en- 
dast följande arter torde böra nämnas: Amphicyllus Globus FABR., 
Dorcus parallelepipedus LINNÉ, Rhynchites minutus HERBST, 
Coeliodes Epilobii PAYK., Cryptocephalus Querceti SUFFR., Phyllo- 
treta excisa REDTENB., Åsopus luridus FABR., Zygaeus anten- 
natus SCHILLING, Exochus flavomarginatus HOLMGR., Rhaphium 
longieorne FALL., Dolichopus nigripennis FALL. och Dexia me- 
lanoptera FALL. Pa aftonen d. 10 Juli anlände jag till Wittsjö 
gästgifvaregard, som är täckt belägen emellan tvenne sjöar, hvilka 
sammanhänga genom ett temligen bredt vattendrag. Jordmånen 
syntes, med undantag af de närmast garden liggande gärdena, 
vara mager. I ängarna förekom löfskog, hufvudsakligen bestå- 
ende af ek och björk. Ljung var här allmän. Vester ut vid- 
tager grof tallskog, hvaruti växte yppig Pteris. I den invid 
gården belägna sjön lyckades jag paträffa i mängd tvenne för 
vår fauna nya insektarter: Parnus luridus ERICHS. och Sigara 
Scholtzi FIEBER; uti ängarna fanns den sällsynta Microrhagus 
pygmaeus FABR. och den vackra Phoeogenes Bohemani WESM., 
hvaraf förut endast tvenne exemplar blifvit inom vårt land insam- 
lade; under bark på sågstockar vid en närbelägen såg fångades 
Uloma eulinaris LINNÉ, Liodes glabra KUGELL., 2. castanea 
HERBST och Dryophthorus Lymeaylon FABR, den senare i stor 


EN: 
mängd. Under vistandet härstädes var jag i tillfälle göra en 
observation, som torde vara förtjent att anföras. Som bekant är, 
taga större delen af insekterna ingen annan vård om deras afföda 
än att de lägga äggen på sådana ställen, der larverna vid fram- 
komsten finna tjenliga näringsämnen. Det är hufvudsakligen de 
i. samhällen lefvande arterna som härifrån göra ett undantag och 
som med ihärdighet föda sitt yngel och taga vård om detsamma. 
Det exempel jag nu gar att anföra, visar dock, att troligen en 
och annan art, om ock i mindre skala än de sistnämnda, Atmin- 
stone till en tid söka skydda äggen ocd de späda larverna. Jag 
anmärkte nemligen en dag på ett björkblad en hona af Acantho- 
soma -grisea LINNÉ, som satt alldeles orörlig öfver en massa ägg, 
hvilka den betäckte med sin kropp. För att utröna huru länge 
den skulle qvardröja, hemtogs löfvet, och förvarades i en liten 
låda. Djuret förblef orörligt i flera dagar, hvarefter de små lar- 
verna kläcktes samt började sprida sig på bladets yta och först 
nu började honan röra sig och lemnade sin under flera dagar 
bibehällna ställning, för att söka förskaffa sig föda. Den 13 Juli 
ankom jag till Fagerhults gästgifvaregård, der jag ämnat uppe- 
hålla mig några dagar, men då den omgifvande nejden, i anse- 
ende till den ymniga nederbörden, nästan helt och hållet var öf- 
versvämmad, beslöt jag att begifva mig vidare för att uppsöka 
lokaler, som voro mindre sidlända. För dem som framdeles ämna 
besöka Skåne i afsigt att insamla insekter, torde jag ej böra lemna 
oanmärkt, att de norra delarna af denna provins synts mig, i 
anseende till deras magra jordmån och deraf följande fattigdom 
1 vegatatift hänseende, icke vara särdeles förtjenta af uppmärk- 
samhet. Möjligtvis kunna resultaterna af der verkställda forsk- 
ningar, under bättre väderleksförhållande, blifva gynsammare än 
dem jag lyckats ernå. Ankomsten till Östra Karups gästgifvare- 
gård i Halland skedde d. 14 Julii, sedan jag tagit vägen om His- 
hult. Till en början passerades stora, sterila, med stenar beströdda 
ljungfält och vidsträckta myrtrakter. I närheten af några hem- 
man antog landet ett något behagligare utseende med smärre 
skogsdungar af bok och andra löfträd. En half mil från Karup 


ge 
blir landet slätare, ehuru ännu temligen magert. Den dal som 
följer Hallandsas och hvaruti Karup är beläget, är deremot en 
af de bördigare i vårt land, och ställets läge, såsom egande i 
söder den med bokskog beväxta åsen, samt på en half mils af- 
stånd vester ut hafvet, i hvars närhet betydliga fliygsandsfält före- 
komma, till en del beväxta med planterad tall- och björkskog, 
häntyder på lokalens lämplighet att i entomologiskt hänseende 
undersökas. Mina utvandringar företogos merendels till hafskusten. 
På flygsandsfälten påträffades: Amara Quenseli SCHH. (temligen 
allmän), Saprinus rugifrons PAYK., Anomala Julii FABR., Mala- 
chius viridis FABR., Microzoum tibiale FABR., Apion Pomonae 
FABR., Oneorhinus geminatus FABR., Strophosomus limbatus FABR., 
Cleonus albidus FABR.; vid rötterna af Elymus arenarius i stor 
mängd: /schnodemus Sabuieti FABR. och den lilla täcka Asteia 
coneinna MEIG.; 1 gräset nära hafsstranden och pa smärre sälg- 
buskar: Deltocephalus ventralis FALL., Aphrophora Salieis FABR., 
Listrodomus Lapidator FABR., Exochus pietus HOLMGR. och An- 
thomyza lavata BHN. n. sp. m. fl. Jag hade här tillfälle observera 
tvenne Coleoptera, tillhörande olika arter af samma slägte i par- 
ning, nemligen, Uryptocephalus labiatus A och C. nitensQ. Den 
betydliga skiljaktigheten i storlek dessa djur emellan är anmärk- 
ningsvärd. Den förra är knappast fjerdedelen så stor som den 
senare. Vid ett besök hos Ryttmästare v. MÖLLER på Skottarp 
blef jag inbjuden att derstädes tillbringa några dagar. Denna 
egendom, som är en af de vackrare och bäst skötta i Halland, 
omgifves af släta och bördiga åkerfält. Utom gärdenas gräns 
finnas björkskogar, hvilka flitigt besöktes och upptäckte jag här 
den lilla, hvad formen beträffar, märkvärdiga Choragus piceus 
SCHAUM. Dessutom insamlades dels i gräset, dels på buskar: 
Micropeplus porcatus PAYK., Kuthia plicata GYLL., Necrophorus 
Vestigator HERSCHEL, Antherophagus nigricornis FABR., Trinodes 
hirtus FABR., Morychus aeneus FABR., Kthinosimus planvrostris 
FABR. (allmän), Otiorhynchus pieipes FABR. (allmän), Krirhinus 
Tremulae PAYK., Balaninus Cerasorum HERBST, ZPthytidosomus 
Globulus HERBST, Ceutorhynehus viduatus GYLL., Zeugophora 


SSANG 8 


subpinosa FABR. (allmän), Chrysomela Lamina FABR., Crepidodera 
aurata REDTENB., Phytocoris Ulmi LiNNÉ, Lissonota femorata 
HOLMGR., Polysphincta discolor HOLMGR., Rhaphium fascipes 
MEIG., Dolichopus nobilitatus FABR.; i smärre vattendammar: 
Hyphydrus ovatus LINNÉ, Hydroporus pictus FABR.; på sand- 
fälten: Harpalus neglectus DEJ. Vid Skottarp och i trädgårdarna 
i närheten förekommer allmänt i jorden den märkvärdiga Gryllo- 
talpa vulgaris, som jag här hade tillfälle för första gången se. 
lefvande. Den förorsakar betydlig skada på flera trädgårdsväxter. 
Till Halmstad begaf jag mig d. 21 Julii, hufvudsakligen i ända- 
mål att undersöka, huruvida de i stadens grannskap växande 
Genista-arterna icke skulle gifva näring at någon egendomlig in- 
. sekt-art. Hela den emellan Skottarp och Halmstad belägna trak- 
ten, som för flera år sedan af mig passerades, och då till ej obe- 
tydlig del bestod af magra, här och der med ljung beväxta fält, 
var nu odlad och framtedde, till följe af den under senare åren 
verkställda merglingen, en ovanligt vacker gröda. - Vid ankomsten 
till staden gjordes en utvandring till några norr ut belägna höjder, 
der Genista tinctoria, germanica och pilosa växte blandade om 
hvarandra, den förstnämnda allmännast. Förgäfves voro dock 
mina efterspaningar, att här finna någon förut ej känd insekt-art. 
För att utröna om fröva kunde vara angripna af larver, öppnades 
en mängd baljor, utan att deras innehåll befanns det minsta an- 
frätt. Under en exkursion till de vester om staden belägna sand- 
fälten lyckades jag deremot göra ett särdeles rart fynd. Följande 
Nissaåens norra strand påträffades en mindre vassbänk af Phrag- 
mites communis, på hvilken jag kunnat fånga flera hundrade af 
den hittills endast af FALLEN i ett exemplar inom Sverige upp- 
täckta Platycephala umbraculata. På flygsandsfälten voro Dro- 
mius Sigma RoSSI, Saprinus metallicus FABR., Malachius puli- 
carius FABR., Tetanops myopina FALL. och Asteia coneinna MEIG. 
temligen allmänna. Frän Halmstad ätervände jag d. 24 Juli till 
Östra Karup. Under vistandet härstädes undersöktes isynnerhet 
Hallands-ås. Utom flera af de vid mitt förra besök funna ar- 


terna erhöllos nu: Phytonomus punctatus FABR., Orchestes rujus 


ee 


OLIV., Cleptes nitidula FABR., Humerus Sabulonum FALL. Em- 
pis grisea FALL. och Chrysotus cilipes MEIG. Nära hafskusten 
vid en liten bäck, hvaruti växte Phragmites communis, träffades 
i mängd Asiraca crassicornis FABR. och Delphax smaragdula 
STÅL. Under starkt och ihållande regn begaf jag mig d. 26 Julii 
till Torekow. Då man en fjerdedels mil från Bätstad passerat 
upp för en af de största backar i Sverige och uppkommer pa 
äsen, finner man ett nägorlunda slätt och temligen odladt land, 
hvilket smäningom sänker sig mot söder. Vid Torekow, beläget 
nära hafvet, äro omgifningarna sterila, med här och der några 
smärre flygsandsfält. Endast mindre, spridda dungar af björk och 
al finnas här. Insekt-skörden utföll ej särdeles fördelaktigt. De 
arter, som böra anföras från denna lokal äro, Cicindela maritima 
DEJ., Tasgius ater GRAV., Saperda carcharias LINNÉ, Coccinella 
bis-sexguttata FABR., Emphytus Perla KLUG. och Monoblastus 
longicornis HOLMGR. Till den pa södra sluttningen af Hallands- 
ås belägna gästgifvaregarden Margretetorp skedde ankomsten d. 
23 Juli. Den trakt som genomrestes var i allmänhet mindre 
bördig och föga skogbeväxt. Omgifningarna deremot kring Mar- 
gretetorp se fördelaktiga ut i entomologiskt hänseende, men min 


förväntan att här göra god skörd blef likväl gäckad. Föga af 


värde erhölls och endast följande arter torde böra nämnas: An- 
chomenus prasinus FABR., Simplocaria semistriata FABR., Stro- 
phosomus Faber HERBST, Orchestes Ilicis FABR., Hammaticherus 
Cerdo FABR., Lithosia rosea FABR., och Glypta Brisckei HOLMGR. 
Larver och puppor af Locusta varia LINNÉ samt af Barbitistes 
glabricauda CHARP. förekommo allmänt på buskar och träd. Re- 
san fortsattes härifrån till Kullen d. 30 Julii. Landet emellan 
Margretetorp och Engelholm är slätt, bördigt och odladt samt skog- 
löst, med undantag af stadens närmaste omgifningar. På andra 
sidan om Engelholm vidtager mager och sandig jordmån. I 
åkrarna visade sig på flera ställen i oerhörd mängd Chrysanthe- 
mum Segetum, så att fälten syntes alldeles gula. Quarter togs 
i Mölle Fiskläge. Kullaberg, som på en i hafvet utskjutande 
udde, sträcker sig nära en mil från nordvest till sydost, höjer sig 


== 0 


632 fot. Dess sidor äro kring Mölle ej särdeles branta. Då man 
uppkommer på berget visa sig nästan öfverallt högre och lägre | 
åsar. Vegetationen är här torftig och består till det mesta af 
kort gräs. Bergets sydligare del har dock, i senare tider, genom 
Friherre GYLLENSTJERNAS försorg blifvit planterad med åtskil- 
liga trädslag såsom ek, tall och gran. Det förstnämnda trädet tyc- 
kes likväl ej trifvas väl. Stammarna voro korta och knöliga, ett 
förhållande säkerligen framkalladt af jordlagrets grundhet och oför- 
måga att lemna tillräcklig näring åt rötterna. Tall- och gran- 
plantorna visade sig i allmänhet frodiga. Här och der har man 
i senare tider börjat verkställa odlingar och bygga små bostä- 
der. Ej långt från Fyren är ett större hemman, Kullagärd, hvars 
akervidd uppgafs vara 130 tunnland. Söder om -detsamma voro 
några smärre bokskogar. Den bästa lokalen för insekt-fångst 
är onekligen bergets vestra sluttning från Mölle till Kockenhus. | 
Vegetationen här är yppig, hvarjemte flera träd- och buskslag 
finnas såsom bok, ek, lind, rönn, ask, asp, björk, al och hassel. 
På flera ställen växa Björnhallon i stor mängd och bilda ofta oge- 
nomträngliga snår. MHafsstranden här och der betäckt med smärre 
lösa stenar, förtjenar äfven undersökas. En half mil från Kullen 
är en gård, Brunnby, belägen, omgifven af större bokskogar, uti 
hvilka påträffades flera sällsynta arter. Vid hafsstranden insam- 
lades under stenar: Licinus depressus PAYK., Tasgius ater GRAV., 
Silpha carinata ILLIG., Saprinus rugifrons PAYK., Apion minia- 
tum SCHH., Otiorhynehus sulcatus FABR., O.-rugifrons GYLL. och 
Ohrysomela goettingensis LINNÉ (allmän); i gräset och på buskar 
vid bergets sluttning: Brachypterus pulicarius LINNÉ, Thalyera | 
fervida GYLL., Triphyllus punctatus FABR., Trinodes hirtus FABR., | 
Telephorus fuscicornis OLIV., Hedobia imperialis LINNÉ, Cteni- 
opus sulphureus LINNÉ (allmän), Orchesia micans PANZ., Oede- | 
mera clavipes FABR., Lissodema Cursor GYLL., Rhynchites mi- | 
nutus SCHH., Apion Pomonae FABR., Apion aeneum FABR., A. | 


rufirostre FABR. (de tva senare allmänna pa Malva Alcea), Otio- | 
rhynchus picipes FABR., O. hirticornis HERBST (allmän), Sibynes | 
Potentillae GERM., Orchestes Ilieis FABR., Rhytidosomus Globuhıs | 


GRE 


HERBST, Ceutorhynchus pollinarius FORSTER, OC. crucifer OLIV., 
C. Asperifoliarium GYLL., Liopus nebulosus LINNÉ, Pogonocherus 
püosus FABR., Strangalia armata HERBST, Chrysomela Lamina 
FABR., Cryptocephalus verticalis BHN., Longitarsus Verbasci PANZ., 
Phytocoris Ulmi LINNÉ, Ph. lateralis FABR., Capsus Virgula HERR. 
SCHAEFF., I/ssus coleoptratus FABR., Carpocapsa Jagiglandana 
ZELL., Chrysopa fulviceps STEPH., Mutilla rufipes FABR., Noto- 
pygus resplendens HOLMGR., Grypocentrus einetellus RUTHE, Po- 
Iyblastus alternans SCHJÖDTE, Exochus flavomarginatus HOLMGR., 
Empis rustica FALL., E. grisea FALL., Rhaphium faseipes MEIG., 
Diaphorus obscurellus ZETT., Dolichopus nobilitatus FABR., Co- 
nops rufipes FABR., Tachina nigritarsis ZETT., T. Zetterstedti 
BEN. n. sp., I. inepta ZETT., T. funesta MEıG., T. Vidua BEN. 
n. Sp.. Phasia pygmaea FALL., Anthomyza palliditineta BEN. n. 
sp., A. nigriceps ZETT., Aricia denigrata BHN. n. sp., Tephritis 


eorniculata ZETT., Sapromyza rivosa MEIG., S. basalis ZETT., 
Lonchoptera fuscipennis BHN., Trineura costata ZETT., Tipula 
ulvipennis MEIG.; under stenar i bokskogar: Cychrus rostratus 
LINNÉ, Nebria brevicollis FABR. (allmän), Zeistus rufomargina- 
tus DUFTSCHM. (allmän), Z. ferrugineus LINNÉ, L. rufescens 
ABR., Olisthopus rotundatus PAYK., Abax Striola FABR., Har- 
palus luteicornis DUFTSCH., Ocypus olens MÜLL., O. brunnipes 
ABR., Quedius lateralis GRAV., Othius fulvipennis FABR. och 
omechusa emarginata FABR. samt i vattenpussar pa berget No- 
onecta glauca (var. furcata). Fran Kullen begaf jag mig åter 
ill Klinta vid Ringsjön d. 9 Augusti och uppehöll mig här till 
. 19 i nämnde månad. Utom flera af de förut funna sällsyntare 
rterna insamlades nu: Carabus convexus FABR., Synuchus vivalis 
ANZ., Silpha carinata ILLIG., Mycetophagus quadrimaculatus 
ABR., Anobium tessellatum FABR., Anthribus albinus. LINNÉ, 
hynchites minutus HERBST, Prionus coriarius LINNE, Liopus 
ebulosus LINNÉ, Saperda scalaris LINNÉ, Tozxotus meridianus 
INNE, Pachyta collaris LINNÉ, Strangalia nigra LINNÉ, Cryp- 
ocephalus sewpunctatus LINNÉ, C. verticalis Bun., Galleruca Vi- 
urni PAYK., Aphtona hilaris ALLARD, Cirius contaminatus GERM,, 


— 68 — 


Sesia hylaeiformis Hüsn., Polyblastes Wahlbergi HOLMGR., Gry-\ 
pocentrus eweisulus RUTHE, Drapetes nigripes ZerIT., Ililara ca- | 
nescens ZETT., Bhingia rostrata LINNÉ, Rhingia campestris MEIG., | 
Callomyza amoena MEIG., Tachina obesa BHN. n. sp, Aricia zan- | 
thoptera BHN. n. sp, A. Ancilla MEIG., Leucostoma cdaenescens 
ZETT., Notiphila flavicornis FALL., Sciomyza atripedella BEN. n. 
sp, Psairoptera albitarsis ZETT., Lauxania Klisae MEIG. och 
Oseinis atricornis ZETT. Fran Klinta återvände jag till Malmö, | 
der jag qvardröjde till d. 27 Augusti. Under vistandet här be- | 
söktes kringliggande nejder och lyckades jag 1 gräset, nära hafvet, | 
upptäcka trenne för vår fauna nya Coleopter-arter: Aphtona atro- | 
caerulea MARSCH., Longitarsus quadripustulatus FABR., och 
Psylliodes chalcomera ILLIG. I vattenpussar fanns i mängd Ran- | 
tus conspersus GYLL. samt i gräset vid stränderna af det förut | 
omnämnda brakvattnet och hafvet: Locusta fusca, bittills endast | 
funnen på Gottland och vid Stockholm, Athysanus obtusifrons | 
STÅL (allmän), . Smiera melanaris DALM., Bhaphium hamatum | 
. ZETT., Spherophoria abbreviata ZETT., Sph. pietipes BEN. n. sp., | 
Cordylura albilabris MEIG., ©. apicalis MEIG. och Tephritis pura | 
BEN. n. sp. På Aster Tripolium träffades i mängd larver till Cu- | 
cullia Asteris OCHSENH., hvilka blifvit på våren utkläckta. Hem- | 
vägen togs öfver Götheborg genom Småland, hvarefter jag åter 
inträffade i Stockholm d. 4 September. | 

Vid Dipternas bestämmande och karakteriserande har jag | 
välvilligt blifvit biträdd af Professor J. W. ZETTERSTEDT. 

De nya arterna, som nu komma att beskrifvas äro följande: | 


COLEOPTERA. 


l. AGABUS conspersus: ovalis, sub-depressus, niger, supra testa- | 
ceus; femoribus macula picea; prothorace basi medio infu- 
scato; elytris fusco-nebulosis; unguiculis anticis maris inae- | 
qualibus, interiore lato, subtus angulato.. Long. 71-8, lat. | 
4—44 millim. | 

Dytiscus conspersus Marsn. Ent. Brit. I. p. 427. 37. 
Colymbetes subnebulosus Sreru. Ilustr. of Brit. Ent, IL p. 72. | 


= Her 


Ayabus subnebulosus Aust Spec. des Hydrocanth. et Gyrin. p. 
29. 32. | 

Agabus nebulosus ScHJÖDTE Danmarks Eleuth. I. p. 467. 3. 

In fossis aqua salsa repletis prope Malmö a L. STENBERG de- 
ectus, deinde eodem loco a me sat frequenter lectus. 

4A. bipunetato similis, nounihil minor, praesertim brevior, fe- 
oribus obscurioribus. subtus macula nigro-picea notatis, posticis saepe 
otis nigris, abdomine ad latera non flavo-marginato, prothorace magis 
ufotestaceo, medio non nigro-bimadulato, basi tantum medio infuscato, 
Iytris obscurioribus, parcius et subtilius testaceo-nebulosis, macula 
fotunda laterali minore et interdum nulla, unguieulis antieis maris 
Inaequalibus, antico postico duplo latiore, dente obtuse angulato in- 
tructo, intermediis ad basin triangulariter dentatis, antico quam po- 
tico longiore et magis arcuato. 

Mas: praeterea a femina differt, elytris subtilius acieulatis, 
agis nitidis. 
. PARNUS luridus: oblongus, sub-depressus, niger, cinereo-seri- 
ceus, pube brevi fulvo-grisea vestitus; elytris subtiliter pun- 
ctatis; antennis basi distantibus, clava obscure ferruginea. — 
Long. 41, lat. 2 millim. 


Parnus luridus Erics. Ins. Deutschl. I. 3. p. 513. 3. 

Ad littora lacuum ad Wittsjö d. 11 Julii passim, etiam sub aqna. 

Statura et antennarum insertione P. auriculato affinis, sed an- 
ustior, multo subtilius punctatus, pube minus longa distinetus; a P. 
rolifericorni, statura minore, minus elongata, pube fusco-erisea, au- 
ennis bası magis distantibus, fronte antice deplanata, haud carinato- 
ompressa discedens. 


. ÜHORAGUS piceus: oblongo-ovatus, nigro-piceus, sub-glaber; 
antennarum basi, genubus, tibiis tarsisque testaceis; prothorace 
pulvinato, confertissime punctulato, opaco, in medio linea 
longitudinali, obsoleta, abbreviata, laevi, postice striga trans- 
versa, elevata; elytris crebre, profunde punctato-striatis, niti- 
dis. — Long. 14, lat. ? millim. 

Choragus piceus ScHuauM Cat. Coleopt. Europ. ed. 2. p. 83. 
Brachytarsus bostrichoides Müut. Germ. Mag. IV. p. 188. 4. 

SCHÖNH. Gen. et Spec. Curcul. I. p. 185. 21. V. p. 169. 7. 

In gramine locis umbrosis ad Skottarp Hallandiae d. 19 Julü 
ndividua 2 lecta. 

Brachytarso vario triplo minor, praesertim angustior. Caput 
reve, latum, deflexum, ereberrime punetulatum, tenuissime sericeo-pu- 
escens. Oculi sub-ovati, parum prominnli, nigri. Antennae protho- 
acis basin vix attingunt, nigrae, articulis duobus baseos testaceis. 
rothorax latitudine baseos fere brevior, antiee angustior, truncatus, 


Öfrers. af K. Vet-Akad. Förh. Årg. 20. N:o 2. 3 


SENT (öar 


lateribus nonnihil ampliatus, basi etiam truncatus, angulis fere rectis; 
superne valde convexus, pulvinatus, confertissime punctulatus, niger, 
opacus, tenuissime sericeo-pubescens, in medio dorsi linea angusta, 
longitudinali, laevi, utringue abbreviata, interdum obsoleta; margine 
basali elevato. Scutellum minutum, breve, concolor. Elytra protho- 
race parum latiora et illo duplo longiora, humeris rotundatis; lateribus 
ultra medium fere recta, dein angustata, apice conjunctim rotundata, 
superne convexa, nigro-picea, nitida, vix pubescentia, profunde, regula- 
riter punctato-striata, interstitiis@angustis, haud convexis. Corpus 
subtus convexum, nigro-piceum, tenuissime sericeo-pubescens. Pedes 
breviusculi, femoribus piceis, genubus, tibiis’ tarsisque sordide testaceis. 


4. HAEMONIA Zosierae: oblonga, nigra, corpore subtus, capite 
antennisque indumento cinerascente obtectis; ore, pedibus, 
prothoracis marginibus, elytrorum apice, margine tenui line- 


aque sub-laterali pallide flavis; prothorace elongatulo, angulis 


| 


anticis obsoletis, posticis minutis, reflexis, utrinque antice evic 
denter calloso, superne inaequali subtiliterque alutaceo, ana 
licula dorsali vix ulla; elytris dorso deplanatis, apice extus 
brevius spinosis, tenuiter striatis, interstitiis internis planis, 
aequalibus, externis angustioribus, convexiusculis, alternatim 
magis elevatis; articulis tarsorum 1 et 2 aequalibus. — Long. 
5—64, lat. 2—23 millim. 


Donacia Zosterae FABR. Syst. El. II. p. 127. 3. 

Donacia Ruppiae GerM. Faun. Ins. Europ. fasc. XIV. n:o 9, 

Haemonia Schjödtei Gukr. Icon. du Regne Anim. Ins. texte. 
pP. 250. 

Lhagium muticum FABR. Ent. Syst. I. 2. p. 306. 11. 

Haemonia Zosterae Lacorp. Mon. des Phytoph. I. 1. p. 217 6. 

Var: a. prothorace pallide flavo, disco infuscato. 

Var. b. prothorace ut in var a.; elytris flavolineatis. 

In fossis aqua salsa repletis prope Malmö Ruppise vel Pota- 
mogetonibus arete adfixa, a Dom. Lector S. STENBERG detecta et 
eodem loco a me lecta. 


Haemonia Gylienhalii proxima et cum illa articulis tarsorum 1. 


et 2 aequalibus conveniens, nonnihil major, praesertim latior, subtus 


minus convexa, colore prothoracis elytrorumque ut et interstitiis juxta 


sutüram alternatim latioribus et magis elevatis facile distineta. 

5. ÜCRYPTOCEPHALUS Querceti: niger, nitidus, antennarum basi 
pedibusque flavis, femoribus postieis medio infuscatis; pro- 
thorace valde convexo, laevi; elytris anterius sat profunde, 
posterius subtiliter punctato-striatis. — Long. 3, lat. 14 


millim. 


EDA 


Cryptocephalus querceti SuUFFR. Tinn. Entom. III. p. 96, 106. 

Oryptocephalus labiatus Fagr. Syst. Entom. II. p. 65. 62. — 
Syst. El. II. p. 51. 56. — Panz. Faun. fasc. LXVII. n:o 9. 

In foliis Quercus ad Bjernum specimen unicum lectum. In 
Vestrogotbia individua 3 ante pluros annos inveni. 

Medius quasi inter Urypt. geminum et labiatum, illo magnitudine 
aequalis, sed longior, posterius haud ampliatus, vertice non flavo-ma- 
eulato, scutello apice non rotundato, hoc duplo major, protliorace con- 
vexiore, pedibus aliter coloratis. » Caput nigrum, nitidum, subtiliter 
punetulatum, sub antennis una cum ore fere totum flavum. Oculi 
lunati, nigro-brunnei. Antennae gradatim crassiores, flavescentes, 
extrorsum plus minusve infuscatae. Prothorax latitudine parum bre- 
vior, antice sub-emarginatus, angulis nonnihil prominulis, lateribus 
‚modice rotundato-ampliatis, tenuiter reflexo-marginatis; basi sat pro- 
funde bi-sinuatus, superne valde convexus, laevis, niger, nitidus, ante 
basin anguste impressus. Scutellum triangulare, nigrum, nitidum, 
laeve, apice nonnihil elevatum. Elytra antice prothorace nonnihil la- 
tiora et illo duplo longiora, basi singulatim rotundata, callis supra- 
humeralibus elevatis, nitidis; lateribus recta, apice singulatim rotun- 
data, superne convexa, basi, praesertim circa scutellum, elevata, tota 
nigra, nitida, a basi ultra medium sat profunde, regulariter, dein sub- 
tiliter punetato-striata, striis ante apicem evanescentibus. Corpus sub- 
tus nigrum, nitidum, minus distincte punctatum. Pedes longiusculi, 
flavi, femoribus posticis medio plus minusve infuscatis. 


6. ÜREPIDODERA aurata: viridis vel violacea, nitida; antennis 
fuscis, articulis quinque basalibus ferrugineis; prothorace cu- 
preo, profunde, minus crebre punctato, interstitiis subtilissime 
punctulatis; elytris profunde, regulariter striato-punctatis, in- 
terstitiis leviter convexis, tenuissime rugosis; pedibus rufo- 
testaceis, femoribus posticis aeneis. — Long. 2—3, lat. 11— 
2 millim. 


Chrysomela aurata Marsch. Ent Brit. I. p. 195. 59. 

Chalcoides aurata Foupras Altis. p. 317. 3. 

Crepidodera Helxines ALLARD Ann. Entom. de France 1860. 
p- 63 var. 

Crepidodera aurata ALLARD Ann. Entom. de France 1861. 
p- 311. 

Haltica versicolor KurcH. Wien. Ent. Zeit. 1860. p. 77. 

In foliis Populi tremulae et in Salicibus passim prope Ringsjön 
d. 29 Junii—8 Julii; ad Skottarp d. 19, 20 Juli. 

Urepidoder® Helxines ceıte affinis, colore, antennarum artieulis 
tantum quinque basalibus ferrugineis, prothorace minus rude punctato, 
femoribus posticis totis aeneis ab illa mox distincta. Caput cupreum, 
nitidum, subtiliter punetulatum, leviter carinatum; ore nigro-piceo. 
Oeuli modice convexi, nigri. Antennae nigro-fuscae, artieulis quinque 


Map Ne 


basalibus ferrugineis. Prothorax longitudine duplo latior, angulis an- 
tieis leviter rotundatis, lateribus parum ampliatis, angulis posticis 
fere reetis; superne modice convexus, cupreus, nitidus, sat profunde, 
minus crebre, inaequaliter punctatus, interstitiis subtilissime punctulatis, 
intra marginem lateralem serie e punctis distinetis. Scutellum viola- | 
ceum, nitidum, sub-laeve. Elytra antice prothorace nonnihil latiora, | 
illo duplo et dimidio longiora, a basi ultra medium parum ampliata, | 
dein sensim angustata, apice conjunctim rotundata, quam in (. Hel- | 
zines nonnihil minus profunde striato-punctata, interstitiis leviter con- | 
vexis, obsolete punetulatis. Abdomen aeneum, nitidum, punctulatum. | 
Pedes rufo-testacei, femoribus posticis aeneis. 


7, PHYLLOTRETA excisa: ovata, sub-depressa, nigra, nitida, con- | 
fuse punctulata; elytrorum vitta longitudinali, lata, sulphurea, 
in medio exteriore nigredine profunde at anguste emarginata; | 
pedibus anterioribus, tibiis posticis et antennarum basi testa- 
ceis. — Long. 13—2, lat. 1—1} millim. 

Mas: antennarum articulo quinto praecedenti multo lon- 
giori, dilatato, incurvato, compresso. 

Femina: abdominis segmento ultimo impresso. 

Haltica excisa Redtenb. Faun. Austr. p, 532. 


Phyllotreta exwcisa Foupras Alt. p. 242. 6. — ALLARD Ann. 
Ent. de France 1860. p. 384. 104. 
Haltica fleeuosa var d et e Ent. Heft. — var d. Gyıı. Ins. 


Suec. III. p. 532, 10. var © Irzıe Mag. IV. 148. 90. 

Var. a. vitta sulphurea elytrorum in medio interrupta. 

In Cochlearia Armoracia ad Bjeruum passim. 

Phyll. Nemorum affinis, sed saepe dimidio minor, colore 
elytrorum ab illa certe distineta. Caput nigrum, nitidum, punctula- 
tum. Oculi modice convexi, nigri. Antennae nigrae, articulis tribus 
basalibus flavo-testaceis. Prothorax longitudine plus duplo latior, apice 
truncatus, basi utrinque leviter sinuatus, immarginatus, superne modice 
convexus, crebre, quam in Phyllot. Nemorum et fleruosa subtilius pun- 
etulatus, niger, nitidus. Scutellum nigrum, nitidum, obsolete rugulo- 
sum, apice rotundatum. Elytra antice prothorace latiora, quam lata 
fere triplo longiora, superne modice convexa, nigra, nitida, antice et 
ad latera crebre, distinete, postice subtilius punctulata, singulo vitta 
sat lata, longitudinali, sulphurea ornata, basi ad callum humeralem 
triangulariter et extus in medio rotundatim nigredine exeisa. Corpus 
subtus nigrum, nitidum, punctulatum. Pedes flavo-testacei; femoribus 


posticis nigris. 

8. APHTHONA atrocaerulea: breviter ovata, convexa, atro-caeru- 
lea, nitida, subtus nigra; antennarum basi pedibusque flavo- 
testaceis, femoribus posticis leviter infuscatis, prothorace sub- 


2 RN 


tilissime punctulato; elytris basi subtiliter, sub-seriatim pun- 
etatis, puhctis pone medium evanescentibus. — Long. I3, 
lat. I millim. 


Haltica atrocaerulea STEPH. Man. 2284. 

Aphthona atrocaerulea ALLARD. Ann. Ent. de France 1860 
p- 398. 119. 

Haltica cyanella REDTENB. Faun. Austr. p. 531. 

Aphthona Euphorbiae Foupr. Altis. p. 371. 

In gramine locis paludosis ad Malmö d. 25 Aug. specimina 
2 lecta. 

Aphthone violacee primo intuitu similis, dimidio minor, pedibus 
Faliter coloratis, prothorace subtilitius punctulato, elytris basi sub-seriatim 
punctatis, punctis pone medium evanescentibus. Caput atro-caeruleum, 
nitidum, laeve, antice carinatum; ore piceo. Oeuli convexi, nigri. 
Antennae dimidio corpore longiores, flavo-testaceae, extrorsum plus 
minusve infuscatae. Prothorax longitudine duplo latior, antice posti- 
ceque truncatus, lateribus tenuiter reflexo-marginatus, basin versus 
modice rotundato-ampliatus, superne modice convexus, atro-caeruleus, 
Anitidus, sub-laevis vel punctis subtilissimis insculptus. Scutellum atro- 
caeruleum, nitidum, laeve, apice rotundatum. Elytra antice sub-trun- 
cata, prothorace latiora et illo plus duplo longiora, ad humeros ro- 
tundato-ampliata, pone medium sensim angustata, apice conjunctim 
rotundata, superne convexa, atro-caerulea, nitida, a basi ultra medium 
sub-seriatim, evidentius, pone medium obsolete, confuse punctulata. 
Corpus subtus nigrum. nitidum, distinete punctatum, tenuissime pube- 
scens. Pedes flavo-testacei; femoribus posticis plus minusve infuscatis. 


9. APHTHONA hilaris: ovata, aeneo-viridis, nitida; antennarum 
basi pedibusque ferrugineis, femoribus posticis fuscis; protho- 
race punctulato; elytris evidenter punctatis. — Long. 11, lat. 
1 millim. 


Aphtona hilaris ALLARD Ann. Entom. de France 1860. p. 
399. 120. 

Aphthona virescens Foupk. Altis. p. 375. 17. 

Var. a. antennis femoribusque posticis ferrugineis (Juniores). 

In gramine locis umbrosis ad Klinta prope master. passim. 

Parva. Caput aeneo-viride, nitidum, subtiliter, transversim ru- 
gulosum; fronte inter antennas tubereulis duobus parvis notata, antice 
longitudinaliter carinata; ore feırugiueo. Oculi convexi, nigri. An- 
tennae dimidio corpore longiores, rufo-testaceae, artieulis quinque ul- 
timis plus minusve infuscatis. Prothorax longitudine latior, antice 
posticeque truncatus, lateribus medio leviter rotundato-ampliatis, te- 
nuiter reflexo-marginatis; superne modice convexus, aeneo-viridis, niti- 
dus, sat crebre, obsolete, ad latera evidentius punctulatus. Scutellum 
aeneum, nitidum, laeve, apice rotundatum. Elytra antice prothorace 
latiora et illo fere triplo longiora, humeris elevatis, rotundatis; lateri- 


bus ultra medium paullulum ampliata, apice conjunctim rotundata, 
superne convexa, zeneo-viridia, nitida, punetis cerebris, evidentioribus 
rugulis obsoletis interjectis insculpta. Corpus subtus nigro-aeneum, 
nitidum, crebre punctulatum. Pedes flavo-testacei, femoribus posticis 
nigro-aeneis. 


10. LONGITARSUS quadripustulatus: oblongo-ovatus, nigro-piceus, 
nitidus, crebre punctulatus; elytris maculis duabus rubris, una 
ad basin, altera ante apicem; antennarum basi pedibusque rufo- 
testaceis, femoribus postieis nigris. — Long. 24—3, lat. 13 
—-2 millim. 


Haltica quadripustulata FABR. Syst. Entom. p. 118. 1775. — 
Sturm. Ent. Heft. II. p. 73. 43, — Ouıv. Entom. VI. p. 715. 83. 
Longitarsus quadripustulatus REDTENB. Faun. Austr. p. 535. 13. 
Thyamis quadripustulata Stepu. Illustr. IV. 308. — Man. 2310. 
Haltica guadrinotata Durtscum. Faun. Austr. III. p. 259. 16. 
Haltica quadrisignata DurtscHM. Faun. Austr. III. p. 259. 17. 
Haltica quadripunctata Fourcr. Entom. Paris. p. 100. 
Ohrysomela Cynoglossi MarscH. Eutom. Brit. I. p. 205. 
Teinodactyla quadrimaculata Foupr. Altis. p. 142. 10. 
» quadripustulata ALLARD Ann. Ent. de France 
1860292 1030522 1861.22 DIT ? 
In gramine locis aridis ad Malmö specimina nonnulla lecta. 

- Caput triangulare, nigro-piceum, nitidum, ad oculos punctula- 
tum, antice carinatum; vertice laevi. Oculi convexi, nigri. Antennae 
dimidio corpore longiores, nigrae, articulis quatuor basalibus rufotesta- 
ceis. Prothorax longitudine nonnihil latior, basi apiceque truncatus, 
lateribus fere obliquis, parum rotundatis, tenuiter reflexo-marginatis; 
superne convexus, niger, nitidus, sat crebre et distinete punctatus, 
Scutellum sat latum, nigrum, laeve, apice rotundatum. Elytra antice 
prothorace - latiora et illo duplo longiora, pone basin ad medium sen- 
sim roturdato-ampliata, dein angustata, apice singulatim rotundata, 
nonnihil dehiscentia, superne valde convexa, nigro-picea, nitida, crebre, 
distinete punctulata, singulo maculis duabus rufo-testaceis, magnitu- 
dine variabilibus, prima pone humerum, secunda ante apicem. Corpus 
subtus nigro-piceum, nitidum, punctulatum. Pedes rufo-testacei, fe- 
moribus posticis sat crassis, punctulatis, nigris. 


11. PSYLLIODES chaleomera: breviter ovata, supra caerulea, ni- 
tida, subtus aenea; encarpis trigonis, fossula profunda sepa- 
ratis; antennarum basi tibiisque fusco-testaceis, femoribus 
anticis brunneis, posticis nigro-aeneis; prothorace minus cre- 
bre, mediocriter punctato; elytris striato-punctatis, interstitiis 
distinete punctulatis. — Long. 24—3, lat. 13—2 millim. 

Haltica chalcomera IrtiG. Mag. VI. p. 173. 152. 


= de 


Macrocnema chalcomera STEPH. lllust. IV. 318.2.— Manuel2355. 

Psylliodes chalcomera REDTENB. Faun. Austr. p. 546. — Foudk. 
Altis. p. 41. 2. — ALLARD Ann. Soc. Entom. de France 1860 p. 
800. 196. 1861. p. 339. 

In gramine locis aridis ad Malmö d. 24 Aug. specimina 2 inventa. 

Psylliod. Dulcamarae certe affinis, sed dimidio fere minor, ely 
tris evidentius striato-punctatis, interstitiis distinetius punctulatis ut 
et colore pedum ab illa distineta. Caput caeruleum, nitidum, sat 
erebre punctulatum; encarpis trigonis, fossula profunda separatis; ore 
piceo. Oculi modice convexi, nigri. Antennae nigro-fuscae, articulis 
quatuor primis flavo-testaceis. Prothorax longitudine duplo latior, an- 
tice truncatus, lateribus pone apicem citius, dein sensim rotundato- 
ampliatis, tenuiter reflexo-marginatis; postice leviter bi-sinuatus, su- 
perne modice convexus, caeruleus, nitidus, subtilissime rugulosus, pun- 
etis minus crebris, antice et ad latera evidentioribus insculptus. Seu- 
tellum nigro-caeruleum, nitidum, laeve. Elytra antice prothorace la- 
tiora et illo duplo et dimidio longiora, pone basin sensim ampliata, a 
medio angustata, apice conjunctim rotundata, superne convexa, caeru- 
lea, nitida, quam in Psylliod. Dulcamarae profundius striato-punctata, 
interstitiis planis, subtilissime rugulosis, punctis distinetis sub-seriatis 
 adspersis. Corpus subtus nigro-aeneum, sat crebre et distincte pun- 
etulatum. Pedes nigro-picei, tibiis tarsisque fusco-testaceis, femoribus 
posticis valde incrassatis, obscure aeneis, nitidis. 


HEMIPTERA. 


12. Capsus (Campyloneura FIEB.) Virgula: elongatus, dilute fla- 
vescens, breviter albido-pubescens; capite, antennarum arti- 
culo primo apice, secundo toto tertioque basi, nigris, illo 
basi flavo-bimaculato; prothorace punctulato, pone apicem 
transversim elevato, utrinque infuscato; scutello magno, tri- 
angulari, utrinque basi macula nigra notato, apice flavo; cu- 
neo flavo, apice obscure sanguineo; ano nigro-fusco. — Long. 
41, lat. 13 millim. 


Capsus virgula HERR. SCHAEFF. Wanz. Ins. III p. 51. f. 268. 

Campyloneura virgula FıeB. Europ. Hemipt. p. 269. 

In gramine locis umbrosis ad Kullen d. 1—8 Aue. passim. 

Caps. Caricis A magnitudine et fere statura, prothorace antice 
angustiore. Caput nigrum, nitidum, laeve, basi utrinque macula ro- 
tundata lutea. Oculi rotundati, convexi, brunnei. Antennae longitu- 
dine fere corporis, breviter pubescentes, articulo primo rufo-testaceo, 
apice infuscato, capite nonnihil longiore, secundo longissimo, sequenti- 
bus simul sumtis longitudine aequali, nigro, reliquis testaceis, tertio 
basi infuscato. Prothorax subtriangularis, apice truncatus, lateribus 
basin versus oblique ampliatus, postice leviter rotundato-emarginatus, 


angulis postieis oblique truncatis; superne modice convexus, albidus, 
nitidus, punctulatus, intra apicem constrietus, dein transversim eleva- 
tus, ibique utringue infuscatus. Scutellum magnum, triangulare, lu- 
teum, basi macula utrinque trianguları, nigra, apice favo. He- 


melytra dilute flavescentia, pube albida adspersa; cuneo favo, apice | 


obseure sanguineo; membrana albida, dilute cyaneo-nitente. Corpus 
subtus dilute flavo-virescens; ano nigro-fusco; segmento ultimo utrinque 
macula nigra vel fusca ornato. Pedes longi, graciles, dilute flavescentes, 
femoribus anterioribus interdum apice infuscatis. 


13. SIGARA Scholtzi: nigro-fusca; pectore, abdominis apice pedi- 
busque flavo-testaceis; verticis medio, elypeo et palis infu- 
scatis; prothorace subtilissime, transversim aciculato, antice 
in medio vix elevato; hemelytris subtiliter punctulatis, obso- 
lete obscure maculatis, ad scutellum testaceo-marginatis. — 
Long. 14, lat. + millim. 


Sigara Scholtzi F1EB. Gen. Hydroc. p. 30. — Europ. Hemipt. 
p. 89. — ScHoLTz Arb. und Veränd. 1846. p. 2. 

In aqua ad littora lacus prope Wittsjö sat frequenter visa. 

Sigara mimutissima obscurior, prothorace obsolete transversim 
aciculato, apice vix elevato, abdomine basi infuscato ab illa mox 
distincta. 


14. CIXIUS contaminatus: niger; capite pedibusque flavis, femori- 
bus medio tarsisque apice infuscatis; hemelytris aqueis, fusco- 
subfasciatis, venis nigro-punctatis, margine laterali nigro-tri- 


maculatis. — Long. 43 millim. ” 


Flata contaminata GERM. Mag. III. p. 196. 7. 

Var. a. hemelytris brunneis, vitta laterali alba; nervis nigro- 
punctatis; costa maculis tribus nigris. 

Flata albieineta GERrM. Mag. Ill. p. 199. 9. 

In gramine locis umbrosis ad Klinta, prope Ringsjön, d. 10— 
18 Aug. parce. 

©. cumiculario magnitudine et statura similis, ab illo capite 
flavo et colore hemelytrorum certe distinetus. Caput flavo-testaceum, 
vertice maculis duabus approximatis nigris. Oculi rotundati, convexi, 
nigro-brunnei. Antennae fusco-testaceae, seta tenui, nigra. Prothorax 
omnino ut in C. cuniculario formatus, sordide testaceus. Sceutellum 
nagnum, nigrum, opacum, apice triangulariter productum, medio lon- 
gitudinaliter impressum, tricarinatum, carina media postice abbreviata, 
lutea. Hemelytra aquea, venis punctis sat crebris, nigris, setiferis 
obsitis; basi nigro-fusca, ante medium fascia inaequali, hine inde saepe 
interrupta, inter medium et apicem etiam maculis plus minusve con- 
nexis maculisque tribus costae fuseis ornata. Corpus subtus nigrum, 
parce luteo-variegatum. Pedes flavo-testacei, femoribus, basi apiceque 
exeptis, tarsisque apice nigro-fuscis. 


NEUROPTERA. 


15. CHRYSOPA fulviceps: fuliginosa; capite aurantiaco; antennis 
fuscis, articulo primo flavo, puncto fusco in interiore parte; 
prothorace flavo, pronoto postice et vitta utrinque laterali fu- 
scis, meso- et metathorace fusco-maculatis; alarum venis fuli- 
ginosis, costa, sub-costa et radii tertia parte flavis; abdo- 
minis segmentis in medio et lateribus flavo-cinetis. — Long. 
al. sup. 20 millim. 


| Chrysopa fulviceps STEPH. Ilustr. of Brit. Ent. Mand. VI. p. 

101. 1. pl. XXX. f. 2. — Evans Monogr. of Chrys. Trans. Ent, Soc. 
V. 4. p. 78. pl. X. fig. 1. — Schneip. Symb. ad Monogr. Gen. Chry- 
sopae ed. min. p. 146. 47. 

Hemorobius erythrocephalus RAMBUR Ins. Neuropt. p. 428. 13. 
pl 9.25. 

In foliis Coryli, specimen unicum ad Kockenhus prope Kullen 
d. 8 Aug. legi. 

E. majoribus. Caput aurantiacum, in vivis aureo-splendens; 
labro et labio flavis; ante antennas linea arcuata fusca. Oculi pulchre 
rubro-aureo micantes. Antennae longitudinem corporis aliguantum su- 
perantes, nigro-fuscae, articulis duobus basalibus flavis, primo incras- 
sato, in interiore parte puncto magno, fuliginoso ornato, secundo basi 
infuscato. Prothorax paullo latior quam longior, antice vix angusta- 
tus; pronotum angulis anticis oblique truncatis, flavum, lateribus late 
et in postica parte anguste colore fusco cinctum. Mesothorax et me- 
tathorax flavi; scapulae fuscae et metanotum utringue fusco-bi- 
maculatum. Alae sub-albidae, iridicolores, latae, ter fere longiores 
quam latiores, apice sub-acutae; venae fuliginosae, costa, sub-costa et 
radice a basi usque ad tertiam partem flavis; fimbriae costae et reli- 
quarum venarum sparsim collocatae, breves, nigrae; pterostigma brun- 
neum. Abdomen fuscum, segmentis superne vitta angusta media 
nee non lateribus et marginibus posterioribus flavis. Pedes sordide 
flavi; tarsis brunneis; unguiculis fuscis, basi late, breviter dilatatis. 


HYMENOPTERA. 
PACHYMERUS GRAV. 


Corpus angustum, sub-gracile, tenuiter pubescens. Caput 
sub-buccatum; clypeus brevis, transversus, margine apicali medio 
sub-apiculato; mandibulae modice latae, denticulis 2 longitudine 
fere aequalibus apice instructae; palpi maxillares sub-filiformes, 
artieulis tribus ultimis sub-aequaliter longis, pilosellis; oculi re- 


moti, ovales, hirtuli; antennae porrectae, dimidio corpore vix lon- 
giores, extrorsum haud attenuatae, articulo primo flagello cylin- 
drico. Thorax capite angustior, altitudine plus duplo longior; me- 
sothorax lineis duabus impressis, antice distincte tripartitus; me- 
tathorax areis longiusculis, quarum superioribus tribus plus mi- 
nusve incompletis, spiraculis ovatis. Abdomen angustum, pube- 


scens; segmentum primum rectum, sub-aequilatum vel apicem 


versus sensim paullo dilatatum, coxis posticis longitudine aequale, 


spiraculis ante medium locatis; octavum in utroque sexu exser- 


tum; ultimum ventrale 9 retractum, post mortem fornicatum; te- 


rebra segmento primo brevior. Alae angustae, cellula radialis 


anceolata; areola nulla; nervus transversus analis supra medium 
fractus. Pedes anteriores mediocres; postici longiusculi, ceteris multo 
validiores, femoribus praesertim incrassatis, tibiis femoribus cum 
trochanteribus nonnihil longioribus, validis, basin versus sensim 


angustioribus; unguiculi tarsorum curvati, acuminati, simplices. 


16. PACHYMERUS Caleitrator: niger; palpis testaceo-flavidis, basi 


nigricantibus; abdomine segmentis 2—4 aut 3—4 sordide 
rufescentibus, sequentibus (>) margine summo apicalı palli- 
dis; alis infuscatis, radice pallida, squamula nigra; pedibus 
quatuor anterioribus Havidis vel testaceo-flavidis, coxis, tro- 
chanteribus et femoribus uno latere nigris. "Q. — Long. 7 
—9 millim. 


Pachymerus calcitrator Grav. Ichn. Europ. III. p. 727. 150. 

In gramine et in floribus ad Klinta prope Ringsjön d. 28 
Junii—7 Julii, passim lectus. 

Observ. Haec species Catoglyptis quibusdam affinis et a Pa- 
chymero vulneratore GRAV. 1. Pristomero vulneratore CURTIS longe di- 
versa ad Tıyphonidum familiam sine dubio referri debet. 


17. POLYBLASTUS alternans: niger, nitidulus; ore, clypeo, scapo 
antennarum subtus, puncto ante alas squamulisque alarum 
stramineis; flagello antennarum nigro-fusco, subtus dilutiore; 
alis sub-hyalinis, stigmate fusco, areola nulla, nervo trans- 
verso analı infra medium fracto; pedibus fulvescentibus, coxis 
et tarsis anterioribus, trochanteribus omnibus tibiisque stra- 


mineis, his posticis apice summo nigris, tarsis posticis fuseis, 


22 RON le 


incisuris articulorum plus minusve pallidis; areis metathoracis 
superioribus quinque completis; segmento primo abdominis sub- 
anzusto, canalicula media nulla vel sat obsoleta; 5: abdo- 
mine nigro-fusco, incisuris I—3 plus minusve flavo-testa- 
ceis; 2: abdomine fusco-stramineo, segmento primo nigro, 2 
—4 macula utrinque laterali, plus minusve dilatata nigro- 
fusca notatis. — 9. Long. 6—64 millim. 

Polyblastus alternans SCHJÖDTE Gen. et Spec. 19. 6. 

Polyblastus grammicus HormGr. Monogr. Tryphon. Suec. 215. 

30 9 (exclusa femina). 

In gramine locis umbrosis ad Kullen mense Aug. specimina 
nonnulla legi. 

18. ExocHUS jlavifrons: niger, nitidulus; palpis fuscis; facie pun- 
ctoque ante alas flavidis; flagello antennarum subtus ferru- 
ginante; alis sub-infumatis, stigmate fusco, areola nulla, nervo 
transverso anali infra medium fracto; pedibus nigris, femori- 
bus apice, tibiis tarsisque anterioribus rufescentibus, tarsis 
posticis fuseis; metathorace areis superioribus tribus; segmen- 
to primo abdominis laeviusculo, carinulis tenuibus fere ad 
medium extensis, secundo transverso, lateribus punctulatis. — 
Long. 5 millim. 

In loco umbroso ad Klinta prope Ringsjön individuum unicum 

d. 3 Julii inveni. 

19. ExocHus Holmgreni: niger, nitidus; palpis pallidis; antennis 
fusco-rufescentibus, subtus dilutioribus; ventre nigricante; 
alis sub-infumato-hyalinis, stigmate fusco, radice et squamula 
flavidis, nervo transverso anali infra medium fracto, radiali 
externo apice curvato; pedibus anterioribus rufis, coxis et 
trochanteribus nonnihil pallidioribus, posticis trochanteribus 
rufis, coxis et femoribus nigricantibus, illis summo apice, his 
ima basi rufescentibus, tibiis substramineis, apice nigris, tar- 
sis testaceis. 59. Long. 6—63 millim. 


In gramine locis umbrosis ad Klinta prope Ringsjön indivi- 
dua 3 inveni. 

Caput pone oculos paullulum angustatum; fronte inter ocellos 
et basin antennarum elevata, canaliculata; facie protuberante, infra 
oeulos vix descendente. Metathorax areis superioribus tribus, quarum 


FEB 


superomedia completa, subrectangulari. Segmenta 1 et 2 abdominis 
lateribus tenuiter punctulata; primum marginatum, carmulis tenuissi- 
mis, subobsoletis. Femora sat incrassata. 


DIPTERA. 


20. BRACHYSTOMA albocineta: nigra; antennis elongatis, seta pal- 
lida; halteribus pedibusque sordide flavis, geniculis leniter in- 
fuscatis; abdomine a basi fere ad medium albo; alis obscure 
hyalinis, area discoidali oblongo-ovata. ©, Long. 4 millim. 


Locis umbrosis in Fagetis ad Klinta in societate cum Brach. 
longicornis specimina 2 lecta. Verosimiliter mas BD. longicornis. 

Individuis minoribus B. longicormi magnitudine et statura si- 
milis nonnihil gracilior, ab illa colore abdominis mox distineta. Seta 
antennarum longa, arcuata, pallida Thorax sub-nudus, nitidus. Ab- 
domen a basi fere ad medium albidum, dein nigrum, sub-nitidum. 
Pedes cum coxis dilute, sordide flavescentes, geniculis leviter infu- 
scatis. Tarsi dilute fusci. Metatarsus fere longitudine artieulorum 
reliquorum. 


» 


21. SPHAEROPHORIA pictipes: aenea, abdomine obscuriore, dorso 
maculis octo, inaequalibus, duabus primis parvis, distantibus, 
maculis marginalibus, scutello, maculis throracis pedibusque 

Navis; femoribus anterioribus non procul a basi puncto nigro, 
posticis linea leviter infuscata superne notatis; capite dilute 
flavo, vertice chalybeo, nitidissimo; antennis flavis, articulo 
ultimo superne leviter infuscato. 9. Long. 7 millim. 


In gramine ad litora maris prope Malmö d. 24 Aug. feminam 
unicam legi. 

Species pietura pedum et abdominis a reliquis bene distincta. 
Caput dilute flavum; epistomate medio anguste, leviter, longitudina- 
liter infuscato, Vertex chalybeus, nitidissimus, colore chalybeo ad an- 
tennas fere continuato ibi utrinque flavedine emarginato. Haustellum 
luteum, medio infuscatum. Antennae flavae, articulo ultimo superne 
leviter infuscato. Thorax aeneus, nitidus, breviter griseo-pubescens, 
macula humerali subeuneata maculisque utringue in pectore quatuor 
scutelloque flavis. Halteres flavi. Abdomen obseure aeneum, maculis 
fulvis, 6 utrinque lateralibus, 8 dorsalibus, per paria dispositis, harum 
primi paris minoribus, rotundis, in medio segmenti secundi, late di- 
stantibus, secundi paris in medio segmenti tertii, subquadratis, reli- 
quorum parium majoribus, oblongis, ad basin segmentorum sequen- 
tium, haud late distantibus; Alarum stigma pallescens. Pedes cum 
 coxis flavi; femoribus anterioribus non procul a basi superne macula 


ze De 

parva, oblonga, nigra, posticis linea obsoleta fusca notatis. Tarsi sa- 

turatiores, postici superne leviter infuscati. 

22. TACHINA Zetterstedti: oblonga, cinerea; capite argenteo-mi- 
cante; fronte subprominente, vitta, palpis antennisque atris, 
his epistomate nonnihil brevioribus, modice latis, articulo 
ultimo secundo fere triplo longiore, seta biarticulata, non ad 
medium incrassata; thoracis vittis, segmentorum abdominalium 
margine anguste, ano pedibusque nigris; alis hyalinis, area 
anguste aperta, juxta apicem alae terminata, nervis transverso 
ordinario obliquo, sub-recto in medio areae inserto, longitu- 
dinalibus quarto obtuse geniculato, primo tertioque ad trans- 
versum medium setulosis; vibrissis nullis. &. Long. 8 millim. 


In floribus umbellatarum ad Kullen d. 3 Aug. 

Inter 7. cuneicornem et lugubrinam locanda. Differt a 7. mar- 
ginata (Plagia ead. MEıc.) et cuneicorni colore corporis cinereo, epi- 
stomate ad latera nudo, nec setoso et a 7. trepida (Plagia ead. MEIG.) 
alarum nervo longitudinali quarto infra angulum non continuato. 

23. TACHINA ludens: sub-eylindrica, nigra; capite argenteo-mi- 
cante; palpis flavis; fronte prominente, modice lata, vitta 
nigro-picea; antennis epistomate paullo brevioribus, articulo 
ultimo secundo saltem duplo longiore, valido, apice intus 
rotundato, seta tri-articulata, non ad medium incrassata; 
thoraeis vittis quinque scutelloque cinereis; abdomine albido- 
marmorato, ano sub-compresso; pedibus nigris; vibrissis fere 
ad medium epistomatis adscendentibus. 9 videtur. Long. 
eireiter 5 mill. 

In foliis fruticum ad Klinta d. 13 Aug. specimen unicum inveni. 

Inter 7. obliquatam et bellatricem Zett. media, a priori vi- 
brissis haud validis et scutello cinereo nec rufo, et a posteriore mag- 
nitudine paullo minore, antennis brevioribus, capite albo, praesestim 
diserepat. Series setarum frontalium pauci-setose. Anus cinereus, 
sub-compressus. Pedum pulvilli parvi. 

24. TACHINA obesa: ovata, flavido-cinerea, opaca; capite conco- 
lore, fronte sub-prominente, sub-angustata (0), vitta atra; 
antennis longitudine fere epistomatis, sub-linearibus, nigris, 
articulo ultimo secundo triplo longiore, seta bi-articulata, 
non ad medium incrassata; thoraeis lineis quatuor pedibusque 


nigris; tibiis scutelloque testaceis; alis hyalinis, nervis trans- 
verso ordinario leniter flexo, apicali sub-recto. co. Long. 
6 millim. 


In floribus umbellatarum ad Klinta d. 14 Aug. rarius. 
Valde similis 7. excavatae ZETT. a qua vero magnitudine pa- 


ullo minore, colore corporis et capitis magis in flavidum vergente, 
squamis sub-alaribus flavido-marginatis ut et abdominis lateribus mi- 


nime rufo-maculatis praecipue distinguitur. Alarum nervus apicalis 


non exacte rectus. 


25. TACHINA Vidua: oblonga, sub-cylindrica, caerulescenti-nigra, 
nitida; capite obscure argenteo-micante; fronte leniter pro-- 
minente, modice lata, vitta atra; antennis epistomate nonni- 
hil brevioribus; articulo ultimo secundo vix duplo longiore, 
sub-angustato, seta bi-articulata, vix ad medium incrassata, 
in medio microscopice puberula; abdomine setoso; alis hya- 
linis, basi fusco-favidis; nervis transverso ordinario leniter 


flexo, nonnihil pone medium areae modice apertae inserto, 


| 


| 


| 
| 


longitudinali quarto angulo obtuse fiexo in apice alae excur- 


rente; squamis sub-alaribus flavis; halteribus nigris. $- Long. 
5 millim. 


In foliis fruticum locis umbrosis ad Kullen d. 6—8 Aus. 
passim. 

Inter 7. funestam et digrammam locanda. A. T. funesta cui 
similis differt magnitudine fere duplo majore, squamis sub-alaribus 
flavis, nec albis, et nervo transverso ordinario paullo magis flexo. 
Nervus longitudinalis tertius basi 3—4 setulosus. 


26. ARICIA denigrata: nigra, opaca; antennis breviusculis; capite 
albicante, facie distinete prominente, triangulo supra antennas 
atro, opaco, thorace cinerascenti-nigro; alis levissime fumato- 
hyalinis, basi nigricantibus, squamis sub-alaribus albidis; hal- 
teribus flavis; costa sub-mutica, spinula parva; mas: oculis 
sub-cohaerentibus; abdomine lineari, sub-depresso, piloso, ano 
nigro, nitido. ©. Long. 3 millim. 


Zerr. Dipt. Scand. IV. p. 538 in Obs. sub Aricia sepia (spe- 
cimen gryphicum) et VIII. p. 3292 in Obs. sub Ar. sepia (spec. 
glogav. 

Similis Ar. sepiae, sed tota facie distinete prominente, oculis 
non arcte cohaerentibus, thorace nigriore, nec obscure cinereo, vitta 


ee, So 


tantum humerali cinereo-albida parum perspicua, abdomine lıneari, 
sub-depresso, opaco, haud nitido ete. differt. 

Obs. In ala dextra speeiminis visi adest nervulus trans- 
versus ante nervulum transversum medium, ita ut areola quadrata in 
disco alae formetur. 


27. Arıcıa wanthoptera: oblonga, nigra, nitida; antennis medio- 
cribus; thorace olivaceo-subpollinoso; ore fronteque non pro- 
minentibus; alis flavis, nervo transverso ordinario perpendi- 
culari, recto, squamis sub-alaribus halteribusque albidis; mas: 
oculis cohaerentibus; abdomine lineari, supra leviter convexo 
(non depresso), setoso, cauda inflexa, setulosa; femina: oculis 
modice remotis, per vittam frontalem atram, opacam antice 
anguste obscure ferrugineam et orbitam oculorum tenuem 
albam distantibus. &P- Long. 43 millim. 


In gramine locis umbrosis ad Klinta d. 11—15 Aug. speci- 
mina nonnulla inveni. 

Affinis et similis Ariciae carbonariae MEıc. et ZETT. XIV. p. 
6249 n:o 175—177 sed antennis paullo brevioribus, thorace in utro- 
que sexu obscure olivaceo, et praecipue structura coloreque frontis in 
9 differt. — Ab Ar. Aavipenni FALL. et Zerr. IV. p. 420 n:o 31, 
cui quoque similis, antennarum seta tantum microscopice puberula, 
nee distincte plumata, aperte discerepat. 


28. ANTHOMYZA lavata: fronte prominente, corpore laete griseo- 
cinereo, immaculato, capite albicante; antennis mediocribus 
cum seta pubescente; palpis pedibusq.ie nigris; tibiis testa- 
ceis; alis cinereo-flavidis, nervo transverso ordinario non 
exacte recto, ante medium areae inserto, costa nuda, spinula 
parva; squamis sub-alaribus albidis; halteribus flavis; mas: 
oculis sub-cohaerentibus; abdomine lineari, depresso, organo 
copulationis sub ventre sat longe inflexo, nigro, setuloso; fe- 
mina: capite albo-griseo; oculis sat late remotis; vitta fron- 
tali flava, macula verticis grisea; abdomine conico, apice 
acuto, sub-compresso; pedibus nigris, genubus tibiisque omni- 
um rufo-flavis. SP. Long. cireiter 6 millim, 

Ad litora maris, prope Östra Karup et Halmstad, mense Jul. 
_ passim lecta. 
Inter Anth. grandaevam et sociam locanda. Affinis Anth. sociae, 


sed magnitudine majore, fronte magis prominente, oculis (5) non tam 
arcte cohaerentibus, (SP) thorace abdomineque laetius cinereis, nec 


a (OA 


obseure cinerascentibus, omnino immaculatis, ano maris longe inflexo 
aperte differt. 


29. ANTHOMYZA palliditineta: oblonga, einerea; antennis, palpis 
tarsisque nigris; abdomine nigro, nitido, basi utrinque macula 
lata pallida; callis humeralibus, scutelli apice indeterminate 


pedibusque cum coxis flavis. &. Long. 5 millim. 


In foliis frutieum ad Kullen d. 7 Aug. specimen unicum in- 
ventum. 

Similis Anthomyzae Fungorum Zeit. Dipt. V. p. 1739 n:o 121, 
sed paullo minor et abdominis pietura mox dignota. Similis quoque 
Anth. ocellatae Zevr. IV. p. 1724 n:o 103, sed magnitudine paullo 
majore et praesertim antennarum seta distinete et sat longe plumata 
minimeque pubescente, differt. Frons non prominens, vitta ferru- 
ginea, macula verticis einerea.. Thorax antice lineolis quibusdam te- 
nuissimis nigris et postice vitta dilute brunnea. Abdominis fascia 
basalis pallida fere usque ad dimidium segmenti tertii dilatata per 
lineam mediam nigram divisa. Alarum nervus transversus ordina- 
rius inflexus. 


30. SCIOMYZA atripedella: griseo-cinerea, opaca; capite, coxis an- 


ticis metatarsisque posticis flavicantibus; antennis rufo-testa- 
ceis, seta distincte pubescente seu breviter sub-plumata; ver- 
tice cinereo; thoracis lineolis quatuor obscuris; pedibus atris, 
nitidis; alis cinereis, nervis transversis distincte infuscatis. 
2. Long. 23 millim. 


In gramine loco paludoso ad Klinta d. 10 Aug. individuum 
unicum lectum. j ; 

Affinis et similis Sc. griseole FALL. et ZETT. Dipt. V. p. 2100 
n:o 11 atque Sc. notatae MEıc. et ZETT. V. p. 2103, sed dignoscitur 
a priori scutello anoque cinereis, nec testaceis, et praesertim pedibus 
totis, coxis anticis metatarsisque posticis tantum flavidis exceptis, atris; 
et a Sc. notata abdomine cinereo unicolore, nec nigro nitido, incisuris 
tenuiter cinereis, alis hyalinis, nec denigratis, ut et forte magmitudine 
paullo minore. Margo ante antennas flavo-albidus ut in Sc. griseola. 
Alarum costa levissime tantum fusca. 


31. TEPHRITIS pura: testaceo-cinerea, immaculata, opaca; capite, 
scutello pedibusque ferrugineo-flavis; metathorace cinereo; 
antennarum basi superne tuberculata; alis fuseis, confertim 
albo-maculatis, maculis in disco quadratis, versus apicem 
rotundatis, in medio costae macula distinctiori nigra, pun- 
etum unicum flavidum includente, apice alae fusco, immacu- 


| 
| 
| 


Be SES 


lato, nervis transversis approximatis, primo longitudinali 
ciliato, spinula costae gemina; oviductu feminae mediocri, 
nigro. SP. Long. cireiter 43 millim. 


Specimina nonnulla utriusque sexus in floribus Asteris Tripolii 
ad Malmö d, 20—26 Aug. collegi. 

Post T. corniculatam aut inter 7. ruralem et tessellatam 1o- 
canda. Similis IT. corniculatae Zert. Dipt. VI. p. 2216 n:o 29 a qua 
vero magnitudine paullo minore, colore corporis magis cinereo quam 
flavo, immaculato, metathorace cinereo, nec rufo, alarum maculis 3 ob- 
scuris determinatioribus licet dilutioribus, non connexis neque fa- 
sejias continuas formantibus, ipso apice alae fusco immaculato ut et 
oviducto feminae breviori, nigro satis superque distincta. Pubescentia 
thoraeis abdominisque depressa, pallida, nitida. Thoracis setae nigrae 
e puncto minutissimo nigro oriundae. In costa alae mox ante me- 
dium adest macula distineta subquadrata, nigro-brunnea, punetum uni- 
cum flavum ineludens. Inter maculam hanc et apicalem fuscam ob- 
servantur (ad costam) maculae 3 quadratae, sub quibus immediatae 
quoque 2 aliae et infra has iterum 2 coalitae, omnes albae, hae vero 
7 maculae simul formant triangulum, cujus apex ad nervum trans- 
versum ordinarium descendit ut in 7. tessellata. Paullo ante apicem 
alae puncta 3 et 2 rotunda alba perspiciuntur fere in lineam perpen- 
dieularem in medio abruptam disposita. 


32. OSCINIS tarsata: Fall. Zett. Dipt. VI. p. 2638. n. 32. SY. 


In gramine ad litora maris prope Östra Karup sat frequenter visa. 

Obs. A scanensibus specimina hallandica vix differunt nisi 
quod in Q frontis margo anticus flavus sit. Mas: totus niger, tarsis 
solum flavis. Antennarum seta albida, basi nigra. Alae albo-hyali- 
nae. Halteres nivei. Femina: nigra, thorace bsane aenescente. Frons 
ante antennas flava. Antennae nigrae, articulis 1 et 2 totis, tertio 
basi subtus ferrugineis, seta fusca. Abdomen apice acutum, ventre 
pallido. Alae et halteres ut in &. Pedes nigri, tiblarum summo apice 
tarsisque totis flavis. 


Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh. Årg. 20. N:o 2. 


Hai 


Anteckningar till Spetsbergens Fogel-Fauna. 
Af A. J. MALMGREN. 


[Meddelade den 11 Februari 1863.] 


Spetsbergens ornithologi är ännu af zoologerna mera för- 
summad, än man hade skäl att vänta. Det är förgäfves man 
söker en pålitlig förteckning öfver detta lands foglar, som vore 
uppgjord af någon af de många utmärkta zoologer eller andra 
naturforskare, som tid efter annan besökt detta land. Jag tror 
mig derföre fylla en brist, när jag nedskrifver en kritisk sam- 
manställning af alla de uppgifter, som arktiska sjöfarande lemnat 
om Spetsbergens foglar, grundad på de iakttagelser jag under 
Spetsbergsexpeditionen 1861 var i tillfälle att sjelf göra på detta 
lands nordliga kuster. 

Alla tidigare underrättelser om Spetsbergens fogelfauna äro 
af sjöfarande, utom de äldsta, som MARTENS lemnat i sin Spits- 
bergische Reisebeschreibung 1675. MARTENS följde med en 
hvalfångare 1671 till Spetsbergen för att studera hvalfångsten 
och göra iakttagelser öfver naturen deruppe. Hans reseberättelse 
är ett i sitt slag klassiskt arbete och de notiser, han gifver om 
foglarna, äro de säkraste och bästa, vi tills dato hafva derifrån. 
Han uppräknar 15 af de allmännaste fogelarterna *), beskrifver 
och afbildar 13 visserligen högst ofullkomligt men dock. igen- 
känlist samt redogör för de mest karakteristiska drag i hvarje 
arts lefnadssätt. — Ett helt århundrade förgår utan att känne- 
domen om Spetsbergen vinner någon märkbar tillväxt. År 1773 
seglade PHIPPS till Spetsbergen för att derifrån framtränga mot 
Nordpolen, men han stötte mot samma oöfvervinnerliga svårig- 


*) Dessa 15 äro: Schnepfe (Tringa maritima), Biss-Vogel (Lagopus hyperborea), 
Schnee-Vogel (Emberiza nivalis), Rathsherr (Larus eburneus), Taube (Uria 
grylie), Lumbe (Alca Brünnichii), Mewe vel Ku‘ge-Gehf (L. tridaetylus), Bürger- 
meister (Larus glancus), Rotges (Mergulus alle), Struntjager (Lestris parasitica), 
Papageytaucher (Mormon areticus), Berg-Ente (Somateria mollissima), Kirmewe 
(Sterna aretica), Mallemuke (Procellaria glacialis), Rotgänse (Anser bernicla). 


2 


Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh., 1963, N:o 2. 


EN er 


heter, som ännu i dag göra hvarje dylikt företag om intet. Efter | 
sin återkomst utgaf han A Voyage towards the North-pole | 
1774, hvilken innehåller de första i vetenskaplig form affattade | 
notiser om detta lands växtlighet, djurlif och öfriga naturför- | 


hållanden. Hans meddelanden om fogelfaunan äro de relativt 


rikaste och likväl känner han endast 12 foglar derifrån. Elfva 
af dem äro redan 100 år förut omnämda af MARTENS, men 


PHIPPS gifver dem vetenskapliga namn och beskrifver som ny 
Larus eburneus. Endast en art kommer till, nemligen Colymbusil 
septentrionalis, hvilken PHIPPS af misstag kallat C. glacialis. | 

SCORESBY uppräknar i sitt bekanta arbete Account of the 
Arctic Regions 1820, I, p. 527—538, 17 arter foglar för Spetsber- 


gen. Af dessa äro tre namn origtiga, nemligen Emberiza linaria, 


| 
Tringa hypoleucos och Larus crepidatus. Med det första 
namnet afser SCORESBY sannolikast ungar af Emb. nivalis, med 
det andra Tringa maritima och med det tredje möjligen Lestris 
pomarina, som endast tillfälligtvis tycks visa sig vid Spetsbergens- 
kuster, men aldrig funnits der kläckande. Då SCORESBY re- 
dan upptagit Emb. nivalis förut, känner han i sjelfva verket 
endast 16 species derifrän, eller en mera än MARTENS. Af 
dessa hafva tvänne undgått MARTENS uppmärksamhet, nemligen 
Colymbus septentrionalis och den osäkra Lestris pomarina, der- 
emot har MARTENS upptagit en art, som ej nämnes af SCORESBY, 
nemligen Eiss-Vogel (Lagopus hyperborea). 

I Narrative of an Attempt to reach the North-pole 1827 
by E. PARRY är det zoologiska appendix utarbetadt af den se- 
dermera så namnkunniga JAMES Ü. Ross, som var en af PARRYS 
officerare under expeditionen. Hans fogelförteckning upptager ej 
mindre än 21 arter eller 4 flera, än vi känna från de föregående 
författarnes skrifter. Det är dock blott en af dessa 4, som är 
en verklig acquisition för faunan, Charadrius hiaticula, de öfrige 
Larus Sabini, L. Rossii och Alca Torda äro, såsom vi framdeles 
skola visa, upptagna i förteckningen till följe af felaktig bestäm- 


ning af nagra af de allmännast förekommande foglarne under 
flygten. 


zT. a EE 


Till detta antal af 18 arter, 17 bosatta och 1 tillfälligtvis 
förekommande, lägger Prof. KEILHAU i sin Reise till Öst- och 
Vest-Finmarken 1827—1828 en ny, endast tillfälligtvis före- 
kommande fogel, Charadrius morinellus, som af honom fanns död 
pa ett tak på Stans-Foreland.. Han omnämner dessutom några 
af de allmännaste foglarna på Spetsbergen och kallar af misstag 
ungen af en allmän Larus-art, L. glaucus, för L. marinus. Den 
verkliga Larus marinus finns ej på Spetsbergen. 

När Adjunkten O. TORELL, efter sin första resa till Spets- 
bergen ar 1858, nedskref sin bekanta afhandling om Spitsber- 
gens Molluskfauna, upptog han i en jemförande tabell öfver 
arktiska regionens foglar äfven de Spetsbergska. Vi finna här 
för första gången för detta land uppgifna Phalaropus fulicarius*), 
Anser cinereus ”"), A. leucopsis, Harelda glacialis och Soma- 
teria spectabflis, hvilka med undantag af Anser cinereus och A. 
leucopsis redan 1837 blifvit der upptäckta af Prof. Sv. LOVÉN 
och 1838 återfunna af Prof. SUNDEVALL. 

Till de arter, som vi redan känna fran Spetsbergen, är jag 
i tillfälle att tillägga Anser segetum, hvilken kläcker der, och 
dessutom tre tillfälligtvis förekommande, nemligen Falco gyrfalco, 
Strix nyctea och Cygnus sp.? Totalantalet af de fogelarter, som 
hittills blifvit funna på Spetsbergen, stiger sålunda till 28, af hvilka 
22 äro der bosatta och de öfriga sex endast tillfälligtvis före- 
komma. Af de bosatta höra 17 arter till Anseres, 3 till Grall&, 
1 art till Galline och 1 till Passeres, men ingen till Accipitres. 
Endast en är stannfogel, som tillika är egen för detta land, nem- 
ligen Lagopus hyperborea, de öfriga flytta regelbundet och äro 
eircumpolära, utom A. segetum och -A. leucopsis. Alla på Spets- 
bergen bosatta foglar, med undantag af Lagopus hyperborea, 


*), Yoreus har, 1. e. p. 54, af misstag upptagit Phalaropus hyperboreus i stället 
för Ph. fulicarius i kolumnen för de Spetsbergska foglarne, hvilket fel enligt 
Författarens mundtliga meddelande uppkommit under tryckningen. 

*) Om Anser cinercus är att anse för en på Spetsbergen regelbundet kläckande 
fogel är mycket osannolikt, hvarföre jag upptager den, endast på TORELLS 
auktoritet, i förteckningen öfver de på Spetsbergen tillfälligtvis förekommande 


foglarna. 


2000 | 
| 


besöka Finmarken och 15 af dem kläcka der regelbundet. Phala- | 
ropus fulicarius, Larus eburneus, Procellaria glacialis, Somateria 
spectabilis, Anser bernicla och Mergulus alle kläcka aldrig på 
Skandinaviens ishafskust, ehuru de tidtals höst, vinter eller vår 


besöka den. 
Spetsbergens ögrupp, som är belägen emellan 76,5 och 817 


n. Lat. samt 92—22" Long. ö. Gr., består af 3 större öar, det 
egentliga Spetsbergslandet, Nordostlandet, Stans-Foreland och en 


mängd mindre holmar isynnerhet i södra delen. De mindre hol- 
marne utgöras antingen af klippor, berghällar eller höga fjell med” 
brantstupande sidor, som under 80° uppnå snögränsen vid om-7 
kring 1000 fots höjd öfver hafvet, eller också bestå de af sand” 
eller hårdpackad grus och sten. I sednare fallet äro de låga och 
temmeligen jemna. Om sommaren blifva de alla snöfria, utom de” 
högsta fjelltopparne. De 3 större öarne deremot äro 1—3000 fot 
höga bergländer, på många ställen inskurna af flere mil djupa fjordar 
och betäckta af flere hundra fot mäktig inlandsis, som genom” 
otaliga glacierer, ofta af imposanta dimensioner, står i förbindelse 
med hafvet. Längs kusten stryker en brantstupande, endast af 
glacierer eller dalsänkningar afbruten bergvägg, vanligen af 1000 
fots höjd, med toppar, som uppnå 2—3000 fot. Denna eller 
rättare dess kam är af klyftor och mindre dälder afdelad i en 
mängd toppar, som på vestkusten äro spetsiga och ofta obestig- 
liga, men på den norra kusten och vid Hinlopen strait, ett sund 
som afskiljer Nordostlandet från det egentliga Spetsbergslandet, 
jemnt afskurna, hvarigenom de här ofta fa utseendet af stympade 
koner. Innanför fjellväggen utbreder sig ett haf af inlandsis, 
öfver hvars niva ett stort antal merendels spetsiga bergtoppar 
"höja sig, hvilka gifva landet det egendomliga utseende, som med 
rätta gaf BARENTZ anledning att kalla det Spitsbergen. Emellan 
fjellväggen och hafvet gifves deremot ett smalt kustland, som om 
sommaren blifver snöfritt, likasom fjellväggens åt hafvet vända 
sida. Det är här, på detta smala kustland och på de mindre 
holmarne, Spetsbergens djur och vextlif är samladt, hvarföre jag 


zu en 


anser mig böra i korthet redogöra för dess beskaffenhet. Det 
vanligen endast 4—1 Sv. mil breda kustlandet består oftast af 
terassformiga afsatser, det ena ofvanför det andra, ända till berg- 
väggens fot, som merendels omgifves af ett bredt stenröse, eller 
också sluttar det jemnt, d. v. s. utan afsatser, mer eller mindre 
starkt åt sjön. Jordmänen är än sand, än härdpackad grus och 
sten, än stenröse samt ofvanpå afsatserna, der marken är jemnare 
och vattnet endast långsamt afflyter, ofta sank af uppblött lera 
och slam, med begynnande dytorfbildning. När afståndet emellan 
bergväggen och stranden är större, 1—1 mil, erbjuder det snöfria 
landets yta en större omvexling, ty här förekomma åsar, kullar, 
berghällar jemte kärraktiga ställen, mossor och sötvattensamlin- 
gar från små puttar till temmeligen djupa och i förhållande till 
det inskränkta landet ganska stora träsk eller laguner. De större 
träsken bottenfrysa aldrig och några af dem innehålla till och 
med fisk. På östra stranden af Wyde-bay fanns ett sådant under 
79° 35 n. Lat., hvari, enligt kamraterna BLOMSTRANDS, A. v. 
GOES’ och SMITTS anteckningar och mundtliga meddelanden, fots- 
länga Laxar blifvit af dem observerade. Vid stränderna af Lax- 
sjön flög en ny Phryganea-art, af hvilken exemplar hemtades till 


Riksmuseum. En brusande ström föll fran sjön ut i hafvet. 


Vid Kobbebay, 79° 40’ n. Lat., finnes ett litet träsk, circa 
50 famnar från närmaste hafsstrand, hvarifrån det är afskiljdt af 
en 10—15 fot hög jordvall, som ännu den 26 Maj var betäckt 
af snö, likasom träsket. Det var 33 famnar djupt och betäcktes 
af 4—5 fot tjock is. Vattnets ‚temperatur vid ytan var 0° C., 
vid bottnet + 1,5” ©. Bottensatsen bestod hufvudsakligast af 
Diatomaceafsats och nära bottnet lefde en liten crustace af ord- 
ningen copepoda i mängd. När jag i början af September åter 
besökte träsket var all snö och is försvunnen, vattnet vid ytan var 
den 10 Sept: + 1,2" C. och vid bottnet + 2,2” C. Ingen sötvat- 
tens-mollusk kunde upptäckas, ej heller något annat djur utom 
den omnämnda copepod och larven af'en dipter (Chironomus) i 
ymnighet i bottensatsen äfven på det största djupet. Diatomoceer 


2. TA 
och Desmidiaceer funnos i mängd. Ofta såg jag Colymbus sep- 
tentrionalis och Anser bernicla simma i träsket. 


Stränderna af de mindre och vanligen grunda vattenbassinerna, 
sädane jag sett dem på de låga holmarne Low Island, Depot- 
holmen, Moffen m. fl. under och ofvan 80° n. Lat., äro omgifna 


af en dytorfbildning af högst en fots mäktighet. Torfven var | 


svart, homogen, utan gröfre växtlemningar och bestod till ganska 
stor del af larvers och maskars excrementer. Bassinen likasom 
den grönskande och fuktiga mattan at mossor *), som på ett litet 
afstånd från vattenranden betäckte torfven, innehöll i stor mängd 
samma dipterlarv, som jag fann i mängd på bottnet af träsket i 
Kobbebay och af hvilken Tringa maritima nästan uteslutande lif- 
när sig under sommarmånaderna. Bland mossan förekommer dess- 
utom en annelid, Lumbricillus, i mängd. Pä en holme vid Shoal- 
Point, 80” 10' n. Lat., såg jag små bassiner, som helt och hållet 
grott igen och nu bildade dytorfmossor af inskränkt omfång, öfver- 


täckta af grönskande mossarter. På de terassformiga afsatserna - 


nedanför fjellen och i de dalsänkningar, som från stranden sträcka 
sig inåt landet och oftast sluta vid en glacier, förekomma sumpiga 
ställen af ganska stort omfång, som antingen bestå af uppblött 
lera och gyttja, rik på Diatomaceer, med begynnande dytorfbild- 
ning, eller af redan färdiga torfmossor, stundom af betydlig mäk- 
tighet och betäckte af en grönskande mossvegetation. Min kamrat 
och vän A. v. GOES har mundtligen meddelat att han vid en 
fjord på vestkusten (Kingsbay) sett en öfver en aln mäktig torf- 
mossa och han förmodar att den midtpå hade vida större mäk- 


tighet. Det är på sädane torfmossor Spetsbergens gäsarter uppe- 
hålla sig. : 


Vegetationen är på Spetsbergen mycket torftig, jemförd med 
sydligare länders, men i förhållande till sitt nordliga läge rikare 
än i något annat arktiskt land. Jag känner derifrån 93 arter 


) De arter som vanligast förekomma på dylika ställen äro Aulacomnion tLurgi- 
dum, Mnium orthorhynchum, Philonotis fontana, Hypnum revolvens och H. 
uncinatum, men inga Sphagnumarter. 


Fanerogama-växter *) och uppskattar antalet af kryptogama växt- 
species till omkring 250. Inga trädslag utom 2, par tum höga 
pilarter, inga Vacciniumarter, inga Leguminoser finnas der. Cru- 
cifere och Gramine& dominera. 

Angående Spetsbergens klimat-förhållanden skall jag här 
nämna några ord. Enligt Dowe **) går års-isothermen — 8° R. 
öfver norra och årsisothermen — 6” R. öfver södra Spetsbergen. 
Mänadsisothermen för Januari är — 12” R. för södra delen och 
för Juli + 4” för södra och + 2” R. för norra Spetsbergen. Den 
högsta temperatur, som under expeditionen iakttogs på landet var 
+ 16”. Denna observation gjordes af Prof. BLOMSTRAND 1 bottnet 
af Wyde-bay omkring den 15 Juli. Samtidigt observerade Dr v. 
GoEs på fartyget Magdalena, som låg i norra delen af Wydebay, 
+ 28 C. i solen och + 12° i skuggan. 

Spetsbergens i förhållande till Latituden öfverraskande blida 
klimat förorsakas af landets insulära läge och af Golfströmmen, 
som bevisligen sköljer Spetsbergens hela vestkust och åtminstone 
en viss årstid, Augusti och September, vissa delar af den norra. 
I slutet af Maj eller i början af Juni äro fjellsidorna snöfria och 
kustlandet till större delen bart, men i fördjupningar och dälder 
ligger snön långt in på sommaren, isynnerhet på den norra kusten. 
I slutet af April är sydvestkusten tillgänglig för sjöfarande och 
fjordarne afkasta sitt istäcke i Juni, då deremot på Nordostlan- 
dets vestkust isen i de inre fjordarne ligger ännu i slutet af Juli 
och i början af Augusti. Nederbörden om sommaren är nästan 
ingen. Åskan har aldrig blifvit hörd der. 

Jag har i korthet redogjort för landets och klimatets be- 
skaffenhet. Nu skall jag vidröra frågan hvaraf Spetsbergens fog- 
lar hufvudsakligast lefva och hurudan tillgång till födoämnen de 
hafva. Trefjerdedelar af de der bosatta fogelarterna äro sjöfoglar 
och lefva af hafvet, mer eller mindre direkte, utom representan- 


terna af genus Anser, som lefva mest af gräs. Larus glaucus 
*) A. J. MALMGREN: Öfversigt af Spetsbergens Fanerogam-flora, i Öfvers. af 
K. Vet. Akad. förhandl. 1862. 
*) Die Verbreitung der Wärme auf die Erde... 


=, AN 


lefver mest af ägg och fogelungar, den fangar äfven fisk och för- 
smår ej heller kadaver. Larus eburneus förtär kadaver och Pho- 
caceernas excrementer. Lestris äter ägg, fångar äfven sjelf fisk 
(Holböll), men torde mest lefva på Lari tridactyli bekostnad. 
Procellaria glacialis är begärlig efter späck och förtär äfven lägre 
djur, t. ex. Limacina. Alla de öfriga Anseres lefva af lägre hafs- 
djur, krustaceer eller mollusker och några förtära derjemte fisk. 


Af krustaceernas klass uppnå Amphipoda och Macroura en 
utomordentlig utveckling både i afseende på artantalet och individ- 
rikedomen. Det är förnämligast arter af ordningen Amphipoda 
och de mindre Macroura, som contribuera till de Spetsbergska 
fogelsvärmarnes underhåll, medan de större arterna af Macroura 
tjena till sälarnes hufvudsakligaste föda. Molluskfaunan är rik 
på individer och jemförelsevis äfven på arter, men der finnes 
ingen sötvattenmollusk och blott en littoralart, som också är säll- 
synt. Somateria-arterna och Fuligala glacialis lefva nästan ute- 
slutande af mollusker, som de under dykningen upphemta från 
bottnet, Larus tridactylus och Sterna arctica förtära deremot de 
1 vattenbrynet förekommande arterna af Pteropodernas ordning, 


Limacina arctica och Clio borealis. 


Fiskarnes klass är obestridligen mycket sparsammare repre- 
senterad i det Spetsbergska hafvet, än i sydligare belägna haf 
och arterna, åtminstone de hittills kända, äro små och oansen- 
liga, men individrikedomen tycks vara ganska stor och star lika- 
som hos foglarne i omvändt förhållande till artantalet. Det är 
isynnerhet arter af genera Gadus, Liparis och Lumpenus, som 
foglarne förtära och de synas äfven uppträda jemte Cottus tal- 
rikast af alla fiskar både till species och individer. Artantalet 
af de hittills vid Spetsbergen funna fiskar torde knappt öfver- 
stiga 20. 

Djurlifvet i det Spetsbergska hafvet är öfverhufvud så starkt 
och mäktigt, att hvar och en, som egnar åt det sin uppmärk- 
samhet, blir 1 hög grad öfverraskad. Ehuru artrikedomen är 
mycket mindre än 1 Finmarken, är dock individernas antal ojem- 


förligt större. De foglar, som äro hänvisade att hemta sin näring 
ur ett så väl försedt visthus, som det Spetsbergska hafvet, lida 
sannerligen ingen brist, äfven om de funnos i ännu större massor, 
än de redan göra det. 

Om djurlifvet i hafvet är rikt och af imponerande kraft- 
fullhet, är detsamma på landet så mycket fattigare och under- 
tryckt af det hårda klimatet. Hafsstranden eller fjären under 
ebb är ytterst fattig, nästan alldeles utblottad på djur, tillfölje 
af isbildningen vid stränderna om vintren. Derföre saknas de 
fogelarter helt och hållet på Spetsbergen, som uteslutande från 
ebben söka sin föda. De tre arter vadare, som här finnas, ser 
man sällan och endast flyttningstiderna på strandfjären under 
ebb, annars uppehålla de sig vid de små sötvattensamlingarne 
eller på de våta mossbelupna ställen under fjellen, der två af 
dem, Charadius hiaticula och Tringa maritina, flitigt förtära en 
dipterlarv, som i mängd förekommer bland den våta mossan, och 
en Lumbricillus-art, medan den tredje Phalaropus fulicarius ploc- 
kar en liten klotformig alg, Nostoc sp.? Den sistnämnde förtär 
äfven små crustaceer, som han simmande på hafvet plockar från 
vattenbrynet. Vore ebben rikare och insekterna flere, skulle 
Spetsbergen säkert hysa flere vadare, åtminstone äfven dem, som 
äro gemensamma för Melville-ön, Novaja Semlja och andra ark- 
tiska länder, såsom Strepsilas collaris Tem. och Calidris arenaria 
samt dessutom en eller annan Tringa-art. Insektverlden är sa 
förkrympt att den knappt räknar öfver 15 species. Man har 
ännu icke funnit nagon enda representant af Coleoptera, Lepi- 
doptera, Hemiptera eller Orthoptera pa Spetsbergen, oaktadt 
ganska noggranna och omfattande undersökningar. Några arter 
Thysanura, Diptera och Hymenoptera samt en art Phryganea af 
Neuroptera representera der Insekternas på arter så omätligt rika 
djurklass, och de flesta af dessa få arter förekomma mycket säll- 
synt. Af Arachnider förekomma, utom 4—5 arter små acari, 
endast 2—3 arter på Spetsbergens norra kuster. En så stor fat- 
tigdom på Insekter gör i förening med den fullkomliga bristen 
på skog och buskar existensen här omöjlig för andra represen- 


N 


tanter af ordningen Passeres, än Emberiza nivalis, som hufvud- 
sakligast lifnär sig af frön, men förtär gerna äfven insekter och 
deras larver. Likasom Emberiza nivalis äro Lagopus hyperbo- 
rea och representanterne af genus Anser hänvisade att af landets 
växter hemta sin hufvudnäring. Dä vegetationen är ganska fattig 
öfverhufvud, kan individrikedomen af de fa arter växtätande fog- 
lar på intet vis täfla med dem, som lefva af hafvet. Endast 
Anser bernicla uppträder i någon mängd, de andra gäsarterna äro 
ganska sällsynta och finnas helst vid fjordarne på sydvestkusten. 
Också Lagopus hyperborea förekommer blott i ringa antal. Men 
det är i alla händelser märkvärdigt att denna kan lifnära sig 
här om vintern. Jag kan ej annorlunda förklara det, än genom 
att antaga att fjellsidorna och de för vindar mest utsatta de- 
larna af kustlandet icke äro snöbetäckta om vintern. År detta 
icke fallet blir det en för mig olöslig gåtan huru ripan och de | 
talrika renhjordarne kunna uthärda den långa vintern. Renen 
är nemligen på Spetsbergen hänvisad till gräs och andra fanero- | 
gamer, alldenstund renlafven, Cladonia rangiferina, här icke finnes 
i den mängd att den likasom i Skandinaviens fjelltrakter kunde | 
tjena renen till hufvudsaklig föda. Man finner att renen i Maj | 
och i början af Juni är ytterst mager och dess ventrikel fann | 
jag denna arstid fylld af fjolarets fanerogama-växter. 

Med afseende på de på Spetsbergen bosatta arternas fördel- ' 
ning öfver landet far jag anmärka att Procellaria glacialis och | 
Larus eburneus hittills funnits kläckande blott på Nordostlandets | 
vestkust, den förre under 80° 24' n. Lat., den sednare under 80? | 
n. Lat., men ingenstädes pa vestkusten. Deremot äro A. leuco- 
psis och Somateria spectabilis endast funna pa sydvestkusten. | 
Alla de öfriga arterna kläcka saväl i de norra som vestra och | 
södra delarne af landet, ehuru talrikast på de vestra kusterna. 

Skänka vi slutligen vår uppmärksamhet åt kläckningsplat- 
serna, så mäste vi göra en bestämd skillnad emellan fastlandet, 
så benämna vi de 3 stora öarne Spetsbergslandet, Nordostlandet 
och Stans-Foreland tillsammantagna, och de bergfyllda holmarne | 


a ena sidan samt de mindre, lagländta holmarne å den andra, ty | 


ÖR 

de foglar, som kläcka på de sednare, träffas alldrig eller blott 
undantagsvis bosatta på de större bergiga öarne och tvärtom. 
På sådane lågländta holmar, som hysa större eller mindre söt- 
vattensamlingar eller träsk kläcka följande arter: Charadrius hia- 
ticula, Tringa maritima, Phalaropus fulicarius, Harelda glacialis, 
Colymbus septentrionalis, Sterna artica och någongång Anser 
bernicla, som dock vanligast kläcker på fasta landets kuster. 
Somateria mollissima, S. spectabilis och Lestris parasitica kläcka 
på låga holmar utan afseende på det söta vattnets närvaro, men 
jag såg dock S. mollissima alltid i vida större antal pa sadane 
holmar, der små träsk funnos. Af de uppräknade foglarna fann 
jag Tringa maritima och Lestris parasitica blott en gång kläckande 
på fasta landets lågland samt S. mollissima på de låga strän- 
derna af större bergfyllda holmar, men sådane fall höra till un- 
dantag från regeln. Att dessa foglar kläcka endast på de små, 
låga holmarne vid kusten härrör deraf att fjällräfven under kläck- 
ningstiden ej finnes på dem eller kan utsträcka sina plundrings- 
tåg till dem. De kläcka nemligen allesamman i öppna och obe- 
täckta bon, hvarföre deras ägg och ungar blefve ett lätt rof för 
räfven, om de anlade dem på fasta landet eller de större öarne, 
der fjällräfvar i mängd förekomma. Ingen af dem eger nog krafter 
att försvara sitt bo mot detta rofdjur. TORELL har redan 1858 
iakttagit, hvad jag af egen erfarenhet kan bekräfta, att om en 
holme genom fast is eller drifis är förenad med fasta landet och 
räfven säledes öfver isbryggan har lätt tillträde till den, bosätter 
sig ingen fogel på den förr än isen är borta. Skulle isen ligga 
öfver äggläggningstiden, blifva de holmar, som varit förenade 
med fasta landet, den sommaren obebodda. Detta är orsaken, 
hvarföre de närmast land belägna holmarne på norra kusten of- 
tast äro obebodda, ty isen ligger vanligen ännu under kläcknings- 
tiden emellan dem och fasta landet. 

Fasta landets lägländer och små torfmossar vid fjordarne 
äro tillhall för landets gås-arter, af hvilka endast A. bernicla 
finnes i någon mängd, de öfriga mycket sparsamt och endast på 
vestkusten. Det är först på de invid hafvet belägna fjellens 


= GS 


brantstupande sidor på fasta landet och de bergiga öarne, som 
Spetsbergens fogellit uppenbarar sig i sin rätta utveckling och 
imponerande kraftfullhet. I stenrösen ofvanpå strandvallen, vid 
foten af fjellsidan, bygger Emberiza nivalis och Mergulus alle så- 
lunda att räfven ej kan komma åt deras ägg eller ungar, den 
förra spridd, den sednare kolonivis och i stor mängd. I springor 
och på utskjutande delar af bergväggen, som nästan är lodrätt 
stupande, kläcka i olika regioner kolonivis Mormor arcticus, Uria 


grylle, Alca Brünnichii, Larus eburneus, L. tridactylus, L. glaucus - 


och Procellaria glacialis. Man kallar vanligen sådana fjell, på 
hvars sidor foglarna bo och bygga i större mängd fogelberg, men 
på Spetsbergen hafva de erhållit namnet Alkefjell, emedan Alkan, 
Alca Brinninchii, i mycket öfvervägande antal bor och bygger i 


dem, som finnas på vestkusten. Det är fallet med Spetsbergens 


fogelberg att individer af en art upptaga största delen af berget 


och uppträda så talrikt, att de i antal vanligen mängfallt öfvergå 


de öfriga tillsammantagna Om man fäster afseende på hvilken | 


art i största antal uppträder i dem, kan man åtskilja tre slag af 


dem, nemligen 1:mo sädane, i hvilka Procellaria glacialis dominerar, | 
2:do hvilka nästan uteslutande bebos af Mase-arter och slutligen | 
3:tio de egentliga Alkefjellen, i hvilka Alca Brünnichii har her- | 
raväldet. De båda förstnämnda slagen har jag sett blott på | 
Nordostlandets vestkust. Det fogelberg, i hvilket Procellaria gla- | 
cialis kläckte i mycket stor mängd, fanns på nordkusten af Bran- | 
dywine-bay, 80° 24’ n. Lat. och beboddes af följande arter, ned- | 
ifrån uppåt: Uria grylle i ringa antal, Alca Brünnichii endast | 
några par, Procellaria glacialis, som intog ett bredt bälte från c. | 
600—800 öfv. h., och L. glaucus öfverst pa fjellet i ej ringa | 


antal. — Mäsefjellet pa norra stranden af Murchisons-bay, 80° 
n. Lat., beboddes af nagra par Uria grylle, Larus eburneus i 


mängd till c. 150 fot öfver h., Larus tridactylus till ec. 300 fot ' 
ö. h. och L. glaucus öfverst, den sistnämnde i mindre antal än | 
de båda andra, som kanske voro lika talrika. — I de egentliga | 
Alkefjellen intager Mergulus alle den lägsta zonen från 100— | 
200 fot och kläcker i stenröset vid bergets fot, ofvanom den / 


=" Aa Sör 


kläcker Uria grylle i betydligt antal och upptager ett temmeligen 
bredt bälte af fjellsidan. Mormon arcticus uppträder i ringa an- 
tal på de norra kusterna och kläcker ofvanför U. grylle, men 
lägre än Alca Brünnichii, hvilken upptager en stor del af ber- 
get och vanligen är tillstädes i ofantlig mängd. Öfverst på fjellet 
ser man alltid Laurus glaucus bygga och bo. När L. tridactylus 
äfven kläcker i Alkefjell, intager den en zon emellan Uria 


grylle och Alca Brünnichn. 


Foglar, som äro bosatta på Spetsbergen eller årligen kläcka der. 


1. Emberiza nivalis LIN.; Schnee-Vogel MATENS, Spetsb. Reise- 
beschr. 1675, p. 53. 


Den 17 Maj slog sig en svärm snösparfvar ned på vårt far- 
tygs taklage, bland hvilka äfven årsgamla ungar kunde urskiljas." 
Vi voro då under 75” n. Lat. eller på höjden af Beeren Island. 
Fastän de tycktes mycket uttröttade, gåfvo de sig dock ej lång 
tid att hvila innan de åter vidtogo sin mödosamma flygt i stark 
motvind direkt mot Spetsbergen. När vi kommo till norra ku- 
sten af Spetsbergen i slutet af Maj funno vi snösparfven öfver- 
allt i full verksamhet för slägtets fortplantning. Den 4 Juni såg 
jag vid Wyde-bay, Lat. 80”, snösparfvar para sig på snödrifvan 
i midnattsolens sken och den 27 Juli fann jag en kull nyss 
flygga ungar vid Brandywine-bay, 80” 24' n. Lat. Han bygger 
sitt bo i stenrösen på fjellsluttningar 1—300 fot ö. h., vanligen 
under en större flat sten. Det är sammansatt af höstrån och 
invändigt beklädt med fjäder och dun. Ingången till boet är ej 
större än att föräldrarne beqvämt kunna passera genom den, ett 
nödigt försigtighetsmått mot fjellräfven. 

Snösparfven är Spetsbergens enda sångfogel. Dess qvitter 
förefaller isynnerhet parningstiden ganska angenäm och man lyss 
till den gerna der under den höga latitudsgraden. Han lifnär sig 
af cruciferers och andra växters frön samt insekter och larver. 


— 100 — 


2. Lagopus hyperborea — Lagopus alpina v. hyperborea: Voyage 
en Scandinavie etc. par GAIMARD, Trente-Huitieme, Livrai- 
son, Planche. — Tetrao lagopus J. C. Ross i PARRYS An 
Attempt to reach the North-pole 1827, p. 193. -— Eissfogel 
MARTENS Spitsb. Reiseb. p. 53. 1 
Ripan förekommer temligen sparsamt på Spetsbergens ku- 

ster. Vid Wydebay sag jag ett par i full vinterdrägt den 4 Juni, 

af hvilka det lyckades Hr PETERSEN att fälla den ena med kula. 

Detta exemplar förvaras i Riksmuseum. Det nordligaste stället, 

der ripor förekomma är norra kusten af Brandywine-bay 80", 

24'. Jag såg der ett par flyga nära toppen af ett fjell, men de 

voro oatkomliga, ty berget var obestigligt. I Lommebay sagos 

ripor med ungar den 22 Augusti. Deras föda bestar af blad och 
knopp af Saxifrag®, Salix polaris etc. 


Vinterdrägten af Spetsbergsripan är lik Skandinaviska fjell- | 


ripans, utom det att fjädrarne äro mycket längre och yfvigare 
samt af ovanlig lenhet. Storleken öfverträffar betydligt fjellripans, 
ty längden hos det vid Wyde-bay skjutna exemplaret var öfver | 
17 Sv. tum från näbbspetsen till stjertspetsen. Den Spets- | 
bergska ripan synes vara skiljd från den Skandinaviska fjell- | 
ripan, men jag kan ännu ej afgöra huruvida den är identisk 
eller ej med den Grönländska, L. Reinhardtii. Detta synes mig | 
dock sannolikt. 
3. Charadrius hiatieula Lin. | 
TORELL och NORDENSKIÖLD anträffade en flock af större | 
strandpipare i medlet af Augusti på en af Seven-Islands holmar, 
80°, 45' n. Lat., af hvilka en gammal skjöts, som nu är upp- 
ställd i Riksmusei fogelsamling. Det var sannolikt en kull af 
i är på någon af de nordligast belägna holmarne kläckta ungar 


med deras föräldrar. Att denna fogel årligen kläcker på öar vid 


Spetsbergsfarare fran Norge, som kallade den Ringel. Under 
PARRYS expedition skjöts en vid Hecla Cove*). Denna fogel 
tillhör således med all säkerhet Spetsbergens fauna. | 


*) PARRY: An Attempt to reach the North-pol 1827, p. 193. 


— 101 — 


4. Tringa maritima BBUENN.; Schnepfe MARTENS, Spitsb. Reis. 

p-:52. 

Denna fogel är ganska allmän pa Spetsbergens kuster ända 
upp till Brandywine-bay. Oftast träffas han enslig eller parvis 
på våta mossbelupna platser nedanför fjellen under kläcknings- 
tiden, vår och höst ses han i flockar på hafsstränderna. Strand- 
vipan kläcker helst på mindre holmar, men stundom äfven på 
fasta landets stränder. Den 28 Maj sågs den första flock af 
strandvipor på stranden vid Kobbebay (Danes Isl.). Sedan träf- 
fades de hela sommaren och när vi i början af September lem- 
nade norra kusten blefvo de ännu qvar. De flytta sannolikt först 
när frost och snö inträffa. | 


5. Phalaropus fulicarius (L.) BONAP.; Ph. rufus BECHST. — Ph. 
platyrrhynchus TEM. 


Denna vackra fogel är icke sällsynt vid Spetsbergens kuster, 
de nordligaste icke ens undantagna. I medlet af Juni såg jag de 
första i Treurenberg-bay nära Hecla Cove och några dagar der- 
efter skjöts ett exemplar vid-Verlegen-Hook. På Depotholmen, 
80°’ n. L., i norra delen af Hinlopen-strait fann jag i slutet af 
Juli en flock springande på stränderna af små sötvattensträsk. 
Några dagar förut träffade jag en dylik flock också vid en söt- 
vattenputt på en ännu nordligare belägen holme (80° 10’ N.). 
På hvardera stället sökte jag förgäfves deras bon och min öfver- 
tygelse är att de ej kläckte på dessa holmar, utan gingo sanno- 
likt endast på bete vid sötvattensbassinerna, ty en liten alg, No- 
stoc sp.?, som i ymnighet finnes i de små träsken, utgör deras 


hufvudsakliga föda om sommaren. 


6. Sterna arctica TEM.; St. hirundo PHıpps’, Voyage towards 


the North-pole, 1773, p. 188. — SCORESBY, Account of 
arctic Regions I. p. 552. — Kirmewe MARTENS, Spitsb. Reis. 
p- 66. — Sterna macroura NAUM. 


Denna tärna kläcker talrikt pa lagländta holmar vid Spets- 
bergens alla kuster. I otalig mängd sag jag henne pa Depot- 
Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh. Arg. 20. N:o 2, 2 


holmen i Hinlopen-strait med nysskläckta ungar den 30 Juli 
och pa en ö, kallad Moffen, 80° n. L., der ungarne flögo den 
28 Augusti. Första gängen sågo vi denna fogel den 10—11 Juni 
i Treurenberg- bay. 

Tärnan kläcker alltid i sällskap och man ser henne sällan 


enslig. I en liten grop pa marken lägger honan 2—3 ägg, utan 


något varmare underlag af grässtrån, fjäder eller dylikt. Sitt” 


rede försvarar hon med oförväget mod och rasande ilska. Kom- 
mer någon deras koloni för nära, flyger hela den talrika skaran 
emot den som nalkas och kretsar under hiskeligt skrän öfver 


hans hufvud. Ju närmare man kommer deras bon, dess större 


blir deras närgångenhet och ilska. Den ena efter den andra 


störtar sig slutligen på den annalkande i akt och mening att 


hugga till med näbben och de komma under dessa anfall så nära, 


att man nästan kan gripa dem med handen eller åtminstone slå 


ned med en käpp så många man behagar. Dessa utfall göras 


under ett larmande och skrän af den öfriga skaran, som blifver 
olidligt i längden för den, som ofrivilligt kommit deras helgedom 


för nära. Tärnan förtär hvarjehanda i hafsytan lefvande kräk 


såsom Crustaceer, Clio, Limacina arctica, m. m. 


7. Larus eburneus PHIPPS, Voyage towards the North-pole 1773. 
p. 187. — Rathsherr MARTENS, Spitsb. Reiseb. 1675, p. 56. 


Denna utmärkt vackra fogel tillhör den högsta norden och 


torde endast undantagsvis lemna drifisgebietet i Ishafvet. På 


Spetsbergen är han allmän, men man ser honom der sällan annor- 
städes än i närheten af isen. Han sätter sig aldrig i vattnet, 


såsom andra måsar, utan håller sig städse på iskanten. Sitt rof 


fångar han med näbben skickligt från vattnet under flygten. 
Hvitmåsar infinna sig i mängd jemte Procellaria glacialis L. der | 
en hvalross eller säl flensas och äro då så litet skygga, att | 


man genom att utkasta bitar af späck kan locka den så nära man 
vill. Vid flensnings-ställen ses Procellaria simma ikring, medan 
hvitmåsen antingen håller sig på sina vingar eller står på isen. 
Redan MARTENS har gjort den rigtiga iakttagelsen att hvitmåsen 


— 103 — 


ej någonsin ses simmande på vattnet. — Denna måse förtär gerna 
kadaver, som Hvalrossjägare anskaffa, och håller äfven tillgodo 
med de smulor, som blifva öfriga af isbjörnens måltider, men dess 
vigtigaste föda utgöres af excrementer efter säl och hvalross. 
Jag iakttog ofta under mina excursioner i trakter der hvitmåsar 
uppehålla sig i mängd, såsom t. ex. i Murchisonsbay, 80° n. Lat., 
att de tillbringa långa stunder vid de hål i fasta isen, genom 
hvilka sälar pläga stiga upp på den att ligga, i tålmodig förbi- 
dan på sälens ankomst. De sitta 3-5 tillsammans, stilla och 
orörliga, rundtom hvarje öppning, med hufvuden uppmärksamt 
vända åt hålet, hvarifrån sälen skall stiga upp. Vid ett sådant 
tillfälle se de ut som om de sutto till råds kring ett rundt bord 
och tvifvelsutan har denna deras sed gifvit anledning till det af 
MARTENS 1675 för hvitmasen använda besynnerliga namnet Raths- 
herr, en benämning, som till sin uppkomst är analog med hval- 
fångarnes Bürgermeister (Larus glaucus GM). Rundtomkring hålet 
i isen voro dessa sälarnes hviloplatser brunfärgade af deras excre- 
menter, som till större delen blifvit förtärda af foglar, endast så 
mycket fanns qvar, som behöfdes att färga snön brunaktig. MAR- 
TENS omtalar (1. c.) att han sett hvitmäsen förtära hvalrossens 
excrementer. 

Denna fogels fortplantning har hittills varit okänd. Den 7 
Juli 1861 fann jag på norra stranden af Murchisons bay, 80” N., 
en mängd hvitmåsar bosatta på sidan af en några hundra fot 
hög och tvärbrant kalkstensbergvägg 1 sällskap med L. tridacty- 
lus och L. glaucus. De sistnämnde intogo de högre zonerna af 
bergväggen, Larus eburneus höll sig deremot nedanför dem i 
springor och klyftor på 50—150 fots höjd ö. h. Jag kunde tyd- 
ligen märka att honorna lågo i sina reden, men dessa voro för 
mig alldeles oåtkomliga. Omständigheterna tilläto mig icke att 
förr än den 30 Juli göra försök att med tillhjelp af ett långt 
rep och nödigt biträde komma åt deras ägg. Nämnde dag lyc- 
kades jag med biträde af 3 man att erhålla 2 af de lägst be- 
lägna bon, hvilka hvardera innehöllo ett ägg. Redet var konst- 
löst och utan sammanhållighet samt utgjordes af en grund, 8—9 


— 104 — 


tum bred fördjupning i lös lera och mull pa kalkstensunderlaget. 
Invändigt var det vårdslöst betäckt af torra växter, gräs, mossa 
0. s. v., samt en och annan fjäder. Åggen voro länge ruade 
och innehöllo redan dunklädda ungar. Båda honorna skjötos 
på redet och förvaras likasom äggen i Riksmuseum. THannarne 
voro i början synliga, men försvunno när vi begynte arbetet att 


komma till deras bon. 


8. Larus tridactylus LIN.; L.rissa (PENN.) SCORESBY, Ace. Arct. 
Reg. I, p. 534. — Mewe vel Kutge-gehf MARTENS, I. c. p. 
59. — Kryckja Norske Spetsbergsfarare. 


Tretäiga mäsen förekommer i stor mängd pa Spetsbergens - 


kuster och holmar, tillochmed de aldranordligaste.- PARRY såg 


dem ännu under 822” n. Lat., der de födde sig af ”Merlangus 


polaris och Alpheus polaris.” De kläcka kolonivis på brantstu- 
pande fjellsidor i sällskap med L. glaucus, som alltid intager den 


öfversta regionen af berget, eller Alca Bräönnichii (SAB.). I fo- 


gelberg, der endast måsar kläcka, såsom t. ex. vid Murchisons 


bay, intager denna art mellersta delen af berget, L. glaucus den | 


öfversta och L. eburneus den lägsta. 
Af Spetsbergens mäsearter håller sig denna mest på vattnet, 


ty han uppehåller sig af hvad som lefver i vattenbrynet, såsom | 


småfisk, crustaceer, pteropoder o. s. v. De första dagarne i Sep- 
tember såg jag otaliga skaror af gamla och unga iudivider sam- 
lade i sundet emellan Amsterdam Isl. och Danes Isl. De simmade 
alla i motvind och voro ifrigt sysselsatta med att plocka nagot 
från vattnet. Genom att skjuta några af dem öfvertygade jag 
mig om att de voro sysselsatta med att förtära Limacina arctica, 
som fanns i mängd i vattenbrynet. Deras kräfva var full af dessa 
djur. — Denna mäse förtär ej kadaver eller späck, såsom L. 
glaucus och L. eburneus, oeh visar sig derföre aldrig vid flens- 
ningsställen. Kanske denna omständighet är orsaken till att just 
denna måse och ej de båda andra äro utsatta för förföljelser af 
Lestris parasitica L. 


— 105 — 


Ungarne i första året hafva en från de gamles mycket af- 
vikande drägt, hvarföre de lätt tagas för en skild art af hvar 
och en, som ej känner rätta förhållandet. De hafva dessutom en 
tyngre flygt än de gamla och deras utbredda stjert visar sig under 
flygten tydligen utringad. Jag är öfvertygad om att Löjtnant 
FOSTER, en medlem af PARRYS expedition, som uppgifver sig 
hafva sett Larus Sabini i Hinlopen-strait de sista dagarne af 
Augusti 1827, gifvit detta namn åt Larus tridactylus i första 


årets drägt. Se vidare härom under Larus Sabini. 


9. Larus glaucus BRUENN.; Bürgermeister MARTENS, |. c. p. 
60. É 


Förekommer talrikt långs alla Spetsbergens kuster och kläc- 
ker i fogelberg, der den aldrig saknas och alltid intager den öf- 
Versta zonen. Stundom såg jag den bygga och bo högt på sidan 
af fjell, som ej beboddes af andra foglar. Det är en stark och 
djerf roffogel, som lefver af fogelungar, ägg, fisk och kadaver. 
Hvarhelst ett kadaver af hvalross eller säl ligger på isen, der 
samlas individer af denna måse i otalig mängd. Fogelägg och 
ungar röfvar han oförsynt och jag har sett honom i Lomme-bay 
slå ned som en falk på enstaka simmande teistungar, fånga dem 
med näbben och förtära dem på en utskjutande del af närmaste 
klippvägg eller på strandvallen, der flera skeletter af förrigt buro 
vittne om denna arts rofgirighet. 

Den högnordiska urblekta formen af Larus argentatus, som 
går och gäller för skild art under namn af Larus leucopterus 
FABER, har ännu icke blifvit funnen på Spetsbergen, ehuru den 
förekommer allmänt i Grönland, Arktiska Amerika och Island. 


10. Lestris parasitica (L.) NILS.; Struntjager MARTENS, |. c. p. 63. 


Denna fogel är temmeligen allmän pa Spetsbergens alla ku- 
ster, de nordligaste icke ens undantagna, och kläcker spridd helst 
pa lagländta holmar utanför kusten. Endast en gång fann jag 
dess bo på fasta Jandet vid Wahlenbergs-bay, föröfrigt såg jag 
den kläcka blott på små öar, såsom Depotholmen, Moffen och 


— 106 — 


Low-Island, Lat. 80° 20. Man ser honom ofta förfölja Larus 
tridactylus, men aldrig L. eburneus eller L. glaucus. 


11. Procellaria glacialis Lin.; Mallemucke MARTENS, 1. C. p. 
68. — Hafhest Norge. 


Redan under andra dygnet efter det vi seglade ut fran Fin- 


markens skär eller natten emellan den 10 och 11 Maj såg jag 
hafhestar med utbredda, orörliga vingar glida lätt öfver det af 
storm upprörda hafvets böljor. Ju längre vi hunno norrut dess | 
talrikare blefvo hafhestarne och de voro mycket allmänna vid | 
Spetsbergens norra kuster. De infinna sig alltid i stor mängd | 
jemte hvitmäsar der, hvarest flensning af hvalross eller säl pågår. i 


Deras käraste föda är späck. De förtära äfven Limacina arc- | 


tica, enligt D:r A. v. Goös iakttagelse. 


KEILHAU uppger att dessa foglar kläcka i mängd på Beeren- 


Island, men att de äfven kläcka på Spetsbergen har hittills icke 


varit kändt. Vi funno på norra sidan af Brandywine-bay, 80? | 
24' n. Lat., ett fogelberg, som beboddes af tusendetals malle- | 
mucker. De innehade zonen närmast under L. glaucus, vidpass | 
6—800 fot ö. h. Nedanför dem kläckte några par af Alea Brän- | 


nichii och U. grylle. Bland de otaliga hafhestar, som här svärmade 


utanför sina reden under ljudeligt larmande, kunde på afständ 


urskiljas både de ljusare och mörkare färgade drägterna. Hvar- 


dera förekomma talrikt vid Spetsbergen. Den mörkare drägten 
antyder blott en yngre ålder, men ingalunda en skild art. -— 
PARRYS expedition såg denna fogel på den högsta af den upp- 
nådda latitudsgraden. 


Hafhesten har näbben gul med näsborrtuben och ett band 


framom den tvärsöfver näbben svarta. Fötterna äro ej gula 


(NILSSON) utan perlgrå med köttfärgad anstrykning. 


12. Anser berniela (L.) TEM.; A. torquatus (Fr.) NIns. — A, | 


brenta PALL. — Rotgans MARTENS, ]. c. p. 71. 


Denna gås förekommer ganska talrikt på Spetsbergens samt- | 
liga kuster. Under flyttningstiderna och äfven under sommaren | 


INR ir ee 


— 107 — 


ser man ofta skaror af talrika individer på de våta och grön- 
skande ställen, som här och der finnas nedanför fjellväggen. Vid 
Murchisons-bay såg jag i början af Juli stora flockar, likaså 
vid Lomme-bay den 24 Augusti. Den 20 Juli fann jag en 
mindre flock ruggande foglar i ett litet träsk på Depotholmen, 
som icke kunde flyga. Man har uppgifvit att Anser bernicla 
utan undantag kläcker på holmar”) vid Spetsbergens kuster, men 
detta är icke händelsen på den norra kusten, hvars flesta holmar 
af oss besöktes. På dessa funno vi denna fogel aldrig kläckande, 
men väl på fasta landet t. ex. i Treurenberg-bay, der ett rede 
med 4 ägg fanns i slutet af Juni i en sumpig däld i bottnet af 
fjorden och jag har redan nämnt att talrika skaror sagos i början 
af Juli vid Murchisons-bay och i Augusti vid Lomme-bay. I 
PARRYS resa nämnes dock att hans expedition den 16 Juni fann 
ett bo med 2 ägg af Anas bernicla pa Ross Islet, 80° 48° N. L. 


13. Anser leucopsis BECHST. 

Om denna arts förekomst pa Spetsbergen känner jag ej annat, 
än att O. TORELL**) upptagit den bland detta lands foglar utan 
tvifvel på grund af egen erfarenhet. I Lappmarken är denna art 
ytterst sällsynt och blott en enda gång der observerad kläcknings- 
tiden, af Hr MALM”"") på Kamasjokielf i Enari. I Ostfinmarken 
förekommer han endast tillfälligtvis (SOMMERFELTT), men i norra 
Ryssland öster om Hvita-hafvet kläcker denna gås i mängd en- 
ligt LEPECHIN och MIDDENDORFFff). I Taimyrlandet kläcker 
han, enligt MIDDENDORFFS förmodan, likasom också i södra Grön- 
land (HoLBÖLL). 


14. Anser segetum (GM.) NILS. 


Den 4 Juni anträffade NORDENSKIÖLD och jag en stor gås 
på låglandet öster om inloppet till Wyde-bay, Lat. 79° 35’ N., 
som till storlek, form och hållning erinrade om Anser segetum, 


') O. TORELL: Bidrag till Spetsb. Molluskf. p. 45 noten. 
*") Spitsb. Molluskf. p. 60. 
***) Naturh. Tidskr. Anden Raekkes I, p. 209. 

+) K. Vet. Akad. Öfvers. 1861, p. 86 
++) Beiträge zur Kentniss Russ Reich. VIII, p. 237. 


— 108 — 


hvilken var mig välbekant från norra Finland, der jag sett den 
tam. Då denna art ej förut blifvit funnen på Spetsbergen och 
det icke heller lyckades oss att komma inom skotthåll det indi- 
vid, vi observerade vid Wyde-bay, tvekade jag om jag hade sett 
rätt tilldess jag bland de samlingar, som expeditionen hemtadt 
från Spetsbergens vestkust till Riksmuseum, fick se ett hufvud af 
Anser segetum GM., som upphäfver hvarje tvifvel om denna arts 
förekomst på Spetsbergen Den ensamme fogel vi sett vid Wyde- 


bay var säkert en hanne, hvars hona höll på att lägga ägg. Jag 


har skäl till den förmodan att denna art möjligen redan 1858 


blifvit upptäckt på Spetsbergen af TORELL och NORDENSKIÖLD, 
fastän den af misstag blifvit uppförd i TORELLS förteckning öf- 
ver Spetsbergens foglar under namn af A. cinereus (MEY.). An- 
ser segetum är nemligen en mycket mera högnordisk fogel, än A. 


cinereus. Anser segetum finnes om sommaren i mängd i Skandi- - 


naviens fjelltrakter (NILSSON, MEwWES), kläcker mängenstädes i 
Ostfinmarken (SOMMERFELT), fanns af v. BAER”) pa Novaja 
Semlja samt af MIDDENDORFF i mängd i Taimyrlandet**), medan 
A. cinereus icke någonsin blifvit anträffad i dessa trakter, utan 
endast i O. Finmarken någongång om våren (S.). — Anmärknings- 
värdt är att Anser albifrons BECHST. ännu icke blifvit funnen på 
Spetsbergen, ehuru denna fogels vidsträckta utbredning inom den 
arktiska zonen synes berättiga till den förmodan att han der kan 
förekomma. 


15. Harelda glacialis L.; Anas glacialis LIN. — Fuligula glacia- 
lis NILS. | 


Alfogeln förekommer sparsamt pa Spetsbergens kuster och 


kläcker vid de små samlingar af söttvatten, som ej sällan finnas 


*) Beiträge zur Keutniss. Russ. Reich. VIII, p. 237. 

”*) I Skandin. Fauna, Foglarna 1858 II, 398, uppgifves att Sädgäsen ”helt och 
hållet saknas i Sibirien.”  Detta är ett anmärkningsvärdt misstag, som bör 
rättas, ty MIDDENDORFF fann under sin resa talrika skaror af denna fogel till 
och med i de aldra nordligaste och ostligaste delarne af Sibirien, men såg 
aidrig Grågåsen under hela sin långa resa i detta land, hvilken Prof. NILSSON 
dock, sannolikt genom förvexling, kommit att uppgifva såsom allmänt före- 
kommande derstädes. 


3 . 


— 109 — 


pa lägländta och flacka öar. Medan vi lägo för ankar i Kobbe- 
bay, 79° 40’ n. Lat., sågs ett par af denna dykand den 28 Maj. 
Sedan sag jag under Juli mänad en ensam hona uppehalla i ett 
litet träsk pa Depotholmen, Lat. 80° N. i norra delen af Hinlo- 
pen-strait. Maken till denna hade en Hvalrossfäangare skjutit i 
medlet af Juni och öfverlemnat till expeditionens samlingar. Den 
är nu uppställd i Riksmusei fogelsamling. 


16. Somateria mollissima (L.); Anas mollissima L. — Fuligula 
mollissima NILS. — Berg-Ente MARTENS, Spitsb. Reis. p. 65. 


Kläcker ganska allmänt pa holmar och skär vid Spetsbergens 
norra kuster, men ej sa talrikt som på de vestra och södra. — 
Vid Shool Point, 80° 10° n. Lat., sag jag den 15—16 Juli skaror 
af hundratal hannar, som tycktes vara pa färd längre norr-ut. 
Sannolikt hade honornas liggtid redan begynt och hannarne voro 
nu pa väg från kläckningsplatserna ut till hafs. De första ejder- 
ungarne sag jag den 8 Augusti pa Fosters-ön i Hinlopen-strait. 
Flockar af söderut flyttande honor sagos vid Norway-ön, Lat. 80°, 
den 29 Augusti. Dessa voro sannolikt sadana som förlorat sina 
ägg eller ungar genom räfvens eller menniskans förvällande, ty 
de ejderhonor, jag vid samma tid såg vid stränderna, hade ännu 
så små ungar, att deras flyttning kunde infalla först efter några 
veckor. Ejdern kläcker helst på små flacka lågländta holmar och 
i större sällskap, endast undantagsvis finner man deras rede på 
fasta landet eller de större öarne, på hvilka räfvar vistas om 


sommaren. 


17. Somateria spectabilis (LIN.). 


Det har ej lyckats 1861 års expedition att finna praktej- 
dern kläckande på Spetsbergen, fastän denna fogel uppgifvits vara 
der mycket allmän af flere författare, såsom NILSSON, BEECHEY”) 
och SCHRADER”'). På grund af egen erfarenhet vågar jag påstå 

*) Voyage of H. M. S. Dorothea and Trent 1818, p. 100—103. 
”") CABANIS: Journal für Ornithologie 1853, p. 322. SCHRADER har visserligen 


sjelf besökt Spetsbergen, men meddelat ingenting om detta lands ornithologi. 
Hans uppgift om praktejderus talrika förekomst der och i Grönland synes 


— 110 — 


att denna fogel icke kläcker på Spetsbergens kuster ofvanom 
79°,5 ty dessa äro ganska noga undersökta af expeditionen. Vi 
funno praktejdern ingenstädes under hela resan. Uppgiften att 
han der är allmän är helt säkert falsk och hvilar, såsom det 
tycks, dels derpå att BEECHEY*) 1818 af misstag tagit S. mol- 
lissima för S. spectabilis, dels på den förmodan att praktejdern 
borde vara allmän på Spetsbergen, då han förekommer i mängd 
vid Grönlands kuster, i Amerikas arktiska archipelag, vid Novaja 
Semlja (BAER**) och i Taimyrlandet (MDDFF) samt om vintern 
i ringa antal i Ostfinmarken (SOMMERFELT). Skulle denna fogel 
vara allmän på Spetsbergen, hade han ingalunda undgått MAR- 
TENS', PHIPPS', SCORESBYS, KEILHAUS och vår uppmärksamhet. 
Jag vill dock för ingen del påstå att han helt och hållet saknas 
på Spetsbergens sydvestra kuster, hvilka af vår expedition blefvo 
obesökta, men jag har skäl att tro att han äfven der är temme- 
ligen sparsam. De enda säkra notiser om praktejderns förekomst 
på Spetsbergen, jag kan lemna, har jag erhållit af Hr Prof. LOVÉN, 
som mundtligen behagat meddela mig att han sett denna fogel i 
Isfjorden 1837, och af Hr Prof. NORDENSKIÖLD, enligt hvilken 2 
honor blifvit skjutna pa sydvestkusten under TORELLS och hans 
första resa till Spetsbergen 1858. Åfven Prof. SUNDEVALL har 


vara hemtad ur andra författare, kanske NILSSON. SCHRADER säger prakt-ej- 


dern vara talrik om vintern i Waranger-fjorden, men SOMMERFELT bestrider 


detta. Cf. Kgl. Vet. Akad. Öfvers. 1861, p. 88. 

”) Att BEECHEY med famnet ”Somateria spectabilis” (1. c. p. 100) afser vår van- 
liga ejder, S. mollissima LIN., framgår klart af hela hans skildring af dess 
förekomst- och lefnadssätt, som förträffligt slår in på S. mollissima L. Vid 
Vogel-Sang och Cloven-Oliff, der BEECHEY gjort iakttagelserna öfver sin ”So- 
materia spectabilis” fann vår expedition endast S. mollissima LIN. kläcka i 
mängd, men såg der icke ett endaste individ af S. spectabilis, hvilken dock 
BEECHEY fann kläcka der så talrikt, att det på en liten holme var ”svårt att 
gå utan att trampa på ett rede.” Detta visar redan tillräckligt att BEECHEY 
tagit S. mollissima för ”The King-eider-ducks” (S. spectabilis), men han lemnar 
dessutom sjelf ett alldeles afgörande bevis för att han misstagit sig om namn. 


Han säger p. 102 angående sin ”King-eider-ducks”: "In Norway, these birds. 


make their nests and lie amongst the Juniper bushes; but here &&”, hvilket 
endast kan gälla om den i Norge allmänna ejdern, men ingalunda om prakt- 
ejdern, som aldrig kläcker i Norge. ; 

**) Beitr. zur Kentniss. Russ. Reich. VIII, p. 237, 


ra 


1838 sedt flere honor och yngre hannar, men ingen gammal, i 


Bellsund. Pa grund af dessa uppgifter upptages praktejdern här 
bland Spetsbergens foglar. 


18. Colymbus septentrionalis Lin. 


Förekommer och kläcker temmeligen allmäut vid Spetsber- 
gens kuster ända upp till Seven Island 80” 45’ n. Lat., hvarifrån 
jag sett ett af TORELL och NORDENSKIÖLD hemtadt exemplar. 
Lommen kläcker vid sött vatten på öarne. Ågg från Depothol- 
men, 80” n. Lat., och andra lokaler hemtades till Riksmuseum. 
I PHIPPS' Voyage 1773 kallas denna lom origtigt C. glacialis L. 


19. Uria grylle (L.) NILs.; U. glacialis BREHM. — U. Mandtü 

KEIS. & BL. — Taube MARTENS, Il. c. p. 56. 

Grislan är allmän vid Spetsbergen och kläcker på lodrätt 
stupande fjellsidor, helst i sällskap med andra foglar i så kallade 
fogelberg, i hvilka denna fogel intager lägsta regionen ofvanom 
stenröset, som bebos af Mergulus alle. Grislan eller teisten, så- 
som den af Norrmän kallas, är på långt när ej så talrik der, som 
alkan (A. brünnichii). Båda lefva af crustaceer och fisk. — BREHMS 
U. glacialis (= U. Mandtii Keys. & BL.) träffas ofta och jag 
skjöt flere af dem pa norra kusten. Denna är ingenting annat 
än U. grylle L. i sommardrägten efter första vintern. Efter an- 
dra vintern far den sin utbildade sommardrägt och blir då först 
fortplantningsskicklig. Jag har på Spetsbergen erfarit att U. 
glacialis icke är mogen för slägtets fortplantning och är således 
icke en utbildad eller fullvuxen fogel utan unge i andra året till 
U. grylle L. Den fullvuxna U. grylle L. från Spetsbergen har 
något smalare näbb än den Skandinaviska, men är annars full- 
komligt lik den. Detta berättigar dock ingalunda att åtskilja den 
Spetsbergska såsom en från den Skandinaviska skiljd art. 


20. Alca Brünnichii (Uria) SABINE, LIN. Trans. XII, 538; Lumbe 
MARTENS, |. c. p. 57. — Colymbus Troile SCORESBY, Arctic 
Regions, I, p. 532. 

Af alla foglar förekommer denna talrikast pa Spetsbergen 
och kläcker i största ymnighet i s. k. Alkefjell, der han inta- 


— 112 — 


ger det bredaste bältet af fjellsidan ofvanom U. grylle och Mor- 
mon arcticus. Alkan, så kallas denna fogel af Norska Spets- 
bergsfarare, är ännu talrik på de bergiga holmarne ofvan 80,5? 
n. Lat., t. ex. på Walden Island. Han lefver mest af crustaceer 
(Amphipoda) men förtär äfven fisk i mängd. Det var icke säll- - 
synt att se den under dykningen upphemta en fisk i näbben. — 
Jag begagnar SABINES namn för denna fogel för att utmärka 
att det är denna varietet af NILSSONS U. Troile, som bebor 
Spetsbergen. 


Den 25—27 Augusti sago vi i Hinlopen strait en mängd | 
alkor, af hvilka hvar och en hade sin unge med sig. De sista 
dagarne i samma månad hade samtliga alkefjell på norra kusten : 
blifvit öfvergifna. Alkorna hade redan flyttat söderut, hvarföre 
vi i trakten af Amsterdam Isl. ej sågo ett endaste individ den I 


September. 


21. Mergulus alle (L.) NILS.; Uria alle TEM. — Alca alle L.— | 
Rotges MARTENS, |. c. p. 61. 


Under resan till Spetsbergen anträffade vi talrika skaror af 
denna lifliga fogel bland drifisen på höjden af Beeren-Island och 
skjöto en hel mängd af dem inom ganska kort tid den 22 Maj. 
Vid vår ankomst till Kobbebay i slutet af Maj funno vi dessa 
foglar der i stor mängd på fjellsluttningarne, hvarifrån de natt 
och dag läto höra ett oafbrutet larmande och skrik, som hördes 
säkert pa 4 mils: afstånd, om ej längre. PARRY fann dem ännu 


under 823” n. Lat. och i stor mängd emellan 81°— 82° i Augusti. 


Vid Spetsbergens kuster är han allmän och kläcker 1 sten- 
rösen nedanför fjellen i stor mängd. Han är särdeles liflig och 
oupphörligt i verksamhet, hvarunder han alltjemt låter höra sitt 
karakteristiska läte rott-tet-tet-tet, som gifvit anledniug till nam- 
net rottges. I sjön håller han sig gerna bland drifis och dykar 
oupphörligt efter sin föda, som består af i vattenbrynet lefvande 
smärre crustaceer. Rottges är förträfflig att äta. Stekta rottges 


och renstek äro Spetsbergens yppersta delicatesser. 


— 113 — 


22. Mormon aretieus (LIN.) NILS.; M. fratercula TEM. — Lunda 
arctica KEYS. & BL. — Alca arctica SCORESBY, Arct. Reg. 
I, 527. — Papageytaucher MARTENS, ]. c. 64. 


Förekommer spridd kring Spetsbergens kuster, men är ingen- 
städes pa den norra kusten talrik. I Hinlopen-strait och vid 
Nordostlandet var lunnefogeln ganska sällsynt. Vid Norway Isl. 
och Amsterdam Isl. såg jag den 1—3 September flere ensamma 
individer och några skjötos i Treurenberg-bay i medlet af Juni. 
Dessa foglar kläcka pa branta fjellsidor i sällskap med teisten 
och alkan, men öfverallt i ringa antal. Likväl säger J. C. Ross 
i PARRYS resa 1827 att de kläckte i ”considerable numbers” på 
Walden Isl. och Little Table Isl. 


Foglar, som endast tillfälligtvis förekomma, men veterligen aldrig 
kläcka på Spetsbergen, och derföre ej kunna anses 


tillhöra dess fauna. 


Falco gyrfalco (LIN.) NILS. 


Under ' en renjagt den 4 Juni på östra sidan af inloppet till 
Wyde-bay hade Hr C PETERSEN sett en jagtfalk kretsa öfver 
sig högt i luften. Vår harpunerare en Norman: från Tromsö, som 
jagade i närheten af Hr PETERSEN, berättade äfven efter slutad 
jagt att han sett en falk. Hr PETERSEN, som uppehållit sig i 
många år i Grönland samt deltagit i flere engelska s. k. Franklin- 
expeditioner, har såsom snäll skytt blifvit väl förtrogen med den 
arktiska fogelfaunan, hvarföre jag anser hans iakttagelse vara 
fullt tillförlitlig, isynnerhet som den bekräftades af en annan skytt, 
som i Finmarken lärt sig känna jagtfalken och dess flygt. Fal- 
kens närvaro i trakten var ganska förklarlig, ty här funnos ripor 
(Lagopus hyperborea), af hvilka Hr PETERSEN skjöt en. — Nå- 
gra dagar efteråt observerades åter en falk vid Treurenberg-bay, 
som sannolikt var densamma, som blifvit sedd vid Wyde-bay, ty 
afståndet emellan observationsställena var knappt 3 sv. mil. 


— 114 — 


Att jagtfalken ej är bosatt på Spetsbergen kan man sluta 
deraf, att han icke förr blifvit observerad der, men att den stun- 
dom besöker Spetsbergen är ganska påtagligt af den kännedom - 
vi ega om denna falks utbredning inom den högnordiska zonen. 
Han är nemligen allmän 1 norra och södra Grönland, Island, Fin- ; 
marken, Taimyrlandet och Arktiska Amerika samt blef af Aka- 
demikern BAER”) observerad på Novaja Semlja 1838. 


Strix nyetea Lin. 

Denna arktiska zonens innevånare anträffades och skjöts den 
10 Juli 1861 på ett drifisstycke ute i hafvet emellan Verlegen- 
Hook och Shoal-Point under 80° 10’ n. Lat. af Hvalrossfängaren 
MATTILA, som hade den välviljan att 3 dagar sednare öfverlemna 
den något illa konserverade fogeln till expeditionens samlingar. 
Numera är den uppställd i härvarande Riksmusei fogelsamling. 
Orsaken hvarföre denna fogel slagit sig ned på en så ovanlig 
plats som ett flytande drifisstycke bör måhända sökas i den om- 
ständighet att kroppar af nyligen dödade hvalrossar funnos här 
och der liggande på isen. Att den hvarken af trötthet eller svält 
varit nödsakad att kasta sig på drifisen framgick af MATTILAS 
uppgift att fogeln varit liflig och skygg samt svår att komma 
inom håll. Vid prepareringen hade den visat sig vara vid godt 
hull. — Det är första gången Fjellugglan anträffats på Spetsber- 
gen och under så hög latitud. Svårt är att bestämdt afgöra om 
denna fogel i ringare antal är ständigt bosatt der eller om det 
erhållna individet förflugit sig dit från något annat polarland, der 
han ständigt förekommer, såsom Grönland, Finmarken, Novaja 
Semlja (BAER), Taimyrlandet eller de s. k. Parry-öarne (Mel- 
ville-ön). Sannolikare synes mig det sednare alternativet vara, 
alldenstund denna fogel ej förut blifvit iakttagen på Spetsbergen 
och detta land svårligen kan lifnära så rofgiriga foglar om vin- 
tern, då inga Lemmus-arter förekomma här såsom på Melville-ön, 
Novaja Semlja, i Taimyrlandet o. s. v. och då riporna här tyckas 
vara ganska fåtaliga. 


*) Bulletin Scientif. de V'Acad. de S:t Petersburg, T. III, n. 22, och Beiträge zur 
Kentniss des Russ. Reich. VIII, p. 201. 


Charadrius morinellus Lin. 


KEILHAU berättar i sin Reise till Öst- och Vest-Finmar- 
ken 1827—1828 p. 163 att han på ett af hustaken i ett Ryskt 
”Etablissement” på Stans-Foreland fann en död ”Brokfugl (Char. 
morinellus).” Pä grund af denna uppgift anser Prof. NILSSON”) 
det vara utom allt tvifvel att fjellpiparen äfven kläcker på Spets- 
bergen. Men märkligt nog har denna fogel sedermera icke blifvit 
aterfunnen der, fastän Spetsbergen i sednare tider blifvit ganska 
väl undersökta. Icke heller finnes någon tidigare uppgift att 
fjellpiparen blifvit funnen der och erfarne samt trovärdiga Spets- 
bergsfarare försäkra sig alldrig hafva sett denna fogel på Spets- 
bergen. - NILSSONS antagande att fjellpiparen äfven kläcker der, 
är icke förenligt med det sannolika, när man besinnar att denna 
fogel lefver af insekter (skalinsekter NILS.) och deras larver, 
hvilka här förekomma endast i 12—15 sma och sällsynta species, 
af hvilken ingen enda är skalinsekt (Coleopter). Vi kunna på 
dessa grunder icke anse denna fogel tillhöra Spetsbergens fauna. 
Det af KEILHAU funna exemplaret, såframt det verkligen var en 
Char. morinellus och icke den på Spetsbergen förekommande Ch. 
hiaticula, måste hafva förflugit sig dit och har sannolikt dött af 


svält. 


Anser cinereus (MEY.) NILS. 


Grågåsen uppgifves kläcka på Spetsbergen af O. TORELL**), 
men sannolikt finnes han ej der alla år, ty denna gåsart tillhör 
icke den arktiska faunan. I Sverige och Finland kläcker han 
icke mer ofvan polcirkeln, i Ostfinmarken ses han endast om vå- 
ren (SOMMERFELT |. c.) och saknas föröfrigt i de arktiska de- 
larne af Europa, Asien och Amerika. På Grönland finnes grå- 
'gäsen icke heller. Det förefaller derföre högeligen märkvärdigt 
att denna fogel skulle regelbundet kläcka på Spetsbergen, utan 
att finnas i andra högnordiska länder. Såframt O. TORELLS iakt- 
tagelse är rigtig och icke hvilar på en möjlig förvexling af A. 


*) Skand. fauna, Foglarna II, 1858, p. 133. 
EF) I 


„ec p. 45 noten och p. 61. 


— 16 — 


segetum med A. cinereus, kunna vi ej tro annat, än att A. cine- 
reus blott tillfälligtvis finnes på Spetsbergen och endast i den 
sydligaste delen af landet. Hvarken denna art eller Anser leu- 


copsis förekommer på norra kusten och sågs öfverhufvud ingen- 


städes af vår expedition. Icke heller hafva Professorerne LOVÉN 
och SUNDEVALL eller någon annan naturforskare, utom TORELL 


och NORDENSKIÖLD 1858, träffat Anser cinereus på Spetsbergen. 


Det är endast på TORELLS auktoritet jag gifver denna fogel en 
plats bland de tillfälligtvis förekommande, annars hade jag haft 
skäl att ställa den i led med dem, som böra utstrykas ur Spets- 
bergsfaunan. ; 
Cygnus sp.? 

Hvalrossfångaren MATTILA berättade upprepade gånger för 


oss på Spetsbergen att han för par år sedan skjutit en svan i 


ett träsk vid Storfjorden. Då svanor kläcka ej blott i Lapp- 


markerna, men också i södra Grönland, på Melville-ön (North 
Georgian Isl.*), Taimyrlandet och blifvit om sommaren anträffade | 
tillochmed på Novaja Semlja (BAER), anser jag det vara ganska | 
rimligt att de någongång flyga äfven till Spetsbergen. Det före- | 
faller mig icke osannolikt att svanen tillochmed kunde kläcka der | 
någongång i de talrika sötvattensträsken. Enligt Prof. NILSSON | 
tillbringar den vintern i hafvet, och finnes denna årstid äfven vid | 
Nordlandens och Finmarkens kuster. Om det är Cygnus musicus | 
BEcHSsT. (C. ferus TEM.) eller ©. Bewickii YARR., som tillfälligt- | 
vis visar sig pa Spetsbergen, kan ej med visshet afgöras i anse- | 
ende till den ofullständiga kännedomen om dessa arters nordliga | 
utbredning. Det synes dock sannolikare att den art, som besöker | 
Spetsbergen, är ©. Bewickii, som af BAER fanns pa Novaja | 
Semlja och hvilken synes hafva en nordligare utbredning, än C. | 


musicus BECHST. 


Lestris pomarina TEM.; Larus crepidatus? SCORESBY, Arct. Reg. | 


I, p. 535. 


J. C. Ross, som utarbetat det Zoologiska Appendix till PAR- | 
RYS Attempt to reach the North-pole 1827, uppgifver denna | 


*) Append. to PARRYsS first Voyage. 


fogel för Spetsbergen. Under expeditionen mot nordpolen hade 
nemligen ett individ blifvit sedt flygande förbi båten under 82° 
n. Lat. Hvarken förut eller sednare har denna fogel blifvit sedd 
på Spetsbergen, och jag kan på grund af egen erfarenhet påstå, 
att denra art ej kläcker vid Spetsbergens norra kuster. Från de 
vestra är hon icke helier känd, hvarföre denna art borde utgå 
från Spetsbergens fauna. Jag skulle icke hafva lemnat den 
plats ens i förteckningen öfver de tillfälligtvis förekommande fog- 
larna, endast på grund af uppgiften af J.C. Ross, ty jag har nog- 
samt erfarit, hvad jag framdeles skall söka leda i bevis, att PARRYS 
officerare icke kände foglarne i flygten, om ej den skarpa obser- 
vatorn SCORESBY hade åtskiljt tvänne Lestris-arter vid Spets- 
bergen, nemligen Larus parasiticus och L. crepidatus, af hvilka 
det sednare namnet möjligtvis är gifvet af SCORESBY ät L. po- 
marina. Vi kunna ej tro att SCORESBY med L. crepidatus afser 
ungar af Lestris parasitica. — L. pomarina är funnen i Prince 
Regents Inlet och vid Melville-ön (SABINE ”), samt i Taimyrlandet. 
I nordliga Grönland och i norra Skandinavien förekommer denna 
fogel oftare, men är sällsynt vid Island och Färöarne. Öfverallt 


är denna art mycket sällsyntare än Lestris parasitica L. 


Foglar, som böra uteslutas ur Spetsbergens fauna, i hwilken de 
blifvit upptagna på grund af felaktiga observationer och orig- 
tiga bestämningar, oaktadt de bevisligen aldrig blifvit 

erhållna eller med visshet sedda derstädes. | 


Fringilla linaria SCORESBY, Arctic Reg., I, p. 537. 


Utan tvifvel är den fogel SCORESBY anför under detta namn 
en helt annan, än den verkliga Fringilla linaria (L,) NILs., ty denna 
har alldrig funnits, och kan omöjligen finnas pa Spetsbergen, eme- 
dan den icke skulle kunna lifnära sig der en enda dag. Prof. 


*) Append. to Parrys first Voyage. 
Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh. Årg. 20. N:o 2. 


— 18 — 


SUNDEVALL har, i Sveriges Foglar, i afhandlingen om Fr. lina- - 
ria, yttrat den förmodan, att SCORESBYS Fr. linaria endast är 


ungen till Emberiza nivalis L., hvilket äfven jag håller för det 
sannolikaste. Att upptaga Fr. linaria L. i en förteckning öfver 
Spetsbergens foglar strider mot all naturens ordning och positif 


erfarenhet. 


Tringa hypoleucos SCORESBY, Arctic Reg. I, p. 537. 


SCORESBY säger sig hafva sett denna fogel i ansenliga floc- 
kar på Spetsbergens kuster, Denna uppgift hvilar uppenbarligen 
på en namnförvexling. Tringa hypoleucos L. (Totanus hypoleucos 
Nırs.) tillhör alldeles icke den arktiska zonen eller hafstrakterna, 


och bör derföre uteslutas ur Spetsbergens fauna. Att SCORESBY 


med detta namn betecknar Tringa maritima BR. anser jag vara 


otvifvelaktigt, alldenstund denna på Spetsbergens kuster allmän- 


naste vadare annars skulle uteblifva från hans fogelförteckning. 


Larus Sabini JOS. SABINE, Linn. Trans., XII, p. 520. 


I Appendix till PARRYS Attempt to reach the North-pole | 


1827, p. 195 säger JAMES Ross om Larus Sabini, att ”nägra in- 
divider blefvo sedda af Lieutenant FOSTER i Waygatz-strait, men 
inga exemplar erhöllos, ej heller blef den sedd i rågon annan 
trakt af Spetsbergen.” Sommaren 1861 blef Waygatz-strait med 
dess fjordar och holmar så väl undersökt af oss, att, om L. Sa- 


bini eller L. Rossi der varit bosatta, de ganska säkert blifvit af | 


oss äterfunna, sa mycket heldre, som vi öfverallt efterspanade 


dem. TORELL och NORDENSKIÖLD gjorde i Juli månad en läng- | 


varig bättour till Waygats-strait, som nu vanligen benämnes Hin- 
lopen-strait. De färdades längs kusterna, besökte fjordarne och 


landstego på de flesta holmar, men funno ingenstädes L. Sabini | 
eller L. Rossi. I början af Augusti seglade vart fartyg ini 
Waygats-strait, samt dröjde der till slutet af manaden. Under | 
denna tid gjorde jag flere excursioner pa holmarne i södra delen | 


af strätet och på kusterna, besökte Wahlenbergs bay och gjorde 
i sällskap med TORELL och NORDENSKIÖLD en bättour kring 


— 119 — 


Lomme-bay, men såg ingenstädes de af Lieutnant FOostER för 
Waygatz-strait uppgifva L. Sabini och L. Rossii. Under Juli 
månad var jag i tillfälle att öfvertyga mig om, att dessa foglar 
icke voro bosatta på holmarne i norra delen af Waygatz-strait, 
eller vid Murchisons bay, eller vid kusten från denna bay till 
Brandywine-bay. Det lyckades ej heller TORELL och NORDEN- 
SKIÖLD, att under deras mödosamma geografiska upptäcktsresa 
långs Nordostlandets norra kust uppdaga dessa foglar. Icke ens 
på Seven Islands” holmar funno de dem. Af de många veten- 
skapsmän, som sedan PARRYS tid varit till Spetsbergen, har ingen 
sett L. Sabini eller L. Rossi der. Mina excursioner i Hinlopen- 
strait och Lomme-bay inträffade samma årstid som Fosters 1827. 
Han återvände till Hecla cove från sin tour till W.-strait den 
24 Augusti eller samma dag som vårt fartyg Iyftade ankaret i 
Lomme-bay, för att anträda återresan till vestkusten. Tillfälle 
att återfinna de af FOSTER för W.-strait uppgifna foglarna har 
således icke saknats oss, om de hade varit der bosatta. 

Under min vistelse i Lomme-bay såg jag den 22 och 23 
Augusti första gången årets ungar af Larus tridactylus flyga. 
Deras från de gamlas mycket afvikande drägt, urringade stjert*) 
och tunga flygt äro så i ögonen fallande, att hvar och en, som 
ej förut sett första årets ungar af L.tridactylus, ovilkorligen tror 
sig se en annan art. Att FOSTER, som för 34 år sedan samma 
dagar vistades i Lomme-bay och Waygats-strait, äfven sett 
några af dessa ungar, är utan allt tvifvel, och jag anser det vara 
mer än sannolikt, att han åt dessa, som han ansett representera 
en ny art, bortgifvit namnet L. Sabini. Erhäller man, såsom 
FOSTER, icke något exemplar af dem, utan skall bestämma och 
namngifva arten kanske en lång tid efteråt från minnet**), då 
man blott otydligt erinrar sig det under flygten mest i ögonen 
fallande hos den förmodade nya arten, nemligen den svarta hals- 


*) Redan Jos. SABINE anmärker, att stjerten hos ungar af L. tridactylus är ur- 
ringad, Lin. Trans. XII, p. 523. 

**) Det är icke saunolikt, att Parkys expedition haft med sig beskrifningen af 
Larus Sabini, som nyligen hade blifvit publicerad i Linn. Trans. XII, p. 520. 


— 120 — 


kragen, det ofvantill svartaktiga hufvudet, den något klufna stjer- ' 


ten och vingarnes svarta frambrädd, är man nästan tvungen att 
med FOoSTER kalla den imaginära arten L. Sabini, isynnerhet 
när man ej eger exemplar att beskrifva den som ny, om man 
hade haft lust dertill. Sålunda anser jag uppgiften om L. Sabini 
förekomst på Spetsbergen sannolikast hafva uppkommit. 

Jag utesluter Larus Sabini från Spetsbergens fauna, emedan 
denna fogel är ingenstädes bosatt der, emedan man aldrig er- 
hållit exemplar af den derifrån, och slutligen emedan den aldrig 
med visshet der blifvit observerad. Denna fogel fanns första 
gången af EDW. SABINE under PARRYS första resa, kläckande i 
sällskap med Sterna arctica på tre låga holmar i norra delen af 
Baffins-bay, 20 eng. mil från Grönlands vestra kust under 75,5” 
n. Lat. Annorstädes är han ej funnen på denna kust. I Grön- 
land är han okänd för infödingarne, och det är högst sällan man 
der erhåller ett och annat förfluget individ, fastän den af SABINE 
upptäckta kläckningsplatsen ligger blott circa 30 sv. m. från 
Upernavik. I Amerikas arktiska archipelag förekommer han en- 
dast i södra delen, nära kontinenten, t. ex. på Melville Peninsula, 
69” n. Lat. (PARRYS Sec. Voy.), men finnes ej i länderna kring 
Lancaster-sound, Barrow-strait och Melville-sound. MIDDEN- 
DORFF har funnit honom kläckande i mängd i Taimyrlandet. 


YARREL*) upptager honom bland Englands foglar, af orsak att | 
några individer blifvit der skjutna. Åfven till Holland och | 


Frankrike har denna fogel någongång förflugit sig. 


Larus Rossi RICHARDS., Append. to PARRYS second Voyage, 
p. 359. 


Jag har visat huru litet berättigad Larus Sabini intagit ett 
rum i förteckningarne öfver Spetsbergens foglar, och skall nu un- 
dersöka med hvilken rätt denna art gjort detsamma. Det heter 
om Larus Rossi 1 Appendix till PARRYS Attempt to reach the 
North-pole 1827, p. 195: ”Under vår färd öfver isen sägo vi | 


‘) A History of British Birds sec. Edit. III, p. 537. 


— 2l — 


| åtskilliga individer ända sa långt norrut tills expeditionen vände. 
Lieutnant FOSTER fann dem också i Waygats-strait, hvarest de 
sannolikt kläcka. Inga exemplar erhöllos.” Jag har redan under 
L. Sabini redogjort för våra fafänga bemödanden, att i Hinlopen- 
strait och på Spetsbergens nordligaste kuster och holmar upp- 
daga denna lätt igenkänliga fogel, som enligt det anförda yttrandet 
af J. C. Ross icke ens borde vara sällsynt i dessa trakter. 
Till samma negativa resultat hafva också alla andra kommit, 
som efter PARRYS tid besökt Spetsbergen. Jag tvekar derföre 
icke att utdöma denna fogel från detta lands fauna, ty han är 
der bestämdt icke bosatt. Det är dessutom högst sannolikt att 
de foglar, som af FOSTER iakttogos i Waygats-strait och af nord- 
polsfararena på isen under de höga latitudsgraderna, samt hvilka 
de ansett för L. Rossi, varit individer af Sterna arctica TEM. 
Denna niin öfvertygelse skall jag med några ord motivera. Allt 
hvad J. C. Ross anför om Sterna arctica i ofta nämnde Appen- 
dix till PARRYS Attempt etc. I827 inskränker sig till följande 
korta meddelande: ”Fanns kläckande i stor mängd på en liten 
holme i en stor lagun i södra ändan af Phipps’ Low Island. En 
ung fogel blef skjuten under 812° n. Lat.” Af detta yttrande 
framgår tydligt att PARRYS expedition ej såg andra tärnor, än 
dem, som kläckte på Low Island, och att den erhöll blott ett 
individ af denna fogel. Detta är i sanning mycket öfverraskande 
för den, som sett Sterna arctica vara allmän på dessa kuster och 
kläcka talrikt på flera holmar, äfven i Waygats-strait. Sam- 
manställer jag detta meddelande af J. C. Ross cm tärnans före- 
komst med FOSTERS iakttagelse, att L. Rossi var i Waygats- 
strait sa allmän, att han trodde denna fogel kläcka der och med 
Ross’ uppgift att L. Rossii ofta visade sig under bättouren, så 
måste jag draga den slutsats af dessa mot min egen och alla 
andras erfarenhet stridande uppgifter, att PARRYS’ officerare 1827 
ej kände Sterna arctica TEM. i flygten eller på afstånd, utan togo 
alltid de ensamt flygande individerna för L. Rossi, hvilken skall 
likna tärnan ganska mycket. Annorlunda kan jag ej förklara huru 
de kunnat förbise en så allmän fogel som tärnan och i stället 


anföra, att L. Rossi är temligen allmän, hvilken bevisligen icke 
finnes der bosatt, aldrig erbållits derifrån och ej heller någonsin 
med visshet blifvit der observerad. 

Under PARRYS andra resa erhöllos de två första exemplaren 
af denna fogel vid kusten af Melville-Peninsula, 691 n. Lat., men 
nordligare är han ingenstädes tagen eller observerad under de 
många Franklin-expeditionerna. För Grönland är han alldeles 
fremmande, likaså för norra Europa och Asien. 


Larus marinus (L.) NILS. 


Bland foglar, som KEILHAU i sin Resa i Öst- och Vest- 
finmarken 1827—28 p. 163 uppräknar från Stans-Foreland, näm- 
ner han blott tvänne Mäs-arter, Larus marinus och L. eburneus. 
Larus tridactylus och L. glaucus, hvilka höra till Spetsbergens all- 
männaste foglar, äro alls icke omnämnde af honom, men i stället har 
han upptagit L. marinus, som hittills aldrig blifvit sedd på Spets- 
bergen, icke ens på de sydligaste kusterna. Det är således uppen- 
bart att KEILHAU med L. marinus afser antingen L. tridactylus 
eller sannolikast unga individer af L. glaucus, hvilka icke kunnat 
undgå hans uppmärksamhet på Spetsbergen, sa allmänna äro 
de. Larus marinus bör icke upptagas bland Spetsbergens foglar, 
ty han är ännu icke funnen der. Denna mås går i allmänhet 
ej högt mot norden inom den arktiska zonen. 


Colymbus glacialis (L.). 


I PHuıpps’ Voyage towards the North-pole 1773 p. 187 upp- 
gifves, att denna Lom ”blifvit funnen” vid Spetsbergens kuster. 
Då PHıpps alls icke omnämner Colymbus septentrionalis L., som 
är ganska allmän på Spetsbergen ända upp till Seven Islands, 
tänker jag, att det är denna art PHIPPS kallat C. glacialis. I 
denna förmodan styrkes jag deraf, att ingen af de många sjöfa- 
rande eller naturforskare, som efter PHIPPs’ tid besökt detta 
land och skrifvit om dess foglar, omnämner C. glacialis, utan alia 
omtala blott C. septentrionalis. Vidare talar för min förmodan 
allt hvad man känner om denna fogels utbredning. I Nord-Ame- 


— 123 — 


rika förekommer han ej norr om 70° n. Lat., pa Grönland endast 
i södra delen af landet, pa Island är han allmän, vid norra Skan- 


dinaviens kuster deremot sällsynt. 


Aleca torda (Lin.) GM. 


I PARRYS Attempt etc, 1827, p. 198 säger J. C. Ross om 
denna arts förekomst följande: "Denna och föregående art (Mor- 
mon fratercula) bebo Spetsbergen och funnos kläckande i betydligt 
antal pa de höga tvärbranterna pa Walden Isl. och Little Table 
Isl. De syntes ej till norr om dessa öar.” Det är pa grund af 
denna uppgift Alca torda L. blifvit inryckt i Spetsbergsfaunan, 
men om denna fogel gäller tyvärr detsamma som om L. Sabini 
och L. Rossi, att den alldrig blifvit funnen på Spetsbergen. På 
grund af egen erfarenhet kan jag intyga, att Alca torda icke 
kläcker på Norra kusten eller i Hinlopen strait. På södra och 
vestra kusten är den icke heller någonsin funnen. Ehuru jag ej 
besökt de nordligaste öarne, Walden Isl. och Little Table Island, 
fundorterna för Alca torda enligt J. C. Ross, vågar jag dock 
göra den slutsats, att det mäste vara Alca Brünnichi och icke 
A. torda, som kläcker i mängd på deras klippväggar. Vi hafva 
i det föregående ofta visat, att PARRYS officerare 1827 plägade 
bestämma och namngifva foglar i flygten utan att bekymra sig 
om bestämningen blef rigtig eller ej, hvarigenom händt, att de 
infört i Spetsbergens fauna några arter, som icke finnas der. 
Bland dessa är Alca torda L. en. Förteckningen öfver fog- 
larna ökades betydligt derigenom, att samma art ej sällan blef 
upptagen under två olika namn, ett rigtigt och ett annat, som 
var falskt, och vanligen tillkom en sällsynt art. 

Utom dessa sist uppräknade fogelarter, som temligen all- 
mänt ansetts tillhöra Spetsbergsfaunan, men hvarifrån de pa af 
mig uppgifna skäl böra uteslutas, omtalas ännu några af en och 
annan författare såsom derstädes förekommande. Då inga upp- 
gifter anföras när och af hvem de blifvit der observerade, kunna 
vi, utan att för hvar art närmare motivera vårt handlingssätt, 


eliminera dem ur detta lands fauna med så mycket större skäl, 


RR 


som ingen af dem någonsin veterligen blifvit der observerad eller | 
skjuten. Sådana äro Plectrophanes lapponica SELBY, Tringa 
interpres PENN., Colymbus arcticus L., alla tre omnämnda af 
D:r D. WALKER*), såsom förekommande på Spetsbergen, samt 
Alca impennis (L.) NILs., hvilken sistnämnde enligt JOHN GOULD**) 
också borde vara iakttagen derstädes. — MARTENS***) omnämner 
i förbigående, att han hört omtalas att Die schwarze Krähe, Cor- 
vus corax L., en gång blifvit sedd på Spetsbergen, samt att Jo- 
han van Gent, Sula bassana (L.) BRISS., äfven observerats i 
ishafvet, der han likväl ”vänder för isen.” Det är möjligt att 
Corvus corax L. någongång förflugit sig ända upp till Spetsber- 
gen under hvalfångsters bästa tider, då trankokerier voro an- 
lagda på flere ställen vid kusterna, isynnerhet som denna fogel 
förekommer på Melville-önt) och är enligt SABINEff) anträffad 
så nordligt på Grönlands vestkust som på Hare-Island, 75",5 n. 
Lat., men han är sedan MARTENS tid icke omnämnd af någon 
för Spetsbergen, hvarföre det icke kan blifva fråga om att in- | 
rymma denna fogel en plats ens bland dem, som tillfälligtvis be- | 
söka denna ögrupp. Hvad åter beträffar Sula bassana BRISS., 
så veta vi, att denna fogel, som bebor Orkaderna, Fär-öarna och 
Island, blott högst sällan visar sig utanför Syd-Grönlands och 
nordliga Skandinaviens kuster. Vi hafva således ingen anledning 
tro honom någonsin förekomma så högt mot nurden, som på det | 
fiskfattiga hafvet emellan Grönland, Spetsbergen och Beeren Isl., 
vid hvilken sistnämnde ö drifis ofta möter söderifrån kommande 
seglare. 


Sedan föregående var skrifvet, har Hr Prof. C. SUNDEVALL 
haft godheten meddela mig en förteckning öfver de foglar, han 
1838 sett pa Spetsbergen, hvilken jag med författarens benägna 


”) Notes on Arctic Zoology, The Journal of the Royal Dublin Society 1860, 
XVIII & XIX, p. 62—66. 
"*) STEENSTRUP, Vidensk. Meddel., Flen 1855, p. 68. 
""") Spitsb. Reiseb. 1675, p. 21. 
+) Suppl. to the Append. of PArrys first Voyage. 
+r) Birds of Greenland, Trans. of the Lin. Society Tom. XII. 


2 mie 


samtycke har äran meddela här in extenso. Den är af följande 
innehåll: 


"Foglar, sedda på Spetsbergen 1838 uti och omkring Bell- 


sund, från den 25 Juli till den 5 Augusti, samt på hafvet da- 
garne före och efter denna tid. 


105 


Emberiza nivalis, allmän i Bellsund; utflugna ungar omkring 
den I Augusti; iefver endast af Chironomus, larven och 
puppan”). 

Legopus sp., temligen sällsynt; blott en oJ’ skjuten den 29 
Juli i sommardrägt**); i kräfvan blott blad af Saxifrage, 
Salix polaris etc. 


*) Emb. nivalis förtär äfven frön af åtskilliga växter t.ex. af Drabae, Gramineer. 


A. J. MGERN. 


*) Detta individ, som förvaras pä Riksmuseum härstädes under namn af Lagopus 


hyperborea, är afbildadt i det Franska reseverket, Voyage en Scandinavie etc. 
par GAIMARD, Trente-huitieme Livraison, och benämnes der Lagopus alpina 
v. hyperborea. "Till färgteckning, hufvudets skapnad och näbbens form liknar 
det af Prof. SUNDEVALL från Spetsbergen hemförda exemplaret fullkomligt 
den Grönländska ripan i sommardrägt, af hvilken flere individer finnas i 
Riksmuseum uppställda under namn af L. hyperborea. Men det skiljer sig, 
likasom. den banne i vinterdrägt, som vår Expedition hemförde från Spetsber- 
gen, märkbart genom sin betydligare storlek och robustare byggnad från den 
Grönländska. Med den Isländska ripan, af hvilken jag sett en hanne i som- 
mardrägt, öfverensstämmer den Spetsbergska till färgteckning och storlek, men 
afviker obetydligt i näbbens form. Den Grönländska ripan har erhållit nam- 
net Lagopus Reinhardti BREHM och den Isländska Lagopus Islandorum (Tetrao) 
FaBER. Dessa namn representera dock ingalunda verkligt skilda arter, utan 
racer eller slag af en och samma art, som i de från hvarandra isolerade län- 
derna småningom undergätt sädana oväsendtliga förändringar i färgteckning, 
storlek m. m., som nödvändigt måste framkallas af de olika lokal- och klimat- 
förhållandena. Fastän jag nu efter sorgfällig granskning måste anse såväl 
den Spetsbergska, L. hyperborea, och den Grönländska, L. Reinhardti BREHM, 
som den Isländska, Lagopus Isiandorum (Tetrao) FABER, höra till samma art, 
har jag dock ansett mig böra härofvan, p. 100, benämna den Spetsbergska 
med sitt specifica namn L. hyperborea, för att dermed antyda, att det är 
denna race eller varietet, som bebor Spetsbergen. Om den Spetsbergska ri- 
pans förhållande till den Skaudivaviska fjellripan, Lagopus alpina L. NILs., 
skall jag vid ett annat tillfälle redogöra. — Den af Prof. SUNDEVALL på 
Spetsbergen skjutna hannen af Lagopus hyperborea är stadd i klofällningssta- 
dium, hvilket också synes på den vackra, af W. v. Wrıcur utförda taflan i 
GAIMARDS Voyage etc. Spetsbergsripan fäller således sina vinterklor om som- 
maren, likasom den Skandinaviska fjell- och dalripan. 


> 


ge! 


16. 
17. 
18. 


Tringa maritima, allmän (= Tringa hypoleucos SCORESBY); 
lefver af små crustaceer*). 

Phalaropus vufus, ej allmän. 

Sterna arctica, ymnig. 

Larus glaucus, allmän; mest under vingfällning; hade all- 
mänt ägg eller ungar, trenne; liggfläckar vid bröstets sidor; 
förstör andra foglars ägg och ungar. 

Larus tridactylus, allmän. 

L. eburneus, allmän. 

Lestris parasitica, allmän; blott ljusa (framtill hvita) exem- 
plar, hvilket äfven synes på de flygfärdiga ungarne. 
Procellaria glacialis, blott sedd ute på hafvet. 
Anser torquatus, flockvis under vingfällning. 

Anas mollissima, allmän. 

A. spectabilis, allmän; ingen gammal I sågs, men många 
yngre, grå samt Y: 

A. glacialis, blott ett exemplar sedt. 


. Uria grylle, var. U. glacialis BREHM, NILS., högst ymnig. 


En stor del exemplar voro af denna form: rostro paullo 
angustiore; teetricibus alarum primarlis intus apiceque late albis, 
ultima toto alba; pennis eubiti plerisque apiee plus minusve albis. 
Liggfläckar ej antecknade hos dessa. De äldre till färgen sa- 
som i Sverige, men näbbet något smalare; 9 med liggfläckar. 
Alca alle, ymnig; hade ägg i otillgängliga klipphälor. 

A. Brünnichü, ymnig. 

Mormon arcticus, blott en 2 utan liggfläck sedd i Bellsund, 
men allmän i hafvet vid 76° n. Lat. 

Anser al. sp.**), omtalades af lotsen; sågs ej.” 


Sedan föregående allaredan var satt, har jag blifvit uppmärk- 


sam på en uppsats i "The Ibis”, I, 1859, kallad Notes on the Birds 
of Western Spitzbergen, as observed in 1855. By EDWARD EVANS 
and WILSON STURGE. Denna innehäller dock intet annat nytt, 
än att Spetsbergsripan der kallas Lagopus hemileucurus J. GOULD 
(1858), hvilket namn måste vika för det äldre af oss begagnade. 


*) Samt och isynnerhet af Chironomus-larver. A. J. MGRN. 
**) Antingen Anser leucopsis eller sannolikare Anser segetum. A. J. Mern. 


- 


— 127 — 


Iakttagelser och anteckningar till Finmarkens och 
Spetsbergens Däggdjursfauna. 


Af A. J. MALMGREN. 


[Meddelade den 11 Februari 1863.] 


e 


Dessa bidrag till kännedomen om Spetsbergens, Norra Is- 
hafvets och Finmarkens Däggdjursfauna, hvila på de iakttagelser 
och anteckningar, som jag under den Svenska expeditionen till 
Spetsbergen 1861 var i tillfälle att sjelf göra, och hvilka jag efter 
Expeditionens återkomst till Tromsö i slutet af September fort- 
satte i Finmarken under ett till November månads början för- 
längdt vistande derstädes. I afsigt att göra insamlingar af lägre 
hafsdjur för svenska Riksmuseum, gjorde jag i sällskap med 
min vän D:r A. v. Goäs flere utflygter från Tromsö till kring- 
liggande skärgården. Den lifliga beröring, 1 hvilken jag under 


vistelsen i skärgården kom till erfarne fiskare, fångstmän och har- 


punerare, som ofta deltagit i och voro väl förtrogne med den 
fångst, som från Finmarkens städer årligen bedrifves i Ishafvet, 
synnerligast vid Spetsbergen och Jan-Mayen, har satt mig i till- 
fälle, att här äfven meddela notiser om Finmarkens säl- och 
hvalartade djur, i sammauhang med hvad jag känner om samma 


djur från Spetsbergen. 


Sorex vulgaris Lin. 

Då gränsen för allmänna näbbmusens nordliga utbredning 
inom Norge af Prof. NILSSON”) försättes till Nordlanden och 
Prof. LILLJEBORG**) ej heller upptagit den i förteckningen öfver 
de af honom 1848 i trakten af Tromsö observerade däggdjur, för- 
tjenar det omnämnas, att detta lilla djur förekommer ganska all- 
mänt i skärgården emellan Tromsö och Hammerfest och kallas 
der skärmus. I medlet af Oktober 1861 fanns skärmusen i mängd 
på Renö, 70° n. Lat., både inom och utom hus. I de små bo- 

”) Skand. Fauna, I, 1847, p. 79. 


"') Bidrag till norra Rysslands och Norges fauna, K. Vet. Akad. Handl. 1850, II. 
Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh., 1863, N:o 2. 


dar, fiskarena der uppfört för sina bragder, erhöll man om morg- 
narne flere på en gång i kärl och korgar, som innehöllo färsk 
fisk, på hvilken de tycktes vara särdeles begifna. 


| 
| 


Ursus maritimus LIN. 

Isbjörnen träffas ganska ofta på de kuster af Spetsbergen, 
der fast is ligger i fjordarne eller drifis omgifver stränderna, men 
der ingen is finnes förekommer han endast undantagsvis. De 
norra och nordöstra kusterna äro om sommaren rika på isbjörnar, 
medan de vestra endast då få besök af dem, när drifismassor 


lägga till under land. Ötvergifvas kusterna af isen följa björ- 


narne med den, och anträffas då icke sällan långt ute till sjös. 
Under PARRYS båtresa öfver isen mot nordpolen 1827 dödade 
hans manskap två stycken nära 821” n. Lat. eller omkring 20 mil 
från närmaste kända land. TORELL och NORDENSKIÖLD träffade 
under en geografisk excursion till de nordligast belägna delarna af 
Spetsbergens ögrupp många björnar och öfverraskade några sim- | 
mande emellan isen. När de ismassor, som med den kalla ström- | 
men drifva ned från Ishafvet till Atlantiska oceanen längs Grön- 


lands östra kust, lägga till vid Islands norra kuster, komma en 


eller flere isbjörnar i land på denna ö, der de annars aldrig fin- 
nas. Om vintern draga de sig sydligare med isen och besöka då 
äfven Beeren-Island. Isbjörnen tillhör icke Finmarkens fauna, 
men man har likväl 1851 anträffat och skjutit ett individ der- 
städes vid Kjöllefjorden, enligt TH. M. FRIES”). Detta djur hade 
sannolikt kommit på ett drifisstycke så långt åt söder, att isen smälte 
i det varmare hafsvattnet, hvarpå djuret simmande måste söka land. . 
Isbjörnen är af sitt lefnadssätt bunden till isen. Han lefver 

af sälar, Phoca hispida ERXL. och Ph. barbata, och hvalrossar, 
hvilka djur alltid hålla sig till isen och flytta med den. Han 
försmår icke heller renar, och man har till och med funnit dess 
mage fylld af vegetabilier”"). Isbjörnens sätt att jaga går ut 
*) Berättelse öfver en resa i Finmarken 1857, Upsala Univers. Ärsskrift 1860, 
p- 260. | 


4) TORELL och NORDENSKIÖLD funno hos en af de isbjörnar, hvilka de dödade. 
under sin båttour till Nordostlandets norra kust, ventrikelu fullproppad af växter. 


N 0 


på att genom list och öfverrumpling bemäktiga sig rofvet. När 
han utsett en vid sitt vak sofvande säl till sitt byte, smyger han 
sig långsamt och försigtigt till honom. Skulle sälen derunder 
vakna eller visa sig orolig säges björnen ligga orörlig till dess 
sälen åter insomnat, hvarpå han smyger sig närmare. När han 
kommit sälen så nära, att han med två eller tre skutt kan nå 
honom, kastar han sig öfver sitt rof med pilens hastighet. Isbjör- 
nen anfaller icke, eller åtminstone högst sällan menniskan, men 
närmar sig henne ofta dristigt och oförskräckt, såsom det tyckes 
mera af godtrogen nyfikenhet, än af begär att anfalla. Oftast 
flyr han vid anblicken af en man. Han sätter sig ej till mot- 
värn, om han anfalles, utan flyr, och sårad anfaller han aldrig, 
såsom landtbjörnen alltid gör. i b 

Isbjörnen har ett par tum tjockt lager af späck emellan hu- 
den och köttet, för hvars skull han är mycket eftersatt af dem 
som idka fångst pa Spetsbergen. Han värderas lika högt som 
en hvalross. Att han förekommer temligen talrikt på Spetsber- 
gens norra kuster, kan man sluta deraf att vårt fartyg hemtade 
elfva stycken derifran. Vi sågo mängfallt flere, än som erhöllos. 

Honan föder om vintern en eller två ungar, som säges åt- 


följa modren åtminstone två år. 


Ursus arctos LIN. 

Landtbjörnen visar sig sällan vid Finmarkens kuster. Enligt 
pålitlig uppgift skall för några år sedan en björn blifvit sedd i 
Andersdalen vid Balsfjorden. 


Canis lagopus LAN. 

Fjellräfven är hela året bosatt på Spetsbergen, och förekom- 
mer ganska allmänt på alla kuster, dock talrikast på de vestra, 
der tillgången på föda är bäst. Om sommaren lifnärer han sig 
af fogelägg och ungar, om vintern af ripor och de smulor, som 
blifva öfriga från isbjörnens mältider. 

Fjellräfven har olika färgad drägt vinter och sommar. Vin- 
terdrägten, som.är hvit, aflägges i slutet af Juni eller i början 


— MO | 


af Juli och ersättes af en svartaktigt blågrå. En af Mag. CHY-| 


blåaktigt stålgrå. I slutet af Augusti har den mörka sommar- | 
drägten blifvit hvit. Alla räfvar som sågos denna tid voro hvita, | 


Fen ee 


mörkt färgade. Den sednare färgförändringen sker sannolikt ge-| 


nom urblekning. Ungar, som nyss lemnat boet, voro mörkbruna | 
i medlet af Augusti. 


| 
| 
| 
Lutra vulgaris ERXL., NiLs. | 
I 
I 
I} 


Uttern skall vara temligen allmän i skärgården kring Tromsö,/ 


men fångas i allmänhet i ringa antal, ty i Finmarken är fisket: 


innevånarenas hufvudsak och jagten bisak. 


Odobenus rosmarus LIN., 1734; SUNDEVALL, K. Vet. Akad. Öf-! 
vers. 1859, p. 441; Trichechus rosmarus AUCT. 


Hvalrossen är vid Spetsbergen ganska allmän, men förekom-/ 
mer ej mer så talrikt, som förut. Likväl äro ännu omkring 201 


mindre fartyg från Finmarken årligen sysselsatta der med hval- 


rossfångst. Talrikast synes detta djur lefva vid de norra och 
Östra kusterna om sommaren, der ständig tillgång på drifis finnes 
vid de vestra träffas hvalrossen deremot aldrig denna årstid, så-| 
framt ej drifisen lägger till der. Han håller sig nemligen alltid 
i grannskap af jemn drifis, emedan han älskar att ligga på den. — 
Hvalrossen är ett sällskapligt djur och lefver gerna i stora hjor-' 
dar. Han håller sig invid land, och går endast under sina van- 
dringar ut till hafs. I Hinlopen-strait sågo vi i Juli månad ofta 
flockar af 20—40 individer tillsammans, men man skall stundom 
träffa hjordar af hundradetal. I vattnet hålla de sig tätt slutna 
till hvarandra och stiga samtidigt upp att andas. 

Hvalrossen fångas för betarnes och hudens, men förnämligast för 
späckets skull. Späcklagret emellan huden och köttet är omkring 
tre tum tjockt på ryggsidan och något tunnare på buken. Det beror 
på ett misstag, att tillvaron af detta späcklager förnekas i Skan- | 


— Bl — 


dinavisk Fauna, I, 1847. Det heter nemligen der pag. 275: ”Hos 
skälarna men icke hos hvalrossen ligger emellan hud och kött ett 
tjockt lager af späck”, samt ytterligare pag. 317: ”Hos hvalrossen 
finnes intet späcklager under huden; om de hafva späck, är detta 
blandadt med köttet. De fångas endast för hudens och betarnes 
skull.” Späcket af ett enda djur anses gifva en tunna tran. 
Angående betarnes egentliga bestämmelse är jag i tillfälle 
att lemna nödig upplysning. Det är obestridligt att de begagnas 
såsom vapen och äro som sådana fruktansvärda, men att de äfven 
skulle tjena till lokomotionsorganer är en fabel"). Likasom sä- 
larne röra sig hvalrossarne endast med tillhjelp af sina svefvor, 
såväl på isen, som på de sandiga hafsstränderna, på hvilka de 
stundom stiga upp att sofva, ofta hundradetal tillsammans. Be- 
tarnes bestämmelse är helt annan och vida vigtigare för hval- 
rossens tillvaro, ty det är endast med tillhjelp af dem han kom- 
mer åt sin föda. Jag fann hvalrossen lifnära sig uteslutande af 
två musslor, Mya truncata och Saxicava rugosa, som lefva in- 
gräfda i bottenleran 3—7 tum djupt, på 10—50 famnars vatten. 
För att komma åt dessa, måste han med betarne uppgräfva dem 
ur leran. Med tillhjelp af sina trubbiga tuggtänder och tungan 
uttager han djuret skickligt ur skalet och sväljer det otuggadt. 
Hos de många fullvuxna honor af 10—11 fots längd, som jag 
var i tillfälle att öppna, fann jag ventrikeln städse fylld af nästan 
hela djur, med välbibehållen siphon och fot, af Mya truncata och 
axicava, de sednare i långt mindre antal, än den förra. Muss- 
lorna voro märkvärdigt väl skalade, bland flere tusende fann jag 
endast ett djur af Mya som hade en skärfva af skalet påsittande. 
En enda gång fann jag äfven ett djur af annan klass än Mol- 
luskernas bland contenta i hvalrossens ventrikel, nemligen en jät- 
telik Priapulus caudatus, som också lefver begrafven i botten- 
leran. Det var endast hos de fullvuxna jag fann ventrikeln fylld 
af skalade mollusker. De fjolåriga ungarne deremot, som redan 
voro öfver ett år gamla, och ännu åtföljde sina mödrar, hade 


merendels ingenting i ventrikeln eller något, som liknade och sä- 


*) Namnet Odontobenus STEENSTR. är derföre icke träffande. 


kert var ystad mjölk. Deras betar voro ännu blott en tum 
långa och räckte icke under underkäken. Det var således uppen- | 
bart, att de icke ännu kunde föra samma lefnadssätt, som de | 
gamla, och jag fann verkligen vid närmare undersökning mjölk i 
ymnighet i spenar och ljufver hos de gamla honorna eller i när- 
varande fall hos mödrarne till de öfver ett ar gamla ungarne, 
Att de gamla honorna voro mödrar till dessa ungar är alldeles 
säkert, ty de fångades tillsammans d. 13 Juli 1861 i min när- 
varo, ur en liten flock, i hvilken icke en enda mindre unge fanns, | 
som kunde vara född under våren eller början af sommaren detta | 
år. Honor, som nyss födt, hålla sig nemligen, medan ungen ännu 


o 
är liten, ensamna med sin unge, aldrig i flockar. Atminstone| 


gräfvande ur bottenleran, samt vidare, att hvalrosshonan icke föder| 
hvarje ar. 
början af Juni, hvilket också bekräftas deraf, att D:r A. v. Goish 
den 8 Juli 1861 under 80? n. Lat. funnit i uterus af en hval-| 


rosshona ett knappt en månad gammalt foster, som nu förvaras 


i sprit på Riksmuseum. Hovalrossfangare påstå, att parningen| 


verkställes ute pa banken d. v. s. på grund några mil från ku-: 


sten, men att de för detta ändamål skulle företaga långväga resor, 


såsom Prof. NILSSON uppgifver, bekräftas ej af de underrättelser, 


jag af erfarne Spetsbergsfarare erhållit. Honan går drägtig om-ı 
kring ett år, och föder i Maj eller Juni blott en unge. Men san-/ 


nolikt är parningstiden ej alldeles bestämd, ty ännu i slutet af, 
Juni eller i Juli fångas någongång honor med fullgånget foster. 


Spetsbergsexpeditionen hemtade till Riksmuseum ett sådant, som 
blef utskuret ur en hona, fångad i början af Juli i Hinlopen-strait. 


— 133 — 


Afven den omständigheten, att parningstiden inträffar nästan 
samtidigt med den tid, då honorna yngla, talar för vår slutsats, 
att hvalross!onan ej ynglar två år efter hvarandra. Ty det är 
föga sannolikt att ett djur med bestämd parningstid, som går 
drägtig ett helt år och däggar nära 2 år skulle åter vara aflings- 
skicklig en eller 2 veckor efter att hafva ynglat. Också träffar 
man honor, som födt, den första sommaren alltid ensamna med 
sin späda unge, utan sällskap af andra hvalrossar, och hvalross- 
fångare hafva försäkrat, att man aldrig finner en hona drägtig, 
som har årets unge med sig, lika litet som man ser en hona 
åtföljd af både årets och fjolårets unge på samma gång. 

De honor, som däggade på andra året och af hvilka jag 
öppnade flere i medlet af Juli, hade alltid uterus tom, fastän 
parningstiden redan för en månad sedan var förbi. Om concep- 
tion i Maj eller början af Juni försiggått, hade foetus i medlet 
af Juli nödvändigt bordt finnas. Då detta ej fanns hade' ingen 
parning ännu försiggått efter sista börden för 13 & 14 månader 
sedan och emedan rätta tiden för denna förrättning i ar var länge- 
sedan förbi, förblefvo dessa honor sannolikt obefruktade till nästa 
parningstid, som inträffade först 2 år efter det de sist ynglat. 
När vi veta att honan går drägtig ett helt år, skulle således ej 
mindre än 3 år förflyta emellan hvarje regelbunden börd, såvida 
det verkligen är en allmän lag att hvalrosshonorna icke inlåta sig 
i parning följande år efter det de sist ynglat. 

Jag har haft äran anföra, att hvalrossungens betar 12—13 
månader efter födseln äro blott omkring 1--1 tum långa, samt 
att den vid denna alder hemtar sin föda uteslutande ur modrens 


spenar. Innan ungen sjelf kan lifnära sig på de gamlas vis af 


musslor, som ligga inbäddade i hafsbottnet, måste betarne hafva. 


uppnått en längd af miust 3—4 tum. Denna längd hafva de när 
ungen fyllt två ar. Hos två unga, ur samma flock fångade, hval- 
rossar, som af fängstmännen enhälligt förklarades vara ungar i 
tredje året, voro betarne af denna längd och ventrikeln befanns 
vara till hälften fylld af skalade My® och Saxicave. Således 


Öfvers. af K. Vet. Akad. Förh. Årg. 20. N:o 2. 7 


— 134 — 


lifnär sig en 2-årig hvalross oberoende af modren, men till dess 


ungen uppnått denna ålder diar han. Att hvalrosshonan däggar 


två år eller åtminstone närmare två ar är otvifvelaktigt och det är 
högst sannolikt att hon enligt regeln icke inlåter sig i parning 
förr, än hon upphört att gifva di. Honor, som dägga på andra 
året, träffas alltid med sina ungar samlade i stora flockar och de 
hafva en annan vistelseort, än de fullvuxne hannarne. I Hinlopen- 
strait fångades i Juli månad endast honor och ungar i andra och | 
tredje året. Af de omkring 30 fullvuxna hvalrossar, som vår | 


harpunerare dödade, var icke en enda hanne. Hvar de fullvuxna | 
oxarne denna tid vistas är ovisst. Hvalrossfangare förmoda att 


de i stora hjordar ströfva omkring ”på banken” d. v.s. på grund 
längre från land, medan honorna med sina ungar besöka fjordarne 


och hålla sig i allmänhet nära land. De fullvuxna af båda könen | 


| 


| 
| 


lefva alltid i skilda flockar, honorna för sig och oxarne för sig. 

Hvalrossen besväres icke af istestinalmaskar, åtminstone fann 
jag aldrig några sådana. Deremot förekommer bland håren på | 
hvalrossens kropp ett större Pediculus-artadt djur ganska allmänt. 


Hvalrossen tillhör icke Finmarkens fauna, men är dock en-|/ 
ligt NILSSON”) en gång, 1816, dödad derstädes. 


Cystophora eristata ERXL.; NILS.; — Phoca leonina O. FABR, 


Faun. Grönl.; — Ph. eristata ©. FABR., Naturh. Selsk. Skr. | 
15725 p-120. | 


Klapmytsen är likasom Ph. grönlandica mera pelagisk, än 
de öfriga sälartade djuren, och förekommer derföre sällan nära | 
land. Vid Grönlands sydvestra kuster visar han sig i April, Maj | 
och Juni samt håller sig till drifisen, med hvilken han också synes 
komma dit söderifrån, men under den öfriga årstiden saknas han 
der. Klapmytsen träffas någongång vid Islands och högst sällan | 
vid Finmarkens kuster, men oftare vid Jan-Mayen under Mars 
och April månader. Det är dock icke denna art, utan Ph. grön- | 
landica, som är föremål för den storartade sälfangst, som årligen 
bedrifves vid Jan-Mayen af en mängd fartyg, de flesta utrustade 

*) Skand. Fauna, I, 1847. p. 321. 


— 1750, - 


från Norge. Enligt öfverensstämmande uppgifter af flere fängst- 
män och skeppare, som från Tromsö varit med om den såkallade 
Jan-Mayens-fångsten, är det Svartsidan, Ph. grönlandica, och isyn- 
nerhet dess nyssfödda, hvitulliga unge, som vid Jan-Mayen jagas 
och dödas i fere tiotaltusende individer årligen. Klapmytsen der- 
emot anträffas endast undantagsvis och af den dödas ett jem- 
förelsevis obetydligt antal. — Vid Spetsbergen är klapmytsen med 
visshet icke observerad i sednare tider”). Det är visserligen möj- 
ligt att hans vandringar om sommaren sträcka sig till Spetsber- 


gens latitud, men hans lefnadssätt, såvidt det hittills är kändt, 
tycks, ej tillåta en längre vistelse under så höga latitudsgrader. | 
Hans föda utgöres nemligen enligt FABRICIUS af större fiskar, 
hvilka veterligen ej finnas i det Spetsbergska hafvet. Under To- 
RELLS första resa till Spetsbergen fångades ett yngre individ i 
drifisen nära Beeren-Island (NORDENSKIÖLD). 

Klapmytsen kallas af Finmarkens fiskare Kiknäbb, och skall 
tundom visa sig der om våren och under vårsommaren ute i hafvet, 


men aldrig inomskärs. Han skjutes också derföre högst sällan här. 


Halichoerus grypus FABR., NILS. 

Prof. LILLJEBORG har observerat gråsälen i Finmarken under 
sin resa 1848. Såvida denna art är identisk med Fiskarlapparnes 
Srönsälg, såsom jag af deras beskrifning har skäl att tro, före- 
sommer den vid Finmarkens kuster sent om hösten och under 
1östvintern, men blott i ringa antal. Det påstods att grönsälgen 
m är sällsyntare, än för par tiotal år sedan. Vid Spetsbergen 


örekommer denna art icke. 


Phoca barbata FABR.; NILS. — Storkobbe eller Blåkobbe, Norske 
Spetsbergsfarare; Hafert, Norge. 


Denna är af alla i ishafvet förekommande sälarter den största 
ich finnes ganska talrikt vid Spetsbergens kuster. Han träffas 


”) MARTENS och SCcORESBY anföra dock Klapmytsen för det Spetsbergska hafvet. 
Det tycks som om detta djur, likasom alla andra, som varit föremål för den 
förödande ishafsfångsten, vore i starkt aftagande. Vi sågo icke Klapmytsen 
under hela resan nägonstädes, fastän SCORESBY säger: ”The hooded seal is com- 
mon near Spitsbergen”, Arct. Reg. I, p. 511. 


— 136 — | 
nästan alltid ensam, aldrig i sällskap, såsom Ph. groenlandiea | 


samt ej heller någonsin långt från kusten. I det isfria vattnet 


trifs denna art icke. Sa länge isen ligger i fjordarne håller han | 
sig ett öppet vak, hvarigenom han stiger upp på den att ligga, 
men sedan den brutit upp, träffas han oftast på den jemna drif- 
isen invid kusten. Aflägsnar sig isen långt ut till hafs, följer 
Storkobben, så kallas denna art af Spetsbergsfarare, ej med den, | 
utan söker upp sådana kuster, invid hvilka jemn drifis ligger. | 
Det är derföre en sällsynthet att träffa denna art under sommar- | 
månaderna vid Spetsbergens vestkust, såframt denna är isfri, 
hvilket vanligast är fallet, men så snart isen, drifvande ifrån | 
söder eller norr, instänger den, infinna sig hvalrossar och stor- | 
kobbar i mängd i fjordarne. Vid nordostlandet deremot, der fjor-| 
darne äro isbelagda langt in i Augusti och ständig tillgång pål 
jemn drifis finnes ej langt från land, förekommer han hela som- 
maren ganska talrikt. Under vår vistelse i södra delen af Hin-| 
lopen-strait, skjöto ett hvalrossfångarefartygs fangstmän under] 
loppet af 2 eller 3 dagar i början af Augusti ej mindre än c. 60/ 


st. af denna ensligt lefvande sälart. Vi sågo den ofta der och 


flere blefvo ae af var NE 


crustaceer. Hos alla dem, jag var i tillfälle att öppna, fann al 
ventrikeln fylld af stora Örangon- och Hippolyte-arter*), Anonya\ 
ampulla i mängd samt en och annan liten fisk (Cottus tricuspis 


REINH.). Bland cortenta fanns dessutom en enorm mängd, säkert /' 
flere hundra, opercula af större Tritonium-arter och Natica clausa 
samt skal af en stor Lamellaria. 

Om en hona, som fångades den 1 Juni under 80° n. Lat. |! 
har jag antecknat i min dagbok följande: ”Hon hade nyss fölltå! 
den gamla gråa drägten, hvaraf ännu några hårtappar sutto qvan 
fläckvis på kroppens sidor. Den nya drägten var korthärig, mörkt 
stålgrå, nästan svart på ryggen och ljusare på buksidan. Läng- 
den till bakre labbspetsen var 8 fot 2 t. och till svansspetsen 7 


En ee | 
*) Crangon boreas, Sabinea septemcarinata, Kipmölyte polaris, H. Sowerbzi och H 


borealis. 


— 137 -- 


I fot 4 t., omkretsen tätt bakom främre labbarne 54 fot samt öfver 
buken 6 fot 2 t.; det tjockaste späcklagret på ryggen 34 tum 
| tjockt, allt Danskt mått. Temperaturen i lungorna, sedan skin- 
inet jemte späcklagret var afdraget eller vid pass 4—3 timme 
efter det sälen dödades, var + 27" Reaum. samt i bukkaviteten 
+ 30” Reaum. (+ 37,5" C.). Den undersöktes sålunda att en 
god thermometer infördes inom bröst- och bukcaviteten genom 


| ett med knif stucket hal. Att lungorna voro mera afkylda, än 
de öfriga inelfvorna, synes vara lätt förklarligt genom den långa 
"tid de stått under inflytande af den kalla luften, sedan lifvet 
lemnat kroppen. Men att temperaturen i bukcaviteten ännu efter 


4 eller möjligen 3 timmes förlopp efter döden var + 37,5” C., 
| antyder att lifsvärmen hos sälarne måtte vara större, än hos 
landt-däggdjuren, ty hos den säl, på hvilken dessa observationer 
med all möjlig noggrannhet, i kamraternas närvaro och med bi- 
träde af dem anställdes, måste kroppsvärmen hafva sjunkit under 
den länga tid kroppen lag i det iskalla vattnet, — 1,1" R., och 
på däck i — 4” R. temperatur. Ventrikeln var till hälften fylld 
af otuggade crustaceer, hvaribland stora individer af Crangon 
boreas, Sabinea septemcarinata och Hippolyte polaris dominerade. 
Fragmenter af redan digestierade små fiskar, hvaribland en Cot- 
tus tricuspis kunde igenkännas, funnos äfven. Men hvad som 
isynnerhet öfverraskade var att finna en otalig mängd intestinalia, 
Tiorrhyncus gracilescens RUD. i magsäcken, en del slingrande 
sig bland contenta, en annan del med hufvudet fastsittande i 
den inre magväggen. På lefvern, tarmarne och tarmkexet 
satt äfven en stor mängd af en annan parasit, som hörde till 
familjen Cestoidex, dels lösa dels fasthakade. Det var Rudolfis 
Tetrabothrion anthocephalum. Densamma fanns också i Duo- 
denum och tunntarmarne i sadan myckenhet, att jag kunde ösa 
den med händerna. Uterus var tom.” — Samma dag var en 
harpunerare med sina roddare från ett hvalrossfångarefartyg hos 
oss ombord och berättade att han den föregående dagen, som 
var den 31 Maj, fångat en hona af Phoca barbata FABR. med 
ett lefvande och fullganget foster, hvilket äfven hans män en- 


— 138 — 


hälligt bekräftade. Således föder denna sälart äfven sednare, än 
i ”Febr. eller Mars.” — När ”storkobben” är i sjön är han gan- 


ska lätt att fånga, ty då är han ej skygg. Dumdristig och ny- | 


fiken närmar han sig ofta sjelfmant fångstbåten så nära, att han 
med största lätthet skjutes, men när han ligger på isen, är han 
ytterst vaksam och skygg samt omöjlig att komma inom skott- 
håll utan skjutsegel, sådant grönländarne begagna. 


Om Ph. barbata öfvervintrar vid Spetsbergens kuster är en 


fråga, som ej bestämt kan afgöras, men det förefaller mig mer 
än sannolikt att han gör det, hufvudsakligast af 2 skäl, 1:mo 
emedan han häller sig öppna vak i den fasta isen och 2:do der- 
före att han lifnär sig hufvudsakligast af mollusker och erusta- 
ceer, som hålla sig till bottnet och ej kunna migrera under vintern. 


I appendix till PARRYS Narrative of an Attempt to reach | 
the North-pole 1827 har J. ©. Ross icke upptagit denna art 


för Spetsbergen, utan endast Ph. foetida FABR. och Ph. Groen- 
landica FABR. Af den förstı ämnde skjöts 2 individer under bät- 


färden mot nordpolen, den sednare blef endast "tillfällistvis (d. v. | 


s. enslig) sedd pa lös drifis vester och norr om Spetsbergen ända 
till Seven-Islands.” Da han ej omnämner Ph. barbata med ett 
endaste ord och då det icke är tänkbart att någon, som seglat 
med fartyg och båt så mycket vid Spetsbergens nordligaste ku- 
ster om sommaren som PARRY och hans officerare, skulle hafva 


förbisett Spetsbergens allmännaste sälart, som är Ph. barbata 


N 


FABR., vågar jag draga den slutsats, att J. C. Ross med nam- : 
net Ph. Grönlandica betecknar Ph. barbata FABR. Hvad som | 


isynnerhet skänker mycken sannolikhet åt denna förmodan är den 


omständighet, att Ph. groenlandica FABR. endast på kortare tid 


och i stora flockar under sommaren besöker Spetsbergens haf. 


Skulle PARRYS expedition hafva sett en sådan flock på isen, hade 
J. C. Ross ej underlåtit att nämna det. I närheten af kusten 
stiger Ph. groenlandica icke på isen. Dessutom nämnes ej att 
något individ blef skjutet, utan man såg den endast. Jag har 


erfarit vid undersökningen af Spetsbergens fogelfauna, att de offi- 
cerare, som åtföljde PARRYS expedition 1827, ofta gafvo alldeles 


— 139 — 


origtiga namn åt de observerade föremålen. Detsamma anser 
jag hafva händt med den af dem sedda Ph. barbata FABR. 

Vid Finmarken förekommer denna art, som der kallas Haf- 
ert, mycket sällan och då endast under senhösten och vin- 
tern. I slutet af Oktober 1861 skjöts en hafert i Ersfjorden, 
nära Kalfjorden invid Tromsö. De individer, som visa sig vid 


Finmarken, anser jag hafva vandrat dit längs Ryska Lapplands 
kuster från Novaja Semlja, der denna sälart är allmän. 


Phoca groenlandica MÜLL.; FABR.; NILS.; — Ph. oceanica LE- 
PECHIN. 


Under seglingen i Hinlopen-strait, sag jag nägra flockar af 
denna art i medlet af Augusti. De höllo sig i tätslutna flockar, 
20—30 tillsammans, simmade snabbt och tycktes hafva mycket 
brådt. När de skulle andas, lyftade alla pa en gång sina huf- 
vuden öfver vattnet, tätt slutna till hvarandra, och dykade ögon- 
blickligen neder, för att på mycket långt afstånd göra om samma 
flinka manöver. Deras brådska var särdeles påfallande och jag 
trodde i början att de voro stadda på längre vandring i en be- 
stämd rigtning, men fann sednare att detta ej var förhållandet, 
ty en flock strök åt norr, en annan åt söder o. s. v. Då deras 
parningstid var inne och könen lefva i skilda flockar, hannar och 
honor för sig, är det sannolikt att deras brådska härledde sig af 
vaknad könsdrift. Södra inloppet till Hinlopen-strait var då 
stängdt af drifismassor, men norrut var hafvet isfritt. . Annor- 
städes såg jag ej svartsidan under hela resan. j 

Grönlandssälen eller svartsidan, såsom denna art kallas af 
Danskar och Norrmän, vistas ingenstädes hela året, utan van- 
drar regelbundet från en trakt till en annan. Från Grönlands 
vestra kust utvandrar svartsidan årligen två ganger. Första ut- 
vandringen sker i Mars månad i afsigt att yngla på isen långt 
från land, antingen i midten af Davis-sund eller i norra delen af 
Atlantiska oceanen. I slutet af Maj återvända svartsidorna i stora 
skaror till Grönlands vestra kuster, kommande söderifrån och 
medförande sina ungar. Andra gången vandra de ut i slutet af 


— 140 — 


Juli och ätervända i början af September. Malet för denna ut- | 
vandring är ej heller säkert känd, men afsigten med den tycks | 
vara, att få verkställa parningen i fred, ty vid återkomsten under | 
land äro honorna drägtiga. Således infaller parningstiden i Au- | 
gusti. Den öfriga årstiden vistas de under land och äro då fli- | 
tigt eftersatta af Grönländarne, hvilka anses årligen döda 30 & | 
36,000 af dem vid Grönlands sydvestra kuster Svartsidan har | 
ej af henne sjelf gjorda vak i fasta isen om vintern, såsom Ph. | 
barbata och Ph. hispida, utan samlas 1 mängd vid de större öpp- | 
ningar i isen, som af strömdrag hållas öppna (FABRICIUS”). 

För de skaror af Phoca groenlandica, som uppehålla sig i | 
hafvet emellan Grönland, Spetsbergen och Novaja Semlja tycks | 
ön Jan-Mayen vara en gemensam mötesplats under Februari, | 
Mars och April, eller den tid då honan ynglar. Det är ej osanno- | 
likt att större delen af de svartsidor, som i början af Mars van- i 
dra ut från Davis-sund, också söker sig upp till Jan-Mayens is- | 
fält att yngla, huru vågad en sådan förmodan än är. Redan | 
FABRICIUS vet omtala (l. c. p. 116) att det är svartsidan, lig- 
gande på isen med sin unge, som i Mars och i April jagas afı 
de sa kallade Robbenslagarene 'på hafvet emellan Östra Grönland | 
och Spetsbergen. Fran Norge har en mycket indrägtig sälhunds-! 
fångst en lång tid blifvit drifven vid Jan-Mayen med flere fartyg 
och den fortgär ännu, ehuru i starkt aftagande, likasom all annanı 
ishafsfångst. Det är isynnerhet den nyssfödda med hvit och len) 
ull beklädda ungen af Ph. grönlandica, som eftersättes. Då denna, 
likasom ungen af Halichoerus grypus, icke gar i vattnet innan 
ulldrägten är aflagd, äfven om han ansättes af menniskan, blir 
han ett lätt byte för robbenslagaren. AÄnnu de sednaste åren 


hafva flere tiotaltusen ungar och fullvuxna svartsidor årligen blif- 
vit dödade vid Jan-Mayen af Norrmännen. 


Det vore af intresse att veta, om det är Halichoerus grypus elle 


Ir 


Phoca groenlandica, som ynglar i stor mängd pa drifisen i myn-4. 
ningen af Hvita hafvet och der är föremål för en indrägtig fångst 


| 
*) Naturvid. Selsk. Skrivt. Bd. I, Om Svartsiden (Ph. groenlandica) p. 87. 


en 


enligt W. BÖTHLINGK*). Enligt PALLAS och LEPECHIN är 
det Phoca groenlandica, men denna uppgift är i behof af bekräf- 
telse, ty denna sälart ynglar icke nära land, utan på drifis långt 
ute pa oceanen. 


Angående denna arts fortplantning hafva vi redan nämnt 
att parningen försiggar i Augusti och att honan föder i Mars en 
hvit, ullklädd unge på isen. Prof. NILSSON”"") har framkastat 
den förmodan, att ungen af Ph. groenlandica skulle aflägga ull- 
drägten, likasom ungen af Ph. vitulina, redan i moderlifvet, med 
anledning af den af O. FABRICIUS anförda rigtiga iakttagelsen, 
att den ullklädda ungen aldrig visar sig i vattnet. Att detta 
ingalunda är händelsen, hafva vi redan visat, och FABRICIUS gifver 
icke heller till en sadan förmodan den minsta anledning. Han 
säger nemligen (l. c. p. 92): ”Om man end fanger en Hun i sin 
allersidste Dregtigheds Tid, da Ungen er fullbaaren, finder man 
dog ingen Forandring i dennes Farve, heraf maae man da rime- 
ligst slutte, at den bliver födt hvid; ikke desmindre sees uden- 
for Moders Liv aldrig saadan hvid Unge i Vandet; dens Farves 
Omskiftelse maae altsaa gaae for sig i det Mellemrum***), da 
den, saavelsom de gamle, ei sees under Landet, og taber da vel 
paa det Sted, den födes, sit förste hvide Laad.” 


Vid Finmarken har denna säl för ett antal år sedan varit en 
regelbundet återkommande gäst om vintern, men ses der numera 
sällan, en påtaglig följd af den förödande Jan-Mayens fångsten. — 
Det var isynnerhet de yngre, icke fortplantningsskicklige indivi- 
derna, som regelbundet besökte Finmarkens kuster. De hafva 
der erhållit många olika namn, motsvarande olika ålder. Sedan 
ungen aflagt ulldrägten, hvilket inträffar en månad efter födseln, 
kallas han af Norrmännen Suulrygg. Denna benämning motsva- 
I rar Grönländarnes Atärak. Suulvyggen visar sig aldrig vid Fin-' 
marken förr, än i Oktober eller i November, då han redan blifvit 


*) Bulletin Scientif. de l’Acad. de S:t Petersburg, Tom. VII, p. 202. 
”) Skand. Fauna, I, 1847, p. 290. 
**) Denna mellautid är nog lång för drägtonbytet, ty den räcker från början af 
Mars till slutet af Maj. 


— 142 — 


i 
större, och erhållit flere mörka fläckar. Han har då derjemte | 
erhållit ett nytt uamn, Öyskärkobbe (en kobbe, stor som ett ös- | 
kar), hvilket betecknar detsamma som Grönländarnes Ataisiak, | 
eller svartsidans unge under första hösten och vintern. Öyskär- | 
kobben, som förut varit der talrik, är nu sällsynt; han lemnar | 
Finmarken i Februari. -— Ungen i andra och tredje året, som 
kallas Storsveiv, infann sig fordom talrikt i slutet af April och | 
början af Maj med Korsmess-sejen och försvann efter par veckor. 
Aabenkobbe eller den fullvuxna svartsidan visar sig mycket 
sällan och det endast om vintern vid Finmarken. 


Phoca hispida ERXL.; FABR., Naturh. Selsk. Skr. I. 2, p. 74; — | 
Ph. foetida FABR., Faun. Grönl.; — Ph. annellata NILS.; — | 
Stenkobbe, Norge. | 
Af alla sälarter går denna längst mot norr och är således | 


icke sällsynt vid Spetsbergens norra kuster om sommaren, men | 
förekommer ej talrikt der. Isen tycks för denna säls trefnad vara | 


lika oumbärlig, som för Phoca barbata. Sålänge fasta isen ligger, | 
håller han sig i fjordarne, men när den bryter upp, begifver han | 
sig norrut med drifisen. Landets grannskap synes för stenkobben | 
ej vara af den vigt, som för Ph. barbata, ty man har anträffat | 
honom ofta långt från land. PARRY såg honom bland drifisen | 
under 823 n. Lat., eller omkring 20 mil från närmaste kända land, | 
och hans manskap skjöt två individer på isen under resan mot nord- | 
polen. Phoca barbata är bunden vid kusten, emedan han före- | 
trädesvis hemtar sin föda fran hafsbottnet, högst pa 80—100 | 
famnars djup, Phoca hispida deremot lefver af fiskar och erusta- 
ceer närmare hafsytan, hvilka finnas äfven pa längre afständ 
från land. Det är sannolikt att stenkobbens hufvudsakligaste 
' föda utgöres af en liten gadus-art (Merlangus polaris), som sim- | 
mar i mängd bland drifisen i vattenbrynet, och hvilken PARRY 
fann ännu under 822 n. Lat. — Om vintern har stenkobben un- / 


der sin vistelse i fjordarne små hål i isen, genom hvilka han 
sticker upp trynet att andas; större vak, genom hvilka han kunde 
stiga på den att ligga torde denna art icke göra åt sig, såsom | 


— 143 — 


Phoca barbata, utan han begagnar dertill större remnor eller 
vak, som strömdrag hålla öppna. Så berättar FABRICIUS (p. 
82—83 1. ec.) och detsamma har jag erfarit om hans lefnadssätt 
vid Bottniska vikens Finska kuster. 

Angående denna arts fortplantning har jag ingen erfarenhet 
från Spetsbergen. Vid Finlands vestra kust föder honan emellan 
Mattsmäss, i slutet af Februari, och Marie, i slutet af Mars, på 
isen, vid brädden af ett större vak eller en remna, en ullklädd 
unge, som är smutsgrå med svartaktig anstrykning på hufvudet 
och framryggen. Ulldrägten aflägges inom en månad och ersättes 
af en dylik som de gamla bära. Medan kuten eller den nyfödda 
ungen af vikarskälen, så kallas Ph. hispida vid Finlands kuster, 
ligger på isen, är han ytterst svår att fånga, ty vid minsta tecken 
till fara går han i vattnet, då deremot kuten af gräskälen, Hali- 
choerus grypus, hyser sådan skräck för detta element sålänge 
han bär ulldrägten, att han genast klifver upp på iskanten, om 
man kastar honom i ett vak. Enligt FABRICIUS, l. c. p. 84, 
ynglar denna art i Grönland i Februari och i Mars, eller samma 
tid som i Finska och Bottniska viken samt Ladoga. Storleken 
uppgifves till 3 a 4 fot och enligt FABRICIUS och NILSSON skulle 
den aldrig öfvergå 41 sv. v. m. Att de fullvuxna och gamla in- 
dividerna i Bottniska viken betydligt öfverskrida detta maximum 
har jag sjelf icke sällan iakttagit. De största, jag sett, hafva 
hållit nära 6 fot från nosen till ändan af de bakre svefvorna, 
och 54 fot sv. m. till svansspetsen. Till och med i Ladoga och 
Pyhäselkä i Finland skall totallängden hos de gamla individerna 
enligt erfarne mäns utsago uppgå till nära en famn d. v. s. c. 6 
fot. Men i dessa sjöar skjutes den ringlade skälen vanligen i 
andra eller tredje året, sällan fullvuxen, likasom också i Grön- 
land enligt O. FABRICIUS, hvilket jag förmodar vara orsaken 
att djurets längd uppgifvits för liten, då den sannolikt blifvit be- 
stämd efter de ett eller två år gamla individer, som allmännast 
erhållas. 

Phoca vitulina (L.) PHIPPS, Voyage towards the North-pole 
1773, p. 185, omfattar alla Spetsbergens sälarter, ty LINNÉ har 


— lid — 


ej ätskiljt arterna af genus Phoca (sens. strict.) i Systema Na- | 
ture, efter hvilken förteckningen öfver Spetsbergens djur är upp- | 
rättad i PHIPPS resa. Ph. vitulina (L.) NILS. Sk. F. I. 1847, | 
p. 276, är ännu icke känd från Spetsbergen. | 


Mus decumanus PALLAS; NILSSON. 


Bruna råttan har blifvit öfverförd med handelsfartyg tilll 
Tromsö, men är ej allmän der. | 


Mus musculus LIN.; NILS. 


att den skulle förekomma på landet. 


Lemmus amphibius Lin.; NILS.; Arvicola amphibius BLASIUS, 
Wirbelthiere Deutschlands 1857, p. 344. 


I trakten af Tromsö är denna art ej sällsynt pa fasta landet, | 
men förekommer ej i den yttre skärgården. I bottnet af Bals-| 


fjorden, 69,5” n. Lat., är den temligen allmän och man berättade, 
att den i potatisländerna derstädes nedgräfver stora förråd af de| 
största och bästa potatis för sitt vinterbehof. Det var öfverra-| 
skande att finna denna art föra samma lefnadssätt här under] 
nära 70° n. Lat., som i norra Finland, der jag 1 trakten af Ka-| 
jana sett några af dess s. k. vinterförråd uppgräfvas, af hvilka| 
enhvar innehöllo omkring två kappar potatis. — De skin, jag er-| 
höll i Balsfjorden, voro af den bruna varieteten, som enligt Prof 


NILSSON är egendomlig für hafstrakterna. Djuret kallades all 


| 
| 
| 
| 


Norrmännen Waan. 


Lemmus agrestis LIN.; NILS. 


Prof. LILLJEBORG har 1848 funnit denna art i Finmarker 
på fasta landet, men jag fick ej se den der. Min tid var nem- 
ligen sa upptagen af andra göromål, att jag kunde egna endast 
en obetydlig, ofta alls ingen tid och uppmärksamhet åt fasta 
landets eller öarnes micromammologi. Mi 


— 145 — 


Lemmus hudsonius (Arvicola) RICHARDS., App. to Parrys 2° Voy- 
age et Fauna boreali-amer. p. 132. 


PARRY fann 1827 under sin båtfärd mot nordpolen ett ske- 
lett af detta djur pa isen under 81} n. Lat., eller åtminstone 10 
sv. mil fran närmaste kända land. Fran hvilket land detta ske- 
lett härstammade kan ej afgöras, da djuret är spridt i de flesta 
polarländer, men sa mycket kan jag med visshet säga, att det 
icke var fran Spetsbergen. Med anledning af PARRYS redan om- 
talade fynd af skelettet ser man denna art upptagen bland Spets- 
bergens djurarter af nyare författare, men ingenting kan vara 
mera falskt, ty på Spetsbergen lefver ingen enda Lemmus-art. 
På grund af egen erfarenhet kan jag uppgifva, att på Spetsber- 
gens norra kuster intet djurslag af gnagarenes ordning förekommer, 
ej heller hafva TORELL, NORDENSKIÖLD eller BLOMSTRAND 
under deras omfattande geologiska undersökningar på Spetsber- 
gens vestra kuster från Bell-sound till Hackluyts Headland någon- 
sin påträffat spår, gångar eller andra märken af Lemmus-arters 
närvaro, ännu mindre något djur af denna familj. — Lemmus 
hudsonius är hittills känd från Hudsons-bay-länderna, Amerikas 
arktiska Archipelag (SABINE & RICHARDSON), Tajmyrlandet 
(MIDDENDORFF), Kanin-halfön öster om Hvita hafvet (RUPRECHT 
enl. MDDF) och Novaja Semlja (BAER). På Grönlands vestra 
kust finns ingen Lemmus-art, men på den östra fann SCORESBY 
en art, som D:r TRAILL beskref under namn af Mus groenlan- 
dicus. RICHARDSON upptog och beskref denna art såsom skiljd 
från Arv. hudsonius i Fauna Bor.-Am. under namn af Arvicola 
groenlandica, men MIDDENDORFF identifierar den på grund af 
omfattande forskningar med Lemmus hudsonius, som åter är sy- 
nonym med Myodes torquatus PALL., MDDF. 


Lemmus rufocanus (Hypudeus) SUNDEVALL, K. Vet. Akad. Öf- 
vers. 1846, 122. — Nırs., Skand. Fauna I, 1847, p. 365. 
Denna art är inom Skandinavien hittills bekant endast fran 

Torneä- och Luleä- Lappmarkerna, hvarest han förekommer ”på 

fälten, i husen och Lapparnas tält”, mest inom björkregionen. I 


— 146 — 


Oktober 1861 fann jag den äfven vara ganska allmän på lindor | 
och ängar nedanför fjellen vid Balsfjorden (Andersdalen) nära 
Tromsö. I husen hade man ej, märkt den, ehuru den var allmän 
på fälten, der den plöjde gångar i torfsvålen och tufvorna. Exem- 
plar derifrån hemtade jag till Riksmuseum. På öarne såg jag 
den icke. 

MIDDENDORFF uppgifver i sin ”Sibirische Reise” II, 2. p. 114, 
denna art för Ryska Lappland 69°, Boganida 71°, Kamtschatka 
och Altai. 


Lemmus norvegicus WORM.; NILS. 


Sedan 1860 har fjell-lemmeln varit talrik i Vest-Finmarken, 
både på fasta landet och öarne. Sjelf träffade jag den icke i 
skärgården, hvarest den enligt innevånarnes försäkran dock skall 
förekomma i mängd, men på fasta landet fann jag den vara all- 
män t. ex. vid Balsfjorden och Ulfsfjorden. Fjell-lemmeln skall 
stundom anträffas simmande i stora flockar emellan fasta landet 
och holmarne. Det händer någongång att hela skaror omkomma 
under dessa vådliga färder och drifva döda i land. Exemplar från 
Balsfjorden äro deponerade i Riksmuseum. 


Cervus tarandus LIN. 


Renen är allmän på Spetsbergens kuster ända upp till Seven- 
Islands, 80° 45' n. Lat., hvarest TORELL och NORDENSKIÖLD 
ännu funno dem lika stora och feta, som i sydligare delar af 
Spetsbergen. Vid de stora fjordarne på vestkusten förekomma 
de talrikt, isynnerhet vid Isfjorden, der årligen ett betydligt antal 
skjutes af de Norske Spetsbergsfararne. 

Spetsbergsrenen är öfverhufvud mindre än den Skandinaviska, 
samt erbjuder dessutom några osteologiska egendomligheter, på 
hvilka Hr ANDERSEN*) nyligen fästat uppmärksamheten. Men 
den Spetsbergska utmärker sig från den Skandinaviska äfven 
derigenom att hos den förra förekommer under sednare hälften 
af sommaren ett 2—3 tum tjockt lager af hvitt och välsmakligt 
fett emellan huden och köttlagret, hvilket den sednare icke torde 

*) K. Vet. Akad. Öfvers. 1862, p. 457. 


Mg 


\ 


hafva. Detta fettlager afsättes inom en ganska kort tid under 
Juli manad, ty ännu i slutet af Juni voro renarne i Treurenberg- 
bay magra och knappast matnyttiga, men redan i slutet af Juli 
voro de vid Brandywine-bay, 80° 24’ n. Lat., otroligt feta. Utan 
tvifvel tjenar detta fettlager till skydd mot kölden om vintern, | 
men jag skulle dock vara böjd att tillägga det ännu en annan, 
vigtigare fysiologisk betydelse. Jag anser att renen under vin- 
tern, då snön betäcker den äfven annars ytterst sparsamma vegeta- 
tionen, hvaraf han är van att hemta sin föda, till icke obetydlig 
del lefver på detta fettlagers bekostnad. Om varen i Maj eller 
örjan af Juni har renen efter den öfverståndna långa fastan om 
intern icke ett spår af detta fettlager i behåll och detta djur 
är då så magert och eländigt, att det knappt duger att äta. 


elphinus delphis (L.) LILLJEBORG*). 

Om morgonen den 7 April 1861 sag jag i Westfjorden pä 
orges kust nära inloppet till Hx&uningsver, som är det första 
nlöpningsstället pa Lofoten för söderifrån kommande postäng- 
Fartyg, en ofantlig hjord springare, som upptog kanske 4 mil i 
fvadrat af hafvets yta och bestod säkert af flere hundrade, kan- 
Eke tusendetals individer. Ofta såg man flere på en gång höja 
ig helt nära ängfartyget öfver vattnet att andas på delphinens 
anliga vis, så att hufvudets, ryggens och ryggfenans konturer 
ydligen kunde urskiljas och uppfattas. Långt från fartyget 
prungo andra samtidigt högt upp ur vattnet, ofta 5—10 på 
n gång, hvarvid man såg att de på undre sidan voro hvita, 
en afständet var för stort för bedömmandet af den hvita 
ärgens utbredning på kroppssidorna. Kroppslängden tycktes vara 
mkring 6—7 fot, pannan var starkt kullrig, kroppsformen spol- 
ormig, undersätsig, bakåt starkare afsmalnande, ryggfenan hög, 
elägen något bakom tjockaste delen af kroppen, tillspetsad, fram- 
ill convex, baktill concav och något bakutböjd, ryggen och öfre 
elen af hufvudet svarta och de undre kroppsdelarne hvita. Väl- 
etänkt och utan ringaste tvekan vidhåller jag det namn jag vid 


) Öfversigt af Skandinaviens Hvaldjur, Upsala Univers, Årsskrift 1861 & 1862. 


— 148 — 


första åsynen tillade denna delphin. Storleken, den kullriga pan- 
nan, kroppsformen och ryggfenans ställning och form öfverens- 
stämma fullkomligt med beskrifningen af Delphinus delphis. Del- 
phinus acutus (J. GRAY) LILLJEB. l. c., som vid Norges vestkust 
tycks oftare anträffas och fangas, än D. delphis L., afviker genom | 


betydligare storlek och långsamt sluttande panna från den af mig | 


observerade delphin. Den sistnämnde skiljekarakteren faller ge- 
nast i ögonen när man jemför RASCHS afbildningar af Delphinus’ 
leucopleurus RASCH”), som är synonym med D. acutus GRAY en- 
ligt Prof. LILLJEBORG, med en konturteckning af D. delphis. 
Fiskare i Finmarken omtalade att springare ofta visade sig | 
der om våren, men det är omöjligt att afgöra om det är skaror | 
af D. delphis eller D. acutus GRAY, som besöka Finmarken. San- | 
nolikt göra båda arterna det. | 


| 
Orca gladiator (DESM.) SUNDEVALL, K. V. Ak. Öfvers. 1861, P: | 


391; — Grampus gladiator LILLJ., Skand. Hvaldjur, p. 15; —| 
Stour-wagn (Finmarken). | 


MARTENS omtalar (Spitzb. Reiseb. 1675, p. 94) i samman- | 
hang med ”Butskopf” (Hyperoodon rostratus PONT., LILLJ.) ett. 
annat djur med 3 gånger så hög ryggfena som Butskopf, ”hvar- 
före man kunde anse honom för en svärdfisk.” Dermed kan 
MARTENS rimligtvis ej mena annat än Orca gladiator, som stun-| 


5 : I 
er anträffas i N emellan Mau och Pi Vz) 


Stour-wagn eller ee välbekant för alla fiskare. 

Om namnet Wagnhund, som i Finmarken allmänt begagnas | 
för den stora delphinart, som drifver hvalar 1 land, äfven tillägges, 
Orca gladiator eller om detta namn begagnas uteslutande för Orca 
grampus (DESM.) SUND. l. c., såsom Prof. LILLJEBORG anser, 
vågar jag ej afgöra. Beteckna fiskarena med Wagn-hund en från 
Stour-vagnen skild art Orca grampus DESM. (Grampus orca SCHL,F 


LILLJEB.), sa måste denna om sommaren vara allmännare i Fin- 


marken, än Orca gladiator, ty man hör mycket oftare talas om 


*) Nyt Magasin for Naturvidensk., 4:de Binds andet hefte, Tab. II. 


— 149 — 


Wagnhundar, än om Stourvagnen. För några år sedan hafva tre 
mindre hvalar, Balenoptera rostrata FABR., på en gång blifvit 
af Wagnhundar drifna i land i bottnen af Ulfsfjorden. I Grötsund, 
n. om Tromsö, skola Wagnhundar ofta visa sig om sommaren. 
I början af Oktober 1861 såg jag en stor delphin i Grötsund, 
som sannolikt var en Orca grampus (DESM.) Den visade sig en- 
dast en gang och pa långt afständ, hvarföre min observation blef 


osäker. 


Phocaena comnunis (LESSON) LILLJEB., 1. ec. p. 25; — Nise, 

Finmarken. 

Tumlaren är i Vestfinmarken ganska allmän. I smala fjor- 
dar, såsom Balsfjorden, fångas han om vintern med nät af Norr- 
män, men Lapparne föredraga att skjuta honom. Tumlaren finnes 
i Finmarken hela året. I Grötsund såg jag en liten flock af tre 
eller fyra individer den 9 Oktober 1861. 


Delphinapterus leucas (PALLAS) LILLJEB. — Delphinapterus Be- 
luga J. ©. Ross i PARRYS Attempt to reach the Northpole 
1827. 

Hvitfisken är vid Spetsbergens kuster allmän. Grunda strän- 
der i bottnen af fjordar, der glacierbäckar falla i hafvet och vatt- 
net är grumligt af uppblandad lera, äro hvitfisk-hjordarnes käraste 
uppehaällsplatser. Han är sällskaplig och träffas alltid i stora 
flockar eller hjordar, uppehåller sig gerna på grundt vatten 
nära stränderna, aflägsnar sig sällan eller-aldrig från kusten, samt 
är oberoende af drifisen. I Treurenberg-bay sågo vi en stor mängd 
hvitfiskar i medio af Juni, oaktadt fjorden var fylld af drifis. 
Vid Waygats-öarne såg jag i medlet af Augusti en talrik skara 
vandra söderut från Hinlopen-strait. I Lomme-bay fanns en ofant- 
ligt talrik hjord den 22 Augusti vid utloppet af en glacierbäck. 
I bottnen af Wyde-bay såg Prof. BLOMSTRAND hvitfiskar i stor 
mängd. I vestkustens fjordar finnas de äfven i ymnighet. 

I Finmarken förekommer hvitfisken icke. Likväl försäkrade 
en Fiskarlapp på Hvalön invid Tromsö, att han en gång midt i 


Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh. Årg. 20, N:o 2, 8 


150 — 


vintern sett några individer i Kalfjorden. Detta förefaller mig 
icke osannolikt, ty jag har sjelf sett en otalig mängd hvitfiskar 
midt i Juli månad 1856 i bottnen af Hvita hafvet emellan Kem 
och Solovetskoi*), 65” n. Lat. När hvitfisken om sommaren 
bebor Hvita hafvet, är det tänkbart att hans vintervandringar 
någongång sträcka sig vester om Nordkap. Pä Asiens östra kust 
vandra hvitfiskhjordarne om vintern ända ned till 52° n. Lat. 
och gå till och med uppför Amurfloden 40 mil inat landet enligt 
L. SCHRENK**) och ARTHUR NORDMANN***), 
Hvitfisken lefver hufvudsakligast af fisk. 


Monodon monoceros LIN.,; Narhval. 
Narhvalen håller sig måhända af alla däggdjur närmast 


Nordpolen vinter och sommar. Han vistas alltid ute pa hafvet, 


bland drifismassorna, aldrig nära kusten sasom hvitfisken, och 


träffas om sommaren icke vid Spetsbergens kuster utom måhända 
vid de aldra nordligaste under kallare somrar, då dessa hållas 
instängda af is. PARRY såg under återfärden från sin båtfärd 
mot nordpolen några stycken bland lös drifis under 81° 107” n. 


Lat., men vi fingo aldrig se narhvalar under hela resan. Om 


vintern draga de sig sydligare och uppehålla sig då sannolikt i 
hafvet vester om Spetsbergen. — Vid norra Grönlands kuster 
samt i nordligaste delen af Amerikas arktiska archipelag synes 
narhvalen vara allmännare, än vid Spetsbergen. ; € 


Chaenocetus rostratus (PONTOPPID.); — Monodon spurius O. FABB,; 
— Hyperoodon borealis NILs., 1820; — Hyperoodon rostratus 
LILLJEB., I. c. p. 34. — Näbbhval ESCHRICHT: Undersö- 
gelser over Hvaldyrene, fjerde afhandl. 

Pa öfverresan till Spetsbergen träffades flere gånger smärre 
hvalar, 2—3 tillsammans, den 15—17 Maj 1961 under 74,5°— 
"75,5" n. Lat. och 12°—13° Lot. ö. Grw. ”De voro 4—5 fot 
långa, ofvantill svarta med gröngraaktig anstrykning; kroppsfor- 


*) Se Skandinaviens Hvaldjur af LILLJEBORG, p. 117. 
”") Reisen und Forschungen im Amurlande 1854—56, I. 1, p. 191. 
“*) Bulletin de la Société des Naturalistes de Moscou, 1861, III, PSN 


— 15l — 


men spolformig, afsmalnande starkare bakåt än framtill, största 
tjockleken på främre kroppshalfvan; ryggfenan tillspetsad, fram- 
till convex, baktill koncav, med bakåt böjd spets; hufvudet framåt 
något hoptryckt, med vertikalt nedgående panna (nedre delen af 
hufvudet eller näbben såg jag ej öfver vattnet); endast ett sprut- 
hål fanns, hvarur luften utstöttes utan någon märkbar stråle med 
en svag smäll, som endast hördes då hvalen var 2—30 famnar 
från fartyget.” De kommo fartyget så nära, att man nästan hade 
kunnat nå dem med en lång stång, och simmade en stund bred- 
vid eller efter oss, hvarunder konturerna af pannan, ryggen och 
ryggfenan tydligen kunde uppfattas. Hvad jag i min dagbok an- 
tecknat om dem, har jag här ofvanför med citationstecken anfört. 
Af detta framgår tydligt att de ifrågavarande hvalarne voro 
näbbhvalar. Prof. ESCHRICHTS *) förmodan, att MARTENS’ **) 
”Butskopf” är näbbhvalen, anser jag vara fullkomligt rigtig. 
Medan vi passerade detta bälte af Ishafvet, der näbbhvalarne 
uppehöllo sig, varierade vattnets temperatur vid ytan emellan 
+2°’ — +3° Reaum., och hafsvattnets färg, sedd genom roder- 
hälet, var vackert azurbla. Men den 18 Maj, när vi befunno 
oss under 75° 45’ n. Lat. och 12° 31’ o. Lgt., föll vattnets tem- 
peratur på f. m. inom en timma från + 2° — +3° R,, vid hvil- 
ken grad den temligen constant hällit sig under de tre näst- 
föregående dagarne, till 0°— 1° R. och förblef sedan för lang 
tid vid 0°— 1° R. Samtidigt med den plötsliga temperaturför- 
ändringen i vattnet inträffade en märkbar förändring i hafsfaunan, 
och hafvet, som varit vackert azurblått, blef i hast smutsgrönt 
af en mängd små pelagiska alger. Allt häntydde på att vi hade 
öfvergått gränsen emellan Atlantiska oceanens eller rättare Golf- 
strömmens område, för hvars vatten den azurblå färgen lär vara 
karakteristisk, och det kalla ishafvets gebiet. Bland många andra 
förändringar i hafsfaunan var näbbhvalarnes försvinnande i samma 
stund vi kommit inom det kalla, smutsgröna vattnets gräns allt 
för mycket i ögonen fallande, för att här icke omnämnas. Den 


*) Undersögelser over Hvaldyrene, 4:de afhandl., om Näbbhvalen. LE 
**) Spitsberg. Reisebeschreib. 1675, p. 93 das, 3. 
fas fe 
H a IL 


17, och ännu natten mot den 18 Maj sågos åtskilliga näbbhvalar, 
men sedermera icke under hela resan förr, än den 14 September 
på återfärden till Norge, medan vi voro på c. 78° n. Lat. Då 
kom en näbbhval helt nära vårt fartyg och simmade en stund i 
bredd med oss, men Aeolus, så hette vårt fartyg, gjorde dålig 
fart, hvarföre hvalen snart lemnade oss efter sig. Anmärknings- 
värdt är att vattnets temperatur vid hafsytan vid detta tillfälle 
var + 3,3? Reaum., eller nästan densamma, som den 17 Maj, då 
vi sist sågo näbbhvalen. Sannolikt är att näbbhvalar aldrig vi- 
stas i kallare vatten, än det i hvilket vi träffade dem den 14— 
17 Maj, och gränsen för deras nordliga utbredning sammanfaller 
möjligen med hafvets af nämnde temperaturgrad. Härvid är dock 
att ihågkomma att denna gräns om sommaren rycker några la- 
titudsgrader nordligare, än om vintern, åtminstone i hafvet emellan 
Grönland och Spetsbergen. | 

Vid Finmarkens kuster är näbbhvalen känd af fiskarena, ät- 
minstone till namnet, men den visar sig der ”meget sjelden”. Vid | 
Kalfjorden, nära Tromsö, erhöll jag af några der bosatta fiskar- 
lappar den notis, att de sommaren 1860 funnit en död näbbhval 
drifvande på hafvet nära Vengsö. Lapparne, som bergat den, 
hade försökt använda späcket i matlagning, men funno detta ega 
en så ytterst häftigt laxerande egenskap, att de ännu i slutet af 
Oktober 1861 hade detta i friskt minne, och skyndade att genast 
omtala det, såsom nagonting högst besynnerligt. Samma obehag- 
liga erfarenhet hafva Grönländarene för längliga tider sedan gjort, 
med anledning hvaraf de gifvit näbbhvalen namnet Anarnak *),‘ 
som skall betyda ”cacare faciens.” 


Balenoptera musculus? (COMP.) LILLJ., 1. c. p. 42; Langrör, 

Finmarken. 

Af bardhvalar, som på olika årstider besöka Finmarkens 
kuster, åtskilja fiskarena derstädes tre arter nemligen Sejhval, 
Langrör och Slätbak. De båda förstnämnde hafva ryggfena, den 
sista är utan. Langrör är den största af dem och förekommer 


”) Se EscHRICHTS afhandling om Näbbhvalen. 


— 153 — 


om våren (Mars—Maj) under lodde och sillfisket, da han lär vara 
ganska allmän vid Finmarken. Han skall enligt fiskarenas be- 
skrifning vara ”smärt och långsträckt, samt längst af alla hvalar. 
Langrör blåser ”meget höjt”, likasom slätbaken och har rygg- 
fena.” — Jag förmodar att denna är identisk med Prof. LILLJE- 
BORGS Rörhval, som är B. musculus (CoMP.). 


Balenoptera gigas (ESCHR.) LILLJEB,., l. c. p. 56—57;? Slätbak, 

Finmarken. 

Medan vi lägo för ankar i sundet emellan Amsterdam Isl. 
och Spetsbergslandet, under 79° 45’ n. Lat., såg jag den 1 Sep- 
tember 1861 två kolossala individer af denna art en enda gång 
blåsa pa vid pass 4—500 famnars afständ från fartyget. På detta 
håll kunde jag ej urskilja någon ryggfena, men kamraterna Prof. 
NORDENSKIÖLD och Mag. CHYDENIUS, hvilka hade sett dem kort 
förut blåsa helt nära fartyget, försäkrade, att de hade en sådan, 
ehuru mycket låg och belägen långt bakut på ryggen. ”De hade 
en långsträckt kropp af ofantlig längd; ryggfenan var mycket låg, 
belägen långt bakut och ej mer synlig på 4—500 famnars af- 
stånd; de blåste mycket häftigt och högt, så att ljudet deraf hör- 
des på det uppgifna afståndet såsom ett starkt brusande; den 
utblåsta ängpelaren var säkert 3—4 alnar hög; kroppsfärgen 
kunde -ej tydligt urskiljas, men på afstånd sågo de svarta ut. Se- 
dan jag sett dem en gång blåsa, försvunno de och syntes ej mer, 
ehuru dagen var klar och sjön nästan spegellugn i sundet. Vatt- 
nets temperatur vid hafsytan var +3,1’R.” Detta ur min dagbok. 

Såsom jag redan nämnt skall vid Finmarkens kust enligt 
fiskarenas uppgift en stor hval visa sig icke så sällan, som skiljer 
sig från de andra der förekommande hvalar derigenom att den 
har ingen ryggfena. Denna har deraf erhållit namnet Slätbak. 
Då det icke är rimligt att Grönlandshvalen, Balaena mysticetus, 
som är den enda af den högre nordens bardhvalar, som saknar 
ryggfena, någonsin visar sig vid Finmarken, tänker jag att det 
måtte vara individer af Balsenoptera gigas ESCHR., som om vin- 


tern förekomma vid Finmarken och der af fiskare kallas slätbak. 


— 154 — 


Tänkbart är det åtminstone att den jemförelsevis omärkligt lilla 

'yggfenan "), som är långt bakat belägen, af fiskarena antingen 
icke. betraktas såsom sådan eller också förbises, hvilket enligt 
min egen erfarenhet lätt kan ske. Enligt SCORESBY**) skall 
Balenoptera Gibbar, som enligt Prof. LILLJEBORGS förmodan är 
identisk med B. gigas ESCHR., i mängd förekomma i hafvet vid 
Beeren-Island och Novaja Semlja, samt har ofta blifvit tagen för 
Grönlandshvalen af sjöfarande till Archangel. SCORESBY anser, 


att denna art uppehåller sig emellan 70°—76° n. Lat., men till- 


lägger, att den i Juni, Juli och Augusti, då hafvet är klart för is 
rycker upp ända till 80° n. Lat. vid Spetsbergen. 


Att det icke är Megaptera boops (FABR.) LILLJ. (Keporkak 
ESCHRICHT), som Finmarkens fiskare benämna slätbak, anser jag 
vara utom allt tvifvel. Grönländarnes Keporkak har nemligen 
en ryggfena, som omöjligen kan förbises, och bläser ut luften med 
mindre styrka än Grönlandshvalen och Balanoptererna, Slätbaken 
deremot blåser ”meget höjt”, hans sätt”) att dyka ned sedan han 
blåst är så afvikande från Balsnopterernas, att detta ingalunda 
skulle undgå fiskarenas säkra öga, och slutligen är Keporkaken en 
mycket sällsynt gäst vid de europeiska kusterna, då han deremot 


tycks vara allmän vid Grönlands vestra kuster och i vestra delen 


af Atlantiska oceanen. Emellan Finmarken och Spetsbergen sago 
vi honom aldrig. 


Huruvida Finmarkens slätbak kan vara Biscaya-hvalen eller 
Nordkaparn, som är en Balena, lemnar jag oafgjordt. Prof. ESCH- 
RICHT omtalar i K. Danske Vid. Selsk. Ofvers. 1858, p. 226, att 
en hona af Biscaya-hvalen, som är Isländarnes ”Sletbag” och 
hvalfangarnes Nordkaper, visat sig med unge i bottnet af Biscaya- 
viken vid St. Sebastian den 17 Jan. 1854. Ungen dödades och 
skelettet förvaras i Pamplona i norra Spanien. 


*) Hos det-af MÖLLER beskrifna 68 danska fot långa exemplaret från Grönland, 


var ryggfenan blott 4 tum hög. Se EscHRIcHTs Undersögelser ete., d:te Afh. 


**) Account of Arct. Reg. I, p. 478. 
***) ESCHRICHT, Unders. over Hvald., 6:te Afh. p. 102. 


- — 155 — 

Bal@enoptera rostrata (FABR.) LILLJ. 

I Finmarken förekommer en liten hval, den minsta i slägtet, 
som om våren i Maj månad förföljer Sej-stimmarne ända in i 
fjordarne och kallas Sejqual.. Densamma skall företrädesvis vara 
utsatt för Wagnhundarnes rasande angrepp, och blir af dem ofta 
drifven i land. För ett antal år sedan blefvo tre individer på en 
gang drifna pa grund i Kjosen i bottnet af Ulfsfjorden. — Sanno- 


likt begagnas namnet Sejqual äfven för B. laticeps (J. GRAY) LILLJ., 
som är af samma storlek som Balsnoptera rostrata och förekom- 
mer 1 Östfinmarken, såsom det tycks, icke sällsynt. 

SCORESBY*) har skjutit ett individ af Balsnoptera rostrata 
(FABR.) nära Spetsbergen, men denna arts förekomst der är sanno- 
likt icke regelbunden utan tillfällig. Vi sågo den aldrig i det 
Spetsbergska hafvet. 


Balena mysticetus L. 


Grönlandshvalen, som förut varit allmän i det Spetsbergska 


hafvet, visar sig der numera aldrig. 


*) Account of Arctic Regions, I, p. 486. 


4 


> 
ve 


3 STOCKHOLM > 1863. 


P. A. NORSTEDT & 


Ur Tr: 


& 
. 
R 4 
= 
k * 
4 Lo! 
Wer 

G - 

A Klee, 


ÖFVERSIGT 


KONGL. VETENSKAPS-AKADEMIENS 
FÖRHANDLINGAR. 
Årg. 20. 1863. Je 3. 


Onsdagen den 11 Mars. 


Hr BOHEMAN redogjorde för resultaten af den entomo- 
logiska resa i Skåne han under det förflutna årets sommar 
tfört. 

Hr LoVvEN föredrog den berättelse, som Candidaten F. A. 
MITT afgifvit om den resa till Bohuslän, han med Akademiens 
fanslag utfört under den förflutna sommaren, samt de derunder 
erkställda undersökningarna öfver Hafs-Bryozoers byggnad och 
tveckling. ; 

Hr ARESCHoUG meddelade strödda anmärkningar öfver hafs- 
egetationen i Bohusläns skärgård, samt algernas olika uppträ- 
ande, fruktsättning o. s. v. under olika årstider. 

Herr BERG framställde en öfversigt af det hufvudsakligaste 
nnehället af de af K. Statistiska Central-Byran utarbetade och 
Rtgifna Bidrag till Sveriges officiella statistik: Kongl. Maj:ts Be- 
allningshafvandes femårsberättelser för åren 1856—1860, m. m. 

Hr SUNDEVALL framlade en af Svenska och Norska Consuln 
Buenos Ayres, Hr G. E. BILLBERGH till Riks-Museets zoolo- 
iska afdelning gjord föräring af båda underkäkshälfterna af ett 
ssilt, elefantartadt djur, samt föredrog en uppsats af Docenten 
. H. ANDERSEN i Lund: om Nordiska Acarider”. 

Hr NORDENSKIÖLD föredrog en uppsats af Magister A. MI- 
HAELSON: Bidrag till kännedomen om Amphibolernas samman- 
ättning *. ' 


— 158 — 


Pr&ses tillkännagaf, att Akademiens utländske ledamot ii 
sjunde klassen, Professoren vid Universitetet i Köpenhamn D. 
ESCHRICHT, med döden afgatt. 


Kongl. Maj:t hade till K. Akademien remitterat den af Ad- 
junkten O. TORELL afgifna underdåniga berättelsen om den 
Svenska vetenskapliga Expeditionen till Spetsbergen ar 1861. 
Densamma öfverlemnades till en comité bestående af Frih. WREDE, 
Herrar BOHEMAN, EDLUND och LINDHAGEN, med uppdrag att 


deröfver afgifva utlåtande. 
Från K. Förvaltningen af Sjöärendena hade skrifvelse an- | 
kommit, med tjugo journaler öfver de under nästlidna året vid 
en del af Rikets fyrar och andra dertill utsedda platser förda: 
observationer öfver vattenhöjden m. m. 
Från Maskinistsvennen i K. Danska Sjöstaten B. F. KIND- 


LER hade skrifvelse ingått med ritning och beskrifning öfver en 


apparat för hafsbottnens undersökning. 


Hr BLOMSTRANDS af handling: Geognostiska iakttagelser under 


en resa till Spetsbergen ar 1861, hvilken varit remitterad till 
Herrar ÅKERMAN och S. LovÉN, återlemnades med tillstyrkar 
af dess införande i Akademiens Handlingar. 


Akademien beslöt att öfverlemna det Ferrnerska priset til 
Herr LINDHAGEN för hans till Akademiens Handlingar inlemnade 
afhandling: Geografiska ortbestämningar på Spetsbergen af Pro- 
fessor A. E. NORDENSKIÖLD, beräknade och sammanställda al 
D. G. LINDHAGEN; samt den Lindbomska belöningen till Her! 
Magister K. CHYDENIUS för hans tvenne afhandlingar: Bidrag 
till kännedomen om de jordmagnetiska förhållandena vid Spets- 
bergen, samlade under den Svenska expeditionen ar 1861; ocl 
Om den under samma expedition företagna undersökningen af er 
gradmätnings utförbarhet pa Spetsbergen. 


Akademien beslöt att af innevarande ars anslag för natur- 
historiska resor inom fäderneslandet tilldela Collega Scholz i Hel- 
singborg Mag. A. P. WınsLow 250 Rdr för en botanisk och} 
zoologisk resa’ utefter Sverges vestra kust, och Läroverks-Ad- 


— 159 — 


junkten i Carlskrona Mag. ©. A. GosSELMAN 250 Rdr för zoolo- 
giska och botaniska undersökningar inom Blekinge. 

Innevarande ärs stipendium för instrumentmakeriets upp- 
muntran tilldelades Instrumentmakarne M. A. RUNDLÖF och G. 
SÖRENSEN. 


Följande skänker anmäldes: 


Till Vetenskaps-Akademiens Bibliothek. 


Från K. Statistiska Centralbyrån. 
K. M:ts Befallningshafvandes berättelser 1856—60. 


Från Svenska Läkaresällskapet. 
Förhandlingar 1861—62. 


Från The Lords Commissioners of the Admirality i London. 
WarriıcH, C. G. The Nort-Atlantie Seabed. P. 1. Lond. 1862. 4:0. 


Från Chemical Society i London. 
Journal, N:o 61—-68. 


Från Royal Society i Edinburgh. 


Transactions, Vol. 23: 1. 
Proceedings, N:o 56—58. 


Frän R. Irish Academy i Dublin. 


Transactions, Vol. 24: 2. 


Frän Styrelsen öfver Kolonien Victoria. 


Mürrer, F. The plants indigenous to the colony of Victoria. Vol. 1. 
Melbourne, 1860—62. 4:0. 


Från Entomologisch Vereeniging i Leiden. 
Tijdschrift, D. 3: 4—6. 6: 1, 2. . 


Från Societe de physique et d’histoire naturelle i Geneve. 
Mémoires, T. 16: 2. 
Från Commission Geologique de la SocietE Helvetique des Sciences 
naturelles. 


Materiaux pour la carte geologique de la Suisse. Texte & Atlas, L. 1. 
Neuchatel 1863. 4:0 & Tvärfolio. 


— 160 — 


Från Oberhessische Gesellschaft fir Natur- und Heilkunde i Giessen. 
Bericht, 9. 

Från K. Akademie der Wissenschaften i München. 
Sitzungsberichte, 1860: 4, 5. 1862: I: 4. 2: 1. 


Från Verein der Freunde der Naturgeschichte in Meklenburg. 

Archiv, Jahr 15, 16. 

Från Verein für Naturkunde i Offenbach. 
Bericht, 3. 

Från Wetterauische Gesellschaft für die ges. Naturkunde i Hanau. 

Jahresbericht 1860 —61. 

Från Zoologisch-Botanischer Verein i Wien. 
Verhandlungen, Bd. 6. 

Från Physikalisch-Medicinische Gesellschaft i Würzburg. 
Naturwissenschaftliche Zeitschrift, Bd. 8: 1, 2. 
Medicinische Zeitschrift, Bd. 3: 2, 3, 6. 4: 1. 
Från K. K. Geographische Gesellschaft i Wien. 

Mittheilungen, Jhg. 5. 

Från Hr Ch. J. Andersson i Cape Town. 
TRIMEN, R. Rhopalocera Africee Australis, P. 1. Cape Town 1862. 8&:o. 


Från Hr Kandidat S. O. Lindberg.. 

Hookzr, J. D. Tagebuch auf einer Reise in Bengalen, Himalaya, o. | 
Aus dem Englischen. Lpz. (1857). 8:o. | 
Från Hr P. F. Kindler i Köpenhamn. 


Beskrivelse over en Havbunds-Undersögelses-Maskine. Mss. Fol. 


Från Utgifvarne. 
Nederlandsch Kruidkundig Archiv, D. 4: 3. 5: 1. 


Från Författarne. 


AGARDH, J. G. Species, genera & ordines Floridearum, Vol. 2: 3. 

CHaAMsKI, J. T. L’Univers dévoilé. Par. 1862. 8:0. 

LIHARZIK, F. P. La loi de la croissance & la structure de I'homme. | 
Prospectus. Vienne 1862. 4:o. | 

SENONER, A. Die Sammlungen der K.K. Geologischen Reichs-Anstalt 


in Wien. Wien 1862. 8:o. 
(Forts. å sid. 194.) 


— I6I — 


Crustacea decapoda podophthalma marina Sueciz, inter- 
positis speciebus norvegicis aliisque vicinis, enumerat 


A. Goes. 


[Acad. Scient. Suee. propos. die XIV Januarii 1863.] 


BRACHYURA. 


Stenorrhynchus LAMK. 


1. S. rostratus (Cancer) L., F. Sv. ed. altera, 2027; 8. N. ed. 12, 
p- 1045; = Cancer phalangium, PENNANT, Brit. Zool., IV, p. 7, 
t. 9, £. 17; = Macropodia phalangium LracH, Mal. pod. Brit. t. 
23, f. 5; vie Cancer (Inachus) phalangium FABR., Ent. Syst. II, 
463; Suppl. p. 358. 


Hab. ad Bahusiam haud infrequens, fundo argillaceo-arenoso, 


org. cireiter 10—20; ad Kullen Scanie (LILLIEBORG). — Cet. 
a Vadsöe Norvegisee (DANIELSEN) usque ad mare mediterraneum 
(Hope), adriaticum (HELLER). ; 


Inachus FABR. 


2. 1. dorsettensis PENN., Brit. Zool. IV, p. 7,t.9 A, f. 18; Leacn, 
Mal. pod. Brit., t. 22, f. 1, 2. = Cancer (Inachus) scorpio FABR., 
Ent. Syst. II, p. 462. 

Hab. ad Bahusiam sat frequens, fundo argill. arenoso, org. 10 
— 30; ad Kullen Scaniee (LILLJEB.). — Cet. ad Norvegiam usque 
ad Christiansund (DANIELSEN), ad Britanniam, Belgiam (v. BE- 
NEDEN); in mari mediterraneo (HopE), adriatico (HELLER). 


ö. I. dorrhynchus LeachH, Mal. pod. Br. t. Re. 

Hab. rarus ad Bahusiam, in sinu Gullmaren (Lov&nx); ad Vä- 
deröarne, ubi unicum tantum specimen accepi, cum praecedente. — 
Cet. per mare britannicum et mediterraneum (Horz), adriaticum 
(HELLER); ad insulas canarienses (BRULLE). 

Hyas LEACH. 
4. H. araneus (Cancer) L, F. S. ed. altera, 2030; It. scan. p. 312; 
S. N. ed. 10, p. 628; ed. 12, p. 1044; LEAcH, Mal. pod. Brit. 
t. 21, A. 

Hab. ad Bahusiam fundo argilloso et arenaceo-testaceo, org. 
10—15, ubique frequens; ad Kullen Scania. — Üet. per plagam 
maris frigidi a Groenlandia ad mare Ochoticum, a latitud. boreali 
grad. 79 (Spetsbergia) usque ad oras Belgise distributus. 

8. H. coaretatus Leaca, Mal. pod. Brit. t. 21, B. 

Hab. ad Bahusiam haud infrequens, e. gr. ad Väderöarne fundo 

corallino, org. 60— 70. — Cet. per plagas praecedentis fere dispersus, 


Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh., 1863, N:o 3. ur); 


et ad Americam borealem, Massachusetts (GouLD), Grand Manan 
(Stımpson), secundum BRANDT tamen forma inter H. coaretatum 
nostrum et H. araneum media, huic propior. In mari Ochotico 
varietas "alutacea” BRANDT. 


Eurynome LEAcH. 


E. aspera (Cancer) PENN., Brit. Zool., IV, p 7, t. 9A, f. 20; 
Leach |]. eit. t. 17. — Variat ramis rostri duplo fere longio- 
ribus, magis divergentibus, umbone thoracis antico et medio po- 
stico tubereulis sive verrucis minoribus, illius parcioribus, hujus 
crebrioribus = HE. tenuicornis MaLm, Skand. Naturf. Möte, 1860, 
p- 619. 


Hab. ad Bahusiam fundo testaceo-argilloso, org. 15—30 haud 
infrequens, ut in Gullmaren (Lovkn); Väderöarne ete. — OCet. 
ad Helleback Selandise (Lürken), ad Britanniam, in mari adria- 
tico (HELLER). 


Xantho LEacH. 


X. rivulosa Rısso, Roux, Crust. Medit. t. 35; BELL, Brit. 
Orust. p. 54. 

Hab. ad Bahusiam nee frequens nec grandis inter taenias ex- 
ternas, e. gr. ad Gäsö (Love£n), ad Väderöarne fundo arenoso, or- 
gyar. 10—20. — Cet. in sinu Codano procul a litore, ad Nor- 
vegiam meridionalem, ad Britanniam, in mari mediterraneo, ad 
insulas Canarienses (BRULLE). 


Cancer L. restr. 


C. pagurus L, Ss. N. ed. 10, p. 627; Tt. Voot per 
ed. alt. 2028. LeacH 1. c. t. 10. — Juvenes villosiusculi, thora- 
cis dorso faseiculis pilorum senis, duobus antieis, mediis quatuor, 
transversim dispositis. 


Hab. ad Bahusiam vulgaris fundo lapidoso inter algas, org. 
10—20; ad Kullen Scanie (LILLIEBORG). — (et. ad Norvegiam 
numero decrescens usque in Finmarkiam: Tromsöe; ad Britan- 
niam, Belgiam (Vv. BENEDEN), in mari mediterr. (Hope et Costa), 
et Adriatico (OLıvI). 


Pilumnus LEacH. 


P. hirtellus (Cancer) L., F. S. ed. altera, 2029, S. N., ed. 12, 
p. 1045; LzEaAcH, 1. ce. t. 12. 


Hab. ad Bahusiam. Asservantur in Museo Regio haud pauci, 
quos in portu Uddevallensi anno 1826 legit JoH. DALMAN, socios 
forsitan Sphaeromatis speciei, quam in alveo navis e mari medi- 
terraneo appulsee prehensam notavit. Postea numquam repertus. 
— Cet. ad Helgoland (Frey et LEUCKART), ad Britanniam, in | 
mari mediterraneo. | 


10. 


41. 


12. 


13. 


14. 


— 163 — 


Geryon KRÖYER. 

[G. tridens Krör., Naturhist. Tidskr. förste Raekke, I, p. 15, t. 1 
(1837). — Genus Galene de Haanı (1835) maxime alfine; vix 
dubito, quin idem sit habendum. Ab Everate DE Haan maxillae 
conformatione tertie magis diversum. Species typica maris Japo- 
niei incola, quod mirum. 

Hab. in Sinu Codano, procul ab oris, a piscatoribus interdum 
allatus. Specimina quatuor feminea Museo dedit S. Lovkn 1834. 
— (et. extra oras Dani occidentales (KRÖYER)]. 


Pirimela LEACH. 


P. denticulata (Cancer) MontaGu, Lin. Trans. IX, p. 87, t. 2, 
79422,  bERrem.l. ent... 9. 

Hab. rara ad Bahusiam: inter Hållö et Sälö (Lov&in), ad Vä- 
deröarne, fundo arenoso, org. 10. — Cet. a mari Mediterraneo ad 
Christiansund Norvegie (M. v. DüBEn). 


Carcinus LEBACH. 


C. moenas (Cancer) L.,S. N. ed. 10, p. 627; it. Vestrog. p. 173; 
F. S. ed. altera 2026; S. N. ed. 12, p. 1043; TLeach |. ce. t. 5. 
Hab. ad Bahusiam vulgatissimus inter fucos scopulorum et locis 
vadosis, refluente mari in sicco sponte remanens; rixator, rapax, 
insidiator, mutilatus sub arena citissime sese abdens.. — (et. ad 
Norvegiam numero decrescens usque in Finmarkiam (Sars), ad 
Britanuniam, in mari mediterraneo et adriatico, in mari nigro 
(RATHKE); ad Massachusetts America borealis (GouLD). 


Portunus FABR. 
P. areuatus Leacn |. cit. t. 7, f. 5 = P. Rondeleti Rısso, Roux 


Crust. Mediterr. t. 4, f. 3. — Var. totus pubescens. 
Hab. ad Bahusiam sat frequens, fundo arenoso; ad Kullen 
Scanie (LILLIEBORG). — Cet. a mari mediterraneo ad Christian- 


sund Norvegie (DANIELSEN). 


P. depurator (Cancer) L., S. N. ed. 12, p. 1043; ScBa, Thes., III, 
BES Er:02 HA IDAG Ik & Wo My ik 4 — PB nheatusRıssor Roux, 
Crust. Mediterr. t. 32, f. 6. 

Hab. haud infrequens ad Bahusiam, fundo priesertim algoso- 
petroso, org. 10—20; ad Kullen Scanie (LILLIEBORG). — Cet. 
cum praecedente. 

P. pusillus Leaca, 1. eit. t. 9, f. 5—8. 


Hab. in sinu Gullmaren fundo arenoso sat frequens (LOVÉN), 
juxta Väderöarne org. 10--15 etc. — Üet. cum praecedentibus. 


Pinnotheres LATR. 
P. pisum (Cancer) PENNANT, Brit. Zool., IV, pag. 1, t. 1, f. 1. 
= P. pisum, P. Cranchi (2), P. varians J' Lracn, |. ce. t. 14, 
f. 15, 9—11. 


16. 


UN. 


18. 


— 164 — 


Hab. in Modiolis Bahusie, nee non in Mactris (Lovän). — 
Cet. ad mare mediterraneum dispersus. 


Atelecyclus LEACH. 


[A. heterodon Lraca, 1. ce. t. 2 = A. septemdentatus LEACH, | 
Trans. Lin. Soc, XI, p. 313; DesmAREsT, Oonsider. p. 89. 

Hab. ad Christiansund Norvegise (M. v. Düsen, LILLIEBORG). | 
— et. ad oras Britannie, in mari adriatico (GRUBE, HELLER)]. 


[A. eruentatus Desm. Consid. p. 89 = Atel. rotundatus (Orıvr). | 
Hab. cum prxecedente ad Christiansund Norvegise (M. v. Dü- - 
BEN). — Cet. in mari mediterraneo; ad insulas Canarienses 
(BrurLb)]. 
“ Ebalia LEACH. 


BE. tumefacta (Cancer) Monracu, Trans. Lin. Societ. IX, p. 

Sö = 11, Bryeni DracHe lc b 20, tb 12. | 
Hab. ad Bahusiam fundo argillac.-sabuloso, org. 10—20, sat | 

frequens. — Cet. ad Norvegiam meridianam, ad Britanniam, Bel- 

giam (V. BENEDEN), in mari adriatico (HELLER). 

E. Cranchi LBEacH, |. ce. t. 25, f. 7—11. 

Hab. rarissima extra Gullmaren sinum (Lov&n); etiam in ”Dog- 
gerbank” maris germanici. — Cet. ad Angliam, Belgiam (v. BE- 
NEDEN), in mari adılatico (HELLER). 

[E. Pennanti LBEAcH, 1. c. t. 25, f. 1—6. 
Hab. ad Christiansund Norvegiee (M. v. DUBEN et SARS). — 


Cet. ad Angliam et in mari mediterraneo (Costa), adriatico 
(HELLER)]. 


ANOMURA. 


Lithodes LATR. 


L. maja (Cancer) L., F. S. ed. altera, 2031; It. Scan. p. 327; 
S. N., ed. 12, p. 1046 (nec F. 8. ed. prime, nee S. N. antea 
edit., quorum Canc. Maja = M. squinado, cujus iconem Jonstonus, 
Anim. exsangv. loco eit. Tab. V, f. 5, praebet) = Cancer horri- 
dus (ex parte) L., S. N. ed. 12, p. 1047, (qui vice sequentium 
fungitur: 1) Parthenope horrida (Fagr.) M. EDw. = Cancer Spi- 


nosus quartus RuMPH. Mus. t. 9. = Cancer horridus HERBST, 
Krabb. u. Krebs, I, p. 222, t. 14, f. 88. 2) Parthenope alıa 
spec. = Cancer spinosus seu Hippocareinus hispidus SeBA, Thes., 


III, t. 22, n:o 2 et 3. 3) Lithodes Maja L. — Cancer spinos. 
Amboinensis et Cancer spinosus maximus orientalis, SEBA, Thes., 
III, t. 18, n:o 10; t. 22, n:o 1.) = Cancer spinosus, GRONOV., 
Zoophyl. 976. = Lithodes aretica LATR. Gen. Orust. et Insect. p. 
40. = Lith. Maja Leacn, Mal. pod. Brit. t. 24. 

Hab. ad Bahusiam prsertim inter et extra taenias externas: 
extra sinum Gullmaren, ad Koster insulas (Love), ad Väder- 


19. 


20. 


21. 


öarne fundo corallorum, org. 60; ad Kullen Scani® etc. — Cet. 
Norvegie extra oras increscens ad Vadsöe (Sars), ad Groenlan- 
diam (KRÖYER), Americam borealem (GouLp), ad Britanniam, 
Belgiam (Vv. BENEDEN). 


Porcellana LAM. 


P. longicornis (Cancer) L., S. N., ed. 12, p. 1040 =" Cane. 
hexapus L. ibid. p. 1039 = Baster Op. Subsec., II, p. 26, t. 4, 
f. 3. = Geonoy. Act. Helvet., V, p. 363, t. 5, f. 447. = P. lon- 
gicornis BELL, Brit. Crust. p. 193. 

Hab. Bahusie; in sina Gullmaren passim haud infrequens 
(LovEN), ad oras Norvegise (LILLIEBORG). — Üet. a mari adria- 
tico (HELLER) ad nos. 


Galathea FABR. 


G. rugosa FABR. = Cancer Bamffius Penn., Brit. Zool. Vol. 4, 
p- 14, t..13. = Gal. rugosa Lrıcn, ]. c. t. 29; Lovakn, Vet. 
Ac. Ofv. 1852, p. 21. = Munida Rondeletii BeLı, Brit. Crust. 
. 208. 

; Hab. ad Bahusiam: in sinu Gullmaren, ad Väderöarne, fundo 
corallorum, org. 60 haud infrequens. — Cet. ad Norvegiam us- 
que in Finmarkiam: Karlsö (MALMGREN et ipse), ad Britan- 
niam, in mari mediterraneo et adrlatico. 


G. squamifera Fasr., Leica, |. c. t. 28 A, f. 1; Lovsn, Vet. 
Ac. Ofv. 1852, p. 21. — var. ß. platychela. — var. y. digitis 
forcipatis. 

Hab. ad Bahusiam inter algas, prof. org. 10—20 ubique fre- 
quens. — Cet. septemtriones versus ad Christiansund Norvegis, 
ad meridiem in mare mediterraneum et adriaticom distributa. 


G. intermedia LILLIEBORG, Vet. Ac. Ofv. 1851, p. 21; Lovkn, 
Vet. Ac. Ofv. 1852. — var. digitis valde foreipatis. = Galathea 
Andrewsi KINAHAN, Nat. Hist. Rev., Vol. IV, Pars. 2, p. 228; 
Dublin. Quart. Journ. Science, 1862, p. 203. 

Hab. ad Bahusiam: Gullmaren inter algas frequentissima (Lov.) 
Väderöarne, Dyngö ete.; in freto (Lürken). — Cet.-ad Christian- 
sund Norvegise (DANIELSEN et M. v. Düsen), ad Hiberniam. 


G. strigosa (Cancer) L., F. S. ed. altera 2036; S. N. ed. 12, 
p- 1052. = Cancer Astacus Norvegicus GROoNov., Act. Helv. IV, 
pP. 23,1. 12. 

Hab. ad Bahusiam rara: Väderöarne, fundo corallorum, in sinu 
Gullmaren (Lov&s). — Üet. aquilonem versus usque ad Nordcap 
(Sars), ad meridiem in mare mediterraneum et rubrum (HELLER), 
nee non ad insulas Canarienses (BRULLE). 


G. nexa EMBLETON, BELL, Brit. Crust. p. 204, LovEN, Vet. Ac. 
Ofv. 1852, p. 22. 

Species non sat distineta; nonne pracedentis forma depaupe- 
rata, juvenisne? 


25. 


26. 


27. 


28. 


— 166 — 


Hab. ad Bahusiam: Gullmaren, passim (Lovkn), Väderöarne, 
fundo corallorum, org. 50. — Cet. a Britannia in mare adriati- 
cum (HELLER). 


G. serricornis Lov&x, Vet. Ac. Öfv. 1852, p: 22. An se- 
quentis juvenis, speciesne distincta serutatoribus posteris sit dis- 
cernendum. 

Hab. Ad Väderöarne Bahusise fundo corallino, org. 60; unicam 
prehendit Lov&n. 


[G. tridentata Esmark, Skand. Naturf. Möte, 1856, p. 239. 
Hab. ad Bergen Norvegie (Sars), ad Hardanger (ASBJÖRNSEN), 
profunditate 50—120 orgyarum.] 


Pagurus FABR. 


P. Bernhardus L.,S. N. ed. 10, p. 631. = P. streblonyx LEAcH, | 
ein, 20, 1 Ale 
Hab. ad Bahusiam fundo argillaceo-arenoso et inter algas fre- 
quentissimus, parum profunde; ad Kullen Scaniae. — Cet. ad 
Vadsöe Norvegise (SARS); meridiem versus in mare mediterraneum; 
ad Americam borealem (Srımps. Mar. Invertebr. Gr. Manan); ad 
Unalaschka (WOSNESENSKI) BRANDT, et Kamschatka (OWEN). 


[P. Prideauxii Leach, |. c.t. 26, f. 5, 6. BELL, Brit. Crust. p. 1758 
Hab. ad Norvegiam meridianam et mediam (LILLJIEBORG et 
DANIELSEN). — Cet. ad Mare adriaticum (HELLER)]. 


P. pubescens KRröyer, Nat. hist. Tidskr. förste Raekke, II, p. 
251; Voyage en Scandin. et Lap. t. 2, f. 1. = Bernhardus pu- 
bescens Stımps., Mar. Invert. Gr. Manan, p. 59. = ? Pagurus 
Thompsoni Ber, Brit. Crust. p. 372. | | 

Hab. ad Bahusiam passim fundo argillaceo-arenoso, etiam al- 
g0so, org. 20 cireiter. — Cet. per plagam maris frigidi ab oris | 
Groenlandorum et Americae (STIMPSON) orientem versus usque ad 
Kamschatka (MERTENs), BRANDT; a zona septemtrionibus maxime 
propinqua (Spetsbergia) usque in mare Britannicum. 


P. cuanensis THOMPSON, Rep. of Brit. Assoc. 1843, p. 267; 
Betr, Brit. Crust. p. 178. — A praecedente haud multo differt: 
appendice s. spina articuli pedunculi antennarum quarti longiore, 
magis subulata, appendieis palpiformis ejusdem artieuli dimidium 
superante vel aequante; (dentitione auctorum spina vaga et ob- 
soleta); peduneulis oculorum quam in praecedente paullo longio- 
ribus, apicem pedunculi antennarum interiorum et exteriorum 
z»equantibus (nec quam pedunculis antennarum brevioribus); villo- 
sitate praesertim manuum et brachiorum densiore, strietiore; many 
sinistra tumida sive obsolete carinata neque extrorsum expansa; 
margine apicali externo carpi sinistri obsolete crenulato (neque 1 
bilobato); carapace longiusceulo, margine antico leviter bilobate | 
(nec trilobato), lobis minutissimis extra pedunculos oculorum, 
margine interoculari leviter arcuato vel subrecto, vel interdum 
obsolete emarginato. 


32. 


33. 


— 167 — 


Hab. ad Bahusiam: in Gullmaren sat frequens (LovEn), ad 
Väderöarne, fundo argillaceo-testaceo et algoso, org. 10—15 ete. — 
Cet. ad oras Britannie. 


P. chiroacanthus LILLJEBORG, Vet. Ac. Ofv. 1855, p. 118. 
A P. levi THOMPSON nisi villositate vix diversus; P. ferrugineo 
NORMAN, Ann. & Mag. N. Hist. Ser, 3, VII, p. 273, affinis. 
In senibus spina basalis manus dextre in tubereulum elongatum 
valde obsoletum convertitur. 

Hab. in sinu Gullmaren Bahusise fundo argill.-arenoso et algo- 
so, org. 5—15, frequens (Lov&n); ad Dyngö et Väderöarne vul- 
garis ete. Habitacula spongia ferruginea obteeta et involuta; ad 
Kullen Scanie (LILLIEBORG). — Cet. ad Norvegiam: Christian- 
sund (DANIELSEN). 


[P. laevis Tuomps. BELL, Brit. Crust. p. 184. 
Hab. ad Christiansund Norvegie (M. v. Düszn, DANIELSEN)] 


MACROURA. 


Gebia LEACH. 


G. deltura LEaAcH, 1. ce. t. 31, f. 9—10. 

Hab. ad insulas Koster Bahusise fundo algarum, org. 10, non 
infrequens et in Gullmaren sinu (Lov&n). — dCet. ad Britan- 
niam et in mari mediterraneo. 


Calocaris BELL. 


C. Macandrex Ber, Brit. Crust. p. 233. 

Hab. ad Bahusiam locis profundis argillosis haud paueis: in Gull- 
maren et ad Koster insulas, profunde, org. 60—70 legit Lovkn 
anno 1834; juxta Väderöarne rariusculam inveni, — Cet. ad 
Bergen Norvegi®e (DANIELSEN), ad Britanniam. 


Homarus M. Epw. 


H. vulgaris M. Epw. H. N. Crust. = Cancer Gammarus LIN. 
F. S. ed. altera 2033; It. Vgot. p. 174. 

Hab. ad oras Bahusise frequens; praesertim juxta Väderöarne, 
ubi copiam maximam fundo scopuloso algarum org. 10—30 pi- 
scantur; ad Kullen Scanise. — Cet. ad Norvegiam decrescens us- 
que in zonam borealem (SARS); meridiem versus in mare medi- 
terraneum et adriaticum sparsus. 


Nephrops LEACH. 
N. norvegicus (Cancer) L. F. S. ed. altera, 2039; It. Scanic. 
p- 307; Leacn, 1. c. t. 36. 
Hab. ad Bahusiam, in fundo argilloso, org. 60—80, sat fre- 
quens: Gullmaren (Lov&x), Väderöarne etc. — Cet. versus septem- 


34. 


30. 


36. 


37. 


38. 


39. 


— 168 — 


triones ad Nordcap (GUNNERUS, SARS), et Groenlandiam (?FABR.); 
in mari mediterraneo et Adriatico. 


Athanas LEACH. 


A. nitescens Leach, 1. c. t. 44. — var. vitta dorsali albida. 
Hab. ad Bahusiam: Gullmaren sinu (Lovan); ad Koster insulas 

et Dyngö non infrequens, inter algas, profund. org. 10. In freto 

(Lürken). — Cet. ad Britanniam, in mari Adriatico (HELLER). 


Pandalus LEACH. 


P. annulicornis LeaAch, |. e. t. 40. 

Hab. ad Bahusiam non infrequens: in Gullmaren (LovEn); ad 
Väderöarne, fundo corallino, org. 60, copiose; ad Dyngö inter algas, 
org. 20; ad Kullen Scaniee (LILLIEBORG). — Cet. a Britannia 
usque ad Vadsöe Norvegise (DANIELSEN), ad Islandiam, Groenlan- - 
diam et Americam borealem (GoULD). 


P. borealis Kröyer, Nat. Tidskr, Anden Rakke, I, p. 469; 
Voyage en Scand. t. 6, f. 2. — var. statura minore, rostro. quam 
carapace fere duplo longiore, segmento abdominis tertio et quarto 
spina obsoleta vel evanescente. 

Hab. ad Bahusiam: in sinu Gullmaren ad Skär sat frequens, 
ubi speetabili statura (long. rostro-excepto quadri-pollicari) laeta- 
tur; et juxta Väderöarne, fundo corallino, org. 70 (Lovkn). — 
Cet. ad Finmarckiam (Sars), Groenlandiam (KRÖYER); mare 
Ochoticum (WOSNESENSKI, BRANDT). 


P. brevirostris RATHkE, A. Nat. Cuv. XX, pr ka Iren 
freysi Sp. Bare, Nat. Hist. Rev., VI, p. 100. = P. Thompsoni 
Norman, Mag. Nat. Hist. vol. 46, p. 279. = Hippolyte Thompsoni 
BELL, teste NORMAN |. c. 

Hab. ad Bahusiam: in sinu Gullmaren passim inter algas 
(Lov&n); Dyngö, profunditate org. 10; Kullen Scanize (LILLJE- 
BORG). — Cet. ad Christiansund Norvegise (DANIELSEN), ad Bri- 
tanniam, in mari adriatico (HELLER). 


Hippolyte LEACH. 


H. varians LrEaAcH, 1. e. t. 38, f. 6; M. Bow. H. N. Crust., II; 
p- 371. = H. smaragdina KröyEr, Nat. Tidskr.,' förste Raekke, 
III, p. 570; Danske Vidensk. selsk. Afh. IX, p. 271. = Vir 
bius smaragdinus STIMPSON, Proceed. Ac. Nat. Sc. Philad., 1860, 
p. 104; HELLER, Sitzungsb. K. Acad. z. Wien, Math. Hist. 
Classe, XLV. 

Hab. ad Bahusiam passim: in sinu Gullmaren inter algas 
(Lov&n); ad Dyngö, profunde, org. 10. — Cet. ad Christiansund 
Norvegiee (DANIELSEN et SARS), ad Britanniam, in mari adria- 
tico (HELLER). 

H. Gaimardi M. Eow. H. N. Crust. II, p. 378; KRÖYER, 
Nat. Tidskr., förste Rakke, III, p. 572; Danske Vid. Selsk. 


40. 


— 19 — 


Afh. IX, p. 282. Mas praesertim forma hyperborex segmenti 
abdominis tertii carina sine tubereulo compresso dorsali (= Hippol. 
gibba, KRÖYER), interdum cristam aduncam constituente (= Hipp. 
Belcheri, BELL in BercH. Voy. p. 402, t. 24, f. 1), qua etiam 
femina raro latatur. 

Hab. ad Bahusiam: in Gullmaren sat frequens (LOVÉN); et 
juxta Väderöarne; ad Kullen Scanie (LILLIEBORG). — Cet. ad 
oras Norvegie usque ad Vadsöe Finmarkis, ad Spetsbergiam, Islan- 
diam, Groenlandiam, Beechey Island, fret. Seniavin (Srımpson). 


H. pandaliformis BELL, Brit. Crust. p. 294. — Hippolytse Gai- 
mardi, prasertim forma recurvirostris RATHKE, perquam affinis, et 
vix diversa nisi conformatione et longitudini rostri; tarsus pedis 
secundi in nostra octo-articulatus. 

Hab. rara ad Dyngö Bahusi&, fundo algoso, profunde, org. 10, 
ubi unicum specimen accepi. 


Er Granchı heAcH, 1. ec. t.. 38, 1.17% — Hi. mutila (KEROYER, 
Nat. Tidskr., förste Raekke, III, p. 573; Danske Vid. Selsk. 
Afh. IX, 294. = ?H. Yarrellii THOMPSON, Ann. Mag. Nat. Hist. 
Ser 2, vol. XII, .p. 112. 

Hab. ad Bahusiam inter algas, org. 10—15 frequens. — Cet. 
ad Christiansund Norvegie, ad Britanniam, Belgiam (v. BENEDEN), 
in mari adriatico (HELLER). 

H. pusiola KxröyeEr, Nat. Hist. Tidskr., förste Raekke, III, p. 
576; Danske Vid. Selsk. Afh. IX, 319. 

Hab. rara in Gullmaren sinu Bahusie (Lov&n); juxta Väder- 
öarne, fundo corall., org. 60—70, Phryxo ssepe ornata. — Üet. 
ad oras Norvegise usque in Finmarkiam; ad Islandiam (TorELL) 
nee non ad Britanniam (KınaHan). 


H. Phippsi Kröyer, Nat. H. Tidskr. förste Raekke, III, 575; 
idem, Danske Vid. Selsk. Afh. IX, 314. — Centurias perlustravi 
Spetsbergenses, nec feminam umquam inveni; Hippol. turgida 
KRÖYER, valde affinis et sodalis, inter specimina 100 circiter 
masculum nullum vidi, quare, et differentiis tam exiguis, inclinat 
animus, ut illam hujus marem arbitrer. 

Hab. ad Koster insulas Bahusie marem unicum prehendit 
(LovEN). — Cet. ad Nordlandiam, Finmarkiam, Spetsbergiam, 
Groenlandiam, Kamtschatkam, Fret. Seniavin (STIMPSON). 


H. Sowerbai Leacn, 1. c. t. 39. KxröyEr, Nat. Tidskr., förste 
Raekke, III, 573; Danske Vid: Selsk. Afh., IX, 298. = Hipp. 
spinus BELL, Brit. Crust. p. 284. 

Hab. ad Bahusiam passim: in Gullmaren sinu (Lovkn); ad 
Väderöarne, fundo corall., org. 60—70, copia. — Üet. per maria 
Spetsbergis, freti Behringiani (Srımpson), Groenlandiee, Americse 
borealis, Norvegia, Britannise dispersa. 

H. polaris (Alpheus) SAB. Suppl. Append. Parrys f. Voy. p. 238, 
t. 2, f. 5—8. Kröyer, Nath. Tidskr. förste Raekke, III, 577; 


— 170 — 


Danske Vid. Selsk. Afh. IX, 324. Nostra statura graciliori, 
lamina intermedise caudalis spinis utringue septenis-undenis late- 
ralibus. 

Hab. ad Bahusiam: in Gullmaren haud infrequens (LOVÉN); 
juxta Väderöarne, fundo corall., org. 60—70. — Cet. per plagam 
arcticam, Spetsbergiam, Groenlandiam, Americam arcticam, ad 
Finmarkiam et Norvegiam distributa. — H. borealis Owen, 
App. Voy. Ross, p. LXXXIX, Kröyer, Nat. Tidskr., förste 
Rackke, III, 577, Danske Vid. Selsk. Afh. IX, 330. Differentiam 
ullam specificam inter hanc et H. polarem numquam percepi, nee 
hujus feminam inter copiam speciminum ditissimam inveni. — 
Hab. ad Koster insulas; prehendit unicum specimen LovEn. — 
Cet. ad oras Norvegise medias et boreales, ad Spetsbergiam, Groen- 
landiam. 


[H. Lilljeborgi DANIELSEN, Zool. Reise 1857; Fauna litor. 
Norveg. nondum edita.] 


Hab. ad oram Norvegise (DANIELSEN)]. 


[H. Koreni DANIELSEN, Zool. Reise 1857; Fauna litor. Norveg. 
nondum edita.] 


Hab. cum praecedente ad Norvegiam borealem (DANIELSEN)]. 


[H. gracilis LILLIEBORG, Vet. Ac. Öfvers. 1850, p. 83. 
Hab. ad Finmarkiam (LiLLJEBoRG)). 


[H. Loveni RATHkE, Beytr. z. Faun. Norw., in Act. Acad. Cs. 
Leop. XX, 13. 

Hab. ad Molde Norvegise (RATHKE); species dubia]. 
Quae species omnes quatuor parum cognitee, sunt pervidendx. 


Caridion mn. 


Doryphorus NORMAN, Ann. & Mae. N. Hist. Ser. 3, VIII, p. 276; 
nomen ab entomologis usitatum. Mandibul& palpo triarticulato instructe; 
maxillee Hippolytarum; pedes maxillares externi longi, graciles; pedes 
primi et secundi paris elongati, longitudine fere aequales, chelis sat 
validis, primorum carpo brevissimo, angusto, compresso, paullo lungiore 
quam latiore; secundorum elongato cylindrico obsolete biartieulato; 
flagella antennarum superiorum bina; rostrum elongatum, cultratum. 
Genus Caridine M. Epw., Hippolyte et Peliadi Roux simul affıne, @ 
Caridina et Peliade distinetum mandibulis palpigeris, ab Hippolyte pe- 
dibus primis et maxillo-pedibus externis elongatis, chelis validis, car- 
porumque forma. 


46. C. Gordoni Norm. Ann. Mag. N. Hist., Ser. 3, VIII, 276; 
an Hippolyte Gordoni S. Barz, N. H. Rev. V, p. 52.? rostro lon- 
gitudine fere carapacis, subrecto, supra sex—septem-dentato, infra 
dente uno ante medium sito; margine cephalothoraeis antico spi- 
nis utringue singulis infra oculos instructo. 


— 171 — 


Deser. Antenner inferiores corporis lougitudinem subequantes, 
pedunculo obsolete triarticulato, articulo ultimo quam ceteris duo- 
bus ter quaterve longiore, crasso, ad apicem interne tuberculo vel 
spina obtusa ciliata instructo; flagellis distincte articulatis plus 
minusve longe ciliatis. Squama antennarum paullo plus quam bis 
pedunculum superans, apice oblique rotundato (spina externa pre 
dito), cum margine interno arcuato, ciliato. Antenn superiores 
tlagellis binis, externo paullo crassiore, interno tenuiore, pedun- 
eulo ter circiter longioribus, ciliis crassis subarticulatis obsitis. 
Pedunculi oculorum rostri dimidium zequantes anguste clavati 
vel subeylindrici. Pedes maxillares secundi securiformes palpo 
longo et flagello laminato minuto instructi. Pedes maxill. tertii 
longi, oraciles, antennarum super. flagellorum apicem subaequantes, 
passim longe ceiliati, articulo primo brevissimo, flagello minuto 
apice subulato involuto (ut in Hippolytis); artieulo secundo palpo 
quadriartieulato parte suprema ciliato preedito; apice ped. max. 
spinis duabus—quatuor munito. Mandibule ut in Hippolyte, 
palpo tamen tri-articulato, elongato et crasso. Rostrum rectum 
apicem integrum versus minime vel paullo dilatatum, cultratum, 
acutum, pedunculos antennar. super. paullo superans, dentibus 
supra sex—septem, quorum 1—2 cephalothoracis antice carinati; 
infra unidentatum, dente inter medium et apicem sito, lateribus 
carinula utringue media longitudinali. Cephalothoracis margo 
anticus spina orbitali angulari externa munitus. Pedes primi lon- 
situdine pedibus maxillar. tertiis subaequales, crassiusculi longitu- 
dinem secundi paris paullulum superantes, manubus inter se aqua- 
libus, tumidis, digitis subforeipatis longitudine manus, leviter de- 
flexis, acuminatis, ungue majore, margine interno concavo, externo 
convexo; pollicee minore subrecto, tamen deflexo, utroque apice 
eiliato; carpo brevissimo, forma irregulari, marginibus inflexis et 
curvatis, paullo longiore quam latiore, quam manu (digitis ex- 
ceptis) ter quaterve breviore, dimidio angustiore, margine interno 
spinula apicali ornato; articulo primo flagello minuto, ut in pe- 
dibus maxill, praedito. Pedes secundi graciles, primis paullo 
breviores, manu angustata, elongata, digitis longis, acuminatis, 
paullum deflexis et arcuatis quam manu duplo longioribus et ul- 
tra; tarso elongato tenui, antrorsum sensim paullum incrassato, 
dimidium artieuli tertii aaquante, medio obsolete articulato; arti- 
eulis 1 et 2 brevissimis, nec palpo nec (quoad viderim) flagello 
ullo instructis; tertio elongato, quam quarto paullum breviore, 
apicem versus sursum dilatato, compresso, latere externo tenue 
sulcato. Pedes thoracis reliqui graciles et longi, tertii primos 
longitudines aequantes, quarti longiores, quinti longissimi; flagel- 
lum basale nullum inspieere potui. Pedes abdominales praesertim 
feminse angusti et longiuseuli, laminis natatoriis acuminatis, valde 
eiliatis; maris nihil insoliti proebent. Lamina caudales laterales 
fere Hippolytarum; externze internas paullo superantes,. Lamina 
media ceteris paullo brevior apice sex-spinoso, spinis externis mi- 


47. 


48. 


49. 


50. 


51. 


— 172 — 


nutissimis utrinque singulis, pari sequente longissimo, mediis di- 
midio fere brevioribus;‘ spinulis lateralibus utringue binis, pari- 
altero medio, altero apicem versus sitis.- Longitudo pobicaris 
et ultra. : 

Hab. rarum ad Koster insulas et in Gullmaren sinu Bahusize, 
fundo algarum org. 10—15 (Lov&n). — Cet. ad Molde Norve: 


gig, LILLJEBORG. 


N 
il 


i 
Palcemon FABR. 


| 
P. squilla (Cancer) L., S. N., ed. 10, p. 632; F. S. ed. alterasil 
2037;.S. Ned. 12, p. 1051. Lrica, lest Asse y 

Hab. ad litora nostra algosa ubique frequens; nee non in mari 
balthico. — Cet. a re anemil Norvegi&, usque in mare medi- 
terraneum, adriaticum, ad insulas Omas (BRULLE) et Port 
Natal Africe meridionalis (WAHLBERG). \ 


P. Leachi Bez, Brit. Crust. p. 307. A praecedente vix diversus. 
Hab. cum priore passim; etiam in mari balthico (LINDSTRÖM). 


P. varians Lxacm, 1. c. t. 43, f. 14. A P. squilla non bene 
distinctus. i 
Hab. varus ad Bahusiam (Fries). — Cet. ad Britanniam, Bel- 

giee oras (v. BENEDEN). 


Crangon FABR. 


C. vulgaris = L., F.S. ed. £, 1251 = Caneer eranson Is 
S. N. .ed. 10, p. 632; F. S. ed. altera, 2038; S. N. ed. 12,» 
1052 = BasteEr, Op. subsec. II, p. 27, t. 3, f. 14. LEACE, 
l. c. t. 37, B. — Var. segmento abdominis sexto paullo longiore, 
angustiore, dorso canaliculato, lamina caud® media sulco obsoleto 
longitudinali, spinis sternalibus manifestis 1. evanidis, prsesertim 
in femina, paleis antennarum etiam longioribus, Crangoni All- 
mani KINAHAN, Nat. Hist. Rev. IV, p. 80, valde affinis, nee 
diversus nisi brachii spina unica, in specie KInAHANI desiderata. 
Albus fasciis segmentorum abdominis e punctis confertis rufo- 


“ brunneis. 


Hab. ubique frequens ad litora arenosa, vadosa, inter carcinos, 
quorum insidias mire eludit; et in mari balthico. — Cet. a Fin- 
markia, ubi minus frequens (SARS), ad mare mediterraneum (Hope) 
et adriaticum HELLER; etiam ad Grand Manan America borealis 
(Stımpson)? — Var. locis profundis (org. 30) ad Gäsö, Koster 
insulas et Väderöarne, Bahusi«. 


[C. fasciatus Rısso, Crust. de Nice, p. 82, t. 3, f. 5. — BELL, 
Br. Crust. p. 259. 

Hab. ad Bergen Norvegize (LILLJBBORG). — Cet. ad Britan- 
niam, in mari meditenan so‘ adriatico.] 


C. spinosus (Pontophilus) Leacn, 1. ce. t. 37, A; DESMARBST, 
Consid. p. 219 ce. icone t. 38. a LEAcH sumta, sub nomine Egeon 
loricatus; non vero RE. loricatus Rısso, Orust. Nice, p. 99, qui = Can- 


— 173 — 


cer cataphractus OLIvI, Zool. Adriat. p. 50, t. 3, f. 1; CUVIER, 
Regne Anim., ed. illustr., Crust. t. 51, f. 3. 

Hab. ad Bahusiam haud frequens, in Gullmaren sinu (Lov£n), 
ad Väderöarne f. argillaceo-arenoso, org. 30. — Üet. ad Britanniam. 


C. norvegicus (Pontophilus) Sars, Vid. Selsk. Forh. Christiania 
1861, p. 183; Beretn. om en i Sommeren 1859 foretagen 
Zool. Reise. A praecedente vix diversus nisi paleis antennarum 
articulogue ultimo pedum maxill. longioribus, segmentis abdomi- 
nis quarto et quinto lseviusculis (nec carinatis nee impressis), 
spinis thoracis dorsi paucioribus etc. qua et aliee differentie a 
serutatore celeberrimo SARS relate ad speciem constituendam vix 
sufficiunt. 

Hab. ad Skår Bahusise haud rarus (Lov&n). -— Cet. ad Man- 
ger Norvegie etc. (Sars). Inter nostrates maximus. 


C. nanus KröyeEr, Nat. Tidskr., förste Roekke, IV, 231; LiLL- 
JEBORG, Vet. Ac. Ofvers. 1855, p. 119 = Pontophilus bispinosus 
Westwoop, Mag. Nat. H., 1835, VIII, p. 273; P. bispinosus, 
HAILSTONE, Mag. Nat. H. VII, p. 271. 

Hab. ad Koster insulas (Lov&n) et Väderöarne, fundo argill. 
arenoso, org. 30; ad Kullen Scanise (LILLIEBORG). — et. juxta 
oras Norvegie, ad Christiansund (DANIELSEN); ad Britanniam. 


[C.echinulatus Sars, Vid. Selsk. Forh. i Christiania 1861, p. 186. 
Hab. Ad Manger Norvegie rarissimus, org. 50—70 fundo ar- 
gillaceo (Sars)]. 


[C. boreas (Cancer) Puıpps, Voy. tow. the Northp. 190, t. 12, f. 1. 
Hab. ad oras Finmarkise et Norvegise medise (Sars). — Cet. 
per maria Spetsbergie, Groenlandise, Sibiria ete.]. 


[C.septemcarinatus SABINE, Suppl. Append. Parry’s first voyage, 
p. 236, t. 2, f. 11—13. = Sabinea septemcarinata (OWEN), SARS, 
Vid. Selsk. Forh. i Christiania 1861, p. 181. 

Hab. cum praecedente usque ad Bergen Norvegise (DANIELSEN et 
Sars). — Cet. ad Spetsbergiam, ad Groenlandiam, ad oras Sibi- 
riee (STIMPsoN)]. 


MYSIDE. 


Lophogaster SARS. 
[L. typieus Sars, Skand. Naturf. Möte, Christiania 1856, p. 
160; Idem, Universitets-program 1862. 
Hab. ad Bergen (SARS), org. 30—60, fundo argill.; ad Molde 
Norvegise (LILLIEBORG, DANIELSEN, KOREN)]. 


Thysanopoda M. EDW. 


54. T. norvegica Sars, Skand. Naturf. Möte, Christiania 1856, 


p- 169. 
Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh. ‚Ärg. 20. N:o s, 2 


& 


57. 


— 14 — 


Hab. juxta Väderöame fundo corall., org. 60, rara (FRIES, | 


Lovin). — Cet. ad. Norvegiam meridianam profunde (SArs), et 
in mari septentrionali lat. bor. 75°, long. orient. a Gr. 12°. 


[T. inermis Kröyer, Voy. en Scand. t.7, f. 2. 


Hab. ad oras Finmarkie 1836 (Lovan). — Cet. ad Spets- | 


bergiam.] 
Mysis LATR. 
A. lamina caud intermedia apice emarginata, vel fissa. 
1. Squama antennarum margine externo setis nuda. 


M. flexuosa (Cancer) Müur. Zool. Dan. t. 66. = Cancer asta- 
eus multipes MontraGu, Lin. Transact. IX, p. 86, t. 2, f. 86. — 
M. spinulosa LracH, Lin. Trans. XI, p. 350; = M. Teachi 


THomMPs., Zool. Res. p. 27; = M. Chamzleon THomes. ]. ce. p. 2855 


t. 2, ££ 1—10 (margine frontali paullum diverso),; = M. flexuosa 
Kröyer, Nat.-h. Tidskr. 3:dje Raekke, I, p. 2. a 

Hab. inter zosteras et algas litorum ubique frequens, nec non 

in freto et mari balthico (LiINDsTRÖM). — Cet. a Norvegia me- 
dia ad Belgiam (v. BENEDEN). 
M. cornuta Kröver, N.-hist. Tidskr. 3:dje Roekke, I, p. 26. — 
”M. inermis, Raruke” LILLIEBORG V. Ac. Ofvers. 1852, p. 3. — 
”M. inermis Rathke?” Frey u. L&uckArT, Beytr. z. Kentn. Wir- 
bellos. Thiere, p. 160. M. fronte spinis tribus, juniorum praeser- 
tim distinctis, lamina frontali partim obtectis: una media conica 
plus minusve angusta acutiuscula exserta; intra pedune. oculo- 
rum utrinque singulis obtusis minutissimis. — Appendieis cauda 
medie ineisura in senibus dimidium longitudinis totius appen- 
dieis quans, valde angustata fere rimaeformis. 

Hab. ad Bahusiam et Scaniam passim, inter algas praesertim 
rubras, org. 5—10; in mari balthico haud infrequens (LINDSTRÖM). 
— (et. ad oras Norvegie accrescens in Finmarckiam (Lovkn), 
Nescio an M. inermis Raruke Beytr. z. Fauna Norw., Nov. Act. 
Ac. Cs. Leop. XX, p. 20 huc sit referenda. 

M. spinifera n. sp, M. sauctie v. BENEDEN Rech. s. I Crust. 
p. 17, t. 6, perquam affinis. forsan eadem. An generis Macro- 
mysidis Wurte?; unicam Q tantum visam sat perscrutari non 


potui. 
Fem. M. spina frontali porrecta, parva, articulo secundo pe- 


| 
| 


dunculi antennarum superiorum margine externo spinulis tribus; 


artieulo tertio appendice foliiformi partim ciliato, margine postico 
segmenti abdom. quinti ut spina dorsali producto, caudze laminis 
lateralibus internis quam externis paullo longioribus, lamina me- 
dia spinis lateralibus utrinque senis remotis; spinis apicalibus 
utrinque singulis validis longitudinem ineisure aequantibus. 
Deser. Squama antennarum inferiorum parva, pedunculi earum 
et antennarum superiorum articuli secundi dimidium zequans, 


38. 


59. 


60. 


> NA 


quam pedunculi oculorum paullo plus quam duplo longior, apice 
anguste oblique rotundata, ad marginem externum dente modico 
armata, margine inteıno cum apice ciliato. Pedunculus anten- 
narum superiorum valde incrassatus, articulo primo longissimo, 
lateribus que leniter eurvatis, artieulo secundo brevissimo, irre- 
gulari, apice oblique truncato, margine externo oblique rotundato 
(quam interno recto dimidio fere breviore), spinis tribus, basali, 
media, apicali antrorsum vergentibus, paullum curvatis; articulo 
tertio quam preecedente fere duplo longiore, quam articulo primo 
angustiore, apice squamula sive appendice foliiformi (modo ma- 
rium Mysidum), dimidio anteriore marginis interni ciliato, ornato. 
Peduneuli oculorum breves, crassi, interne medio sinuati. Frons ” 
anguste rotundata, paullum prominens margine reflexo, spina di- 
midium pedunculi ocul. fere sequante, triangulum zaequilateralem 
apice mntico instruentee Lamina caud® media laterales externas 
zequans, incisura apicali angusta sextam partem longitudinis la- 
minze vix superante, spinis apicalibus validis longitudine incisurs, 
spinis lateralibus utringue senis remotis quam solito grandioribus, 
postremo pari longissimo apicales superante, marginibus incisurae 
spinulis crebris sat longis. Laminz laterales interne angustae apice 
rotundate externis paullo longiores, longe eiliate. Lamine ex- 
terna paullo latiores apice rotundatzs, marginis externi partibus 
tertiis binis posterioribus spinis longissimis duodecim instructis, 
gine interno et apicis valde ciilato. 
Hab. in sinu Gullmaren Bahusix, rara (LovEn). 


[M. spiritus Norm. Ann. nat. hist., ser. 3, VI, p. 431, t. 8, £.1. 
Hab. in mari germanico, lat. bor. 56°, 50', long. or. a Gr. 
5°, 10° (KINBERG). —- Cet. ad oram Durhamensem Anglize.] 


2. Squama antennarum margine externo setis praedita. 


M. mixta LILLJEBORG, V. Ac. Ofvers. 1852, p. 6; annon =M. 
latitans Kröyer, N.-H. Tidskr. 3:dje Raekke, I, p. 42. 

Hab. non infrequens in mari balthico, ex. gr. extra Marskär 
(WIDEGREN), ad Kullen Scanize rara (LILLJEBORG), in freto (Lür- 
KEN). — Cet. ad oras Finmarkie (Lov£x). 


M. relicta Loven, Öfversigt af Vet. Akad. Förh. 1861, p. 286; 
1862, p. 465. 

Hab. mare balthieum ad Luleo sinus Bothnici, ad Svartklubben 
fundo 60 org. (WIDEGREN). — Cet. in lacıubus Finlandise et Sue- 
cie, Ladoga — Stora Le, distributa. 


M. Lamornx (R. Q. CoucH) Norman, Ann. Mag. Nat. Hist. ser. 
DENT t. 8, 1.4, 5. 

A. M. oculata differt: squama antennarum inferior. perbrevi 
pedunculum antennarum superiorum paullo superante, _ quam pe- 
duneulis oculorum non duplo longiore; peduneulis oculorum bre- 
vioribus; thorace latiore, magis incrassato, abdomine magis eylin- 
drico; lamina caudze media breviore, laminze lateralis interna di- 


— 176 — 


midium paullo superante, marginalibus spinis utringue senis mi- 
nutis, marginum parte antica spinis destitata. 

Hab. ad Bahusiam; ad Dyngö inter M. comutam, org. 10, 
unicum inveni specimen. — Üet. ad Britanniam. 

B. Lamina caude media apice integra vel crenulata, vel le- 
niter sinuatfa. 


‚ 1. Squama antennarum margine externo et interno setis prae- 
dita. 
61. M. vulgaris Tuomps. Zool. Res. p. 30. 
Hab. ad Bahusiam rara; ad Kullen Scanize (LILLIEBORG), in mari 
balthico haud infrequens (LINDSTRÖM, SUNDEVALL, WIDEGREN). — 
Cet. ad Finmarkiam (Sars) et Britanniam. 


IM. grandis n. — Squamx antennar. inf. apice anguste rotun- 
date; fronte spinula porrecta, recurvata, brevi. i 

Deser.: Oculi crassi breviter pedunculati, reniformes. Squams 
antennarum inferiorum pedunculis :oculorum fere quadruplo, pe- 
dunculis antennarum earum quintuplo, pedunculis antennarum 
superiorum fere triplo longiores, lanceolatae, apicem versus sensim 
attenuatae, apice anguste rotundato, cum marginibus setis densis 
obsitis. Pedunculi antennarum superiorum breves, crassi, pedun- 
eulis oeulorum dimidio longiores. Lamina frontalis paullum por- 
recta apice rotundata, margine reflexa. Spinula frontalis brevis, 
extra marginem laminze frontis paullum prominens, angusta, acu- 
minata, paullumn recurvata. Statura corporis crassa, robusta. La- 
mina caude media sublinguseformis canaliculata, basin versus 
obsolete angustata, lateribus convexiusculis, spinulis utringue den- 
sis numero eireiter 40 praeditis, apice truncato, medio interdum 
emarginulato, spinis 6 instructo: duabus internis minutis, pari 
externo fere duplo longiori, pari intermedio longissimo; longitu- 


dine laminis intermediis caude fere aaqualis. — Lamine externa 
praecedente dimidio longiores. — M. vulgari affinis; differt cor- 


pore validiore, paleis antennarum superiorum brevioribus, apice 
haud acuminatis, spinula frontali pomecta, lamina cauda media 
spinulis densis obsitis, apice latiore, spinulis sex instructo. 

A M. Griffichsi Berr. et M. producta GossE rostro frontali 
multo breviore etc. diversa.. Inter congeneres maxima, interdum 
sesquipollicaris. 

Hab. Ad Finmarkiam rara (Lovkn) et ad Spetsbergiam usque 
grad. bor. 80° inter algas passim.] 


62. M. Slabberi (Podopsis) v. BENEDEN), Mém. Brux. XXXII, p. 
17, nec Podopsis Tuomps., Zool. Res. p. 59, t. 7, f. 1, nec M. 
Epw Crust., II, p. 466. — M. gracilis, spinula frontali nulla. 
Squama antennar. super. undique ciliata, pedunculis oculorum 
longis, lamina caude media ter quaterve quam laminis externis 
breviore, apice obtusangulo otundato, serrulato, utrinque spinis 
validis singulis divergentibus; spinulis lateralibus utringue qua- 
tuor 1. quinque minutis. 


— 17 — 


Deser. femine. Squama antennarum superiorum gracilis, angusta, 
versus apicem articulata, apice subulato-truncato cum marginibus 
valde ciliato, eiliis externis quam internis multo brevioribus, pe- 
dunculum antennarum inferiorum longitudine superans, peduneu- 
lum antennarum superiorum zequans. "Pedunenli oculorum apicem 
articuli peduneularis secundi antennar. superior. zequantes, pro 
magnitudine corporis inter congeneres longissimi, anguste clavati. 
Pedunculi antennarum superiorum elongati, haud multum incras- 
sati, articulo primo longissimo, eondın et tertio inter se zequa- 
libus, tertio tamen crassiore plumulis apice obsito, flagellis duo- 
bus breviter ciliatis, obsolete articulatis. Cephalothorax angustus, 
parte frontali elongata, fronte obtusangula-rotundata, subproducta, 
spinulis latero-angularibus utrinque singulis extra insertionem 
peduncul. oculorum dispositis. Lamina caud®e media brevissima, 
externis ter quaterve brevior, apice ovato vel rotundato-obtusan- 
gulo, margine serrulato, denticulis confertis brevibus 24—26 
eirciter numero, ad basin apieis spinis validis utrinque singulis, 
paullum divergentibus, saepe uniartieulatis;: lamina medio paullum 
angustata, antrorsum dilatata, spinis lateralibus minutis extremi- 
tati postico approximatis, utrinque ternis—quinis. Lamine cau- 
de laterales interne apicem versus sensim angustats, margini- 
bus subrectis, valde ciliatis. Lamine extern internas dimidio 
eirciter superantes. Long. cireiter semipollicaris. 


Deser. maris. Squama antennarum infer. quam femin.se paullo 
brevior, angustior, pedunculum antenn. infer. vix superans, pedun- 
culum antennarum superior. paullo superans vel &equans. Pedun- 
euli oeulorum dimidium artieuli tertii peduncularis antennarum su- 
perior. zequantes. Pedunculi antennarum superiorum quam fe- 
mins paullo breviores, articulis valde incrassatis; articulo tertio 
flagellis tribus et appendice folüformi magna instructo: filamento 
externo brevissimo setiformi a pedicello cylindrico crassiusculo 
exeunte; appendice foliiformi longa et lata pedunculi dimidium 
zquante, medio dilatata, margine externo subrecto pilis nudo, 
margine interno medio valde arcuato basin versus subrecto, toto 
pilis tenuibus densisque obsito, apice truncato, emarginato, fasci- 
culis pilorum confertissimis longitudine appendici aequalium, eirru- 
latorum, ornato. Pedes abdominis quarti longissimi, articulo primo 
brevi subcubiformi, secundo valde elongato, postice spina sive 
ramulo uniartieulato; articulo tertio praecedentis partem tertiam 
vix zequante; quarto tenui, secundi fere longitudine, extremitate tu- 
midiuseula ramos duos emittente: alterum externum longissimum, 
gracilem, leniter arcuatum in articulos octo eireiter divisum (art. 
primum rami tertiam partem fere sequantem, sequentes sex inter se 
zequales, minutos, extremum longissimum apicem versus sensim 
attenuatum, subungviculatum, articulationem secundariam simulan - 
tem); alterum ramum internum ad articulum quartum astragalo 
cubiformi adh:erentem, tertiam partem rami externi cireiter 


— 178 — 


aequantem, fere recte-cultratum vel paullum arcuatum, apice un- 
guiculato, margine externo medio pectinato. ; 

Hab. ad Bahusiam; greges densissimos litus ins. Skaftö prae- 
ternatantes mense Augusto pluries observavit Lovkn. 


2. Squama antennarum margine externo setis nuda. 


[M. erythrophthalma n., oculis fulvis, spinula frontali partim 
obtecta, lamina caudae trapeziformi brevissima, marginibus espi- 
nosis; apice leviter trisinuato, spinis quatuor validis et setis plu- 
mosis duabus ornato. 

Deser. Oculi globoso-pyriformes, fere crassiores quam longiores, 
pigimento come:e dilute-fulvo.. Squamze antennarum inferiorum 
oculis duplo longiores, margine externo subreeto, spina valida 
terminato, apice et margine interno setis plumosis validis obsitis; 
peduneulis antennarum inferiorum vix triplo, peduneulis antenna- 
rum superiorum paullo longiores. Pedunculi antennarum supe- 
viorum crassi, articulo primo fere ceylindrico, apieis angulo ex- 
terno protuberantia valid i setosa instructo; articulo secundo fere 
semilunato, marginibus valde coı.vexis, apice excavato. Lamina 
frontalis inter oculos paullum prominula, anguste rotundata, spi- 
nulam minutam partim obtegens. Lamina caudae media trapezi- 
formis, fere .eque lata ac longa, apice truncato trisinuato, pari 
spinarum externo breviore, interno validissimo; plumis inter se ap- ! 
proximatis in medio institutis, sat longis. Lamina cauda inter- 
medie lanceolat® apice angustate, lamina media triplo circiter 
longiores, marginibus Valde plumosa. Laminee extern. inter- = 
medias paullo superantes, apice rotundato-truneatze, plumis densis 
longisque marginibus obsite. Rami pedum abdominalium paul- 
lum elongati, valde ciliati, eiliis longe fimbriatis. | 

borste Lin. 58. x 

Hab. Ad oras Finmarkiz (Lovkn), ad Christiansund (LILLIE- 2 
BORG), nec non Spetsbergise in Widebay org. 40, fundo argillaceo.] 


a " . . 


179 


— 


Tabula distributionem hucusque cognitam Crustaceorum Decap. Podophth. 
marin. Suecie exhibens. 


ss :HS:l mmm IGD;IIIbDblIDID>D>=>»TETEEs  ä mö 

Be ER = 
se] 22JEiFlsirles|eise 
SB HBHIRBHEHERIRHFE 

Bl kn | 
Stenorrhynchus rostratns L....... .|. + +/ Et Er 2): alle | FIS 
Inachus dorsettensis PENN. ...... sill I+ elle oe | Silke: [le 
dorrhynchus LEACH..... | a lsPlseisel sole LU DES | ao De 
Elyas= araneus? Iner-2on..2.2...n.... Sea Sao ar Arlas ar Sein 
coarctatus LEACH..........- a Sul kos äl ia +. +| 5 Ste ++ 
Eurynome aspera PENN........... I./.!.|+.+|.|+ Ba SE RIVER ERS SA 
Xantho rivulosa Rısso ............ ie an ++/.|.|+1.|.I.|.|.|.t.|» 
Pancer ;pagurus: 1. .....u.......2.: - + ++ + . | Alto la aloe 
Pilumnus hirtellus L.............-- I else oe ee. 
Geryon tridens KRÖY. ...........- Ie|elel.je|.|t |. | Alva else or SNS 
Pirimela dentieulata LEACH ...... let el+tl]+l | - + Sie | dn fr SK SH he 1% 
Careinus moenas Lin........ eo |sPlärı se ++ +. sälen sk fe ES 
Portunus arcuatus LEACIi......... Sj +++ ar Ar - | 5 | > | lo hallo 
| —— _ depurator L............. elle el +++ Stala SR OR Pere AA OR BE TTO 
—— = pusillus LEacH..........|.|»,-|)+) ++ + # s | |.|.lo|el.|. 
Pinnotheres pisum PENN. ........ 2.044 + 44). | o | : . .|. NEO 
Ebalia tumefaeta MONTAG.... ... ae ST EN SS TS ES a lkallale alas ollnorle a 
—— Cranchi LEAcCH............. el a Er on elle felet 
Lithodes maja Lın..............-.- I ls NAS De a reiche ser +. 
Porcellana longicornis L. ... ; | |. +++ +. | lol o ol ou oo | 
Galathea rugosa FABR............. HH Heel | Sole HÖ 
— =: squamifera FABR........ SS fer Färs ALS |D ON SEN RN rated 
— —-  intermedia JALLJEB..... | «| «| elel 2) 6 FIF Ale leka di Se 
—-— = strigosa 1. ..............- i++ +++ lol tle tlelefelet else 
= nexa EMBLET............ losulsa By ae Er FOA NEAR 
— =: serrieornis LOVÉN....... ® a ic | BEE KON EON EO TE RO GT 
Pagurus Bernhardus I. ........... ale + ++ ++ BR RIO IR LLC al 
——  pubescens RröY..........|.|»|- tl le lt) art 
—  cuanensis THOMPS...... Få SE SA RR er pe | a I TR Sr SS RS 
——  chiroacanthus LIiLLIEB..|.|.|.|. | VA ER | ae De Re“ | alle ON 
Gebia deltura LEACH .............. EA LEE ER I nd BE cz ca Ic oa en Ra Ba Ic Re 
Calocaris Macandrex BELL....... |. -|- +] .itlejej.|-|ejej.|- 


| 
m-— 
[0.0] 
>) 
| 


— LL "== — "=" "000 — 
BERDRE E EE 
SKE esse 
8 | | 2 | PI? 
Homarus vulgaris M. EDW....... . e ir arlollaelı ooo lol 
Nephrops norvegieus L............ ./.). ++ ++ + .|+ I +. 
Athanas nitescens LEACH ......... oo. Slas (+ al. 
Pandalus annulieornis LEACH.... |. |.|.|.|+|. . ar o Ip o larıları © + 
—  borealis Krör........... Sl elle lol. nel sole. allen Real tn ova 
© —__ brevirosteis RATHKE...|.\.|. | +) .1. |.) 210. one 
Hippolyte varians LEACH.......... | oo. or > el o.lolollo| ol] >: 
—— Gaimardi M. Eow..... | .!.!.!.|.|.|..H. ++ +++. 
——  pandaliformis Bern... . «| .|.|+ soul 
— 7 Öemneiht IDBAGEL scccooc0n tt .|+ ‚ala Fa 
——  pusiola Krör............ hö :\+|.|.|+|. 141 ons SN 
— = Phippsi Krör........... ol oe : Itt IF le 
—  Sowerbei LEAOH....... a ee ler. er - 
—— polaris SAB......... a a: ./ +). |# +) o jarls 
Caridion Gordoni NoRM.......... Eier EN .'+|.|.|#|. ä 
Palsemon squilla Lın............... (AR) o |laSıap as lar jarlen 
—  Leachi Be:.............. ol ol o || o jlar + N ol a 
—— vyarlans LEACH........... 0 2 ./++|.|. B Ö . 
Crangon vulgaris FABR............ elel el ++/++++|+. 2 
—  spinosus LEACH.......... -\./.|.|+ le : 
— _  norvegicus SARS......... . .| a Sell ooo la . 
—  nanus Kkör.............. oboe lots ISP) a AG 1 
Thysanopoda norvegica SARS .... |. |» Ida 5. Ivo ap: o ao : 
Mysis flexuosa MÜLr............... ME EH SE pa ESS . ol 
comuta KRÖY..............- lin. ell tt ++ - OM KAR EG 
SV SGNMNNGR Usss bososgsrsndson oil o ? | o a a 
—  spiritus NoRM. .............. öl obsolas 21 ol ola SG 
—— mixta LILLJEB. ............ aaa allen alsbisels oo 
—— relieta LovEn............... oo In olarıololo)co - 
—— Lamorn® Couch .......... le aa rs |A 
— vulgaris THOMPS........... Auen Blech nl. $ e 
| —— Slabberi v. BENED......... Se Sale 4 Bas ne | 


— 181 — 


Bidrag till kännedomen om Nordiska Acarider. 
Af C. H. ANDERSEN. 


[Meddelade den 11 Mars 1863.] 


Parallelt med de små Crustaceer, hvilka O.. FR. MÜLLER 
kallade Entomostraca, går en serie små Arachnider, hvilka redan 
före LINNÉS tid benämndes Acari (Qvalster). Begge serierna 
tendera till parasitism och begge sluta med former, som under 
sitt fullt utvecklade tillstånd mera likna Blötdjur och Entozoer är 
Arthropoder. Man erinre sig Crustacea Cirripedia och de märk- 
värdiga Acaridslägtena Demodex och Pentastoma. — Under det 
de nämnda, i vatten lefvande Crustaceerna 1 sednare tider vunnit 
en mängd flitiga bearbetare *), hafva Acari, som till största delen 
äro landtdjur, särdeles här i Norden rönt en jemförelsevis vida 
ringare uppmärksamhet. Sednare än från LINNÉS och DE GEERS 
tid känna vi ej någon bearbetning af de på land lefvande sven- 
ska Acari. 

En utredning af LINNES och DE GEERS Acarid-arter kan 
blifva föremål för en särskild liten undersökning, hvarföre vi här 
blott behandla denna fråga summariskt. Om man sålunda från 
de under gen. Acarus LIN. i Fauna Suec. Ed. 2:da upptagna 25 - 
arter frånräknar Hydrachn&e, Ricini och Chelifer, som på den ti- 
den ditfördes, återstå 21 arter, bland hvilka dock åtskilliga larv- 
former, så att summan af LINNÉS verkliga arter kan nedsättas 
till sexton. — Till dessa fogade DE GEER i Mem. pour serv. a 
hist. des Insectes t. VII följande goda arter, neml. Acarus avi- 
cularum, gallineg, vegetans, corticalis och phalangioides, hvar- 
igenom summan af svenska arter åter uppgick till tjugoen. 

Det är naturligt att ett par års insamlingar 1 denna riktning, 
drifna vid sidan af andra göromål, som vanligen tagit den mesta 
tiden i anspråk, ej kunna anses hafva pa langt när uttömt Fau- 

*) Det är ett märkligt tidens tecken att bland de 25 föredrag, som vid sista 


Naturforskarmötet i Kjöbenhavn (1860) inom Zoologiska sektionen höllos, sju 
eller nära tredjedelen voro helt eller delvis karcinologiska. 


Öfvers. af K. Vel.-Akad. Förh, 1863, N:o 3. 


| 
| 


2. MN | 


nans artförräd. Likväl visar sig vid jemförelse med det förut. 
bekanta en temligen betydlig tillökning. Nedanstående art- och | 
lokalförteckning upptager 120 svenska arter, hvaraf fem arten, | 


| 
som redan nämnas af FINNE och DE GEER och en hittills 2 | 


tillhörigheter. Totalsumman af kända Svenska Acarider skulle så- | 
ledes för närvarande uppgå till 116 + 21= 137 species. 


Fam. TROMBIDIDES. 


1. Trombidium. latum KocH, Deutschlands Crustaceen, Myriapoden | 
und Arachniden hft. XV. fig. 8. — Skåne, Lund, botaniska träd- I 
gården, bland jord och ssd April (A:n). 


2. Tr. rimosum Koch 1. ec. XV. 7. — Sk Klinta vid Rinssjöns. 
strand, Juni (Roru). 4 
Anm. Tromb. holosericeum (Lın.), hvilken står närmast intill” 
denna art finnes, eget nog, icke bland de hittills gjorda insam- 
lingarna. | 

3. Tr. russatum K. XV. 12. — Småland, Torp i Skatelöf sn, blandé 
gräset på ängar, Juni; — Sk. vid Lund, Maj (A:n). | 


4. Tr. procerum K. XV. 14. — Sk. vid Ringsjön, under nedfallna | 
blad, April (Roru). | 
5. Tr. hortense K. XV. 3. — Sk. Lund, bland smuts, Sept.; under 
nedfallna blad, April (RotH); botaniska träde., April (A:n). 
6. Tr. corrugatum K. XV. 16. — Sk. Lund, bland mossa, Okt. (A:N). 
7. Tr. fuliginosum (Hermann), K. XV. 2. — Sk. Lund. under ned- 
fallna blad, April (Roru); temligen talrik bland gräsrötter i bo- 
taniska trädg., April (A:n). 
8. Tr. assiratum K. XV. 5. — Sk. Lund, Helgonabacken, April (A:n). 
9. Tr. erythrellum K. XV. 21. — Sk. Lund, under nedfallna blad; 
April (Rorn). | 
10. Tr. filipes K. XV. 17 (?). — Sk. vid Ringsjön, under nedfallna 
blad, April (Rorn). 3 
Anm. Djuret öfverensstämmer ej fullkomligt med Kochs figur 
och beskrifning. Är kanske en egen art, som dock tillsvidared 
härunder må möra: | 
11. Tr. sylvaticum K. I. 2. — Sk. vid Ringsiön, under nedfallna 
blad, Maj (Rorn). i 


Fam. RHYNCHOLOPHIDES. 


12. Rhyncholophus quisquiliarum (Herm.), K. XVI. 11. — Sk. Lund 
och vid Ringsjön under nedfallna blad, April (Rortn). 


— 183 — 


Bh. trimaculatus (HErm.), K. 1. 3. — Sk. vid Höör, April 
(Rora). 


Rh. paludiecola K. XVI. 14. — Sk. Lund och vid Ringsjön, 
under nedfallna blad, April (Ror#); — Lund, Helgonabacken 
April (A:n). 

Rh. rubricatus K. XVI. 13. — Sk. Ringsjön, vid roten af ekar, 
Juli (Rorn). 


Rh. rhopalicus K. XVI. 16. — Sk. vid Ringsjön, under ned- 
fallna blad, April; — Illstorp, på ängar, Juli (Roru); — Lund, 
botan. trädg., April bland mossa, Maj (A:n). 

Anm. Den röda färgvarleteten fanns i Smäl., Torp, pa svam- 
par, Juli; — Gotland, vid Klintehamn, Juli (A:n). 

Rh. crocatus K. XVI. 15. — Sk. vid Höje ä, bland jord, April 
(Rorn). 

Rh. molochinus K. XVI. 18. — Sk. Lund, botan. trädg., bland 
gräsrötter, April (A:n). 

Rh. episcopalis K. XVI. 9. — Sk. Örtofta, bland jord, April 
(Roru). 

Rh. imperialis K. XVI. 6. — Sk. vid Ringsjön, bland nedfallna 
blad, April (Rorn). 

Rh. arenicola u. sp.: Bakbenen omkring tre gånger längre än 
kroppen; hudpapiller glesa, korta, kolflika; — rödbrun med en 
ljusare ryggstrimma; ben brunröda. 

Skåne på sandfält i Juli, vid Ringsjön och Illstorp (RortH). 
Af derna genom de långa bakbenen lätt igenkänneliga flygsands- 
form fann jag d. 25 Juli ett expl. på en Larus canus, som skjöts 
flygande öfver en sandrefvel utanför Klintehamn på Gotland. Sa- 
som man vet lägger denna fågel sina ägg och rufvar dem uti 
en håla i sanden. 

Rh. principalis K. XVI. 8. — Sk. vid Höje å, bland jord, April 
(Rorn). 

Rh. regalis K. XVI. 5. — Sk. vid Ringsjön, under nedfallna blad, 
April (Ron). 

Anm. En mindre form med jemförelsevis längre ben, kanske 
en egen art, fanns af RotH på torra ställen vid Ringsjön i Juli. 
Rh. phalangioides (DE GEER), K. XVI. 4. — Sk. vid Ringsjön, 
under nedfallna blad, April; vid ekrötter,, Juli (Rorn). 
Erythreus parietinus (Herm.) K. XVI. 23. — Sk. Smäl., i bonings- 
rum, bland böcker, i samlingar, Mars—Juli, Okt. (RorH, A;n). 
E. epigeus K. XVI. 24. — Sk. Lund, östra promenaden, Sept. 
(A:n). 


. Stigmeus kermesinus K. XXXVII. 20. — Sk. Lund, botan. trädg., 


bland mylla, April (A:n). 
St. comatulus K. XVII. 2. — Sk. Lund, norra kyıkogärden, Aug.; 
— Ramelska trädg., Sept. (A:n). 


30. 


31. 


32. 


33. 


40. 


41. 


Juli (A:N). 


— 184 — 


Caligonus segnis K. V. 10. — Sk. Alnarp, bland mossa på träd- | 
rötter, April (A:n). | 
Raphignatus ruber K. XX. 20. — Sk. vid Lund, bland mossa, | 
Sept. (A:M). 1 
Actineda cornigera (Hrrm.), K. XVII. 4, 5. — Sk. Källby, Aug.;f 
vid Lund, Sept.; — Smäl. Torp, på asptelningar, vinbärsbuskar, 
Empetrum nigrum m. fl. växter, i myrstackar o. s. v., Juni— 
Juli (A:n). | 

Anm. Mellan denna art och Act. ribis K. XXXIX. 12. har! 
jag trott mig finna Öfvergängar, som bevisa KocHs art vara en! 
varietet af Hermanns. | 


fuktiga ängar, Tuli (Roru). | 
A. hilaris K. I. 6. — Sk. vid Ringsjön, under nedfallna blad, / 
Maj (Rorn). | 
A. flaveola K. I. 7. — Sk. vid Ringsjön, under nedfallna blad, | 

Maj (RortH). al 


Fam. EUDODIDES. 


Bryobia pretiosa K. I. 8. — Sk. vid Lund, bland mossa, Okt 
(A:n). e| 
Scyphius N, K. XVII 21. — Smål. Torp, myrstackdil 
Juni (A:N). | 
Penthaleus ovatus K. XVIII. 14. (Megamerus ovalis Ducks, Ann | 
des Sc. nat. 1834). — Sk. vid Lund, bland mossa, Sept. (A:N) | 
Linopodes rubiginosus K. XVIII. 23. — Smäl. Torp, i myrstac: | 
kar, Juni (A:N) | 
L. ravus K. i 17. — Smål. 210 under nedfallet murbruk | 


Anm. Under nedfallet gärdsle fanns en annan Linopodes-art | 
som dock numera ej låter sig med säkerhet bestämmas. | 
Eupodes milvinus K. XIX. 1. — Smäl. Torp, under gärdsle, Juli; 
Sk. vid Lund, bland mossa, Sept.—Okt. (A:n). | 
E. striola K. I. 18. — Smäl. Torp, under gärdsle, Juli; Sk. vid/ 
Lund, bland mossa, Sept.—Okt. (A:n). | 


Fam. BDELLIDES. 


Bdella egregia K. XXI. 11—13. — Sk. vid Ringsjöns strand, 
Juli (Roru). 
Ba. vestita K. I. 23. — Gotl. lilla Carlsö, på en sten vid stran-) 
den, Juli (A:N). 1 
Bd. histrionica K. XXXVIL 24. — Sk. Örtofta, bland jord, 4 
April (Rorn). | | 


m 


er 


— 15 — 


Bd. ornata K. I. 24. — Smäl. Torp, under murbruk, Juli; — 
Sk. vid Lund. bland mossa, Aug. (A:n). 

Bd. spinirostris K. XXIII. 9. — Sk. vid Höje ä, bland jord, 
April (Rorn). 


. Bd. amarantina K. XXIII. 17. — Sk. vid Lund. bland mossa, 


Okt. (A:n). 

Bd. longirostris (Herm.), K. XXIII. 4. — Sk, Lund, Ramelska 
trädg., Sept. (A:n). 
Bd. cruentata K. XXIII. 10. — Sk. vid Källby, Aug. (A:n). 
Ammonia eruciata K. V. 7. — Smäl. Torp, bland Sphagnum, 
Juni (A:n). 

Sen eruditus K. XXI. 20. — S. Lund, bland hösmöle 
A:n). 


Fam. GAMASIDES. 


Dermanyssus galline (De GEER), K. IV. 14. — Smäl. Torp, i 
bon af Hirundo urbica L., Juli--Aug. (A:n). 

D talpe GRUBE, Verzeichn. d. Arachnoiden Liv-, Kur- u. Ehst- 
lands (Archiv f. d. Naturk. Liv-, Ehst. u. Kurlands; II:r serie, 
Bd. I s. 474). — Sk. i stor mängd pä en död Mullvad, Mars 
(A:r). 

Gamasus ovatus K. XXVI. 15. — Sk. Lund, bland mossa, Nov. 
(A:n). 

G. agilis K. XXVL 19. — Sk. Ortofta, Lund, April; vid Ring- 
sjön, under nedfallna blad, Maj (RotH); Lund, bland mossa och 
bland hösmöle, Okt.; — Smål. Torp och Sunnanvik i Skatelöf 
s:n, under gärdsle, Juli—Aug. (A:N). Synes vara ganska allmän. 
G. equestris K. XXVI. 3. — Sk vid Ringsjön, under nedfallna 
blad, Maj (Rorn). 

G. marginatus (FERM.), K. XXVI. 22; 23. — Sk. Lund, i in- 
sektlådor, Juni (RortH) ; — Smål. Torp, i myrstackar och under 
Sphagnum, Juni; under bark i barrskog, Juli (A:N). 

G. marginellus K. XXVI. 21. — Sk. Lund, bland mossa, Sept. 
(A:n). 

G. calcaratus K. XXVI. 6. — Sk. Lund, Helgonabacken, April 
(A:n). 

G. tumidulus K. XXVL 9. — Sk. vid Ringsjön, under nedfallna 
blad, Maj (Roru); Smäl. Torp, på svampar och under gärdsle, 
Juli; Sk. vid Lund, Helgonabacken, Källby, bland mossa, under 
stenar o. s. v. Aug. — Okt. (A:n). 

G. emarginatus K. XXIV. 17. — Sk. vid Ringsjön, under ned- 
fallna blad, Maj (Roru). 

G. coleoptratrorum (LIN.), K. XXIV. 19. — Smäl. Torp, på 
Scarabzeus stercorarius och sylvaticus, Juni—Juli (A:N). 


63. 


64. 


Me 
72. 


73. 


74. 


75. 


76. 


UT. 


18% 


19: 


a FA 


G. nemorensis K. XXIV. 18. — Sk. Örtofta, bland jord, April 
(Roru). | 
G. bimaculatus K. XXV. 21. — Sk. vid Ringsjön, under ned- | 
fallna blad. Maj (RorH). | 
G. cerinus K. XXIV. 21. — Sk. Örtofta, bland jord, April; vid | 
Ringsjön under nedfallna blad, Maj (Rorn). | 
G. litus K. XXV. 4. — Smäl. Torp, under gärdsle, Juli (A:n). | 
G. longulus K. XXIV. 23, 24. — Sk. Örtofta, bland jord, April | 
(Roru); — Smäl. Torp, på en död Lemmus agrestis (L.), Juli 
(A:n). | 
G. setiger K. XXV. 2.— Sk. Lund, Ramelska trädg., Sept. (A:n). | 
G. levis K. XXXIX, 15. — Smäl. Torp. under Sphagnum, | 
Juni (A:n). | 
G. celer K. II. 7 (?). — Smäl. Sunnanvik i Skatelöf sn, under | 
gärdsle, Aug. (A:n). | 

Anm. Benen äro kortare än Kochs figur utvisar. Måhända | 
en annan art? | 
G. dealbatus K. XXV. 20. — Smäl. Torp, myrstackar. Juni (A:N). | 
Lelaps hilaris K. IV. 20. — Smäl. Torp, på Lemmus agrestis | 
(L.), Juli (A:n). | 

Anm. I Augusti fann jag sammastädes på Lemmus ampbi-/ 
bius (L.) en mycket närstående Leelaps, som måhända är en 
annan utvecklingsform af föregående art och derföre blott an | 
märkningsvis här uppföres. Den afviker från föreg. deri, att alla 
benen äro ogenomskinliga och bakbenen något ae färg | 
ljust sotbrun med rörs: samma teckning som hos L. hilaris. 
Zereon flavidus K. XXXIX. 21. — Sk. Örtofta och vid Höje | 
å, bland jord, April; vid Ringsjön, under nedfallna blad, Må | 
(Rora). ii 
Z. pallens K. XXVII. 12. — Sk. Lund, Källby, bland gräsröt- i 
ter, Aug. (A:N). | 
Notaspis (Megalaspis GRUBE) obscurus K. II. 5.-— Sk. vid Ring- | 
sjön, under nedfallna blad, Maj (Roth). | 
N. ovalis K. XXVI. 21. — Smäl. Elmhult, på svampar, Juni | 
(RorH); Torp, under gärdsle, Aug. (A:n). | 
N. rutilans K. XXXVIO. 18. — Sk. Ortofta, bland jord, April | 
(Roru); Lund, botan. trädg., norra kyrkogården, April, Aug.; — | 
Smäl. Torp, myrstackar, Juni (A;N).' I 
Eumeus ciliatus K. XXVIL 20. — Smäl. Torp, myrstackar i | 
skog, Juni (A:N). | 


Fam. ORIBATIDES. 


Oribates calcaratus K. II. 13. — Sk. Örtofta, bland jord, April | 
(Rorn). 


2. 


Fda. 
94. 
95. 


96. 


ze: AA 


O. facula K. XXX. 17. — Sk. vid Ringsjön, under nedfallna 
blad, Maj (Rora). 

O. orbieularis K. II. 6. — Sk. Örtofta och vid Ringsjön, 
April—Maj (RotH); Smål. Torp, under gärdsle, Juli (A:n). 

O. punetum K. XXX. 22. — Sk. vid Ringsjön, under nedfallna 
blad, Maj (Rorn). 

O. angulatus K. XXX. 21. — Smäl. Torp; myrstackar och under 
gärdsle, Juni— Juli (A:N). 

O. pieipes K. XXX. 15. — Sk. vid Höje ä, bland jord, April 
(Roru); Luud, bland mossa på trädrötter, Okt.—Nov. (A:n). 
O. setosus K. XXX. 19. — Sk. vid Höje å, bland jord, April 
(Rorn). 

O. mollicomus K. XXX. 20. — Sk. Illstorp på fiygsand, April 
(Roru), Alnarp, blaud gräsrötter, April (A:n). 

O. aterrimus K. NXXVIH. 10. — Sk. Örtofta, bland jord, April 
(Roru). 

OÖ. gilvipes K. XXX. 14. — Sk. Lund, under nedfallna blad, 
April (Rorn). 

O. subterraneus K. XXXVII. 11. — Sk. vid Ringsjön, under 
nedfallna blad, Maj (Roru). 

O. globosus K. XXXVIII. 12. — Sk. Lund, under nedfallna blad, 
April (Rorn). 

O. (Nothrus) dolaris K. XXIX. 5, 6. — Sk. vid Lund, bland 
mossa, Okt. (A:n). 

Zetes alatus K. XXXI. 6. — Smäl. Torp, i myrstackar och pä 
fjolåriga galläpplen af Cynips quercus ramuli, Juni; Sk. vid 
Lund, bland jord, April (A:n). 

Z. dorsalis K. II. 14. — Smäl. Torp i myrstackar, Juni (A:n). 
Z. pallidulus K. XXX1. 9. — Sk. Lund, bland mossa, Sept. (A:n). 
Pelops ureaceus K. XXX. 12. — Sk. vid Ringsjön, under ned- 
fallna blad, Maj (Rorn). 

Anm. Celeno plicata K. UI. 18, hvilken enligt NICOLET 
(ref. GERSTÄCKER) är larvformen af en Pelops-art, är ock fun- 
nen vid Lund, bland mossa, Sept. (A:N). 

Cepheus latus K. TIL. 11. — Sk. Lunds botan. trädg., bland 
jord, April (A:n). 


. Oppia glaucina K. III. 9.— Sk. Lund, bland mossa, Okt. (A:n). 


Anm. Ar kanske en yngre form till någon Damzeus-art; den 


. Oppia nitens K. III. 10. — Smäl. Torp, under gärdsle, Juli (A:n). 
: O. badia K. XXX. 23. — Sk. Lund, bland mossa, Okt. (A:N). 


Damaus geniculatus (LIN.), K. III. 13. — Sk. Örtofta, bland 
Jord, April; vid Ringsjön, under nedfallna blad, April —Maj 
(Roru); Lund, bland mossa, Okt. (A:n). 


101. 


102. 


103. 


104. 


105. 


106. 


107. 


108. 


109. 


110. 


111. 


112. 


113. 


114. 


115. 


116. 


— 18 — 


Anm. Från Ringsjons strand finnes en större och en mindre 
form af denna art. Jag har ej dem emellan kunnat finna nä- 
gon annan betydande skillnad än storleken. 


D. nodipes K. XXX, 6. — Smäl. Torp, under gärdsle, Juli (An). 


D. onustus K. XXXVII. 7. — Sk. vid Ringsjön, under ned- 
fallna blad, Maj (RorH). 

Pelonia tricuspidata GRUBE |]. c. s. 478. — Smäl. Torp, under 
gärdsle, Juli (A:n). 
Nothrus converus K. XXIX. 1 (P). — Sk. Lund, bland mossa, 
Sept.—Okt. (A:n). | 

Anm. Axelborstets form skiljer arten från Kocus beskrif- 
ning och figur. Utan kännedom om detaljerna af NICOLETS 
skrift om denna familj (i Archives du Museum d’histoire natu 
relle. T. VII. Paris 1854—55) vågar jag dock ej uppföra der 
såsom ny. 

N. piceus K. XXIX. 2. — Sk. vid Ringsjön, under nedfalln: 
blad, Maj (Rorn). 

N. peltifer K. XXIX. 9. -— Sk. vid Höje ä, bland jord, Apri 
(RortE). | 
N. scaliger K. XXIX. 11. — Sk. vid Ringsjön, under nedfalln: 
blad, Maj (Rortn). | 
N. angulatus K. XXIX. 14 (?). — Sk. vid Höje ä, bland jog 
April (RortH). 

Anm. Randborstens närvaro skiljer expl. från KocHs fig. oc 
beskrifning samt ställer arten mellan denna och följande art. 
N. palustris K. XXIX. 13. — Sk. vid Ringsjön, under ned 
fallna blad, Maj (Roru). | 
Hoplophora straminea K. XXXI. 13. — Smäl. Torp, unde 
bark i barrskog, tillsamman med Gamas. marginatus, Ju 
(A:N). | 
H. decumana K. II. 9. — Smäl. Elmhult, på svampar, Jun 
(Rora). . | 


Fam. SARCOPTIDES. 


Acarus spinipes K. XXXII. 1. — Sk. Lund, bland gammal 4 
hö, Okt. (A:n). | 
A. siro Lin, K. XXXIL 24. — Sk. Lund, i insektpuppo) 
Mars (Rorn). | 
A. dimidiatus K. XXXIII. 2. — Sk. Lund, bland hö, blarf 
jord i blomsterkrukor, Okt. (A:n). | 
A. cubicularius K. XXXII. 23. — Sk. Lund, bland hösmalil 
Okt. (A:n). | 


A. farine (L.) Dr Grrr, K. XXXIL 21, 22. — Sk. a | | 
gammal ost, Juli (A:n). | 


— 189 — 


1117. Dermaleichus oscinum SCHRANK, K. XXXIII. 14, 15. — Sk. Lund, 

på Alauda arvensis L., Febr. (A:n). 

1118. D. loxiarum(?) Koch, Übersicht des Arachnidensystems, III. 

Nürnb. 1842, 125. — Smäl. Torp, på Pyrrhula vulgaris (1.), 
Decbr (A:n). 

1119. Pieroptus vespertilionis (Herm.), K. XXIII. 23. — Sk. vid Ring- 
sjön, på Vespertilio daubentonü Lersr., Juli (Rorn). 

1120. Uropoda vegetans Latr.(?) — Sk. Illstorp, på Hister nitidulus 
& stercorarius, Juli (ROTE). 

Anm. Sävida Kocns fie. XXXVIII 19. är naturtrogen, så 
| är hans likbenämnda art en annan, ty den saknar randborst, 
liksom den långsträckta art De GEER afbildat och beskrifvit 
(Mem. VII. s. 123 pl 7, fie. 15 &e.). LATREILLES beskrifning 
har jag ännu ej haft tillfälle jemföra. 


Hvarje arts lokal har i denna förteckning blifvit utförd, dels 
till ledning för nybörjaren, som tilläfventyrs kan hafva något 
gagn häraf, — dels för att visa huru inskränkt fältet för under- 
sökningen hittills varit och huru mycket okändt nya lokaler så- 
lunda torde hafva att erbjuda, - dels slutligen för att gifva det 
bästa, d. v. s. ett faktiskt erkännande af det kraftiga biträde, 
jag i samlingsväg rönt af härvarande Stud. entomol. ©. D. E. 
OTH, hvilken ända från den tid, då Acaridsamlingen började, 
känt till och intresserat sig derför, samt under sina exkursioner 
förvarat anträffade Acari, som sedermera blifvit godhetsfullt 
ällda till min disposition. : 

Den ende författare, som mera omfattande behandlat art- 
Ikunskapen inom denna grupp är C. L. KocH, hvilken i sitt ar- 
jete ”Deutschlands Crustaceen, Myriapoden u. Arachniden, Hft. 
[—40, Regensb. 1835—44” i ord och afbildningar framställt 
"Acaridfaunan, såsom den visar sig i trakten af Regensburg. Ny- 
igen har också A. E. GRUBE i ”Archiv für die Naturkunde Liv- 
Ehst- u. Kurlands, 2:te Serie, 1:r B:d, Dorpat, 1859” framställt en 
förteckning öfver sina under fyra somrar gjorda Acarid-insamlingar, 
asom det synes mest från trakten af Dorpat. NICOLETS af alla 
Jerömda undersökningar öfver Acaridfaunan kring Paris äro mig 


Öfvers. af K. Vet. Akad. Förh. Årg. 20. N:o 3. 3 


— 190 — 


blott bekanta genom referater, såsom af den förestående special- | 
förteckningen synes. Acaridfaunor från andra länder och orter | 


än de härofvan angifna saknas antingen alldeles eller äro så | 
ofullständiga, att en anställd jemförelse skulle bli föga fruktbrin- 
gande. Exempelvis må nämnas, att Kejsardömet Österrikes Aca- | 
rider ar 1852 (af DOLESCHAL i Wiener Sitzungsber. IX. s. 640) | 
uppgäfvos vara 12 arter; o. s. v.— En jemförelse mellan antalet 
af KocHs arter och de här i Sverige nu funna, hvilka vi trott | 
kunna allesamman hänföras till Lunds horizont, visar bäst ofull- 
ständigheten af våra undersökningar, men torde dock kunna för- 
anleda till ett par zoogeografiskt intressanta jemförelser. Dorpat- | 
faunan efter GRUBE bildar tredje jemförelsen. 

De olika familjernas artantal är för de tre lokalerna följande: 
Regensb. Lund. Dorpat. | 

Trombidides ...... 30. 11. 9. 

Rhyncholophides 60. 23. 17. 


Eupodides ......... 82. 7. 9. 
Baellides......... 32 10. 1. 
Gormasides........ 108 27 29 
Oribatides.......... 137 33 29 
Sarcoptides........ 5% I: 12. 


—506. 2 2022 
Antages Fam. Trombidides pa alla tre ställena = 1, sa er- 
hällas följande proportioner: 


Regensb. Lund. Dorpat. 


Trombidides ....... 1,0. 1,0. 1,0. 
Rhyncholophides. 2,0. 240: 1,9. 
Eupodides........... DT. 0,6. 150: 
Badellidesn ae 1,0. 0,9. 0,7. 
Gamasides .......... 3,6. 2,4. 3,2. 
Oribatides........... 4,5. 3,0. 4,3. 
Dacroptides......... 1:9: 0,8. 1.8: 


Enligt denna sammanställning hålla sig Rhyncholophides på 
alla tre ställena ungefärligen lika, men af alla de öfriga famil- 


— 191 — 


jjerna är antalet vid Regensburg vida öfvervägande. Proportionen 
familjerna emellan är dock öfverhufvud allestädes densamma, om 
man undantager Fam. Eupodides, små bräckliga djur, som nästan 
flefvande kunna undersökas och hvaraf jag derföre endast erhållit 
blott ett ringa antal arter. Denna och öfriga brister torde dock 
genom framtida undersökningar kunna till en del afhjelpas. Då 
ivi hoppas att framdeles såsom tillägg till ofvanstående artförteck- 
ning få tillfälle meddela en eller annan mera speciell och descrip- 
|tiv bearbetning af hithörande djur, torde en mera detaljerad jem- 
Iförelse rörande slägtens och arters olika utbredning nu ej böra 
företagas. 

Närmast till underrättelse för samlaren skall här blott med- 
delas några allmännare anmärkningar om dessa små djurs före- 
komst i naturen, om deras insamlande och förvaring, så vidt vår 
erfarenhet hittills kunnat sträcka sig. 

Acarider förekomma snart sagdt öfverallt, der en växt- eller 
djurkropp unknar eller utsvettar något ämne, som kan tjena dessa 
djur till föda. De bästa allmänna fundorter, der man kan pä- 
träffa nästan hvarje hufvudform af Acari, äro i vårt land före- 
‚trädesvis mulljord, nedfallna blad, myrstackar och mossa på träd- 
rötter. Bland Acaridernas olika familjer träffas föröfrigt Trom- 
‚bidides mest om våren bland gräset i ängar och trädgårdar, stun- 
dom under stenar och bland fuktig mossa. Rhyncholophides hafva 
dels samma fyndorter som föregående, dels finner man dem i barr- 
skogar, på gärdslen, bland fuktig jord, i boningshus och på åt- 
skilliga växter. Af Eupodides och Bdellides lefva egendomliga 
former bland affallet i stall och på höskullen; de sednare dess- 
utom i gammalt virke, i åtskilliga fågelbon, bland sädesdam på 
Magasiner o. s. v. — Gamasidernas stora familj, som jag trott 
mig finna allmännast representerad under högsommaren, har indi- 
vider snart sagdt öfverallt: på åtskilliga insekter, fåglar och dägg- 
djur; på ängar, i skog och vid sjöstränder; i hundkojor, dufslag 
‘och ihåliga fruktträd, på åtskilliga växters blad, bland fuktig 
jord, i potatesåkrar, under bark i barrskog, på gärdsle, bland 
Mossa, under stenar o. s. v. — Oribatides träffas året om, mest 


SR 


| 
| 
| 
| 
i fuktig jord, bland mossa, under bark, bland fuktigt gräs, på 


svampar m. m. Slutligen lefva Sacroptides dels på djur, dels på 
åtskilliga födoämnen, f. ex. uti ost, på åtskilliga frukter, bland 
illa torkadt kreatursfoder o. s. v. | 

Hvad angår Acaridernas representerande uti naturen genon! 
ett större eller mindre antal individer, kan jag endast åberop: 
mina egna, ännu temligen ofullständiga undersökningar, för hvil- 
kas jemförande med andras offentliggjorda erfarenhet jag sakna 
allt material. Den allmänna fyndort, som för dessa undersök- 
ningar valts, har varit mossa på trädrötter (Orthotrichum & Tor- 
tula sp., Hypnum cupressiforme, H. abietinum, Leskea sericea m 
fl.), hvilken särdeles hösttiden gömmer representanter af alla hör 
omhandlade Acaridfamiljer. Vid några under September, Oktobeı 


och November manader i trakten närmast kring staden Lund 
företagna exkursioner hafva till undersökning hemförts temlige | 
lika volumer mossa med vidhängande jord, som till sin Acarid- 
halt noggrannt pröfvad gifvit följande resultater: | 


I 

| 

Trombid. Rhyncholoph. Eupod. Bdell.  Gamas. Oribat. Saeropt. | 
| 


Me 1. — — 28 1. 3 13. — 
ME 2. — 1. 1; — — 16. 1. 
NE 3. 1. Sa I Sn 9. 13. Br 


eller pa 1 Trombidie, 1 Rhyncholophid, 6 Eupodides, 1 Bdellid) 
12 Gamasides, 42 Oribatides och 1 Sacroptid, hvilket torde i dei 
närmaste motsvara verkliga förhållandet här på stället. Dock 
äro Trombidize, såsom ofvan anförts, talrikare vårtiden, och under 
sommaren har jag i Småland nästan öfverallt funnit Gamasideı 
i öfvervägande antal. | 

För sjelfva insamlingen under exkursionerna hafva dels papp- 
askar, dels sma, uti ena ändan sammanblasta glasrör (s. k. prof- 
rör) blifvit använda. Erfarenheten lärer samlaren snart att passa 
sa, att någorlunda jemnstora individer komma tillsamman i glas- 
rören, ty emedan flera af de hithörande djuren äro efter sin stor-| 
lek mycket rofgiriga, händer det i motsatt fall att de smärre, 
ganska fort förtäras af den största. Sammalunda är erfarenheten 
den bäste läraren och uppfinnaren beträffande åtskilliga små för- 


— 193 — 


sigtighetsmatt vid djurens uttagande ur sina förvaringsrum, vid 
jordtorfvors undersökning på hvitt eller svart papper, vid växt- 
parasiters afbultande från låga träd och buskar o. s. v. 

Beträffande sättet, hvarpa dessa djur blifvit konserverade, 
ma nämnas, att detta närmast öfverensstämmer med förvarandet 
af mikroskopiska preparater mellan en större och en mindre glas- 
skifva. I stället för Kanadabalsam har likväl användts Kopal. 
Förvaringssättet har, såsom alla sådana, sina olägenheter, och i 
förevarande fall är det särdeles undersökningen under lupp, som 
blifver försvårad. Men djurens kontur förblir deremot oför- 
ändrad och färgen har ännu på mina första insamlingar, hvilka 
nu äro öfver två år gamla, icke ändrats, såvida djuren ej, i likhet 
med Erythreus parietinus m.fl., genast ändrat färg, då de kom- 
mit i beröring med kopalen. 


a 


Skänker till Vetenskaps-Akademiens Bibliothek. 


(Forts. fr. sid. 160.) 


DE Zıcno, A. Flora fossilis formationis oolithiee. P. 1, 2. Pad. | 
1856. 4:0. samt 9 småskrifter. 


Zıpser, C. A. Die Versammlungen Ungarischer Ärtzte und Natur- | 
forscher. Neusohl 1846. S:o. 


Skänker till Rikets Naturhistoriska Museum. 


Zoologiska afdelningen. 
Af Hr Arborelius. 
Åtskilliga Fiskar från Siljan. 


Af Adjunkten O. Torell. 
En Larus Sabini från Grönland. 


Af Löjtnant Arfvidsson. 
En Vipera prester L., ur hafvet vid Landsort. 


— 195 — 


Bidrag till kännedomen om Amphibolens samman- 
sättning. 
Af A. MICHAELSON. 


[Meddelade den 11 Mars 1863.] 


BONSDORFF och RAMMELSBERG torde med skäl böra räknas 
till dem som mest bidragit till kännedomen af de miniralier, som 
höra till Hornblendegruppen. BONSDORFF kom till det resultat 
iatt de äro föreningar emellan bi- och trisilikater. Sednare visade 
'emellertid RAMMELSBERG genom talrika analyser, att alla af ho- 
nom undersökta Hornblenden äro bisilikater. Syrehalterna i ba- 
serna och syran närmade sig nemligen ganska afgjordt till 1:2. 
Isynnerhet gäfvo beräkningarne af hans analyser pa Tremboliter 
och Strälstenar detta tillkänna med stor skärpa. Det erbjöd i 
följd häraf intresse, att efterse om icke detsamma skulle vara 
förhållandet med Tremolit från Fahlun äfvensom med tvenne förut 
ej undersökta Hornblenden från Längbanshyttan och Orijärfvi i 
Finland. Material dertill erhölls från Riksmusei samlingar. 

Den vid följande analyser använda methoden var i korthet 


den, att efter uppslutning med kolsyradt kali-natron fälldes ur 
filtratet från kiselsyran svafveljern, svafvelmangan och lerjord med 
svafvelammonium. Jernoxid och lerjord skiljdes från mangan med 
ättiksyradt natron, smältes efter vägning med surt svafvelsyradt 
kali och löstes i saltsyrehaltigt vatten, hvarefter oxiden reduce- 
rades med zink och mängden af jernoxid samt i följd deraf äfven 
af lerjord utröntes genom titrering. För alkalibestämning skedde 
uppslutningen med fluorvätesyra. Magnesian skiljdes från alka- 
lierna genom en lösning af kolsyrad ammoniak och kaustik am- 
moniak. Alkalierna vägdes tillsammans såsom svafvelsyrade salter 
och öfverfördes till chlorföreningar genom flera gånger förnyad 
upphettning med chlorammonium. Jernoxidulen bestämdes på van- 
ligt sätt genom smältning med borax och titrering. Den vägda 
kiselsyran pröfvades på sin renhet genom kokning mrd kolsyradt 
natron. Det som dervid förblef olöst uppslöts med fluorvätesyra 


och underkastades analys. 
Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh., 1863, N:o 3. 


— 196 — 


1. Tremolit från Fahlun. ; 

Mineralet består af blekgröna, halfgenomskinliga prismer, in | 
växta i talkskiffer. Egentliga vigten är = 2,99. \ 
Detta mineral undersöktes af BONSDORFF, hvars analys gaf 


följande resultat *): 


Syrehalt. 

Fluor ITS REN 
Kiselsyra = 00, Da a RR 31,20 

; : 31,39. 
Lerjord m UN: VRR BER RE EEE NRA 0,19 
Magnesia —DAEZ ae. ASKS blossade 9,72 
Kalk an EN ER co 3,62 13er 
Jernoxidul och an Ds RR 
Mansanosidul 07) En na ae 32 | 
Glödgningsförlust = 0,15 


9390. 
Syrehalterna i baserna och syran förhålla sig såsom 1: 2,3 . 
I följd häraf ansåg BONSDORFF mineralet vara en förening 
emellan I atom Kalktrisilikat med 1 atom Magnesiabisilikat. 
ÖaSi + Mg’Si.. 
Eller om man antager 2 eqvivalenter syre i kiselsyran 
+ en 


kiselsyra. 
I, ven na) gaf 0,5894 Si = 57, 47 proc. 1 3505 Mineral 


och Fe, som fordrade vid titrering 4,1 c.c. chameleon, hvars ac 
var 100 c. c. = 0,3041 metalliskt jern, 0,0126 Mn Mn. 0,9825 
Mineral lemnade 0,0072 CaFl. 0,8377 Mineral förlorade 0,0017 
i vigt vid svag glödgning. Uti 0,7060 af den vid analysen n:o 
srallna Bon. innehölls 1,0008 Al, 0,001 Ca och 0,0005 5 Mej 


54,32 proc. 


*) K. Vet. Akademiens Handl. 1821. Sid. 197. 


u 


En lösning af mineralet, erhällen genom uppslutning med 
‚fluorvätesyra, pröfvades i spektralapparat på alkalier. Dervid vi- 
‚sade sig endast en svag natronlinie, men ej spår af andra alkalier. 


På grund af dessa försök är sammansättningen: 


Syrehalt. 

I Fluor == TLS ER IEEE RE NS BYE 
I Kiselsyra U VN R RT STENEN 28,21 
| Lerjord u (0) ErL SNR TR dat Loa betr AG 0,50 ei 
\Magnesia = 240 Be FOSTRA CT ORRE 9,88 
I Kalk Ua ON N RE NEL ERS RN 3,88 
IJernoxidul == WS LOL sla RNA 0,26 le 
fölanganoxidul = 0,85 ....... REEL LEE 0,17 
 Glödgningsförlust = 0,20 

99,30. 


Syrehalterna i baserna och syran förhålla sig såsom 1: 2,02. 
\Mineralet är således ett rent bisilikat och består af 1 atom Kalk- 
bisilikat med 3 atomer Magnesiabisilikat enligt formeln 

CaSi + 3MgsSi. 


II. Hornblende från Längbanshyttan. 


Mineralet förekommer uti korta genomlysande prismer inväxt 
i kornig kalk. Färgen är serdeles afvikande från öfriga Horn- 
I blendens såsom varande ljusbrun. Hardhet = 5. Egentlig vigt = 3,09. 

Mineralet företer ett utmärkande förhållande för blåsrör. Det 
"smälter nemligen med stor lätthet äfven i något större stycke un- 
der kokning till ett grått glas. Med Soda erhålles manganreak- 
‚tion. Af fosforsalt löses mineralet med qvarlemnande af kisel- 
"syra till ett färglöst glas. 

Till aflägsnande af inblandad kolsyrad kalk digererades mi- 
'neralet med ättiksyra. 

Af 1,1985 mineral erhölls 0,6428 Si. 1,3560 Mineral gaf 
0,7458 Si, 0,7643 MgP, 0,0835 Ca, 0,0768 MnMn, 0,0726 Al 
och Fe. Till 0,0555 deraf ätgick vid titrering 11 ce. c. chameleon, 
hvars titre var 100 c. c. = 0,3051 metalliskt jern. Till 0,6125 
"mineral, som uppslutits med borax ätgick vid titrering 4,4 c. c. 


Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh. Ärg. 20. N:o 3. 4 


— 198 -- | 
chameleon. Af 0,6415 med fluorvätesyra uppslutet mineral erhölls | 
0,1280 Mg, 0,0384 Ca, 0,0331 MnMn, 0,0333 Ål och Fe, 0,1160 & 
svafvelsyrade alkalier, som lemnade 0,1910 KCl + PtCP. Uti | 
filtratet från den sednare erhölls ännu en qvantitet dylik, som etter | 
elödgning i vätgas gaf 0,0082 Pt. 0,6203 Mineral förlorade vid | 
glödgning 0,0008 i vigt. Uti 0,3650 af den vid analysen n:o 2 I 
erhållna kiselsyran innehölls 0,0005 Mg och 0,0006 Al, tillsam- | 
mans 0,16 proc. af mineralets vigt. | 

Beräknas dessa analytiska värden i procent och afdrages från | 
hvar och en af de två kiselsyrebestämningarne nyssnämnde 0,16 ' 
proc., hvilka i stället adderas till de respektive hufvudmängderna | 
af samma ämnen i analysen n:o 2, sa erhälles 


je Il I. IV. 

Sin DAL nn. 54,84. 

Al nn 0,52. 

Ga. ee BADER ILSA er 5,98. 

Mo ee 203 19,99. 

Mn ee DA ÖLEN 4,92. 

Der ee 2,80 

1 VO ss er 

TE N RE a SL ASA 6,36 

Nasa a RANG AA RAR SR DH 

H 2. Ng SR md me bg 300000 saa 0,12 

Medium häraf utgör: 

Syrehalt. 

Kiselsyra ==" ARI NSse AEA TD Rega 28.13 
Lerjord DL N tre a Sal RS AR a Sr 
Magnesia DW SHIT RN NE 8,07 \ 
Kalk — ODER ns arr a 1,73 
Jernoxid a RT Ss a. 0,53 
Jernoxidul a) RE 0,62) 13,80. 
Mansanoxidul © > — m: 0O ae 1,05 
Kali DT Ne 1,08 
Natron DM ENARE NEESTIEAN 0,71 / 


Glödgningsförlust = 0,12 


— 199 — 


Syrehalterna i baserna och syran förhålla sig såsom 1: 2,05. 
Mineralet är följaktligen ett bisilikat och formeln blifver 


Se sa SÅ 
aSsı + Mg Si. 


Under namn af Kokscharowit beskref N. NORDENSKIÖLD*) 
ett Hornblende från Baikalsjön i Siberien. Mineralet har visser- 
ligen ännu ej blifvit amalyseradt, men såväl dess utseende som 
förhållande för blåsröret öfverensstämma fullkomligt med mine- 
ralet från Långbanshyttan. Det utmärker sig äfvenledes för sin 
lättsmälthet. I anledning häraf torde man med stor sannolikhet 
böra antaga att Kokscharowit och Hornblendet från Långbans- 


hyttan utgöra samma mineral. 


II. Zornblende från Orijärfvi. 


Mineralet bildar mörkgröna i kanterna genomlysande prismer 
inväxta i talkskiffer. Egentlig vigt = 3,03. För bläsrör bränner 
sig hvitt, men är ytterst trögsmält. En fin splittra utsatt för 
häftig eld smälter endast i kanterna till hvitt glas. 


1,6802 Mineral gaf 0,9253 Si. Af 1,6938 Mineral erhölls 
0,9393 Si, 1,1178 MeP, 0,2288 Ca, 0,0094 MnMn, 0,1026 Ål 
och Fe. Till 0,0745 deraf ätgick 12,5 c. c. chameleon, hvaraf 
100 ce. ec. motsvarade 0,3048 metalliskt jern. 0,5135 Mineral som 
blifvit smält med borax erfordrade 4,6 c.c. chameleon. 0,5830 
Mineral uppslutet med fluorvätesyra gaf 0,0105 svafvelsyrade al- 
kalier. Den erhållna KCl + PtCl® lemnade vid glödgning 0,0046 
Pt. 0,6810 Mineral förlorade vid svag glödgning 0,0070 i vigt. 
Uti 0,5565 af den vid analysen n:o 2 erhållna kiselsyran inne- 
hölls 0,0008 Ål, 0,0009 Mg och 0,0011 Ca; tillsammans 0,25 


proc. af mineralets vigt. 


*) Zeitschrift für die ges. Naturwissenschaften X, 524. 


— 200 — 


Beräknas dessa bestämningar i procent på samma sätt som | 


i föregående analys, så erhålles 


1. I. 1m. IV. 

Sir DAB 55,20 

A ER Sn se 1,69 

Move A en 23,85 

(BE le ER sel 13,60 

| Ve en ae 0,56 

Pe =E SRA EKEN RAR 3,46 

Mm ee. 0,51 

EM her alle 0,38 

INA == a N RN ER EN 0,48 

He. We Rd a faran a 1,02 

Medium häraf är: 

Syrehalt. 
Kiselsyra 150 RE 28,55 
Tierjord N... a 
Magnesia — 12 DOD NAV SKATAN SN FE SRRAA 9,54 
Kalk 13:60 SE Str SRA 3,88 
Jernoxid ==" (OVR GER AN 0,16 
Jernoxidul TE ER SANS RR KS Sea 0,76 ) 14,62. 
Mansanoxidult Ni 0,Dl er. ee 0,10 
Kali = 0,38 a a 0,061 
Natron NASE A a ELSE 0,12 
Glödgningsförlust = 1,02 
100,56. 


Syrehalterna i baserna och syran förhålla sig likasom 1: 2,00) 
och formeln blifver 
CaSi + 2MgSi. 


STOCKHOLM, 1863. P. A. NORSTEDT & SÖNER. 


ÖFVERSIGT 


KONGL. VETENSKAPS-AKADEMIENS 
FÖRHANDLINGAR. 
Årg. 20. 1863. 4. 


Onsdagen den 15 April. 


Hr C. J. MALMSTEN förelade en uppsats af Civil-Ingeniören 
P. W. ALMQVIST: Bidrag till läran om functionerna ( (2) )" och 
Log ‚((2)). * 

Hr A. E. NORDENSKIÖLD meddelade en af Hr N. J. BERLIN 
insänd afhandling: Kemisk undersökning & vattnet i Torpa salt- 
källa, belägen vid lilla Edet. * 

Densamme förevisade åtskilliga af Kapten J. W. KUYLEN- 
STJERNA upprättade specialkartor öfver hamnar på kusterna af 
Spetsbergen. | 

Hr WAHLBERG föredrog tvenne uppsatser af Docenten P. T. 
CLEVE: Om några Rhodan-guldföreningar, * och Iakttagelser öfver 
den hvilande Oedogonium-sporens utveckling. * 

Byzantinske Stipendiaten Hr CARL BYSTRÖM hade inlemnat 
berätteise om den af honom i sadan egenskap under sistlidna 
årets sommar utförda resa till utlandet för studium af fiskodlin- 
gen. Berättelsen remitterades till Hr S. LOvEn. 

Comiterades utlåtande i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga 
remiss af Adjunkten O. TORELLS reseberättelse, äfvensom hem- 
ställan med anledning at förslaget om en recognoscering angående 
utförbarheten af en gradmätning vid Spetsbergen, föredrogs och 
beslöt Akademien att detsamma skulle till Kongl. Maj:t i under- 
dånighet inga. 

Akademien beslöt att inleda utbyte af skrifter med Verein 


der Freunde der Naturwissenschaften i Mecklenburg. 


Hr Frih. WREDE begärde ordet och yttrade, att, alldenstund 
det honom af K. Akademien tilldelade Letterstedtska författare- 
priset, hvilket enligt föreskrift bör utga i både medalj och pen- 
ningar, uppgår till så stort belopp, att, sedan kostnaderna för 
medaljen blifvit betäckta, ett ej obetydligt öfverskott derå upp- 
kommer, Hr Friherren, som fann sig på det högsta hedrad af 
utmärkelsen att få ega en medalj af så beskaffadt värde som den 
ifrågavarande, hvilken för honom städse komme att utgöra ett 
dyrbart minne af K. Akademiens honom visade erkännande, skulle 
finna sig i ännu högre grad tillfredsställd, om Akademien ville 
tillåta honom att ställa det blifvande penninge-öfverskottet till 
Akademiens disposition för att af Akademien, när tillfälle yppar 
sig, utdelas i form af belöning för något förtjenstfullt vetenskap- 
ligt arbete, eller undersökning, resor m. m. i sådant syftemål, 
efter Akademiens godtfinnande, tilläggande Hr Friherren, ej såsom 
vilkor för denna disposition, blott såsom en hans önskan, att 
härvid företrädesvis måtte göras afseende på de exakta veten- 
skaperna. 

Hr Preses betygade Akademiens tacksamhet för denna Hr 
Friherrens gafva, som utgjorde ett ytterligare utmärkande vitnes- 
börd om Hr Friherrens varma intresse för vetenskapernas be- 
främjande. 

Akademien kallade genom anstäldt val till utländsk ledamot 
af sin sjunde klass: Professoren 1 Anatomi och Fysiologi vid 
Kejserliga Alexanders-Universitetet i Helsingfors, Archiatern D:r 
EVERT JULIUS BONSDORFF. 

Til Pr&ses under det nu ingångna akademiska året utsågs 
genom anstäldt val Hr C. H. BOHEMAn, hvarefter Hr C. J. 
MALMSTEN nedlade sitt presidium med en teckning af Mathe- 
matikern FERMATS förtjenster om sin vetenskap. 


Följande skänker anmäldes: 
Till Vetenskaps-Akademiens Bibliothek. 


Från Royal Society i London. 


Proceedings, N:o 53, 54. 
(Forts. & sid. 220). 


Bidrag till läran om funktionerna ((2))' och Log s((2)). 


Af P. W. ALMQVIST. 


[Meddelade den 15 April 1863.] 


Denna uppsats har för ändamål att i afseende på läran om 
de i titeln omnämnda funktionerna närmare granska ett par om- 
ständigheter, hvilka jag icke funnit antydda i BJÖRLINGS upp- 
sats i 1852 års band af Kongl. Vetenskaps Akademiens Hand- 
lingar och ej heller med bestämdhet utredda i SCHLÖMILCHS 
Handbuch der algebraischen Analysis. 

1. Det är bekant, att betydelsen af tecknet e’ för den hän- 
sen, att y är imaginärt, angifves derigenom, att detta tecken an- 
ses betyda summan af den för alla ändliga värden på y konver- 
genta serien 


(1) 4: 


Innan en sådan definition & tecknet e’ kan antagas för allmänna 
värden å y, är det likväl nödigt att undersöka, om densamma låter 


förena sig med den betydelse, som i vetenskapens föregående 
delar blifvit tillagd detta tecken för den speciela händelsen, att 
y är reelt. Men för reela värden på y är tecknet e” definieradt 
såsom principala y-potensen af e, d. v. s. såsom en reel och 
positiv qvantitet. Här måste således visas, att summan af serien 
(1) icke blott för positiva utan äfven för negativa y-valörer ut- 
göres af det värde a ((e))”, som är reelt och positivt, eller med 
andra ord. att den sedan gammalt kända formeln 


ee M 
(2) a 1 SF 


är lika allmänt gällande, om dess venstra membrum uppfattas i 
den bestämda betydelsen af prineipala y-potensen af e. 

Samma granskning vilja vi ock i sammanhang härmed före- 
taga med formeln 


Öfvers. of K. Vet.-Akad. Förh., 1863, N:o 4. 


Mö ae ee LARS 
(3) rar ee ee 
för att söka visa, att dess venstra membrum kan och bör upp= 
fattas såsom principala u-potensen af (1 + 2). | 


| 
“| 
funktions utveckling i serie. Annorlunda är förhållandet med 


funktionen /(z), hvilken definieras såsom ett af de värden å nn | 


hvilka satisfiera eqvationen 


eek, 


konvergent. 


. Oo ° ° .. .. | 
2. Vi påminna om ett vanligt sätt att söka summan af) 
serien 


l+02+ co aan... 


Betecknas nemligen summan af denna serie med g(u), och mul- 
tiplicerar man de båda egvationerna | 


et les 
(5) BOT En 2 Base | 

v v v—1, i 
(6) N reg 0 2 ec 


med hvarandra, sa finner man, efter ätskilliga transformationer, | 


säsom t. ex. i SCHLÖMILCHS Handbuch der alg. Anal. pag. 147 | 
är visadt, att 


(7) ylu)-pow)= Yu +») 
och säledes, om n är ett helt positivt tal, 


y(e,):Ple,)...pl@)=yle, +0,+..+@,) 


— 205 — 


\Men af eqv. (5) inses, att om 


‚sa är ock 
p(@)=Yle,)=...— p(e,)= pc), 
och således 


[pl(e)] = pl(na) 


.. .. m .. .,®. o 
' Sätter man här @=—, der m och 2 äro hela positiva tal, så fås 
n 


PET = 90) = [9], 


eller emedan pg l)=1+2 


Kae 


I Genom utdragning af n-te roten finner man häraf att (=) är lika 
N 
med något af de värden, som tillkomma expressionen 
Wa + 2)”. 
Men emedan den af I) representerade serien förblifver oför- 
n 


4 5 (fö, N. a 
"ändrad, om bråket — förlänges eller förkortas, sa kunna m och 
Nn 


"n antagas vara sinsemellan primtal, och då är 


WAa + 2)" =(A + 2)" 


För alla rationella positiva värden på wu är således p(w) lika 
med något af värdena å 


(1+29)". 


Att detta också är gällande för irrationela positiva w-valörer är 
klart deraf, att såväl p(w) som ((1 + 2))” i detta fall ingenting 


m 


annat betyda än de gränser, till hvilka p(-) och ((+2))” 


av m .. .. . . 
konvergera, när — obegränsadt närmar sig till u. 
n 


ah DE Å 


Af eqv. (7) följer vidare, att 


(8) Fu) pl- 1) = 90) = 1 | 
och säledes | 
1 | 

p(- u)= u) | 


Den af p( — uw) representerade serien är således, om w är ett posi- | 
tivt tal, lika med något af de värden, som tillkomma ((1 +2) 4 
och vi hafva således funnit, att för alla reela värden å u utgöres 


summan af serien | 
plu 1 Dem. 


af något bland värdena & expressionen 
(1+2)" 


Anm. Ni hafva upprepat denna deduktion af binomial-theoremet en- 
dast i afsigt att närmare fixera, hvad som af densamma med 


bestämdhet härflyter. 


3. För att nu afgöra den frågan, hvilket af värdena å | 
((1 +2” i hvarje serskildt fall utgör summan af ofvanstående | 
serie, vilja vi först betrakta den händelsen, att 2 är reelt. I | 
denna händelse blir neml. för alla värden å Zz, hvilkas modul är | 
mindre än 1, (1 +>2) en reel pos. qvantitet. Serien gu) blir | 
också reel och vi skola bevisa, att den äfven blir positiv. | 


Med afseende å tecknen för z och w kunna fyra olika fall 
inträffa, nemligen: 

1:o att både z och wu äro positiva, 

2:0 att både 2 och ww äro negativa, 

3:0 att 2 är positivt och © negativt, 

4:0 att z är negativt och u positivt. 


I första händelsen vilja vi antaga, att u är beläget emellan | 
de båda hela talen m och m+l. Serien glu) kan då fram- 
ställas under följande form | 


u u—l u—m+]1 
eg 


S 50 ° ER ”L 
1 1 2 m 


NETTE za (Ne 
1 m + 2 
De m+1 första termerna äro alla positiva och koefficienten fram- 
för parenthesen är också positiv. Hvad serien inom parenthe- 
sen beträffar, så äro dess termer aftagande och af omvexlande 
tecken. Det är bekant, att summan af en sådan serie är belä- 
gen emellan summorna af de n första och de a + 1 första ter- 
merna. Men första termen är här 1, och summan af de två 
första termerna är också positiv. Serien inom parenthesen är 
således en pos. qvant. och följaktligen är gp(te) positiv. 

"Åro både z och u negativa, och är 2! num. val. af z och 


ut af u, så blir 


212 r., 


= ae! ,„ae’ w rl 
Bo 2 


och da alla termerna i serien här äro positiva, sa är följaktligen 


äfven g(w) positiv. 

Hvad slutligen beträffar de båda sista fallen, då z och u 
äro af olika tecken, så skilja de sig från de föregående endast 
genom tecknet för u. Men af eqv. (8) inses, att gu) och 
gl —u) hafva samma tecken, och således är (u) äfven i dessa 
fall positiv. 

För alla reela värden på z, som göra serien (uu) konver- 
gent, utgöres således summan af denna serie af det värde å 
((1 + 2))”, som är reelt och positivt, d. v. s. af (1 + 2)”. 

Vi vilja nu öfvergå till den händelsen, att z är imaginärt, 
och vi skola finna, att formeln (3) oförändrad gäller äfven för 
imag. värden & z, som göra serien konvergent. 


Lemma. En serie, som fortgår efter hela positiva och stigande po- 
tenser af en imaginär variabel 2, är en kontinuerlig funktion 
af z för alla värden på z, för hvilka den är konvergent. 

Man finner denna sats bevisad i Brior et BouvuQurr's 
Theorie des Fonetions doublement périodiques, Paris 1859, 
pag. 15, och för korthetens skull vilja vi dit hänvisa. 


Nu inses ock, att alla värdena å ((1+2))” måste utgöra 
kontinuerliga funktioner af 2 för alla värden af denna variabel, 
hvilkas modul är mindre än 1, emedan binomen 1 + 2 icke för 
något af dessa värden på 2 kan blifva oändlig eller lika med 
noll. Men för alla värden på z med undantag af z=— 1 äro 
värdena & ((1 + 2)” olika och differera sinsemellan på ändliga 
qvantiteter. En öfvergång från ett af dessa värden till ett annat 
kan följaktligen icke äga rum utan afbrott i kontinuiteten, och 
då serien (4) är kontinuerlig i afseende på 2, så ofta som den 
är konvergent, så måste dess summa städse utgöras af ett och 
samma värde bland dem, som tillkomma ((1 + 2))”. Då vi i 
det föregående hafva funnit, att detta värde, om z är reelt, ut- 
göres af (1 + 2)”, så är följaktligen detta händelsen, äfven om 
2 är imaginärt, och formeln (3) är således gällande för alla reela 
värden på 4 och alla värden på 2, hvilkas modul är mindre än 1. 

4. Det är bekant, att om & är en reel qvant. hvilken som helst, 
hvars num. valör obegränsadt tillväxer, så närmar sig uttrycket 


u 


till en viss finit gräns. Det är tydligt, att då med ofvanstäende 
. . 1 o je] 
uttryck menas principala @-potensen af (1 + =) sa maste denna 
(60) 


gräns vara ett reelt positivt tal. Betecknas den såsom brukligt 
med e, så är derföre 
: 1\® 
lim € + =) =0 
(60) 


Ar nu y en reel qvant., som är num. mindre än @, så är 


I + - en reel pos. qvant. och således 


[0] 


3 
9 


(+ SE 


— 209 — 


.. a 
eller om man sätter — = m! % >; 


+27 3°7 Nase AS 
7 


Här är nu ©! en reel qvant., hvars num. valör obegränsadt 
växer på samma gång som num. val. för ®, och således blir 


, 3 VENGURE 
(9) lim (+4 = ee", 


hvilken formel är gällande för alla reela värden på y, och i hvil- 
ken begge membra äro att uppfatta såsom principal-potenser *). 


För alla värden på y, som göra modulen för — mindre än 


(0) 
1, är vidare enl. (3) 
oe y NO Oo Y oo Ww—1 y? 
5 = | 4 2 ee 
(1 22 3 = en) ” 1 2 w? 5 


eller 


(+ 2)"=1+4 = (0. > a-2)0 Al 


der 


nTFTi 


Sa =): 
x {1 +, 1-7 +...) 


Anm. Deduktionen af gränsvärdet ä denna eqvations högra membrum 
är något afvikande från hvad vi hafva funnit hos andra för- 
fattare. Vi hoppas den skall befinnas nöjaktig. 


Vi hafva nyss funnit, att gränsvärdet för venstra membrum i 
ofvanstående eqvation, när num. val. für w obegränsadt till- 


”) Detta deduktionssätt är gammalt; vi vilja endast påpeka, att der förekommande 


potenser böra uppfattas såsom principala 


växer, 
värdet af eqvationens högra membrum vilja vi antaga, att & är 
positivt. Då blir, om modulen för y betecknas med r och mo= | 
dulen für R med 0, x 


och således a fortiori | 
GT ver | 

Sätter man nu för w= 00 | 
lim R= Rı | 

sa blir för alla reela värden pa y i 
dl tat + FRI | 


och betecknas modulen för R! med po!, så är 


För n=00 blir då 


och således 4 


Anm. 


-Vi vilja här fästa uppmärksamheten vid ett för elementar- 


2 


är lika med e”. För att finna det motsvarande gräns-, 


FE 1 r 42 


ERRIN a 


Ce‘ n+2 (nn + 2) (n + 3) 


yta 1 


..(r +1) Pen 


n+2 


ST 


lim o!=o och lim R!=o, 


Ken, 


Y 
De SA 
I 


mathematiken lämpligt deduktions-sätt af de kända serierna 
för sin x och cos «. Sättes neml. i ofvanstående kalkyl y = =, 
så är lätt att finna (jemför längre ned N:o 2 att gräns- 


värdet för eqvationens venstra membrum (1 + utgöres 
af expressionen 


COS £ + 7. Sin £ 


Gränsvärdet för högra membram finnes på samma sätt som 
här ofvan, och jemföras sedan de reela delarne sinsemellan och 
koefficienterna för © sinsemellan så fås | 


I det föregående hafva vi funnit, att formeln (2) är gällande 
för alla reela värden å y, och äro derföre äfven berättigade att 
antaga denna formel såsom definition & tecknet e” för den hän- 
delsen, att y är imaginärt. Härigenom finner man ock, att det 
värde a ((e))’, som fått sig tillerkänd en betydelse äfven för 
imaginära y-valörer, icke är något annat än dess principal-värde 
e”, eller med andra ord, att tecknet e”, när y är imaginärt, kan 
anses såsom det på förhand bestämda principalvärdet af den i 
sådan händelse ännu obestämda mängtydiga symbolen ((e))". 


5. Enligt formeln (9) är för alla reela värden å y 


lim € +2) = 
w 
Sätter man här e’=z, så är z en reel pos. qvant. och y=1l->z, 
och säledes 
> 1. 
lim € + =)” — 
102} 


Häraf följer 


= = 0 Ör ww; 


och således 


w 


l-z=w(Vz+«-]). 


samt for = + 00 
l-z=lim w (Vz - 1). 


1 Oo . Ber \ 
Sätter man här =, så blir för d =0 


21 
(10) l:z=lim An: 


hvilken formel är gällande för alla reela pos. värden & z. 


Anm. Med anförandet af ofvanstäende deduktion vilja vi endast pä- / 
peka, att der förekommande logarithm och potens begge äro | 
principala. 

Vi vilja nu visa, att de begge vigtiga formlerna (9) och (10) 
äfven äro gällande för imaginära värden å y och negativa eller | 


imaginära värden å z. | 
" : 5 ar a 2 
Ar neml. y=u+ vi, sa följer sasom bekant af den ofvan 
fastställda definitionen & e’, att ; 


EE er en (cosv +isinv). 


År nu vidare o modulen och 9 principal-argumentet för (1 2 2, 


sa är 
IND 7 v NOW 
CE nn 
= 0” (cos wJI + i sin wI) 
der 


2 2 
2u RER ONS 


e=(1+7 + 0? 


Samt dl+->o 
{02} 


® 


I = arctg 

+ 

10} 

Anm. Ofvanstäende kalkul finnes utförd i ScHLöMILCHs Handbuch | 
der algebraischen Analysis p. 214. Vi hafva endast för sam- 


manhangets skull upprepat densamma. 


När num. valören för © obegränsadt tillväxer, konvergerar ex- 
pressionen | 
2u u? + v2 


(0) 0? 
mot noll. Beteckna vi derföre korteligen denna expression med 
1 : o | | 
a der num. valören af ®! obegränsadt tillväxer pa samma 


gång som num. val. af ©, så blir 


eller 
u? le 
| Ina 20 
u —: 
ST R T o! | 
Vidare är 
Ds I 
Öh = 0 -tg& BETR 
tg? 1 u tg 


För & = + & blir nu 
lim ge emo v, 
och således 
. y NO re 
lim (1 + = = e"(cos v + i sin v) = e 
Låt nu vidare r vara modulen och T princ. arg. för z samt 
t=T+ 2kA, så är såsom bekant 
MON = USE 
l.z=I.r+W 


Vidare är 
| „(cos dt + isin dt) — 1 


ÖRE 0) 
Br lei — 2 sin ?(4d7) + i sin dt) — 1 
=, a ee 
7 en iF fr je) FED A 
J 4dT dT 


och således för d — 0 


| 
ea lr +tü=l:z 


— Ull — 
Pa samma sätt finner man den allmänna formeln 


(ENE 


im = Ir + ti = UU (2)) 


der neml. samma argument för 2 bör ingå i begge membra. 


6. Sätter man nu i formeln (10) z=1+., så blir, om 
modulen för © är mindre än 1, enligt (3) 


Dee å az 


eller om serien afbrytes vid jemn ordningsnummer 


ra 2 Ef). 0 De 


der 


R=>U 9..(1-5)U-2 3750-2 )t 


Vi hafva i det föregående funnit, att gränsvärdet för d=o | 


a venstra membrum i ofvanståend2 eqvation är I(1 ++). För | 
att finna det motsvarande gränsvärdet a högra membrum vilja vi | 
antaga, att d är positivt. Då blir, om modulen för & betecknas 
med 7 och för R med 0, 

p20+1 


Gau eo) 


eller 
anti 1 
a re ger 
Sätter man nu för d = 0 
lim R hl, 
så blir 
2 2 IL 


x x a3 x? 
AX =S SKO PER ORG 1 
Nenn: oe 


och betecknas modulen för Z&! med _!, sa är 


För n= 0 blir då 
lim ot = 0 och lim R! = 0, 


och således 


2 3 


ON Er nee a EA 
Me a 
Emedan vidare sasom bekant 
Us 
Log,:2z= 3 


sa blir ock 


x 2 3 
Log, + )= MI - 5+7--...) 


BT m 


ch hvilket är gällande för alla värden på x, hvilkas modul är 
indre än 1. 


Vi hafva i det föregående nämnt, att symbolen ((e))” med 
ndantag af dess principalvärde ännu vore obestämd för imaginära 
ärden på y, och vi hafva vågat ett sådant påstående på den 
nd, att härom ingenting finnes uttaladt i BJÖRLINGS uppsats 
f år 1852. Det samma är ock förhållandet med det allmännare 
ecknet ((2))” för den händelsen, att både y och z äro imaginära. 
Af alla de värden, detta tecken äger för reela värden på y eller 
I, har endast dess principalvärde =” i BJÖRLINGS uppsats fått 
Jig tillerkänd en betydelse för den händelsen, att både y och z 
| ro imaginära, neml. såsom bekant genom eqvationen 


yu — ey: 


FA 
27 


Vi vilja nu försöka, att på lämpligt sätt bestämma de öfriga 
värdena å ((e&))’ och ((2))” för den händelsen, att både y och 2 
äro imaginära, ehuru med fara att såsom nytt anföra, hvad som 
kanske redan länge varit gammalt. | 

I den ofvannämnde uppsatsen af BJÖRLING finner man föl- 
jande relationer fastställda: 


(1) ((e))* = r"(cos ut + i sin ut) = re“ 
(2) 2 — m (COS UT + isn ve) nen 
(3) !(@)=! + tt 
(4) l-z=I.r+ Ti 


i hvilka wär en reel qvant. hvilken som helst, z en imag. qvan 

hvars modul är r och prince. arg. 7, samt = T + 2kn. | 
Vidare 

(5) ud a 

(6) ZV = eyt- = = 7 3 out 


der A är reelt och pos., y en imag. qvant. hvilken som helst, sam 


aN 


z, r och T hafva samma betydelse som i de föregående formlerna 


begge gemensam relation, neml. 
SER och !=rl. e@ 


På grund af formeln (4) blir likaledes 


LJ 
2" = et: liksom 2 — er: 


antager 
y? y* 
cos y = I — SAN 
I 1.2 a mon 
RE y° gg 
DI Ser ae 
sa blir 


cos y + I sin y = e" 


— 217 — 


och således 
COS YT + i sin yT = er” 
Härigenom får man 
2 = r'(cosyr + 7 sin yT) 
liksom man har 
2" = r"(cos UT + isin ur) 


ed användande af cosinus och sinus för imaginära bågar kunna 
således formlerna (2) och (6) sammanfattas i följande 


(7) 2’ = ri(Cos yr + isin yr) = nr." ge 
På grund af formeln (3) är vidare 

(eye eo) 
och således för reela värden på y 

(A) = ei) 

ntaga vi denna formel såsom definition & tecknet ((A))” för 
den händelsen, att y är imaginärt, sa blir också genom for- 
neln (3) 


(EM ESKORT ANGORA 
samt med användande af imaginära cirkulär-funktioner 
((A))" = 4’(eos y2krı + ? sin y- 2kz) 
ch således äfven, såsom lätt inses, | 
(H’=4.(M) 


Vi återfinna således hos tecknet ((A))’ i den händelsen, att y 
imaginärt, samma egenskaper som för reela y-valörer. 
För A=e fås 
((e) y — eve) 


avaraf man ock sluter, att 


[80] 


Öfvers. af K. Vet,-Akad. Förh. Årg. 20. N:o 4, 


lim (1 + fl = (GE) 


der neml. samma argument för e bör ingå i begge membra. 


Då nu formeln 


| 
| 
| 
| 
4 


((2) )’ — ell) 


| 
är gällande såväl för alla värden på 2, om y är reelt, som ock | 
för reela positiva värden å z, om y är imaginärt, så vilja vi an- | 
taga denna formel såsom definition a tecknet ((2))” för den händl 
delsen, att både y och z äro imaginära. Da blir vidare 


((2) ) = er a ei = qi evti 
samt med användande af imaginära cosinus och sinus 
((2))' = r”(cos yt + i sin yt) 


Formeln (1) kan då ock utbytas mot den allmännare och for- | 
meln (7) analoga 


( (2) )" = r(cos yt + i sin yt) = 2" - eri = el0 


Med antagande af allt, hvad vi i denna uppsats hafva an-| 
fört, skulle nu theorien för funktionerna ((2))” och Log el( (2) 
kunna sammanfattas i följande hufvudformler, i hvilka y och 2 
äro imaginära qvantiteter, 7 modulen och 7 prineipal-argumentet 
för Zz samt {= T + 2krı, neml. | 


(@)’ = r’(cos yt + 2 sin yt) = 7" . ev — er) 
2U — (COS YT sin YT) = ren ze 


KQ)=!r+t 


2=lIr + Ti 
Z((2)) | 
Log sl EC) = E75 | 
lz Kl 

Log sz m 


— 219 — 


5 yl((e))N © 
lim € + =) = ((e) )” 


lim (1 + ss = 0, 
[0] 


N 
lim 2 (e)) 
een 
im =. 
we (gez)? 


1 1.2 


2 2 3 
Log (1 + )=-M (7-5 +5.) 


u 
23 Bi 
2 K 
2 "Se 
rt P: 


— 220 — 


Skänker till Vetenskaps-Akademiens Bibliothek. 


(Forts. fr. sid. 202.) 


Från Geological Society i London. 
Journal, N:o 73. 


Från Museum of Geology i Calcutta. 


Memoirs of the geological survey of India, Vol. 4: 1. 
» DD) » » » » Palseontologia Indica, 2: 1,2. 


Annual report 1861 och 1862. 
Från Societe Geologique i Paris. 
Bulletin, T. 19: 46—58. 


Från Societe de Biologie i Paris. 


Comptes rendus & memoires, 3:e Ser. T. 3. 


Från K. Akademie van Wetenschappen i Amsterdam. 


Verhandelingen, D. 8. 
Verslagen. Afd. Natururkunde, D. 13, 14. 
» »  Letterkunde, D. 6. 
Jaarboek, 1861. 
Hippocratis Reliquie ed. F. @. Ermering, Vol. 2. 
Från K. Meteorologisch Instituut i Utrecht. 


Meteorologische Waarnemingen, 1861. 
Frän Physikalische Gesellschaft i Berlin. 
Fortschritte der Physik, Jahrg. 16. 
Från Senckenbergische Gesellschaft i Frankfurt a M, 
Abhandlungen, Bd 4: 2. 


Frän Verein für Naturkunde i Wiesbaden. 
Jahrbücher, H. 16. 
Från Uigifvaren. 
The Dublin quarterly journal of Science, N:o 5, 7, 8. 


Från Hrr Samson & Wallin i Stockholm. | 
Cap, P. A. Le Muséum d'histoire naturelle A Paris. Par. 1854, st. 8:0. | 


o 


Kemisk undersökning å vattnet 1 Torpa saltkälla, 
belägen vid Lilla Edet. 


AfN. J. BERLIN. 


[Meddelad den 15 April 1863.] 


Det till undersökningen använda vattnet har enligt uppgift 
blifvit hemtadt ur källan den 13 Oktober 1862, och tillsändes 
mig af källans egare, Herr A. E:son FAHLBECK, fyldt på stora 
hvita flaskor, hvilka voro försedda med väl inslipade proppar 
samt väl öfverbundna. Prof hemtade på andra tider hafva dess- 
förinnan och sedermera blifvit mig tillsända. 

Vattnets färg svagt gulaktig. Lukt ingen, smaken rent salt. 
Reaktionen tydligt alkalisk på lakmustinktur och gurkmejpapper 
både före och efter kokning. 

Eg. v. vid + 13° C. = 1,010046, lika för det filtrerade och 
för det icke filtrerade vattnet. 

Vatten hemtadt i December 1862 visade vid + 14? en eg. 
v. af 1,010390. Vatten från November 1861 visade 1,009289 
vid + 14°. 


Vid den qvalitativa undersökningen befanns vattnet innehålla: 


Natron. Klor. 

Kali. Brom. 

Lithion. Jod. 

Kalk. Kolsyra. 

Talk. Kiselsyra. 
Lerjord. Fosforsyra. 
Jernoxidul. Borsyra (spår). 


Organiskt ämne. 

Deremot kunde vid repeterad destillation af 2000 kub.cent. 
vatten med kolsyradt natron ingen ammoniak upptäckas, ej heller 
strontian eller baryt i 7500 k.c., ehuru spektralanalysens hjelp 
anlitades. I den vid kokning af 2000 k.c. vatten bildade fäll- 
ningen kunde fluor icke upptäckas. Jodhalten upptäcktes lätt 

Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh, 1863, N:o 4. 


redan i det icke koncentrerade vattnet både med stärkelse, kloro- | 
form och palladiumsalt. | 


Original-tal i gramm. 
1. Bestämning af klor-, brom- och jodsilfver. 
50 vatten fällda med salpetersyrad silfveroxid 
under tillsats af salpetersyra gåfvo 1,40815 fällning, | 
eller! pa. TÖMTS N FR ENN 281,63000. | 
100 vatten gäfvo på samma sätt 2,81565 eller... 281,56500. | 


Medeltal 281,59750. | 
2. Jodbestämning. | 

2525 vatten afdunstades med litet kolsyradt na- 
tron till torrhet; återstoden utkokades fem gånger 
med stark alkohol, som afdestillerades, hvarefter den 
dervid återstående saltmassan ånyo utkokades fem 
gånger med vattenfri alkohol. Denna lösning afdun- 
stades, återstoden upphettades försigtigt till de orga- 
niska ämnenas förstöring, löstes 1 vatten, gjordes lin- 
drigt sur med klorvätesyra och fälldes med natrium- 
palladiumklorur. Fällningen gaf efter glödgning 0,01635 
palladium, svarande mot 0,038963 jod, eller pa 10 | 
tUSEN AN nee a Ro lr RAA SR SSE SERA ISRN 0,15431. | 

2020 vatten gåfvo, på samma sätt behandlade, | 
0,0408 vid + 80” torkadt jodpalladium = 0,028740 jod 0,14228. | 


Medeltal 0,14830, | 
3. Brombestämning. | 

Härtill användes den lösning, som återstod sedan 
jod med palladiumsalt blifvit utfälld ur 2525 vatten. 
Denna lösning befriades med vätesvafla från palladium 
och från vätesvafla med svafvelsyrad jernoxid, hvar- 
efter med salpetersyrad silfveroxid derur fälldes 0,9426 
blandadt brom- och klorsilfver; 0,9313 af denna fäll- 
ning förlorade vid upphettning i klorgas, 0,0306, och 
innehöllo således 0,12922 bromsilfver. Häraf beräk- 
nas för 2525 vatten 0,055651 brom, eller på 10 tusen 0,22040. | 


= a 


4. Klorbestämning. 


Hela mängden af klor-, brom- och jodsilfver ut- 


Belereriek less On tuSen..... een NS 281,59750. 
Härifrån böra dragas: 

mot 0,14830 jod svarande jodsilfver............... 0,27451. 

mot 0,22040 brom svarande bromsilfver........ 0,51794. 


Summa 0,79245. 


Således klorsilfver 280,80505. 
Berande"mot Klon pa 10Ltusen........ nen. 69,40852. 


5. Bestämning af kloralkalimetaller. 


200 vatten afdunstades i platinakärl med ren oxal- 
syra (alkalifri) i öfverskott och återstoden upphettades 
till glödgning. Hvad som derefter löstes vid behand- 
ling med vatten blef neutraliseradt med klorvätesyra, 
afdunstades till torrhet, äterupplöstes och afdunstades 
anyo, samt glödgades. Sälunda erhöllos 2,202 kloral- 
metaller eller. pa, 10, tusen..... ..........nns see 110,10000. 
500 vatten, behandlade pa samma sätt sedan kal- 
ken blifvit med oxalsyrad ammoniumoxid frånskild, 
Or ee a a 110,14600. 


Medeltal 110,12300. 


6. Kaliumbestämning. 


Kloralkalimetallerna ur 200 vatten gafvo med 
platinaklorid en fällning, som glödgad under tillsats 
af litet oxalsyra lemnade 0,0522 platina, svarande mot 
=020719-kalium, eller pa 10 tusen............................- 1,03595. 
De ur 500 vatten erhällua kloralkalimetallerna 
gäfvo pa samma sätt en fällning af 0,3322 kalium- 
platinaklorid, svarande mot 0,05325 kalium..........-- 1,06500. 


Medeltal 1,05048. 


Eller klorkalium 2,00268. 


— 224 — 


17.  Lithiumbestämning. 

Filtratet af 10605 till hälften inkokadt i vatten 
försattes med klorvätesyra och afdunstades, hvarefter 
den torra återstoden pulveriserades och utdrogs med en 
blandning af lika delar vattenfri alkohol och eter, hvar- 
till några droppar syra blifvit blandade. Den efter af- 
dunstning bildade återstoden löstes i vatten och koka- 
des med kalkmjölk, kalken utfälldes med oxalsyrad och 
kolsyrad ammoniumoxid, vätskan afdunstades och am- 


moniumsalterne förjagades. Aterstoden utdrogs åter 


med eter-alkohol, och hvad som vid dess afdunstning 


blef qvar behandlades ännu en gång pa samma sätt.. 


Salunda erhöllos 0,0066 svafvelsyradt lithion, hvilket 
vid spektralanalytisk undersökning befanns smittadt af 
litet natron. Mot 0,0066 svafvelsyradt lithion svara 
0,00077 lithium, eller pa 10 tusen 
Eller 0,00442 klorlithium. 


PRL Bee Pa EEE a Er 


8. Natriumbestämning. 
Enligt 5 innehällas pa 10 tusen vatten kloralkali- 
metaller 


Härifrån böra dragas: 
KOTA [rum (0) ES ON ee ee DAR 2,00268. 
Klorlithtum We ae sn er AA 0,00442. 
Summa 


0,00073. | 
110,12300. 


2,00710. | 


Hvarefter äterstär klornatrium 
Innehällande natrium 


DE BE Eee Br Be Er re Er BE Dre Er ES EEE EEE EEE EEE Er re RR RRD 


9. Kiselsyrebestämning. 

200 vatten surgjordes med klorvätesyra och af- 
dunstades till torrhet i platinaskäl. Ur återstoden af- 
skiljdes pa vanligt sätt 0,0091 kiselsyra, eller pa 10 
tusen 


Medeltal 


0,46336. 


108,11590. | 
42,53619. | 


0,45500. 


0,45918.. 


10. Kalkbestämning. 
Filtratet från 9 blandades med litet klorammonium, 
och gjordes svagt alkaliskt med ammoniak. Sedan en 
dervid uppkommen högst obetydlig fällning (af fosfor- 
syrad lerjord, se 13) blifvit afskiljd, utfälldes kalken 
med ett öfverskott af oxalsyrad ammoniumoxid. Denna 
fällning löstes i klorvätesyra, och fälldes ånyo med ättik- 
syradt natron och oxalsyrad ammoniumoxid. 
200 vatten gäfvo 0,052 svafvelsyrad kalk sva- 
rande mot 0,02141 kalk, eller pa 10 tusen.................. 1,07050. 
505 vatten gäfvo 0,0542 kak Oe 1,07327. 


Medeltal 1,07188. 


Anm. Af denna kalkmängd böra 0,17941, svarande mot 0,12815 
calcium, beräknas såsom närvarande under form af i vatten lösligt 
salt; ty vid 305 vattens kokning i en långhalsad kolf under två 
timmars tid och påspädning af destilleradt vatten stannade 0,00906 
kalk i lösningen. Ur den vid kokning bildade fällningen erhöllos 
0,04463 kalk; summa 0,05369, eller 1,06317 på 10 tusen. 


ll. Talkbestämning. 
Talken utfälldes ur filtratet fran 10 medelst fos- 
forsyradt natron och ammoniak. 
200 vatten gåfvo 0,3215 glödgad fosforsyrad talk, 


svarande mot 0,11586 talk, eller på 10 tusen............. 5,79300. 
505 vatten gäfvo 0,8134 glödgad fosforsyrad talk, 
BRT Le SN 068 029312 talk N N ae! 5,80435. 


Medeltal 5,79867. 


12. Kolsyrebestämning. 

949,4 vatten fälldes i väl slutet kärl med am- 
moniakalisk klorbariumlösning; den under vanliga för- 
sigtighetsmätt tvättade och uppsamlade fällningen vägde 
svagt glödgad 4,922. 1,044 häraf förlorade vid smält- 
ning med boraxglas 0,230, hvilket pa det hela gör 
1,08435 kolsyra, eller pa 10 tusen.................e 11,42142. 

2141 vatten lemnade vid dylik behaudling en fäll- 
ning, som torkad vid + 160° vägde 10,903. I WILLs 


och FRESENIUS apparat förlorade 1,652 häraf 0,369 


kolsyra; således innehöll det hela 2,43546 ................... 
Medeltal 


13. Lerjordbestämning. 

705 vatten surgjordes med klorvätesyra och af- 
dunstades i platinakärl till torrhet. Efter kiselsyrans 
fränskiljande gjordes det sura filtratet svagt alkaliskt 
med ammoniak, hvarvid en fällning af fosforsyrad ler- 
jord uppkom, som glödgad vägde 0,00135. Emedan 
fosforsyra ännu fanns qvar i lösningen, beräknas denna 
fällning såsom APO? + PO”, motsvarande 0,00056 ler- 
jord;, eller” pa. 10 tusen....u..e.e. een ee 


14. Jernowidulbestämning. 


2020 vatten afdunstades med klorvätesyra till torr- 
het. Vätskan, som filtrerades från den afskiljda kisel- 
syran, neutraliserades med ammoniak och fälldes med 
vätesvafladt svafvelammonium. Fällningen, som bestod 
af svafveljern, lerjord, kalk och fosforsyra, löstes i klor- 
vätesyra och utfälldes äter i kokning med en tillräcklig 
mängd ättiksyradt natron; derefter löstes den ånyo i 
klorvätesyra, jernoxiden reducerades med surt svafvel- 
syrligt natron, och utfälldes i kokning med kali. Sa- 
lunda erhöllos 0,0014 jernoxid, svarande mot 0,00126 


‚jernoxtdul, Veller2pa 10Ftusenar.n.2.....2....20 ee 


15. Fos ‚forsyrebestämning. 


De fran 2020 vatten härrörande fosforsyrehaltiga 
vätskorna i 14 koncentrerades och fosforsyran utfälldes 
under nödiga försigtighetsmäatt med molybdensyrad am- 
moniumoxid. Sedan fällningen blifvit löst i ammoniak, 
bestämdes fosforsyran medelst talksalt. Salunda erhöllos 
0,00828 glödgad fosforsyrad talk, innehållande 0,00529 
fosforsyra, eller;pa 10 tusen.L..n.a ul... 


11,37534. | 
11,39838. | 


0,00794. | 


0,00644. | 


— 227 — 


16. Bestämning af organiskt ämne. 

Det organiska ämne, hvaraf vattnet har sin svagt 
gula färg, är af hartsartad natur. Det löses lätt i 
kaustika och kolsyrade alkalier, äfven i klornatrium; 
i rent vatten är det olösligt, upptages i mindre mängd 
‚af alkohol eller kloroform, men lättast i en blandning 
‚af vattenfri alkohol och eter. Vid upphettning smälter 
det, utstöter hvita ångor, som lukta fullkomligt likt 
naturlig asfalt, samt förbrinner slutligen med starkt 
‚sotande låga. 


För att bestämma dess ungefärliga mängd af- 
‚dunstades 3030 vatten till torrhet med öfverskott af 
kolsyradt natron, återstoden utkokades med vatten, och 


‚det med klorväte neutraliserade filtratet bragtes i vat- 
tenbad till torrhet. Den betydligt färgade äterstoden 
‚digererades med en blandning af alkohol och eter, som 
deraf färgades brungul och vid afdistillering och till- 
sats af vatten afsatte 0,0471 vid + 140° torkadt svart- 
"brunt ämne. Då härifrån dragas 0,0044 vid dess för- 
bränning erhållen aska, återstå 0,0427, eller på 10 


17. Afdunstningsåterstod. 
100 vatten, afdunstade i platinakärl, gåfvo vid 
+ 150° torkad återstod = 1,2724, eller på 10 tusen... 127,24000. 
20085AM0R255 520 VAL erSbOC ss ln RN 127,62500. 
LI RS ZA dene 127,31000. 


Medeltal 127,39167. 


18. Salterna i afdunstningsäterstoden förvandlade till 
svafvelsyrade. 
100 vatten afdunstades i platinakärl med öfver- 
skott af svafvelsyrad ammoniumoxid, och den torra 
återstoden glödgades svagt till dess den blifvit hvit och 
antagit konstant vigt. Sålunda erhöllos 1,5407, eller 
sen. a nn DELAS Eh 154,07000. 


— 228 — 
Beräkning af analysen. 


1. Klorkalium. 


Kalium utgör. on. ee A SA SAR 1,05048. | 
Uppbager klor: is sosse nee STINA 0,95220. | 
till: Klorkalimms.s nee. 2,00268. | 
2. Klornatrium. 
Natrium „utgörn U RI ER 42,53619. I 
upptager: klor.. Senn tan 65,57971. | 
och bildareklornatrtum en... 300 sar 108,11590. | 
3. Klorlithium. 
JSrt hun u COLE RE oh 5 ense säs SEE 0,00073 
[ÖT N0 (ER (Gl Sogn er N AA SAABS SSG a LES doo 0,00369 
till Sklorlithium 2... 2 28 EEE 0,00442, 
4. Klorcaleium. | 
Sasom. lösliet/saltfinnestealeium 2 0 0,12815. | 
hyilket#upptager klar... ann. ee SSR 0,22721. | 
tilloklorealeum...... ne EEE 0,35536. | 
5. Klormagnesium. | | 
Hela klormängden har befunnits utgöra ...................... 69,40852. | 
Då derifran drages af kalium bunden klor 0,95220. | 
af natrium » »  65,57971. 
af lithium » » 0,00369. 
af calcium » » 0,22721. 

Summa 66,76281. | 
aterstäarcklore nee nn EEE 2,64571 | 
som upptager masnesium ne... 0,89533 
till. klormasnesium.......ememan 00... En 3,94104 

6. Brommagnestum. 
Eunnen ‚brom,utgör. rs a nn än AA 0,22040. 
binder ‚magnesjumg cn. 22. Men ee ee 0,03306. 
tllprommagnesiumt.t.... en. af RESER 0,25346. | 


— 229 — 


7. Jodmagnesium. 


Bernensjoluteor.....2.:.....,. RER 0,14830, 
BE maonesiume en... en et ROS SRS. 0,01402. 
BE Dem acnestumee een. cine 0,16232. 


8. Kolsyrad talk. 


Beiran hela, funna, talkmängden ........................2e: 5,79867. 
drages talk svarande mot magnesium: 


i klormagnesiun....................- 0,89533. 
i brommagnesium .................. 0,03306. 
SH OdMARNESIUM nassen 0,01402. 


Summa magnesium 0,94241 eller talk... 1,56068. 


le SÄS so NR of sad RN Ern SG SE RAR a RE 4,23799 
BRP PLA 2 CE: KOlSYIAN senses gene 4,66179 
neutral kolsyrad talk flis oss FNs dor ANA 8,89978. 


Anm. Ofvananförda talkmängd är här beräknad såsom kolsyrad 
på grund af de vid dylika beräkningar brukliga, ur allmänna fränd- 
skapslagar härledda reglor,' enligt hvilka klormagnesium och kol- 
syradt natron icke skulle kunna finnas närvarande i samma lösning. 
Vid vattnets kokning utfaller likväl endast en del af denna talk, och 
man kan såväl af denna omständighet, som af vattnets alkaliska reak- 
tion både före och efter kokning, föranledas till det antagande att, 
ätminstone i en så utspädd lösning, en mindre del af natrium kan 
vara närvarande såsom kolsyradt natron, under det att en motsvarande 
mängd af den nu såsom kolsyrad beräknade talken borde antagas så- 
som klormagnesium. Några af mig anställda försök synas gifva stöd 
ät en sådan åsigt. 

Blandar man en utspädd lösning af klornatrium med en lösning 
af (alkalifri) sur kolsyrad talk, så börjar den klara blandningen att 
efter en stunds förlopp reagera alkaliskt. Vid kokning utfaller en 
del af talken, men det öfriga stannar upplöst och vätskan reagerar 
alkaliskt ännu starkare än förut. Antingen bildas här dubbelsalter af 
klormagnesium-natrium och kolsyradt talk-natron, hvilka icke sönder- 
dela hvarandra; eller ock måste förhållandet förklaras af kolsyrad talks 
löslighet i vatten och ännu mer i vatten, som innehåller klornatrium. 
Vid kokning af en icke alkaliskt reagerande lösning af sur kolsyrad 
talk utfaller som bekant är basisk kolsyrad talk; men den derifrån 
filtrerade vätskan håller ännu litet talk och reagerar alkaliskt. 

Om en neutralt reagerande lösning af klormagnesium försättes 
med kolsyradt natron i mindre mängd, än som fordras för talksaltets 
sönderdelning, så bibehåller sig lösningen fullkomligt klar, men rea- 


gerar alkaliskt. Vid vätskans kokning afsätter sig kolsyrad talk, men & 
reaktionen förblir alkalisk som förut. | 

Torpa-vattnets alkaliska reaktion må nu härröra antingen från | 
kolsyradt talk-natron eller från i klornatriumlösningen löst kolsyrad | 
talk, så mycket synes säkert, att den vanliga regeln, som föreskrifver | 
att såsom kolsyrad beräkna endast den talk, som utfaller vid ett mine- | 
yalvattens kokning, icke är fullkomligt pålitlig, åtminstone icke dä 
vattnet innehåller en betydligare mängd klornatrium eller klormag- | 
nestum. I 


| 
9. Fosforsyrad kalk. | 
Hun nen tosforsyraguteon.... ne 0,0261 
binderäkalk ee 0 Ne RASEN 0,03098. | 
N: 3 
till basisk fosforsyrad kalk 3Ca0 + PO°.................... 0,05716. | 
10.  Kolsyrad kalk. då 
Hela kalkınänsden utgör..... 1,07188. | 
derifrän drages: hi 
kalk svarande mot af klor bundet caleium... 0,17941. | 
kalk bunden) af fosforsyra u... 0,03098. | 
Sunma 0,21039. | 
a N... 0,86149. | 
som, binder., Kolsyra.......:.2. .cacherosssektsenn Seren 0,67688. | 
till kolsyradikalk... 2 2 u N 1,53837. | 
11. Kolsyrad jernowidul. | 
Jernoxidul utgör.:...........2..0. en RE SEED 0,00644. | 
bindertkolsyra u... 0.2... ter RAA 0,00394. | 
till kolsyrad jernoxidul................ Be... 0,01038. | 
12. Halfbunden och fri kolsyra. i 
Hela kolsyremängden är funnen vara ................ce... 11,39838. | 
deraf är bunden i karbonater: | 
vıdıtalkar 9... RR en se 4,66179 
vid. KalkUs dust OS ARE An 8 0,67688 
vıdısjernoxidule. ne... 0,00394 s 


Summa 5,34261. 


= 9 


Afgar halfbunden, med karbonater till bikarbonater 


forenadee nn... NE 5,34261. 
aus SOS EE RE UN SIST NRA AR ne 0,71316. 


13. Kontroll från afdunstningsåterstoden. 

Samtliga fasta beståndsdelarne, de kolsyrade sal- 

ec o nå 
"terna beräknade såsom enkla karbonater utom den 


'kolsyrade jernoxidulen, hvilken beräknas såsom jern- 


de IT LEHRER ee ee page oa ELSA NS BIRIRN 125,54546. 
‚Den vid + 150° torkade afdunstningsäterstoden är 
SEILTLEI Ve ee EEE HR. 127,39167. 


Skillnaden 1,84621 härrör från det vatten, hvilket de i mas- 
san befintliga deliquescenta salterna ännu vid + 150” förmått 


qvarhålla. 


14. Kontroll från de svafvelsyrade salterna i afdunstnings- 
återstoden. 

Vid behandling med svafvelsyrad ammoniumoxid böra hafva 
uppkommit: 
via Kali Me et 2,33941. 
Eger ea 131,30737. 
Bra tvelSyra dop ion a ES SRS ENARE Ae 0,00573. 
BE VE LSy Ta EKG 220 ee A N En 2,60314. 
Be ielsyrac tale ee 17,39601. 
RE SSR Een SRS RSA SEA ET RTR ARA TAR 0,02618. 
EN ee eg "ARA RES SO PANNA ent 0,00693. 
TE ah ee ee ae year 0,00794. 
SE RER ee ee BAER An ee 0,45918. 


Summa 154,15189. 
ES Va ee ee 154,07000, 


— 232 — 


Sammanställning. 


Torpavattnet innehåller således: 


på 10000 d. på 16 uns 


=7680 gran. 

Klorkalumer ee 2,00268. 1,538. 
Klornatnumeeraree were 108,11590. 83,033. 
Klorlithium ....... ER. 0,00442. 0,003. 
Klormagnesium .................. 3,54104. 2,019, 
Brommagnesium................. 0,25346. 0,195. 
Jodmasnesumfere. u... 0,16232. 0,125. 
Klosealaumen 0,35536. 0,273. 
Kolsyradıkalke a 2 1,53837. 1,182. 
Kolsyradtalker. ar 8,89978. 6,835. 
Kolsyrad jernoxidul........... 0,01038. 0,008. 
Fosforsyrad kalk ................ 0,05716. 0,044. 
Kerjorde. ne 0,00794. 0,006. 
Kiselsyran.... 22.0.0... 0,45918. 0,353. 
Organiskt ämne........... Se 0,14092. 0,108. 
Icke flygtiga beståndsdelar 125,54891. 96,422. 
Kolsyra, halfbunden i bi- 

karbonater.......... Er 5,34261. 4,103. 
Krawkolsyrag.n. ee 0,71316. 0,548. 


Beräknad efter volumer utgör: | 
a) den verkligen fria kolsyran pa 10000 k.c. 365,3 k.c. | 


på 16 uns 17,2 k.e#t 
b) den så kallade fria (halfbundna och fria) kolsyran: | 
på 10000 k.c. 3102 k.c. | 


pa 16 uns 145,8 k.c. | 


— 233 — 


Om några Rhodanguldföreningar. 
AB. ST Greve 


[Meddeladt den 15 April 1863.] 


I BERZELII Lehrb. der Ch., III s. 1022 (1856) beskrifves 
guldrhodanid Au 3(C,NS,) såsom en röd fällning, som uppstår 
vid tillsats af guldklorid till en lösning af rhodankalium. Denna 
förening uppgifves äfven vara löslig i ett öfverskott af det sed- 
nare saltet. I förmodan, att denna guldrhodanidens egenskap 
att lösas af rhodankalium berodde på bildandet af ett lösligt 
dubbelsalt, företogo vi deröfver en undersökning, isynnerhet som 
den öfverensstämmelse, hvilken guldet i flera af sina kemiska 
förhållanden visar med platinan, häntyder uppå, att dervid skulle 
bildas en förening, som i vissa afseenden borde likna de förenin- 
gar af rhodanplatina och rhodankalium, som blifvit framställda 
af BUCKTON ‘). Dessa sednare föreningar äro nemligen af ett 
icke ringa intresse då de, enligt hvad som framgår af de upp- 
gifter BUCKTON om dem lemnat, i sitt förhållande till reaktions- 


medel visa flera afvikelser från de reaktioner, som man ansett 
sasom karakteristiska för rhodanens föreningar med metaller, hvil- 
ket synes antyda att det sätt, hvarpå rhodan och platina förenat 
sig med hvarandra, ganska nära öfverensstämmer med det sätt, 
hvarpa cyan är förenad med samma metall i platinacyanförenin- 
garne. Så vidt vi veta har man ännu icke funnit att någon 
annan metall visar till rhodan ett förhållande, som öfverensstäm- 
mer med platinan, och då de försök vi anställt öfver guldets 
rhodanföreningar utvisa, att åtminstone en af dessa torde så väl i 
anseende till sammansättning som reaktionsförhållanden vara ana- 
log med en af platinans föreningar, anhålla vi att få framlägga 
de resultat, vi vunnit. 

Om en med kalibikarbonat neutraliserad lösning af guld- 
klorid i köld sättes till en lösning af rhodankalium, dock sa, att 


") Ann. der Ch. u. Pharm. XCII s. 280 (185%), 
Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh. Årg. 20 N:o 4. 3 


— 234 — 


det sednare saltet alltid är i öfverskott, erhålles en voluminös | 
orangeröd fällning. Denna fällning togs genast på filtrum ”) och | 
| 

öfvergjöts en eller annan gång med kallt vatten, pressades mellan 
sugpapper och torkades slutligen öfver svafvelsyra i luftförtunnadt | 
rum. Det sålunda erhållna tegelfärgade pulvret underkastades 
följande analytiska bestämmelser: | 
0,4100 gr. upphettades i en degel, hvarpå efter skedd afkyl- 
ning massan genomfuktades med koncentrerad svafvelsyra. Öfver- 
skottet af tillsatt syra afröktes genom försigtig upphettning och 
aflägsnades slutligen genom upphettning med kolsyrad ammonium- 


oxid. Sedan konstant vigt erhållits behandlades blandningen af 


guld och svafvelsyradt kali med hett vatten och återstående gul- 
det vägdes. Sålunda erhöllos 0,1730 gr. Au och 0,0830 gr. KS, 
hvaraf man kan beräkna 0,0372 gr. K. i 

0,6150 gr. behandlades med kungsvatten och den klara lös- 
ningen försattes med klorbarium. Den svafvelsyrade baryt, som” 
dervid utfälldes, vägde 1,175 gr., som innehåller 0,1614 gr. svafvel.. | 

Dessa värden gifva, om de beräknas 1 procent: | 


A REN SE ee La 42,19. 
N U 9,06 
Se a na ie, 26,24 


och den formel, som närmast motsvarar denna sammansättning är: 
Au 3(0;NS,) + KC,NS;. 
Denna formel fordrar nemligen: 


Au) A TER ENE 42,16 
Cab LH U Rn Rate ne 8,34 
Se AA AN 27,36 


Den method, som vi begagnat för att framställa föreningen, 
torde förklara, hvarföre de genom försök funna talen icke särdeles | 
väl stämma öfverens med dem, som man kan af formeln beräkna, 
ty då saltet efter en mycket ofullständig tvättning befriades från 
moderluten genom pressning mellan sugpapper, måste naturligtvis 
alltid en viss mängd klorkalium qvarstanna. 


*) Filtratet från fällningen innehöll en icke obetydlig mängd guld upplöst. 
"") Au = 196,67, H= |. 


— 235 — 


Om man i vattenbad uppvärmer de blandade lösningarne af 
guldklorid och rhodankalium, löses den voluminösa fällningen 
nästan fullständigt till en brandgul vätska, som vid afkylning 
afsätter en ymnig fällning af ytterst fina, orangeröda nålar. Denna 
kropp är identisk med den fällning, som guldklorid frambringar 
i rhodankaliumlösning, ty vid analys erhöllos af: 

0,4386 gr. i luftförtunnadt rum torkadt salt, 0,1823 gr. Au 
och 0,0875 gr. KS, motsvarande 0,0392 gr. K eller i procent: 


Endast en högst ringa del af föreningen kan på detta sätt 
erhållas kristalliserad, ty större delen sönderdelas och qvarstannar 
i lösningen. Afdunstas den moderlut, hvarur föreningen afskiljt 
sig, öfvergår den brandgula färgen hastigt till ljusgul och metal- 
liskt guld afsätter sig i form af små glänsande fjäll på kärlets 
väggar och botten, under det att rhodanväte bortgår med vatten- 
ängorna. Fortsättes afdunstningen ända till dess att salthinna 
visar sig, afskiljer sig, då lösningen kallnat, en blandning af klor- 
kalium och en i fina nålar kristalliserande förening, som vi i det 


följande komma att beskrifva såsom kaliumguldrhodanur. 


Kaliumguldrhodaniden är då den hastigt fälles en voluminös 
fällning af samma färg som svafvelantimon, framställd på våta 
vägen. Under mikroskop visar den, till och med vid stark för- 
storing, inga särdeles tydliga tecken till kristallisation. I kallt 
vatten är föreningen till ringa mängd löslig, och som det vill synas, 
med sönderdelning. Af hett vatten upptages den lätt med qvar- 
lemnande af gula eller gråa guldföreningar och i lösningen finnes 
kaliumguldrhodanur. Af alkohol löses den trögt med orangeröd 
färg och vid lösningens afdunstning afskiljer den sig i form af 
smä röda kristaller af samma utseende, som då den kristalliserar 
ur en lösning i rhodankalium. Åfven af ether upptages den med 
brandgul färg. Alla dessa lösningar rodna blått lackmuspapper, 
hvilket synes härröra af en partiel sönderdelning. Vid upphett- 

ning inträffar sönderdelning vid en temperatur föga öfver 100°, 


— 236 — 


hvarvid saltet blir svart, afger svafvel och illaluktande gaser, | | 


samt qvarlemnar en blandning af guld och rhodankalium. 


Föreningens lösning i alkohol”) förhöll sig till reaktionsmedel” i 


på följande sätt: 


Utspädd Klorvätesyra frambringar till en början ingen synbar” | 


förändring, men efter någon tid afsätta sig fina kopparfärgade 


nålar. Den ringa mängd vi af denna förening erhöllo tillät oss 


icke att undersöka dess sammansättning. 


Natronlösning affärgar ögonblickligen lösningen, som efter en” 
stund blir gul och kort derefter grön samt afsätter ett svartblått ; 
pulver. I mycket utspädda lösningar uppstår vid uppvärmning 


en violett färgning. 


Ammoniak åstadkommer först en affärgning och härefter be- . 
gynna hvita nålar att afsätta sig. Att döma af utseendet synas | 
de vara af samma beskaffenhet som dem man erhåller af kalium- 


guldrhodanur och ammoniak. 


Neutral ättiksyrad blyoxid ger ingen fällning, utan endast | 


ringa opalisering. 
Qvicksilfverklorid frambringar äfven en hvit opalisering. 
Tennklorur affärgar vätskan ögonblickligen, men astadkom- 


mer icke någon fällning. Vid upphettning afskiljer sig ett svart 


pulver. 


Salpetersyrad qvicksilfveroxidul ger en svart flockig fällning. | 


Jernklorid förorsakar en stark blodröd färgning. 
Svafvelsyrad kopparoxid ger en smutsigt röd fällning. 


Salpetersyrad silfverowid frambringar en fällning, som först är 
rödbrun och gelatinös men som efter en kort stund blir hvit och | 


ostlik. Denna fällning togs på filtrum, tvättades med kallt vatten 


och torkades i luftförtunnadt rum. Vid upphettning i luftbad till 


80° aftog den icke i vigt. Vid behandling med kungsvatten er- 
hölls klorsilfver och i lösningen fanns guld upplöst, hvilket fäll- 


des med jernklorur. 


*) Denna lösning var icke fullkomligt ren, ty vid afdunstning erhölls utom kalium- | 


guldrhodanid äfven kaliumguldrhodanur. 


| 


— 237 — 


0,3520 gr. gaf vid sådan behandling 0,2010 gr. AgCl, mot- 
‚ svarande 0,1513 gr. Ag och 0,0950 gr. Au. 
Om man beräknar detta i procent, erhälles: 


ARE: REINER: 26,98. 


Dessa tal utvisa att förhållandet mellan Au och Ag är 1:3. Med 
antagande att bada metallerna voro i fällningen förenade med rhodan 
skulle man kunna uppställa formeln AuC,NS, + 3(Ag0,NS,), som 
fordrar 


Denna formel kunna vi likväl icke anse såsom sannolik, enär 
den lätthet, hvarmed kaliumguldrhodanid ger, under upptagande 
af vatten, kaliumguldrhodanur och rhodanväte, synes utvisa att 
fällningen endast är en blandning af silfverguldrhodanur och rhodan- 
silfver. Naturligtvis måste vattnets syre frigöras, om dess väte 
förenat sig med 3 af guldrhodanidens rhodan och i detta fall kunde 
man vänta att fällningen borde ega en annan sammansättning, 
men närvaron af alkohol synes vara orsaken att vi erhöllo en 
fällning nära nog lika sammansatt som en blandning af en eqv. 
silfverguldrhodanur och två eqv. rhodansilfver. 

I det föregående hafva vi visat att den fällning, som erhålles 
af guldklorid och rhodankalium, eger, så vida det sednare saltet 
jär i öfverskott, en sammansättning, som kan uttryckas med for- 
meln Au3(C,NS,) + KC,NS,. Vi förmodade att denna förening 
skulle med guldklorid gifva guldrhodanid enligt formeln: 
3(Au3(C,NS,) + KC,NS,) + AuCl, = 3KCl + 4(Au3(C,NS,)), 
men de försök, som i denna riktning företogos, utvisade att denna 
reaktion icke inträffar, utan fastmer att en sönderdelning uppstår. 
Om man nemligen till en lösning af guldklorid sätter en lösning 
af rhodankalium, så att det förra saltet är i stort öfverskott, 
erhålles en chokoladfärgad fällning, under det att samtidigt cyan- 
väte utvecklas. De analyser, som åa denna fällning företogos, 
lemnade icke något öfverensstämmande resultat, ty vid olika be- 
redningar erhöllos fällningar, som innehöllo utom en ringa mängd 


— 238 — 


a ERGG 


kalium, 5—7 procent svafvel och 81—83 procent guld, hvaraf | 


man svårligen kan beräkna någon formel. Guldrhodanid, sam- 
mansatt enligt formeln Aus(C, NS. >), måste innehålla 53,03 pro- 
cent guld, således långt mindre än fällningarne innehöllo. 


I det föregående hafva vi nämnt, att kaliumguldrhodanid vid 


uppvärmning med vatten ganska lätt förlorar två eqv. rhodan, och 
att dervid bildas kaliumguldrhodanur. Denna förening kan äfven - 


Sen en u. 


erhällas omedelbart af guldklorid och rhodankalium, om man till 


DE 


en rhodankaliumlösning, uppvärmd till omkring 80°, i små mäng- 


| 


N 
N 


der tillsätter en neutral guldkloridlösning. Den röda fällning, som | 
till en början erhålles, löses slutligen vid omröring, och då detta | 
skett tillsättes en ny mängd guldlösning. Man fortfa på detta | 
sätt så länge 'som fällningen upplöses. Slutligen erhålles en mer | 
eller mindre grumlig, gul lösning, som afdunstas i vattenbad till” 
dess att salter börja utkristallisera. Afkyles vätskan då dettall 
inträffat, har vanligen efter några timmars förlopp alltsammans 
stelnat till en grötlik massa af klorkalium och kaliumguldrhodanur. | 
Saltmassan befrias fran den rhodankaliumhaltiga moderluten genom | 
pressning mellan sugpapper och behandlas derefter med vattenfri | 
alkohol, som upptager kaliumguldrhodanuren och qvarlemnar klor= | 
kalium jemte metalliskt guld och andra föroreningar. Vid alkohol- | 
lösningens afdunstning erhåller man kaliumguldrhodanuren kristal- | 
liserad i små mycket fina nålar. Då dessa vanligen äro förore- | 
nade af metalliskt guld, rhodankalium samt af ett kopparfärgadt | 
guldsalt, upplöses saltet i minsta möjliga mängd varmt vatten. | 
Lösningen filtreras skyndsamt och lemnas till kristallisation TI 
exsiccator eller i luftförtunnadt rum öfver svafvelsyra. Man erhäl- | 
ler da temligen länga gula nålar, som icke innehålla kristallvatten. 

0,6255 gr. gaf 0,3490 gr. Au och 0,1560 gr. KS, hvaraf 
man kan beräkna 0,0700 gr. K. 

0,3600 gr. gaf 0,4831 gr. BaS, som motsvarar 0,0663 gr. 8. 

Om man i procent beräknar dessa funna värden erhålles: 

AR REES NN 4 55,79. 


hvaraf man otvunget kan härleda formeln AuC,NS, + KC,NS,, 
hvilken fordrar: 


N ER SSR LTS AAA 55,90 
IS ne Aus es Sö 11,11 
Se nn 18,19 


Detta salt bildar fyrsidiga, snedt afstympade prismer af halm- 
gul färg. Af vatten upptages det med lätthet och löses äfven till 
en icke obetydlig mängd af alkohol. Vid upphettning öfver 100° 
smälter det, afger svafvel, kolsvafla m. m. samt qvarlemnar en 
blandning af guld och rhodankalium *). 


Saltets lösning i vatten förhåller sig till reagentier på föl- 
jande sätt: 

Klorvätesyra ger ingen fällning; lösningen antager brandgul 
färg och afsätter stundom kopparröda nålar, som dock icke er- 
höllos i en tillräckligt stor mängd för anställande af en analys. 

Ammoniak frambringar en hvit flockig fällning, löslig i öfver- 
skjutande ammoniak. 

Svafvelsyrad kopparowid åstadkommer en ljust-gulbrun, amorf 
fällning, som af ammoniak upptages med blå färg. 

Jernklorid färgar lösningen röd och ger en hvit amorf 
fällning. 

Tennklorur frambringar till en början ingen förändring, men 
efter någon tid färgas lösningen brun och afsätter en svartbrun 
icke kristallinisk fällning, som vid pressning antager en blekgul 
metallglans. 

Qvicksilfverklorid ger en hvit amorf fällning. 

Salpetersyrad qvicksilfveroxidul förorsakar en svart flockig 
fällning, som under mikroskop icke visar några tydliga tecken till 
kristallisation. 

*) Ofta erhöllos föreningar i form af fina böjliga nälar af hvitgul färg. Dessa 
synas innehålla kristallvatten, ty vid försök med prof af tvänne olika bered- 
vingar erhölls 5,81—5,94 procent vatten, som bortgär så väl under luftpum- 


pen som vid upphettning till 100°. Denna vattenhalt motsvarar formeln 
2(AuC,NS, + KC,NS,) + 5H, som fordrar 6,01 H. 


Ba 


Svafvelsyrad jernoxidul ger en intensiv röd färgning, och sam- | 
tidigt utfälles guld i form af små glänsande fjäll eller såsom | 
metallspegel på insidan af kärlet. 


Neutral ättiksyrad blyoxid frambringar en hvit flockig fällning. | 


Salpetersyrad silfveroxid ger en hvit, ostlik fällning af silfver- 
guldrhodanur. 


Svafvelbunden vätgas färgar saltets lösning brun. 


Försätter man en lösning af kaliumguldrhodanur med klor- 
barium och afdunstar lösningen till torrhet, sa erhåller man vid äter- 
stodens behandling med alkohol en lösning, som vid alkoholens 
afdunstning afsätter ett barytsalt 1 form af fina, färglösa och 
deligvescenta nålar. I återstoden efter behandlingen med alkohol 
kan man med mikroskopet upptäcka klorkalium. Sannolikt var 
det i alkohol lösliga saltet bariumguldrhodanur. 


Salpetersyrad silfveroxid ger, sasom vi ofvan anmärkt, med | 
kaliumguldrhodanur en fällning af silfverguldrhodanur. Detta salt 
bildar en hvit, ostlik fällning, som icke löses af vatten, men tem- | 
ligen lätt af kaustik ammoniak. Af ljuset svärtas det långsamt. 
Kungsvatten och svafvelsyra sönderdela det med lätthet. 


0,4910 gr. under luftpumpen torkadt salt förlorade icke i vigt 
vid upphettning till 80°. Det behandlades upprepade gånger med 
kungsvatten. Dervid afskiljdes 0,1680 gr. AgCl, som innehåller 
0,1264 gr. Ag. Vid tillsats af klorbarium till filtratet från klor- 
silfret utfälldes 0,5500 gr. BaS, som motsvarar 0,0754 gr. S. 

0,3530 gr. behandlades med svafvelsyra och glödgades till 
dess konstant vigt erhölls. Den vid denna operation erhållna 
blandningen af guld och svafvelsyrad silfveroxid vägde 0,2950 gr. 
Genom blandningens behandling med kungsvatten upplöstes guldet 
och fälldes med jernklorur. Dervid erhölls 0,1640 gr. guld. 
Blandningen innehöll således 0,1310 gr. AgS, som svarar emot 
0,0906 gr. Ag. 

Sammanställas dessa funna värden, beräknade i procent, er- 
håller man: 


JA TB RA N RU 46,45. 
Jå Do Soo SLS AES FEMTE 25,74. 25,66. 
SES RT ARENA AN 15,37. 

och formeln AuC,NS, + AgC,NS, fordrar: 
A ra NA A 46,53 
DC N RR 25,55 
See HAT dl on: 


Da saledes kalium i kaliumguldrhodanur kan utbytas mot 
andra metaller förmodade vi att äfven väte skulle kunna intaga 
'kaliums plats, hvarföre vi försökte att framställa en dylik för- 
| ening genom att försätta en lösning af kaliumsaltet med kisel- 
 fluorvätesyra. Lösningen affiltrerade hastigt från afskiljdt kisel- 
'Auorkalium och afdunstades i luftförtuunadt rum öfver svafvel- 
syra. Efter skedd afdunstning erhölls en brun återstod, i hvilken 
med mikroskopets tillhjelp kunde upptäckas en brun amorf 
kropp, bruna kristallgrupper, metalliskt guld och en i färglösa 
taflor kristalliserande förening. Vid behandling med vatten upp- 
löstes den sistnämnda kroppen och gaf en färglös, surt reage- 
rande lösning, som vid afdunstning afsatte sma rhomboedrar eller 
rhombiska taflor. Af denna kropp erhölls endast en högst ringa 
mängd, hvarföre vi nödgades afstå från alla försök att undersöka 
dess sammansättning. Sa mycket framgår likväl af detta försök, 
att väteguldrhodanur kan åtminstone i lösning existera. 

I det föregående hafva vi nämnt att kaliumguldrhodanur 
med ammoniak ger en fockig hvit fällning. Vi förmodade att 
en undersökning af denna kropps sammansättning borde ega så 
mycket större intresse, som den måhända kunde leda till upp- 
täckten af guldhaltiga ammoniakföreningar. Om man till upp- 
värmd utspädd kaustik ammoniak småningom tillsätter en lösning 
af kaliumguldrhodanur, uppstår till en början en hvit grumling, 
som vid omröring löser sig, men slutligen inträffar en punkt då 
fällningen blir konstant. Har detta inträffat tillsättes en ny mängd 
ammoniak och den ännu varma lösningen filtreras. Vid den färg- 
lösa lösningens afkylning afsätta sig hvita mikroskopiska kristaller. 


Dessa upptagas efter några timmars förlopp på filtrum, ty om de 


— 242 — 


någon längre tid lemnas i lösningen sönderdelas de och blifva 


AA RA 


svarta. Sedan de en eller annan gang medelst kall utspädd 
ammoniak blifvit befriade från moderluten, pressas de skyndsamt | 
mellan sugpapper och torkas under luftpumpen. i 
En förening, erhållen pa ofvan beskrifna sätt, underkasta- 
des följande analytiska bestämmelser *): | 
0,4990 gr. upphettades i degel och qvarlemnade efter glödg- | 
ning 0,360 gr. guld. | 
0,6085 gr. gaf efter sönderdelning med kungsvatten och lös- 
nings fällning med klorbarium 0,5300 gr. BaS, motsvarande 
0,0727 gr. S. ; 
0,3180 gr. blandades med natronkalk och upphettades i ett 


rör af hårdsmält glas. Den ammoniakgas som dervid utveck= 
lades upptogs i saltsyra. Lösningen afdunstades i vattenbad till 
torrhet, hvarefter klormängden i återstoden bestämdes genom 
titrering med silfverlösning. Till klorens fullständiga utfällning 
erfordrades 24,2 C.C. af en silfverlösning, hvars titre var 100° 
C.C. = 1,6997 gr. ÅN. Detta svarar emot 0,0338 or. N. 

Om man beräknar resultaten af dessa försök 1 procent er- | 


håller man: 


He OL IST Ne fen Wek 72,14 

SE BL se 11,95 

Neclalı Les denen 10,65 
och formeln AuC,NS, + NH, fordrar: 

RUHE RD. A SA SR ATA Ta 72,29 

FS BLA SV LB LG Ek 11,77 

EINEM FED VERA a 10,30 


Föreningen bildar ett snöhvitt pulver, som under mikroskop 
visar sig bestå af små färglösa, busklikt grupperade nålar. Vid 
förvaring sönderdelas den inom kort och blir svart. Af kallt | 
vatten är den endast till ringa mängd löslig, af hett vatten sön- 
derdelas den under langsam ammoniakutveckling och qvarlemnar 
ett grönt pulver. Af varm ammoniak upptages den temligen lätt 


”) Den ringa mängd vi af denna produkt erhöllo, tvang oss att utföra alla för- 
söken med material af olika beredningar. 


— 243 — 


och utkristalliserar vid den färglösa lösningens afkylning. Vid 
uppvärmning med natronlösning utdrifves ammoniak men ganska 
långsamt. Salpetersyra utöfvar i köld nästan ingen inverkan, 
men vid uppvärmning inträffar sönderdelning. Vid uppvärmning 
med klorvätesyra löses en del af föreningen med qvarlemnande 
af en färgad återstod, och vid lösningens afkylning anskjuta fina 
hoptofvade nålar. Då vi af denna kropp erhöllo endast en ytterst 
obetydlig mängd, kunde vi icke undersöka dess sammansättning. 
Koncentrerad svafvelsyra färgar föreningen grön utan att någon 
utveckling af rhodanväte kunde förnimmas. 

Man kan föreställa sig beståndsdelarne i denna kropp, hvars 
empiriska formel är AuC,N,S,H,, grupperade på flera olika sätt, 


sasom Au NH,, HC,NS, (typiskt 2 N, HC,, NS,) eller ock sasom 


0,5, 

H,i_ N. I förra fallet är föreningen det rhodanvätesyrade 
Au| saltet af en guldhaltig ammoniakbas, som ibland pla- 
tinans ammoniakföreningar eger sin motsvarighet i »den andra 
Reiset'ska basen». Den sednare formeln utmärker att kroppen 
sjelf är en ammoniakbas, till sin sammansättning analog med 
Thiosinnamin. Den ringa mängd af denna kropp, hvaröfver vi 
kunde förfoga, tillät oss icke att anställa någon utförligare under- 
sökning, för att med säkerhet afgöra hvilkendera af dessa form- 
ler tillkommer föreningen, eller huruvida dess egenskaper möjligen 
motsvara någon annan formel. 

Vi företogo endast tvänne försök, det ena i afsigt att erfara 
om föreningen eger några basiska egenskaper, det andra för att 
efterse om rhodan kan ur föreningen öfverflyttas på silfver. 

Genom ett kulrör, innehållande 0,3272 gr. af den fullkom- 
ligt torkade föreningen, leddes vid vanlig temperatur en torr 
ström klorvätegas. Vigttillökningen var endast 0,010 gr. och 
föreningen hade samma utseende som före försöket. Efter all 
anledning hade således ingen förening med klorväte uppstått. 
Vid försök att under lindrig uppvärmning leda klorvätegas genom 
röret, inträffade hastigt sönderdelning, hvarvid rörets inre yta 


belades med ett hvitt sublimat, blandadt med en amorf gul & 
kropp. i 

Vid tillsats af en lösning af salpetersyrad silfveroxid till den | 
ammoniakaliska lösningen af guldföreningen, uppstår genast en | 
hvit grumling, som inom kort förvandlas till en mängd silfver- | 
glänsande fjäll. Vid fortfarande tillsats af silfverlösningen förl 
vandlades dessa fjäll till en tung kristallinisk fällning. Denna % 
fällning togs på filtrum, tvättades några gånger med kallt vatten | 
och torkades under luftpump. | 

0,3470 gr. af denna fällning gaf vid behandling med kungs- 4 
vatten 0,2990 gr. AgCl, som motsvarar 0,2250 gr. Ag eller i | 
procent 64,86. Detta utvisar att fällningen bestod af rhodan- 
silfver, som fordrar 65,05 procent silfver. Filtratet från klor- | 
silfret innehöll icke något guld. Då således rhodansilfver utfälles 4 
utan att guld medföljer, bevisar detta att i lösningen måste fin- | 
nas ett salpetersyradt salt af en ammoniakguldbas. 

Utan att vilja tillerkänna dessa försök någon fullt bevisande | 
kraft, enär ammoniakbaser finnas, som icke absorbera torr klor- | 
vätegas, och silfveroxid under vissa omständigheter kan åstad- | 
komma sönderdelning af en sammansatt ammoniakbas *), äro vil | 
dock böjda att anse föreningen såsom rhodanvätesyradt salt af | 
en guldhaltig ammoniakbas. Anledningen till denna vår förmo- 
dan är att ammoniak och den med kaliumguldrhodanuren analoga | 
kaliumplatinarhodanuren gifva en produkt, som eger sammansätt- 
ningen PtH,N, C,NS, och som enligt BUCKTONS försök utan 
tvifvel är den »andra Reiset'ska basens» rhodanvätesyrade salt. 
Dock måste vi härvid anmärka, att föreningens förhållande till 
syror, hvarvid, så vidt vi kunnat finna, rhodanväte icke utveck- 
las, föga öfverensstämmer med detta uppfattningssätt. 

Guld ger således med rhodan tvänne föreningar, en rhodanur | 
och en rhodanid, motsvarande syre- och klorföreningarne. Ingen- 
dera af dessa föreningar är dock känd i isoleradt tillstånd, utan 
endast i förening med andra rhodanmetaller. Af dessa båda för- 


”) Vi erinra att urinämne kan med salpetersyrad silfveroxid gifva cyansyrad 
silfveroxid. 


— 245 — 


eningar motsvarar rhodanuren platinarhodanur, som med rhodan- 
kalium ger PtC,NS, + KC,NS,, eller en förening af en med 
kaliumguldrhodanuren likartad sammansättning. Både guld- och 
platina-föreningen utvexla kalium mot silfver vid behandling med 
‚salpetersyrad silfveroxid, och båda gifva med ammoniak produkter 
af likartad sammansättning. 

Af guldets öfriga föreningar visa föreningarne med cyan den 
största likhet med ofvan beskrifna rhodanföreningar. Enligt Hım- 
LY'S undersökningar finnes nemligen en cyanur AuC,N, som ger 
föreningar med en eqv. cyankalium och ammonium samt efter all 
anledning äfven med andra cyanmetaller. Utom cyanuren känner 
man äfven en cyanid Au3C,N, som ingår förening med en eqv. 
eyankalium. Kaliumguldeyanidens förhållande till silfversalter 
torde dock icke vara likartadt med kaliumguldrhodanidens. 


iD | 


Skänker till Rikets Naturhistoriska Museum. 


Botaniska afdelningen. 


Ai rl SeRnals: 


En samling af norska växter, deribland de mest sällsynta, såsom: 
Hypericum pulchrum, Digitalis purpurea, Fumaria media, Chaero- 
phyllum maculatum, Erica cinerea, Ilex, Aspidium angulare, 
Polystichum Oreopteris, Asplenium Adiantum nigrum, m. fl. 


Af D:r Hooker i Kew. \ 

En ytterst dyrbar växtsamling af 1894 arter, nemligen från Ostindien 
1060 species; från Tasmanien 558; från Oregon, Rochy moun- 
tains &c. 276 species. 


— 247 — 


Iakttagelser öfver den hvilande Oedogonium-sporens 
utveckling >). 


JAGE IE AN (ÖRINAD 


[Meddelade den 15 April 1863.] 


Genom PRINGSHEIMS utmärkta undersökningar öfver de lägre 
algernas fortplantningssätt känner man numera, att utom den sedan 
längre tid tillbaka bekanta fortplantningen genom rörliga gonidier 
eller svärmsporer, äfven finnes ett reproduktionssätt förmedelst 
sporer, som bildas genom samverkan af ett han- och honorgan. 
Utvecklingen af dessa sporer, som till sitt uppkomstsätt motsvara 
de högre växternas frön, har man i många fall observerat, men 
inom åtskilliga grupper af algerna har man ännu icke följt det 
sätt, hvarpå nya plantor ur dem framkomma. Till dessa sednare 
alger hör det artrika slägtet Oedogonium. Man hade länge känt 
att vissa celler på Oedogonium-trådarne utmärkte sig framför de 
öfriga cellerna genom sin äggformiga gestalt och genom sitt tätt 
sammanpackade, af en cellmembran omgifna innehåll, men det 
var först PRINGSHEIM, som lyckades gifva en tillfredsställande 
förklaring öfver deras betydelse. PRINGSHEIM fann nemligen att 
de i de svällda cellerna inneslutna runda kropparna äro sporer, 
som bildas genom ett hanorgans befruktande inverkan. Med 
största noggrannhet har PRINGSHEIM observerat och beskrifvit 
dessa sporers bildningssätt, men icke huru de utvecklas till nya 
plantor. För att fullständigt känna Oedogoniernas fortplantnings- 
sätt fattas således kännedom om dessa sporers vidare utveckling 
och jag hoppas derföre att följande beskrifning öfver groningen 
af en Oedogoniumarts sporer skall lemna ett bidrag till dessa 
låga men intressanta växters naturalhistoria. 

Förliden sommar träffade jag i en mindre vattensamling i 
närheten af Upsala några sterila Oedogonier helt och hållet öfver- 
höljda af Closterier. Hufvudsakligen i afsigt att dessa sednare 


*) Härtill tafl. 11. 
Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh., 1863, N:o 4, 


— 248 — 


skulle fortplanta sig lemnade jag algtufvan i litet vatten och 


hade efter några veckors förlopp nöjet att finna flera hundrade” 


Closterier i copulation. Jag önskade nu följa de nybildade spo- 


rernas vidare utveckling, men er liten Cyprisarts rofgirighet gjorde 
denna önskan om intet. Under tiden hade äfven Oedogonierna 
börjat fruktificera, men då jag redan förut haft tillfälle att obser- 
vera flera Oedogoniumarters fruktification, fästade jag ingen upp- 
märksamhet dervid. Detta är anledningen att jag icke för när- 
varande kan lemna någon beskrifning öfver den Oedogoniumart, 
hvars utveckling jag observerat. Det vatten, hvaruti algerna för- 
varades, fördunstade sa att mot slutet af September månad för 
liden sommar endast äterstod en grön, torr massa. Denna lem- 
nades åsido till medlet af Januari månad detta år, da den öfver- 
gjöts med vatten. Efter en månads förlopp undersöktes det gröna 
slam, som betäckte kärlets botten, hvarvid anträffades, utom en 


mängd små gröna alger af slägtet Scenedesmus, äfven några små. 


Oedogoniumplantor, mycket liknande dem, som uppstå vid svärm- 
sporernas groning. Detta eggade mig att lära känna det sätt, 
hvarpå de framkomma ur sporerna, men först i Mars månad 
kunde jag finna ett tillräckligt antal groende sporer för att med. 
sammanhang följa det märkvärdiga sätt, hvarpa de utvecklas. 

Före groningen har sporen (fig. 1) en äggformig gestalt, cell- 
innehållet är tätt sammanpackadt och utgöres af små brunaktigt 
gröna korn, tätt omgifna af en tydlig cellmembran. Utanföre 
denna membran finnes ännu en ganska tydlig cellmembran. Vid 
groningen bildas på båda membranerna sprickformiga öppningar, 
hvarefter cellinnehället uttränger omgifvet af ett ytterst fint hya- 
lint hölje (fig. 2 och 3). Cellinnehållet utgöres icke af en, utan 
vanligen af fyra gröna massor, hvardera omgifven af sin cell- 
membran. Stundom ock, som det synes, abnormt, äro massorna 
två eller tre till antalet (fig. 6—7). De fyra cellerna, som vid 
groningen framkomma, ega en oval form och deras cellmembran i 
är hyalin. Sedan sporens innehåll utträngt, qvarstannar den yttre 4 
membranen inneslutande den inre såsom fig. 8—9 utvisa. Sedan 
de fyra cellerna någon tid legat inneslutna inom det hyalina höl- 


— 249 — 


jet, resorberas detta sednare och de fyra cellerna ligga stilla och 
orörliga, men efter en kort tids förlopp inträffar en märkvärdig 
förändring. Cellerna brista nemligen i ena ändan förmedelst en 
ringformig spricka och den derigenom från den öfriga cellmem- 
branen afskiljda spetsen upplyftes liksom ett lock. Genom den 
cirkelformiga öppningen uttränger nu cellinnehållet, som vid den 
mot öppningen vända delen är färglöst (fig. 11). Denna spets 
rör sig under lifliga rörelser fram och tillbaka, och efter en kort 
stunds förlopp har cellinnehållet under formen af en svärmspor 
lemnat sitt förvaringsrum, som man numera finner vara en dub- 
belt konturerad cellmembran (fig. 10—13). Den lilla svärm- 
‚sporen svänger sig muntert omkring i kretsande rörelser, hvarvid 
den färglösa spetsen riktas ned mot mikroskopets spegel. Dess 
utseende är förvillande likt de vanliga svärmsporerna och liksom 
dessa eger den en oval form och en ljusare med en ciliekrans 
försedd spets, som vid rörelsen alltid riktas framåt. Efter någon 
tids förlopp blifva rörelserna matta och upphöra slutligen alldeles. 
Cilierna försvinna och den ljusa ändan förlänges till en rot, som 
stundom utbildas till ett griporgan, alldeles likt det som bildas 
vid de vanliga svärmsporernas groning (fig. 14—19). Den af- 
rundade ändan af den groende svärmsporen erhåller en liten tagg- 
formig spets (fig. 15—18), äfven häruti mycket liknande de van- 
liga svärmsporerna. Den unga encelliga växten delas genom en 


tvärvägg och ett litet tvåväggigt Oedogenium har nu uppstått. 


Af hvarje genom befruktning uppkommen spor bildas således 


i allmänhet fyra Oedogoniumplantor. 


Genom PRINGSHEIMS undersökningar känner man redan förut 
utvecklingen af de hvilande sporerna af ett algspecies Dulbocheie 
intermedia, som mycket närmar sig Oedogonierna, men om ock 
denna utveckling i grunden öfverensstämmer med Oedogonium- 
sporens, finnas likväl betydliga olikheter. Enligt PRINGSHEIM *) 
gror den mogna Bulbochete-sporen på följande sätt. Sporen an- 


*) Jahrb. f. wissensch. Bot. Bl. s. 55. (1858). 
Öfvers. af K. Vet. Akad. Förh. Ärg. 20. N:o 3. 


— 250 — 


tager sedan den utträngt ur sporangiet en oval form, hvarpå dess — 
innehåll delas i fyra massor. Cellmembranen tillväxer i storlek — 
men aftager samtidigt i tjocklek, hvarpå de fyra massorna om- | 
gifva sig med hvar sin ciliekrans och uttränga ur den ytterst | 
tunna membranen. Säledes är den säck, som omger de fyra 
Bulbochste-svärmsporerna, den ursprungliga spormembranen. En- 
ligt hvad jag trott mig finna är det hölje, som hos oc | 
omger de fyra cellerna, icke den ursprungliga spormembranen. | 
Hos Bulbochete utbildas de fyra genom cellinnehällets delning 
uppkomna massorna omedelbart till svärmsporer, hos Oedogonium 
omgifvas de deremot af en tydlig cellmembran, inom hvilken bild-” 


ningen af svärmsporen försiggår: Metamorfoserna vid Oedogo- | 
niumsporens groning äro således flera än vid Bulbochste-sporens.” | 


Förklaring öfver Figurerna. 


a 

Tafl. II. I 

1. En hvilande Oedogoniumspor före groningen. Få 
2 och 3. Groende sporer, som utsläppa St innehåll, fördeladt | 
€ 


i fyra massor och omgifvet af ett fint hyalint hölje. 
4 och 5. De ra massorna omgifna af sina höljen. | 
6 och 7. Abnorma bildningar, der sporinnehållet bildar 3 eller | 
2 massor. | 
8 och 9. De båda spormembranerna, sedan sporens innehåll | 
blifvit utsläppt; a den yttre, b den inre membranen. | 
10 och 12. De fyra vid groningen bildade cellernas membraner, | 
sedan svärmsporerna lemnat dem. 4 
11. En svärmspor, som uttränger ur sin modercell. : 
13. En fri svärmspor. 
14—19. Unga Oedogoniumplantor. 


a 


— 251 — 


Berättelse om hvad som tilldragit sig inom Kongl. Ve- 
tenskaps-Akademien under året 1862—1863. Af 
Akademiens ständige Sekreterare afgifven på hög- 
tidsdagen den 31 Mars 1863. 


Under det ar, som denna redogörelse omfattar, hafva de 
olikartade iakttagelser och rika materialier, hvilka genom den 
Svenska vetenskapliga expeditionen till Spetsbergen vunnits, börjat 
att i sina särskilda riktningar bearbetas, och resultaterna deraf 
hafva vid Vetenskaps-Akademiens sammanträden blifvit medde- 
lade, samt i öfversigten af hennes förhandlingar införda eller till 
tryckning i handlingarne öfverlemnade. Bland sådana arbeten 
torde här böra nämnas: Magister CARL CHYDENII bidrag till 
kännedomen om jordmagnetiska förhållandena vid Spetsbergen; 
densammes undersökning af en gradmätnings utförbarbet derstä- 
des; Herr LINDHAGENS beräkning och sammanställning af Herr 
NORDENSKIÖLDS geografiska ortsbestämningar på dessa öar; Herr 
NORDENSKIÖLDS geografiska och geognostiska beskrifning öfver 
nordöstra delarne af Spetsbergen och Hinlopen Strait, jemte till- 
hörande charta; Herr BLOMSTRANDS geognostiska iakttagelser på 
Spetsbergen, och Magister A. J. MALMGRENS iakttagelser och 
| anteckningar till Spetsbergens däggdjurs- och fogelfauna, äfven- 
som hans öfversigt af Fanerogam-floran. Dessa redan kända 
frukter af den väl uttänkta och utförda expeditionen hafva med 
lifligt intresse emottagits inom den vetenskapliga verlden, både i 
vårt eget land och i främmande länder, deribland icke minst i 
England, som mer än en gång bekostat dyrbara upptäcktsresor 
till Nordpolens grannskap. Från Presidenten i the Royal Society 
i London har nemligen önskan blifvit meddelad om närmare upp- 
lysningar angående en gradmätnings utförbarhet på Spetsbergen, 
och Magister MALMGREN har erhållit det hedrande anbudet att 
bearbeta de förråder af arktiska växter, som förvaras i herbari- 
erna i Kew, ett anbud framkalladt genom betydenheten af de i 


Öjvers. af K. Vet.-Akad. Förh., 1863, N:o 4. 


— 202 — 


nyssnämnda uppsats lemnade bidragen till Spetsbergens flora. 
Den officiela berättelsen om expeditionen är numera af Adjunkten 1 
TORELL till Kongl. Maj:t afgifven, och den för allmänheten af- 
sedda resebeskrifningen är snart färdig att läggas under pressen. 
Visserligen hafva kostnaderna för expeditionen betydligt öfver- 
stigit de icke ringa bidragen, så att, utom de tillskott deltagarne 
sjelfve gjort under färden och hvad de erlagt för resan till och 
ifrån Tromsö, bristen, sedan alla utgifter blifvit betalde, likväl : 
uppgär till öfver 17,000 Rdr Rmt, hvilken summa Adjunkt To- å 
RELL med egna medel betäckt. Huru stor hela kostnaden kan 
synas, är den likväl låg i jemförelse med de belopp andra na- 7 
tioners likartade företag erfordrat, och i förhållande till de större i 
resultat, som af detta vunnits. . 

För den af Kongl. Preussiske General-Löjtnanten VON BAEYER | 
föreslagna medeleuropeiska gradmätningen har Kongl. Maj:t i nå- 
der täckts ställa till Akademiens förfogande en summa af 5,950 
Rdr, dels för anskaffande af en ny basmätningsapparat, dels ock | 
till utförande af rekognosceringar och andra förberedande åtgär- 
der för den del af gradmätningen, som skall utföras mom Sverige. | 
Akademien, som uppdragit at sine Ledamöter, Herrar SELANDER, 
Friherre WREDE och LINDHAGEN, att handhafva den närmare 
ledningen af alla för detta storartade företag inom landet ifråga- 
kommande arbeten, har äfven bemyndigat dem att ombesörja bas- 
mätnings-apparatens tillverkande, hvarmed så fortskridit, att den 
kan påräknas färdig till den tid, då fältarbeten kunna påbörjas. 
Förliden vår anmodade Akademien särskildt Herr LINDHAGEN 
att under sommaren företaga resor inom landet för att uppsöka 
lämpliga terränger för basmätningar, äfvensom tjenliga triangel- 
punkter för de blifvande grundlineernas konnekteringar med när- 
maste hufvudtriangelsidor inom de triangelnät, som af Kongl | 
Topografiska Corpsen blifvit för dess ändamål bestämda, och som 
äro afsedda att användas för här ifrågavarande syften. Herr 
LINDHAGEN erhöll dessutom uppdrag att företaga en resa till 
Christiania, för att med Norske Astronomer och Geodeter träffa 
öfverenskommelse om lämpligaste sättet att förbinda båda län- | 


— 253 — 


dernas operationer till ett gemensamt helt. Efter sin återkomst 
från dessa resor afgaf han till Akademien berättelse öfver de- 
sammas i alla hänseenden gynnsamma resultater. Till öfriga 
arbeten, som i sammanhang med den medeleuropeiska gradmät- 
ningen borde här i norden af Europa utföras, höra äfven longi- 
tudsbestämningar medelst elektriska telegrafen mellan Stockholm, 
Christiania och Köpenhamn. För denna angelägenhets skull har 
redan en vigtig förberedande åtgärd blifvit träffad, i det att ge- 
nom Kongl. Telegraf-Styrelsens försorg telegraftrådar blifvit upp- 
förda till Akademiens observatorium, hvarigenom detsamma är i 
tillfälle att sätta sig i omedelbar telegrafförbindelse så väl med 
de andra Skandinaviska Rikenas hufvudstäder, som ock med 
hvilken inländsk ort som helst, dit telegraftrådar leda. Denna 
observatorii förbindelse med de stora telegrafnäten inom landet 
har redan kommit till nyttig användning, i det att genom den- 
samma en longitudsbestämning sistlidne höst blef utförd mellan 
Stockholm och Luleå, å hvilken senare ort Kapten PETTERSSON, 
som för geografiskt ändamål under flera somrar uppehållit sig i 
dessa trakter, utförde de erforderliga observationerna. 

Åfven andra vetenskapliga företag, som ledas af Akademien, 
eller hvilka hon varit i tillfälle att förorda, hafva af Kongl. Maj:t 
med nådigt hägn blifvit omfattade. Så hafva 5,000 Rdr anvisats 
till fortsättningen af det vetenskapliga arbetet öfver fregatten 
Eugenies jordomsegling, af hvilket den meteorologiska afdelnin- 
gens senare del är under tryckning. Herr STENHAMMAR har 
erhållit 800 Rdr till fortsatt utgifvande af de förtjenstfulla exsic- 
caterna af Sveriges Lafvar, Akademie-Adjunkten C. G. THOM- 
SON 750 Rdr till tryckning af femte delen af Skandinaviens Cole- 
optera, och Läraren vid Kongl. Skogsinstitutet A. E. HOLMGREN 
800 Rdr till första tomens offentliggörande af ett entomologiskt 
arbete, benämndt Ichneumonologia Svecica. 

Den nådiga bevågenhet Rikets Naturhistoriska Museum af 
Kongl. Maj:t fått röna, visar sig ej mindre genom det anslag af 
4,800 Rdr, som detsamma emottagit till inköp och transport af 
barderna till ett genom Kongl. Danske Justitie-Rädet OLRIKS 


— 204 — 


åtgärder för Museum anskaffadt stort skelett af den Grönländske 
Bardhvalen, en bland de största nu lefvande djurarter, hvilken, 
såsom ett eftersökt föremål för fångst i Norra Ishafvet, allt längre 
tillbakatränges mot polen och i antal inskränkes, samt hvaraf 
ännu intet så stort och fullständigt exemplar förefinnes i något 


museum, — och genom de utmärkta prof af Graphit från Si- 4 


birien, hvilka vid senaste konst- och industri-expositionen i Lon- 


å 
don blifvit förevisade och sedan af utställaren till Hans Maj:t ° 
Konungen öfverlemnade, samt på nådig befallning mineralsamlin- i 


gen tillställda, — än genom den nådiga proposition till Rikets nu 


församlade Ständer, hvaruti Kongl. Maj:t täckts framställa det 
för Riks-Musei fullständiga och ändamålsenliga ordnande ound- 


vikliga behofvet af en väsendtlig reparation å Akademiens gamla | 
hus och dess förändring i öfverensstämmelse med nybyggnaden, | 
samt dess inredning för samlingarnes uppställning, jemte de årliga i 
anslag, som i följd af Museernas utvidgning påkallas genom ökade | 
utgifter för vidsträcktare eftersyn, uppvärmning, gas- och vatten- | 
ledning m. m. Med de till nybyggnaden anslagna medlen har 
större delen af densamma blifvit fullbordad, och nu äfven till det | 
hufvudsakligaste för samlingarnes emottagande med inredning för- / | 
sedd. Den deruti inlagda värmeledningen har i allt befunnits I 
ändamålsenlig och motsvarande den gjorda beräkningen. För den | 
återstående delen af nybyggnaden, hvilken med samma medel | 
utföres, är grundläggningen börjad. Den skall, enligt kontrakt, 3 | 
inom årets slut befinna sig under tak, samt med är 1864 vara | 
inredd, så att hela nybyggnaden till 1865 kan beräknas färdig. ; | 
Arbetets verkställande i två afdelningar har varit nödvändigt för | 
att plats till samlingarnes förvaring icke under byggnadstiden | 


skulle saknas. 


I enlighet med hvad hittills egt rum har Akademien under | 
det förflutna äret fran Kongl. Förvaltningen af Sjöärendena fätt | 
emottaga tjugu vid Fyrbäksstationerna förda observationsjurnaler 
öfver vattenhöjden, vindens riktning och styrka m. m., från Kongl. = 
Sjöförsvars-Departementet meteorologiska Jurnaler förda ombord 1 
på fregatten Norrköping och korvetten Lagerbjelke, samt från — 


— 255 — 


Kongl. Kommers-Kollegium tvänne dylika anteckningar å Svenska 
handelsfartyg. Öfver-Intendenten VON SCHÉELE har insändt fort- 
sättning af sina meteorologiska iakttagelser i Philipstad, för är 
1862, och Stadsläkaren i Hudiksvall, Doctor SAMUEL WALLNER, 
har öfverlemnat likartade anteckningar, gjorda derstädes under 
den långa tidsföljden från år 1813 till och med 1860. De me- 
teorologiska observationer som äro ställda under Akademiens in- 
seende hafva fortgått efter samma plan som förut, dock äro nu 
flera observationsstationer försedda med maximi- och minimi- 
thermometrar. Af trycket har utkommit redogörelse för dessa 
iakttagelser under år 1860, observationerna för 1861 äro redi- 
gerade och för närvarande under tryckning, för 1862 äro de 
under bearbetning. 

Sedan den nya lokalen för Akademiens fysikaliska samling 
numera för sitt ändamål blifvit inredd, hafva instrumenterna för- 
liden höst dit blifvit flyttade, samt ordnade och uppställda. Bland 
det som tillkommit må här nämnas en stor elektricitetsmachin 
med glasskifva af fyra fots tvärsnitt. Från denna samling hafva 
“under året 32 särskilda numror till vetenskapsidkare varit ut- 
lånade. 

De Thamiska föreläsningarne hållas nu af Akademiens Fysi- 
ker öfver värmeläran, hvarvid behofvet af det nya, större och 
ändamalsenligare auditoriet, som skall inrymmas i den del af 
nybyggnaden, för hvilken grunden nu lägges, visar sig Högt på- 
kalladt, da på längt när icke alla, som det önska, i det nuva- 
rande finna lämplig plats, och utrymmet derstädes till trängsel 
är upptaget. 

Öfver flera till Akademiens utlåtande af Kongl. Maj:t och 
embetsverken remitterade frågor, har hon äfven detta år varit i 
tillfälle lemna upplysningar, deribland om understöd för utgif- 
vande af lärda verk och företagande af vetenskapliga resor, om 
föreskrifter rörande sättet vid förvarande och försäljning af foto- 
genolja, om åtgärder till fiskerinäringens förkofran med afseende 
på ostronfisket, angående fiskets bedrifvande i en del af Elfsborgs 


län och i sjön Wenern inom Skaraborgs län m. m. 


Berättelser äro emottagna af Berzelianske Stipendiaten, Ma- i 
gister Docens LANG om den resa han för kemiska studier till A 
utlandet företagit, äfvensom af dem, hvilka under förra året af | 
Akademien ätnjutit särskilda reseanslag, nemligen af Herr BOHE- | 
MAN om hans entomologiska undersökningar i norra Skåne och I 
södra Halland, samt af Magister F. A. SMITT och Kandidat A. 
von Gols om deras forskningar med hänsyn till hafsfaunan i | 
Bohusläns skärgård. 

Med anslaget till anskaffande af originalmälningar af Svenska i | 
växter och utgifvande af zoologiska plancher, har Artisten ÅKER- | 
LUND, under inseende af Herr FRIES, utfört 50 svampmålningar, | 
och taflorna till Kandidat HJ. WIDEGRENS arbete om de i mel- | 
lersta Sveriges sjöar förekommande Laxartade fiskar, samt till | 
Herr LILLJEBORGS beskrifning öfver nya Krustaceer äro dermed I 
utgifna. | 

Af arbetet öfver Sveriges ätliga och giftiga svampar, som | 
med allmänna medel bekostas, hafva tredje, fjerde och femte häf- | 
tena utkommit, hvardera med 10 taflor i färgtryck. | 

Sima handlingar har Akademien fortsatt med fjerde bandets | 
första häfte af den nya följden, och i de utgifna Öfversigterna af 
förhandlingarne vid sammankomsterna har ett betydligt antal | 
uppsatser i de flesta under hennes omfattning hörande veten- | 
skaper influtit, när så erfordrats upplysta med nödiga tafor. 
Nya bidrag till handlingarne äro lemnade af Herrar LINDHAGEN, | 
BLOMSTRAND och NORDENSKIÖLD. 

Till Akademiens Bibliothek, som på vanligt sätt under året 
förökats, har, af Geheime-Hof-Rädet WÖHLER i Göttingen, i 
försegladt konvolut blifvit öfverlemnad den utlofvade, dyrbara 
samlingen af bref från BERZELIUS till honom, under vilkor att 
först vid nästa århundrades början få öppnas. Det gagn detta 
Bibliothek bereder torde inses deraf, att för närvarande ej mindre 
än 1,620 band och 749 lösa häften af tidskrifter, eller tillhopa 
2,369 numror, ur detsamma äro utlånade, ett antal som, med 
ringa förändring, under de senare åren alltjemt för begagnande 


varit i omlopp. De nya ändamålsenligare läserummen, äro nu 


— 2397 — 


fulländade, hvarigenom Bibliothekets begagnande på stället göres 
lättare och behagligare. 

Ehuru några större inköp af utländska mineralier icke an- 
setts böra ske förr än samlingarne kunna uppställas i den för 
dem afsedda, rymligare lokalen, hafva de likväl ej obetydligt till- 
vuxit, dels genom köp af Svenska mineralier, dels genom byte 
med utländska mineraloger, genom skänker samt genom de in- 
samlingar Intendenten under ett besök i Finland kommit i tillfälle 
att göra. Duplettförrådet och f. d. Bergs-Kollegii till Museum 
öfverlemnade samlingar, äro förflyttade till en för dem provisoriskt 
Deredd plats i nya huset, och det förra tränga mineralogiska la- 
boratoriet är numera. utbytt mot ett nytt större och efter tidens 
fordringar inredt, hvaruti arbetsplatser äro anordnade för dem, 
som önska sysselsätta sig med hithörande vetenskapliga forsk- 
ningar och experimenter. Detta tillfälle har redan varit begag- 
nadt, och undersöknings-material har blifvit utiemnadt åt flera 
så väl äldre som yngre vetenskapsmän. Till elementarläroverket 
i Hudiksvall, till Svenska Trädgårdsföreningen och till Seminariet 
för bildande af lärarinnor, äro efter förhållandena lämpade mine- 
ralsamlingar aflemnade. 

Det botaniska Museum har från sin trånga och mörka lokal 
i entresolväningen under sommaren blifvit tills vidare uppflyttadt 
i de rum af stora våningen, i hvilka de Svenska vertebrerade 
djuren förut varit uppställda, hvad som senast tillkommit har på 
sina ställen blifvit inlagdt, samt dupletterna ordnade. Som skänk 
har denna afdelning fått emottaga omkring 1,250 arter, från 
Frankrike, Algeriet och Kanarieöarne, af Herrar Cosson och 
GRENIER, betydliga förråder från Himalaja af Doktor HooKER i 
Kew, och eu af Herr KUMLIN i Visconsin gjord växtsamling af 
Kongl. Universitetet i Upsala genom Herr FRIES. Bland det in- 
köpta bör nämnas omkring 900 arter från Senegal, Java och 
Surinam erhållna af HOHENACKER, nära 800 från Guyana af 
SAGOT, 27:de och 28:de fasciklarne af BILLOTS exsiccater af 
Europeiska växter samt ytterligare 9 familjer ur framlidne Pro- 
fessor LEHMANNS herbarium. Svenska och Norska arter äro 


— 258 — 


skänkta af Herrar WAHLSTEDT, SCHEUTZ, R. HARTMAN, som 
dessutom lemnat en rik mossamling, NORSTEDT, C. P. LASTA- 
DIUS och LINDEBERG, äfvensom sjette fascikeln till Lichenes Sve- 
eie exsiccati blifvit förärad af Herr STENHAMMAR, samt den 
tredje och fjerde till Alg® Scandinavie exsiccat@ af Herr J. BE; 
AÄRESCHOUG. Åtskilliga grupper ur Musei herbarier hafva af in- 
eller utländske vetenskapsidkare varit begagnade för deras arbe- 
ten och hafva derunder blifvit noggrannare bestämda. 

Bland större gafvor till de zoologiska samlingarna förtjena 
företrädesvis att anföras: sjutio arter Brasilianska Ormar öfver- 
lemnade af Doktor ToUZET genom Chargé d'affaires HYLTENÉ 
CAVALLIUS, flera dyrbara fossilier från trakten vid Platafloden af 
Konsul BILLBERG, samt i sprit förvarade foglar, amfibier m. m. 
från Surinam af Kolonial-Rådet BARNET LYON i Holland; hvar- 
till bland inköpta föremål kommer det redan omnämnda Hval- 
skelettet. Smärre, för undervisningen lämpliga samlingar af ver- 
tebrerade djur och insekter äro utlemnade till Läroverken i Udde- 
valla, Mariestad, Eksjö, Landskrona, Landtbruks-Institutet vid | 
Ultuna och Seminariet för Lärarinnor 1 Stockholm, dessutom ver= 
tebrater till Läroverket i Östersund och insekter till det i Wester- 
vik, äfvensom till Marie elementarskola härstädes. Musei verte- 
bratsamlingar hafva blifvit sammanpackade i en del af den gamla 
lokalen, emedan den öfriga delen i anseende till byggnads- och 
reparationsarbetet, såsom redan är nämndt, blifvit upplåten till 
herbariernas inrymmande. TI följd häraf har Museum varit stängdt 
under hela året, och måste så förblifva till dess hela nybyggnar | 
den och reparationen af gamla huset hinner afslutas. I den upp-, 
förda delen af nybyggnaden är inredningen med skåp så vida 
färdig, att träarbetet i det närmaste är fullbordadt i det stora | 


nära hundrade fot långa och fyratio fot breda rummet samt 1 sex, 


andra mindre rum. 

Insektsamlingen har isynnerhet blifvit riktad medelst de in- 
köp som Museum låtit i London och Paris ombesörja genom 
Doktor STÅL, under en af honom förra sommaren till dessa stäl- 
len företagen resa. Särdeles rika bidrag hafva sålunda vunnits 


för Hemipternas klass, uppgående till mer än tusen förut här 
saknade arter, mest från trakter, hvarest först i senare tider in- 
samlingar blifvit gjorda, såsom från flera hittills föga besökta 
delar af Indiens fastland och öar, hvaribland Borneo, från små- 
öarne vid nya Guinea, från Nya Holland och Amazondalen. Dess- 
utom hafva utmärkta Coleoptera från Philippinska öarne, samt 
Hemiptera från Mexico blifvit inköpta. Kolonial-Rådet BARNET 
LYON har äfven skänkt en större mängd fjärilar, jemte Myria- 
poder, Spindlar och larver i sprit, alla från Surinam. Likaledes 
hafva genom utbyte talrika bidrag erhållits. En remiss från 
Herr MULSANT i Lyon, innehållande typer för FOUDRAs’s be- 
skrifningar öfver Europas Haltice, förtjenar särskildt omnämnas. 
Slutligen har Intendenten från sin resa i norra Skåne och södra 
Halland hemfört omkring 8,000 exemplar af insekter, bland hvilka 
ej få för vår fauna nya. 
Afdelningen för de lägre djuren har äfven erhållit ansenliga 
tillökningar genom värdefulla gäfvor af Herrar VON GOES, MALM- 
GREN, WIDEGREN, VON FRIESEN, Friherre UGGLA, Apothekaren 
BURMAN, Kapten MELIN m. f., och vigtiga samlingar äro för- 
värfvade från Kapten AMONDSEN i Köpenhamn, samt naturalie- 
handeln i Heidelberg, Hamburg m. fl. st. 

Genom Doktor PHILIPPI i San Jago har tillfälle vunnits att 


bekomma växter och djur från Chile. 

Det LETTERSTEDTSKA priset för utmärkt originalarbete och 
vigtiga upptäckter, vid detta tillfälle utgörande 929 Rdr 92 
öre, har Akademien, med den för sådant ändamål bestämda 
guldmedaljen, tilldelat sin Ledamot Friherre WREDE för hans 
i handlingarne införda: »Försök att härleda ljusets absorbtion 
från undulations-theorien» *), och belöningen för utmärkt öfversätt- 
ning af förtjenstfullt arbete, 400 Rdr, har hon öfverlemnat åt 
Byrons öfversättare Herr C. W. A. STRANDBERG. LETTER- 
STEDTSK resestipendiat, som nu kommer att uppbära 4,600 Rdr, 
utses denna gång af Kongl. Universitetet i Upsala. Till Dom- 


*) Öfverskottet är af honom stäldt till Akademiens disposition för att användas 


till ny belöning. 


— 260 — 


kapitlet i Linköping äro af räntemedlen aflemnade 1,094 Rdr 89 
öre, till utdelning åt de mest förtjente folkskolelärarne inom 
Stiftet; till Pastorsembetet i Wallerstads församling 300 Rdr till 
premier i folkskolan, för Sockenbibliotheket m. m., och till Kongl. 
Seraphimer-Ordens Lazaretts-Direktion 929 Rdr 92 öre, för nöd- 
lidande sjuke resandes vård å det under nämnde Styrelses inse- 
ende ställda sjukhus. De räntemedel Akademien af denna stor- 
artade donation eger att fritt använda, har hon äfven detta år 
anvisat till bestridande af stamp till medaljen öfver den ädle 
gifvaren. | 

Kaptenen vid Kongl. Svea Artilleri-Regimente OSCAR BY- 
STRÖM har med 900 Rdr emottagit WALLMARKS belöning, såsom 
uppmuntran och ersättning för den af honom konstruerade hydro- 
pyrometern. | 

Den FERRNERSKA belöningen, för en till Akademien inlem- 
nad afhandling i ren eller använd Mathematik, har hon tillerkänt 
sin ledamot Herr LINDHAGEN för hans beräkning och samman- | 
ställning af de geografiska ortsbestämningarne på Spetsbergen, 
och den LINDBOMSKA, för nya och vigtiga upptäckter inom fy- 
siska och kemiska vetenskapen, at Magister CARL CHYDENIUS 
för hans till Akademien ingifna bidrag till kännedomen om de 
jordmagnetiska förhållandena vid Spetsbergen och hans undersök- 
ning om en gradmätnings utförbarhet derstädes. 

Till vetenskapliga resor inom landet lemnas i år understöd 
at Adjunkten vid Carlskrona högre elementarläroverk Magister 
C. A. GOSSELMAN för botaniska och zoologiska undersökningar 
inom Bleking, samt åt läraren vid Helsingborgs högre elementar- 
skola Magister A. P. WINSLOW, för botanisk och zoologisk forsk- 
ning vid Sveriges vestra kust, åt hvardera med 250 Rdr Rmt. 

Anslagen till uppmuntran af skicklighet i förfärdigandet af 
mathematiska instrumenter öfverlemnas denna gang till Instru- 
mentmakarne M. A. RUNDLÖF och G. SÖRENSEN. 

Minnespenningen för dagen är präglad till hugkomst af Aka- 
demiens framlidne Ledamot den utmärkte Fysikern FREDRIK 


RUDBERG. 


— 2061 — 


Under det senast förflutna året har Vetenskaps-Akademien 
bland sina Svenska och Norska Ledamöter genom döden förlorat: 
Botanices Professoren vid Kongl. Universitetet i Christiania MA- 
THIAS NUMSEN BLYTT, Kongl. Patriotiska Sällskapets Sekrete- 
rare, Professoren GUSTAF ERIK PASCH och Kongl. Landtbruks- 
Akademiens Sekreterare JOHAN THEOPHIL NATHHORST, samt 
bland utländske medlemmar: Medicine Professoren i Utrecht J. 
L. ©. SCHROEDER VAN DER KOLK, f. d. Lif-Chirurgen hos Kon- 
ungen af England, Läkaren vid S:t Georgs Hospitalet i London 
BENJAMIN COLLINS BRODIE och Etats-Rädet D. F. ESCHRICHT 
i Köpenhamn. 
| Till nya Ledamöter har Akademien under samma tid kallat: 
‚Kemie Adjunkten JoHAN FREDRIK BAHR, Kongl. Landtbruks- 
Akademiens Sekreterare, Professoren JOHAN ARRHENIUS, Pro- 
fessoren PER ERIK BERGFALK, H. Exc. Justitie-Stats-Ministern 
Friherre LOUIS DE GEER, Tullförvaltaren NILS WESTRING och 
Kaptenen LARS WILHELM KYLBERG, samt inom andra länder: 
Professoren i Mathematik vid Polytekniska Skolan i Dresden 
OSCAR SCHLÖMILCH, Vice Direktorn för botaniska trädgården i 
Kew vid London JOSEPH DALTON HOOKER och Professoren i 
Obstetrik vid Universitetet i Edinburg JAMES YOUNG SIMPSON. 


f KR 
FAR 
än \ 
R ü 
rt,’ 
Ma 
” 
; 
ZH 
4 
CM 
Ny 


Vv 


STOCKHOLM, 1863. P. A. NORSTEDT & SÖNER, KONGL. BOKTRYCKARE. 


ÖFVERSIGT 


KONGL. VETENSKAPS-AKADEMIENS 
FÖRHANDLINGAR. 
Årg. 20. 1863. dei 


Onsdagen den 13 Maj. 


Sekreteraren framlade en af Lektor G. R. DAHLANDER in- 
sänd uppsats: Om en klass af funktioner, hvilka ega flera egen- 
skaper analoga med determinanternas, * samt föredrog veten- 
skapliga meddelanden ur ett bref från Adjunkten O. TORELL, 
hvilken f. n. vistas i England såsom Akademiens Letterstedtske 
Resestipendiat. 


Hr LINDHAGEN afgaf redogörelse för en under förliden höst 
medelst elektriska telegrafen utförd bestämning af longitudsskil- 
naden emellan Stockholms Observatorium och Luleå. 


Hr ANDERSSON redogjorde för några nyare iakttagelser öfver 
vexternas befruktning, serdeles de som DARWIN anstält på 
Orchideer. 


Hr EDLUND meddelade resultatet af bränsleåtgången vid 
värmeledningen i Akademiens hus under de förflutna vintermåna- 


derna. 


Hr S. LovÉN redogjorde för den berättelse Studeranden C. 
BYSTRÖM afgifvit öfver den utrikes resa, han såsom Byzantinsk 
Stipendiat under det förflutna årets sommarmånader utfört i än- 
damäl att inhemta kännedom om nyare förbättringar i fisk- 


odling. * 


Hr A. E. NORDENSKIÖLDS afhandling, Geografiska ortsbe- 
stämningar pä Spetsbergen, hvilken varit remitterad till Herrar 


— 294 — 


SELANDER och THULSTRUP återlemnades med tillstyrkande af | 
dess införande i Akademiens Handlingar. 


Akademien kallade genom anstäldt val till ledamot i sin 
attonde klass Grosshandlaren Hr C. F. WERN. 


Till Berzeliansk Stipendiat utsågs, på förslag af filosofiska 
Fakulteten i Upsala, Inspector Stipendii samt Akademiens fjerde 
och femte klasser, Docenten i organisk Kemi vid Universitetet i | 
Upsala P. TH. CLEVE. 


Akademien beslöt, på hemställan af Förvaltnings-utskottet, 
att de af Frih. WREDE förärade medlen a Letterstedtska fonden 
ma nästkommande höst utdelas såsom pris eller understöd för 
vetenskapligt arbete under enahanda vilkor och på samma gång 
som de af Wallmarkska donationsfonden för samma ändamål ut- 
gående medel, samt att Komiterade för denna fond skulle afgifva 


förslag till bortgifvandet. 


Följande skänker anmäldes: 


Till Vetenskaps-Akademiens Bibliothek. 


Från K. Universitetet i Ohristiania. 
Universitetets Halvhundredeaars-Fest 1861. Chra. 1863. 8:0. 


Från K. Danske Videnskabernes Selskab i Köpenhanın. 


Skrifter. 5:e Rekke. Naturvidensk. Afd. Bd. 5. 
Oversigt, 1861. 
WARMING, L. Det Jydske Folkesprog. Kjöb. 1862. 8:0. 


Frän R. Geographical Society i London. 


Proceedings, Vol. 6: 5. % 1, 2. 


Från Royal Society i Dublin. 
Journal, N:o 26—28. 


Från Geological Society i Dublin. 
Journal, Vol. 9: 2. 
Sex småskrifter. 
(Forts. å sid. 343). 


— 295 — 


Om en klass funktioner, hvilka ega flera egenskaper 
analoga med determinanternes. 


Af G: R. DAHLANDER. 


[Meddeladt den 13 Maj 1863.) 


Bland de märkvärdiga egenskaper, som utmärka determinan- 
terne, torde de vigtigaste vara de, hvarigenom man sättes i 
stånd att hastigt pa manga sätt transformera vissa klasser funk- 
tioner, dem man eljest blott med stor svårighet skulle kunna be- 
handla till följe af deras sammansatta natur. I sjelfva verket 
beror flera af determinanternes vigtigaste tillämpningar just härpå. 
Men äfven, oafsedt tillämpningarne, skulle determinanternes stu- 
dium vara af stort intresse såsom en utsträckning af de symbo- 
Jliska medel, man i algebran använder för att snabbt fatta sam- 
bandet mellan flera svarhandterliga funktioner och transformera 
dessa. Det är fran denna synpunkt jag vågar fästa Kongl. Veten- 
skaps-Akademiens uppmärksamhet på en klass funktioner, hvilka, 
beslägtade med determinanterne och egentligen derifran härledda, 
kunna på mångfaldigt sätt transformeras med användande af högst 
enkla medel. 

Antag n determinanter af n:te graden, hvilka då tillsammans 
ega n” elementer. Dessa tänka vi oss förenade med hvarandra i 
grupper af n elementer, der hvarje grupp innehåller ett element 
från hvardera af determinanterne; men der ej i någon grupp 
tvenne elementer förekomma från motsvarande horisontala eller 
vertikala linier. Aggregatet af alla möjliga så uppkommande 
grupper är den klass funktioner vi betrakta. 

Man kan äfven tänka sig dessa funktioner uppkomma på 
annat sätt, oberoende af determinanterne, ehuru analogt med 
dessas bildning. Föreställer man sig nemligen de »? elementerne 
anordnade i en kub med vertikala och horisontala kanter, så att 
de bilda » rader horisontala qvadrater, kan man, som lätt inses, 
efter en enkel regel bilda de nyssnämnda funktionerne. Med an- 
ledning häraf skola vi i det följande kalla dem för kubiska de- 


Öfvers. af K. Vet.-Akad, Förh., 1863, N:o 5. 


— 296 — 


terminanter till skillnad från de vanliga. De skola betecknas på 
något af de följande sätten, t. ex. en kubisk determinant af 3:dje 


graden. 
Ar Ge 3 
(a, b, e) | %ı Ga as 
Pen ae Ay. 
En | ee MUT, 
3 2 Dan Die Die 


En a Bö 


Det sista beteckningssättet skall blott användas, da det är 
nödvändigt särskildt uppskrifva alla elementerne i funktionen. 

Här äro a,,....a,,; de elementer, hvilka innehällas uti en 
vertikal qvadrat; 5,,...d33% Cı1-..€3; elementerne uti med den 
förra parallela qvadrater; a, 22» 4» din» dia dia En Cr E13 
innehällas äter i en horisontal qvadrat o. s. v. 

Den kubiska determinanten bildas nu genom addition af de 
produkter, som uppkomma genom att elementerne i hvarje 
horisontal qvadrat multipliceras med elementerne i de öfriga 
qvadraterne, dock sa, att de elementer, som ingå uti en produkt, 
ej fa tillhöra samma vertikala eller horisontala qvadrater. En 
sådan produkt är prineipaltermen a,, b>o €3,, och de öfriga kunna 
härledas af denna genom permutation af indices, hvarvid de första 
indices permuteras sinsemellan och likasa de andra. Hvad ter- 
mernas tecken beträffar, följes den regeln, att om prineipaltermen 
betraktas positiv, blifva de termer positiva, hvilka blifvit af denna 
härledda genom ett jemnt antal permutationer, men negativa, om 
permutationernes antal är udda. Det enklaste sättet för termer- 
nas bildande med de dem tillhöriga tecken torde vara som föl- 
jande 3:dje grads kub. determinant. 

Man bildar först permutationerne af a, by, c, med de en- 
ligt regeln bestämda tecknen, nemligen: 


— 27 — 
+ dy; ba, Ca, a Q, b», C9, — Ay, Dis C3, 
+ Az, Or C3, ar Ay, bs, Oj» — 4 ba, C4: 


Sedermera skrifvas indices uti hvar och en af dessa termer 
efter indices till alla termerne, hvarvid om två termer hafva 
samma tecken resultatet blifver plus, men minus af motsatta 
tecken. T. ex. af —a,, bs, c, och as, bj, c, erhållas ‘termerne 
— 413 031 %p och — A34 big €a9. Härigenom erhåller man tyd- 
ligen alla de permutationer af indices, hvilka i determinanterne 
kunna förekomma. Antalet termer uti en kubisk determinant af 
n:te graden blifver (1.2...(n —-1).n)’, hälften positiva, hälften 
negativa. T. ex. af andra graden 

| (a, d) 
Eb;41,2 


=> 


2,132, 


= CH ba — Lj2 bor = Ups bi» + A22 by 


Enligt det sista af de i (1) angifna beteckningssätten, inne- 
hållas alla de elementer, hvilka stå i samma vertikalkolumn, uti 
samma vertikala qvadrat. Åfvenså äro alla de med a betecknade 
elementerne i en mot den förra vinkelrät qvadrat, äfvenså de 
med b, c.. betecknade. Man kan nu finna följande theorem: 

Om uti en kubisk determinant elementerne uti tvenne verti- 
kalkolumner utbytas mot hvarandra, bibehåller determinanten 
samma numeriska värde, men förändrar tecken . ...... . (2). 


Tex: (a, b) (a, b) 
EBD. 12 vB 
a 22 FN 


Ty i allmänhet, om ÅA, är en kub. determinent af n:te graden, 
och A'. det värde som uppkommer, när man utbyter tvenne be- 
stämda kolumner mot hvarandra, t. ex. kolumnerne q och s; så 
är, om man betraktar en term i den första kub. determinanten 


såsom +a,, by, ©... och en efter läget motsvarande VAS 
, , 


blifver denna +a ob ec 


4 se. 
Uyl 2,3 T,q 


komma äfven i /A, ehuru den der har motsatt tecken, såsom 


n 


Men samma term måste före- 


uppkommande genom en permutation af de sista indices. Man 


— 298 — 


finner sålunda, att samma termer förekomma i båda de kub. 


determinanterne med motsatta tecken, hvaraf 


A= 4 


7 n* 


Om deremot man utbyter de, enligt det antagna betecknings- 
sättet, med samma bokstaf betecknade elementerne, hvilka inne- 
hållas i en vertikal qvadrat med de motsvarande i en annan der- 


med parallel qvadrat, förändras den kubiska determinanten hvar- 


ken till sitt numeriska värde eller tecken......... en 
ET | (a, b) | 2 (64) 
IL = Fan 
12,1 oh 


Beteckna i allmänhet den gifna kub. determinanten med A,, 
och med ', den som uppkommer, när tvenne bokstäfver t. ex. 
b och c utbytas mot hvarandra. Omedelbart inses, att båda de 
kub. determinanterne måste innebålla samma termer. Om nu en 


sådan term i A, är + a,, byg Er. «++ blifver den efter läget mot- 


Pd, 


at Age A a RN 


svarande termen i A, +a,, bi, ey... Men denna sista term 7 


7,8 Ip. 
måste äfven innehällas i /, och kan genom tvenne permutationer 
härledas ur a, b,, &,.-. Dess tecken är säledes lika i A, och 
N, hvilka följaktligen äro identiska. 

Om motsvarande elementer 1 tvenne horisontala qvadrater 


utbytas mot hvarandra, bibehåller determinanten samma nume- 


riska värde, men förändrar tecken. .... RE aa (CH) 
T. ex. (a, b) (a, b) 
Er fa 21 22 
2,1, 22 (TT 


Man kan bevisa detta theorem på analogt sätt med theo- 
remen (2) och (3). 

Om man uti hvar och en vertikal qvadrat, der, enligt det 
antagna beteckningssättet, alla elementerne äro betecknade med 
samma bokstaf, utbyter elementerne i de horisontala raderna 
med motsvarande i de vertikala, blifver den kubiska determinan- 
ten 'oförändrad = ...01. la. (60 bla fbe 10. Hola SR 


— 299 — 


T. ex. tredje gradens determinant kan äfven sättas: 


(a, b, c) 
RA 
AA 3,1 
| Ser) 
Ba 23035, 


Ty i allmänhet, om uti den gifna kub. determinanten A, man 
jemför en term +a,, b,, e,,... med motsvarande uti den nya 


, 


determinanten ZI], måste denna der hafva formen + a, , b., Ce 


PENG ED SCENER 


Denna term måste äfven förekomma i A,, och om m betecknar 
antalet permutationer, som man maste verkställa med de första 
indices för att erhålla densamma af principaltermen da, byg C33--- 
samt Z dylika permutationer göras med de sista indices, är hela 
antalet permutationer m +t. Men då prineipaltermen i A', är 
densamma som i /, kan man finna, att 2 permutationer måste 
göras med de första indices och m med de sista för att erhålla 
den ifrågavarande termen. Hela antalet permutationer är således 
här {+ m eller detsamma som förut, hvarföre också termernas 
tecken i båda determinanterne äro lika. 


Af det som förut blifvit anfördt följer, att om i en kubisk 
determinant motsvarande elementerne i tvenne vertikala kolum- 
ner eller i tvenne horisontala qvadrater äro lika, så är deter- 
minantens värde = 0. 


Deremot, om motsvarande elementer i tvenne vertikala qva- 
drater såsom «a och b qvadraternes äro lika hvarandra, blifver 
alltid i determinanten två och två af termerne lika hvarandra 
med samma tecken; äro motsvarande elementer i trenne sadane 
qvadrater lika med hvarandra, blifva tre och tre termer lika i 


den kubiska determinanten, 0. s. v. 


Ifall alla elementerne uti en horisontal eller vertikal qvadrat 
äro sammansatta af tvenne eller flera delar, kan man upplösa 
den kub. determinanten i ett lika stort antal delar, som följande 
exempel antyda: 


— 300 — 
Ar FA Aa T P %ı 4a @& Bb 
arv FY dar OL da Za ei 
Rn Re ee + 
bu bis bir bie Dyr bie 
| ba byg bar bee Ibar Dee 
Ar FE Aja | a1 > & 419 
FA 

dyr FB Az Aa 22 Ir P a 
by tY de bir bie K bis 
bar + Ö by» bar 622 d b> 

, i > 
Or FE At Ar Sa 0 
Can 028 Oav RR Can Ca 
ER Er (ade ES frp 105 DA Er || + ER AR 1 
Duty det d bys bie % d 
ba. by» bar bee | bar das 


Det skall nu framställas ett theorem, hvarigenom man sättes 
i ständ att uttrycka en kubisk determinant uti vanliga deter- 
minanter. 

En kubisk determinant af ne graden kan betraktas såsom 
summan af 1.2.3...(n— 1)n vanliga determinanter af nite 
Inaden, 25... 8 DAUER DOM EL... $ lo)! 

Om vi för större tydlighets skull betrakta specielt en kub. 
determinant (1) och beteckna den första raden ofvanifrän i a 
qvadraten med A,, den andra raden med A,, den tredje med As; 
samt med D, D, Bs, C,, Cy, Cz beteckna motsvarande rader i 
b och c qvadraterne, finner man omedelbart af det sätt, på hvil- 
ket den kub. determinanten bildas, att termerne i den vanliga 
determinanten, man kan bilda af raderne A,, D,, C,, måste inne- 
hållas bland den kub. determinantens termer. De samma ter- 
mernas tecken måste äfven vara lika i båda determinanterne; ty 
om man betraktar en term af de ifrågavarande i A, såsom 
+ aj, ba, C3,, har den uppkommit genom permutation af de sista 
indices uti principaltermen a, ba C33> och dess tecken är posi- 
tivt, om permutationernas antal är jemnt, negativt åter om an- 
talet är udda. Men på samma sätt blifver förhållandet i den 


Mas 


— 301 — 


vanliga determinanten, man kan bilda af A, Ba, (3: termen 


Ayp ba, 


tion af de sista indices, hvarvid samma regel som förut gäller 


c,, är äfven der bildad utaf a,, byg cz, genom permuta- 


för tecknen. Termernas tecken blifver sålunda det samma. 
Beteckna för korthets skull den af raderne A, BD, C3 bil- 
dade vanliga determinanten med (4, B,, Cs), så att: 


4ı 42 Us 


(4, B, C3) TE bar ba 2 b> 3 


Permuterar man indices i (A, B,, Cs), erhålles härigenom 
1.2.3 vanliga determinanter, hvilkas termer alla måste ingå i 
A;,. Men om man betraktar en determinant, som uppkommit 


genom en enda permutation, t. ex. (A, B3, 65) eller 


så har en term såsom «a, bg, c,, samma tecken som efter läget 
motsvarande term i (A, 2, (3), nemligen «a,, b>, C3,, deremot 
är dess tecken i den kubiska determinanten motsatt det tecken, 


som a, , by, C3, eger, emedan den kan härledas af denne genom 


2,9 
en permutation af de första indices. 

Man kan pa samma sätt finna, att den vanliga determinan- 
ten (A,, 2, C,), hvilken uppkommit af (A,, B,, C,) genom tvenne 
permutationer ingår i A, med oförändrade tecken. Genom att 
upprepa samma resonnement för de öfriga determinanterne, finner 


man slutligen: 
A; > (A,, Bs, Cs) Få (A,, Bs, C,) Fr (A,, By, N) 
ar (Az, D;, C,) ar (A; By G)- (A;, Ba Ci). 


Samma förfarande, hvilket här för större tydlighets och kort- 
hets skull blifvit användt vid tredje gradens determinant, kan, 
som man lätt inser, användas äfven för det allmänna fallet, hvar- 
igenom det anförda theoremet blifver bevisadt, och man dessutom 


härleder följande regel för upplösningen af den kubiska determi- 
nanten af n:te graden: 

Beteckna ‚med. A, Ass. > Au Bu Ba! Den SN 
L, La»... 2, de första, andra.... n:te raderne ofvanifran uti 
a, b.... qvadraterne Bilda den vanliga determinanten (A,, 
B,...Z,) af raderne A, By... 7, och verkställ de 1.2.3... 
permutationerne af indices, man kan utföra; då blifver den kub. | 
determinanten lika med summan af dessa vanliga determinanter, | 
tagna positiva, om de äro bildade af (A, B,,...7,) genom ett 
jemnt antal permutationer, men negativa, om de uppkommit ge- 
nom ett udda antal sadane. 

Det nu anförda theoremet (6) synes mig kunna blifva utaf 
någon nytta i theorien för de vanliga determinanterne, da det 
lemnar ett enkelt uttryck för summan af vissa determinanter, 
hvilka sedan på mangfaldigt sätt kan transformeras. | 


Man kan uttrycka A, som summan af n” kub. determinanter | 


utaf graden n 1, hvardera multiplicerade med ett element. U 


sjelfva verket ingår hvart och ett af den n” elementerne a, | 
a... a, 2a, som "faktorer. i (1.2. .(n ZW termer oe 


man kan sälunda sätta: 


n 


A,= a At tie Ara Förr lg Ayı-- Ft ln Emm 


der i allmänhet «,, ej innehaller något af a elementerne. Men | 


&,, måste sjelf vara en kub. determinant af graden n—1. Då | 


Men denna kub. determinant kan genom omflyttning af p-— I 
horisontala och 4 — 1 vertikala qvadrater bringas under en sådan | 


| 
form, att 1 är det första elementet, under det att de öfriga i al 
qvadraten äro = 0, och den kub. determinanten kan da synbar-| 
ligen sättas lika med en annan af graden n— 1 genom utelem-| 
nande af « qvadraten och öfrige qvadrater, hvaruti 1 står. Sättes 


denna determinant = AA, +, är enligt (2) och (4): 


n 


Gr DA. 


Pyq 


— 303 — 


) dA, 
Vidare är A ‚„ hvaraf 
da, 
; dd, dA, dd, 
A, Br da er Aj 2 AGG” en Ain 
da, ı da, s da, , 


Pa samma sätt finner man: 


dd, dA, dd, 
A = Per biı + IE Ser 1.2 + D Susanne: RR) 0, Ss V, 
db Ol d 5 
1,1 1,2 her 
Genom differentiation af föregående eqvationer erhålles: 
dA, 
— 98 
da, „da,ı 
2 2 An 
aA, d 
Se ÖR Va 
des dba dan NEN 
P,d DE | 237 
dd, 
De kub. determinanterne af (n — 1)! graden kunna 
da 


P4 
vidare uttryckas som en summa af (n — 1)” kub. determinanter 


af graden n— 2. Sålunda blifver: 


dd, dA, ob VA, b aF Al 3 
da, ı ie db, , SN da, , db, 3 a da, , db,, nn 3 
dA, dd, dA, : PA. ; 
da, da,, db, , u da, , db, NE a, na ms 


0, Ss. V. 


Pa samma sätt kan man bevisa riktigheten af följande 


formler: 


/ | N g 
A = ra ne 
, 


N 
A, = Ode 
da, ı 2,1 
dA, d n b 
en, 
di A” 
OS 


Det nu anförda torde vara tillräckligt att visa, det de ifräga- 
varande funktionerna väl kunna täfla med de vanliga determi- 
nanterne uti rikedom på transformationer, som med dem kunna 
verkställas genom högst enkla medel. 


— 305 — 


Om fiskodlingen i åtskilliga fremmande länder. 
Af C. Byström. 


[Berättelse föredragen den 13 Maj 1863.] 


Sedan Kongl. Vetenskaps-Akademien under den 15 Mars 
sistlidet ar behagat tilldela mig en tredjedel af det Byzantinska 
resestipendiet, för att i Tyskland, Schweitz och Frankrike studera 
fiskodling, och jag numera fullbordat denna resa, tillhör det mig 
att öfver de i berörda afseende gjorda iakttagelser till Kongl. 
Akademien afgifva berättelse, och det är detta åliggande jag går 
att härmed fullgöra. 

Den 29 Maj sistlidet år lemnade jag mitt hem i Jemtland 
och anlände den 10:de derpåföljande Juni till Stettin, hvarifrån 
vägen utan uppehåll fortsattes till Berlin. Då jag der ej kunde 
få upplysning huruvida någon enskild person i Preussen ännu 
börjat befatta sig med fiskodling, samt erfarit, att ingen offentlig 
anstalt för sådant ändamål funnes i detta land, lemnade jag 
Berlin för att närma mig de trakter, der jag med säkerhet visste 
fiskodling bedrifvas. Sålunda anländ till Frankfurt am Main upp- 
sökte jag Direktören för zoologiska trädgården derstädes, Herr 
D:r WEINLAND, och af honom erhöll jag benäget så väl anvis- 
ning på en kläckningsanstalt, den han ansåg i hög grad värd att 
bese, som ock rekommendationsbref till dess egare, Herr D:r 
‚KLEINERTZ i Herrenalb, en by belägen pa Schwarzwald i Wür- 
temberg. Anländ till Herrenalb får jag dock till min ledsnad 
erfara, att sjelfva kläckningsapparaten i anseende till förestående 
reparation blifvit söndertagen och att anstalten följaktligen för 
närvarande hvilade. Som D:r KLEINERTZ emedlertid lofvade att 
så snart som möjligt åter låta sätta kläckningsanstalten i kom- 
plett skick, beslöt jag att afvakta denna tidpunkt, helst jag ej 
ville lemna ur händerna tillfället att taga närmare kännedom om 
en inrättning, hvilkens egare för sina förtjenster om fiskodlingen 


Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh., 1863, N:o 5. 


— 306 — 


nyligen hade erhållit en mention honorable ar Kejserliga Aceli- 
matiserings-Sällskapet i Paris. 

Det egendomliga i D:r KLEINERTZ kläckningsmethod be- 
står deruti, att han ej, såsom vanligt uti apparater för kläckning 
af laxartade fiskars romm, later samma vatten passera öfver flere 
lager af romm, d. v. s. genom en sträcka af lådor, placerade 
efter eller nedanför hvarandra, utan låter hvarje sådan låda er- 
hälla sin särskilda vattenstråle, och denna så mycket som möjligt 
fördelad och uppblandad med atmosferisk luft. D:r KLEINERTZ 
hade nemligen funnit, att da ett och samma vatten på ofvan- 
nämnda sätt passerat flera skiljda lådor, hvar och en innehäl- 
lande ett eller annat tusendetal af rommkorn, kläckningen i 
den sista lådan inträffat sednare eller försiggatt mera oregelbun- 


det än uti den första. Orsaken härtill vore den, att då det lef- 


vande rommkornet genom ett slags andningsprocess konsumerar 
syre ur den i vattnet upplösta luften, vattnet sålunda småningom 
beröfvades den för rommkornets utveckling nödiga lifsluften, hvil- 
ken följaktligen blefve i viss mån otillräcklig för den i de ytter- | 
sta lådorna befintliga rommen. På grund häraf har nu Dir 
KLEINERTZ inrättat en kläckningsapparat, hvars beskrifning här 
följer: 

Fran nedra skålen af en springbrunn ledes vattnet genom. 
en kort underjordisk rörledning till en större stenho, i hvilken 
forellerna under sommarens lopp efter hand insamlas och förvaras 
till den tid på hösten, då romm och mjölke hunnit tillräcklig 
mognad för att medgifva konstmessig befruktning. Från nämnda. 
stenho ledes vattnet vidare medelst särskilda rörledningar till två, 
andra större hoar, den ene af sten, den andre af trä med sidor 
och botten öfverdragna med cement. Hvardera af dessa hoar 
höll eirca 6 alnar i längd, 1 aln i bredd och 1 aln i djup. 
På sidorna invändigt voro klossar anbragta, och på dessa hvilade 
ett slags grindar, tjenande till underlag för de egentliga kläck- 
ningslådorna. Dessa lådor bestodo af jernbleck, öfverstruket medi 
oljefärg, höllo 4 aln i fyrkant och 5 tum i höjd, samt voro på 
alla sidor genomborrade med fina hål i tvenne rader. Pa locket 


— 307 — 


fanns en fördjupning, likaledes försedd med fina hål. Sedan nu 
lådan blifvit till 3 tums höjd fylld med väl renadt grus, och de 
befruktade äggen deröfver utbredda, påsläppes vattnet, hvilket 
löper genom bleckrör, bestående af två medelst en ledgång sam- 
manfogade delar och medelst jerntenar fästade vid locken till 
sjelfva hoarne. Från dessa rör nedlöpa genom öppningar å nämnda 
lock smärre perpendiculära rör, i ändarne försedda med små silar, 
hvilkas ändamal är att så fint som möjligt fördela den nedfallande 
vattenstrålen och derigenom åstadkomma dess största möjliga be- 
röring med den atmosferiska luften. Till hvarje af nyssnämnda 
kläckningslådor nedlöper ett sådant rör och vattnets fördelning 
befordras än ytterligare genom passerardet af de fina hål, som, 
enligt hvad ofvan nämndes, äro anbragta i kläckningslådornas lock. 

Genom att på nu beskrifna sätt låta hvarje särskildt parti 
af den befruktade rommen erhalla så friskt och lufthaltigt vatten 


som möjligt, hade D:r KLEINERTZ i afseende på kläckningen upp- 
Jug Pp 2 PP 


nått de vackraste resultater. Endast få procent af den fullt 
mogna och väl befruktade rommen hade gatt förlorade. Till 
denna framgång ansags dock äfven i sin mån hafva bidragit den 
förbättrade method i afseende på grusets rening, som likaledes 
var D:r KLEINERTZ uppfinning. För att nemligen befria gruset 
ran de fina conferver, som likt ett grönt slem sätta sig på ste- 
aarne och kunna blifva skadliga för den på gruset lagda rommen, 
nskränkte han sig ej dertill att, såsom vanligt, endast skölja 
zruset i kallt vatten, utan öfvergjöt det äfven slutligen med sju- 
lande vatten, för att derigenom fullkomligt beröfva confervernas 
rön deras grobarhet. 

Åfven i afseende på ynglens uppfödande under den första 
Jerioden efter nafvelblasans försvinnande ansåg D:r KLEINERTZ 
in kläckningsapparat erbjuda en verklig fördel. Han tog nemli- 
sen för detta ändamål oxblod, väl renadt från allt tradämne, och 
lå han flere gånger om dagen gjöt en portion häraf i nedra skå- 
en af ofvannämnda springbrunn, fördes det genom den gemen- 
samma vattenledningen i tillräckligt förtunnadt tillstånd till de 


späda ynglen, som genom grusets borttagande ur lådorna nu jem- 


— 308 — 


r 
väl erhållit en friare tummelplats. Vid ynglens tilltagande ut- 
veckling utbyttes blodet emot ärtgröt, pressad genom fina silar, 


och bibringad ynglen på samma sätt som blodet. Slutligen an- 
vändes äfven ost af åtskilliga slag till föda för ynglen. Efter två 
a tre månader utsläpptes ynglen uti den genom byn flytande bäcken, 
hvilken D:r KLEINERTZ år 1857 hade förpaktat på en sträcka 
af ett par timmars väg. Vid nämnda tid var det för sina väl- 
smakande foreller så berömda fisket i denna bäck till den grad 
ödelagdt, att de skickligaste fiskare knappast på veckor kunde 
erhålla en enda forell. Nu var detta fiske genom D:r KLET- 
NERTZ odlingsätgärder redan så pass förbättradt, att man på 
en enda dag kunde erhålla ända till tjugu foreller och deröfver, 


ehuru försigtigheten ansågs fordra, att man ännu blott sparsamt 
begagnade sig deraf. 


I början af Juli lemnade jag Herrenalb och begaf mig till 


Bayern, hvarest åtskilliga goda kläckningsanstalter skulle före-) 
komma. I Augsburg träffade jag en man, Stadsfiskaren A. SCHEU- | 
FELHUT, hvilken under en längre tid befattat sig med fiskafvel 
och förestatt en med understöd af Landthushällningsföreningen 
uppförd kläckningsanstalt. Af brist pa lämplig lokal för upp- 
födningsdammar hade han dock slutligen mäst upphöra dermed, 
men fortfar ännu att ärligen befrukta och till den stora franska 
kläckningsanstalten vid Hüningen försända romm af Donau-laxen 
(Salmo Hucho). Öfver förfaringssättet sa väl vid befruktningen 
af denna romm, som vid dess försändning till Hüningen, med- 
delades beredvillist följande upplysningar: | 

Befruktningskärlet, hvilket är af ett temligen vidt omfång 
och försedt med platt botten, fylles till cirka 1 tums höjd med 


rent vatten af samma temperatur som det, hvari befruktnings- 
fiskarne lefva. Sedan fattas en hona af tvenne personer, af hvilka 
den ene häller henne vid hufvudet, den andre vid stjerten. Sedan 
fisken, hvilken hålles i upprätt ställning, upphört att sprattla, 
begynner rommen, derest han är fullkomligt mogen, att sjelfmant 
afgå, och för att fullkomligt uttömma rommens hela massa, trycker 
man med handen helt lindrigt fiskens sidor och buk från bröstet 


— 309 — 


i ned emot anus. Om fisken är stor får man likväl icke på 
en gång utpressa hela rommen, emedan ett sådant förfarande 
ı merendels gifver ett högst dåligt resultat. Uppgår fisken till ett 
| par skålpunds vigt och deröfver, inskränker man sig derföre till 
att först taga endast en del af rommen och sedan släppa fisken 
I tillbaka till behållaren, för att efter en eller flera dagar, då äfven 
I resten af rommen uppnått sin fullkomliga mognad, ånyo låta ho- 
nom undergå samma operation. Sedan rommen på detta sätt 
I blifvit uttömd och utbredd på bottnen af kärlet, fattas en hanne 
och utpressas några få droppar mjölke, hvilka, blandade med 
vattnet, gifva detta utseendet af en tunn vassla. Romm och mjölke 
omröras nu sakta med fingrarne, och efter fem minuters förlopp in- 
| packas rommen i de till försändning bestämda träaskarne. Dessa 
askar eller lådor hålla I aln i längd, 4 aln i bredd, samt ! aln i 
"i höjd. På bottnen lägges först ett lager fuktig mossa, derpå en 
I fuktad linneklut, och på denna utbredes rommen någorlunda tunnt, 
samt betäckes med en enkel, likaledes fuktad linneduk. På detta 
sätt omvexlas med lager af mossa, linne och romm, samt öfverst 
åter ett lager af mossa, till dess asken blifvit väl fylld och locket 
sålunda utöfvar en lagom tryckning på mossan för att hindra 
rommens skakning och rubbning under transporten. Transporten 
pa jernväg från Augsburg till Hüningen varar endast ett dygn, och 
rommen anländer enligt uppgift alldeles oskadd till sistnämnda 
ställe. I allmänhet anses dock, i fråga om längre transport, för- 
sigtigheten fordra att den befruktade rommen får på stället ut- 
veckla sig, till dess fostrets ögon visa sig såsom två små svart- 
aktiga punkter. Erfarenheten har nemligen visat, att rommkornet 
vid denna period lättast fördrager den skakning och de rubbnin- 
gar, som vid försändning på betydligare afstånd svårligen kunna 
undvikas. Emedlertid uppgafs den af SCHEUFELHUT befruktade 
och omedelbart derefter till Hiningen försända rommen af Donau- 
laxen öfverhufvud gifva 70 a 80 procent yngel. Då transporten 
stundom måst företagas under allt för stark värme, hvilken på 
den transporterade rommen alltid utöfvar ett menligt inflytande, 


Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh. Årg. 20, N:o 5. 


— 310 — 


hade SCHEUFELHUT försökt att medelst is bibehålla mossan 
i transportlådan vid en passande temperatur, men detta försök 
hade alldeles misslyckats: Isen hade smält och af det deraf bil- 
dade vattnet hade rommen tagit skada. Ville man alltså för 
temperaturens reglerande betjena sig af is, så borde man åtmin- 
stone hafva dubbla transportkärl, med is i mellanrummet, då 
rommen vore fullkomligt skyddad för beröringen med det af isen 
bildade vattnet. 

Från Augsburg begaf jag mig till München, och då jag der 
ville besöka den i en afhandling af D:r FRAAS beskrifna, i Ve- 
terinär-skolans lokal anlagda kläckningsanstalten, fick jag erfara 
att denna anstalt redan för flera år sedan måst upphöra, enär 
vattenledningen, som från början underhållit densamma, banat sig 
en ny väg i jorden utan att sedermera kunna återställas. Inom 
stadens område befinner sig emedlertid en annan, efter mönstret 
af den nyssnämnda uppförd kläckningsanstalt, tillhörig en enskild | 
man, Stadsfiskaren I. B. KUFFER. Denne unge man, hvilken | 
sedan år 1853 sysselsatt sig med konstmessig fiskafvel, och derpä 
redan uppoffrat 6 & 7,000 Riksdaler, eger utom nu ifrågavarande. | 
hufvudanstalt äfven fem andra mindre anstalter vid särskilda vatten 
och mer eller mindre aflägsna frän den förstnämnde. Denne är 
anlagd invid en ur klippan framspringande stark källa helt nära 
stranden af den genom staden flytande Isarfloden. Närmast källan 
ledes vattnet först genom trenne stora behållare, den ene af sten, 
de båda andra af bräder, alla försedda med sluttande lock. På 
planen nedanföre finnas fyra mindre, gräfda dammar, hållande endast 
6 å 10 alnar i fyrkant. Dessa dammar äro alla beklädda med 
lera till 4 alns tjocklek, samt derpå med ett lager af groft rent grus, 
hvarjemte sidorna äro fodrade med bräder. Vattnet, som passerar 
ofvannämnde behållare, cirkulerar sedan mellan dammarne 1 olika 
rigtningar och fyller dem till en höjd af något öfver 1 fot. Om- 
kring den ene af dessa dammar bildas af bräder en helt smal, 
med lock försedd, cirka 6 tum djup kanal, med någon sänkning 
på de olika sidorna af dammen, för att gifva vattnet friskare 
fart. I denna kanal, hvars botten likaledes är betäckt med grus, 


— 31 — 


utkläckes rommen, hvilken dock icke lägges omedelbart på gruset 
i kanalen, utan i dertill särskildt inrättade kärl af bränd lera. 
Till formen runda hålla dessa lerkärl en knapp fot i diameter, 
äro så väl till sidor som lock försedda med täta, helt fina hål, 
och fyllas till några tums höjd med väl renadt grus. På detta 
grus utbredes den befruktade rommen och kärlen nedsättas i ka- 
nalen, så nemligen, att de med öfra kanten räcka öfver vatten- 
ytan och äggen blifva liggande 1 tum djupt i vattnet. Genom de 
fina hålen å kärlens sidor underhålles nu en lindrig men jemn 
vattenomsättning, hvilket dock förutsätter att vattnets strömning 
i sjelfva kanalen är någorlunda liflig. 

På detta sätt utkläckas här yngel af Insjölax, af Ombre 
chevalier (Salmo Umbla), af Donaulax (Salmo Hucho) och isyn- 
nerhet af den vanliga forellen. Som vattnet året om håller 7° 
värme, kläckes forellrommen på den korta tiden af 43 dagar. 
Sedan ynglen under de första veckorna, medan de ännu bära 
den s. k. nafvelblåsan, fått förblifva i kläckningskärlen, borttagas 
dessa kärl och ynglen öfverflyttas nu till sjelfva kanalen, som er- 
bjuder dem ett större, efter deras stegrade behof mera lämpadt 
utrymme; ty efter nafvelblasans försvinnande börja de mera fritt 
och ledigt röra sig i vattnet och erfara nu äfven behofvet af föda, 
hvilken nödvändigt måste utifrån anskaffas, enär det jemförelsevis 
friska och rena källvattnet i sig sjelf innehåller föga eller intet 
deraf. Sålunda använder KUFFER till föda för de späda ynglen 
kalfhjerna, sammanmängd med hvetekli och formad till små kulor 
af föga mer än en ärtas storlek. 

För att bespara sig mödan att för hand och flere gånger på 
dagen bibringa ynglen denna föda, har KUFFER uppfunnit en 
enkel inrättning, hvarigenom på bestämda mellantider under lop- 
pet af en dag åt ynglen tilldelas en eller flera af dessa kulor. I 
kanten af ett litet hjul om 8 å 9 tums diameter, hvilket förme- 
delst en vanlig urfjeder och genom utvexling af mindre hjul hål- 
les i en jemn och sakta rörelse, finnas en mängd små rum eller 
afdelningar, hvari en eller flere af nämnda kulor kuuna inläggas. 
Kulorna qvarhållas medelst en utom hjulet fästad, men någor- 


— 312 — 


lunda tätt anslutande bleckskifva, till dess de genom hjulets rö- 
relse efter hand uppnå en å bleckskifvans nedåt vända del an- 
bragt mindre öppning, da de nedfalla i en helt liten i vattnet 
stående sil, förfärdigad af jern- eller messingsträd. Denna sil 
uppställes jemte nyssnämnda machin företrädesvis på sådana 
ställen i uppfödningskanalen, der vattnet bildar ett litet fall eller 
eljest en friskare ström eger rum. Kulorna upplösas nu lätt af 
det strömmande vattnet och ynglen uppsnappa med begärlighet 
de sålunda upplösta och efter hand med vattnet bortförda partik- 
larne. Erfarenheten har nemligen visat, att ynglen, åtminstone af 
de laxartade fiskarne, högst ogerna gripa den erbjudna födan, 
sedan den sjunkit till bottnen och der blifver liggande orörlig. För 
att uppväcka deras appetit och naturliga roflystnad synes derföre 
oundgängligen nödigt, att de fina, efter ynglens små munorganer 
lämpade födoämnena åtminstone för några ögonblick hållas fly- 
tande i vattnet, och sålunda genom sin rörelse förete åtminstone 
ett sken af lif; ty endast lefvande födoämnen, såsom små crusta- 
ceer och dylikt synas af naturen ämnade att utgöra de späda 
ynglens första näring. 

Sedan KUFFER på detta sätt under några månader, stundom 
blott några veckor, uppdfödt ynglen, hade han utplanterat största 
delen deraf dels i sjöar och dels i bäckar. I de sistnämnda hade 
isynnerhet forellynglen blifvit utplanterade. Några större resul- 
tat i afseende å fiskets upphjelpande hade väl ännu icke för- 
sports, ty dertill erfordrades en ännu längre tid. Emedlertid 
hade han redan ar 1861 så väl i sjöarne som i bäckarne fångat 
atskilliga af de planterade fiskarne, hvilka då hade uppnått en 
vigt af 2 a 3 skålpund. 

Af de utkläckta ynglen blifver, såsom nämndt, väl största de- 
len utplanterad, men en mindre del blifver ock fortfarande upp- 
född i ofvannämnda behållare och dammar. Så sågos uti den 
ene af dessa behållare två Insjölaxar, hvilka vid en ålder af 5 
år uppgäfvos hålla 8 a 9 skålpund i vigt. Uti den ene af dam- 
marne sågos treåriga foreller, några hundrade till antalet, och 
hvilka syntes ega en vigt af 2 a 3 skålpund, uti en annan 


313 


damm cirka 1000 st. tvååriga foreller af ungefär 8 a 10 tums 
längd, och uti ännu en annan treåriga »Saiblinge» eller Ombres 
chevaliers (Salmo Umbla) af ungefär 1 skålpunds vigt. — Alla 
dessa fiskar födas dels med lefvande smärre fiskar af Cyprinus- 
arterna, såsom C. Jeses och C. Nasus, hvilka för detta ändamål 
fangas i Isarfloden, dels och hufvudsakligen med innanmäte af 
slagtad fisk. För att hastigt kunna tillväxa behöfva nemligen 
de laxartade fiskarne en icke ringa qvantitet föda för dagen, och 
endast den, hvilken i likhet med KUFFER kan åt sina uppväxande 
fiskar anskaffa denna rikedom på animalisk föda, kan med fördel 
i någon större skala idka denna på ett slags stallfodring grun- 
dade afvel. 
derar åtskilliga fiskvatten mot förbindelse att medelst konst- 


KUFFER, som af regeringen på billiga vilkor arren- 


messig fiskafvel söka höja deras afkastning, har sålunda året om 
tillfälle till idkande af ett betydligare fiske, och det afskräde, 
som detta lemnar, utgör på en gång den billigaste och lämpli- 
gaste födan för de nog glupska fiskar, dem man företrädesvis 
söker att på nyssnämnda sätt uppföda. 


Då de laxartade fiskarne af naturen synas älska skuggrika 
ställen och gerna dölja sig under föremål, som erbjuda dem pas- 
sande gömställen för att lura på rof och säkrast öfverraska sitt 
byte, har KUFFER, för att tillfredsställa fiskarnes instinkt äfven 
i detta afseende och så vidt möjligt sörja för deras trefnad, längs 
ena sidan af uppfödningsdammarne inrättat ett litet skjul, cirka 
13 aln bredt och nedtill försedt med en helt smal öppning, genom 
hvilken fiskarne kunna intränga. Dit skyndade de ock utan un- 
dantag att gömma sig, så ofta de blefvo varse en menniska eller 
vid minsta tillstymmelse till fara, och då de omsider vågade 
sig fram för att gripa den framför skjulets öppning nedkastade 
födan, skedde det med blixtens snabbhet, och ögat hann knappt 
upptäcka en skymt af fisken, förrän han åter var försvunnen i 
sitt gömsle. — För öfrigt kunde fiskarne genom en lucka, som 
nedfälldes, innestängas i skjulet, och sedan genom skjulets öppnade 


lock förmedelst håf lätt uppfångas. 


— 314 — 


I trakten omkring München sägos äfven några andra kläck- 
ningsanstalter, inrättade hufvudsakligen efter samma ide som 
KUFFERS, ehuru i mindre skala och med åtskilliga modifikationer, 
lämpade efter lokala förhållanden. Några bland dessa anstal- 
ter hade endast för ändamål att i gräfda dammar för bushål- 
let uppföda ädlare fiskar af laxslägtet. Och laxfiskarne äro de, 
hvilka hittills nästan uteslutande utgjort föremålet för den konst- 
messiga afveln. 

Äfven i Kreuth, en vattenkuranstalt ej långt från Tyrolska 
gränsen, har en Doktor STEPHAN under flera år sysselsatt sig 
med konstmessig fiskafvel. För sjelfva kläckningen har han der- 
vid betjenat sig af enahanda kanaler och kläckningskärl som vid 
anstalten i München, och resultaten hade i detta afseende varit 
ganska tillfredsställande. Men då äfven han hufvudsakligen åsyftat 
att uppföda för hushållet nyttiga och lätt tillgängliga fiskar och 
till den ändan hållit dem kantonerade i särskildt för ändamålet 
gräfda dammar, hade hans bemödanden och försök i detta afseende 
icke utfallit lika lyckligt. Här kunde man tydligt erfara, att det 
ingalunda är likgiltigt, huru de dammar äro beskaffade, i hvilka 
man afser att uppföda de med konstens tillhjelp frambragta 
fiskarne. Hufvud-dammen var nemligen uppfylld af gräs och 
grönska, och följden deraf visade sig ganska menlig för de deri 
förvarade fiskarne, af hvilka en del till och med hade förlorat 
synen. Dessa fiskar, hvilka utgjordes dels af Rhen-lax (rommen 
bekommen från Hüningen i Frankrike), dels af Ombres chevaliers 
och foreller, voro nu sju ar gamla och likväl hade de största en- 
dast en vigt af cirka två skålpund, under det att de lyckligare lot- 
tade forellerna uti KUFFERS anstalt i Müuchen redan vid tre års 
ålder hade uppnått en vigt af närmare tre skålpund. Detta be- 
visar bäst, huru föga en fiskafvel af detta slag lönar sig, då den 
ej med tillräcklig omsorg bedrifves eller utvägar saknas för en 
' riklig och passande näring. Födan, för det mesta bestående af 
affall från köket, hade nemligen äfven varit ojemn och otillräck- 
lig. Laxarne, hvilka efter naturens ordning hade bordt vara de 
största i denna samling, stodo till och med forellerna efter i väx- 


— 315 — 


ten. D:r STEPHAN insåg och beklagade de begångna felen, men 
sjelf hindrad att egna fiskodlingen en närmare tillsyn, helst han 
större delen af året vistas i München, och följaktligen nödsakas 
att åt andra öfverlemna den närmaste vården derom, hade han 
ej kunnat i tid afhjelpa de anmärkta olägenheterna. 

Efter att under någon del af Augusti månad hafva uppe- 
hållit mig dels i Lindau, dels i Constanz och dels i Langenargen, 
allt vid Bodensjön, sysselsatt att för det Zoologiska Riks-Museets 
räkning anskaffa några fiskar från denna sjö, och då jag fått veta, 
att uti kantonen Zürich i Schweitz skulle finnas en offentlig 
anstalt för fiskodling, begaf jag mig nu till byn Meilen vid 
Zürichersjön, hvarest denna anstalt är belägen. Till följe af Sty- 
relsens beslut hade anstalten för tio år sedan blifvit uppförd un- 
der ledning af Fabriksidkaren JACOB FREIMANN, hvilken ännu 
har den egentliga tillsynen deröfver. Den är belägen på något 
afstånd från byn, invid en mindre bäck, hvilken uppspringer från 
nära liggande kallkällor och sedan störtar sig utför de byn om- 
sifvande vinbergen. —- På en jemn, men af den trånga dalens branta 
sidor temligen inskränkt plan ses några gräfda större och mindre 
dammar, och i midten deraf ett litet men prydligt hus, tjenande 
till förvaringsrum för så väl aåtskillig till fiskodlingen hörande red- 
skap, som för en samling af i sprit förvarade fiskar. Under detta 
hus, och med ändarne sträckande sig ett godt stycke utom det- 
samma, äro tre smala, parallela kanaler anlagda, hållande 4 aln 
i djuplek. Bespisade med vatten från den förbiflytande bäcken, 
utgjorde de ursprungligen de egentliga kläckningskanalerna; men 
som detta vatten under vintern antog en allt för låg temperatur 
och stundom belades med is, så att kläckningen derigenom hin- 
drades, blef man nödsakad att uppsöka de närmaste källorna i 
grannskapet, för att omedelbart i deras närhet bereda nya, konst- 
gjorda kanaler för rommens kläckning. Dessa kanaler bestå af 
12 å 16 fot långa, 9 tum breda lådor, med bottnen betäckt af 
grus, samt i yttre ändan försedda med temligen fina galler af 
messingsträd, Vid hvardera af de två från hvarandra något af- 
lägsna källorna voro tre sådana lådor placerade tätt efter och 


= KÖN 


något nedanför hvarandra, så att vattnet med ett litet fall obe- 
hindradt kunde cirkulera från den ena till den andra. För öfrigt 
voro lådorna fritt stående på den sluttande marken, endast med 
den öfra ändan något litet nedgräfd deri. För att utestänga snö, 
samt skydda rommen för vattenmöss och andra farliga fiender, 
voro lådorna försedda med lock. 

Här begagnas ej, såsom i allmänhet vid de Bayerska anstal- 
terna, särskilda smakärl för rommens kläckning. Den befruktade 
rommen lägges här omedelbart på det grus, som betäcker lådans 
botten, och hvilket förut medelst sköljning 1 vatten blifvit renadt. 
Vattnet intager under sjelfva kläckningen ej större höjd i lådan, 
än att rommen, hvilken kan ligga i dubbelt lag, deraf väl be- 
täckes; ty ju djupare vattnet i lådan är, desto trögare omsättes 
det, och just på vattnets raska omsättning beror till stor del 
kläckningens framgång. Efter slutad kläckning kan det medelst 
jemkning vid afloppet efter behag uppdämmas. 

Äfven här kläckes endast laxartade fiskars romm. Befrukt- 
ningsmetoder är öfverhufvud densamma som här ofvan blifvit 
beskrifven. Dock hade man i afseende på fiskmjölke bekräftat det 
rön, att den stundom kan vara öfvermogen, att den i sådant fall 
visar sig mycket tunn och ej närmare blandar sig med vattnet 
eller färgar det hvitt. Sådan mjölke vore ock alldeles oduglig 
till befruktning, hvarföre man, så snart nyssnämnda tecken visade 
sig, hade att förskaffa sig duglig mjölke, hvars kännemärke vore, 
att den liknade någorlunda tjock grädde, lätt blandade sig med 
vattnet och gåfve det en jemn, hvitaktig färg. Förutom de van- 
liga kännetecknen på rommens mognad, såsom fiskens utspända 
buk, hvilken lätt gifver efter för yttre tryck, dess uppsvällda och 
likasom inflammerade anus o. s. v. uppgafs äfven det, att vatten 
vid tryckning å fiskens underlif bör afgå före rommen, hvilken i 
annat fall ej vore mogen. För en god befruktning vore ej mycket 
mjölke af nöden; vattnet behöfde endast helt svagt färgas deraf. 
Mycken vigt lägges ock derpa, att sedan blandningen jemte rom- 
men blifvit väl omrörd medelst en fin och mjuk härpensel, vattnet 


efter högst en minut afhälles och nytt vatten pågjutes i stället. 


— 317 — 


Ty att, såsom i början föreskrefs och allmänt iakttogs, låta rom- 
men hela fem till tio minuter förblifva i beröring med mjölkevät- 
skan anses numera i hög grad förderfligt. Endast i det fall, att 
rommen omedelbart efter befruktningen skall transporteras ett 
kortare stycke väg, kan han derunder förblifva 1 det mjölke- 
bemängda vattnet; men i fråga om längre transport bör han ge- 
nast inpackas i fuktig massa. 

Så snart ynglen förlorat sin nafvelblåsa ansåg FREIMANN 
den lämpligaste tidpunkten vara inne för deras utplantering i de 
naturliga vattnen. Att längre hälla dem innestängda i tränga 
behållare och der underkasta dem regimen af en konstlad diet 
ansåg han till intet tjena, om ej att utplåna deras naturliga in- 
stinkter och göra dem oskickliga att lefva i det fria vattnet. Det 
konstiga uppfödandet af en större mängd yngel vore dessutom 
alltid förenadt med betydligare förluster — en åsigt, hvilken äfven 
ofvannämnde D:r STEPHAN i Kreuth delade. För öfrigt vore 
faran för de utplanterade ynglen af laxartade fiskar ej så stor. 
«De lefva nemligen jemförelsevis mera isolerade och förstå väl 

konsten att gömma sig för sina fiender. De större roffiskarne 
förfölja icke heller gerna ett enskildt litet yngel, utan hålla sig 
företrädesvis till smärre i stimm lefvande fiskar. Under de sed- 
naste åren hade FREIMANN i Zürichersjön utplanterat flera hundrade 
tusende yngel, hufvudsakligen af sjö-, flod- och bäck-forell samt 
af Salmo salvelinus och Salmo Umbla. I anseende till sjöns stora 
vidd hade väl ännu icke i afseende på fisket derstädes någon märk- 
bar förändring hunnit förspörjas, men i mer eller mindre fisk- 
tomma bäckar, hvarest likaledes utplanteringar af yngel blifvit 
verkställda, hade resultaten efter fem års förlopp visat sig ganska 
tillfredsställande. 

Emedlertid blefvo äfven några hundradetal af yngel fort- 
farande vid anstalten vårdade och uppfödda i ofvannämnda 
större och mindre dammar. För de minsta, nu halfarsgamla 
ynglen. hade man medelst vattenledning från en kallkälla gjort 
en helt liten, öppen rännil, med friskt strömmande vatten. 


Denna rännil bildar här och der små utvidgningar af oval form 


— 318 — 


och blott ett par alnars längd samt med endast cirka 6 tum djupt | 
vatten. I hvardera af dessa små och nätta bassiner, sinsemellan 
atskiljda genom fina galler af messingstråd, höllos yngel af sär- | 
skilda arter, och alla syntes utmärkt väl trifvas i detta rena - 
och friska vatten, som i hvarje ögonblick omsattes. För att 


skydda ynglen för solens brännande strålar, voro bassinerna be- 
täckta med lätta skärmar af flätverk, och för att utestänga vat- 
tenmöss och andra för ynglen farliga fiender, hade man på ömse 
sidor om den lilla kanalen eller rännilen med dess små utvidg- 
ningar eller bassiner, bildat en liten nätt, + aln hög inhägnad, 
bestående af i marken nedslagna pålar, dem man sammanbundit 
medelst inflätade smala käppar eller grenar af pilträd. 

Till föda för ynglen användes här rått kött af hvitfiskar, 
medelst en hammare väl sönderstött och i små portioner utströdt 
midt ibland de hopade ynglen, hvilka med begärlighet uppsnappa 
de i vattnet kringsväfvande partiklarne af denna naturliga och 
läckra näring. Fiskkött ansåg FREIMANN vara lämpligare till 
föda för ynglen, än så väl andra djurs kött som äfven blod. Båda 
dessa delar falla nemligen, såsom tyngre, mera hastigt till bottnen, 
innan de af ynglen hinna uppsnappas, och bidraga följaktligen 
snarare till vattnets förskämning; ty ynglen försmå åtminstone i 
början all sådan föda, som ligger död och orörlig på botten. Så 
länge deremot de fint sönderdelade födoämnena hållas flytande 
och rörliga i vattnet, som till den ändan något litet omsqvalpas 
med handen, utgöra de en oemotståndlig lockelse för de af na- 
turen rofgiriga ynglen. I början verkställes matningen en gång 
hvarje dag, men sedermera endast ett par gånger i veckan. Ställda 
på denna, såsom det synes, nog knappa diet, bibehålla ynglen 
städse en frisk appetit, och vattnet orenas ej af en myckenhet 
qvarliggande och ruttnande födoämnen, hvilket vid en tätare mat- 
ning ej kunnat undvikas. 

Efter åtskilliga misslyckade försök att i rymligare och dju- 
pare dammar uppföda de späda ynglen, hade man efter inrättan- 
det af ofvannämnda oansenliga och grunda bassiner, genomflutna 
af friskt strömmande källvatten, lyckats uppnå ganska tillfreds- 


— 319 — 


tällande resultat. I djupare dammar är nemligen vattnets tryck- 
ning för stark och vattenomsättningen försiggår icke med erfor- 
derlig raskhet. Vid ett par års ålder öfverflyttas dock ynglen 
till något större och djupare dammar; ty nu behöfva de ett friare 
pelrum och kunna tåla åtminstone ett par fot djupt vatten. Uti 
venne större dammar af oval form, cirka 12 a 14 alnars längd 
och 5 fots djup, förvarades mera försigkomna fiskar, nemligen uti den 
ena tre- och fyraåriga foreller och Ombres chevaliers (Salmo umbla), 
uti den andra sjuåriga foreller. Båda dessa dammar, matade med 
vatten från sjelfva bäcken, äro likasom alla de mindre bassinerna 
i botten beklädda med ett lager af gyttjeartad jord och deröfver 
ett tunnare lager af grus. Gräs växer gerna på denna botten, 
men dammen rensas två gånger om året, nemligen höst och vår. 
Åfven här äro, till skydd för fiskarne, störfe skärmar af flätverk 
lagda öfver dammens öfra, smalare ända. I förbindelse med dessa 
dammar står äfven en annan, med dem jemnstor damm. Här 
saknas grus på bottnen och gräset far fritt tillväxa; ty denna 
damm är afsedd för s. k. foderfiskar, d. v. s. sådane mindre vär- 
derade arter af slägtet Cyprinus, som användas till föda för de 
laxartade fiskarne. Dessa fiskar få sjelfva på naturligt sätt fort- 
planta sig i dammen och deras afkomma är fullväxt vid 4 års 
ålder. De uppnå öfverhufvud blott 5 skälpunds vigt. De 7-åriga 
forellerna, af cirka 3 skälpunds vigt, vackra och feta, matas lika- 
som de yngre endast 1 a 2 gånger i veckan, men förtära i hvarje 
mål en stor mängd af ofvannämnda fiskar; och då följaktligen de 
i den föga vidsträckta dammen uppfödda foderfiskarne härtill ej 
långt kunna förslå, måste största delen af de äldre forellernas 
föda anskaffas genom fiske i den närbelägna Zürichersjön. 

Denna anstalt uppgifves nu med derå gjorda ändringar och 
förbättringar kosta omkring 3000 francs och det årliga under- 
hållet, förutom lönen till föreståndaren, 7 a 800 francs. 

Då i Bayern och Wirtemberg fiske i allmänhet under lek- 
tiden är förbjudet, ehuru lagarne i detta fall lära mindre nog- 
grannt efterlefvas, eger här uti Kantonen Zürich ett dylikt förbud 
rum endast under tiden från medlet af April till slutet af Maj, 


— 320 — 


d. v. s. medan de s. k. vårfiskarne leka. De på hösten lekande 1 


laxartade fiskarne äro således, besynnerligt nog, undandragna allt 
skydd i berörda afseende, och i åtskilliga af de Schweitziska 
Kantonerna skall enligt uppgift aldeles intet förbud mot fiske 
under lektiden ega rum. | 

I Kantonen Aarau har ock en början till fiskodling blifvit 
gjord. Den första kläckningsanstalten härstädes anlades för 5 äl 
sedan af en bonde vid namn SAMUEL RUETSCHI, bosatt 4 tim-f 
mas väg från staden Aarau. Till en början inrättade han a | 
konstgjorda kläckningskanaler under bar himmel, i det närmaste 
liknande de vid Züricheranstalten begagnade, och försåg dem medå 
vatten från en i närheten flytande kallkäll-bäck. Men som detta 
vatten förde med sig en myckenhet slamm, hvilket småningom 
betäckte de på gruset i kläckningsladan utbredda forelläggen, och 
dessas tillsyn och vård härigenom försvårades, hade han varit 
nödsakad att på annat håll se sig om efter renare vatten, och 
äfven funnit det i sluttningen af en brant kulle, hvarföre han der 
inrättade en särskild mindre apparat. Denne utgjordes af ett hell 
litet skjul, hvari 10 stycken glacerade tegellådor af 1 alns längd/ 
1 alns bredd och 5 tums höjd voro trappvis uppställda, så al) 
det i skjulet inledda vattnet genom ett i kanten af hvarje läde 
anbragt kortare rör eller pip med lätthet cirkulerade från der 
ena till den andra. Rommen hvilade på ett från bottnen något 
upphöjdt glasgaller, hvarmed afsågs att de orenligheter, som till- 
äfventyrs kunde atfölja vattnet, skulle nedfalla genom gallret 
springor, och derigenom blifva oskadliga för rommens utveckling; 
Denna sistnämnda apparat hade isynnerhet visat sig lättskött och; 
ändamålsenlig. Rommen bibehöll sig nemligen här under hela 
kläckningstiden jemförelsevis ganska ren och endast fa rommkorı! 
hade måst såsom döda bortrensas. Emedlertid betjenar sig RÖET- 
SCHI fortfarande äfven af förstnämnda enklare kläckningskanaler) 
ehuru rommen der i anseende till slamm och orenligheter, som 
atfölja det från bäcken ledda vattnet, erfordrar mera tillsyn och 
rensning. Äfven RÖETSCHIS granne har anlagt dylika af långa 
och smala, i marken något nedgräfda lådor bestående kläcknings- 


— 321 — 


analer, likaledes matade med vatten från en i närheten flytande 
äck. Så väl RÜETSCHI som denne hans granne utkläcka årli- 
en hvardera 20 a 30,000 yngel af bäckforell och befolka dermed 
vardera sitt lilla vatten. På ett konstigt uppfödande anse de 
et ej vara värdt att offra tid och möda, hvarföre ynglen ut- 
läppas i bäcken, så snart de förlorat nafvelblåsan. — RÖETSCHI har 
dan fångat ett par tusen foreller, dem han förmodade till stör- 
ta delen vara af egen afvel; ty fisket i bäcken hade tillförene 
isat sig nästan alldeles ödelagdt, hufvudsakligen genom inflytel- 
en af skadliga ämnen från några fabriker, som vid detta vatten- 
rag varit anlagda. 


Fiske under forellernas lektid var här i allmänhet förbjudet; 
en ett undantag härutinnan var gjordt för alla, som ville be- 
tta sig med fiskodling, och premier utdelades till hvar och en, 
om på allvar gripit sig an dermed. 


Efter att vid Thun i Kantonen Bern hafva besett en privat 
nstalt för fiskodling, men ej funnit densamma värd någon sär- 
kild uppmärksamhet, begaf jag mig till Geneve för att der- 
tädes uppsöka Professor PICTET. Denne hade godheten att 
ekommendera mig hos Herr Professor C. VoGT, hvilken öfver 
iskodlingen utgifvit en af de nyaste och bästa afhandlin- 
ar, men hvars iakttagelser rörande den praktiska fiskodlin- 
en icke kunnat för det närvarande fortsättas, emedan de 
vänne kläckningsanstalter, som under någon tid existerat i 
3eneve, numera af tillfälliga orsaker hade upphört. Af nämnde 
ada Herrar ytterligare utrustad med rekommendationer till 
rofessorerne A. CHAVANNES i Lausanne och C. VoUGA i 
Jortaillod nära Neufchatel, hvilka båda hvar på sin ort anställa 
örsök med fiskodling, begaf jag mig nu till Nuon, en mindre 
tad, belägen vid stranden af Geneversjön, och i hvars närhet 
Prof. CHAVANNES på sitt landställe Pont Farbel inrättat en an- 
italt för kläckning af laxartade fiskars romm. 


Anstalten är belägen tätt invid boningshusen, der en ur jor- 
len uppvällande rikhaltig källa, hvilken året om håller 8° värme, 


— 322 — 


erbjuder det bästa tillfälle för en anläggning af detta slag. Ome- | 
delbart invid källan finnas under bar himmel fyra kläckningslådor | 


uppställda, deraf tvänne i rad efter hvarandra stående på marken, 
och tvänne hvilande midt öfver dessa på en enkel ställning. 
Hvarje låda håller cirka 7 alvar i längd och 4 aln i bredd, samt | 
är ej såsom vanligt försedd med galler, utan fullkomligt sluten i | 
båda ändar. Bottnen är betäckt med ett lager af grus till en höjd 


af I tum, och vattnet, som likaledes 1 tum djupt cirkulerar öfver | 
N 
gruset, afledes medelst sma häfvertar af jernbläck. Denna inrätt- 


ning har för ändamål att leda vattenströmmen icke i ytan, utan 
så nära gruset och följaktligen så nära äggen som möjligt; ty | 


äfven här läggas de befruktade äggen omedelbart på grusbädden 
i lådorna. 

I afseende på befruktningen hade Professor CHAVANNES gjort 
det rön, att romm, som på hösten eller under vintern befruktas i | 
ett kallare vatten, t. ex. af + 4", icke gifver goda resultat, 
utan att dertill gerna erfordras en vattentemperatur af + 8°. Om | 
derföre det vatten, i hvilket man opererar, understiger sistnämnda 
gradtal, kan man medelst tillblandning af uppvärmdt vatten åstad- 
komma den önskade temperaturen. | 

Professor CHAVANNES utplanterar största delen af du ut- 
kläckta ynglen, hufvudsakligen af Laxforell, i Geneversjön, och 
denna utplantering verkställes så snart ynglen förlorat nafvel- | 
blåsan. Waadtländska regeringen har härför beviljat honom ett 
anslag af 800 francs jemte rättighet att erhålla all rommen från 
ett fiske uti ett mindre vattendrag nära Granson vid södra än- 
dan af Neufchatelsjön. I detta vattendrag uppstiga höstetiden | 
laxforeller från Neufchatelsjön för att leka, och förpaktaren af 
fisket förser Prof. CHAVANNES med den romm, hvarmed han ar- 


ligen fyller sina kläckningsapparater. Ehuru sålunda arligen ett/ 
temligen stort antal yngel kläckas och utplanteras, har dock ännu 
icke fisket i den vidsträckta Geneversjön hunnit i någon väsendt- 


lig mån förbättras. Härtill erfordras naturligtvis flere anstalter | 
| 


af större omfång. Prof. CHAVANNES har emedlertid äfven gjort; 
försök med acklimatisering af lax i sistnämnda sjö. Af 300 för 


tre år sedan utplanterade yngel hade hittills, så vidt man hade sig 
bekant, cirka 20 stycken i olika trakter af sjön blifvit fångade, 
deribland de största vägande omkring 2 skålpund. — Huruvida 
laxen dock fortfarande qvarstadnar och fortplantar sig i Genever- 
sjön, derom eger man ännu ej visshet. 

Af de utkläckta ynglen blifver äfven en del med konst upp- 
född för att såsom utbildade fiskar komma hushållet till godo. 
Till den ändan har Prof. CHAVANNES nedanför kläckningslådorna 
inrättat en uppfödningskanal, cirka 130 alnar lång, 3 alnar bred 
och 6 å 8 tum djup. Endast dess sidor äro med bräder beklädda; 
dess botten bildas af sjelfva marken och är delvis beväxt med 
gräs. Denna kanal, genom galler delad i trenne särskilda afdel- 
ningar, erhåller dels allt källvattnet, sedan det genomflutit kläck- 
ningslådorna, dels bäckvatten, som ledes från en i närheten rin- 
nande bäck. I första afdelningen, som är öfvertäckt med lock, 
förvarades nu ett eller annat hundradetal af laxyngel, 18 måna- 
der gamla och till storleken högst varierande, men de största hål- 
lande ungefär 6 tum i längd. De matades dels med oxmjelte och 
lefver, dels och hufvudsakligen med sönderstyckad mask. I de 
båda andra afdelningarne sågos ettåriga och halfårsgamla forell- 
yngel, men endast till ett mindre antal, emedan största delen 
hade letat sig ut på sidan om gallrens ramar, hvilka ej varit 
tillräckligt täta. Nyligen hade man dock vid kanalens yttre ända 
gräft en mindre damm, der man hoppades att de tillfälligtvis 
undkommande ynglen skulle stadna. Slutligen ansåg Prof. CHA- 
VANNES, att ynglen åtminstone under första året icke behöfde 
annan näring, än den de sjelfva kunde förskaffa sig i den öppna 
och gräsbeväxta kanalen; ty här utvecklade sig små crustaceer, 
hvilka för ynglen utgjorde den bästa och enda naturliga födan. 

Jag uppsökte nu Herr Professor D:r C. VoUGA, boende i 
byn Cortaillod, två timmars väg söder om Neufchatel. I botten- 
våningen af sitt hus, under sommaren använd till bad- och dusch- 
anstalt för kurgäster, har han under vintern uppställd en apparat 
för kläckning af romm af laxforellen. Uti en ström, som till en 
del genomflyter Prof. VoUGAS egor och ett kort stycke nedanföre 


— 324 — 


utgjuter sig i Neufchatelsjön, uppstiga nemligen en mängd lax- 
foreller för att leka och blifva då i större antal fångade. Detta 
fiske, som i fordna tider afkastade 60 å 70 centner, men för när- 
varande endast cirka 10 centner, har Prof. VoUGA af Neufchatel- 
regeringen förpaktat mot en afgift af 800 francs, hvaremot han 
förbundit sig att af den mogna romm, som de fångade fiskarne 
lemna, utkläcka yngel, hvilka sedermera utplanteras i Neufchatel- 
sjön. Endast en mindre del af de erhållna ynglen kan Prof. 
VouGA för egen räkning använda. Då laxforellerna, som här 
fångas, sällan understiga en vigt af 8 skålpund, men deremot 
ofta uppgå till en vigt af 16 a 20 skålpund, är det lätt att inse, 
hvilken massa af romm ett sådant fiske måste afkasta. Man 
beräknar nemligen, att en lax eller öring innehåller omkring 1000 
stycken rommkorn för hvarje skålpund af sin vigt. 

För att nu för fiskodlingens ändamål tillgodogöra sig så | 
mycket som möjligt af denna romm, har Prof. VoUGA inrättat 6 | 
stycken kläckningslädor, hvardera 5 a 6 alnar lång, 7 tum bred | 
(invändigt mått) samt 5 tum djup. Bottnen är betäckt med grus, | 
renadt medelst sköljning och öfvergjutande af hett vatten, och på | 
detta grus lägges den befruktade rommen. Hvarje låda lemnar | 
utrymme för 25,000 rommkorn, som till en del kunna läggas i 
dubbelt lag. I likhet med Prof. CHAVANNES förkastar äfven 
VouGA bruket af galler i lådans yttre ända. Dessa galler rosta 
snart, och till följe af strömmens påtryckning lägga sig ynglen 
Jätt mot dess sidor och omkomma. TI stället för galler betjenar 
sig derföre Prof. VouUGA af ett dubbelt bleckrör, öppet i båda 
ändar och inpassadt i ett hål å bottnen, närmare lådans yttre | 
ända. Det yttre af dessa rör är fastsittande och räcker med sin | 
öfra kant ej högre än jemnt med ladans botten; det inre deremot, | 
som jemnt passar till det yttre, kan i detta skjutas upp och ned, | 
och då vattnet har sitt aflopp endast genom detta inre rör, kan | 
ock vattenståndet i lådan genom rörets höjning eller sänkning | 
efter behag regleras. Lädorna uppställas längs väggarne af ett 
till badinrättningen hörande rum, och hvila på i väggarne fästade | 
pinnar, dock så, att hvarje yttre låda blifver stående några tum | 


— 325 — 


lägre än den närmast föregående. Vattnet inledes nu medelst en 
slang af gutta percha till den första och öfversta af dessa lådor 
och cirkulerar genom ofvannämnda bleckrör från den ena till den 
andra. Afloppsröret i den yttersta lådan är försedt med en vid- 
gad hatt eller sil, för att derigenom hindra ynglen att med vattnet 
bortföras och försvinna, hvilket lätt skulle inträffa, om äfven 
detta rör vore öppet. 

Prof. VOUGAS befruktningsmethod är något egendomlig och 
består deruti, att sedan han öfvertygat sig om rommens fullkom- 
liga mognad, låter han en medhjelpare fatta fisken och med ett 
omveckladt torrt linnekläde stadigt fasthålla honom under sin ena 
arm. Sjelf fattar han med högra handen fiskens stjert, likaledes 
omvecklad med ett torrt linnekläde, och under det fisken nu hål- 
les i en lutande ställning, utpressar han med den venstra så stor 
del af rommen, som för tillfället befinnes fullt mogen. Fisken 
återsläppes nu till bassinen och efter tre till fyra dagar, då äfven 
den återstående delen af rommassan hunnit mogna, blifver denna på 
enahanda sätt utpressad. Men i stället att såsom vanligt låta 
rommen falla direkte i vatten, låter Prof. VoUGA honom falla i 
det alldeles tomma och torra kärlet, och först sedan en hel por- 
tion romm blifvit samlad på kärlets botten, pågjutes så mycket 
vatten, att rommen deraf lindrigt betäckes. Nu utpressas skynd- 
samt ur en hanne, hvilken hålles på samma sätt som förut honan, 
några droppar mjölke i ett par omgångar, så att vattnet vid 
sakta omröring med handen svagt grumlas deraf. Efter en mi- 
nuts förlopp afhälles det mjölkebemängda vattnet och nytt vatten 
pågjutes i stället, hvarefter rommen öfverflyttas till de derför -be- 
stämda kläckningslådorna. Detta förfaringssätt, hvilket Prof. 
VouGA skall hafva lärt af en ryss, hade gifvit ganska goda 
resultat. Af fullt mogna och väl befruktade rommkorn hade han 
erhållit 60 procent friska yngel, då deremot, enligt tillförlitlig 
uppgift, man vid den stora franska anstalten i Hüningen endast 
kunde påräkna 25 & 30 procent. Af första årets skörd hade 
Prof. VouGA fått i strömmen utsläppa 20,000 och af andra årets 


Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh. Arg. 20. N:o 5. 3 


— 326 — 


(1862) 80,000 yngel. Utplanteringen skedde i Mars månad, eller 
vid den period, då ynglen nyss hade förlorat nafvelbläsan. 

Äfven här gjordes försök att i gräfda dammar uppföda 
fisk för hushållet. Men som dammarne voro uppfyllda af gräs 
och allt för mycket blottställda för solen, hvarigenom vattnet, 
som tillika saknade en friskare omsättning och omärkligt försvann 
i den lösa jordmånen, nog starkt uppvärmdes, hade ynglen redan 
från några tusende sammansmält till några hundrade. Emedler- 
tid ansåg äfven Prof. VoUGA, att ynglen under första året icke 
behöfde annan näring, än den de sjelfva kunde förskaffa sig bland 
gräset i dammarne, och höll före, att 1,100 yngel hade utrymme 
nog i en damm af 12 å 15 alnars längd, 4 alnars bredd samt 1 
fots djup. Uti en särskild damm af inskränkt omfång, men 3 å 4 
alnar djup, befunno sig tillsammans två- och tre-åriga laxforeller, 
de sednare hållande i vigt omkring ett skålpund. Dessa äldre 
fiskar matades med oxmjelte och lungor eller ock med jordmaskar. 
Vintertiden erhöllo de ringa eller ingen föda och denna hade äfven 
under sommaren varit måttlig; men vid starkare matning antogos 
laxforellerna redan vid två års ålder kunna bringas till en vigt af 
ett skålpund. För att framdeles erhålla rikligare tillgång på föda 
för sina fiskar, var Prof. VOUGA nu betänkt att medelst anlägg- 
ning af ett slags kompost, bestående af skiftevisa lager af oxblod, 
murknadt löf och jord, söka uppföda jordmaskar i betydligare 
mängd. 

Från Cortaillod begaf jag mig till Solothurn. En här boende 
privat man, Herr FRANS VIGIER, hade å sitt landtställe, Malsen- 
hof, beläget sju timmars väg från nämnde stad, anlagt en större 
rommkläckningsanstalt, i ändamål att uppföda säljbara laxartade 
fiskar och derigenom tilläfventyrs bereda sig en säker inkomst- 
källa. Betydliga kostnader hade blifvit nedlagda så väl på dam- 
mars anläggning, som isynnerhet på anskaffandet af befruktad 
forellromm från nära och fjerran, bland annat från ofvannämnde 
KUFFER i Minchen. Men då de första försöken, såsom vanligt 
i början af dylika företag, icke i alla afseenden lyckats, hade 
icke heller resultaten ännu motsvarat de hysta förhoppningarne. 


— 327 — 


Kläckningen, verkställd i sådana under bar himmel stående och 
med grus försedda lådor eller konstgjorda kanaler, som i Meilen 
vid Zürichersjön och flerestädes, hade visserligen i Herr VIGIERS 
tycke lyckats förträffligt, han hade nemligen af den mestadels 
transporterade rommen erhållit 25 procent yngel och längre trodde 
han ej man kunde komma; men svårigheten att i längden kunna 
stänga de kläckta ynglen inne hade äfven här gjort sig i hög 
grad kännbar. Den minsta bristfällighet å de fina gallren eller 
den minsta obehöriga öppning, som af det ständigt arbetande 
vattnet tillfälligtvis kan bildas i kläckningslådorna eller i yngel- 
dammarne, är tillräcklig att på några timmar låta tusendetal af 
yngel undkomma. De laxartade fiskarnes yngel besitta dessutom 
en viss skicklighet att hoppa, och kunna följaktligen äfven på 
det sättet försvinna, om tillfälle dertill gifves. Man måste der- 
före åt dessa små detaljer egna den största uppmärksamhet, så 
framt man ej vill se frukterna af sin möda gå helt och hållet 
förlorade. Under sednaste vintern hade vid denna anstalt cirka 
23,000 yngel, dels af lax, dels och hufvudsakligen af forell, blifvit 
utkläckte. Största delen häraf hade dock undkommit ur lådorna 
och, efter att hafva passerat tre dammar, gått att befolka en 
bäck, der de emedlertid troddes komma att qvarstadna och med 
tiden kunna fångas såsom fullväxta foreller. Att likväl åtmin- 
stone laxynglen efter uppvaknad vandringsdrift förr eller sednare 
skulle försvinna från detta inskränkta vattendrag med sin lika 
inskränkta tillgång på födoämnen, det kunde man taga för gifvet. 

Uppfödningsdammarne, hvilka underhöllos med källvatten, 
nemligen detsamma som genomflutit kläckningskanalerna, voro tre 
till antalet och anlagda ett korrt stycke nedanför hvarandra i en 
sluttande dalgång. Deras längd var cirka 50 alnar, bredden 25 
och största djupet närmare den yttre vidgade ändan 34 alnar. 
För öfrigt voro de till formen ovala, endast något smalare i öfra 
ändan, och hade sidorna jemnt och lindrigt sluttande. Å dam- 
marnes yttre ända hade man öfverst i kanten bildat förgallrade 
aflopp för det ständigt bortflytande vattnet, och för att vid före- 
fallande behof kunna efter behag tömma dammarne, hade man 


— 328 — 


tillika å djupaste stället anlagt särskilda afloppsrör, bestående af 
djupt liggande borrade stockar. Dessa afloppsrör voro i den inåt 
dammen rigtade ändan tillslutna medelst ett litet, på gångjern 
rörligt lock, hvilket, stående i förbindelse med en öfver vatten- 
ytan räckande och med sin öfre ända genom en tvärbjelke lö- 
pande jernstång, förmedelst en enkel skrufinrättning efter behag 
kunde öppnas och tillslutas. Tätt framför nämnda lucka befann 
sig en skärm eller galler af någorlunda täta spjelor och med 
sin ram löpande i en fals å den tillhörande enkla bjelkställ- 
ningen. Ändamälet med detta galler var att vid bottenluckans 
öppnande hindra fiskarne att med vattnet afgå genom aflopps- 
röret och sålunda undkomma. | 

I den öfversta af ofvannämnda dammar, belägen tätt ne- 
danför källan och kläckningslådorna, förvarades 500 foreller af 
14 års ålder, hvilka hade uppnått en längd af 4 a 5 tum. 
I den andra dammen befunno sig 600 stycken 23 år gamla forel- 
ler af ungefär 6 a 7 tums längd, och i den tredje omkring 300 
fyra- och femåriga fiskar, 9 a 10 tum långa. Födan utgjordes här 
för det mesta af snäckor, som insamlades på de efter regn fuktiga 
ängarne och gåfvos fiskarne i krossadt tillstånd. Denna föda 
stod dock icke alltid till buds och fiskarne fingo emellanåt åtnöja 
sig med den sparsamma föda, de sjelfva kunde uppsöka bland 
gräset i dammarne. På gräs var nemligen ingen brist; dammen 
var deraf nästan alldeles uppfylld och Herr VIGIER ansåg denna 
vegetation, såsom gifvande näring åt en mängd smärre vatten- 
djur, vara för fiskarnes utveckling särdeles gynnande. Mig synes 
dock, på grund af de jemförelser jag haft tillfälle att anställa, 
som hade forell-afveln bäst lyckats i sådana dammar af inskränkt 
omfång, i hvilka vattnet raskt omsättes, som hafva bottnen helt 
och hållet betäckt af grus, hållas så rena och gräsfria som möj- 
ligt, och hvarest slutligen fiskarne erhålla en daglig och jemn 
tillförsel af mera reela animaliska födoämnen. 

Herr VIGIER hade i likhet med förr omnämnda D:r STEPHAN 
i Kreuth, hvars forell-dammar likaledes voro uppfyllda af gräs, 
gjort den iakttagelsen, att icke så få bland de i hans ofvanbe- 


skrifna dammar uppfödda foreller voro blinda. Han hade äfven 
märkt, att många bland dessa foreller, af hvilka han det ena 
året erhållit romm till konstmessig befruktning, det andra året 
saknade all sådan. Orsaken härtill måste sannolikt sökas uti 
den knappa och ojemna födan. 

Mot slutet af Oktober månad anlände jag till Basel och upp- 
sökte här Stadsfiskaren GLASER, en af de förnämste leverantö- 
rerne af lax- och forell-romm till etablissementet i Hüningen. 
Han hade redan: en mängd fångade fiskar, isynnerhet forelier, 
samlade och under afvaktan på rommens mognad förvarade i 
särskildt inrättade behållare. Dessa behållare eller sumpar voro 
endast 2 a 3 alnar långa, 1 aln breda och 3 aln djupa samt för- 
sedda med lock och rundtomkring genomborrade med gröfre hål 
för vattnets omsättning. De höllos flytande i midten af ett slags 
flotta, bestående af 4 bjelkar, deraf två på hvardera sidan om 
de flytande behållarne, och hvilken var förlagd invid stranden af 
den breda och strida Rhen-floden. I sådana behållare kunna fiskarne, 
enligt GLASERS uppgift, hållas innestängda två till tre veckors 
tid, utan att rommen, som under tiden mognar, deraf tager någon 
skada. Men utom forellerna, som på detta sätt förvarades, sågos 
nu äfven två större laxar, hvilka medelst ett tåg, draget genom 
munnen och den ena gälöppningen, samt der hårdt tillknutet, 
redan 14 dagar hållits fängslade vid ofvannämnda flotta. Denna 
method, rekommenderad äfven af franska fiskodlare, hade dock 
nu till följd, att honan tillsatte lifvet innan rommen ännu var 
mogen, och att någon betruktning deraf följaktligen ej kunde 
ske. Den vanliga tiden för verkställande af befruktningar var 
redan inne, men rommen syntes detta år mogna sednare än van- 
ligt. Väl gjordes ett litet försök med två foreller, hvilkas romm 
tycktes vara någorlunda mogen; men då vid utpressningen så väl 
af romm som mjölke ett starkare tryck måste användas, hade 
man af denna befruktning icke att förvänta några synnerliga re- 
sultater. Befruktningen verkställdes af två personer, hvar med 
sitt linnekläde eller handduk hållande fisken, den ene om hufvu- 
det, den andre om stjerten. Methoden var föröfrigt den vanliga, 


— 330 — 


här ofvan beskrifna. GLASER var af den tanken, att alla romm- 
korn hos en fisk vore på samma tid lika mogna, hvarföre han 
vid befruktningarne plägade utpressa hela romm-massan på en 
gang. Äfven han hade dock anmärkt, att rommen af små fiskar, 
på detta sätt befruktad, i allmänhet lyckades vida bättre än af 
stora fiskar. 

Från Basel begaf jag mig öfver franska gränsen till den lilla 
staden Hüningen i Elsass. Härifrån besökte jag åtskilliga gånger 
Frankrikes offentliga rommkläckningsanstalt, belägen en knapp 
timmas väg ifrån sistnämnda stad. Enligt af Herr Professor 
CosTE i Paris uppgjord plan och under ledning af skickliga In- 
genieurer började denna anstalt uppföras år 1852, sedan rege- 
ringen derför hade beviljat 30,000 frames. Dess fullbordande 
jemte dess underhåll och alla tid efter annan gjorda ändringar 
och förbättringar lära dock sedermera hafva medtagit otroliga 
summor. 

Anstalten är belägen på jemma fältet och begränsas på ena 
sidan af Rhen-Kanalen, hvilken tager sin början vid Hüningen, 
och på den andra af den branta höjd eller tvära afsats, som det 
eljest flacka landskapet här bildar. Den egentliga kläcknings- 
anstalten utgöres af tre stora byggnader eller rymliga skjul, 
uppförda i en lätt och prydlig stil, nemligen en hufvudbyggnad, 
tillika innehållande boningsrum för anstaltens föreståndare, och 
tvänne långa flygelbyggnader. Golfven, a hvilka de egentliga 
kläckningsapparaterna befinna sig, äro genom jordens undanskaf- 
fande till några alnars djup betydligt sänkta; men för ljus är 
rikligen sörjdt genom stora och täta fönster a skjulens sidor. På 
fältet rundt omkring ses en mängd större och mindre konstgjorda 
dammar och bassiner, innehållande dels sådana fiskar, såsom 
Gädda, Aborre och några Cyprinus-arter, hvilka, öfverlemnade 
at sig sjelfva och afsättande sin romm på gräset, här fortplanta 
sig på naturligt sätt, dels ock sådane ädlare fiskar af lax-slägtet, 
som i anstalten blifvit utkläckte och sedermera på konstmessigt 
sätt uppfödda. Alla dessa dammar och smärre bassiner :under- 
hållas dels af källvatten, dels af vattnet från en öfver fältet fly- 


— 331 — 


tande bäck och dels af Rhen-flodens vatten, i det att en mindre 
sidokanal af ett par tusen alnars längd blifvit från den stora 
Rhen-kanalen särskildt ledd intill kläckningsanstalten. 

Det för kläckningsapparaterna erforderliga källvattnet upp- 
samlas från några rikhaltiga källor, belägna tätt under ofvan- 
nämnda höjd, och ledes genom en med cement väl murad under- 
jordisk kanal af c:ca 1,000 alnars längd till den ena af anstal- 
tens flygelbyggnader. Här delar det sig i tre efter golfvets hela 
längd löpande, en aln breda, parallela kanaler, hvarefter det öf- 
vergär till hufvudbyggnadens bottenvåning, likaledes försedd med 
dylika, med cement murade och längs hela golfvet löpande ka- 
naler. Härefter förenar det sig åter i en gemensam kanal, 
hvilken genomflyter ena ändan af den andra flygelbyggnaden, och 
går slutligen att, blandadt med kanal-vattnet, utgjuta sig i de 
vackra, tätt invid anstalten gräfda dammar, hvilka ursprungligen 
voro afsedda att emottaga de utkläckta ynglen. I de nyssnämnda 
tre golf-kanalerna, hvilkas botten är betäckt med grus, nedläggas 
ett slags grindar, tjenande till underlag för kläckningslådorna. 
Dessa bestå af en tum höga trä-ramar med botten af helt fina, 
men från hvarandra något litet åtskiljda glas-tenar, hvarpå rom- 
men utbredes. De hålla 18 tum i längd och 6 tum i bredd, och 
kunna således ställas 4 och 4 bredvid hvarandra i den 1 aln 
breda kanalen. Genom grindarnas höjning eller sänkning kan 
lådornas ställning så afpassas, att rommen alltid blifver liggande 
ett par tum under vattenytan. Men icke nog att alla golfkana- 
lerna blifva på detta sätt fullsatta med lådor och romm; äfven 
mellan dessa kanaler ses i hufvudbyggnadens bottenvåning fyra 
stycken andra, ungefär en aln öfver golfvet upphöjda och blott 
c:ca tre tum djupa, murade kläcknings-kanaler, löpande efter hu- 
sets hela längd och uppfylida med små lådor eller ramar af nyss- 
nämnda beskaffenhet; hvarförutom i den förstnämnda flygelbygg- 
naden befinna sig, midt öfver golfkanalerna, upphöjda ställningar 
i långa rader, fullsatta med kläckningslådor af ett annat slag. 
Dessa sistnämnda lådor bestå af glaceradt tegel, hafva ljusgul 
färg och hålla 21 tum i längd, 6 tum i bredd (invändigt mått) 


— 332 — 


samt 4 A 5 tum i höjd. På små klossar a lådornas inre sidor 
hvila galler af fina glas-stafvar, infattade i en tum höga ramar 
af trä och alldeles liknande dem, hvilka på grindar nedsättas i 
de å golfvet löpande kanalerna. Glasstafvarne eller glas-tenarne 
fästas medelst små inskärningar i ramens nedra kant och en der- 
öfver viken smal blyremsa. Ändamålet med dessa af Professor 
CosTE uppfunna glas-galler är att hålla rommen upphöjd i det 
öfre, mera rörliga vattenlagret i lådan och hindra vattnet åtföl- 
jande orenligheter, nedfallande damm och dylikt att i större 
mängd afsätta sig på rommen, som deraf skulle förqväfvas; ty 
nu nedhalka de främmande ämnena genom gallrens springor och 
samla sig på lådans botten. De sålunda med galler försedda 
tegel-lådorna äro uppställda i små, trappformiga fack om fem lådor 
i hvardera, så att vattnet från den öfversta lådan genom korta 
rör circulerar åt ömse sidor till de nedanföre placerade lådorna. 

För att bringa källvattnet äfven till dessa öfver golfvet upp- 
höjda partier af kläckningsapparaterna, finnas i ena ändan af 
hvardera byggnaden turbiner anbragta, hvilka drifvas med vatten 
från den ofvannämnda till anstalten särskildt ledda kanalen, och 
genom hvilka en del af källvattnet drifves upp till stora, högt 
upp under taket stående vattenbehållare. Från dessa nedtränger 
det genom långa rörledningar af bly till de nämnda apparaterna, 
bland hvilka hvarje litet fack af de ofvan beskrifna tegellådorna 
erhåller sin särskilda vattenstråle genom ett från den gemensamma 
rörledningen uppspringande och med kran försedt sidorör. En 
dylik rörledning uppstiger äfven till en försal i hufvudbyggnadens 
medlersta våning, hvarest likaledes kläckningslådor befinna sig, 
trappvis uppställda öfver nio särskilda bord, deraf hvart och ett 
uppbär femton sådana lådor. 

För att nu med romm kunna fylla alla dessa tusendetals 
kläckningslådor och ramar, af hvilka hvar och en rymmer c:ca 
2,000 rommkorn af lax, forell eller ombre chevalier, hafva In- 
genieurer blifvit utsända till Schweiz, Vogeserna, Schwarzwald, 
Bayern och öfra Österrike, för att undervisa i rommbefruktning 


och med vissa personer uppgöra kontrakt om årliga leverancer 


— 333 — 


af befruktad romm. På detta sätt kan anstalten nu erhålla ända 
till sju millioner rommkorn af nyssnämnda fisksorter. Dessutom 
erhålles från Bodensjön en myckenhet befruktad romm af en der 
befintlig Sik-art, Coregonus fera. Denna romm kläckes dock ej 
i särskilda apparater, utan blifver endast utströdd bland gräset 
i dammarne, ehuru dess kläckning på detta sätt skall mindre 
väl lyckas. 

All den sålunda från flera skiljda och till en del ganska af- 
lägsna orter samlade rommen blifver, på sätt ofvanföre i denna 
berättelse blifvit omnämndt, på jernvägar transporterad till an- 
stalten omedelbart efter befruktningen och betalas efter ett visst 
pris för tusendet, men olika allt efter de olika fisksorterna. Ned- 
lagd i kläcknings-apparaterna förblifver den här liggande, till 
dess embryots ögon börja visa sig såsom tvänne små, svarta 
punkter, hvilket angifver den utvecklings-period, under hvilken 
rommens transport med största säkerhet kan företagas; ty vid 
hvarje längre transport af romm, företagen omedelbart efter rom- 
mens befruktning, har man alltid att moise en betydligare förlust 
derå. Man afvaktar derföre nyssnämnda utvecklingsstadium och 
nu blifver största delen af den i anstalten liggande, med embryo- 
ner begåfvade rommen gratis utdelad till requirenter från alla 
trakter af riket, för att slutligen utkläckas i deras enskilda kläck- 
nings-anstalter. Till privata personer i Tyskland och Schweiz 
hade likaledes embryonerad romm från denna anstalt blifvit ut- 
delad. Enligt af föreståndaren, Herr Ingenieur PETIT, lemnad 
uppgift hade sålunda under sednaste äret icke mindre än fyra mil- 
lioner rommkorn blifvit från anstalten lefvererade, hvarförutom 3 
a 400,000 yngel likaledes utdelats till åtskilliga personer. Af 
den transporterade, med embryo begåfvade rommen uppgäfvos öf- 
verhufvud 15 procent gå förlorade, men af återstoden kunde åt- 
minstone 25 a 30 procent friska yngel påräknas. 

För transport af ynglen betjenar man sig vid Hüningen af 
runda bleck-kärl, 10 tum höga och af 9 tums diameter. De 
fyllas till blott något öfver hälften med vatten och äro försedda 
med ett i bottnen fästadt och upptill genom kärlets sida snedt 


— 334 — 


utskjutande samt nedtill med täta och fiva hål försedt rör, hvari- 
genom luft tidt och ofta inblåses i vattnet. Detta rör är i öf- 
versta ändan trattformigt vidgadt, så att äfven vatten kan vid 
skeende ombyte derigenom ingjutas, och luftens inblåsande verk- 
ställes genom en särskild liten pust. I ett sådant kärl kunna 
3,000 yngel af tre månaders ålder lättligen transporteras, om blott 
vattnet ombytes en gång hvar tredje timma. 

Försök hafva äfven, såsom redan nämndt, blifvit gjorda att i 
dammar eller mindre kanaler och bassiner uppföda en del af 
de härstädes utkläckta ynglen af laxartade fiskar. Dessa försök 
hafva dock hittills mindre väl lyckats, hvartill orsaken, i min 
tanke, torde böra sökas i terrängens flacka beskaffenhet, hvilken 
ej tillåter att åt vattnet i uppfödnings-kanalerna gifva den friska 
strömning, hvarförutan de unga laxarne och forellerna aldrig 
synas rätt väl trifvas. Väl ses i de alit för lugna, genom galler 
afdelade bassinerna och kanalerna ett eller annat hundrade half- 
växta foreller och insjö-öringar jemte några få laxar och ombres 
chevaliers, men i förhållande till åldern äro de allt för litet för- 
sigkomna. Till föda användes hufvudsakligeu hvit-fiskar, nem- 
ligen sådana som fortplanta sig sjelfva i de större gräsbeväxta 
dammarne. Nyligen har man i den ena af anstaltens flygelbygg- 
nader inrättat sju temligen vida och djupa murade bassiner. AR 
hvardera skiljeväggen finnas anbragta två till bottnen gående 
öppningar och dessa äro försedda med fina galler; som efter 
behag kunna uppdragas och nedsänkas. Till hvardera bassinen 
inströmmar källvattnet från en gemensam upphöjd ränna, löpande - 
längs ena kanten af bassinerna, och till hvilken vattnet uppdrifves 
medelst en i denna flygel särskildt inrättad turbin. I dessa bas- 
siner har man nu för afsigt att uppföda yngel af olika sorter 
och anställa försök med olika slag af födoämnen. 

Från Hüningen begaf jag mig till Paris, hvarest jag först 
besag den å College de France under ledning af Professor 
COSTE uppförde och under hans uppsigt stående kläcknings-an- 
stalten. Professor CostE sjelf, sysselsatt med anläggningen af 


nya artificiela ostronbankar vid Frankrikes kuster, var för till- 


— 335 — 


fället frånvarande, men anstalten blef mig beredvilligt förevisad 
af en såsom biträde anställd person. Sjelfva kläcknings-appa- 
raten, numera uppställd å en till Collegiet hörande bakgård, är 
omgifven af ett temligen langt skjul, hvars väggar upptill be- 
stå af idel fenster och hvars tak likaledes är försedt med tre 
sådana. Inuti detta skjul ses kläckningslådorna i två särskilda 
fack, uppställda på kanten af en med cement murad, c:ca 18 
alnar lång, 6 alnar bred och 11 aln hög basin, afdelad i flera 
rum och till ungefär en alns höjd fylld med vatten, som hit me- 


delst machin uppdrifves från den vida lägre belägna Seine-floden. 


‚Kläckningslädorna, af bränd lera och försedda med glas-galler, 
likna fullkomligt de vid Himingen använda. Hvardera af de två 
facken bestå af 13 lådor, nemligen 6 trappvis uppställda på hvar- 
dera sidan om den öfversta, hvilken är fylld med grus och först 
emottager det vatten, som sedermera genom korta rör a lådans 
öfra kant cirkulerar till de nedanföre stående lådorna. Detta för 
kläckningen afsedda vatten renas genom passerandet af ett öfver 
lådorna uppstäldt, med kol fyldt lerkärl om 3 a 4 kannor, 
till hvilket vattnet uppdrifves genom ett från den gemensamma 
vattenledningen uppstigande blyrör. Genom ett dylikt smalt bly- 
rör, anbragt närmare bottnen af nämnda lerkärl, framspringer nu 
det renade vattnet i två fina strålar och nedfaller i den öfversta 
med grus fyllda lådan, hvarifrån det, på sätt nyss nämndes, med- 
delar sig till de egentliga med glas-galler försedda kläckningsla- 
dorna. Vattnet höll i November + 8” C. Då det under vintern 
afkyles, eldar man i anstalten, för att förekomma vattnets frys- 
ning. 

Föreståndaren var just nu sysselsatt att fylla sina lådor med 
romm, befruktad i sjelfva anstalten och tagen af öringar, hvilka 
blifvit uppfödda i ofvannämnda basin. Befruktningen af mindre 
fiskars rom verkställdes af en enda person, hvilken med ett om- 
veckladt linnekläde höll fisken i snedt lutande ställning och lät 
dess stjertfena hvila på kanten af befruktningskärlet, samt ut- 
pressade rommen medelst lindrig tryckning a fiskens buk tätt of- 


vanför anal-öppningen, dit de mogna rommkornen i anseende till 


— 336 — 


fiskens lutande ställning efter hand nedsjunka. Befruktningskär- | 
len, bestående af två små glas-bunkar med platt botten, voro 
endast till en tum fyllda med vatten och mottogo den utpressade 
rommen, hvilken samlades i massa på bottnen. Sedan några | 


droppar mjölke, tillräckliga att gifva vattnet en hvitaktig färg, 


blifvit på enahanda sätt utpressade, omrördes blandningen med. 
fiskens stjert, hvarpå kärlets innehåll efter ett par minuters hvila | 
tömdes i kläckningslådorna. Här utbredd på det en tum under | 


| 
vattenytan hvilande gallret, sköljdes rommen genom att i vattnet | 


större fiskars rom måste två personer biträda hvarandra, enär | 
det i annat fall är svårt att hålla fisken tillräckligt stilla. För-| 
öfrigt är förfaringssättet vid sjelfva befruktningen alldeles det-' 
samma, men då det sällan inträffar, att rommen hos en större | 
fisk är på en gang fullkomligt mogen, tages till en början en-/ 
dast så stor del deraf, som vid den lenaste tryckning a fiskens | 
buk lätt afgår, hvaremedlertid och under afvaktan på den åter- | 
stående rommens mognad fisken återsläppes i behållaren. | 

I ofvannämnda basin eller s. k. piscina, som genom flera | 
uppstående, med kranar försedda blyrör erhöll ett temligen rikt/ 
tillflöde af vatten, befunno sig c:ca 30 större och mindre fiskar, huf- | 
vudsakligen öringar, deribland de största, fyra- till femåriga, hade | 
en vigt af omkring tre skålpund. Af dessa fiskar erhölls nu romm, | 
i det närmaste tillräcklig att fylla alla kläckningslådorna i an-| 
stalten. Några bastarder af lax och forell voro äfven färdiga 
att lemna sin romm, men hannarnes mjölke var ännu icke full-, 
komligt mogen. Emedlertid måste utrymmet för alla dessa fiskar 
hafva varit nog knappt, ty en del af de större hade ett mindre; 
vackert utseende och en och annan maste till och med, såsom! 
död, upptagas. — I piscinan sagos ej nu några yngel af sista 
arets skörd förvarade; nästan alltsammans hade redan blifvit ut- 
planteradt i åtskilliga vatten. Endast uti en längs väggen af) 
ett sidorum uppställd lång och smal ho förvarades ännu ett mindre / 


antal yngel af Ombres chevaliers, hvilka närdes med rå, fint 


| 


— 337 — 


skrapad lefver, och redan voro för sin ålder temligen försig- 
komna. i 

I Paris uppsökte jag äfven Skogs-Inspektören Herr C. MIL- 
LET, tillika vice President för fiskodlings-afdelningen inom det 
Kejserliga franska Acclimatiserings-Sällskapet. Denne man har 
ända sedan 1848 anställt en mängd rön i fiskodlingen och varit 


i sin mån högligen verksam för denna odlings utbredande i Frank- 


rike. För närvarande har han uti aquarie-byggnaden i ”Jardin 
d’acclimatation” uppställt en mindre apparat, bestående af tre 
trappvis ordnade kläckningslador. Ofvanför lådorna ses upp- 
ställd en vid väggen fästad, fyrkantig och c:ca en aln hög vatten- 
behållare, förfärdigad af zink och öfverstruken med grå färg. 
Denna behållare är till en del fylld med grus och kol, hvarige- 
nom vattnet renas, innan det genom ett smalt rör utgjuter sig i 
kläckningslädorna.  Åfven här hållas äggen ”suspenderade” på 
tt öfver lådans botten upphöjdt galler; men detta består ej, så- 
som i Prof. COSTES' apparater, af smala, i ramar af trä infat- 
tade glas-stafvar, utan af tunnt zinkbleck, rundtomkring försedt 
med mycket täta och fina hal. Detta galler är lådformigt och 
hvilar med sina öfra utvikna kanter på kanterna af den yttre, 
med gra färg målade trä-lådan, hvilken är 11 aln lång, 6 tum 
bred (invändigt) och 6 tum hög. Gallret sluter ej tätt till den 
yttre lådans sidor, utan är ett litet mellanrum lemnadt, på det 
att vattnet ma kunna fritt afga genom gallrets fina öppningar. 
Genom att gifva afloppsröret a den yttre lådan dess lämpliga höjd, 
regleras ock vattenståndet i den inre lådan eller gallret, hvars 
sotten är betäckt med ett lager af renadt grus, hvarpå rommen 
ägges. I nu beskrifna trenne lador, sammanställda med sex stycken 
ndra, enligt Prof. CostEs’ ofvannämnda method inrättade lådor, 
lels af tegel, dels af emaljeradt jernbleck, hade sistlidet ar 60,000 
tonstmessigt befruktade rommkorn af laxartade fiskar blifvit ned- 
agda, och deraf erhållits c:ca 35,000 yngel, hvilka sedermera 
lifvit till åtskilliga personer utdelade. Några individer af dessa 
mgel hade man ock sökt uppföda i en af aquariets afdelningar; 
nen då vattnet haft en för de laxartade ynglen allt för hög 


— 338 — 


| 


temperatur (det var nemligen taget från Seinen), hade de alla 
I 


omkommit. Af samma orsak hade ock, enligt MILLETS uppgift, 
den utplantering af 50,000 unga laxar och foreller, som af Prof. 
CosSTE för flera år sedan verkställdes i den lilla sjön i Boulog- 
ner-skogen, alldeles misslyckats. 

Föröfrigt har MILLET gjort durkslag, ramar eller galler af 
preparerad canfas, tyll eller galvaniserad metall-väf, nedsänkta 
på lämpligt djup i det fria vattnet och uppehällna medelst flö-' 
ten, till föremål för rön och försök, som gå tillbaka ända till 
den tid, då alla andra fiskodlare ännu lade den befruktade rom- 
men på grus, sand eller sten. Dessa försök hafva sedan 1850 


ställen, synnerligast i Dep. de I'Eure, vid Gisors och Bezy, inrättat 


apparater, i hvilka flera millioner ägg hvilade på dylika flytande 
galler. MILLETS första försök gjordes i Dep. de ’Aisne, hvaresi 
mycket flätverk af vide tillverkades af befolkningen. Han gjorde 
bruk af sådana flätverk för fiskodlingen, men fann snart, att mar 
skorna rubbades och förändrade sig i vattnet; att de efter en tic 
murknade och blefvo svarta, samt gåfvo näring at mögel och vat) 
tenväxter, med ett ord, voro förenade med många olägenheter 
Derföre öfvergick han till bruket af förenämnda flytande durk' 
slag eller galler af i ramar infattad galvaniserad metallväf. Dessiå 
sistnämnda äro isynnerhet ändamålsenliga, såsom mera beqväm/ 
och billiga, än användandet af tagel, canfas, vide 0. 8. V. Ål 
1852 började MILLET vid ”gare Joisy-le Roi” (en liten rectanf 
oulär bassin på sidan om Seinen, 670 alnar lang och 100 alnaf 
bred samt stående med Seinen i förbindelse genom en 12 alnaf 
bred, helt kort kanal) att befolka denna ström med yngel af delf 
inhemska, dels främmande fisksorter. Isynnerhet åren 1853, 1851 
och 1855 utkläckte han flere millioner yngel, dervid användand 
dels konstmessig befruktning och flytande apparater, dels konst 
gjorda lekplatser, hvarpå fiskarne sjelfva lade sin romm och der 
han på det hela gaf företräde. Dessa sednare bestodo för Barb 
och Sandkrypare af små högar af i vatten sköljdt grus ellig 
småsten, samt för Gädda, Aborre, Karp, Lindare och Braxen | 


— 339 — 


tt slags grindar, tätt beklädda med fina qvistar, såsom af björk 
). d. Laxäggen kläcktes i durkslag eller i lådor med eller utan 
srus. De på de konstgjorda lekplatserna af fiskarne sjelfva lagda 
iggen kunna antingen öfverflyttas till sådana flytande durkslag 


aller lådor, för att kläckas, eller ock kunna de, om så finnes 
| 


nödigt, skyddas pa stället genom att omgifvas med flätadt gal- 
erverk, nät eller dylikt. Af de på detta sätt odlade inhemska 


iskarne hade man ar 1856 vid nämnda ”gare” sett mera än nå- 


somsin tillförene, hvilket bevisar att MILLETS försök hade lyc- 
ats. Guldfisken, som aldrig förut varit sedd i Seinen, fanns 
u spridd på flera mils afständ från ”gare Joisy-le Roi.” Åfven 
n och annan stamsill (Alosa) blef sedermera synlig; endast af 
axen fanns intet spår, förmodligen emedan detta vatten var för 
onom mindre passande. 

Man kan alltså för Karp, Braxen, Lindare, Mört m. fl. med 
ördel använda flyttbara, konstgjorda lekplatser, bildade af galler- 
verk, risknippor, qvastar af säf, björkris, ljung o. s. v., dem man 
lacerar på föga sluttande stränder af ett lugnt och af solen upp- 
ärmdt vatten. År dammen beväxt med sådant gräs, hvarpa 
skarne kunna lägga sin romm, afmejas det mesta deraf; 
ndast här och der qvarlemnas små tofsar, & hvilka fiskarne 
vingas att i massa afsätta rommen och denna kan nu, såsom 
2dan nämndt, antingen skyddas på platsen eller med gräset upp- 
emtas och kläckas i särskilda apparater eller ock transporteras 
ill andra vatten. I sistnämnda fall verkställes transporten på 
et sätt, att de med romm besatta qvistarne eller gräset omveck- 
s med fuktigt linne och inneslutas a. tingen i dubbla durkslag, 
emligen desamma som användas vid konstmessig befruktning 
h till rommens kläckning, eller ock i trädaskar. 

I stället för konstgjorda lekplatser af nämnda slag kan man 
k för Braxen och Mört betjena sig af en gles sump, hvars sidor 
eklädas med fina qvistar och hvari man kort före lektiden inne- 
luter hannar och honor. Sedan leken är slutad, öppnar man 
en ena af sumpens sidor, låter lekfiskarne utgå, och skyddar den 
a qvistarne afsatta rommen för dess fiender. 


— 340 — 


För Gäddan inrättar man i stillastående vatten lekplatser 
som bestå antingen af grästorfvor, beklädda med örter och rötter 
eller ock af grenar och qvistar, som hållas väl rena. | 

Aborren kan lättligen lockas att i sjöar och dammar afsätta 
sin romm på risknippor, sänkta antingen några tum eller ock 
några alnar under vattenytan. De i vattnet nedhängande romm- 
banden kunna sedermera medelst en gaffelformig käpp upphemtas, | 
i händelse man till annat vatten vill transportera denna rom é 
Det kan ock stundom vara nyttigt att genom ronmens bortta= 
gande förekomma Aborrens allt för starka förökning i vissa 
vatten, ty han är en ganska rofgirig fisk. Aborrens romm bör, 
såsom allt för ömtålig för yttre tryck, endast i vatten transportera | 

Åfven för Öring, Lax och Ombre chevalier (Salmo md 
likasom för andra fiskar, hvilka lägga sin romm på grus eller. 
sand, kunna konstgjorda lekplatser användas. Vill man nemligen | 
odla dessa fiskslag i mindre vatten med gyttjig botten, behöf-| 
ver man blott här och der bilda små högar af grus eller mindre) 
stenar, omröra dem med en kratta, hvarigenom gruset eller ste- 
narne väl sköljas och renas, och slutligen deri bilda små gropar, | 
da de utgöra ganska inbjudande lekplatser för nämnde slags fiskar.) 
Denna method har ock ofta med framgang blifvit försökt. 1 

Vill man pa konstmessigt sätt befrukta de laxartade fiskar-) 
nes romm, erfordras, enligt MILLET, en vattentemperatur af 
3°’— 10°. Han uppgifver tillika, att befruktningsförmagan hos | 
Öringens mjölke endast räcker 3 minut efter beröringen med vatt- 


starkare ljus undvikes. Fiskens anus hålles om möjligt under 


vattnet. Då rommen ej vidare lätt afgår, afbrytes utpressnin- 
gen deraf. Kan ej befruktningen vid sjöstranden genast företa- 
gas, eller om rommen ej är fullt mogen, håller man fisken fången 
i vattnet medelst ett tåg genom munnen och en af gälöppnin- 
garna, eller ock inneslutes han i ett nät, som tätt omgifver honom; 
men längre tid får fångenskapen ej vara. Sedan rommen är be- 
fruktad och nägra få minuter fått hvila i befruktningskärlet, sköl- 
jes den genom pagjutning af nytt vatten i samma mån befrukt- 
ningsvattnet efter hand afhälles, och omedelbart derefter kan rom- 
men öfverflyttas till kläcknings-apparaterna. 

Vid konstmessig befruktning af fästande romm, såsom 
Karpens, Mörtens m. fl., begagnas vattenväxter, fina qvistar eller 
tagor, hvarpa den utpressade rommen, i man som den faller i det 
med vatten fylida befruktnings-kärlet, uppsamlas, och mjölken 
tillsättes antingen samtidigt med eller omedelbart efter rommens 
| utpressning. Af Aborren bringas romm-massan helt enkelt i vatten 
och begjutes sedan med mjölke. För befruktning af Karpens och 
Lindarens ägg erfordras en vattentemperatur af omkring 25". 

Bästa befruktningskärlet är ett dubbelt durkslag af prepare- 
rad canfas eller galvaniserad metallväf, försedt med flöten, hvari- 
"genom det hålles lagom sänkt i vattnet antingen vid sjöstranden 
eller i en så eller balja. Orenligheter och oduglig mjölke kunna 
härvid aflägsnas genom gallrets eller sallets maskor. Ramarne 
till dessa galler, såll eller durkslag utgöras af ringar af träd, 
zink eller jernbleck; men koppar och vissa andra metaller måste 
undvikas i anseende till elektriska och galvaniska verkningar. 
Dessa durkslag kunna ock användas vid transport af de befruk- 
tade äggen, som då läggas mellan fuktigt linne, fuktade pappers- 
lappar o. d. För att bättre bibehålla fuktigheten och förekomma 
rommens rubbning och omskakning kunna derjemte lager af fuk- 
tig mossa, vattenväxter o. d. inläggas, omvexlande med linnet 
eller pappersbladen. 

MILLET anser slutligen, att fisket kan tio- ja hundra-dubblas 
emot hvad det för närvarande är, men att dertill fordras spri- 
dandet af goda fiskodlings-methoder och en god vatten-police. 


Öfvers. af K. Vet. Akad. Förh. Arg. 20. N:o 5. 4 


— 32 — 


Fiskodlingen vunne i Frankrike allt större och större utsträck- 
ning och många vackra försök voro redan gjorda; men i fråga 
om odling af större vatten hade nagon synnerlig förbättring i 
fisket ännu icke hunnit förmärkas. Emedlertid hade nyligen genom 
Generalstyrelsens för skogarne och vattnen försorg sådana mått 
och steg blifvit för fiskodlingen vidtagna, på hvilka man för fram- 
tiden grundade de vackraste förhoppningar. Vid sidan af flo- 
dernas stränder hafva nemligen, 1 öfverensstäminelse med MIL- 
LETS aäsigter, bassiner blifvit gräfda, hvilka med två kanaler, 
nemligen en för vattnets inlopp och en för dess aflopp, sta i 
förbindelse med sjelfva floden, hvars fiskar man genom odling 
vill föröka. Under lektiden lemnas kanalernas slussar öppna, och 
fiskarne, som fran floden obehindradt upptränga till bassinen, 
kunna nu här afsätta sin romm på hvarjehanda konstgjorda lek- 
platser, sadana som här ofvan blifvit beskrifna och hvilka man 
på förhand der ordnat. Efter slutad lek blifva kanalernas 
slussar åter stängda och förblifva tillslutna, icke blott medan 
rommens kläckning försiggar, utan äfven under ynglens tidigaste 
alder, da de som mest äro i behof af skydd för sina fiender. 
Härefter öppnas anyo slussarne och ynglen få nu fritt utvandra, 
för att befolka flodens vatten. Icke mindre än 80 sådana bas- 
siner, spridda i 35 departementer, äro redan 1 verksamhet och 
hafva inalles kostat endast något öfver 15,000 riksdaler riksmit. 
År 1861 beräknades dessa anläggningar tillsammans hafva lefve- 
rerat omkring sex millioner unga fiskar. 

I Frankrike är fiske under lektiden i allmänhet förbjudet, 
men genom Acclimatiserings-Sällskapets bemedling hafva enskilda 
undantag härutinnan till förmån för fiskodlingen blifvit gjorda. 

I början af December månad lenınade jag Frankrike och be- 
gaf mig till Rhen-provinsen. Här uppsökte jag Professor TRO- 
SCHEL i Bonn, men då honom veterligen icke heller i denna del 
af Tyskland fiskodling vore idkad, och han således icke kunde 
gifva mig anvisning på nagon kläckningsanstalt i dessa trakter, 
företog jag återresan till fäderneslandet och anlände till Göte- 


borg den 15:de i nyssnämnde manad. 


— 343 — 


Skänker till Vetenskaps-Akademiens Bibliothek. 


(Forts. fr. sid. 294.) 


Från Societe Geologique i Paris. 


Bulletin, T. 18: 59—68 & Table. 20: 1—5. 
JAUBERT, Notice sur la vie de M. Cordier. Par. 1862. S8:o. 


Från Societe Linneenne de Normandie i Caen 
Bulletin, Vol. 7. 


Från Accademia delle Scienze fisiche e matematiche i Neapel. 


Rendiconto, Fasc. 1—3. 


Från Accademia de Nuovi Lincei i Rom. 
Atti, Anno 13: sess.. 5—7. 


Från Istituto I. R. di Scienze, i Venedig. 
Memorie, Vol. 10: 2. 
Atti, T. & 7. 
Från Maatschappü der Wetenschappen i Haarlem. 
Verhandelingen, D. 17, 19: 1. 


Fran K. Natuurkundig Vereeniging in Nederlandsch Indie i Batavia. 
Natuurkundig Tijdschrift, D. 23: 4—6. 24: 1—4. 


Från Société Imp. des Naturalistes i Moscou. 
Bulletin, 1862: 1. 


Från Naturforschende Gesellschaft i Halle. 
Abhandlungen, Bd. 7: 2. 


Från Fürstl. Jablonowskische Gesellschaft i Leipzig. 
Preisschriften, N:o 11. 


Från Kais. Akademie der Wissenschaften i Wien. 
Denkschriften. Math.—Naturw. Classe, Bd. 21. 


Philos. —Hist. Bd. 12. 
Sitzungsberichte.e. Math —Natuw, » 1862. Abth.  6—10. 
» » » » » » 2: 7—10: 
» Philos.—Hist. » » H. 5—10. Register 


der Bde 31-——40. 


— 344 — 


Från Utgifvarne. 
Archiv för Kunde von Russland, Bd. 21: A. 22: 1. 


Från Författarne. 


Leeros, Le soleil de la photographie. Par. &:o. 

SCHERER, TH. Versuche über die Menge der Kohlensäure, welche bei 
höherer Temperatur aus kohlensauren Alkalien durch Kieselsäure 
und andere Oxyde ausgetrieben wird. Lpz. 8:0. 

VOLPICELLO, P. Determinazione di un integrale definito relativo alla 
elettrostatica. Roma 1862. 4:o. 


STOCKHOLM, 1863. P. A. NORSTEDT & SÖNER, KONGL. BOKTRYCKARE. 


ÖFVERSIGT 


KONGL. VETENSKAPS-AKADEMIENS 
FÖRHANDLINGAR. 
Årg. 20. i 1863. JE 6. 


Onsdagen den 10 Juni. 


Hr WAHLBERG omnämnde huru bland växterna familjtypen 
stundom framträder hos afvikande slägten, och förevisade såsom 
'exempel derpå ett Pelargonium, som i hvarje inflorescens hade 
en geranielik blomma, hvilken först slog ut. 


Ur bref från Hr ANGELIN meddelades af Hr S. LOVÉN 
underrättelse om fynd af subfossila hafs-snäckor och musslor, 
Litorina litorea och Cardium edule, båda af ringa storlek, i fin 
sand, vid Segekrog, en fjerdedels mil från Malmö, öster om stora 
landsvägen, och vid Tågråhusen, nedanför Kronetorps Möllebacke, 
der vägen åt Lomma viker af från vägen åt Lund. Att hafvet 
således fordom betäckt den del af landet, der dessa skal nu fin- 
nas, synes hänvisa på en, om äfven här ringa nivåförändring, 
och märken efter en sådan, af större betydenhet, träffas flerestädes 
i Skånes vestra strandtrakter. ”Nära vid Barsebäcks fiskelägen, vid 
de s. k. Stenbockska skansarne”, skrifver Hr ANGELIN, ”framstår 
landet med en trettio alnar hög brant afsats, som sträcker sig ut- 
med hafvet några hundrade alnar. Om man undantager, på aldra 
högsta delen, en längd af åtta till tio alnar, är allt det öfriga 
betäckt af en några alnar mägtig hafsstock eller rullstenslemning 
af en gammal strand”. Prof af de fossila skalen förevisades, 
äfvensom några, af Hr ANGELIN äfven medsända, serdeles vackert 
refflade stenar ur den s. k. ”rullstensleran” i södra Skåne. ”I 
denna lera, vår vanliga morän-massa, äro alla stenar som träffas 
lika repade som dessa, med undantag af dem, hvilka vittrat på 


— 346 — 


ytan, och flintbollarne i allmänhet. Men som dessa sednare, 
hvilka till formen variera otroligt, ej eller visa något tecken der- 
till, att de varit rullade af vatten, tillhöra de en morän-bildning 
lika säkert som de refflade stenarne. De hafva nemligen förut, 
och under det att de inbäddades i morän-massan, varit omgifna 
af kritkalk, som sedermera blifvit upplöst af kolsyrehaltigt vat- 
ten, liksom förhållandet ännu är med åtskilliga stenar af annan 
slags kalk, hvilka träffas i samma massa, och på ytan äro så 
mjuka som smör. De flintmassor deremot, som upptagas ur haf- 
vet kring Malmö m. fl. st., äro alla refflade, och äfven nästan 
alla kalkstenarne, om de nemligen legat så djupt, att vågornas 
rörelser ej nått dem, eljest äro de, då de träffas på sandig bot- 
ten, på lika sätt urgröpta som Täkerns s.k. ”getingbon”. Det är 
ett stort misstag, att tro, att de block, som för åtskilliga behof 
nästan dagligen upptagas i Malmöviken och dess grannskap, blifvit 
ditförda af hafsis. De äro samtligen refflade, de granitartade och 
i allmänhet de ansenligare oftast blott på den större flata ytan, 
kritblocken deremot, och mindre stenar öfverallt. Stycken af hård 
sandhaltig öfvergångslerskiffer, utan petrifikater, af några tums 
tjocklek, men flera alnars längd träffas temligen allmänt deribland”. 

Hr LOVÉN förevisade derefter ett antal af Frih. G. C. CE- 
DERSTRÖM samlade och till Riks-Museum insända Nejonögon, 


hanar och honor samt nykläckta ungar och ägg, 


alla tagna den 
29—31 Maj i Qvarnbäcken, vester om Jönköping, nära dess 
utlopp i Vettern. 

Hr A. E. NORDENSKIÖLD förevisade af Hr BAER fram- 
ställd och meddelad Wasiumoxid, hvilken Hr NORDENSKIÖLD 
bragt i kristalliserad form genom att sammansmälta den med 
borax vid Rörstrands porcellänfabrik. Dess egentl. vigt 1 denna 
form befanns vara =9,7T7 (19°). 


Hr HEDENBORG hade 1 bref underrättat om öfversändandet 
af åtskilliga samlingar från Rhodos. 


Af Hr T. O. B. N. KRoK hade blifvit inlemnad en af- 
handling: Anteckningar till en monografi öfver växtfamiljen Va- 


— 347 — 
lerianex, I: Valerianella, hvilken remitterades till Hrr FRIES och 
ANDERSON. i 


Preses tillkännagaf, att Akademiens siste korresponderande 
ledamot, Statsrådet C. STEVEN i Simpheropol med döden afgått 
vid 82 års ålder. 


Följande skänker anmäldes: 


Till Vetenskaps-Akademiens Bibliothek. 


Från K. Civildepartementet. 


Sveriges geologiska undersökning, H. 3. 


Frän K. Commerce-Kollegium. 


Proceedings & Transactions of the Meteorological Society of Mauritius, 
Vol. 5. 
Proceedings, 1862. 


Från K. Universitetet i Christiania. 


Nyt Magasin for Naturvidenskaberne, Bd. 12: 1, 2. 
KzIERULF, TH. & Dant, T. Uber das Vorkommen der Fisenerze bei 
Arendal, Näs und Kragerö. 8:0. 


Från Videnskabs-Selskabet i Christiania. 
Forhandlinger, 1862. 


Från Kejs. Franska Regeringen. 
Annales des mines, 1862: L. 3—5. : 


Från British Association for the advancement of Science. 


Report of the 31th meeting, 1861. 


Från Geological Society i London. 
Journal, N:o 74. 


Från British Meteorological Society i London. 


Proceedings, Vol. I: 1—6. 
Report, 11. 

List, 1862. 

Catalogue, 1862. 


— 348 — 


Prån Royal Society i Victoria. 


Transactions, Vol. 5. 


Från Istituto I. R. di Scienze &e. i Venedig. 
Memorie, Vol. 10: 3. 
Atti, T. 1102 Se 
Från Marinobservatorium i S. Fernando. 


Almanaque nautico, 1864. 


Frän K. Akademie der Wissenschaften i Berlin. 


Monatsberichte, 1862. 


Från K. Geologische Reichsanstalt i Wien. 
Jahrbuch, Bd. 12: 4. 18: 1. Generalregister der ersten 10 Bände. 


Från K. Sternwarte i Wien. 
Annalen. 3:e Folge. Bd. 11. 
Meteorologische Beobachtungen 1755—1855. Bd. 3. 
Från Physikalisch-Medicinische Gesellschaft i Würzburg. 
Naturwissenschaftliche Zeitschrift, Bd. 3: 4, 5. 
Medicinische » Bd. 4: 2. 
Frän utgifvaren. 


Botaniska Notiser, 1863: 1, 2. 


Af Hr Forssman, bosatt i Kaferlandet. 
Ett Daguerreotyp-porträtt af Kafferhöfdingen Secheli. 
(Forts. å sid. 382.) 


— 349 — 


Om isbildningen i hafvet. 


Af Er. EDLUND. 


[Meddeladt till en del den 11 Febr. 1863; det öfriga vid en seduare sammankomst.] 


Man har hitintills allmänt antagit, att isbildningen i hafvet 
försiggår pa ungefär samma sätt som i insjöar med färskt vat- 
ten, eller att densamma först börjar på sjelfva vattenytan, som 
slutligen öfverdrages med ett sammanhängande istäcke. Hafs- 
vattnet äger dock tvänne fysikaliska egenskaper, hvilka väsent- 
ligen skilja detsamma från det färska, och som måste utöfva ett 
bestämmande inflytande på dess frysningssätt. Färskt vatten har, 
som bekant är, sin största täthet vid 4 graders temperatur öfver 
fryspunkten, då deremot det salta vattnet har sin största täthet 
vid en temperatur, som ligger betydligt under dess egentliga frys- 
ningstemperatur. Det hafsvatten, som MARCET i detta hänseende 
undersökte, frös till is vid — 2,22, men hade sitt täthets- 
maximum först vid —5°,56, således 3°,34 under fryspunkten 2 
Dessa förhållanden förändras naturligtvis för olika salthalt hos 
vattnet. ERMANN fann, att en saltlösning af 1,026 egentlig vigt 
förminskade sin volum vid aftagande temperatur, utan att något 
täthetsmaximum kunde upptäckas före frysningen ?). DESPRETZ, 
som häröfver äfven anställt försök, fann fryspunkten hos hafs- 
vatten, af 1,027 egentlig vigt, hemfördt från FREYCINETS resa, 
vid —1°,84, men den största tätheten först vid —3°,67°). De 
sist hithörande försök, som jag känner, äro anställda af C. v. 
NEUMANN. Denne "observator undersökte en blandning af hafs- 
vatten, hemtadt från Triest, Genua och Helgoland. Blandningens 
frysningstemperatur var —2”,6, och temperaturen för dess största 
täthet —4",74 *). Alla dessa iakttagelser öfverensstämma således 
'deruti, att hafsvattnets största täthet ligger under dess fryspunkt. 

!) Geuters Phys. Wörterb. B. 6, sid. 1693. 
2) Pose. Ann. 41, sid. 72. 


3) Ann. de chimie et de phys. B. 70, sid. 52. 
4) Pocs. Ann. 113, sid. 382. 


Öfvers. af K: Vet.-Akad. Förh., 1863, N:o 6. 


— 350 — 


Skillnaden mellan båda varierar för de anförda vattenslagen mel- 
lan 3°,34 och 1,83. 

Den andra af de antydda egenskaperna, hvarigenom det 
salta vattnet skiljer sig från det färska, är följande: Som be- 
kant är, kan man under vissa förhållanden afkyla färskt vatten 
flera grader under fryspunkten, utan att isbildning äger rum. 
Iakttagelser häröfver gjordes redan af TRIEWALD, FAHRENHEIT, 
MAIRAN, WILCKE och andra. DESPRETZ afkylde färskvatten 
ända till —20 grader, utan att någon isbildning syntes till. För 
att färskvatten skall kunna bibehålla sig ofruset under noll- 
punkten på thermometerskalan, fordras dock såsom ett oundgäng- 
ligt vilkor, att vattenpartiklarne under afkylningen fortfarande 
bibehålla samma relativa läge till hvarandra. Den aldra minsta 
skakning, som är så beskaffad, att partiklarnes inbördes lägen 
dervid förändras, är tillräcklig för att framkalla isbildning. Denna 
fortgår då med största hastighet, ända till dess att temperaturen 
genom det vid frysningen frigjorda värmet stigit till vattnets 
verkliga fryspunkt. Ögonblickligen uppkommer isbildning i dylikt 
öfverkyldt vatten, om man deri nedsläpper en bit redan färdig- 
bildad is. Det är icke den härvid uppkomna rörelsen i vattnet, 
som uteslutande förorsakar den plötsliga isbildningen; ty denna 
befordras icke 1 samma grad af andra fasta kroppar, som ned- 
släppas i detsamma; dessutom är det bekant, att det är omöjligt 
att under noll grader afkyla vatten, som redan innehåller is. Det 
är således en egenskap hos isen såsom fast kropp att icke tillåta 
vattnets afkylning under noll grader. Särdeles upplysande uti 
ifrågavarande hänseende äro de undersökningar, som Akademiens 
framlidne Sekreterare Professor WILCKE redan år 1769 an- 
ställde öfver isbildningen i färskt vatten, som är afkyldt un- 
der fryspunkten. WILCKE fann bland annat, att om frys- 
kallt vatten, som förvaras i ett glas, slås uti ett kallare glas, 
eller om kallt qvicksilfver dermed omröres, eller kalla blyhagel 
deruti nedgjutas, uppkommer i myckenhet en liten isfigur, som 
är likasom grund och början till följande isbildningar. Denna 
figur består af ”en liten fullkomligen cirkelrund, platt och mycket 


— 351 — 


tunn, klar isbricka eller penning”. Dessa små isbrickor upp- 
kommo dervid understundom till sådan myckenhet, att de vid 
uppgäendet mot ytan liknade en rök. De växte ofta under upp- 
farten till mer än en linie i diameter. När vattnet hunnit kallna 
till en half eller hel grad under fryspunkten, såg WILCKE sam- 
ma isbrickor uppkomma, men de började nu under uppfarten om- 
gifvas af en i samma plan utväxande bladig rand'). 

Denna egenskap hos det färska vattnet, att kunna bibehålla 
sig ofruset under den egentliga fryspunkten, tillkommer äfven det 
salta, men med den väsentliga olikheten, att det salta vattnet 
kan afkylas flera grader under sin fryspunkt, äfven om det ut- 
sättes för en ganska stark omskakning. Blir omskakningen alltför 
valdsam, uppkommer plötsligt en isbildning, som ögonblickligen 
höjer temperaturen till den egentliga fryspunkten. Jemnvigten 
mellan saltvattenpartiklarne i det öfverkylda tillståndet är således 
på långt när icke så labil som under motsvarande förhållanden 
hos färskvattnet. De båda vattenslagens olikhet i detta hänse- 
ende har af flere forskare blifvit anmärkt; men de hafva icke 
fästat någon vigt vid densamma, ehuru den, då fråga är om is- 
bildningen i hafvet, spelar en särdeles vigtig roll. NAIRNE ob- 
serverade redan, att saltvatten med lätthet låter afkyla sig un- 
der sin fryspunkt”?). BLAGDEN anmärker, att en ständig upp- 
märksamhet är af nöden, om man vill afkyla saltvatten till mer 
än 4 eller 5 grader under dess fryspunkt ?); hvaraf synes följa, 
att en afkylning till 1 eller 2 grader lätt åstadkommes utan nå- 
gra försigtighetsmått. ERMANN anförer såsom en bekant egen- 
skap hos utspädda koksaltlösningar, att de ”plötsligen” öfvergå i 
is; ett förhållande som är omöjligt, så vida icke afkylningen ned- 
gatt under den egentliga fryspunkten "). DESPRETZ anmärker, 
att det hafsvatten, han undersökte, frös till is vid —2°,55, ”om 
det omskakades”, hvarvid temperaturen åter uppgick till —1”,84”) 
HK. Vet. Akad. Handl. B. 30, sid. 93. 

?) Phil. Transact. B. 66, sid. 249. (Ar 1776). 
2) Ibid: B. 78, sid. 125. (Ar 1788). 


*) Pose. Ann. B. 41, sid. 96. (År 1837). 
5) Annales de chimie et de phys. B. 70, sid. 52. (Ar 1839). 


EE 


DUFOUR har funnit, att denna egenskap tillkommer ett stort 
antal saltlösningar af olika koncentrationsgrad, hvarförutan han 
visat, att lösningar i vatten af åtskilliga urganiska ämnen, såsom 
citronsyra, vinsyra, svafvelsyradt quinin med flera, äga samma 
egenskap, om möjligt i ännu högre grad än saltlösningarne "'). 
RUEDORFF, som anställt vackra undersökningar öfver frysnings- 
temperaturens beroende af lösningens salthalt, fann, att saltlös- 
garne, som under afkylningen ständigt omrördes med thermome- 
tern, fröso på det sätt, att flockiga isfjell plötsligt bildade sig i 
alla punkter af vätskan, hvarvid thermometern lika plötsligt steg, 
ofta med flera grader, och visade derefter under längre tid en 
oförändrad temperatur. Denna företeelse, anmärker han, visade 
sig hos alla de undersökta saltlösningarne ?). I en sednare upp- 
sats tillägger RUEDORFF, att denna egenskap hos saltlösningar 
är 1 samma man mer utpräglad, som lösningen är mer koncentre- 
rad. Lösningens omrörande med en glasstaf förorsakar icke nå- 
gon isbildning ?). Slutligen har jag sjelf genom flerfaldiga försök 
öfvertygat mig om, att vatten från Östersjön, ehuru salthalten 
"der är så obetydlig, vid afkylningen lätt sänker sin temperatur 
under den egentliga fryspunkten. Om försöket verkställes pa det 
sätt, att afkylningen far verka ofvanifran vattenytan i det kärl, 
hvarı vätskan förvaras, sa kan man vara säker på, att nästan 
vid hvartenda försök temperaturen vid afkylningen nedgar under 
den egentliga fryspunkten. Då isbildningen genom stark omskak- 
ning eller genom nedsläppt is börjar, fullbordas den med största 
häftighet från hvarje punkt i vätskan, och temperaturen stiger 
dervid till den egentliga fryspunkten. 

De egenskaper hos hafsvattnet, hvilka hufvudsakligen be- 
stämma dess frysningssätt, äro således: 1:0) att hafsvattnet, i 
samma mån som temperaturen aftager, sammandrager sin volum 
och följaktligen ökar sin egentliga vigt, ända till dess att tempe- 


raturen, allt efter vattnets olika salthalt, kommer mer eller mindre 


!') Bulletin de la societé Vaudoise des sciences naturelles. T. 6, sid. 474. (År 1860). 
2) Poce. Ann. B. 114, sid. 63. (Ar 1861). 
3) Ibid. B. 116, sid. 55. 


— 353 — 


under fryspunkten, hvarest dess största täthet äger rum; 2:0) att 
detsamma vid temperaturer under fryspunkten lätt bibehäller sig 
ofruset, äfven om det utsättes för en starkare omskakning. — Ta- 
ger man dessa båda egenskaper hos hafsvattnet i betraktande, sa 
är det lätt att förutse, hvad som bör äga rum vid dess samman- 
frysning till is. 

Under den kallare årstiden afkyles det öfversta vattenlagret 
genom värmesträlning, afdunstning och beröring med den kalla 
luften. Det öfversta vattenlagret blir derigenom tätare och tyngre 
än de underliggande, nedsjunker derföre mot djupet och lemnar 
rum för ett nedifrån kommande varmare och derföre lättare vat- 
tenlager, hvilket intager det förras plats på ytan. Detta afkyles 
i sin ordning, nedsjunker och lemnar rum på ytan för ett nytt 
uppkommande vattenlager o. s. v. Då de nedgående vattenlagren 
småningom uppvärmas af de underliggande, måste man föreställa 
sig, att denna cirkulation till en början hufvudsakligen äger rum 
i de vattenlager, som ligga ytan närmast. Om kölden i luften 
är ihållande, fortsättes afkylningen på detta sätt, och det afkylda 
lagret tillväxer i tjocklek, ända till dess att temperaturen ned- 
gått till den egentliga fryspunkten. Nu kunna två fall inträffa: 
blir hafvet upprördt af blåst, så att vattenpartiklarnes lägen re- 
lativt. till hvarandra våldsamt förändras, så bildar sig is. Det- 
samma måste inträffa, om förut bildade lösa isstycken kring- 
simma på vattenytan, eller om snö nedfaller ur atmosferen. Den 
började isbildningen åstadkommer snart vid fortsatt köld ett 
sammanhängande istäcke öfver vattenytan. Om deremot vattnet, 
sedan temperaturen nedgatt till fryspunkten, icke i mängd inne- 
håller några förut bildade isstycken, och om rörelsen i de öfver- 
sta vattenlagren icke är för våldsam, så fortsättes afkylvingen 
och temperaturen nedgar under fryspunkten. Det öfverkylda vat- 
tenlagret bör under gynnsamma förhållanden kunna erhålla en 
betydlig mäktighet. Då vattnet är en dålig värmeledare, synes 
det icke heller vara omöjligt, att vid inträffande töväder det öf- 
versta vattenlagret anyo kan uppvärmas öfver fryspunkten, under 


det att de underliggande fortfarande äro betydligt under den- 


— 304 — 


samma. I samma mån som temperaturen vid fortsatt köld fal- 
ler, växer svårigheten för hafvet att bibehålla sig ofruset. Det 
uppstår ett mer och mer labilt jemnvigtsläge emellan vattenpar- 
tiklarne, som lätt störes af yttre inverkningar. Om nu vattnet 
på ett eller annat sätt kommer uti en oregelbunden rörelse, eller 
om färdigbildade isstycken från andra ställen ditföras, så börjar 
isbildningen med häftighet i hela den afkylda massan. Har is- 
bildningen af en eller annan orsak börjat, fortsättes och fullbor- 
das den med yttersta skyndsamhet, och temperaturen hos vattnet 
stiger dervid genom det vid frysningen frigjorda värmet till frys- 
punkten. Den bildade isen bör hafva det utseende, som erfaren- 
heten visat, att isbildningar i öfverkyldt vatten antaga. Den bör 
nemligen utgöras antingen af rundade skifvor med mer eller min- 
dre regelbunden form eller ock bestå af en geleartad massa, lik- 
nande snö, som är genomdränkt med vatten. Det ifrågavarande 
isbildningssättet bör icke i någon väsentligare mån hindras af 
vattnets regelbundna vågrörelse; ty vid en sådan bibehålla vat- 
tenpartiklarne i det närmaste samma relativa läge till hvarandra: 
närliggande partiklar röra sig dervid i parallela banor. Först vid 
stark blåst, då vågen slår öfver, torde en afkylning under den 
egentliga fryspunkten icke kunna uppkomma. Samma verkningar 
hafva äfven bränningar samt vågornas slag emot stranden: när- 
liggande partiklar förändra dervid läge relativt till hvarandra: 
Härtill kommer dessutom, att vattnet vid stränderna genom det 
nedrinnande meteorvattnet i allmänhet torde hafva en mindre 
sälta, samt föröfrigt dels genom uppslamning från botten, dels 
ock genom blåsten från land upptager fasta ämnen i fint förde- 
ladt tillstånd, hvilka bilda passande fästpunkter för iskristallerna 
och befordra derföre dessas bildning, så snart temperaturen ned- 
gått till fryspunkten. Det beskrifna frysningssättet bör derföre 
företrädesvis förekomma i öppna hafvet på något längre afstånd 
från kusten '). 


!) Jag har vid ett föregående tillfälle anfört, att den bekanta bottenisbildningen 
i floder med färskvatten äfvenledes synes härleda sig derifrån, att vattnet af- 
kyles under den egentliga fryspunkten. (Öfvers. af K. Vet. Akad. Förh. 1862, 


— 35 — 


En betraktelse af anförda beskaffenhet öfver isbildningen i 
hafvet framställdes af mig för första gången i K. Vetenskaps- 
Akademien förlidet år med anledning af ett meddelande af Hr 
Professor NILSSON, rörande frysningen i Kattegat. Det blef nu af 
intresse att genom flera direkta observationer samt genom be- 
stämningar öfver hafsvattnets temperatur under den kallare ars- 
tiden få bekräftelse på min åsigt, som hitintills stödde sig på 
endast några få iakttagelser. Med tacksamhet mottogs derföre 
Hr Professor NORDENSKIÖLDS benägna erbjudande att på en vid 
 jultiden företagen resa till Finland någon tid uppehålla sig på de 


Åländska öarne för att anställa observationer och insamla under- 
rättelser af de erfarne öboarne. För bestämmande af hafsvatt- 
nets temperatur på större djup medförde Hr NORDENSKIÖLD tre 
exemplar af en af Hr Friherre WREDE konstruerad minimither- 
mometer af följande beskaffenhet: 


sid. 367). Till följd af färskvattnets egenskaper kan dock denna bottenisbild- 
ning endast blifva ett mer eller mindre sällsynt undantag från den allmänna 
regeln. I hafvet deremot är bildandet af bottenis mycket vanlig, och på 
många ställen synes den till och med vara nästan det enda frysningssättet. 


— 306 — 


Ofvanstaende figur föreställer detta instrument 1 ungefär fjer- 
dedelen af verkliga storleken. ABCD är en fyrkantig skifva af 
messing. På denna är ett glasrör abede fästadt, hvilket vid f 
vidgar sig till en glascylinder Ak. Denna: cylinder afsmalnar i 
undre ändan till ett rör, på hvilket en jernkran m är fastkittad, 
och denna kran: är medelst ett kort kautschuksrör n förbunden 
med glasröret pg. Detta rör fasthälles upprätt vid messings- 
skifvan förmedelst en messingsfjäder r, hvilken kan öppnas, och 
röret pq derigenom uttagas och ställas i hvilken vinkel som helst 
med vertikallinien, t. ex. utefter p'g'. Cylindern hk är fylld med 
sprit med undantag af dess nedre del s, hvilken likasom rören 
pq och abed: innehålla qvicksilfver. Det är tydligt, att man, då 
Jernkranen är öppen, genom att förändra läget af röret pg kan 
få qvicksilfret i röret cd att falla och stiga efter behag. Värme- 
utvidgningen af spriten och den delen af qvicksilfret, som befinner 
sig i cylindern ofvanom den stängda jernkranen, är den, som skall 
mätas, och bestämmer den sökta minimitemperaturen. 

Då instrumentet skall iordningställas för en observation, gif- 
ver man det först en bestämd temperatur (t,), hvilken måste 
vara högre än den sökta minimitemperatnren. År man säker på, 
att instrumentet antagit denna temperatur, så öppnar man kra- 
nen m, i fall denna förut är stängd, och gifver röret pg ett så- 
dant läge, att qvicksilfret i röret abed uppstiger i den horisontala 
delen de och är färdigt att nedfalla i cylindern Ak. Har detta 
skett, stänges kranen m och röret pq äterföres i sitt vertikala 
läge och fästes under messingsfjädern r. Om nu temperaturen 
blir lägre, sa nedfaller qvicksilfver från röret de genom spriten 
och samlas vid s. Skulle temperaturen deremot stiga, så utvid- 
gar sig spriten och drifver qvicksilfret tillbaka från röret de ned 
i röret de. På det att spriten ej skall tränga in öfver qvicksilf- 
verkolonnen i röret de, är diametern på denna rördel mycket 
liten. Röret de, hvilket har större vidd än de, är vid g utbläst 
till en kula, på det att spriten, om temperaturen betydligt skulle 
stiga, icke skall intränga i röret ab och på detta sätt uppgå ge- 
nom röret ab till koppen it. Sedan instrumentet är iordningstäldt 


— 357 — 


för en observation, kan koppen « på röret pg tillslutas med en 
kork. Koppen t på det andra röret får deremot, af lätt insedda 
skäl, icke hermetiskt tillslutas, emedan derigenom qvicksilfver- 
kolonnen i detta rör skulle hindras i sin rörelse. Innan instru- 
mentet utställes till minimitemperaturens bestämmande jemnförer 
man qvicksilfverpelarens stånd i cd med en vanlig thermometer 
vid en temperatur som är högre än t,. Vi antaga att-thermo- 
metern härvid visar €, och qvicksilfverpelaren 7’ på den arbi- 
trära skalan. 

Vid de ifrågavarande observationerna nedsattes instrumentet, 
sedan det blifvit på förenämnda sätt behörigen iordningstäldt, i 
en zinkeylinder, hvars diameter var lika stor med messingsskif- 
vans bredd och dess höjd något större än instrumentets hela höjd. 
Zinkeylindern, som var fylld med sprit, hvars temperatur natur- 
ligtvis var högre än den sökta minimitemperaturen, tillslöts med 
ett lock och nedsänktes derefter på det för observationerna be- 
stämda stället. Den med sprit fyllda zinkeylindern tjenade icke 
endast till att skydda thermometern för yttre våld, utan förhin- 
drade äfven den afkylning under temperaturen t,, som thermo- 
metern hade kunnat komma att undergå, dels i luften före ned- 
sänkningen i vattnet, och dels i de öfre vattenlagren, då instru- 
menten vid nedsänkningen och upptagningen från bottnen passe- 
rade derigenom. 


För beräkning af den sökta minimitemperaturen måste efter 
försöket instrumentets konstanter bestämmas. Detta tillgår på 
det sätt, att qvicksilfverpelarens höjd i röret cd på den pa mes- 
singsskifvan anbringade arbiträra skalan jemnföres med en vanlig 
thermometer vid två olika temperaturer, hvarvid man naturligtvis 
Fmäste tillse, att instrumentet dervid verkligen antagit den tem- 
peratur, som den andra thermometern utvisar. Om thermometern 
Frid dessa båda tillfällen angifver temperaturerna t” och t” och 
qvicksilfverpelaren i röret ed dervid stadnar vid delningsstrecken 

T' och T”, så erhålles på detta sätt värdet på en arbriträr 


fskaldel — em Det är häraf lätt att beräkna, hvar qvick- 


— 358 — 


silfverpelaren skulle hafva stannat, i fall temperaturen varit t' 
eller densamma som före instrumentets nedsänkning. Om skill- 


naden mellan detta stånd och det som qvicksilfverpelaren verkli- 
gen visade vid temperaturen © före nedsänkningen, förvandlas till 


verkliga thermometergraden, så får man veta, huru mycket den 
sökta minimitemperaturen nedgätt under temperaturen ty. | 

Detta instrument lider icke af de fel, som behäfta SIX be- 
kanta thermometer. Det kan från dess vertikala ställning ned- 
läggas nästan horizontalt, utan att någon förändring i qvicksilfver- | 
pelarens stånd deraf uppkommer. Det bör derföre blifva mycket | 
användbart för bestämmande af hafsvattnets temperatur på djupet. 


Oaktadt vintern var missgynnande, lyckades det dock Hr 
NORDENSKIÖLD att få göra ett par, uti ifrågavarande hänseende 
vigtiga, observationer öfver hafsvattnets temperatur på djupet. En 


af minimithermometrarne nedsänktes några hundra fot från stranden 
på ett djup af 21 fot under vattenytan, hvarvid den kom att stå 
omkring 3 fot från bottnen. Då densamma, efter att hafva stått 
ute några dagar, upptogs, visade den, att temperaturen på detta 


djup nedgätt till —19,0. Vädret var under dessa dagar stormigt, 


temperaturen om middagen ett par grader öfver noll, men ända 
till 5 graders köld under nätterna. Pä ett annat ställe var tem- 
peraturen pa 14 fots djup och ungefär 2 fot från bottnen —0,6, 
under det att temperaturen vid hafsytan var —09,2. Det fran 
det ena af dessa ställen af Hr NORDENSKIÖLD hemförda hafs- 
vattnet fann jag frysa till is vid —0°,4, om det starkt skakades 
eller om en isbit lades deruti. Vid båda dessa observationer var 
således hafsvattnets temperatur i närheten af bottnen, den ena 
gången 09,6 och den andra gången 09,2 under vattnets egentliga 
fryspunkt. Hafsytan var vid båda dessa observationsställen fri 
från is. | 

Enligt de underrättelser, Hr NORDENSKIÖLD inhemtade på 
Åland, är isbildning från djupet derstädes en mycket vanlig före- 
teelse. På 6 till 8 fots djup får man ofta se, att hafsbottnen, | 
hafsväxter och stenar äro betäckta med is. Hr NORDENSKIÖLD 


kom i tillfälle att sjelf öfvertyga sig om sanningen häraf. Mani 


— 359 — 


har sett stenar af flera tums genomskärning, fastfrusna i botten- 
isen, uppkomma med dessa till hafsytan. Denna is är till utse- 
endet olika med den, som bildas på ytan. Den består ofta af 
runda skifvor, stora som tallrikar, men stundom af en tunnbot- 
tens vidd; ibland utgöres den af en lös issörja, liknande halfsmält 
snö. Den hastighet, hvarmed denna issörja bildar sig och upp- 
stiger mot vattenytan, är karakteristisk för detta frysningssätt. 
Hafvet kan vara fullkomligt isfritt, så långt ögat kan se, och 
straxt derpå börja iskakor och issörja uppkomma i sådan mängd, 
att man efter en kort stund ej kan komma fram med båt. Flera 
personer på olika ställen af Åland omtalade dylika händelser så- 
som mycket vanliga. En person hade på detta sätt med sin båt 
fastnat i issörjan, och ehuru afståndet till land ej var mer än 
1000 fot, måste han qvarstanna, till dess att han på isen kunde 
gå hem. Då han for ut med sin båt, var hafvet isfritt. En 
kyrkoherde på Åland påstod, att ”nästan all is, som snart blir 
farbar med häst, bildar sig genom bottenis, som stiger upp i form 
af sörja”. Han omtalade äfven, att han en gång, då hafvet var 
alldeles isfritt, skulle segla öfver det sa kallade ”Skiftet”, men 
måste hastigt vända om hem, emedan plötsligen en sådan mängd 
issörja började uppstiga från djupet, att båten med möda kunde 
uppnå stranden. En annan gång hade hans söner varit utsatta 
för samma äfventyr. En person uppgaf, att han vid blidväder, 
då lufttemperaturen således var öfver fryspunkten, sett dylik is- 
sörja uppstiga från djupet. Enligt en fiskares utsago skall is- 
bildningen understundom försigga på betydligt djup: han påstod 
sig hafva sett isklumpar uppkomma på 120 till 180 fots djupt 
vatten, medförande ”höter” oeh andra märken från hafsbottnen. 

Sedan jag genom Hr NORDENSKIÖLDS beredvillighet erhållit 
dessa underrättelser från de Åländska öarne, beslöt jag att äfven 
söka förskaffa mig iakttagelser öfver isbildningen i hafvet från 
flera ställen vid Sveriges östra och vestra kuster. Jag lät der- 
före i början af detta år trycka cirkulärer, innehållande frågor, 
rörande detta ämne, hvilka genom vänner och bekanta sedermera 
utdelades till eller upplästes för sakkunnige kustbor. Såsom 


— 360 — 
sakkunnige i detta fall kunna endast de personer anses, hvilka 
till följe af sitt yrke eller af andra skäl under vintermånaderne 
befara hafvet och dervid erhålla tillfälle att göra iakttagelser. 
Jag har nu återfått ett stort antal af dessa cirkulärer, innehål- 
lande svar på mina frågor. Särdeles värderika upplysningar om 
samma sak har jag äfven erhållit från Norge. Tillsammans hafva 
mer än 100 uppgifna personer blifvit radfragade. Jag skall nu med- 
dela det hufvudsakliga innehållet af de upplysningar, jag mottagit. 

Enligt intyg af lotsar, boende på kusten från Skellefteå till 
Neder-Kalix, tillfryser norra delen af Bottniska viken alltid på 
det sätt, ”att en fin issörja bildar sig på vattenytan och till nå- 
gra fots djup derunder, hvilken sedan småningom sammanfryser 
och bildar en isskorpa på vattenytan”. Denna issörja blir så tät, 
att en båt deraf betydligt hindras i sin rörelse. De hafva icke 
varseblifvit, att denna issörja uppstiger från djupet, icke heller 
hafva de sett, att större isstycken derifrån uppkommit. Isbildning 
på stenar och hafsväxter på bottnen förekommer endast på myc- 
ket grundt vatten vid stränderna '). Såsom undantag härifrån 
berättas från Luleå, att fiskredskaper, som ligga på ett djup af 
ända till 30 å 40 fot, understundom blifvit isbelagda?): Det 
synes höra till sällsynta undantag att större isklumpar upp- 
komma fran djupet; dock skall äfven detta någon gang inträffa, 
enligt ett annat intyg från sistnämnda stad. För några är sedan 
skall det derstädes hafva händt, att nät, som legat på 120 fots 
djup, upplyftats af issörja till ytan ?). 

Ju längre man kommer mot söder, desto allmännare synes 
isbildningen på djupet blifva. Från fyrstationen Svartklubben 
(lat. 60910” i närheten af Grislehamn) lemnas den underrättel- 
sen, att hafvet tillfryser icke alltid på det sätt, att en isskorpa 
småningom bildar sig på vattenytan, utan mycket ofta uppkomma 
från djupet isklumpar, hvilka derefter sammanfrysa. De äro af 
en tallriks eller thekopps storlek. De uppstiga ibland så hastigt 


!) Meddeladt genom Hr Kommendör B. LILLIEHÖÖK. 
2) Medd. af Hr Komminister STECKSÉN i Luleå. 
3) Medd. genom Hr Rektor BACKMAN i Luleå. 


— 361 — 


och i så stort antal, att man efter en timmes tid endast med 
största möda kan komma igenom med båt. Isbildning förekom- 
mer äfven på stenar, som ligga på bottnen'). Från Salöga, söder 
om Ornö i Stockholms skärgård, meddelas, att hafvet tillfryser 
på ytan endast vid lugnt väder. Vid blåst tillfryser vattnet 
genom uppkommande isklumpar, stora som ”tvänne händer”. 
Man har sett dylik isbildning betäcka bottnen ”liksom med ett 
täcke” på 9 fots djup. Då de uppflyta, medfölja gräs och tång. 
De uppkomma understundom i sådan mängd, att båtar hindras 
att framkomma '). I Villinge skärgård har man iakttagit, att 
isen bildats på botten, "just som fina löf eller blad, hvilka sutit 
omkring grässtrån, på fiskredskap m. m., ofta i den mängd att 
ryssjor till följd deraf uppflutit”). Vid Härhamra och Landsort 
har man icke sett, att hafvet isbelägges genom sammanfrysning 
af isklumpar, som uppkomma från djupet. Man har dock iakt- 
tagit, att dylika af mindre storlek understundom uppkomma med 
fasthängande tång från 18 fots djup ”). Vid Trosa bildas sällan 
vanlig ytis ofvanpa vattenytan, ”emedan hafvet dertill merändels 
är för oroligt”, utan tillgår det på sådant sätt, att små tunna 
isskifvor eller issörja uppflyter, ofta i stor mängd, och samman- 
fryser derefter till ett sammanhängande istäcke. Det anmärkes, 
att då man vid lugnt och kallt väder är ute på hafvet och får 
se små isbrickor i mängd uppflyta omkring båten, är det bäst 
att begifva sig till land, emedan båten genast infryser och fast- 
nar. Att is bildas på stenar, hafsväxter och dylikt har man 
observerat på 18 fots djup och derunder ”). Lotsar inom Norr- 
köpings lotsfördelning, hvilka säga sig icke känna, huru isbild- 
ningen försisgår på längre afstånd från kusten, uppgifva, att vid 
holmar, grund och i större vikar bildar sig bottenis, som seder- 
mera lossnar och uppflyter. Bottenisen är bladformig, pappers- 
tjock och från en till tre tum i vidd. På några ställen har man 
ej varseblifvit bottenis på mer än 6 fots djup, på andra ställen 


#) Meddeladt genom Hr Premierlöjtnant Arwınsson. 
5) Medd. genom Hr Rädman LANGMAN i Trosa. 


Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh. Årg. 20. N:o 6. 2 


— 362 — 


deremot har den visat 'sig 20 fot under vattenytan. För åtta år | 


sedan inträffade vid Bokö, att bottenisen upplyftade 3 nät, som 


lågo 50 fot under vattenytan. De äterfunnos vid en närbelägen 
holme, fastfrusna under ytisen. Vid Häradskär lyftas näten nå- 
son gång från botten af issörja på 12 till 18 fots djup ') På 
östra kusten af Gottland (vid Östergarnsholm) har observerats, 
att isbildningen försiggått först på bottnen. Den ser ut som 
snösörja. I December och Januari månader har man sett den 
uppflyta i sådan mängd, ”att den på, en timme eller något mera 
gör rörelsen för båt alldeles omöjlig”. Några större, från djupet 
uppkommande isklumpar har man härstädes icke sett till '). Syd- 
ligare, vid Rohnehamn, har man sett, att isbildning äger rum på 
hafsbottnen på 4 till 6 fots djup, innan den ännu sker på ytan. 
Den kallas grundfrost, ”affjällar”, och uppflyter till ytan. Någon 
annan bottenis skall man der icke känna°). Från Ölands nord- 
östra kust meddelas, att hafvets tillfrysning förorsakas ”af bot- 
tenis, som uppkommer och utbreder sig på ytan”: Den bottenis 
man kan se på 12 fots djup, beskrifves såsom ”korallformig af 
2 till 3 fots diameter”. Pa en timmes tid har man sett en sa- 
dan myckenhet issörja uppkomma, att man haft svårighet att ro 
en fiskarebat derigenom. Det uppgifves, att man på grundare 
vatten, der man fullkomligt kan se bottnen, ofta finner denna be- 
klädd med is, fästad pa hafstäng, gräs och stenar. Ryssjor, 
nedlagda på 6 fots djupt vatten, blifva ofta så ”fullväxta med 
issörja, att man haft svårighet att inbärga dem i båten”. Det 
anmärkes härifrån, likasom ifrån flera andra ställen, att bildnin- 
gen af bottenis hufvudsakligen äger rum under första hälften af 
vintern, innan vattenytan ännu blifvit belagd med is. På några 
ställen säges dock bottenisen förekomma under nästan hela vin- 
tern’). Från Kalmar och vestra kusten af Öland har den un- 
derrättelse blifvit meddelad, att isklumpar bilda sig på bottnen 
vid stark köld, der vattnet ej är mycket djupt, och åstadkommer 


5) Meddeladt genom Hr Magister G. LINDSTRÖM i Visby. 


7?) Från Riksdagsman JoHAN JOHANSSON på Öland; meddeladt genom Hr Pre- 
mierlöjtnant ARWIDSSON. 


— 363 — 


sedan ett istäcke öfver ytan. Detta sker före slutet af Februari. 
Efter denna tid bildas vanlig ytis. Dessa klumpar skola vara 
större på djupet än på grundt vatten. ”På så kallad klöder- 
botten har man observerat, att klödern är alideles beklädd med 
isstycken, som under stark köld uppkomma”. Lotsar och fiskare 
vitsorda, att hafsytan på kort tid genom uppkommande is kan 
blifva så uppfylld deraf, att en båt har svårt att komma fram ”). 
— Efter dessa underrättelser från så många ställen i Östersjön 
och Bottniska viken var det oväntadt att få erfara, att bottenis 
aldrig förekommer på Gotlands vestra kust i trakten af Visby. 
De personer, som derom blifvit tillfrågade, synas icke känna 
någonting, som för ett sådant isbildningssätt är bevisande °). 
Det är svårt att förklara orsaken härtill. Om det framdeles 
skulle bevisa sig vara ett faktum, att förhållandet är sådant, så 
kan man fråga, står detta på något sätt i samband med den 
kända omständigheten, att hafsvattnet vid Visby under somma- 
ren på några timmar kan sänka sin temperatur med flera gra- 
der? Detta sednare förorsakas sannolikt deraf, att vatten från 
djupet genom hafsströmmar eller af annan orsak tvingas upp 
emot vattenytan. Kunna dylika strömmar från djupet under 
vintern hindra det vid hafsytan afkylda vattnet att nedsjunka 
och bilda bottenis? Endast noggrannare undersökningar kunna 
upplysa denna fråga. 


I Kattegat äro frysningsfenomenerna af det ifrågavarande 
slaget mer utbildade än i Östersjön och Bottniska viken. Från 
Kullen skrifves, att isen bildas derstädes högst sällan ofvanpå 
vattenytan, utan frysningen tillgår på det sätt, att små tunna 
och flata isskifvor, af omväxlande storlek och form, uppflyta, 
ofta i största mängd, till ytan. Deras storlek varierar från min- 
dre än en ända till fem tum i diameter. Att dessa isskifvor ej 
bildas på sjelfva ytan bevisas bland annat deraf, att de upp- 
komma på kant och med så stor fart, att de större deraf höja 
sig flera tum öfver vattenytan. Vid klart och stilla väder kan 


5) Meddeladt genom Hr Lektor Wirmer i Kalmar. 


— 3064 — 


man se, åtminstone ett par fot under ytan, huru de glittrande 
svänga sig upp mot ytan. Observatörerna anse dock, att dessa 
isskifvor icke bildas särdeles djupt under ytan. De hafva icke 
sett stenar och tängarter beklädda med isfjäll på mer än 4 högst 
8 fots djup. Man har sett dylika isskifvor uppflyta öfverallt 
emellan Kullen och Jutland '”). Då fiskrarne se dylika skifvor, 
söka de gerna genast land; ”ty de uppkomma ofta i så stor 
mängd, att de snart nog skulle kunna alldeles innestänga båten 
och hindra den att fritt röra sig”). Två fiskare från Varberg, 
hvilka blifvit tillfrågade rörande hafvets frysningssätt, hafva yt- 
trat, att någon isbildning under hafsytan der icke förekommer. 
De beskrifva dock ett frysningsfenomen, som fullständigt veder- 
lägger deras pästaende. De yttra nemligen, att i hafvet kan på 
en timmes tid så mycket is bildas, att en båt deraf möter be- 
tydligt motstånd. Vid lugnt väder och stadigt ihållande köld, 
säga de, kan hafvet stå klart och isfritt under en tid af 14 da- 
gar till och med 3 veckor, då plötsligen ”mot snar temperatur- 
sänkning och vind”, isbildning försiggår). Detta bevisar till fullo, 
att hafvet före den skyndsamma isbildningen var afkyldt under 
dess fryspunkt. Det är fysikaliskt omöjligt, att vid den köld- 
grad, som i Kattegat kan äga rum, på en timmes tid så mycket 
is kan bildas på hafsytan, att en båt deraf i någon större grad 
hindras i sin rörelse. Dertill fordras, att vattnet är afkyldt 
under fryspunkten, och att isbildningen försiggår äfven under 
hafsytan. 

Från Marstrand meddelas, att hafvet understundom isbeläg- 
ges genom bildandet af en ishinna. ”Allmännast inträffar, att 


isbildningen på längre afstånd från land försiggår medelst från 


10) Hr Konferensrådet FORCHHAMMER berättar, att fiskare vid Danska kusten ut- 
efter Öresund mycket väl veta, att vid köldens början under vintern bottenis 
på bestämda ställen nästan hvarje år bildar sig och plötsligt stiger upp till 
hafsytan. (Bidrag til Skildringen af Danmarks Geographiske Forhold i deres 
Afbaengighed af Landets indre Geognostiske Bygning; af G. FORCHHAMMER. 
Kiöbenhavn 1838.) 


11) Öfversigt af K. Vet. Akad. Förh. 1862, sid. 367. 


'2) Meddeladt genom Hr Lektor DAHLANDER i Göteborg. 


— 305 — 


djupet uppkommande platta, runda kakor, hvilka sammanfrysa 
till en fast isbetäckning, som genom lagring af dylika kakor ha- 
stigt kan blifva mycket tjock. Understundom och då kakorna 
uppkomma mindre tätt, utvidgas de innan sammanfrysningen”. 
Storleken af dessa kakor är från 3 tum till 1 fot i diameter. 
”Vid lugnt väder har man sett kakorna uppkomma på kant med 
sådan fart, att de kört upp med mera än hälften af sin höjd 
öfver vattenytan, och så tätt, att denna innan kort ej allenast 
betäckes, utan mer och mindre tjocka lager bildat sig”. Fiskrarne 
anse, att dessa kakor icke bildas djupare under ytan än på om- 
kring 12 fot. Såsom bevis härpå anföres, att man aldrig sett 
sten, jord eller hafsväxter fastfrusna vid dem, samt att man vid 
vinterfiske för att upptina ett fruset agn vanligen nedsänker det 
i vattnet under nämnde djup. Det har observerats, att is- 
kakorna understundom uppkommit så tätt och hastigt, att de 
inom en timme lagt sig på ytan till 6 fots tjocklek. Fiskrarne, 
för hvilka detta fenomen är alldeles oförklarligt, förmoda, att 
strömsättningar äro orsaken till en så hastig lagring. Dessa is- 
bildningar förekomma mest under Februari, men äfven under 
Januari och Mars månader. Det händer understundom vid fiske 
genom upphuggna vakar på fäst is, att ”bottenis” uppkommer 
till sådan mängd, att fisket måste afbrytas. På fiskredskaper, 
stenar, hafsväxter och dylikt har någon bottenis här ej blifvit 
observerad '). Fran ett annat ställe, ej långt från Marstrand, 
berättas, att bottenisen dels i form af runda isskifvor stora som 
tallrikar och dels såsom små sandkorn uppkommer i sådan mängd, 
”att man kan ställa en åra upprätt i vattnet” ''). Från Klädes- 
holmarne har jag erhållit underrättelser af ungefär samma inne- 
håll som från Marstrand. Det säges dock, att hafvet här 
”stundom” isbelägges genom sammanfrysning af uppkomna is- 
kakor. Deras storlek varierar från 2 till 10 tum i diameter. 
Om utrymmet på ytan tillåter, utvidga de sig till flera fot i dia- 
13) Från Hr Friherre UGGLA i Marstrand, genom Hr Lektor DAHLANDER i 
Göteborg. 


1) Meddeladt genom Hr Doktor ÅHLsTRÖM i Uddevalla. 


— 306 — 

meter. På nägra timmar kan en sådan myckenhet deraf upp- 
komma, att ett lager bildas af ”flera famnars djup”. Detta frys- 
pingssätt visar sig mest under Februari månad. Det förekommer 
äfven, sedan hafsytan blifvit belagd med fast is, men med ”större 
öppningar emellan”. Då vindvakar, som äro från 6 till 120 fot 
långa, lägga sig, sker det alltid med klar och slät ytis. ”Efter 
starka snöfall eller ymnigare regn, om sträng köld straxt påföl- 
jer, händer, att isen lägger sig mycket hastigt, men då uppkom- 
mer alls ingen bottenis, och den isskorpa, som bildats, drifver 
lätt vid uppkommande vind undan, utan att som bottenisen stocka 
sig i stora massor, deraf riktiga isberg understundom lära upp-" 
komma” '). 

Från Käringön har jag erhållit följande meddelande: Det 
hörer här till det vanliga förhållandet, att isklumpar uppkomma 
från djupet, hvilka samla sig på ytan och derefter hopfrysa till 
ett sammanhängande istäcke. Dessa isklumpar hafva ute 1 öppna 
sjön på djupt vatten utseende och storlek af runda kakor eller 
små tallrikar, och kallas derföre af fiskare-allmogen för tallriksis. 
De sammanfrysa efter uppkomsten på ytan till stora isstycken, 
betydliga både genom sin vidd och tjocklek. Inom skären och 
på grundare vatten visar sig denna isbildning såsom en issörja, 
betäckande hafsbottnen. På 300 fots djupt vatten har man sett 
dylika iskakor uppstiga 1 mängd och innestänga båten, ehuru 
hafvet kort förut inom synkretsen varit fullkomligt isfritt. Det 
är fullkomligt öfverensstämmande med sanningen, att dylika is- 
stycken understundom uppkomma från djupet i sådan mängd, att 
hafsytan på kort tid, ja inom en halftimme, blir belagd med så 
tjock is och så mycken issörja, att båten endast med största 
svårighet kan taga sig fram igenom densamma. Dessa från 
djupet uppstigande isstycken visa sig mest i Januari månad före 
isläggningen på ytan, ehuru man äfven sett dem uppkomma, se- 
dan under vinterns lopp vattenytan här och der blifvit betäckt 
af is. ”Huru djupt under hafsytan denna isbildning försiggår, 
har icke kunnat bestämmas. Dock har man äfven under blidare 


<= a 


vintrar sett stenar och hafsväxter på 12 till 18 fots djup alldeles 
betäckta af bottenis, under det att hafsytan öfverallt varit isfri. 
För några ar tillbaka inträffade, att en fiskare, som vintertiden 
hade tjudrat 390 stycken humrar på 12 till 18 fots djup, vid 
deras upptagande från hafsbottnen fann dem öfverdragna med en 
isskorpa och likasom glacerade. Denna dag syntes icke någon is 
på hafsytan, men dagen derpå var vattnet betäckt med uppfluten 
issörja ”). 

Utanför Oroust (i trakten af Koljöfjorden?) tillfryser hafvet 
i allmänhet sällan på något längre afstånd från kusten, och utan- 
för de yttre skären har detta ej i någon högre grad inträffat 
sedan år 1855 i Februari månad, då hela Skagerrack tillfrös. 
”När detta inträffar, sker det alltid på det sätt, att isklumpar 
uppkomma från djupet, hvilka derefter sammanfrysa”. Klum- 
parne äro, såsom det uppgifves från andra ställen, afrundade 
och sägas vara till färgen hvitgå samt ända från 6 till 1 fot i 
diameter och från 6 till I tum tjocka. ”Att de måste upp- 
komma på betydligt djup, om också ej på sjelfva bottnen, synes 
deraf, att, då de uppkomma till ytan, sker detta med stark fart 
och stående på kant, alldeles såsom ett, med våld under vatten- 
ytan qvarhållet, isstycke, plötsligen lössläppt, skulle uppkomma. 
Säkert är, att isbildningen försiggår djupare ned, än att den kan 
observeras af någon betraktare på vattenytan”. Några märken 
från bottnen, såsom hafstäng, stenar och dylikt, har man icke 
funnit fastfrusna 1 isen; ej heller hafva fiskredskaper deraf blifvit 
isbelagda. ”Dessa isstycken uppkomma aldrig spridda utan tätt 
tillsammans öfver större och mindre ytor af hafvet”. Sådant är 
förhållandet utanför de yttre skären. Inuti den, af otaliga hol- 
mar och öar bestående, skärgården, ”der vattnet är mindre salt, 
ju längre in man kommer”, är isbildning på ytan regel och så 
kallad bottenis undantag, och detta undantag blir sällsyntare ju 


mer man närmar sig fastlandskusten '”). 


5) Meddeladt af Hr Kapellpredikanten SImson genom Hr Lektor DAHLANDER. 
15) Meddeladt af Hr Sjökapten Bınor genom Hr Doktor ÅHLSTRÖM. 


= OSA 


Från Fiskebäckskil berättas, att hafvet understundom till- 
fryser genom från djupet uppkommande iskakor af en tallriks 
storlek. De uppkomma tätt tillsammans och kunna betäcka hafs- 
ytan till 2 fots djup. Här förekommer äfven, att mindre iskakor, 
stora som specieriksdalrar, uppstiga från djupet. Ofta komma 
dessa. isbitar så tätt upp till vattenytan, ”att deras uppstigande 


kan liknas vid snöflingornas nedfallande under starkt snöväder”. 


Det anföres härifrån: ”Ofta kan man observera, att vattnet lik- 


som har svårt för att lägga is på sig (genom sälta?), oaktadt 
kölden är stark och vinden stilla. Det är vid sådana tillfällen, 
vanligen i Februari månad, som den nämnda isen kommer upp”. 
Såsom bevis på, att den ifrågavarande isbildningen understundom 
kan försiggå på större djup berättar samme man, att han vid 
ett tillfälle, då han skulle fånga ostron i Gullmarsfjorden på 60 
fots djup och omkring 300 fot från land, till en början icke 


kunde få ”skrapan” att taga. Slutligen, då skrapan tog och 


derefter blef uppdragen, befanns den innehålla is och några kru- 


staceer, hvilka djur voro alldeles stelfrusna. Här hade således 
isbildning ägt rum på 60 fots djup "). 

Från Pinön skrifves, att understundom uppkomma isklumpar 
från djupet, hvilka sammanfrysa på ytan till ett sammanhän- 
gande helt. Dessa isklumpar äro stora som tallrikar, deras tjock- 
lek ungefär en half tum, dock tunnare mot kanterna. De upp- 
komma alltid på kant och med tämlig fart. Jord eller andra 
ämnen från bottnen har man icke sett dem medföra. De upp- 
stiga understundom så hastigt och i sådan mängd, att inom en 
timmes tid en båt deraf i betydlig grad hindras i sin rörelse. 
Detta frysningssätt förekommer endast utpa hafvet på djupare 
vatten; närmare land bildas på vanligt sätt en isskorpa på 
vattenytan '*). 


I trakten af Strömstad tillfryser hafvet ömsom på samma 


sätt som insjöar, derigenom att en ishinna bildar sig på ytan, 


ömsom ock genom från djupet uppkommande isskifvor och issörja. 
De uppkomna isskifvorna äro så stora som tallrikar; en del 


= 0 = 
är dock betydligt mindre och ser ut som glasskärfvor. De upp- 
komma tätt tillsammans och så hastigt, att hafsytan på en kort 
stund blir belagd med ett tjockt lager deraf. Båtar, som segla 
ut i isfritt vatten, löpa vid dessa tillfällen fara att fastna i den 
uppkommande issörjan. En af observatörerne tillägger: ”Då jag 
varit sysselsatt med fiske, har jag tydligt sett isskärfvor upp- 
komma, så längt ögat kunnat se (omkring 12 fot)”. Skifvorna 
uppkomma på kant och med sådan fart, att de vid uppkomsten 
till ytan till en del höja sig öfver densamma, hvarefter de kantra 
och sammanfrysa. En annan af iakttagarne påstår, att botten- 
isen icke kan bilda sig på mer än 18 fots djup; emedan på större 
afstand från hafsytan någon is icke förekommer på fiskredskapen, 
hvilket deremot ofta inträffar ofvanom denna gräns. Det ifråga- 
varande isbildningssättet skall mest förekomma under Februari 
manad. Det anmärkes, att vid den tid, då bottenis kommer upp, 
är fisket dåligt. Man tror, att fisken flyr, emedan vattnet är 
för kallt "). — Fran Kosteröarne har den underrättelse meddelats 
mig, att hafvet tillfryser både genom en ishinnas bildande på 
ytan och genom isklumpars uppstigande från djupet; dock oftast 
på det sednare sättet, tillägger en af observatörerne. I öppna 
sjön utom skären ”bildas nästan alltid isen så, att större och 
mindre ”isfloxor” från en ragkakas till mindre storlek uppkomma 
på sned kant till vattenytan i stor mängd”. Dessa iskakor äro 
större vid stillt än vid blåsigt väder. Att denna isbildning 
utanför skären ej kan uppstå på större djup än 70 fot, anses 
bevisadt deraf, att om man nedsänker frusen fisk på nämnda 
djup, så upptinas den inom kort tid. Några märken från bottnen 
såsom stenar, täng o. s. v. har man hvarken härstädes eller vid 
Strömstad funnit fastfrusna vid isen. Isbildning af det ifrågava- 
rande slaget sker understundom så plötsligt och hastigt, att man 
vid segling med båt löper fara för att blifva infrusen. Februari 
uppgifves såsom den tid, då detta oftast inträffar. Det omnäm- 
nes dessutom, att det händer ibland att, då man hugger en vak 


17) Meddeladt genom Hr Doktor ÅHLSTRÖM och Hr Lektor DAHLANDER. 


— 370 — 


på den fasta ytisen, uppkomma iskakor i sådan mängd från dju- 
pet, att vaken tilltäppes ''). 

Lektor FEARNLEY vid Christiania universitet har haft god- 
heten förskaffa mig följande underrättelser om hafsisens bildning 
på Noriges kust. Dessa underrättelser äro insamlade af Hr Fyr- 
direktor DIRIKS på åtskilliga ställen på södra kusten af Norge. 
Han har rörande detta ämne rådfrågat 7 personer, mest lotsar 
och fiskare. Dessa personer påstå, att hafsisen bildas på det 
sätt, att runda isskifvor skjuta upp på hafvets yta, hvarest de 
sammanfrysa till en massa. Detta sker endast i Februari och 
Mars månader. Alla äro enige deruti, att isskifvorna komma 
från djupet (från hvilket djup kunna de icke bestämma), att de 
stiga upp till ytan på kant, att de äro afrundade och I till 2 
linier tjocka (en person ansåg dem vara nära 1 tum), att deras 
storlek är ungefär som en tallriks, samt att de stundom komma 
så plötsligt och i sådan mängd till ytan, att isfritt haf på ett 
par timmar kan deraf blifva alldeles betäckt, sa att batar och 
mindre fartyg oaktadt någorlunda frisk vind icke kunna röra sig 
från stället. Ingen hade märkt, att jord, stenar och dylikt med- 
följde från botten. Flere af dessa personer intygade, att vid stark 
köld i Februari och Mars månader en mängd lefvande fiskar 
stundom komma upp på hafsytan, hvarest de ögonblickligen dö. 
Då de upptagas, finner man, att deras gom är full med is. Två 
personer sade, att sådana fiskar komma samtidigt upp med is- 
skifvorna; en annan person kunde icke bestämdt erinra sig, om 
detta var fallet, då han vid ett dylikt tillfälle af sådan fisk hade 
plockat en hel båtlast. 

Från Christianiafjorden har jag äfven erhållit flera uti ifrå- 
gavarande hänseende särdeles upplysande iakttagelser '). Den inre 
delen af Christianiafjorden tillfryser vanligen på det sätt, att en 
tunn ishinna småningom bildar sig på vattenytan. I den yttre 
delen deremot, hvarest hafvet utöfvar sitt inflytande, händer, att 


18) Meddeladt genom Hr Kommendör LILLIEHÖÖK. 

!) För dessa iakttagelser från Norge har jag i första rummet att tacka Chefen 
för Norska Telegrafverket Hr Direktör NIELSEN och Redaktören af den be- 
römda tidskriften ”Folkevennen” Hr E. SUNDT. 


— 371 — 


isbeläggningen försiggår antingen genom från hafvet inkommande 
drif-is eller genom ismassor, som uppstiga från djupet och der- 
efter sammanfrysa till ett helt. Denna drif-is har samma ”Op- 
rindelse og Beskaffenhed” som den is, hvilken kommer från dju- 
pet. Den består således sannolikt af bottenis, som bildats längre 
ut på hafvet. Den is, som kommer upp från djupet i sjelfva 
fjorden, består af mycket tunna, kristailklara isskifvor af mycket 
olika form. Storleken varierar från de minsta stycken till vid- 
den af en liten bordskifva. De fästa sig vid gräs på bottnen, 
på längre eller kortare afstand från denna allt efter gräsets höjd. 
Den isbetäckning på vattenytan, som är bildad af bottenis, skil- 
jes lätt från den vanliga ytisen, emedan den är skörare och 
mycket olika tjock på olika ställen. ”På frusen bottenis kan 
man köra på ett ställe och sticka foten igenom den ej långt 
derifrån”. Vid stark storm eller strömsättning ältas den upp- 
komna bottenisen först tillsammans i stora bollar, hvilka derefter 
sammanfrysa. De erfarnaste fiskrarne antaga, att isbildningen 
på djupt vatten icke sker på bottnen, utan längre upp mot 
ytan. Dock synes frysningen härstädes kunna gå ganska djupt 
ned. Det har händt, att alla fiskar i nät, som legat på 40 fots 
djup, blifvit ihjelfrusna. Det största djup, till hvilket frysningen 
kan nedga, anse fiskrarne vara 50 fot. Jord och stenar har man 
härstädes icke funnit fastfrusna 1 bottenisen. Denna bildas efter 
ihållande stark köld, då väderleken slår om och blir blidare, 
isynnerhet om marken icke är snöbetäckt; — en iakttagelse som 
äfven är gjord längre mot söder vid Svenska kusten. Bottenisen 
kan uppkomma både vid lugnt och stormigt väder. Inom myc- 
ket kort tid kan så mycket is uppstiga till ytan, att det är 
omöjligt att komma fram med båt, ehuru hafvet nyss förut varit 
alldeles isfritt. Det anföres härom: Man kan svårligen göra sig 
begrepp om de ofantliga ismassor, som på kort tid uppskjuta ur 
hafvet. Issörjan kan blifva flera famnar tjock, och vid storm 
och strömsättning lyftas dessa massor upp på hvarandra, sam- 
manskjutas och ältas ihop till en till utseendet fast ismassa, 
hvilken höjer sig öfver vattenytan. En af de fiskare, som om 


detta ämne blifvit radfragade, var en gång vittne till, att botten- 
isen under en stark sunnanstorm packades tillsammans och höjde 
sig som små hus öfver vattenytan, under det att mellanrum af 
öppet vatten åtskiljde de sammanhopade massorna. Den vanli- 
gaste tiden för dessa isbildningar är Februari och Mars månader, 
dock kunna de äfven visa sig under Januari. Sedan bottenis- 
bildningen fortfarande visat sig under någon tid, ser man deref- 
ter under tre veckor eller en månad ej någonting deraf, hvar- 
efter den äter börjar framträda. Vanligtvis infinner den sig på 
detta sätt två eller tre gånger under vintern. Det är naturligt, 
att detta är olika under olika vintrar. Man har härstädes, lika- 
som längre i söder vid Svenska kusten, ofta sett bottenis skjuta 
upp under den fasta ytisen. Om det bildar sig bottenis pa ste- 
nar, hafsväxter och fiskredskaper, som ligga på större djup, har 
man ej haft tillfälle att säkert observera. Det händer väl ofta, 
att fiskredskaper, som uppdragas från djupt vatten, befinnas vara 
fulla med bottenis, men fiskrarne anse det vara möjligt, att 
denna is fäster sig vid redskapen längre upp mot vattenytan 
under uppdragningen. 

Hvarje fiskare känner bottenisens förderfliga inflytande på 
fisken, hvilken dör, om den uppehåller sig, der bottenis håller 
på att skjuta upp. Vanligtvis flyr fisken vid denna tid grundare 
ställen och begifver sig ut på djupet, men äfven här öfverraskas 
han stundom af sin fiende, och man har sett massor af död fisk 
med bottenisen komma upp från djupet. Fiskrarne hysa olika 
äsigter om det sätt, hvarpa bottenisen förorsakar fiskens död. 
Allmänna meningen synes vara, att vattnets låga värmegrad 
är den egentliga orsaken härtill. Då bottenisen i massa skju- 
ter upp, säga de, är vattnet så utomordentligt kallt, att de en- 
dast med största svarighet kunna handtera sina fiskredskaper. 
De kalla det öfverkylda vattnet med en ganska passande be- 
nämning för flytande is, i hvilket hvarje föremål, som kommer 
dermed i beröring, förr eller sednare öfverdrages med ena is- 
skorpa, ”När en fisk kommer i dylikt vatten, är det akurat 
detsamma 'som när man sticker ned ett ljus 1 smält talg. Det 


—. TR 


stöper sig is omkring den” '). Om det öfverkylda vattnets in- 
flytande på andra djur i hafvet finnas inga berättelser att 
meddela ”). 

I trakten af Sandefjord tillfryser hafvet under stränga vin- 
trar och på djupare vatten beständigt på det sätt, att små klara 
och rena isskifvor komma upp från djupet. På grundare vatten 
inuti vikarne sker deremot isbildningen ofvanpå vattenytan. Bot- 
tenisen förekommer icke före jultiden. Den uppstiger hastigt 
och understundom i så stor mängd, att båtar och fartyg hindras 
att komma fram. Man har ej sett is på bottnen, som härstädes 
är lös och blöt. Icke sällan har det händt, att en mängd död 
fisk af olika slag kommer upp till vattenytan på samma gång 
som bottenisen "). Vid Brevig säges hafvet ofta tillfrysa på det 
sätt, att ismassor, i form af runda och mycket tunna isskifvor, 
uppstiga till vattenytan, ofta i så stor mängd och så plötsligt, 
att man har svårt att komma fram med båt. Kölden synes här- 
städes icke gå särdeles djupt ned under vattenytan. 

Dessa äro de vigtigaste resultaterna af de iakttagelser, som 
blifvit mig meddelade rörande isbildningen i Skagerrack, Katte- 
gät, Christianiafjorden, Östersjön och Bottniska viken. I flera 
detaljer skilja sig de anförda iakttagelserna ifrån hvarandra. 
Dessa skiljaktigheter kunna till en del bero på olika uppfatt- 
ning hos observatörerne, men torde äfven till en betydlig del 
finna sin förklaring i lokala förhållanden, hvilka utöfva inflytande 
på fenomenets framträdande. Så t. ex. uppgifva några, att 
bottenisen hufvudsakligen bildas i Februari månad, då andra der- 
emot påstå, att detta sker mest i Januari o. s. v. Detta kan 
naturligtvis, såsom förhållandet är med den vanliga isbildningen 
i våra insjöar, vara olika under skiljda år och på olika ställen. — 
De flesta uppgifva, att bildningen af bottenis sker innan vatten- 


') Denna iakttagelse och den derpå grundade jemnförelsen röjer god observations- 
förmåga och klar uppfattning. Som man ser, är öfverensstämmelsen med den 
förut framställda theoretiska åsigten alldeles fullständig. 

2) Ofvanstående iakttagelser från Christianiafjorden äro af Hr Theol. Kandidaten 
ScHmMIDT i Grönlien insamlade från trovärdige och erfarne fiskare. 

?) Insamladt från trovärdige personer af Handlanden Hr LYHMANN vid Sandefjord. 


— 374 — 


ytan ännu är belagd med is, och detta bör äfven efter den 
förut framställda theoretiska äsigten oftast vara fallet. Men att 
bottenis äfven kan visa sig, sedan vattenytan blifvit isbelagd, så- 
som andra observatörer påstå, är ingalunda i theoretiskt hänse- 
ende oförklarligt. Man tänke sie, att vattenmassan under en 
länge ihållande köld till ett större djup blifvit afkyld under dess 
fryspunkt. Om nu töväder inträffar, så kan temperaturen hos 
det öfversta vattenlagret stiga öfver fryspunkten, under det att 
de underliggande lagren bibehålla sin värmegrad oförändrad. Om 
nu derefter några dagars köld inträder och snö faller, så kan 
mycket väl en isskorpa bilda sig på ytan, utan att frysningen 
fortplantar sig till de nedre, öfverkylda vattenlagren, emedan 
dessa skiljas från den bildade ytisen genom ett lager, som icke 
är afkyldt under fryspunkten. Man har säledes is på hafsytan, 
derunder ett vattenlager, hvars temperatur icke understiger frys- 
punkten, och slutligen ett öfverkyldt vattenlager. Om nu detta 
sednare af en eller annan anledning, såsom genom rörelse, för- 
orsakad af hafsströmmar 0. s. v., börjar frysa, så uppstiger 
bottenis mot den isbelagda hafsytan. — Några observatörer upp- 
gifva, att de aldrig sett stenar, hafsväxter eller dylikt infrusna 
i de uppstigande iskakorna, då andra deremot påstå, att de gjort 
dylika iakttagelser. Åfven detta synes mig vara endast en sken- 
bar motsägelse. Kort före de i det föregående beskrifna plöts- 
liga isbildningarne är hafvet afkyldt under vattnets egentliga 
fryspunkt. Om denna afkylning sträcker sig ända till bottnen, 
så måste iskakor äfven bilda sig i närheten eller på denna och 
jemte de öfriga, högre upp i vattnet bildade, uppstiga till ytan. 
Men det: är tydligt, att de iskakor, som uppstå vid bottnen, till 
antalet måste blifva få i jemnförelse med alla dem, som bildas 
i hela den öfverliggande vattenmassan. Härtill kommer, att icke 
alla de isstycken, som bildas på bottnen, nödvändigt måste vara 
försedda med infrusna hafsväxter och stenar, då det väl ofta 
kan inträffa, att de lösryckas från bottnen, utan att någonting 
från denna medföljer. Af den stora mängd isstycken, som vid 
plötsliga isbildningar uppkomma till hafsytan, kan således under 


> HN 


vanliga förhållanden blott ett högst obetydligt antal medföra så- 
dana märken från bottnen, som vittna om, att de derifrån äga 
sitt ursprung, och bland den stora mängden kunna dessa lätt 
undgå observatörernas uppmärksamhet. Den omständigheten, att 
många observatörer icke blifvit varse några märken från bott- 
nen i den uppkommande isen, vederlägger således icke deras 
uppgift, som påstå sig hafva sett sådana. Jag vill härmed inga- 
lunda hafva sagt, att det öfverkylda vattenlagret sträcker sig 
i allmänhet ända till bottnen, der hafvet är mycket djupt. Det 
vanliga fallet i Kattegat och Östersjön är utan tvifvel, att is- 
bildningen börjar högre upp mot ytan. Detta beror företrädesvis 
af köldens varaktighet och styrka och dessutom äfven af flera 
andra, för detta frysningssätt mer eller mindre gynnsamma, för- 
hällanden. Gränsen för det öfverkylda vattnet synes oftast ligga 
5 till 10 fot under hafsytan, men ganska ofta nedgår den äfven 
till 20 fot. Det högsta djup, på hvilket verklig bottenis blifvit 
observerad, är i Östersjön på ett par ställen 120 och på ett tredje 
ställe 50 fot samt i Kattegat 60 fot. Att isbildningen kan nedgä 
till stort djup, kan man äfven sluta sig till af andra förhållan- 
den. Det uppgifves, från ett ställe, att det islager, som uppstår 
på ytan vid plötslig isbildning, kan blifva 1 famn tjockt; från 
ett annat ställe säges det kunna blifva flera famnar, och från 
ett tredje, att detta lager ofta blir så tätt och packadt, att en 
åra kan ställas upprätt deruti. Att det ifrågavarande lagret 
äste kunna blifva både tjockt och tätt, följer deraf, att ett 
indre fartyg oaktadt någorlunda god vind icke kan komma från 
tället. Om vi nu antaga, att lagret är 1 famn (=6 fot) tjockt, 
amt att blott en femtedel deraf är verkligt fast is, hvilket icke 
orde vara för högt upptaget, så kommer säledes detta lager att 
ill massan motsvara 1,2 fot tät ytis. Nu kan vattnet före is- 


ildningen svårligen vara afkyldt till mer än 2 grader under sin 
ryspunkt, emedan temperaturen för dess största täthet mäste 
igga ungefär på detta ställe. Det blir då lätt att beräkna, 
uru djup den afkylda vattenmassan måste hafva varit, för att 
enom en plötslig frysning, hvarvid temperaturen genom det fri- 


- 


— 376 — 


gjorda värmet uppstiger till fryspunkten, kunna lemna 1,2 fot 
tjock ytis. Man finner på detta sätt, att det öfverkylda vatten- 
lagret nedgätt till 45 fots djup. — Några af observatörerne 
hafva uppgifvit, att det ofvanföre framställda frysningssättet är- 
det allmännaste och nästau ensamt förekommande i hafvet, un- 
der det att andra säga, att det förekommer ofta, understundom 
eller endast vid vissa tillfällen. Denna olikhet emellan uppgif- 
terna är lätt förklarlig. Af förut anförda theoretiska skäl är 
det sannolikt, att frysning från djupet företrädesvis bör äga rum 
i öppna hafvet, på något längre afstånd från kusten. Några ob- 
servatörer, som haft tillfälle att göra iakttagelser såväl närmare” 
kusten som längre ut till sjös, säga äfven, att detta är verkliga 
förhållandet. Under det att isbildning från djupet allmänt äger 
rum utanför skären i öppna hafvet, förekommer det ej så ofta 
inom skären och sällsyntast är den vid sjelfva fastlandskusten. 
Då nu hvarje observator hufvudsakligen angifver, huru förhållan= 
det är på den ort, der han bor, så måste uppgifterna i detta 
fall blifva något olika. Några få personer såväl vid Östersjön 
som Kattegat hafva till och med sagt, att de icke kände till 
isbildning från djupet. Dessa personer hafva säkerligen under 
vintern icke gjort någon sjöresa längre ut från kusten, atmin- 
stone icke under den tid, då bottenis vanligen förekommer. Lo- 
kala förhållanden kunna möjligen äfven förorsaka, att bottenis- 
bildning på ett och annat ställe icke äger rum eller hörer till 
de sällsynta undantagen. — Intressanta äro de anförda under- 
rättelserna från Norge, att en mängd död fisk understundom 
plägar uppkomma på samma gång som iskakorna från djupet. 
Skälet härtill är utan tvifvel följande: Det öfverkylda vattnet 
fryser till is, om det starkt omskakas eller försättes i en sådan 
rörelse, att vattenpartiklarnes lägen relativt till hvarandra der- 
vid hastigt förändras. Om nu ett fiskstim kommer in i ett dy- 
likt vattenlager, så kan närliggande vattenpartiklars inbördes 
läge lätt blifva stördt, dels genom fiskarnes egna rörelser i vatt- 
net, dels och genom det ständiga öppnandet och slutandet af 


munnen och gällocken, som är nödvändigt för fiskens respiration, 


— 37 — 


Om nu på detta sätt några iskristaller bilda sig i fiskens mun 
och gälar, så blifva dessa genom ytterligare isbildning snart 
fyllda deraf; ty det är en karakteristisk egenskap hos det öfver- 
kylda vattnet, att icke kunna bibehålla sig ofruset, så snart is- 
bildningen en gång börjat. Fisken blir härigenom specifikt lät- 
tare och uppflyter derför till vattenytan, der den snart dör af 
qväfning, i fall detta icke redan skett förut. — Från flera stäl- 
len berättas, att bottenis uppstiger, när efter stark köld blid- 
väder inträffar. Hvad ett omslag i temperaturen kan hafva att 
göra med bottenisens bildning är svårt att inse. Det påstås, att 
vattenståndet i Östersjön ofta förändras i motsatt förhållande till 
barometerständet, så att det förra är lågt, da det sednare är 
högt och tvärtom. Men vattenståndet kan naturligtvis icke för- 
ändras, utan att vatten till- eller bortströmmar. Då nu en för- 
ändring i temperaturen ofta atföljes af en förändring i barometer- 
ståndet, så skulle man kanske möjligen kunna tänka sig, att vid 
omslag från köld till blidväder en så stark strömning i vattnet 
kunde uppkomma, att isbildningen deraf befordrades. Då bottenis 
bildas i större mängd, måste vattnets temperatur något stiga till 
följe af det vid frysniogen frigjorda värmet. Men denna stigning 
kan under vanliga förhållanden ej utgöra mer än några få grader, 
och deraf kan väl icke en så stor höjning i lufttemperaturen 
uppstå, att densamma utan thermometer säkert kan varseblifvas. 

Det ifrågavarande frysningssättet synes vara betydligt mer ut- 
prägladt i Kattegat än i Östersjön och Bottniska viken. Denna 
skillnad mellan de nämnda hafven härrör utan tvifvel af deras 
olika salthalt, hvilken är större i Kattegat än i Östersjön och 
minst i Bottniska viken. Att variationerna i salthalten från ett 
ställe till ett annat äro högst betydliga framgår af efterföljande 
tabell, hvilken innehåller de egentliga vigterna för olika vatten- 
sorter, hemtade från ifrågavarande haf. Det är genom Hr Kom- 
mendör B. LILLIEHÖÖKS benägna försorg jag erhåilit dessa vat- 
tenprof. De uppgifoa siffrorna, hvilka äro bestämda genom väg- 
ning, gälla för det fall, att temperaturen hos saltvattnet är +15 


Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh. Årg. 20. N:o 6. 


378 


; UP :Surugspu 'opuedegddnu | "yormuaaız 81a | STOLT 
"aeg Faıpıejogun Zurugges : s994501d upaj Page | z 
-wong suopura 107 Set pnyıSuor Sıyuasq suaAjorduoyen 


ee NM re | ISOLL | 9128 | 9910‘ | IT Nedoyey 
eysugyg uraf [ur GF Surupwmo ‘pelsA ls] Fe un] oe ,060€T | ‚GIGS cg00°T | OT 
ed uoppn wutou wo .a]saa [It num FE. "MS "log ,GSoPL | ‚AlogG 27001 | 6 nen 

| esysdurgopg urız Im gg !euorysjte) ad = 23 "MS oe | HET | ,OG.S9 | 0800 | 8 | 3 i; | 
07 no Sul 10 Ar anne) | | Yan | geht | onge | oo | 4) | 

P9 ug ON Tu gg Suugmg MS | MMS TE Vu | oA | 109 | 62001 3 ] 

-ddopm suaayfaausn(T wo 19789 [Nu Ce‘ JULBIUIN a "M'S'’S | Me ‚SEAL | ‚1119 | 2200 [| 3 
'0'S [tu & aejodan ‘ddopm eat, ur N "M MS Year ‚rlosl | ‚08,69 rz00 1 | F UIFLA 
u cf: yo vwoun ee ne \ MS "M'S'M iz ‚6.02 | 6189 | 22007 | & fr 
I Po BALLS 171 0,88 NE ge Aug } > 05 ”m | ‚LEI® | 4179 | 81007 | @ | 
ee na De! "MSS |2981 or | OLE | 62099 pt 1) 


— 379 — 


och hos det distillerade vattnet +4 grader. Vattenprofven skulle 
enligt föreskrift tagas 2 fot under hafsytan. 

De hufvudsakliga skiljaktigheterna mellan de olika observa- 
törernes iakttagelser, rörande isbildningen i hafvet, synas mig 
således kunna tillfredsställande förklaras. Jag anser det derföre 
genom denna undersökning vara bevisadt: 1:0) att isbildningen i 
de meranämnda hafven tillgår på två sätt, nemligen a) antingen 
derigenom att vattnet afkyles till sin fryspunkt, hvarefter is 
bildas på ytan i samma mån, som det genom frysningen fri- 
gjorda värmet hinner bortgå; eller ock 5) på det sätt att vatt- 
net afkyles under fryspunkten, hvarefter isbildning plötsligt upp- 
kommer icke endast på ytan, utan äfven på större eller mindre 
djup; 2:0) att detta sednare isbildningssätt förekommer oftare 
ute på öppna hafvet än inom skären och vid kusten; 3:0) att 
det icke endast visar sig såsom undantag utan är allmänt både 
uti Östersjön och Kattegat, och att det på några ställen i det 
sednare hafvet kan sägas vara nästan det enda frysningssättet; 
samt slutligen 4:0) att detsamma i kända fysikaliska egenskaper 
hos saltvattnet har sin rätta orsak. 


Det ifrågavarande isbildningssättet är naturligtvis icke nå- 
gon egendomlighet för de haf, som omgifva Sverige och Norge. 
Det förekommer utan tvifvel äfven på andra ställen, der vatt- 
net har tillräcklig sälta och kölden är nog stark. I samma 
mån som sältan och kölden tilltaga, bör detta frysningssätt blifva 
starkare utbildadt. I Polarhafven antager detsamma derföre san- 
nolikt storartade dimensioner '). Det förefaller mig icke otro- 
ligt, att i de trakter af nämnde haf, som under sommaren blifva 
isfria, den ojemnförligt största delen af den is, som bildas un- 
der vintern, uppkommer genom frysning från djupet. Det djup, 
till hvilket det öfverkylda vattnet härstädes kan nedgå, måste 


') Enligt Hr Konferensrådet FORCHHAMMERS undersökningar är salthalten i den 
delen af Atlantiska oceanen, som ligger emellan Skottland och Newfoundland 
ä ena sidan och kusten af Grönland å den andra, i medeltal 35,556, och i 
Kattegat 15,126 vigtsdelar på 1000 delar vatten. Proceedings of the Royal 
Society May 1862, sidan 131. 


— 380 — 


kunna blifva högst betydligt, då det redan i Östersjön och Kat- 
tegat under gynnsamma förhållanden sträcker sig till 100 fot 


eller deröfver. I allmänhet torde man kunna antaga, att det 
ifrågavarande frysningssättet utöfvar ett ej ringa inflytande på 
flera företeelser och förhållanden på jordytan, hvilka med is- 
bildningen i hafvet kunna äga något samband. Om is i dessa 
trakter, såsom sannolikt är, årligen till större mängd bildar sig 
på hafsbottnen, åtminstone på jemnförelsevis grundare ställen; 
så kan väl detta svårligen äga rum, utan att hafsbottnen deraf 
med tiden undergär förändring, Den vid bottnen fastfrusna isen 
ökar sin volum, ända till dess att stigkraften blir så stor, att 
isen vid uppstigandet kan medföra till ytan de fasta ämnen från 
bottnen, vid hvilka den varit fastfrusen. Dessa ämnen bortföras 
nu af isen till andra trakter, och nedfalla åter till bottnen, så 
snart isen smälter eller sönderbräkas af vågorna. En transport 
af hafsbottnens fasta beståndsdelar från ett ställe till ett annat 
synes på detta sätt icke vara otänkbar. 

I Polarhafven kringsimma en mängd isberg, hvilkas ofant- 
liga dimensioner med rätta uppväcka polarfarares förvåning. På 
vestra sidan om Grönland äro, enligt RINK, dylika isberg af 
200 fots höjd öfver vattenytan icke någon sällsynthet. Då man 
vet, att ett sådant berg har åtminstone fem gånger så stor 
massa under vattenytan som öfver densamma, så beräknar RINK 
deras volum till 160 å 240 millioner kubikfot is. Upplagda 
på land, skulle de få en höjd af mer än 1000 fot. Och dock 
äro sådana isberg på långt när icke de största. RINK uppgif- 
ver, att isberg af åttahundra millioner kubikfot icke sällan före- 
komma i hafvet vid kusterna af Grönland '). I Davidssundet 
såg SCORESBY isberg, som voro 12000 fot i längd, 4000 i 
bredd och hade spetsar, som uppstego hundra fot öfver vatten- 
ytan ?). Allt detta är en välbekant sak. Det är äfven bekant, 
att flera af de hafsfjordar, som sönderstycka vestra kusten af 


') Grönland geographisk og statistisk beskrevet af H. Rınk, B. 1. sid. 16. Kjö- 
benhavn 1857. 


2) GEHLERS Phys. Wörterbuch B. 3. sid. 146. 


— 381 — 


Grönland, upptaga en nästan oberäknelig mängd glacieris i stora 
block, hvilka på den sluttande, af evig is betäckta, fastlands- 
kusten utskjuta i hafvet. Det är ovedersägligt, att de i dessa 
haf kringirrande isbergen hafva denna glacieris från Grönlands 
fastland att tacka för sitt första och egentliga ursprung. Men 
frågan blifver: Åro dessa isberg uteslutande och till hela sin 
massa bildade af fastlandets glacierer? Har icke hafvet i någon 
väsentlig mån lemnat sitt bidrag till bildandet af deras jätte- 
lika dimensioner? Så länge man antager, att isbildningen i 
hafvet endast kan försiggå på dess yta, så måste dessa frågor 
besvaras med nej. Om frysningen endast sker i vattengången, 
så kan den på sin höjd förmå omgifva ett dylikt isblock med 
en krans af ytis, som endast högst obetydligt bidrager att höja 
det i vertikal riktning. Men svaret gestaltar sig annorlunda, 
synes det mig, om hafsvattnets frysning äfven kan äga rum 
på större djup. Om ett isblock med sin undre del kommer i 
beröring med ett under fryspunkten afkyldt vattenlager, så mä- 
ste detta genast till en del öfvergå i fast form. Isblocket synes 
på detta sätt kunna öka sina dimensioner icke blott i horizontal, 
utan äfven i vertikal led. Isberget växer under det att det fly- 
ter från ett ställe till ett annat. Redan i Kattegat kan på en 
timmas tid på vattenytan bilda sig ett islager, som är flera fot 
tjockt. Isbergens hufvudmassa, säger RINK, består af en hvit- 
aktig, med långsträckta, parallela luftbläddror genomdragen is, 
och detta stämmer icke illa med det utseende, som tillskrifves 
den ena sorten af bottenis. Men det må förhålla sig med denna 
hypothes huru som helst. Följderna af bottenisbildningen i haf- 
vet synas mig förtjena att noggrant studeras. Jag har derpå 
endast velat fästa de naturkunniges uppmärksamhet. 


— 382 — 


Skänker till Vetenskaps-Akademiens Bibliothek. 
(Forts. fr. sid. 348). 


Från författarne. 
HANSTEEN, CHR. & Dur, Resultate magnetischer, astronomischer und 
meteorologischer Beobachtungen im östli- 
chen Sibirien 1823—30. Chra. 1863. 4:0. 
» Magnetiske Iakttagelser paa Island og Spitz- 
bergen. Kjöb. 1861. 8:0. 
Rypevıst, J. BE. Svenska språkets lagar, Bd. 3. 
Tuomson, C. G. Skandinaviens Coleoptera, T. 5. 
ZETTERSTEDT, J. E. Om vextgeographiens studium. 
Duvrour, L. Recherches anatomiques & physiologiques sur les dipteres. 
Par. 1850. 4:0. 


» Histoire anatomique & physiologique des Scorpions. Ib. 
1856. 4:0. 

» Anatomie, physiologie & histoire naturelle des Galeodes. 
Ib. 1861. 4:0. | 


PAYNE, M. Institutes of Medicine. 7th ed. Newyork 1862. 8:0. 

SABINE, E. The cosmical features of terrestrial magnetism. Lond. 

1862. 8:0. h 

» Report on the repetition of the magnetic survey of Eng- 
land. Ib. 1862. 8:0. 


STOCKHOLM, 1863. P. A. NORSTEDT & SÖNER. 


rs 
SÅ 
; 
No Be SEN i 
£ ö > Pr ER al, - 
ME en BR EN 
art ae a RE x i Bi 4 
Ads GERNE SU er ke x 
2 Fn Re RD. WIRBT 
ER TE es AA a RER | 
J RL BR’ we a ER Ir hög u Mädvat båt ge A ; ; Er 
/ JE 


1 ee a a ee ze Bei svag vun 


i js | w er | Je 

frön ERBE RN en Mr & Hö RS, 
a UP ee * LT FR 

SARS La Ak Be 2” ER | El. 

Dee wa en SAGAN KAR De RUE u 

; ip Ri hörs RT NE A a SöRR 

JA N 27 Eee ih Ve RE TEE TH RR PT 

Fans "nz A | j BER A RE Ei REN ARE er ee 

Bir län as ua. 1 an anne a ee 

fö. u ah VON ha be: Kr Nina er 


ar A 4.07 i Jå + F m 
a ERTL, TER PEEE AE 


ann a Past Mae PORN ai PERS i 
Pe nr ir Meta ARN VHS Re SN RR Rn Urn) - 
De IST Re TEN re Er Fe SE SAS a Sh N: 
Wlan aan ost a a a FAR EN nr ur zZ ® ? 
MN ET ae aller. Est Sr A sagda DNE | 
Klein. anime ne ne sie | > 
NER ah ke FASEN AINA N 2202 Ze N 
aa >. HV ei. RUN € $ 
lan: bil: a ns | 


- 


ÖFVERSIGT 


KONGL. VETENSKAPS-AKADEMIENS 


FÖRHANDLINGAR. 
Ärg. 20. | 1863. 3 7. 


Onsdagen den 9 September. 


Hr WAHLBERG redogjorde för innehället af en af Hr Doctor 
S. O. LINDBERG insänd uppsats: Bidrag till mossornas syno- 
nymi. * 

Densamme förelade äfven en af Hr Apotekaren A. BECK- 
MAN insänd förteckning öfver Helsinglands Phanerogamer och 
Ormbunkar, hvilken öiverlemnades till det Botaniska Museum. 

Hr S. LovEn förevisade en serie af exemplar af det till 
Gephyreernas ordning hörande djur, som för längre tid sedan 
blef af v. SIEBOLD beskrifvet under namnet Halicryptus spinu- 
losus, och hvilket tyckes vara ganska allmänt i Östersjön, der det 
blifvit funnet vid Danzig, vid Hiddensee pa Rügen, vid Kiel, och 
vid Sverges kust pa flera ställen, t. ex. af Magister WIDEGREN 
vid Kopparholmarne, pa 30 famnar, i Bräviken, 26 och 32 f., 
vid Gottenvik, 15 famnar, af Frih. G. ©. CEDERSTRÖM vid Herre- 
borna i Östergötland, o. s. v. Men hittills var det icke kändt 
utom Sundet, har aldrig blifvit taget vid Bohuslän och är icke 
anfördt i den Norska kustens rika Fauna. Det var då af stort 
intresse att äterfinna detta Östersjödjur bland de stora samlingar 
som vid Spetsbergen gjordes af de nitiska Zoologerna vid var 
vetenskapliga Ishafs-expedition under TORELLS ledning år 1861. 
I exemplar, ansenligt större än de baltiska, hade Halicryptus 
spinulosus V. SIEB. blifvit tagen, på nordöstra kusten af Spets- 
bergen, i Lommebay, på 10 famnars djup af MALMGREN, och 
på den vestra i Cross-bay, på 2 till 3 famnar, af GoES och 
SMITT. Genom detta vackra fynd ställer sig således, efter all 


— 384 — 


sannolikhet, denna art vid sidan af Idothea entomon, Mysis 
relicta, Antinoö Sarsi, bland de djur som qvarlefva i Östersjön 
från den tid då detta haf i nordost stod i samband med Ishafvet. 

Densamme framställde några iakttagelser öfver de glaciala 
hafslerorna med arter af Leda och Yoldia, och deras utbredning 
i Bohuslän. 

Hr HILL hade insändt en uppsats: Bidrag till historien om 
de algebraiska tecknen. 

Hr BoHEMAN förevisade en samling utmärkta Coleopter-arter 
från Sumatra samt redogjorde för lefnadssättet hos slägtet Mor- 
molyce. ; 

Prases tillkännagaf, att Akademiens ledamot i femte klassen, 
Professoren MITSCHERLICH i Berlin med döden afgått. 

Hr LINDMAN hade inlemnat en afhandling: Om de transcen- 
denta functionerna Z (a) och Ga, jemte uträkning af deras vär- 


den för flera värden på a, hvilken remitterades till Hrr C. J. 


MALMSTEN och EDLUND. 


Docenten vid Universitetet i Upsala G. DILLNER hade in- 
lemnat en afhandling: Om en grupp formler, som till en del 


beröra de elliptiska functionerna af första slaget, hvilken remit- 


terades till Hrr C. J. MALMSTEN och SELANDER. 


Från Chefen för K. Sjöförsvars-Departementet hade ingått 


skrifvelse med meteorologiska jurnaler förda ombord på korvet- 
terna Lagerbjelke och Najaden. 

Från K. Commerce-Collegium hade skrifvelse ankommit med 
en meteorologisk jurnal förd ombord på fregattskeppet Chapman. 


I 
i 


Af Frih. WREDE och Hr EDLUND; såsom Comiterade, hade 


utlåtande blifvit afgifvet med anledning af Kongl. Maj:ts nådiga 


) 


skrifvelse angående den af Fabriksidkaren C. Peterson uppfunna : 


räknemaskin; och beslöt Akademien att i öfverensstämmelse der- 
med aflåta underdånigt svar. 


Följande skänker anmäldes: 


Till Vetenskaps-Akademiens Bibliothek. 


Från Göteborgs K. Vetenskaps och Vitterhets Samhälle. 


H dli ar. 1 ölld: 
andlingar. Ny Tidsföljd: H. 7, 8. (Forts. & sid. 419) 


| 


Bidrag till mossornas synonymi. 


Af S. O. LInDBERG. 


[Meddelade den 9 September 1863.] 


I afseende på rigtiga benämningar råder bland mossorna 
liksom bland alla andra växter stor villervalla. Leta vi efter 
orsaken, så finna vi densamma hufvudsakligen ligga i det för- 
hållande, att manga författare icke först och främst fästat sig 
vid det äldsta och följakteligen längst kända namnet, äfven om 
det varit aldrig så klart, utan godtyckligt föredragit ett senare 
uppkommet och i deras smak mera egendomligt. Men huru 
många gånger har ej händt att ett dylikt inom kort tid befun- 
nits bättre passa för någon först sedermera urskiljd art. Månne 
man icke i dylikt fall, för att vara konseqvent, borde öfverflytta 
benämningen till detta färskare species och fortsätta på sådant 
vis, tills man ändtligen funnit alla slägtingarne? I detta hän- 
seende äro namn uppkallade efter personer m. m. otvetydiga. 
Stor oreda har äfven uppstått derigenom, att utgifvarne af Bryo- 
logia europea, deune Codex muscorum Europe, vid flera arter 
mindre brytt sig om de namn som förut voro bekanta, än dem 
"hvilka de sjelfve begagnat i egna eller andras samlingar. Alla 
dylika böra vid närmare granskning förkastas, alldenstund veten- 
skapen ej frågar efter det allmänt antagna, utan endast och alle- 
vast efter det rigtiga. 

Hvad vi vid en växts benämning anse för vigtigast är, så- 
vida nemligen namnet är fullt säkert, tiden för detsammas offent- 
liggörande i tryck, oberoende af huruvida arten bibehålles i 
samma eller öfverflyttas till ett annat slägte. I sednare fallet 
har nemligen det för vetenskapen så olycksbringande sjelfsvåld 
innästlat sig att ej vara nöjd med ändring af genus-namnet, 
utan äfven ombyta artens benämning. Följden häraf har också 
ganska rigtigt blifvit att nu, då materialet är så ofantligt stort, 
synonymerna blifvit ett sådant horridum chaos et onus, att mången 


Öfvers. af' K. Vet.-Akud. Förh , 1863, N:o 7. 


Rp ne 


gång icke kritikens elektriska ljus är tillräckligt klart för vår 


vägledning. 


Då det är både för vetenskapen nödvändigt och mot äldste 


namngifvaren rättvist (ty han har väl icke skrifvit detta namn 


endast för fyllande af vetenskapens ögonblickliga behof?) att 
hvarje art bibehåller sin ursprungliga, d. v. s. först i tryck of- 
fentliggjorda benämning, utbedja vi oss att få i denna årsskrift 


följande anteckningar intagna, på samma gång som vi anhålla 
om plats äfven för blifvande fortsättning af ifrågavarande ämne. 


1. 


Anisodon perpusillus (C. MUELL.) BR. et SCH. Bryol. eur. 
fasc. XLIX—LI Monogr. p. 4, tab. I (1852). 

Syn. Neckera perpusilla C. MUELL. Synops. II, p. on 
excl. synon. (1851). 

An. Bartrami SCHIMP. Synops. p. 506 (1860). 


Anm. Till detta slägte, som sammansättes af ofvansta- 


ende och en nordamerikansk art, An. marginatus (SCHWEIN.), 
kunna vi lägga en ny och särdeles utmärkt, An. ferrugt- 
neus LINDB. MSS. 1857, upptäckt i en urskog nära den 


lilla staden Caldas i Brasilien Maj 1854 af G. A. LIND- 


BERG. 


Clar. RABENHORST. 

Syn. Gymnostomum bicolor BR. et SCH. Bryol. eur. fasc. 
XXXI—XXXVI Monogr. p. 4, tab. I Ge SCHIMP. 
Synops. p. 337 (1860). 

Pottia bicolor ©. MUELL. Synops. I, p. 563 (1849). 

Anm. Att denna mossa, ehuru saknande tandkrans, lik- 


väl bör rättast hänföras till Darbula-slägtet, bevisas ej al- 
lenast af habitus och bladens byggnad, utan äfven och isyn- 


nerhet af locket, hvilket i likhet med det hos nyssnämnda 


genus är bildadt af talrika i högervriden spiral ställda cel- 


ler. Utgör en egen grupp, Gymnobarbula, närmast B. con- | 


volute, företrädesvis D. paludosa SCHWAEGR. 


. Barbula bicolor (BR. et SCH.) LINDB. in litt. Oct. 1862 ad 


=S 


3. B. fragilis (HOOK.) SCHIMP. Bryol. eur. fase. LXTI—LXIV 

Sappl. (1855). 

Syn. Didymodon fragilis HOOK. in DRUMM. Musc. amer. 
I, n. 127 (1828). C. et R. Harrm. in Bot. Not. 1855, 
p. 48. 

Trichostomum fragile C. MUELL. Synops. I, p. 586 (1849). 

Tortula fragilis WILS. in Hook. Journ. of Bot. III, p. 
437 (1841). 

T. Drummondi MırTrT. Musc. Ind. orient. p. 27 (1859). 
HARTM. Skand. Fl. VII. ed., p. 392 (1861). | 

Campylopus Hartmanni SCHIMP. MSS. C. et R. HARTM. 
in Bot. Not. 1855, p. 49 et 1856, p. 9. 


Anm. En med D. ruralis beslägtad art från vulkanen 
Pichincha i Quito har af TAYLOR i HooK. Lond. Journ. of 
Bot. VI, p. 333 (1847) blifvit. benämnd Tortula fragilis, 
hvilket namn såsom yngre måste ändras. I följd häraf kalla 
vi denna sydamerikanska art D. Taylori LINDB. 


4. B. limbata LINDB. 
Syn. D. pellucida (nec Hook. et GREY.!) LINDB. MSS. 


1861. DE Nor. Muse. ital. I Monogr. p. 26, tab. VIII (1862). 


Anm. Männe ej B. pellucida Hook. et GREV. in Zdinb. 
Journ. Se. I, p. 296, tab. XII (1824) är blott en form af 
B. agraria (Sw.) HEDWw.? 


5. B. norvegica (WEB.) LINDB. 

Syn. Syntrichia norvegiea WEB. in WEB. et MOHR, Ar- 
chiv für die system. Naturgesch. L, P. I, p. 130, n. 13, 
tab. V, fig. I a—i (1804)! Brıp. Mant. p. 98 (1819) et 
Bryol. univ. I, p. 588 (1826). 

B. aciphylla BR. et SCH. Bryol. eur. fasc. XII—XV 
Monogr. p. 42, tab. XXVI (1842). C. MUELL. Synops. I, 
p- 643 (1849). 

Tortula aciphylla HARTM. Skand. Fl. V. ed. p. 381 


(1849). Spruc. in Ann. and Mag. of nat. Hist. II. Ser., 


— 388 — 


III, p. 376 (1849). De Nor. Muse. ital. I Monogr. p. 38, 
tab. XVI (1862). 

T. norvegiea WAHLENB. herb. 

T. ruralis 9. alpina WAHLENB. Fl. Carp. p. 338 (1814). 
DE Nor. Spec. de Tort. ital. p. 291 (1837). 


Anm. Ehuru vi ej lyckats få se originalexemplar af 
WEBERS art, äro vi likväl öfvertygade om att hon är Barbula 
aciphylla BR. et SCH., alldenstund den öfver den förra lem- 
nade afbildningen är i allo öfverensstämmande med den se- 
nare arten. 


. B. papillosa (WıLs.) C. MUELL. Synops. I, p. 598 (1849). 
Syn. B. papilosa SULLIv. Moss. of U. S. p. 27 (1856). 
B. rotundifolia JENS. Bryol. dan. p. 110, tab. VI, fig. 30 

F et g (1856). 

Tortula papillosa WıLs. MSS. SPRuc. in HooK. Lond. 
Journ. of Bot. IV, p. 193 (1845). Wis. Bryol. brit. p. 135, ° 
tab. XLIV (1855). MITT. in Hook. fil. Fl. of Tasman. II, 
p. 176 (an specimina fertilia recte determinata?) 1858. 

T. rotundifolia HARTM. Skand. Fl. V. ed., p. 381 (1849)! 
C. MUELL. op. cit. II, p. 632 (1851). | 

T. ruralis var. Hook. et TAyL. Muscol. brit. II. ed., p. 
56 (1827). 

Syntrichia levipila var. AHNF. in FRIES, Fl. scan. p. 240 
(1835). 

Pottia Russelii SULLIV. MSS. (1848). 


Anm. Vid undersökning af MITTENS exemplar af Tor- 
tula papillosa WILS. från Sussex funno vi redan ar 1858 
att denna art är 7. rotundifolia HARTM. — På ofvan an- 
förda ställe beskrifver MITTEN frukten med följande ord: 
”theca operculo tertio breviore, in pedunculo breviusculo cras- 
”svusculo cylindrica, peristomii parte tertia inferiore tubulosa”, 
utan att likväl uppgifva ens i hvilken verldsdel dessa frukt- 
bärande exemplar äro anträffade. WILSON säger i bref att 


han aldrig sett någon frukt på denna mossa! MITTENS 


— 389 — 


uppgift är desto osannolikare som vi ännu icke lyckats finna 
några könsorganer på de talrika exemplar vi undersökt, 
men väl ymniga paraphyses i de öfre bladvecken. Troligen 
utmattas plantans lifskraft genom det ymniga utvecklandet 
af groddknoppar på bladnervens öfversida till den grad att 
hon ej räcker till för någon könsbildning; alldeles som vi se 
hos Ulota phyllantha, Grimmia torquata, Hartmani m. fi. 
hittills alltid sterila mossformer. 


. Bartramia norvegica (GUNN.) LINDB. 

Syn. Sphagnum subulatum viridissimum, capsulis ovatis 
DILLEN. Hist. musc. p. 245, tab. XXXII, fig. 3 (1741). 

Bryum folis subulatis, capsulis spherieis striatis in pe- 
dunculis brevibus laterakibus OED. Fl. dan. fasc. IX, tab. 538, 
fig. 3 (1770)! 

Br. norvegieum GUNN. Fl. norv. I, p. 138, n. 1064 (1772)! 
RETA Fl. Scand. prodr. I, p. 215 (1779). 

Br. laterale LiGHTF. Fl. scot. II, p. 727 (1777)! Huns. 
Fl. angl. I. ed., p. 483 (1778). Sw. in Nov. Act. Soc. 
upsal. IV, p. 241 (1784). 

Br. recurvum WULF. in JAcav. Collectan. II, p. 224 (1788). 

Webera Halleriana HEDW. Fundam. II, p. 95 (1782). 

B. Halleriana HEDW. Stirp. eryptog. II, p. 111, tab. XL 
(1789). 

Mnium laterale HoFFM. Deutschl. Fl. II, p. 54 (1795). 


. Bartramidula cernua (WILS.) LINDB. 

Syn. Glyphocarpa? cernua WILS. in HooK. Journ. of Bot. 
III, p. 383, n. 38 (1841). oh 

B. Wilsoni BR. et SCH. Bryol. eur. fasc. XXIX et XXX 
Monogr. p. 3, tab. I (1846). 

Bartramia Wilsoni C. MUELL. Synops. I, p. 479 (1848). 


. Breutelia chrysocoma (DICKS.) LIND». 
Syn. Hypnum chrysocomum Dicks. Plant. eryptog. Brit. 
fasc. II, p. 12 (1790). 


10. 


— 390 — 


Mnium arcuatum DICKS. op. eit. fasc. III, p. 2, tab. VII, 
fie. 3 (1793). 

Bartramia arcuata SW. in SCHRAD. Journ. f. Bot. II, p. 
182 (1801). Brip. Muscol. rec. II, P. III, p. 139 (1803). 
Mnium chrysocomum HEDW. Sp. musc, p. 74 (1801). 

Br. arcuata SCHIMP. Coroll. p. 85 (1855). 


Campylopus atro-virens DE Nor. Syllab. musc. Ital. p. 221 
(1838). 

Syn. C. atro-virens BR. et SCH. Bryol. eur. fasc. XLI 
Monogr. p. 5, tab. IV p. p. (1847). SPRUC. in Ann. and 
Mag. of nat. Hist. II. Ser., III, p. 483 (1849). ScHIMP. 
Synops. p. 98 (1860). 

C. longipilus Wıus. Bryol. brit. p. 90, tab. XL (1855)! 
BERK. Handb. of brit. Moss. p. 273 (1863)! — Brip. Bryol. 
univ. I, p. 477 p. p. (1826). SCHIMP. op. cit. p. 99 p.p. (1860). 

Dieranum atro-virens C. MUELL. Synops. I, p. 414 (1848). 

D. fleauosum var. fp. nigro-viride Hook. et TAYL. Muscol. 
brit. II. ed., p. 94 p. p. (1827). 

D. flexuosum var. y. piliferum TURN. Muscol. hibern. 
spicil. (p. 74 p. p.), tab. V, fig. 2 b et ce (1804)! 


Anm. Redan hösten 1859, dä vi mottogo exemplar af 
C. atro-virens från DE NOTARIS och af C. longipilus från 
WILSON, sago vi att de tvifvelsutan måste tillhöra en och 
samma art, i hvilken åsigt inom kort desse begge utmärkte 
forskare instämde. C. Molkenboerii SANDE LAG. MSS. kan 
ej med några kännemärken skiljas från ofvannämnde art, 
lika litet som vi äro i stånd att i C. zonatus MoL. MSS. 
finna något från C. flexuosus utmärkt. C. Milleri JURATZK. 
MSS. är endast en ganska tydlig C. torfaceus, hvilken art 
af C. MUELLER Synops. I, p. 400 och MITTEN Muse. Ind. 
orient. p. 17 bestämdt orätt hänföres till C. pyriformis BRID. 
Bryol. univ. I, p. 471, ty denna form (Dieranum pyriforme 
SCHULTZ, Suppl. Fl. starg. p. 73) beskrifves uttryckligen 
”capsula glabra, nec striata”, i följd hvaraf hon sannolikt 


— 391 — 


är Dieranodontium longirostre! C. densus kunna vi (liksom 
redan före oss WILSON) ej säsom art, utan blott som en 
föga utmärkt steril form skilja från C. fragilis, hvilken vi 
likväl, i motsats till nyssnämnde författare, anse för hufvud- 
formen, såsom varande fruktbärande, då deremot ©. densus 
alltid funnits steril, således med vegetativa systemet utbil- 
dadt på det fruktifikativas bekostnad. C. setifolius WILS. 
Bryol. brit. p. 89, tab. XL känna vi icke och af C. subula- 
tus SCHIMP. MSS. hafva vi sett endast så dåliga exemplar; 
att vi ej våga fälla något omdöme rörande deras art- 
rättighet. 


C. pilifer BRID. Mant. p. 72 (1819)! 

Syn. C. longipilus BRID. Bryol. univ. I, p. 477 p. p. 
(1826). DE Nor. Syllab. p. 221 (1838)! BR. et SCH. 
Bryol. eur. fasc. XLI Monogr. p. 6, tab. V (1847)! SCHIMP. 
Synops. p. 99 p. p. (1860). — C. longipilus var. DE Nor. 
Muscol. ital. spieil. p. 14 in obs. (1837). 

C. polytrichoides DE Nor. Syllab. p. 222 (1838)! BERK. 
Handb. of brit. Moss. p. 273 (1863). 

Dieranum longipilum C. MUELL. Synops. I, p. 411 (1848)! 

[D. ericetorum MITT. Musc. Ind. orient. p. 20 (1859)??]. 


Anm. Af ofvanstäende synes att DE NOTARIS samman- 
blandat både denna och föregående, i följd hvaraf hans be- 
nämning C. polytrichoides ej kan bibehållas. Detta namn 
är äfven öfverflödigt derigenom att BRIDEL under C. pi- 
lifer innefattat endast och allenast ifrågavarande moss- 
form, hvilket tydligen bevisas af hans beskrifning. I denna 
heter nemligen bland annat: ”folia superiora fasciculata et 
”penicillum referentia, lanceolato-subulata, — — humiditate 
”patula, — — aliquid polytrichoidei habentia, inferiora 
”squalido-rufa, superiora e rufo vel nigricante lutescenti- 
"viridia, nitida, suprema luteo-aurea vel viridi-sericea”. Se- 
dan nu begge könen påträffats, kunna vi hoppas att inom 


kort få se fruktbärande exemplar. Dock skall redan BRIDEL 


13. 


14. 


15. 


— 392 — 


funnit sådana med gamla fruktskaft, ty han säger på ofvan 
anförda ställe: ”pedunculi in surculis terminales at propter 
”innovationes laterales visit, 3—4 lineares, subflexuosi, aqua 
99 


in collum cygneum pro more generis protensi; capsul@ 


"am deperdite erant”. 


Conostomum pentastichum (BRID.) LINDE. 

Syn. Bartramia pentasticha BRID. Muscol. rec. II, P. III, 
p. 134, tab. I, fig. 8 (18035). 

C. australe SW. in SCHRAD. Neu. Journ. f. Bot. I, P. Ill, 
p. 31, tab. VI (1806). 


C. tetragonum (DICKS.) LINDE. 

Syn. Bryum tetragonum DICKS. Plant. eryptog. Brit. fasc. 
Ep: 2 Stab IV; 19.920790): 

Grimmia conostoma SM. Fl. brit. III, p. 1196 (1804). 

C. boreale SW. in SCHRAD. Neu. Journ. f. Bot. I, P. IH, 
p. 26, tab. V (1806). 

Bartramia conostoma BR. et SCH. Bryol. eur. fasc. XII 
Monogr. p. 16, tab. VII (1842). 


Coscinodon cribrosus (HEDW.) SPRUC. in Ann. and Mag. of 
nat. Hist. II. Ser., III, p. 491 (1849). 

Syn. Grimmia eribrosa HEDW. Stirp. eryptog. IH, p. 73, 
tab. XXXI A (1792). 

C. pulvinatus SPRENG. Einleit. I. ed., III, p. 281, tab. 
VIII (1804). 


Cryph®a arborea (HuDS.) LINDB. 

Syn. Sphagnum heteromallum polycephalum DILLEN. Hist. 
musc. p. 248, tab. XXXII, fig. 6 (1741). 

Sph. arboreum Hups. Fl. angl. I. ed., p. 396 (1762)! 
L. Sp. plant. IL ed., II, p. 1570 (1763). 

Neckera heteromalla HEDW. Stirp. eryptog. III, p. 38, 
tab. XV (1792)! 

Pilotrichum arboreum PAL. DE BEAUVv. Prodr. p. 37 
(1805)! 


16. 


17. 


18. 


— 393 — 


P. heteromallum C. MUELL. Synops. II, p. 167 (1851). 

Daltonia heteromalla HooKE. et TAYL. Muscol. brit. I. ed., 
p. 81, tab. XXI (1818). 

Cr. heteromalla BRID. Mant. p. 139 (1819). 


Anm. Phascum repens L. Sp. plant. I. ed., I, p. 1107 
(1753) eller Sphagnum vermiculare repens, capsulis intra fo- 
korum squamosorum alas minimis DILLEN. op. cit. p. 550, 
tab. 85, fig. 16 är ej, såsom BRIDEL (se hans ? Or. vermi- 
cularis Bryol. univ. II, p. 253) gissar, ofvanstäende, utan 
Platygyrium repens ©’, hvilket HooKER, som sjelf granskat 
DILLENS samling, säger i sin Journ. of Bot. I, p. 97 
(1834). 


Dieranum Drummondü C. MUELL. Synops. I, p. 356 (1848). 
Syn. D. robustum BLYTT MSS. BR. et ScH. Bryol. eur. 
fasc. XXXVII—XL Monogr. p. 43, tab. XXXVI (1847). 


Anm. BLYTT'S namn D. robustum är således 3 år se- 
nare offentlisgjordt än WILSONS i Hook. Lond. Journ. of 
Bot. III, p. 542 (redan 1844)! 


D. enerve THED. MSS. HARTM. Skand. Fl. ed. V, p. 393 
(1849). 

Syn. D. albicans (nec SCHWEGR.!) BR. et Sch. Bryol. 
eur. fasc. XLIII Suppl. (1850)! 


Diphyseium sessile (SCHMID.) LINDB. 

Syn. Sphagnum acaulon maximum, foliis in centro ci- 
liaribus HALL. It. helvet. 1739, p. 83 c. icone (1740)! DILLEN. 
Hist. musc. p. 253, tab. XXXL, fig. 13 (1741). 

Buxbaumia sessilis SCHMID. Diss. de Buxb. p. 26, tab. 
II opt. (1758)! HEDW. Fundam. II, p. 96 (1782). 

B. foliosa SW. Method. p. 33, tab. IV, fig. 4 (1781)! 

Phascum sp. MUELL. in Vet. Akad. Handl. XX V, pp. 23— 
34, tab. II, fisg. 6—12 (1764). 

Ph. subulatum OED. Fl. dan. fasc. V, tab. 249 fig. super. 
(1766). 


19. 


2 me 


Ph. maximum LIGHTF. Fl. scot. II, p. 693 (1777). 

Ph. montanum Hups. Fl. angl. II. ed., p. 466 (1778). 

Ph. Halleri Rerz. Fl. Scand. prodr. II, p. 208 (1779). 

Bryum Hallerianum NECK. Method. p. 233 (1771). 

Br. phascoides Jacau. Collectan. II, p. 220 (1788). 

Webera Diphyscium EHRH. in Hannöv. Mag. 1779, p. 257 
Or IBenna I, Do LS) (NYSN 

D. foliosum MOHR, Observ. bot. p. 34 (1803)! 

Hymenopogum heterophyllum PAL. DE BEAUV. Prodr. p. 
60 (1805). 

Anm. Så vida vi ej fruktade att med ens orsaka för 
stor omkastning, borde denna kallas Webera sessilis, på 
grund deraf att EHRHART just på densamma grundade år 
1779 sitt nya slägte Webera, dä deremot HEDWIG tre år 
senare (op. cit.) tillade detta namn Bartramia pomiformis, 
Halleriana och Meesea trichodes, som i samma verk åter- 
kommer under benämning af M. uliginosa! Först i Sturp. 
cryptog. I (1787) använder han Webera för ett par Bryum- 
arter! Det ganska naturliga och genast lätt igenkända släg- 
tet Webera (HEDW.) SCHIMP. vilja vi i sådant fall kalla 
Lamprophyllum. 


Encalypta affinis HEDW. fil. in WEB. et MOHR, Beitr. zur 
Naturk. I, p. 121, tab. IV (1805)! 

Syn. Enc. capillata SCHKUHR, Deutschl. kryptog. Gew. II, 
P. U, p. 46, tab. XX (1810)! - 

Ene. apophysata N. V. ESENB. et HORNSCH. Bryol. german. 
I, P. I, p. 49, tab. XV, fig. et 

Eine. eylindrica N. v. ESENB. et HORNSCH. op. cit. p. 52, 
tab. XV, fig. 6 (1827)! 

Anm. Vi kunna ej inse hvarför ett namn skall bort- 
kastas och ett nyare i dess ställe antagas endast på grund 
deraf att en sednare författare (se följande!) af misstag rå- 
kat under samma namn beskrifva en annan art. Detta sätt 
att ga tillväga vore i närvarande fall så mycket oförsvarli- 


— 395 — 


gare som dels SCHKUHRS afbildning uppenbarligen är blott 
en kopia af HEDWIGS, dels äfven vi hafva att välja emellan 
tvänne ännu senare, men samtidigt och i ett och samma 
arbete offentliggjorda, nemligen i Bryol. german., ehuru märk- 
värdigt nog blott ett af dessa begge (Enc. apophysata) går 
och figurerar i alla yngre mosshandböcker för ifrågavarande 
mossa. Om i botaniken den regel skulle få fotfäste att 
gamla säkra namn böra anses oanvändbara i följd af att 
nyare författare borttrasslat dem, så torde knappt ett enda 
växtnamn blifva beståndande. Just för att undvika denna 
för vetenskapen i så hög grad skadliga grundsats hafva vi 
återupptagit det äldsta, nemligen Zne. affinis. — Påståendet 
i Bryol. german. att frukten på HEDWIGS afbildningar sak- 
nar hals är falskt, ty fig. 1 5 visar tydlig sådan. 


20. Ene. alpina SM. Engl. Bot. XX, tab. 1419 (1805). 


21. 


Syn. Enc. alpina WAHLENB. Fl. lappon. p. 312 (1812); 
Fl. Carp. p. 335 (1814) et Fl. suec. II. ed., II, p. 790 
(1833) ewel. synon. 

Ene. afınis (nec HEDW. fil.!) SCHWEGR. Suppl. I, P. I, 
p- 58, tab. XVI (1811). 

Ene. commutata N. v. ESENB. et HORNSCH. Bryol. german. 
II, P. I, p. 46, tab. XV, fig. 4 (1827). 


Anm. Om denna art gäller alldeles detsamma som nyss 
blifvit sagdt om föregående. Sannolikt är äfven ne. miero- 
phylla N. v. ESENB. et HoRNSCH. op. cit. p. 44, tab. XIV, 
fig. 3 en form af samma art. I beskrifningen säges vis- 
serligen denna form ega en mynningsbesättning af 16 tän- 
der, men afbildas det oaktadt såsom saknande hvarje spår 
af tandkrans. Härigenom blir äfven Enc. commutata en myc- 


ket osäkrare benämning än den äldre Enc. alpina. 


Ene. eiliata (HEDW.) HoFFM. Deutschl. Fl. II, p. 27 (1795). 
Syn. Bryum extinctorium P. L. Sp. plant. I. ed., II, p. 
1116 (1753). 


22. 


23. 


— 396 — 


Leersia ciliata HEDW. Stirp. eryptog. I, p. 49, tab. XIX 
(1787). 

L. fimbriata BRID. Museol. rec. II, P. I, p. 53 (1798). 

Ene. eiliata HEDW. Sp. muse. p. 61 (1801)! 


Anm. Leersia-slägtet uppställdes visserligen af HEDWIG 
i Fundam. II, p. 88 redan år 1782, således 9 år före En- 
calyptu SCHREB. Gen. plant. Il, men har ej kunnat bibe- 
hållas, emedan det innefattar, utom äkta Zncalypta-arter, 
Pottia lanceolata och Grimmia pulvinata. Grässlägtet Leer- 
sia torde äfven komma att försvinna, sedan AL. BRAUN 
bevisat att. detsamma är endast sammansatt af Oryza- 
former. 


Enc. contorta (WULF.) LINDB. 

Syn. Bryum contortum WULF. in JACQu. Collectan. I, 
p. 236 (1788)! 

Ene. ciliata (nec HorrM.!) HoPP. in STURM, Deutschl. 
Fl. II, Heft 3 (1799). 

Ene. grandis SW. in SCHRAD. Journ. f. Bot. II, p. 172 
(1800). 

Ene. streptocarpa HEDw. Sp. musc. p. 62, tab. X, figg. 
10—15 (1801). 


Anm. WULFENS namn och beskrifning: ”anthera (i. e. 
capsula) erecta cylindrica oblique contorta” är 1 hög grad 
betecknande. HEDWIG har således ingen annan förtjenst 
än att hafva öfversatt ordet contortum på grekiska med la- 
tinska bokstäfver. 


Ene. extinetoria (L.) Sw. Disp. musc. Suec. p. 24 (1799). 
Syn. Bryum extinetorium L. Sp. plant. I. ed., U, p. 1116 
(1753). 
Mnium extinetorium Sw. Meth. musc. p. 27 (1781). 
Leersia vulgaris HEDW. Stirp. eryptog. I, p. 46, tab. XVIII 
(1787). 
Ene. vulgaris HEDW. Sp. musc. p. 60 (1801). 


24. 


— 397 — 


Eurhynechium Vaucheri (RABENH.) BR. et SCH. Bryol. eur. 
fasc. LVII—LXI Monogr. p. 15, tab. XII (1854). 

Syn. Aypnum Vaucheri (nec LESQU.!) RABENH. Deutschl. 
Kryptog. Fl. II, P. III, p. 294 (1848). SPRUC. in Ann. and 
Mag. of nat. Hist. II. Ser., III, p. 283 (1849). C. MUELL. 
Synops. II, p. 372 (1851). ZETTERST. in Bot. Not. 1863, p. 75. 

H. (Eurh.) tenuinerve LINDB. MSS. 1862. 

Eurh. Vaucheri SCHiMP. Coroll. p. 120 (1855) et Synops. 
p. 556 (efr p. 698 in obs. Hypni Vaucheri Lesqau.!) 1860. 
HEUFL. in Verh. d. Zool.-bot. Ges. in Wien, 1860, p. 423 


(excl. synon.). P 


Anm. Alldenstund de i Dryol. eur. offentliggjorda nya 
slägtena, utbrutna ur Aypnum, till större delen svårligen 
kunna anses för annat än naturliga afdelningar af detta 
stora genus, som bland mossorna intager samma breda plats 
som Agaricus bland svamparne, hafva vi, såsom af ofvan- 
stående synonymer synes, sett oss nödgade att ändra artens 
namn till ZH. tenuinerve, i följd deraf att redan ar 1845 
LESQUEREUX beskrifvit en med ZH. cupressiforme beslägtad 
under benämningen H. Vaucheri (se nedan!). 


. Fiedleria subsessilis (BRID.) RABENH. Deutschl. Kryptog. Fl. 


H2 BISTIT, p. 96 (1848). 

Syn. Gymnostomum subsessile BRID. Sp. musc. I, p. 35 
(1806). SCHWEGR. Suppl. I, P. I, p 27 (1811). 

G. acaule WEB. et MoHR, Bot. Taschenb. 1807, pp. 79 
et 455, tab. VI, figg. 4—8. SCHKUHR, Deutschl. kryptog. 
Gew. p. 19, tab. IX (1810). 

Schistidium subsessile BRID. Mant. p. 21 (1819) et Bryol. 
univ. I, p. 113 (1826). N. v. ESENB. et HoRNScH. Bryol. 
german. I, p. 92, tab. VIII, fig. 1 (1823). C. MUELL. Synops. 
I, p. 566 (1849). 

Pottia subsessilis BR. et SCH. Bryol. eur. fasc. XVII— 
XX Monogr. p. 6, tab. I (1843). 

Pharomitrium subsessile ScHIMP. Synops. p. 121 (1860)! 


Be, a 


26. Funaria americana LINDB. 


27. 


Syn. F. Mühlenbergii HEDW. fil: MSS.! TURN. Muscol. | 
hibern. spicil. p. 106, nomen solum in obs. F. hygrometrice® 
(1804)! SuLuıv. Moss. of U. S. p. 51 (1856)! ScHIMP. 
Synops. p. 321 in obs. F. calcaree (1860)! — SCHWAZEGR. 
Suppl. I, P. II, p. 78 p. p. (tab. LXVI?) 1816 et Sp. musc. 
I, p. 46 p. p- (1830). Brıp. Sp. musc. II, p. 68 p. p. (1817) 
et Bryol. univ. II, p. 55 p. p. (1827). BR. et SCH. Bryol. 
eur. fasc. XI Monogr. p. 6 p. p. (1841). C. MUELL. Synops. 
I, p. 109 p. p. (1848). | 


Anm. Denna nordamerikanska» art är den ursprungliga 
F. Mühlenbergü, hvilken HEDWIG fil. uppkallat, dock endast 
i bref, efter den om nämnde verldsdels växtkännedom så 
högt förtjente MUEHLENBERG. Olyckan ville emellertid att 
detta mossnamn, då det för första gången var jemte art- | 
diagnos synligt i tryck, icke var användt på samma art 
hvilken HEDWIG fil. så benämnt, utan på en annan visser- 
ligen nära beslägtad, men likväl tillräckligt skiljd, som eger | 
sin största utbredning kring Medelhafvet (se F. mediterranea 
här nedanför!) och med hvilken följaktligen MUEHLENBERGS 
namn icke har det minsta att skaffa. Sedermera har detta 
namn, F. Mählenbergii, hvilket synonymerna bäst utvisa, varit 
huller om buller tillagdt trenne olika arter (I. americana, 
calcarea och mediterranea), 1 följd hvaraf vi se oss nödsa- 
kade till att alldeles bortkasta detsamma, på det att oredan 
ej måtte blifva ännu större. 


F. calcarea WAHLENB. in Vet. Akad. Handl. XX VII, p. 137, 
tab. IV, fig. 2 (1806). | 

Syn. F. calcarea HARTM. Skand. Fl. VIII. ed., p. 371 
(1861). 

F. hibernica HooK. in CURT. Fl. lond. II. ed. c. icone 
(1817)! Hook. et TAYL. Muscol. brit. I. ed., p. 70, tab. XX 
(1818). BriD. Bryol. univ. II, p. 56 (1827). BR. et Sch. 
Bryol. eur. fasc. XI Monogr. p. 7, tab. II (1841). C. MUELL. 


29. 


— 399 — 


Synops. I, p. 110 (1848). Wıus. Bıyol. brit. p. 270, tab. 
xx (1855). BERToL. Fl. ital. cryptog. p. 306 (1859). 
SCHIMP. Synops. p. 322 (1860). 

F. Mühlenbergii WEB. et MOHR, Botan. Taschenb. 1807, 
p- 380. Harrm. Skand. Fl. I—VII. edd. (1820—58). HUEBEN. 
Muscol. german. p. 498 p. p. (1833). DE Nor. Syllab. p. 144 
p-p- (1838). 


Anm. Vid noggrann undersökning funno vi alla gotländ- 
ska exemplar i allting stämma öfverens med F. hibernica 
HooK.! SCHIMPER har således orätt, da han hänför WAH- 
LENBERGS originalexemplar till följande. 


F. mediterranea LINDB. | 

Syn. F. Mühlenbergii (nec HEDW. jil.!) TURN. in KoNIG 
et Sıms, Ann. of Bot. II, p. 198 (1806)! ScHWAGR. Suppl. 
I, P. II,.p. 78 p.p. (1816) et Sp. muse. I, p. 46 p. p. (1830). 
BrRID. Sp. musc. IH, p. 68 p. p. (1817) et Bryol. univ. II, 
p- 55 p.p. (1827). Hook. et TAYL. Muscol. brit. I. ed., p. 
69 p.p-, tab. XX (1818). HUEBEN. Muscol. german. p. 498 
p. p. (1833). DE Nor. Syllab. p. 144 p. p. (1838). BR. et 
ScH. Bryol. eur. fasc. XI Monogr. p. 6 p. p., tab. I (1841). 
C. MUELL. Synops. I, p. 109 p. p. (1848). SPRUC. in Ann. 
and Mag. of nat. Hist. II. Ser., III, p. 371 (1849). Wis. 
Bryol. brit. p. 271 p. p-, tab. XX (1855). BERTOL. Fl. ital. 
cryptog. p. 305 (1859). 

F. Fontanesii SCHWZGR. Suppl. I, P. II, p. 80 p. p., 
tab. LXVI (var. patula) 1816 et Sp. musc. I, p. 46 p. p. 
(1830). BRID. Sp. musc. III, p. 69 p. p. (1817) et Bryol. 
uniy- I, 'p. 569: pe (1827). 

F. calearea (nec WAHLENR.!) SCHIMP. Synops. p. 320 
(excl. synon.) 1860. 


Georgia pellucida (L.) RABENH. Deutschl. Kryptog. Fl. II, 
P. III, p. 231 (1848). 


Öfeers. af K. Vet: Akad. Förh. Årg. 20. N:o 7, 2 


30. 


31. 


— 400 — 


Syn. Mnium pellucidum L. Sp. plant. I. ed., p. 1109 | 
(1753). | 
G. Mnemosymum EHRH. in Hannöv. Mag. 1780, p. 932 | 
et Beitr. I, p. 188 (1787)! | 

G. pellucida SPRUC. in Ann. and Mag. of nat. Hist. [ÖL | 
Ser., II, p. 359 (1849)! 

Tetraphis pellucida HEDW. Fundam. II, p. 87, tab. VIL | 
fig. 32 (1782)! | 


Anm. Denna egendomliga mossa har af författarne hän-| 
förts till många olika familjer. Så ställes hon af HAMPE il 
Regensb. bot. Zeit. 1837 bland Orthotrichee, af C. MUELLER 
(Synops. I) bland Mniaceew, af R. SPRUCE på ofvan anförda | 
ställe mellan Oreadew (Catoscopium) och Bryacew (Mielich-| 
hoferia), af BRUCH och SCHIMPER närmast Fncalyptacee, | 
samt af WiLson (Dryol. brit.) omedelbart efter Zugodonteee.) 
Vår äsigt är att hon rättast bringas till Polytrichacee. Ge- 
nom den nedtill nakna, upptill med allt större blad försedda) 
stjelken och genom bladtexturen närmar hon sig Atrichum-| 
slägtet, samt genom tändernas sammansättning till Dawsonial 
och Buxbaumia indusiata, med hvilken sednare hon har äf- 
ven den hättelika mössan och växtplatsen gemensamma. 
Vi tro oss genom åt henne inrymma denna plats, nemligen 
såsom en egen afdelning (Georgiew) bland ZPolytrichacee, 
hafva kommit naturen närmare. Vi utbedja oss att en an-| 


nan gäng få äterkomma till detta intressanta ämne. 


Grimmia arenaria HAMP. in Linnea X, p. 405 (1836). 
Syn. Gr. curvula BR. et SCH. Bryol. eur. fasc. XXV— 
XXVII Monogr. p. 11, tab. III (1845)! 


Gr. decipiens (SCHULTZ) LINDB. in HARTM. Skand. Fl. 
VIII. ed., p. 386 (1861). | 
Syn. Trichostomum decipiens SCHULTZ, Suppl. Fl. starg.| 
p. 70 (1817)k | 
Dryptodon Schultzii BRiD. Bryol. univ. I, p. 199 (1826)! 


— 401 — 


Gr. funalis BR. et SCH. Bryvl. eur. fasc. XXV—XXVII 
Monogr. p. 17, tab. XI (1845). 

Gr. Schultzii WILS. Bryol. brit. p. 157, tab. XLIV (1855). 
SCHIMP. Synops. p. 208 (1860). 


Gr. Jaeguinii GAROV. Bryol. austr. excurs. p. 25 (1840). 
Syn. Gr. sulcata« SAUT. in Regensb. bot. Zeit. XXIV, 
P. I, p. 39 (1841)! BR. et SCH. Bryol. eur. fasc. XXV— 
XXVIII Monogr. p. 27, tab. XVI (1845). 
Gümbelia cespiticia C. MUELL. Synops. I, p. 773 (1849). 
Campylopus e@spiticius BRD. Mant. p. 77 (1819)? 


Gymnostomum condensum VOoIT. in STURM, Deutschl. Fl. II, 
Heft 11 (1810). 

Syn. @. tortile SCHWAGR. in SCHRAD. Neu. Journ. f. Bot. 
IVER Set np 27, tab./T (1SIO) set Soppl 1 »P-AL.p. 29, 
tab. X (1811)! 

Hymenostomum tortile BR. et SCH. Bryol. eur. fasc. XXXII 
— VI Monogr. p. 6, tabb. III et IV (1846). 

Weissia tortilis C. MUELL. Synops. I, p. 661 (1849). 


Anm. Voıts benämning är äldre, ty dels säger han sin art 
vara ny, dels anför SCHWZEGRICHEN |. c. @. condensum såsom 
synonym till sin @. tortile, men hvilken anledning han hade att 


ändra namnet kunna vi ej begripa. VOITS figur är äfven bättre. 


Habrodon perpusillus (DE NOT.) LINDB. 

Syn. Pierogonium perpusillum DE Not. Muscol. ital. spicil. 
p- 12 (1837) et Syllab. p. 84 (1838). C. MUELL. Synops. 
U, p. 84 (1850). 

Pt. ? subenerve SPRuc. in Ann. and Mag. of nat. Hist. 
II. Ser., III, p. 291 (1849). i 

H. Notarisii SCHIMP. Synops. p. 505 (1860). BERTOL. 
Fl. ital. eryptog. p. 433 (1861). 

Anm. Ett nytt växtställe är Vallée de Ü.Esponne nära 
Bagnéeres-de-Bigorre i Pyreneerna, hvarest mossan blifvit 
funnen Sept. 1851 af Prof. J. LANGE. 


35. 


37. 


38. 


‚forma tenella et vie julacea af nyssnämnda, alldenstund 


= Up ae 


Hypnum Heufleri JURATZK. in Verh. d. Zool.-bot. Ges. ir 
Wien, 1861, p. 431. | 
Syn. H. revolutum LINDB. MSS. jam 1858 (speeimina ey 


ins. Spitsbergen)! 


H. pallescens (HEDW.) PAL. DE BEAUV. Prodr. p. 67 (1805) 
Syn. Leskea pallesceens HEDW. Sp. musc. p. 219, tab. LV| 
figg. 1—6 (1801)! BriD. Bıyol. univ. II, p. 319 (1827). | 
H. reptile MıcHx, Fl. bor.-amer. II, p. 315 (1803)| 
BRID. op. cit. p. 535. C. MUELL. Synops. II, p. 290 (1851)) 
BR. et ScH. Bryol. eur. fasc. LVII-—-LXI Monogr. p. 18 
tab. VII (1854). > | 
H. perichetiale BR. et SCH. op. cit. p. 18, tab. VII. 
H. Stereodon protuberans BRID. op. cit. p. 612. 
H. pelitnochroon LOBARZ. in HAIDING. Naturw. Abhandlı 
I, p. 51 (1847). | 


Anm. Af SWARTZ egna exemplar, som äro samlade | 
Wermland, hafva vi öfvertygats om att denna mossa är der! 
äkta A. pallescens (HEDw.) PAL. DE BEAUV.! Hvad äten 
H. pallescens BR. et SCH. op. eit. p. 17, tab. VI angår, så 
ega vi visserligen densamma från flera håll, men måste, oak- 
tadt vi flera gånger med största noggrannhet granskat allé 
exemplaren, bestämdt påstå att denna s. k. art blott är eıl 


hvarje kännemärke, som angifves (se SCHIMP. Synops. Pl 
619) skilja dem åt, befanns genom talrika öfvergängar slå 
fel. FH. pallescens C. MUELL. op. cit., p. 339 är oss deremo|l 
fullkomligt okänd; månne hufvudformen af ifrågavarande? | 


H. Vaucheri LEsQu. in Mém. de la Soc. de Neuch. III, p 
48 (1845). | 
Syn. H. Vaucheri SCHIMP. Synops. p. 697 (1860)! 


Leucobryum albicans (SCHWALGR.) LINDB. | 
Syn. Dicranum albicans SCHWZEGR. Suppl. II, P. II, pj 
122, tab. 186 (1827). | 


— 403 — 


D. megalophyllum (nec BRID.!) RaADD. Crittog. brasil. 
p- 3 (1822). 

? Sphagnum macrophyllum BRID. Bryol. univ. I, p. 753 
(nec p. 10, quod /socladus macrophyllus LINDB.) 1826. 

L. longifolium HamPp. MSS. C. MUELL. in Linnea XVII, 
p. 317 (1843). 


. LDL. albidum (BRiD.) LINDB. 

Syn. Bryum albidum et glaucum fragile minus, foliis 
erectis, setis oblongis DILLEN. Hist. musc. p. 546, tab. 
LXXXIL, fig. 8 (1741). 

Dieranum albidum BRID. Muscol. rec. II, P. I, p. 167 
(1798). 

D. glaucum var. albidum WEB. et MOHR, Botan. Taschenb. 
1807, p. 166. 

L. minus HAMP. MSS. SULLIv. Moss. of UT. S. p. 24 
(1856). 

L. glaucum ß. minus C. MUELL. in Linnea XVII, p. 
687 (1844). 

. L. candidum (BRID.) LINDB. 

Syn. Bryum candıdum fragie, folüs recurvis DILLEN. 
Hist. musc. p. 364, tab. XLVI, fig. 22 (1741). 

Dieranum candidum BRD. Muscol. rec. II, P. I, p. 167 
(1798). SCHWEGR. Suppl. U, P. II, p. 119, tab. 187 « 
(et 8?) 1827. 

L. brachyphyllum Hamp. MSS. C. MUELL. in Linn&a 
XVII, p. 317 (1843). 


. L. javense (BRID.) LINDB. in Öfvers. af Vet. Akad. Förh. 
1862, p. 146. 

Syn. Sphagnum javense BRıD. Muscol. rec. II, P. I, p. 27, 
tab. V, fig. 3 (1798), sed Bryol. univ. I, p. 19 (1826) p.p.! 
SCHWZEGR. Suppl. II, P. I, p. 4 (p.p.?), tab. CII (1823). 

Sph. javanense PAL. DE BEAUV. Prodr. p. 88 (1805). 

Sph. iridans BRID. Sp. musc. I, p. 20 (p. p.?) 1806. 

Dieranum megalophyllum BRID. Mant. p. 67 (p.p.?) 1819. 


42. 


43. 


44, 


— 404 — 


L. falcatum C. MUELL. Synops. I, p. 79 (1848)! | 
L. javense MıTT. Musc. Ind. orient. p. 25 p. p. (1859)! | 


Meesea trichodes (L.) SPRUC. in Ann. and Mag. of nat. His | 
II. Ser., III, p. 369 (1849). 
Syn. Dryum trichodes aureum, capsulis incurvis obtusis, 
in setis longis DILLEN. Hist. musc. p. 389, tab. XLIX, fig 
58 (1741). | 
Br. trichodes L. Sp. plant. I. ed., p. 1120 (1753). | 
M. uliginosa HEDW. Stirp. cryptog. I, p. 1, tabb. I et M| 
(1787). | 
M. triquetra (5) LIND. 3 
Syn. Mnium triquetrum L. Sp. plant. I. ed., p. 1114 (1753). 
Bryum triquetrum Hook. et TAyL. Muscol. brit. ed. 
tab. XXVII (1818). i 
M. tristicha BR. et SCH. Bryol. eur. fasc. X Monogr. p. 
8, tab. IV (1841). i 


Neckera Besseri (LOBARZ.) JURATZK. in Verh. d. Zool.-bot 
Ges. in Wien, 1860, p. 368. W 
Syn. Omalia Besseri LoBARZ. in HAIDING. Naturw. ; 
handl. I, p. 48 (1847). | 
N. rotundifolia HARTM. Skand. Fl. V. ed., p. 338 (1849)! 
N. leiophylla GuEMB. MSS. C. MUELL. Synops. II, p. 44 
(1850). 
N. Sendtneriana BR. et SCH. Bryol. eur. fasc. XLIV et 
XLV Monogr. p. 10, tab. VI, fig. 1 (1850). JURATZK. OP: | 
eit. 10: HÖ i 
Homalia Sendtneriana SCHIMP. Synops. p. 473 (1860). - 


Anm. På ofvan anförda ställe bevisar JURATZKA, som 
funnit fruktbärande exemplar, till fullo att mossan måst | 
räknas till Necker@ och ej till Homalia-slägtet. De svenska | 
exemplaren från Sala (O. L. SILLÉN) bilda en forma tenella. 
i likhet med den vi redan ega af N. complanata, dess när 
maste slägting. — N. Philippeana BR. et SCH. är bestämdt| 
blott en steril form af N. pumila HEDW. i 


— 405 — 


45. Octodiceras fontanum (LA PYL.) LINDB. 

Syn. Skitophyllum fontanum LA PYL. in DESV. Journ. 
de bot. IV, p. 153, tab. XXXIV, fig. 2 (1813)! 

Fontinalis Juliana Sav. Bot. etrusc. III, p. 107 (1818)! 
POLLIN. Fl. veron. III, p. 385 (1824). 

Oct. Julianum BRID. Bryol. univ. II, p. 678 (1827). 

Conomitrium Julianum MONT. in Ann. d. sc. nat. II. Ser., 
VII, p. 246, tab. IV (1837). C. MuUELL. Synops. II, p. 
524 (1851). 

Fissidens Julianus SCHIMP. in Resensb. bot. Zeit. XXI, 
P. I, p. 271 (1838). C. MUELL. op. cit. I, p. 44 (1848). 


Anm. År 1806 i sitt utmärkta arbete, Species muscorum 
I, p. 162, och 1819 i sin Mantissa, p. 180, tab. I, fig. 7 
offentliggjorde BRIDEL det naturliga slägtet Octodiceras med 
en art Oct. fissidentoides (Fissidens semicompletus HEDW. 
Sürp. eryptog. Ill, p. 34, tab. XIII, 1792), som likväl inne- 
fattar både Oct. Hedwigii (MONT.) LINDB. (Oct. fissidentoi- 
des BRID. Bryol. univ. Il, p. 676!) och Oct. Dillenü (LA 
PyL.) BRID. Dryol. univ. II, p. 677. Emedan han origtigt 
uppfattat tandkransens byggnad, som består icke af ”den- 
tibus octo bifidis”, utan af 16 mer och mindre oregelbundet 
klufna tänder, tog sig af detta obetydliga misstag (ty huru 
mycket variera ej tänderna inom samma slägte, ja pa sam- 
ma art!) MONTAGNE anledning att på ofvan anförda ställe 
ändra slägtnamnet till Conomitrium. Men månne väl han i 
mössan fann säkrare kännemärken för slägtet? Ingalunda. 
Ty om vi granska de 5 arter (Oct. fontanum, Hedwigü, 
Dillenii, Berteroi och capense) som i C. MUELLERS Sy- 
nopsis beskrifvas, sa finna vi att mössan blifvit iakttagen 
blott hos tvänne, nemligen Oct. fontanum och Hedwigii. Hos 
den förra är hon fullkomligt kägelformig och endast sällan 
vid basen obetydligt inskuren i oregelbundna flikar, hos den 
sednare deremot på ena sidan klufven och något ensidig 


(”fissa et ideo subdimidiata”). Härigenom blir ju namnet 


46. 


— 406 — 


Conomitrium lika naturvidrigt som någonsin Octodiceras! Ty | 
hvad hindrar att mössan hos någon af de andra eller ännu 
ej upptäckta arter är fullkomligt ensidig? Jemföra vi nu 
mössan hos de närbeslägtade HFissidentes, se vi genast att 
hon hos dem genomgar alldeles samma formserie som hos 
Grimmia-slägtet, d. v. s. varierar från helbräddad och kägel- 
formig ända till längs efter hela ena sidan delad och ensidig. 
Dessa begge ytterligheter hafva förmått C. MUELLER, som 
i första delen af sin Synopsis uppställt Octodiceras såsom 
en egen afdelning (Hydrofissidens) af Fissidens, att i tillägget 
i slutet af andra delen klyfva detta slägte i tvänne: ”Cono- 
”mitrium calyptra conica” och ”Fissidens calyptra conico- 
”dimidiata vel perfecte dimidiata”. En 1 sanning olyckligt 
vald indelningsgrund! Ty härvid komma de mest förvandta 
arter att skiljas från hvarandra. Ja man borde t. o. m., 
för att vara konseqvent, hänföra olika former af en och 
samma art, t. ex. F. incurvus BR. et SCH., till olika släg- 
ten! Haus Conomitria och Fissidentes blifva följakteligen 
värdiga kamrater ät de dersammastädes sa naturvidrist åt- 
skiljda G@rimmie och Gümbelie. — Vi hafva nu försökt be- 
visa dels att mössan ensam ej är egnad att lemna nagon 
fast indelningsgrund, dels äfven att lemna skäl hvarför vi, i 
strid med nyare författare, äterupptagit det äldre af de begge 
dåliga slägtnamnen. Om ett dylikt förfarande, som det till 
hvilket MONTAGNE gjort sig skyldig, finge burskap inom ve- 
tenskapen, skulle många benämningar ändras, såsom t. ex. det 
mot mossornas lockbildning så stridande Sc/vistostega och bland 
fanerogamerna Draba muralis och nemorosa, hvilka på grund 
häraf borde byta namn med hvarandra! — Hvad Skitophyllum 
LA PYL. beträffar, så är detta namn oanvändbart, emedan 
det dessutom omfattar alla pa den tiden kända Fissidentes. 


Pleuridium acuminatum LINDB. 


Syn. Phascum subulatum (nec SCHREB.!) BRUCH in Re- 
gensb. bot. Zeit. VIII, P. I, p. 279—281 (excl. synon.), tab. 


47. 


— 407 — 


I optim. (1825)! HUEBEN. Muscol. german. p. 6 (excl. sy- 
non.) 1833. BR. et ScH. Bryol. eur. fasc. I Monogr. p. 15 
(exel. synon.), tab. VIL (1837). Wiıus. Bryol. brit. p. 35 
(excl. synon.), tab. V, fig. d (1855). — Hook. et TAyL. 
Musecol. brit. I. et II. edd., p. 6 p. p., tab. V (1818 et 1827). 
N. v. ESENB. et HORNSCH. Bryol. german. I, p. 63 p. p., tab. 
VI, fie. 16 (1823). 

Ph. acuminatum LINDB. MSS. 1863. 

Astomum subulatum HAMP. in Regensb. bot. Zeit. XX, 
P. I, p. 285 (1837). C. MUELL. Synops. I, p. 14 (1848). 

Pl. subulatum BR. et SCH. op. eit. fasc. XLIII Suppl. 
Monogr. p. 3, tab. I (icon quoad folia mala!) 1850. SCHIMP. 
Synops. p. 24 (1860). BERK. Handb. of brit. Moss. p. 298 
(1863). 

Anm. Redan af den omständigheten att denna art är 
öfverallt temligen sällsynt framgår att densamma ej kan vara 
de gamles Phascum subulatum, som allmänt i äldre arbeten 
betitlas ”vulgatissima stirps”, utan är denna Pl. alternifolium 
BR. et ScH.! 


Pl. azillare (DICKS.) LINDB. 


Syn. Phascum awillare DICKS. Plant. eryptog. Brit. fasc. I, 
p- 2, tab. 1, fig. 3 (1785)! TURN. Musecol. hibern. spicil. 
p. 1 (1804). Sm. Fl. brit. III, p. 1149 (1804). WEB. et 
MOoHR, Botan. Taschenb. 1807, p. 63. VoIT in STURM, 
Deutschl. Fl. II, Heft 12 (1811). Hook. et TAYL. Muscol. 
brit. I. et II. edd., p. 7, tab. V (1818 et 1827). N. v. EsENB. 
et HORNSCH. Bryol. german. I, p. 61, tab. VI, fig. 15 (1823). 
HUEBEN. Muscol. german. p. 4 (1833). DE Nor. Syllab. 
musc. p. 309 (1838). BERTOL. Fl. ital. eryptog. p. 128 
(1858). 

Ph. nitidum HEDW. Stirp. eryptog. I, pp. 91 et 92, tab. 
XXXIV (1787)! Harte. Skand. Fl. II—VIII. edd. (1832 
—61). BR. et ScH. Bryol. eur. fasc. I Monogr. p. 12, tab. 
VI (1837). Wiıus. Bryol. brit. p. 34, tab. V (1855). 


48. 


-— 408 — 


Ph. curvicollum (nec HEDW.!) HARTM. op. eit. I—VIII. edd. 
(1820—61). WAHLENB. Fl. suec. I. ed., II, p. 778 (1826) 
et. Ilteds21 280971333): 

Ephemerum nitidum HAMP. in Regensb. bot. Zeit. XX, 

PI, IR.r2854 (1837): 
Astomum awillare HamP. in Linnea XII, p. 553 (1838). 
Ast. nitidum ©. MUELL. Synops. I, p. 17 (1848). SPRuc. 
Ann. and Mag. of nat. Hist. U. Ser., III, p. 478 (1849). 
Pl. nitidum BR. et SCH. op. eit. fasc. XLIY Suppl. 
Monogr. p. 2, tab. I (1850). BERK. Handb. of brit. Moss. 
p. 298 (1863). 


ir 


[= 


Anm. Vi använda åter DICKSONS benämning derför att 
den är både äldre och mera betecknande än HEDWIGS, som 
tillkommer alla Pleuridia utan undantag. — Phascum stri- 
ctum DICKS. op. eit. fasc. IV, p. 1, tab. X, fie. I (1801) är 
blott en form med kortare stjelk, samt mera tätt sittande 
och smalare blad. — Denna arts närmaste slägting och re- 
presentant i Amerika är Ph. (Pleuridium) caldense LINDB. 
MSS., upptäckt af G. A. LINDBERG 27. Juli 1854 vid sta- 
den Caldas i prov. Minas Geraes af Brasilien. Ehuru från 
Pl. axillare knappt skiljd genom annat än bladen, har hon 
likväl blifvit af CO: MUELLER 1 Bot. Zeit. XVII, p. 197 
(1859) hänförd till hans slägte Ephemerella, med hvilket 
hon ej har någon slägtskap. Till detsamma skulle man vis- 
serligen kunna af bladens lösa byggnad förledas att förlägga 
äfven ifrågavarande art, men det yttre utseendet, frånvaron 
af groddludd, den greniga stjelken m. fl. kännemärken visa 
tillfyllest att hon måste höra till de med Diaphanophylla 
och Dieranelle beslägtade Pleuridia, da deremot vi måste 


betrakta phemerella-slägtet såsom lägsta länken af Pottiacee ! 


Pl. subulatum (SCHREB.) LINDB. (nec BR. et ScH.!). 


Syn. Phascum subulatum SCHREB. de Phasco observ. p. 8 


. (1770)! HEDW. Stirp. eryptog. I, pp. 93—95, tab. XXXV 


(1787)! RöHL. Moosgesch. Deutschl. pp. 26—29 (1800)! 


49. 


— HDD 


HOPP. in STURM, Deutschl. Fl. II, Heft 6 c. icon. (1803)! 
TURN. Muscol. hibern. spicil. p. 1 (1804)! SCHKUHR, Deutschl. 
kryptog. Gew. II, P. II, p. 4, tab. I (1810)! 

Ph. alternifolium (nee DICKS.!) KAULF. in STURM, op eit. 
Heft 15 c. con. pulcherr. (1815)! BRUCH in Regensb. bot. 
Zeit. VII, P. I, pp. 273—278, tab. I (1825)! HUEBEN. 
Muscol. german. p. 4 (1833). BR. et SCH. Bryol. eur. fasc. 
I Monogr. p. 15, tab. VII (1837). Wıus. Bryol. brit. p. 35, 
tab. XXXVI (1855). 

Astomum alternifolium HAMP. in Regensb. bot. Zeit. XX, 
P.-I, p. 285 (1837). C. MuELL. Synops. I, p. 14 (1848). 
JENS. Bryol. dan. p. 38, tab. I, fig. 2 (1856). 

Pl. alternifolium BR. et SCH. op. eit. fasc. XLUII Suppl. 
Monogr. p. 3, tab. II (1850). SCHIMP. Synops. p. 24 (1860). 
BERK. Handb. of brit. Moss. p. 299 (1863). 


Anm. Att denna art är den äkta Phascum subulatum 
SCHREB. synes otvifvelaktigt deraf att denne författare sä- 
ger op. eit. p. 13: ”folia basi aliguantulum dilatata”. De 
af honom p. 8 anförda synonymer äro deremot högeligen 
osäkra. — Ph. alternifolium DICKS. Plant. eryptog. Brit. 
fasc. I, p. 2, tab. I, fig. 2 (1785) och SCHWEGR. Suppl. I, 
P. I, p. 10, tab. X (1811) tillhöra Archidium alternifolum 
SCHIMP. Synops. p. 28 (1860) och ej ofvanstäende, hvilka 
begge tillsammans bilda Pleuridium alternifolium BRD. Mant. 
p. 10 (1819) och Bryol. univ. II, p. 161 (1827)! 


Pottia Dbryoides (DICKS.) LINDB. 

Syn. Phascum bryoides Dicks. Plant. cryptog. Brit. fasc. 
IV..p. 3, tab. X,.1s. 3 (1801). 

Ph. graniferum WAHLENB. in Wet. Akad. Handl. XXVII, 
p- 131, tab. IV, fig. 3 (1806). 


Anm. Hos denna art finnes alltid tydligt afgränsadt 
lock, i följd hvaraf hon måste hänföras till Pottie! Utan 
tvifvel närmast beslägtad med P. lanceolata (HEDW.) C. 
MUELL. 


50. 


51. 


52. 


u A 


P. pusilla (HEDW.) LINDB. 

Syn. Dryum pusillum HEDW. Fundam. II, p. 32 (1782)! 

Gymnostomum pusillum HEDW. op. eit. p. 87. 

G. ovatum HEDW. Stirp. eryptog. I, p. 16, tab. VI (1787)! 

P. cavifolia EHRH. Beitr. I, p. 187 (1787)! 

Br. ovatum Dicks. Plant. eryptog. Brit. fasc. II, p. 4 
(1790). 

P. recta (WITH.) LINDB. 

Syn. Phascum rectum WITH. Bot. Arrang. IV. ed., p. 771, 
tab. XVII, fig. 1 (1801). Sm. Fl. brit. III, p. 1153 (1804). 
TURN. Muscol. hibern. spieil. p. 4 (1804). 

Ph. curvicollum SM. Engl. Bot. V, tab. 330 (1796). 

Bryella recta BERK. Handb. of brit. Moss. p. 300 (1863). 


Anm. Då denna mossa är nära beslägtad med P. Star- 
keana (HEDW.) C. MUELL., samt har både tydligt afgränsadt 
lock och enkel ring, såsom först anmärkt är af WILSON 
(Bryol. brit. p. 31), bör hon äfven hänföras till samma 
slägte. 


Psilopilum levigatum (WAHLENB.) LINDB. in Öfvers. af 
Vet. Akad. Förh. 1861, p. 190, n. 40. 

Syn. Polytrichum levigatum WAHLENB. Fl. lappon. p. 349, 
tab. XXII (1812). HooK. Muse. exot. I, tab. LXXXI (1818). 
HARTM. Skand. Fl. I—IV. edd. (1820—43). 

P. glabratum WAHLENB. MSS. olim. 

Catharinea glabrata Hook. Tour in Icel. ed. II, I, p. 24 
(1813). ©. MUELL. Synops. I, p. 195 (1848). 

C. levigata BRID. Mant. p. 202 (1819). HARTM. op. cit. 
V—VM. edd. (1849—61). 

Ps. arcticum BRID. Bryol. univ. II, p. 96 (1827). SCHIMP. 
Coroll. p. 89 (1855) et Synops. p. 437 (1860). 

Oligotrichum levigatum BR. et SCH. Bryol. eur. fasc. XXI 
et XXII Monogr. p. 5, tab. VI (1844). 

Anm. DBRIDEL säger op. cit. p. 97: ”genere immutato, 


”sepe et nomen specificum immutari necesse est, hinc quamvis 


53 


— 41 — 


"non lubenter nomen levigatum Psilopilo assonum in aliud 
"vertimus”, 1 följd deraf att både slägt- och artnamn betyda 
nästan alldeles detsamma, hvilken asigt äfven SCHIMPER bi- 
träder. Vi äro likväl af annan tanke, emedan vi måste, 
både af aktning för förste namngifvaren och isynnerhet för 
vetenskapens egen skuld, betrakta ett en gång offentliggjordt 
namn såsom ett nomen proprium, sålunda ett noli tangere! 
Hafva vi ej äfven åtskilliga andra lika monotona namn, utan 
att de någonsin blifvit ändrade, såsom t. ex. Heterocladium 
heteropterum och Capreolus Capreolus? Om blott författarne 
mera strängt hölle på den ursprungliga benämningen, isyn- 
nerhet i de fall då arten ej är kollektiv, skulle säkerligen 
icke inom synonymien så många gordiska knutar gifvas som 


nu olyckligtvis är fallet. 


Pierogonium ornithopodioides (HUDS.) LINDB. 

Syn. Hypnum gracile ornithopodioides DILLEN. Hist. musc. 
p- 320, tab. XLI, fig. 55 (1741). 

H. ornithopodioides Hups. Fl. angl. I. ed., p. 430 (1762)! 

H. gracile L. Mant. II, p. 310 (1771)! 

Pterigynandrum gracile HEDW. Stirp. eryptog. IV, p. 16, 
tab. VI (1797). 

Pterog. gracile Sw. Disp. musc. Suec. p. 26 (1799). 

Grimmia ornithopodioides WEB. et MOHR, Botan. Taschenb. 
1807, p. 148. 

Leptohymenium gracile HUEBEN. Muscolog. german. p. 554 
(1833). 

Neckera gracilis C. MUELL. Synops. II, p. 97 (1850). 


KRhynehostegium algirianum (BRiD.) LINDB. 

Syn. Pterigymandrum algirianum BRID. Muscol. rec. II, 
P. I, p. 65, tab. VI, fig. 7 (1798)! PAL. DE BEAUV. Prodr. 
p- 86 (1805). 

Hypnum algirianum BRID. Sp. musc. II, p. 162 (1812), 
Mant. p. 168 (1819) et Bryol univ. I, p. 592 (1827). 
SCHWZEGR. Suppl. I, P. II, p. 242 (1816). 


— ME 


IH. tenellum Dicks. Plant. eryptog. Brit. fasc. IV, p. 16, 
tab. XI, fig. 12 (1801)! Sm. Fl. brit. III, p. 1308 (1804). 
TURN. Muscol. hibern. spieil. p. 170 (1804). SCHWZEGR. 
op Fe PRLSETALE2): 

Rh. tenelium BR. et ScH. Bryol. eur. fasc. XLIX—LI 
Monogr. p. 5, tab. II (1852). 


Anm. På sednare stället i Suppl. säger SCHWAEGRICHEN 
under H. tenellum om artnamnet algirianum, ”quod nomen 
”mutandum est cum tenelli nomine antiquiore”, hvilket på- 
stående är falskt, sannolikt i följd deraf att han ej sett 
DICKSONS ofvannämnde sällsynta arbete, af hvilket PRITZEL 
känner endast de tvänne första häftena. 


. Rh. elegans (HoOoK.) LINDB. in Hedwigia II, p. 79 (1863). 

Syn. Hypnum elegans Hook. Musc. exot. I, tab. IX 
(1818). SCcHWZGR. Suppl. III, P. II, tab. 282 (1829). 
SPRUC. in Ann. and Mag. of nat. Hist. II. Ser., II, p. 276 
(1849). C. MUELL. Synops. II, p. 260 (1851). Wins. Bryol. 
brit. p. 408, tab. LIX (1855). 

H. Borrerianum SPRuc. MSS. ©. MUELL. op. cit. p. 279. 

H. planifolium BRID. Bryol. univ. II, p. 411 (1827). 

H. (Plagiotheeium) elegans SULLIV. Moss. of U. S. p. 80 
(1856). HARTM. Skand. Fl. VIII. ed., p. 327 (1861). BERK. 
Handb. of brit. Moss. p. 131, tab. XII, fig. 3 (quoad fructus 
mala!) 1863. 

Plagiotheeium elegans SCHIMP. Coroll. p. 116 in obs. Pl. 
undulati (1855). 

Isothecium elegans BRID. op. eit. p. 356. 


Anm. Denna ganska föränderliga art frambringar ofta i 
bladvecken högst talrika groddknoppar, hvaraf följden är att 
hon blott sällan sätter frukt, i likhet med hvad vi så ofta 
se på Leucodon sciuroides, Leskea nervosa, Platygyrium re- 
pens m. fl. mossor. Både WILSONS exemplar från England, 
samt afbildningarne i hans och HOOKERS arbeten visa emel- 
lertid att frukten är regelbunden och hängande; således in- 


57. 


— 43 — 


gen Plagiotheeium-, utan en Rhymchostegium-art! Dess när- 
maste slägting är äfven utom allt tvifvel Rh. depressum 
(BRUCH). 


Seligeria setacea (WULF.) LINDB. 

Syn. Bryum setaceum (nec L.!) WULF. in JACQU. Miscell. 
II, p. 96, tab. XII, fig. 1 (deser. et icon. optim.!) 1781! 

Br. recurvatum DICKS. Plant. eryptog. Brit. fasc. II, p. 7 
(1790). 

Br. Wulfenii LaıcH. Man. bot. p. 482 (1794). 

Grimmia recurvata HEDW. Stirp. cryptog. I, p. 102, tab. 
XXXVII (1787) et Sp. musc. p. 75 (1801)! RönL. Moos- 
gesch. Deutschl. p. 122 (1800). Sm. Fl. brit. III, p. 1183 
(1804). TURN. Muscol. hibern. spicil. p. 24 (1804). 

Weissia recurvata RÖHL. in Ann. Wetter. Ges. III, P. I, 
p- 101 (1812)! Hook. et TAYL. Muscol. brit. I. ed., p. 47 
(1818). BRD. Mant. p. 43 (1819). 


Anm. Vid de andra i samma uppsats beskrifna växter 
äro vidfogade alla WULFEN bekanta synonymer, men icke 
vid ofvanstående, i följd hvaraf synes att författaren ansåg 
sin art såsom ny. Det af honom och ej det af HEDWIG 
gifna artnamnet bör följakteligen användas. — Hvad Dryum 
setaceum L. Sp. plant. I. ed., II, p. 1111 (1753) beträffar, 
sa är denna mossa i hög grad tvifvelaktig; månne, för att 
döma af DILLENS citerade tab. XLVIII, fig. 44, en form af 
Barbula unguieulata? SWARTZ ställer visserligen i Disp. 
muse. Suec. p. 36 (1799) denna Dr. setaceum L. under Tre- 
matodon ambiguus, men med hvilken rätt känna vi icke, 
ithy att LINNÉS beskrifning: anthere erect@, liuide; oper- 
cula filiformia, longitudine capitulorum; pedunculi atropur- 


purei alls icke slår in pa denna mossa. 


S. trifaria (BRID.) LINDB. 

Syn. Weissia trifaria BRID. in SCHRAD. Journ. f. Bot. 
IH, P. U, p..283. (1801). 

W. tristicha BRID. Sp. muse. I, p. 116 (1806). 


58. 


59. 


60. 


— 44 — 


Grimmia trifaria WEB. et MOHR, Botan. Taschenb. 1807, 
pp. 143 et 460. 

S. tristicha BR. et SCH. Bryol. eur. fasc. XXXIIHI—VI 
Monogr. p. 5, tab. II (1846). 


Sphagnum molle SULLIV. Musc. alleshan. p. 50, n. 205 (1846). 
Syn. Sph. molluscoides C. MUELL. Synops. I, p. 99 (1848)! 
Sph. Mülleri SCHIMP. Gesch. d. Torfm. p. 73,-tab.XXVI 

(1858)! 

Anm. Så snart vi år 1862 mottagit originalexemplar af 
Sph. molle fran Alleghany-bergen, visade sig genast att den 
europeiska Sph. molluscoides eller Müller bildar med den 
nordamerikanska en och samma art. Den sednare är likväl 
något mera hoppackad och af något mjukare beskaffenhet, 
förhållanden i hvilka hvitmossorna äro, såsom allmänt bekant, 


synnerligen föränderliga. 


Sph. squarrosum PERS. MSS. WEB. et MOoHR, Naturhist. 
Reise durch Schwed. p. 29, tab. II, fig. I a et b (1804). 

Syn. Sph. squarrosum PAL. DE BEAUV. Prodr. p. 88 
(1805). 


Anm. Märkvärdigt nog första gången denna mångom- 
skrifna mossas synonymi är rätt nedskrifven! 
Tetrodontium varium LINDB. 
foliatum. 

Syn. Tetraphis ovata FUNCK in Regensb. bot. Zeit. 1802, 
p. 120! HoPP. in STURM, Deutschl. Fl. II, Heft 6 (1803). 
SCHWGR. Suppl. I, P. I, p. 39, tab. XIII (181.). Brip. 
Bryol. univ. I, p. 131 (1826). 

T. rigida HEDW. fil. Observ. bot. I, p. 7, tab. II (1802)! 
WAHLENR. Fl. suec. I. ed., II, p. 770 (1826). 

T. Browniana HARTM. Skand. Fl. V. ed., p. 355 p.p. (1849)! 

Tetrod. ovatum SCHWZEGR. op. cit. II, P. I, p. 102 (1824). 

T. Brownianum BR. et. SCH. Bryol. eur. fasc. XVII Mo- 
nogr. p. 4, tab. II p. p. (1843)! | 


— 415 — 


Georgia Browniana C. MUELL. Synops. I, p. 181 p. p. 
(1848). — var. #. ovata RABENH. Deutschl. Kryptog. Fl. 
IT, P. III, p. 231 (1848). 


8. frondiferum. 


> 


Syn. Dryum Brounianum Dicks. Plant. eryptog. Brit. 
fasc. IV, p. 7, tab. X, fig. 16 (1801)! 

Orthotrichum Brownianum SM. Fl. brit. III, p. 1269 (1804). 

Tetraphis ovata (nec FUNCK!) HOoOoRr. et TAYL. Muscol. 
brit. I. ed., p. 17, tab. VIII (1818). 

T. Browniana BRID. Bryol. univ. I, p. 133 (1826)! Hook. 
et TAYL. op. eit. II. ed., p. 33, tab. VIII (1827). HARTM. 
Skand. Fl. V. ed., p. 355 p. p. (1849). 

Tetrod. Brownianum SCHWZGR. Suppl. II, P. I, p. 102, 
tab. 128 (1824)! BR. et SCH. Bryol. eur. fasc. XVII Mo- 
nogr. p. 4, tab. II p. p. (1843)! 

Georgia Browniana C. MUELL. Synops. I, p. 181 p. p. 
(1848)! RABENH. Deutschl. Kryptog. Fl. II, P. II, p. 231 
(1848). Spruc. in Ann. and Mag. of nat. Hist. II. Ser. 
I, p- 359..(1849). 


. Hagelliferum. 


Syn. Tetraphis repanda FUNCK in STURM, Deutschl. Fl. 
II, Heft 17 (1815)! ScHWwZGR. Suppl. II, P.I, p. 21, tab. 
CVI (1823). BRıD. Bryol. univ. I, p. 132 (1826). 

Tetrod. repandum SCHWEGR. op. cit. p. 102 (1824)! Br. 
et ScH. Bryol. eur. fase. XVII Monogr. p. 4, tab. II (1843). 

Georgia repanda ©. MUELL. Synops. I, p. 181 (1848). 
RABENH. Deutschl. Kryptog. Fl. II, P. III, p. 230 (1848). 


Anm. Alla dessa former öfvergå sa i hvarandra att de 
säkerligen bilda blott en enda art. De från stjelkens bas 
utgående, tjocka och bladlikt förkrympta grenarne saknas för 
det mesta på formen foliatum, äro deremot mycket långa 
och smala, samt två- eller treklufna hos frondiferum (hvari- 
genom de påminna om stambladen på ormbunken Acrostichum 


Öfvers. af K. Vet.- Akad. Fürh. Ärg. 20: N:o 7. 3 


61. 


62. 


2 ER 


aleieorne), och först hos jlagelliferum uppträda de såsom 
äkta med små blad försedda stamutskott, ehuru blandade 


med mera förkrympta, lika dem hos den medlersta formen. 


Att grenskott ej bilda någon skiljd art se vi t. ex. på Pleu- 
ridium subulatum (se ofvan!). — Genom närvaron af dessa 
egendomliga delar erinrar detta slägte om de olikbladiga 
Diphyseia bland Polytrichacece, inom hvilken familj Tetro- 


dontium (jemför Georgia pellucida här ofvanför!) intager 


samma plats som Seligericw m. fl. bland Seligeriacec. 


Triehostomum recurvirostre (HEDW.) LINDB. 


Syn. Weissia recurvirostris HEDW. Stirp. eryptog. I, p. 


19, tab. VII (1787). 
W. rubella RÖHL. Moosgesch. Deutschl. p. 142 (1800). 


W. eurvirostris RÖHL. m Ann. Wetter. Ges. III, P. I, p. | 


104 (1812). 


Bryum curvirostre DICKS. Plant. cryptog. Brit. fasc. II, | 


p. 7 (1790). 

Br. recurvirostre HOFFM. Deutschl. Fl. II, p. 32 et 

Br. rubellum HoFFM. op. ct. p. 33 (1795). 

Grimmia recurvirostris ROTH, Tent. Fl. german. III, P, I, 
p. 144 et . 

Gr. rubella ROTH, op. cit. p. 149 (1800). 

Gr. curvirostris WEB. et MOHR, Bot. Taschenb. 1807, 
p. 135. 


fig. 6 (1831). 


Didymodon rubellus BR. et SCH. Bryol. eur. fasc. XXIX | 


et XXX Monogr. p. 3, tab. I (1846). 


Tr. rubellum RABENH. Deutschl. Kryptog. Fl. II, P. TIL, | 


p. 115 (1848). 


Tridontium pellueidum (L.) LINDB. | 
Syn. Dryum palustre pellueidum, capsulis et foliis brevibus, | 


recurvis DILLEN. Hist. musc. p. 364, tab. XLVI, fig. 23 (1741). | 


Anacalypta recurvirostris BRUCH MSS. N. v. ESENB. et | 
HORNSCH. Bryol. german. II, P. II, p. 151, tab. XXXVIL, | 


| 


| 
| 


63. 


— 417 — 


Bi. pellueidum L. Sp. plant. I. ed., p. 1118 (1753). 
Dieranum pellucidum HEDW. Fundam. II, p. 92 (1782). 
Angströmia pellueida €. MUELL. Synops. II, p. 606 (1851). 
Dichodontium pellueidum SCHIMP. Coroll. p. 12 (1855). 


Anm. Denna mossa är icke generice skiljd fran Tr. tas- 


manicum HOOK. fil. in HooK. Icon. plant. III, tab. 128 (1840) 


och behöfver således icke bilda något eget slägte. 
Weissia crispa (HEDW.) LINDB. 

Syn. Phascum crispum HEDW. Stirp. eryptog. I, p. 25, 
tab. IX (1787). 

Astomum erispum HAMP. in Regensb. bot. Zeit. XX, P.1, 
p- 285 (1837). 

Systegium erispum SCHIMP. Synops. p. 30 (1860). 

Anm. Denna mossa, som i likhet med följande eger full- 
ständigt lock, öfvergar genom W. rostellata (BRID.) LINDB. 
sa omärkligt i ZA/ymenostomunn-formerna af samma slägte, 
att de bilda en särdeles vacker serie upp till W. viridula 


m. fl. med tandkrans försedda arter. 


W. multicapsularis (SM.) LINDB. 

Syn. Phascum multicapsulare SM. Fl. brit. III, p. 1152 
(1804). 

Astomum multicapsulare BR. et ScH. Bryol. eur. fasc. 
XLHI Suppl. Monogr. p. 3, tab. III (1850). 

Systegium multicapsulare SCHIMP. Synops. p. 32 (1860). 

Anm. Om Ast. Mittenir BR. et SCH. se WILSONS Bryol. 
brit. p. 38! 
W. rutilans (HEDW.) LINDB. 

Syn. Gymnostomum rutilans HEDW. Sp. muse. p. 37, 
tab. III, figg. 8-11 (1801). | 

Hymenostomum rutilans N. v. ESENB. et, HORNSCH. Bıryol. 
german. I, p. 201, tab. XII, fig. 7 (1823). 

W. apieulata Bruch MSS. N. v. EsENB. et HORNSCH. 
op. cit. II, P. II, p. 40, tab. XXVI, fig. 6 (1831). 


66. 


— A 


W. mueronata BRUCH MSS. 1825. BR. et SCH. Bryol. | 

. fasc. XXXILI—VI Monogr. p. 7, tab. IV (1846). 

We viridula CL. mueronata CO. MUELL. Synops. I, p. 652 
(1849). 


W. striata (SCHRAD.) KAULF. in STURM, Deutschl. Fl. II, 
Heft 16 (1815). 

Syn. Grimmia striata SCHRAD.. Journ. f. Bot. II, P. I, 
Da (IT 

W. fuga®w HEDW. Sp. musc. p. 64, tab. XIII, fieg. 5—10 
(1801). M 

Rhabdoweissia fugax BR. et SCH. Bryol. eur. fasc. XXX 
— VI Monogr. p. 4, tab. I (1846). 


Anm. W. striata Hook. et TAYL. Muscol. brit. I. ed. p. 
40 (1818) innefattar både ofvanstaende och W. Schisti (OED.) 
BRID. Sp. muse. I, p. 105 excel. synon. (1806)! 


(Fortsättes). 


— 419 — 


Skänker till Vetenskaps-Akademiens Bibliothek. 


(Forts. fr. sid. 384.) 


Från K. Norska Universitetet i Christiania. 


Nyt Magasin for Naturvidenskaberne, Bd. 12: 3. 


Från K. Universitetet i Helsingfors. 
Akademiskt tryck, 1862/63. 


Från Naturhistorisk Forening i Köpenhamn. 


Videnskabelige Meddelelser, 1862. 


Från Académie R. des Sciences i Bruaelles. 


Mémoires couronnés, T. 13, 14. S8:o. 
Bulletin, T. 13, 14. 
Annuaire de l’Acade&mie, 1863. 

» de l’Observatoire, 1863. 

» » » 1863. 
Annales » » Ak 


Bibliotheque de M. le Baron de Stassart, leguée ä l’Academie R. de 


Belgique. , Brux. 1863. 8:0. 


v. MAERLANT, Jac. Alexanders Geesten, uitg. d. F. A. Snellaert. D. 2. 


Från Societe R. des Sciences i Liege. 


Mémoires, T. 17. 


Frän Societe Geologique i Paris. 


Bulletin, T. 20, F 1—12. 
Liste des membres 1863. 


Från Societe Entomologique i Paris. 


dr 


Annales. 3:;e Serie, T. 7, 8. 4:e Serie, T. 1, 2 


Frän Royal Society i London. 


Philosophieal Transactions, Vol. 152: 1, 2. ' 


DE LA RUE, W. The total solar eclipse of July 18th 1860. 


1862. 4:0. 
Proceedings, N:o 55, 56. 
List, 1862. 


Lond, 


= A 


Frän Linnean Society i London. 


Transactions, Vol. 23: 3. 24: 1. 

Journal: Zoology, N:o 24—26. 
» Botany, N:o 24—26. 

Address, 1862. . 

List, 1862. 


Från Anthropological Society i London. 
The Anthropological review, N:o 1. Lond. 1863. 8:0. 


Från Meteorological Society i Mauritius. 


Proceedings and Transactions, Vol. 5. Maur. 1861. 8:0. 
» 1862. 


Från Entomological Society i Sydney. 
Transactions, Vol. I: 1. Sydney 1863. 8:0. 


Frän Societe Imp. des Naturalistes i Moskwa. 
Bulletin, 1862: 2—4. 


Frän Versammlung Deutscher Naturforscher. 
Amtl. Bericht über die 37:e Versammlung. Karlsb. 1863. 4:0. 


Från Naturwissenschaftlicher Verein i Hamburg. 


Abhandlungen, Bd. 4: 1. 


Från Gesellschaft der Wissenschaften i Prag. 


Abhandlungen. 53:e Folge, Bd. 12. 
Sitzungsberichte, 1862. 


Frön Zoologisch-Botanischer Verein i Wien. 


Verhandlungen, Bd. 12. 
Register zu 1856—60. 


Från utgifvaren. 


Naturhistorisk Tidskrift. Udg. af J. ©. Schiödte. 3:e Raekke. Bd. I, 
2:2 1,22, -Kj0b 18625 638: 


Från författarne. 
Mıım, A. W. Zoologiska observationer, H. 4. 
v. Bure, A. Compendium der höheren Mathematik. 3:e Aufl. Wien 
1859. 8:0. 
» Compendium der höheren Mathematik. Supplementband. 
2:e Aufl. Ib. 1863. 8:0. 


| Beh 


Vv. FRAUENFELD, G. Versuch einer Aufzählung der Arten der Gattung 
Bithynia Leh. und Nematura Bns. Wien 1362. 8:0. jemte 14 
smäskrifter. 

HELLER, ©. Synopsis der im Rothen Meere vorkommenden Crusta- 
ceen.. Ib. 1861. 8:0. 

( QuETELET, A. Två smäskrifter. 

I SABINE, E. Report on the repetition of the magnetic survey of Eng- 

land. Lond. 1862. 8:0. 
» The cosmical features of terrestrial magnetism. Ib. 


1862. 8:0. 


Skänker till Rikets Naturhistoriska Museum. 


Zoologiska afdelningen. 
Af Hr Cnattingius i Linköping. 
En unge af Strix otus. 


Af Pastor Pontén. 


Sextiofyra foglar från Sydamerika, Gallapagosöarne och Polynesien. 


Af Kommendör H. Sundevall. 


En Japansk Salamander. 


Af Komm.-Kapten Indebetou. 


Tre foglar från Färöarna. 


Af Koopv.-Kapten Höglander, genom Handl. Sjögren. 
En lefvande Sköldpadda från Egypten. 


Af Hr W. von Wright. 


En ung Mergus albellus. 


Af Hr W. Meves. 


En unge af Perdix cinerea. 


Mineralogiska afdelningen. 


Af Hr Brukspatron Thor Heykenskjöld. 


Två utmärkt vackra mineralstuffer från S:t Görans-grufvan vid Bastnäs. 


STOCKHOLM, 1863. P. A. NORSTEDT & SÖNER, KONGL. BOKTRYCKARE. 


ÖFVERSIGT 


AF 


KONGL. VETENSKAPS-AKADEMIENS 
FÖRHANDLINGAR. 


Årg. 20. 1863. JM 8. 


Onsdagen den 14 October. 


Hr EDLUND meddelade en af Hr Adjunkt THALÉN insänd 
afhandling: Om bestämning af Elasticitetsgränsen hos Metaller.” 

Hr A. NORDENSKIÖLD meddelade en uppsats: Om tantalit- 
artade mineralier från nejden af Torro,* samt förevisade några 
af Hr Konsul BILLBERGH till Riks-Museum förärade mineralier 
från Catamarca i Syd-America. 

Hr WAHLBERG meddelade: från Hr Dr. S. O. LINDBERG: 
Granskning af mossorna i VAILLANTS Botanicon parisiense. * 

Hr L. F. SVANBERG hade insändt en uppsats: Om några 
föreningar, hvaruti chromsesquicyanid ingår.” 

Hr ANDERSSON redogjorde för en afhandling: Monographia 
Salicinearum huc usque cognitarum, I, Salices, hvilken afhandling 
remitterades till Hrr FRIES och ARESCHOUG, samt förevisade 
fjerde facikeln af nya serien af Alge Scandinavie exsiccate, 
skänkt till Akademien af Hr J. E. ARESCHOUG. 

Hr S. LovÉN framställde en af Hr Magister MALMGREN ut- 
förd undersökning af den tandömsning, som föregår hos den 
ofödda Hvalrossungen, och förevisade ett i detta hänseende sär- 
deles upplysande preparat, tillhörande de af Spetsbergs-Expedi- 
tionen hemförda samlingar. 

Akademien beslöt, att Hr T. O. B. N. KRoKS afhandling: 
Anteckningar till en Monografi öfver vextfamiljen Valeriane:, 
I, Valerianella, hvilken varit remitterad till Hrr FRIES och 
ANDERSSON, skulle intagas i Akademiens Handlingar. 


Från Chefen för kongl. Sjöförsvars-Departementet hade in- 
gått skrifvelse om inmönstring af Ångfregatten Vanadis till Medel- 
hafvet, och Corvetten Gefle till Vestindien och Norra Amerika. 

Hr FRIES hade insändt 62 taflor af målningarna öfver svenska 
svampar, hvilka öfverlemnades till det botaniska Museum. 

Akademien kallade genom anstäldt val till ledamot i sjunde 
klassen, Professoren vid Universitetet i Wien Dr JOHAN ÖPPOLZER. 

Akademien beslöt, att ingå i utbyte af skrifter med Meteoro- 
logiska Sällskapet i Port Louis. 


Följande skänker anmäldes. 


Till Vetenskaps-Akademiens Bibliotek. 
Från Kejs. Franska Regeringen. 


Anuales des mines, 1862: 6. 1863: 1, 2. 
LAVOISIER, Oeuvres. T. 2. Par. 1862. 4:0. 

Från Kongl. Nederländska Regeringen. 
Geologisch Kaart van Nederland. Bl. 12, 18. 


Frän Kongl. Bibliotheket. 
Runsäck, OLor PATER et Fırıus, Campi Elysii, Liber primus. Ups. 
1702. [Fotolithografiskt facsimile ombesörjdt af G. E. Klemming. 
Stockh. 1863. Fol.] 


Från K. Universitetet i Christiania. 
HormBorE, ©. A., Norske Veegtslodder fra 14:de Aarhundrede. Chra. 


1863 4:0. 
Taxidermi. Ib. 1863. 8:0. 
LiEBLEIN, J. Aegyptische Chronologie. Ib. 1863. 8:0. ! 
Jordbundskaart over en del af Mjösens Omegn. 1862. Fol. 
Krart, J. E. Norskt Forfatterlexicon, H. 6. Ib. 1863. 8:0. 
Två småskrifter. 


Från British Meteorological Society i London. 


Proceedings, Vol. I: 8. 
Institutes 1863 Juni 17. 
Från Natural History Society i Montreal. 


The Canadian Naturalist, Vol. 8: 1—3. Montr. 1863. 8:0. 
(Forts. å sid. 442.) 


= 


Om bestämning af elasticitetsgränsen hos metaller. 


Af Ros. THALÉN >). 


[Meddeladt den 14 Oktober 1863.] 


$:T: Inledning. 


HODGKINSON och MORIN hafva, hvardera pa grund af sina 
undersökningar, kommit till motsatta resultater i afseende på be- 
stämningen af elasticitetsgränsen. Den förre anser sig dervid hafva 
funnit, att en kropp, såsnart den undergätt en förlängning eller 
förkortning hvilkensomhelst, aldrig ätertager fullständigt sina ur- 
sprungliga dimensioner. Han antager derföre, att vid metallers 
sträckning äfven de minsta belastningar framkalla permanent för- 
längning, d. v. s. att elasticitetsgränsen ligger lågt. Befogenhe- 
ten af denna HODGKINSONS slutsats drages i tvifvel af MORIN, 
som i den omständigheten, att de af HODGKINSON begagnade 15 
meter långa stängerna varit sammanfogade af smärre stycken, 
trott sig finna en nöjaktig förklaring på den lågt belägna elasti- 
eitetsgränsen. Den oberoende permanenta förlängningen, menar 
MORIN, behöfver ej nödvändigt härröra från en verklig förlängning 
hos fibrerna, utan snarare från en ändring hos sammanbindnings- 
länkarne eller från uträtning af sjelfva stängerna. I denna för- 
modan styrkes MORIN genom nya egna undersökningar, anställda 
med metalltrådar om 24 meters längd; ty dervid visade det sig, 
att permanent förlängning inträder först vid större belastningar, 
eller att elasticitetsgränsen är högt belägen **). 

Må nu vara, att denna MORINS förklaring af HODGKIN- 
sons lågt belägna elasticitetsgräns kan till en del vara rigtig, 
torde man dock ej få utsträcka den ända derhän, att hela per- 
manenta förlängningen, observerad vid de små belastningarne, 
skulle på detta sätt uppkommit. Detta vore att allt för mycket 
ifrågasätta förmågan hos en så erfaren man som HODGKINSON att 


”) Härtill tafl. 
**) Morin, A. Résistance des matériaux. Ed. 2, p. 10. Comptes Rendus, T. 54, 
p. 235. h 
Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh., 1863, N:o 8. 


— 420 — 


anställa observationer. Det synes mig icke heller vara nödigt 
att på grund af MORINS experimenter helt och hållet förkasta 
HODGKINSONS uppgifter. Ty båda dessa experimentatorers re- 
sultater, huru stridande mot hvarandra de än synas vara, be- 
höfva dock ej nödvändigt utesluta hvarandra, utan kunna båda 
rätt väl vara rigtiga. 

För att visa möjligheten häraf och för att med detsamma 
lemna några bidrag till den vigtiga frågan om kropparnes ela- 
stiska egenskaper, vågar jag härmed meddela en del af de re- 
sultater, till hvilka jag kommit vid en dylik undersökning med 
jern och stål. Först måste jag dock, för att sätta läsaren i till- 
fälle att bedöma pålitligheten hos mina observationer, redogöra 
för den begagnade apparaten och den följda observationsmetho- 
den, hvarvid jag likväl inskränker mig till omnämnandet af det 


aldra vigtigaste. 


$ 2. Observationsmethoden. 


De af mig undersökta jern- och stälsorterna voro beredda 
af svenska malmer och förefunnos i form af valsade, dels runda, 
dels fyrkantiga stänger, om 6 fots längd och 4 verktums diame- 
ter vid de runda och lika stor sida vid de fyrkantiga. 

Sträckningsförsöken verkställdes med den af LAGERHJELM 
1828 begagnade Fullerska maskinen *), 1 hvilken stängerna fä- 
stades mellan hydrauliska pressen å ena sidan och en olikarmad 
vinkelhäfstäang & den andra, som multiplicerade 20 gånger den 
pa vagskalen lagda belastningen. För uppmätning af profstän- 
gernas förlängningar begagnades ett par smärre, fint graderade 
skalor, »indexskalan» och »mätskalan», hvilka på ett afständ af 


”) Dessa elastieitetsförsök anställdes sommaren 1862 för den Kommittes räk- 
ning, som fätt i uppdrag att utröna användbarheten af svenskt jern och stäl 
för jernvägsmateriel. 

Iständsättandet af den Fullerska maskinen och den väsendtligaste anord- 
ningen af de begagnade mätimstrumenterna verkställdes genom Mag. C. A. 
ÄNGSTRÖMS försorg, hvilken ock påbörjade de af mig sedan fortsatta afslit- 
ningsförsöken. De egentliga elastieitetsförsöken äro till största delen af mig 
verkställda; en del utfördes nemligen af Ingeniören K. W. CRONSTRAND. 


— 427 — 


5 svenska fot från hvarandra fastskrufvades vid stången. Of- 
vanom hvardera skalan var ett starkt mikroskop fästadt vid en 
grof stängeirkel af träd, hvilken med sina ändar visserligen stödde 
sig medelst styrgafflar mot de nämnda skalorna och således äf- 
ven mot profstången, men uppbars dock till största delen af sin 
vigt genom lämpligt anbragta motvigter. Den anordning var i 
öfrigt vidtagen, att stangeirkeln ständigt tvingades följa index- 
skalan åt, så att en ringa förskufning af honom var tillräcklig 
för att fullkomligt inställa indexmikroskopet på nollpunkten, hvar- 
efter den egentliga uppmätningen skedde medelst mikrometer- 
skrufven hos det öfver mätskalan varande mikroskopet. 


Ett delstreck å mätskalan upptog nära 0,2 m.m.; ett Awarf 
å mikrometerskrufven nära + delstreck, eller 0,05 m.m.; direkt 
afläsning & skrufhufvudet skedde på „I, af ett hvarf, eller på 
0,0005 m.m.; hvaraf inses, att noggrannheten hos sjelfva mät- 
apparaten var större, än behofvet här påkallade. 


Beträffande godheten hos inställningarne må nämnas, att 
afståndet mellan de båda parallela håren i hvardera mikroskopet 
upptog omkring + af en skrufgänga eller 0,04 m. m., tillfölje 
hvaraf summan af de vid båda mikroskopens inställning begångna 
felen alldeles icke kan i sitt maximum uppskattas högre än till 
0,02 m.m. eller +, af en skaldel. Oaktadt observationerna sjelfva 
i de vanligaste fallen, der sådant kunnat ske, hafva uppvisat öf- 
verensstämmelse äfven på hundradelar af skaldelen, upptagas i 
tabellerna här nedan dock endast tiondelar af skaldelen, och det 


af följande skäl. 


Nedanför skall visas, att de permanenta förlängningarne 
växa betydligt vid de större belastningarne, och att stängerna 
dervid blifva ytterst känsliga för de spännande krafterna. Förut- 
satt nu, att vid begagnande af den Fullerska maskinen spännin- 
gen hos stången redan ökats så mycket, att han förmår lyfta 
vinkelhäfstången med den dervid hängande belastningen, så in- 
träder detta oaktadt ny förlängning hos profstången med hvarje 
kolfslag hos pumpen vid hydrauliska pressen, förenad naturligt- 


— 428 — 


vis med ytterligare höjning af häfstången. Dä nu en dylik för- 
längning inträder, huru varsanut pumpningen d. v. s. sträckningen 
än må försiggå, inses, att man dervid kan få snart sagdt hvil- 
ken permanent förlängning man behagar. Pa det öfverensstäm- 
melse mellan de olika försöken likväl skulle vinnas, höjdes ba- 
lansen ständigt till en på gifvet afstånd öfver honom anbringad 
lättrörlig visare. — Det nu sagda tillkännager, att det vid fråga 
om stora belastningar ej kunde vara af intresse att söka annat 
än förlängningarnas ungefärliga gång, och att en ytterlig finhet i 
uppmätningen här skulle hafva varit helt och hållet skenbar och 
således onödig. 


$ 3.  Blasticitetsgränsen. 


Den theoretiskt rigtiga definitionen på elasticitetsgräns borde 
väl vid fråga om sträckning vara: den högsta belastning pa yt- 
enheten, som den undersökta stången förmår bära, utan att hon, 
sedan belastningen blifvit borttagen, genom densamma antagit 
den ringaste permanenta förlängning. Men då det är i sig sjelf 
klart, att bestämningen af denna högsta belastning ytterst kom- 
mer att bero på de för längduppmätningen använda instrumen- 
ternas godhet och i samma man kan nedpressas, som sagde mät- 
apparaters skärpa och noggranhet ökas, så har man väl just på 
grund af denna omständighet sett sig nödsakad att bestämma 
någon viss permanent förlängning såsom svarande mot elastici- 
tetsgränsen, och denna antogs da vara 0,00005 af längdenheten”). 

Mot denna nya definition har naturligtvis med fog anmärkts, 
att den är godtycklig. Den punkt på kurvan, representerande 
de permanenta förlängningarne, som af sagde definition bestäm- 
mes såsom elasticitetsgräns, utmärker sig icke på något det rin- 
gaste sätt framför andra närbelägna punkter; — den saknar så- 
‚ledes all fysisk betydelse. Men äfven om man lemnar ur sigte 
. godtyckligheten vid definitionens uppställande och endast fäster 
sig vid möjligheten att på experimentelt sätt noggrannt bestämma 


*) WERTHEIM, G. Recherches sur V'élasticité. Premier Memoire, p. 52. 


den sålunda definierade elasticitetsgränsen, visa sig i vissa fall 
synnerligen stora svårigheter. 

I sin första afhandling om kroppars elasticitet säger WER- 
THEIM*), att en uträtning af tråden först bör ske, innan de egent- 
liga observationerna börja. Uträtningen är dock aldrig fullstän- 
dig, tillägger han, utan man- observerar städse under de första 
belastningarne små permanenta förlängningar, hvilka härröra från 
uträtningen, som då försiggår. Han belastade derföre tråden med 
en för uträtningen tillräckligt stor vigt, hvilken fick tjena såsom 
utgångspunkt för de följande mätningarne, under det trådens nu- 
varande längd antogs såsom ursprunglig längd. 

Denna method, måhända användbar vid trådar, blir — sy- 
nes det mig — olämplig vid stänger af större genomskärning. 
En valsad stång är nemligen aldrig fullkomligt rät, utan har 
tvärtom ständigt en mängd krokar på sig. Vill man nu genom 
belastning räta ut stången, låter sig detta dock ej göra, utan att 
med detsamma verkligen gifva *stängen en permanent förläng- 
ning. Man inser nemligen lätt, att först då stången sträckts så 
betydligt, att permanent förlängning uppstått, hvarvid partik- 
"larne sinsemellan således antagit nytt jemvigtsläge, först då kan 
en återgång för stängens bugtiga del till gamla formen ej vidare 
vara möjlig. Men i den observerade förlängningen ligga nu sam- 
manblandade med hvarandra såväl uträtningen af krokarne som 
den för denna uträtnings verkställande nödiga och verkliga per- 
manenta förlängningen, utan att man på något sätt kan skilja 
dem åt. Det blir då äfven omöjligt att fullt nöjaktigt bestämma 
den ursprungliga längden hos stången och således äfven omöjligt 
att noggrant finna elasticitetsgränsen. Felen i bestämningen blifva 
i samma mån stora, som belastningen för stångens uträtning ta- 
gits stor; ty man kan verkligen, såsom jag straxt skall visa, ge- 
nom sträckning tvinga upp elasticitetsgränsen ej allenast utöfver 
hvad den egentligen borde vara, utan snart sagdt så högt man 


det behagar. 


*) WErtHEIM, G. Recherches sur Vélasticité. Premier Memoire, p. 19. 


— 430 — 


$ 4. Om elasticitetsgränsens höjning genom sträckning. 

Nedan anförda observationer ed att successivt ske- 
ende sträckning af en stång verkligen förmår höja stängens ela- 
sticitetsgräns. I tabellerna beteckna 

P belastningen i svenska skålpund på ytenheten (sv. qv. 
dec. lin.); 

AL den genom sagde belastning framkallade permanenta 
förlängningen (hos en 5 fots stång), angifven i delar 
af mätskalan. 

Med Z, förstås stångens ursprungliga längd, 
» A dess ursprungliga genomskärningsarea, 
» E den belastning, stången uppburit, då hon passerat ela- 
stieitetsgränsen. 

Begagnas nu den efter WERTHEIM anförda definitionen på 
elasticitetsgräns (perm. förl. = 0,00005 af längdenheten), blir 
vid fråga om en 5 fots stång den här erforderliga permanenta 
förlängningen 0,025 sv. dec. lin. d. v. s. i rundt tal 0,4 skaldel 
a ofvan omnämnda mätskala. 


Tabell I. ; 
Medelhårdt stål. NR Sv qv. dec. lin. 
el P ar.|M P | An dl Ml 2 | an In or ar. | MN a 
1/1179, 0.0 | 211515 | 1.01 41 | 746 | 17.3 I 61 780/415 I 81 | 838) 693 
21238 | 0.01 22 /526 | 12142 17571 20.8 1 62 | 792 | 41.6 I 821 862) 69.5 
3 | 261 | 0.01 23 538 | 13143 | 769 | 23.7 I 63 | 803 | 41.81 831 8835| 69.8 
41284 | 0.1 | 24 1549 | 1.4 | 44 | 780 | 26.7 I 64 | 815 | 42.0 I 841) 896) 703 
i 513071 0.1125 561| 1.6 | 45 | 792 | 29.71 651 826 4251 85) 919) 71.5 

6331| 0.11 26 1573 | 1.6 146 | 803 | 32.7 I 66 | 838 43.51 86 | 942) 745 
7353| 0.21 27 1585 | 1.6 I 47 | 815 | 35.6 I 67 | 850 45.3 I 87! 966 | 805 
81365 | 0.21 281596 | 1.9148 » | 371168] 862 481188) 9891 89.7 
9 1377 | 0.31 291608 | 2.2149| » | 38.4 I 69 1885 54.6 I 89 | 1012 | 98.41 

10 | 388 | 0.41 30 | 619 | 24150! » 139.11 70 !907! 61.9 I 90 | 1035 | 107.0 

11 399 | 0.4] 31 [631 | 2.7151) » |39.7 1 71 | 930 | 68.6 I 91 1 1058 | 117.8 

12 | 411 | 0.41 32 | 642 | 31152| » 1|40.2 I 72 1122 | 68.6 I 92 | 1081 | 128.5 

13 | 423 | 0.51 33 | 654 | 3.7153 | » |40.6 | 73 238 | 68.6 | 93 | 1139 | 156.8 

14 | 434 | 0.5 134 | 665 | 44154) » |41.0 174 | 353 | 68.6 

15 | 446 | 0.6 | 35 | 677 | 5.3 I 55 | 288 | 41.1 | 75 | 469 | 68.6 

16 | 457 ' 0.6 | 36 1688 | 6.4 I 56 | 353 | 41.2 I 76 | 585 | 68.6 

17 | 469 | 0.7 1 37 | 700 | 8.0 I 57 |469 | 41.1 | 77 | 700 | 68.7 

18 | 480 | 0.81 38 | 711 | 9.9158 1585) 41.2 | 78 757! 68.9 

19 | 492 | 0.9 | 39 | 723 | 12.2 1 59 | 700 | 41.4 | 79 | 792 | 69.0 

20 503 | 0.9 | 40 | 734 | 15.0 I 60 | 757 | 41.4 | 80 | 815 69.1 


— 431 — 


Af föregående tabell med dertill hörande figur 1 å tafl. III 
ses, att, då belastningarne så småningom uppgätt till 815 skålp., 
sträckningsförsöken med små belastningar började på nytt. Dessa 
ökades successive till 930 skålp., hvarefter samma försök ånyo 
repeterades. 

Bestämmas elasticitetsgränserna för dessa 3 serier enligt 
den ofvan gifna definitionen, hvarvid till ursprunglig längd tages 

i första serien: Z, = 500 dec. lin., 


Andra = 500 + 41,0 skaldelar, 
i tredje » = 500 + 68,6 » 
fås följande ungefärliga värden på elasticitetsgränsen: 
E, = 400 | 
Tal 
E, = 800. 


En mängd dylika exempel skulle kunna anföras, men det 
ofvanstäende visar tillfyllest, 


»att en höjning af elastieitetsgränsen medelst stängens 
»sträckning verkligen är möjlig.» 


$ 5. Om elasticitetsgränsens sänkning genom hettning. 

Genom hettning och derpä följande långsam afsvalning kan 
elasticitetsgränsen för metallerna rätt betydligt nedtvingas. Detta 
har redan WERTHEIM vid sina elasticitetsförsök visat. När han 
ena gängen undersökte den dragna träden sädan den var, utan 
att hfva underkastat den någon hettning, men andra gången 
samma sorts tråd efter hettning, fann han elasticitetsgränsen än- 
dra sig på det sätt, att den efter hettning blef 


för jern Se sel SOL pj SER 2 RSA " 
» gjutstäl Men 1 OA Ir 


» Eng. stål (piano-sträng) 3 
af hvad den var före hettningen *). 

Ehuru dessa WERTHEIMS försök tillfullo visa värmets för- 
måga att sänka elasticitetsgränsen, må det dock tillåtas mig här 
anföra ett exempel från mina försök, som äfven synes vittna för 
samma sak. 


*) WERTHEIM a. s. sid. 40 o. f. Se dessutom sid. 55. 


— 432 — 


En stång af härdt stål, insatt i den Fullerska maskinen, 
var der omgifven af ett tjockt tackjernsrör (inre diameter = 2,5 
tum, längd = 4 fot), i hvilket 3 thermometrar voro insänkta, 
för att angifva temperaturen hos den i tackjernsröret inneslutna 
och stången omgifvande luften. Tackjernsröret, uppburet af sär- 
skilda hylsor, var i sina ändar slutet medelst lock, försedda med 
tillräckligt vida håll, för att stålstången der fritt måtte kunna 
röra sig. Längs under tackjernsröret löpte ett gasrör, som tje- 
nade såsom hettningsapparat. Genom flitiga afläsningar & ther- 
mometrarne och derefter lämpad reglering af gaskranen kunde 
temperaturen hållas temligen konstant. Att den af thermome- 
trarne angifna medeltemperaturen hos luftmassan verkligen sva- 
rade nära nog mot stängens temperatur kan slutas deraf, att 
den ur observationerna beräknade dilatations-koöfficienten för 


stålet erhölls vara 
ena gangen 0,0000106, 


: andra » 0,0000105, 
hvilka tal föga afvika från det af LAVOISIER och LAPLACE 
angifna. 

De vid sträckningen af den ifrågavarande stälstäzgen er- 
hällna permanenta förlängningarne äro angifna i nedanstäende 
tabell II. För jemförelses skull äro ock de försök anförda, som 
vid vanlig temperatur anställts med en annan stång af samma 
stålsort. Se tab. III och jemför hithörande fig. 2 och 3 å taflan. 


Tab. II. Tab. IIT. 
Hårdt stål. A= 719: Härdt stål. A=17.25 qv. dec. lin. 
NE | P. | AL. | Temp. Ni P | AL | Temp. 
in 02.007 ı 20 Tan 
2 | 280 0.1 2 | 278 0.0 II 1603 
3 | 338 0.3 2040 3 | 337 0.0 | 
4 | 396 0.5 4 | 395 0.0 
5 | 454 0.8 5 | 453 0.1 
6 | 512 1.7 6 | 511 0.3 168 
75 3.5 7 | 569 0.8 ; 
8 | 628 6.3 En 8 | 627 24 
9 | 687 | 1380 9 | 685 | 191 
10 | 803 | 345 10 | 743 | 370 175 
11 | 920 | 620 | 11 | 801 | 53.6 
12 | 859 | 734 


— 2 


Enligt föregående tabeller blir 
%,—=1360,-dast =1200), 
men 
3 SON IC 
På grund af såväl WERTHEIMS som nyss omnämnda försök 
kan således såsom regel uppställas, 
»att elasticitetsgränsen hos en metall kan sänkas genom 
»hettning.» 


Anm. Sanningen af denna sats inses naturligtvis redan af det 
bekanta faktum, att metallen lättare låter smida sig i 
varmt än kallt tillstånd och i öfrigt är lättare att bear- 
beta, sedan han en gång blifvit glödgad. 


$ 6. Förklaring af olikheterna mellan HoDGKINSONS och 
Morıns resultater. 


Med tillbjelp af de båda nyss anförda satserna, att elasti- 
ceitetsgränsen höjes genom sträckning, men sänkes genom hett- 
Ining, torde man lätt kunna förklara, hvarföre MORINS resultater 
sa väsendtligt afveko från HODGKINSONs, då man derjenite ihäg- 
kommer, att den förre arbetade med trådar om 2,5 ända till 
0,2 m.m. i diameter, men den sednare med stänger. 

Man inser lätt, att då tråden drages genom dragskifvan, 
måste den betydligt sträckas, och elasticitetsgränsen kommer 
då att ligga högt. Har tråden flere gånger fått passera genom 
samma draghäl, måste bestämningen af elasticitetsgränsen nog- 
grant låta verkställa sig. För att ytterligare belysa detta på- 
stående, skall jag i det följande närmare redogöra för det fall, 
då sträckning med samma belastning egt rum flere gänger å rad. 
(Se $ 7). 

Huruvida de af HODGKINSON begagnade stängerna voro 
valsade eller smidda, derom saknar jag uppgift. Men otvifvelak- 
tigt kunde hvarken valsning eller smidning hos dessa stänger 
framkalla en sådan sträckning, att den ens skulle kunna jemfö- 
fras med den vid tråddragning åstadkomna. En tidigt uppnådd 
fFelasticitetsgräns är här således helt naturlig. Såsom jag redan 
anmärkt, torde det derföre ej vara behöfligt att med MORIN söka 


= RR ERE 


bortresonnera hela den af HODGKINSON observerade permanenta 
förlängningen. 

Långt ifrån således att vilja uteslutande hylla den enes 
åsigter såsom rigtiga, med förkastande helt och hållet af den an- 
dres, torde vi böra anse, att såväl MORIN som HODGKINSON ega 
grundade skäl för sina åsigter, den förre i afseende på en högt 
belägen elasticitetsgräns vid fråga om trådar, den sednare om en 
lågt belägen vid fråga om stänger. Olikheten i resultaterna bör 
således anses ytterst bero på den olika behandling de båda ob- 


servatörernes material förut undergått. 


$ 7. Om de permanenta förlängningarne vid förnyad 
sträckning med samma belastning. 


I det föregående har visats, att de permanenta förlängnin- 
garne oupphörligen öka sig med växande belastningar. Men äf- 
ven om belastningen förblir densamma flere gånger å rad, erhålles 
hvarje gång ökad permanent förlängning. Lagen för förhållandet 
mellan dessa förlängningar är visserligen beroende af den punkts 
läge på kurvan, der försöket anställes, men detta oaktadt torde 
följande tal, utgörande medelvärden af en mängd dylika obser- 
verade fall, åskådliggöra ifrågavarande fenomen. Jemföras de 
efterföljande tillväxterna 1 förlängningen med den, som stången 
lidit, då den första gången sträcktes med den gifna belastningen, 


erhållas följande värden. - 


Tab. IV. 


| 


M = erm. 
förlängn. 


1.00 
0.55 
0.37 
0.28 
0.25 
0.18 


TORINO H 


0: SÅ V. 


— 435 — 


I den hithörande fig. 4 & taflan representerar ordinatan 
'sträckningens ordningsnummer (1, 2, ... 6) och abskissan den 
deremot svarande totala permanenta förlängningen för hvarje 
Igång, således 1.00, 1.55, 1.92 o. s. v. 


Visserligen blir den nya permanenta förlängning, som här 
fför hvarje gång erhålles, allt mindre och mindre, och således 
skulle man kunna förmoda, att efter ett stort antal belastningar 
ingen ny permanent förlängning skulie visa sig. Men äfven om 
en dylik limes skulle kunna uppnås, är det alltför troligt, att 
efter en längre tids förlopp ny permanent förlängning skulle på 
nytt uppkomma, ehuru belastningen icke ökats. I allmänhet kan 
nemligen anmärkas, att tiden vid dessa slags fenomener utöfvar, 
såsom redan WERTHEIM *) påpekat, ett vigtigt inflytande, hvilket 
HODGKINSON **) till och med sökt att qvantitativt bestämma. 
Under mina försök har jag oupphörligen varseblifvit denna tidens 
inverkan, ehuru apparaten ej medgaf någon uppmätning deraf, 
tillfölje af otäthet i hydrauliska pressen. ; 


Tages belastningen mindre än den stången redan uppburit, 
visar sig ingen permanent förlängning förr, än belastningen till 
sin storlek närmar sig den största, som redan egt rum. När den 
sistnämnda belastningen öfverskridits, komma tillväxterna i de 
permanenta förlängningarne att växa i samma mån hastigare, 
som stången förut blifvit tillräckligt sträckt. (Se tab. I och fig. 1). 


Användes detta vid frågan om en metalltråd, som vid drag- 
ningen blifvit betydligt sträckt, måste enligt det nyss anförda de 
permanenta förlängningarne till en början vid små belastningar 
vara föga märkbara, såsom MORIN ock funnit det. Men när be- 
lastningens storlek närmar sig den, som vid tråddragningen egt 
rum, bör permanenta förlängningen visa sig, och den skall vid 
ännu större belastningar blifva rätt betydlig. Det är således lätt 
att inse, att elasticitetsgränsen bör vara skarpt bestämbar vid 
fråga om trådar. 


*) WERTHEIM a. 8. sid. 55. 
"") Morın. Resistance der Materiaux, sid. 8 och 9. 


— 436 — 


Vare sig nu att belastningarne tagas lika stora flere gänger | 
å rad, eller mindre än de stången redan uppburit, och sedan så | 
småningom ökas, visar sig ett egendomligt fenomen, åt hvilket | 
en närmare uppmärksamhet bör skänkas. Det åskådliggöres af | 
fig. 5, hvars tabell här nedan anföres, och af fig. 1, hörande till | 
tab. I. 


Tabell V. 


Hårdt stål. — 2) 


& JA AL MN P. AL. NE JE 
| 
| 
1 | 280 0.0 I 11 | 689 0.5 | 21 980 
2 | 339 OLE a el) 0.3 | 22 » 
3 | 397 0.0 | 13 | 748 12 | 23 » 
4 | 456 00° 34 7 1.7 | 24 » 
5 | 514 0.1 | 15 | 806 25.1 25 » 
6 | 543 Oz 1027 833 4.6 | 26 » 
7 | 573 0.1 | 17 | 865 83 | 27 » 
8212602 0.2 | 18 |. 923 18.1 | 28 » 
9 | 631 0.3 | 19 | 980 30.7 | 29 | 1040 
10 | 660 0.4 1 20 » 32.9 | 30 | 1098 


31 | 1156 


Enligt denna tabell hafva 10 på hvarandra följande sträck- | 
ningar med 980 skålp. egt rum. Belastningen ökades nu till 
1040 skålp. och derutöfver. Kurvan för de permanenta, förläng- | 
ningarne (fig. 5) slår nu in i samma rigtning som den hade, in- | 
nan de lika stora belastningarne med 980 skålp. användes. All- | 
deles samma fenomen visar fig. 1 vid belastningarne 850 och 
966 skälp. Innan kurvan återtager sin gamla rigtning, synes 
stången liksom spara in på de permanenta förlängningarne jemnt 
upp så mycket, som den förut fått sträcka sig i förskott. En 
tillökning af 50 skålp. pr qv. dec. lin. i belastningen straxt efter | 
det dessa repeterade sträckningsförsök med lika stora eller mindre | 
skett, åstadkomma således nu ej samma förlängning som eljest. 
Häraf ser man då, att formen på kurvan blir slutligen fullkom- | 
ligt oberoende af det sätt, på hvilket stången behandlats. 

En sådan egenskap hos kurvan för de permanenta förläng- 
ningarne, att nemligen vara oberoende af stängens behandling 
under sträckningsförsöken, är värd synnerlig uppmärksamhet, 


— 437 — 


emedan den möjligen berättigar oss att betrakta kurvan sjelf, 
antingen hel och hållen eller ock delvis, såsom representant för 


materialets beskaffenhet. 


$ 8. Om kurvan för de permanenta förlängningarne. 


Såsom typ för de kurvor, som representera jernets och de 
mjukare stålsorternas permanenta förlängningar, kan fig. 6, upp- 
rättad i enlighet med följande tabell, lämpligen användas. 


Tabell VI. 


NO 


1| 2337| 00 | 11} 32 | 08 | 21 | 547 23 | 31 | 708 91.4 
21 260 | 0.0 | 12 | 444 | 0.9 | 22 | 559 3.2 | 32 | 731 | 102.2 
51 2831 0.01 13 | 455 | 1.0 | 23 | 570 4.8 3 | 754 | 111.8 
41 306 | 0.0 | 14 | 467 | 1.1 | 24 | 582 88 | 34 | 766 | 120.0 
51 3291 0.0 I 151 47 12 | 25 | 598 | 181 | 35.| 789 | 132.6 
6| 3552| 0.1 | 16 | 490 | 13 1 26 | 605 | 453 | 3 812 | 147.0 
7| 375| 0.3 | 17 | 501 | 1.4 | 27 | 616 | 53.4 | 37 | 835 | 161.6 
8| 3938| 05 1 18 | 513 | 1.6 | 28 | 639 | 63.3 | 38 | 858 | 180.6 
314091-07 | 19 | 524 | 1.8 | 29 | 662 | 723 

10 | 421 | 0.7 1 20 | 536 | 2.0 | 30 | 685 i 814 


Kurvan antager först en uppät stigande rigtning, hvarvid 
de permanenta förlängningarne i allmänhet äro smä, passerar 
derpä den punkt, för hvilken krökningen uppnär sitt maximum, 
och blir härefter nära nog horizontel. Under denna sistnämnda 
del af kurvan visar sig stången känsligast för belastningarne. 
‚Partiklarnas förut temligen stabla jemvigtslägen synas nu vara 
helt och hållet rubbade. När stången förlängt sig så mycket, 
att kurvan blir konvex mot abskissaxeln, visa sig de nya jem- 
vigtslägena visserligen mera stabla än de nyss voro, men minsta 
ökning i belastningen, ja till och med samma belastning kan på 
nytt rubba partiklarnas ömsesidiga läge och således framkalla 
permanent förlängning. Kurvan, som nyss var konvex, blir ånyo 
konkav, sträfvar allt mer och mer att ännu en gång bli horizontel 
och antyder dermed, att de permanenta förlängningarne här växa 
allt mer och mer, ända tills brott inträffar. 


— 438 — 


Till denna i allmänna drag utförda teckning af förloppet 
vid sträckningen torde böra tilläggas, att, om man, sedan stån- 
gen redan brustit, fortsätter sträckningsförsöken med delarne, 
kurvan fortsättes i sin gamla rigtning, så framt nemligen ej flaga 
i stången föranledt brottet"). Var kurvan vid första brottet re- 
dan så godt som horizontel, kan nya brottbelastningen ej blifva 
synnerligen större än hvad den nyss observerades vara, men der- 
emot kan den permanenta förlängningen naturligtvis växa så 
mycket mera. Det har nemligen visat sig, då en stång afslitits 
2 gänger a rad och i båda fallen brustit för samma belastning, 
att tillväxten i den permanenta förlängningen dervid kunnat uppga | 
till 1,5 dec. lin. pr Sv. fot vid hårdaste stålet och ända till 6 | 
dec. lin. vid mjukt stål. Detta tillkännager, huru olämpligt det ' 
är att uteslutande på förlängningen vid brottet fästa så stort | 
afseende som i praktiken ofta sker. 

År det en tråd, hvarmed sträckningsförsöket sker, och trå- 
den blifvit betydligt sträckt vid tråddragningen, måste, såsom re- 
dan är sagdt, elasticitetsgränsen ligga högt, likaså punkten för 
maximikurvaturen; ofta bör man då ock kunna finna, att kurvan 
härefter helt hastigt kröker sig i horizontel rigtning, hvarpå brott 
omedelbarligen inträder **). 

Olika malmer förete någon skiljaktighet i afseende på kur- 
vans form, hvilken dessutom äfven beror af hårdhetsgraden (kol- 
halten ?). Medan jernet och de mjukare stålen af alla malmer 
ega stark kurvatur vid punkten för största krökningen och en 
derefter mycket märkbar konvex del, blir för de hårdaste stål- 
sorterna af vissa malmer krökningen betydligt mindre, och den 
konvexa delen saknas der helt och hållet. Kurvan får således 
för dem en mer uppåt gaende rigtning, än hvad händelsen var 
vid de öfriga sorterna. Se t. ex. fig. 1 och 5. I allmänhet kan 
sägas, att ju mjukare materialet är, desto mindre blir här krök- 
ningsradien; den är således minst för jern. 


*) Från irregularitet i kurvans form vid brottet kan man genast se, om det egt 
rum för tidigt till följd af bristande homogenitet hos stången. 
"") Jfr WERTHEIMS försök med tråd af gjutstäl — acier fondu étiré — 1. e. p. 41. | 


— 439 — 


$ 9. Om punkten för maximikurvaturen. 

Det är väl öfverflödigt nämna, att ett materials beskaffen- 

het ej numera bör bedömas endast af läget på kurvan hos de 
båda punkter, som beteckna elasticitetsgränsen och brottet, utan 
häldre bör kurvan i sin helhet tagas i betraktande. Men då 
kurvans form är rätt komplicerad och hennes eqvation sannolikt 
ej utan stor möda låter bestämma sig, blir enda möjligheten att 
i hvarje fall grafiskt återgifva henne. 
Skulle man likväl vid jemförande försök af denna art för 
utrönande af olika malmers större eller mindre användbarhet för 
ett gifvet ändamäl vilja utvälja någon särskild punkt på kurvan 
såsom jemförelsepunkt, så tvekar jag ej att dervid förorda just 
den, der största krökningen eger rum. Vid mina försök med 
valsade stänger ha de af samma sort visat en synnerlig öfver- 
ensstämmelse just i afseende på denna punkts läge, hvilket der- 
emot på långt när ej kan sägas om elasticitetsgränsen. 

Att nu praktiskt ur figuren bestämma läget för största 
krökningen är synnerligen lätt, så mycket mer som kurvan före- 
ter den märkvärdiga egenskapen att i närheten af och på ömse 
sidor om sagde punkt vara symmetrisk. På den axel, kring 
hvilken symmetrien eger rum, ligger den minsta krökningsradien. 

Framför den s. k. elasticitetsgränsen eger den nu ifrågava- 
rande punkten dessutom det företräde, att den af kurvan sjelf 
liksom påpekas och kan således sägas ega en verklig fysisk be- 
tydelse, hvilket ju ej är förhållandet med punkten för elastici- 
tetsgränsen. Af det föregående inses, att just efter passagen öf- 
ver punkten för största krökningen bli de permanenta förläng- 
ningarne af någon egentlig betydenhet, och då man dertill lägger, 
att dessa förlängningar här äro så betydliga att de, åtminstone 
vid stänger af 5 fots längd, med största lätthet låta iakttaga 
sig med obeväpnadt öga, så är tydligt, att man på den tid, då 
fenomenet af de permanenta förlängningarne visserligen var kändt, 
men mätinstrumenterna ännu besutto ringa skärpa, bort utmärka 
just den nu ifrågavarande punkten, der krökningen når sitt ma- 

Öfvers. af K. Vet-Akad. Förh. Ärg..20. N:o 8. 2 


— 440 — 


ximum, sasom den punkt, der de permanenta förlängningarna | 
börja, d. v. s. såsom elastieitetsgräns. | 

Af den vigtiga betydelse, jag nu sökt tillägga punkten för 
maximikurvaturen, och det företräde, jag åt den velat gifva fram- 
för elasticitetsgränsen, må man dock ej draga den slutsats, att 
jag skulle vilja anse denna punkt fri från alla de olägenheter, | 
som vidlåda elasticitetsgränsen. Ofvan har visats, att elastici- 
tetsgränsen är flyttbar; att äfven punkten för maximikurvaturen 
är det ådagalägges t, ex. af fig. 1. Såsom något absolut mått 
på materialets beskaffenhet kan den väl derföre ej anses, men 
väl såsom ett godt relativt mätt, förutsatt likväl, att de under- 


sökta stängerna undergatt identiskt samma behandling. 


$ 10. Om förhållandet mellan belastningarne vid maxi- | 
mikurvaturen och vid brottet. | 
Slutligen må här ock anföras ett för sin enkelhet märk- | 
värdigt förhållande, som visat sig ega rum emellan belastnin- 
garne vid punkten för största krökningen och vid brottet; — 
måhända skall kännedomen häraf kunna vara till någon nytta | 
inom praktiken. | 

Betecknar M belastningen vid max. kurvatur. 

» B » » brottet 

och n antalet undersökta stänger, fås de i följande 


5 2 os B 
tabell sammanställda värden pa =; 


Tabell VII. 


Re Mjukt Medelhärdt Härdt 
Mn | stål. stål. | stål. 
4 B a B Ba 
Sort. = n | n = n EM n 
M M M M 
a 1. 8 2a DSS 2,02 |. 
5». |. 154 NN 288 | 2) 210,150 
ne 3 212 a. 
a |. 154 |3| 209 |3 | 2.00 | 2.1.2033 
e 1.99 A 08 27, 201 3202008 05 
7 io )2 | oo |l3 | 10 | 1 | 200 | 2 
Ii Mea..| 1.59 || 286] | 205 |] RR 


*) Ur tabellen har hårdaste stålet af sorten 5 blifvit utesluten, emedan den i 
detta såväl som i många andra afseenden betydligt afvikit från de andra 
malmarternas stälsorter. 


— 44] — 


Häller man sig till medelvärden för de olika malmsorterna 
ch med talet 10 betecknar belastningen vid jernets max. kur- 
vatur och i deremot proportionela tal uttrycker belastningarne 
vid max. kurv. och brott för de olika stälen, fås i det närmaste 
följande värden. 


Tabell VIII. 


Stang af | M. | B 
[Fer AN. LINNE 10 16 
Mjukt stäl........- 12 24 
Medelhärdt stäl...| 13 26 
Härdt stäl ......... 14 28 


Såsom praktisk regel kan på grund af föregående medel- 
värden uppställas följande: 

»en valsad stång (af Sv. malmer), egande sin största 
kurvatur å kurvan vid en belastoing = M Sv. skälp. per 
qvadr. dec. lin., brister, när sagde belastning på ytenhe- 
ten ökas med 60 proc. vid fråga om jern, och när den 
fördubblas vid fråga om stål.» 

Ännu mera lämplig för praktiskt behof blir denna regel 
(förutsatt att frågan är endast om ungefärliga bestämningar), då 
man erinrar sig, att den glödspån, med hvilken hvarje valsad 
stång är beklädd, fjellar af just för den belastning stången upp- 
bär i närheten af sin gång öfver maximi-kurvaturs-punkten. Till- 
ses derföre, vid hvilken belastning en ymnig fjellning af glödspån 
inträffar, så vet man af föregående, att denna belastning bör 
multipliceras med 1,6 vid jern, men med 2 vid stål för att an- 
gifva den belastning, vid hvilken stången i hvardera fallet skall 
brista. — Någon direkt uppmätning af de permanenta förläng- 
ningarne är således vid dylika fall icke af nöden. 

Denra praktiska regel gäller för de vanligaste Svenska 
malmernas jern- och stålsorter, och jag saknar ej skäl för den 
förmodan, att den äfven kan utsträckas till åtminstone vissa 
sorter af Engelskt jern. 


— 442 — 


Skänker till Vetenskaps-Akademiens Bibliothek. 
(Forts. från sid. 424.) 


Från Académie Imp. des Sciences etc. i Lyon. 
Mémoires. Classe des Sciences, T. 10—12. 
» » » Lettres, T. 10. 
Från Societe Imp. d Agriculture etc. i Lyon. 


Annales des sciences physiques etc. 3:e Ser. T. 2—6. 


Från Société Linneenne i Lyon. 
Annales, T. 7, 8. 


Från R. Istituto Lombardo di Scienze, ete. i Milano. 


Memorie, Vol. & 2—7. 9: 1, 2. 
Atti, Vol. I: 16—20. 2: 1—20. 3: 1—10. 


Från Naturforschende Gesellschaft i Basel. 
Verhandlungen, Th. 3: 4. 


Från Naturforschende Gesellschaft i Bern. 
Mittheilungen, 1862. 


Från Verein fir Naturkunde 1 Cassel. 
Jahresbericht 5—13. Cassel 1841—62. 4:0 & 8:0. 


Frän Oberhessische Gesellschaft für Natur- und Heilkunde i Giessen, | 
Bericht, 10. 


Från Naturwissenschaftlicher Verein i Halle. 
Zeitschrift f. d. ges. Naturwissenschaften, Bd. 20, 21. 


Från k. Akademie der Wissenschaften i München. 
Sitzungsberichte, 1862, 2: 2—4. 1863, I: 1—3. 


Från Hr 0. Ekström. 


Prosten m. m. C. U. Ekströms efterlemnade anteckningar. 7 faseiklar.| 
Fol. 


Frän författarne. | 
Rıppe, G. Reisen im Süden von Östsibirien 1855—59. Bd 1. St.) 
Petersb. 1862. 4:0. _ 
V. SCHLAGINTWEIT, H. Uber die mittlere Temperatur des Jahres etc. 
in Indien. Berl. 1863. 8:0. 
(Forts. å sid. 454). 


— 443 — 


Om tantalitartade mineralier från nejden af Torro. 


Af A. E. NORDENSKIÖLD. 


[Meddeladt den 14 October 1863.] 


För nägra år sedan trodde sig v. KOBELL hafva uti ett för 
tantalit angifvet mineral ifrån Tammela upptäckt en ny, nära 
niobsyran stående metallsyra, hvilken af uppfinnaren benämndes 
Idianasyra. Denna metallsyra, som äfven angafs förekomma i 
fen mängd andra mineralier, gaf snart upphof till en ganska liflig 
olemik emellan v. KOBELL å ena sidan, samt H. RosE, DAMOUR 
och DEVILLE å den andra, hvilken tyckes utvisa, att den 
förmenta nya syran icke är någonting annat än underniobsyra, 
mer eller mindre förorenad af främmande inblandningar t. ex. 
volframsyra. Tillfölje deraf blir äfven dianiten — så benämner 
iv. KOoBELL det tammela-mineral, i hvilket dianasyran före- 
trädesvis skulle förekomma — intet annat än columbit, och den 
kan således icke göra anspråk på det intresse som fäster sig 
vid de naturprodukter, hvilka föra några för dem egendomliga 
enkla ämnen. :Men detta oaktadt måste förekomsten af ett 
niobhaltigt mineral i Tammela tantalitbrott i hög grad ådraga 
sig mineralogernas uppmärksamhet. Hittills har man nemligen 
ansett, att alla tantalitartade mineralier från qvartsbrotten i 
Tammela och Somero socknar vore verkliga tantaliter'), inne- 
hållande tantal- men ej underniobsyra, och med anledning deraf för- 
modade äfven ARPPE, att det af v. KOBELL undersökta mineralet 
endast genom någon förvexling blifvit angifvet såsom funnet i 
Tammela. Vid en resa till dessa i mineralogiskt hänseende så 
intressanta nejder, bemödade jag mig derföre att ifrån de 
skilda qvartsbrotten insamla profver på tantalitartade mine- 
ralier, för att ibland dessa om möjligt kunna anträffa någon 
columbit eller dianit. Efter undersökning af det material som 


') Redan för längre tid tillbaka hade jag likväl anträffat underniobsyra i adelfoliten 
från Laurinmäki (Beskr. öfver de i Finland funna miner. I:sta Uppl. p. 87.) 
Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh., 1863, N:o 8. 


— 444 — 


jag härvid erhöll, fann jag: 1:o att columbitartade mineralier 


atminstone i ringa mängd förekomma nästan i hvarje qvarts- 
skärpning, 2:0 att den i tantaliten ingående föreningen af tantal- 
syra och jernoxidul är dimorf, och säledes bildar tvenne kemiskt 
lika sammansatta, men i kristallografiskt hänseende olikartade 
mineralier. Pä dessa förhållanden är behörigt afseende icke fä- 
stadt vid de undersökningar af tantalitartade mineralier från | 


Tammela och Somero som förut blifvit offentliggjorda, och utan | 


en kritisk granskning af de notiser vi hittills erhållit blefve der- 


före vår kunskap om dessa mineralier i hög grad osäker och 
vacklande. En dylik af åtskilliga nya undersökningar åtföljd 


granskning får jag härmedelst förelägga Kongliga Vetenskaps- 
Akademien. | 
Följande tantalitlika och med tantalit ofta förvexlade mine- | 
ralier hafva blifvit funna insprängda uti yngre granitgångar i 
Tamela och Somero socknar: | 
1. Tantalit. Verklig, i rhombiska systemet kristalliserande, 
tantalsyrehaltig tantalit har hittills i dessa trakter endast blifvit 
funnen vid Härkesaari qvarts-skärpning nära Torro by, hvarest 
mineralet förekommer insprängdt uti en yngre granitgång, belägen 
invid sjelfva randen af den stora Tammela mossen. Nästan all 
den tantalit ifrån Tammela, som är spridd i Europas mineralie- 
samlingar, är insamlad vid denna på tantalit ovanligt rika fyndort, 
och de flesta hittills offentliggjorda analyser å Tammela-tantalit äro 
anställda å denna varietet. Det torde vara tillräckligt att här 
hänvisa till dessa, uti alla större mineralogiska handböcker 
upptagna analyser, nemligen af: 
N. NORDENSKIÖLD. Berzel. Årsber. 1832. p. 195. 
JAKOBSON. Pogg. Ann. LXIM. p. 331. 
BROOKS. Pogg. Ann. LXIII. p. 331. 
WEBER. Pogg. Ann. CIV. p. 92. 
Då dessa analyser nästan fullständigt öfverensstämma") och 


') En ifrån dessa afvikande analys har blifvit offentliggjord af v. WORNUM. Det 
af honom undersökta ämne var dock tydligen en blandning af tantalit och 
ixiolit ifrån Kimito. 


— Ad — 


da äfven kristallformen blifvit noga utredd, sa har jag icke 
ansett någon förnyad undersökning af mineralet från denna fynd- 
ort vara af nöden. 


II. Tapiolit. Med detta från den gamla finska gudaläran lånade 
namn har jag betecknat det redan ofvanföre omnämnda tantal- 
syrehaltiga mineralet ifrån Kulmala hemman i Sukkula by och 
Tammela socken, hvilket till sin kemiska sammansättning alldeles 
öfverensstämmer med tantaliten ifrån Härkesaari, men deremot 
tillhör ett helt arnat kristallsystem. Tapioliten kristalliserar 
nemligen ej i det rhombiska, utan i det qvadratiska systemet, och 
den i tantaliten ingående föreningen af tantalsyra och jern- eller 
mangan-oxidul är således dimorf. 


Redan ARPPE analyserade detta ämne, men förvexlade det, 
då han ej var i tillfälle att undersöka några kristaller, med vanlig 
tantalit. Sedermera har äfven jag analyserat några tydligen 
till qvadratiska systemet hörande kristallfragmenter af samma 
mineral. Våra analyser gåfvo följande alldeles öfverensstämmande 
resultater: 


Tapiolit från Kulmala. 


Analyser af Arppe: af mig: 
I lill 


Tantalsyra......... 83,66 82,71 83,06 
080 083 1,07 (med spår till W) 
BEL. 15,54 15,99 15,78 

100,00 99,53 99,91. 


Tennsyra 


Jernoxidul 


Mineralet är fritt från mangan. Den del af metallsyran, som 
afskiljes från tantalsyran genom smältning med en blandning af 
kolsyradt natron och svafvel, består af tenn med en ringa in- 
blandning af volframsyra. För bläsrör förhåller sig tapioliten 
såsom vanlig tantalit, men ger ej med soda någon reaktion på 
mangan. Färgen är rent svart, utan någon så stark dragning i 
grått, som hos den vanliga tantaliten. Glansen är ganska stark, 


närmande sig till metall eller diamantglans. Härdheten = 6,0. 


— 446 — 


Egentliga vigten 7,35 7,37. Åmnet kristalliserar i det qva- 
dratiska systemet. 


a:c = 1: 0,6464. 


Den vanliga formen, hvilken ofta uteslutande begränsar kri- 
stallerna är, p, dessutom förekomma ofta po, op och oo Pp 0. 
Kristallerna äro merändels ytterst skeft utbildade, så att man 
lätteligen förvexlar dem med monoklinoödriska kristaller, men 
äfven alldeles regelmässigt utbildade qvadratiska pyramider före- 
komma ofta. Några tvillingskristaller har jag ej iakttagit. Genom- 
gångar ej heller märkbara. Kristallytorna äro merändels glän- 
sande, men ej tillräckligt jemna och plana för fullt noggranna 
goniometermätningar. 


Det axelförhållande, som ofvanföre angifves, grundar sig på 
följande å skilda kristaller anställda mätningar. 


Jakttagna. Beräknade. 

DEP 123° 14' 

(i polkanten) Sl 

» 3 
[230556 HETA 123000 

DSP SEE NES 84 49 

(i medelkanten) » 61 

> 
CA UDOÖR enes SNR 84° 52 
PO PRO EN A RER ARSCH, 134° 51 

(i polkanten) 
Po Pro Re RE 65° 45 
(i medelkanten) 

| ELO) NES Rede. ie eh 137° 34 
000) Ds un ha Ale Mr VÄTE 
TR N 151° 30". 


Tapiolit förekommer jemte beryll, turmalin och ringa qvan- 
titeter arsenikkis insprängd uti hvit pegmatit-granit fran en 
liten qvartsskärpning nära Kulmala hemman i Sukkula by och 


— 44T — 


Tammela socken Denna skärpning är belägen ett stycke ifrån 
hemmansgården i en liten af åkrar eller nästan skogslösa 
beteshagar omgifven bergsklack. Emellan tapiolit-skärpningen 
och sjelfva hemmansgården ligger ett större berg, på hvars 
sluttning äfvenledes åtskilliga skärpningar finnas, anmärknings- 
värda såsom fyndorter för den nedanföre- beskrifna columbiten 
ifrån Sukkula. 


Tapiolit-kristallerna öfverensstämma till vinklar och axel- 
förhållanden alldeles med kristallerna af rutil, och då mineralets 
blåsrörsförhållanden visade att det var tantalsyrehaltigt, förmodade 
jag att dess enda väsentliga beståndsdel skulle utgöras af denna 
metallsyra. Trenne fullständigt öfverensstämmande analyser visa 
dock att en betydlig mängd jernoxidul') ingår i mineralet uti ett 
alldeles bestämdt förhållande, och ungefär i samma mängd som 
1 den vanliga tantaliten. Man måste derföre betrakta detta 
ämne såsom en kemisk förening af tantalsyra och jernoxidul, 
stående ungefär i samma förhållande till rutil som titanjern till 
jernglans. Åfven med zirkon (och perowskit?) är tapioliten 
fullkomligt isomorf.”) Man har nemligen: 

Tapiolit ..... a:c=1:0,6464 
Butıl 2 00.2. on står 10.6442 
Zirkon. 2. 2 are ES 0HA0F 


Med den för det närvarande gällande eqvivalentvigten för 
tantalsyran är det lika omöjligt att uppställa nagon antaglig och med 


analyserna öfverensstämmande formel för tapiolit som för alla 


') Allt eller ätminstone nästan allt jern, som ingär i mineralet, gör det säsom 
jernoxidul. 

?) En ganska stor öfverensstämmelse äger i allmänhet rum emellan kristall- 
formen af enbasiska salter och en del oxider. Dessa enligt radikal-teorin 
så olikartade föreningar stå äfven enligt typ-teorin ganska nära hvarandra, t. ex. 


Rutil, Perowskit. 
Ti 01 Ca 
Ti 0f02 pi 0)02- 


Alt döma af kristallformen, skulle man förmoda att äfven tantaliten 
(isomorf med volframit) och tapioliten utgöra enbasiska salter. Detta kunde 
dock, om den nu gällande atomvigten af tantalsyran är riktig, icke vara fallet. 


— 448 — 


öfriga tantalsyrade mineralier. Tapiolitens yttre utseende visar 
tydligen att detta mineral icke, såsom man antagit att fallet är 
ämne. Alla de analyser, som hittills blifvit offentliggjorda å 
verklig tantalit (ej ixiolit) och tapiolit, öfverensstämma i allmänhet 
nästan fullständigt med hvarandra och något skäl för det an- 
tagande, att dessa mineralier skulle utgöra mer eller mindre sönder- 
delade ämnen, hvilkas ursprungliga formel uttryckes genom 
Fe Ta? finnes således icke. De olika analyserna gifva nemligen: 


Metallsyra.') 
Analys af N. NORDENSKIÖKD. . 83,49 proc. 


» 2», JAROBS ÖN order sed ee ed 84,47 » |Tantalit från Här- 
» DELDR OÖKS I JUNI fo bese 85,20 » | kesaari. 

» RENNIE ER ee 84,56 >» 

» DEFÄURPPI mes en. ken 84,46 » 


Tapiolit fran Suk- 


» Ha VARPEN 5.22 ea 83,54 >» 
kula. 


» » A. NORDENSKIÖLD. . 84,13 » 
Tantalit från Björk- 
boda. 

Tantalit fran Skog- 
böle. 


» » A. NORDENSKIÖLD. . 85,57 » | 


» » A. NORDENSKIÖLD. . 85,70 » 


Medeltal . . . 84,57. 


Under antagande af Roses eqvivalentvigt för tantalsyran, 
fordrar: Eee 
Fe Ta” ... 82,49 proc. tantalsyra 
Fe? Ta’... 85,48 » » 


III. Columbit. Nästan uti alla i Tammela eller Somero 
socknar belägna qvartsskärpningar kan man vid noggrannt efter- 
letande finna obetydliga kristaller eller körtlar af tantalit-artade 
mineralier, hvilka hittills merändels blifvit betraktade såsom 
verkliga tantaliter. Få mineraloger torde ock haft tillgång till 
. ens den ringa mängd af dessa sparsamt förekommande kristaller, 


!) Tantalsyra med omkring 1 proc. tennoxid. Basen utgöres såsom bekant af 
jernoxidul med spår till manganoxidul. 


— 449 — 


som är nödvändig för en kemisk analys, och någon fullständigare 
undersökning af dem har derföre icke blifvit anställd. Sedan 
jag lyckats insamla nödigt material, undersökte jag derföre dessa 
ämnen från flere skilda fyndorter, och fann då, att alla dessa s. k. 
tantaliter ej innehålla tantal, utan underniobsyra och att således 
eolumbiten är vida mera spridd i Tammela och Somero qvartsbrott 
än tantalit, ehuru några större körtlar af columbit hittills icke blifvit 
anträffade. Medan tantalsyrade mineralier endast förekomma vid 
Härkesaari (tantalit) och Kulmala (tapiolit), har jag funnit colum- 
bit, om också ständigt i ytterst ringa mängd, vid följande fyndorter: 


1. Kulmala hemman i Sukkula by. En jemförelsevis stor 
(10 till 15 gr.) körtel af columbit anträffades insprängd i gråhvit 
albit eller oligoklas från en obetydlig qvartsskärpning, belägen 
emellan tapiolit-skärpningen och hemmansgärden. Mineralet fran 
denna fyndort är svart, glänsande, synes vara föga förändradt 
och innehåller enligt en på vanligt sätt af mig anställd analys: 


Columbit från Sukkula. 


Underniobsyraru tue „wii. (9,27 
Tennoxid med volframsyra .. 0,82 
Aerox due au ne 17,18 
Mansanozidull . un. . ent. 3,42 

100,69. 


Mineralets egentliga vigt befanns vara = 5,75; den öfver en 
gaslampa starkt glödande metallsyrans —5,34. För reagentier för- 
höll sig denna metallsyra alldeles som underniobsyra. Då syran 
sammansmältes med en ringa mängd borax och blandningen glöd- 
gades under en bränning uti en af Rörstrands porslinsugnar, er- 
hölls den kristalliserad och hade då en egentlig vigt af 5,08. 

Columbitens kristaller bilda platta, glänsande, i deras längd- 
riktning strimmade lameller, hvilka tillhöra det rhombiska sy- 
stemet och begränsas utaf op, pw, Po, »P Ph 
Peo, 2Ppo äfvensom åtskilliga, af mig ej närmare bestämda, pyra- 
midytor, Sävidt man af de ofullständiga kristallerna kan döma, 


— 450 — 


öfverensstämma vinklarna fullständigt med den vanliga colum- 
bitens. ”Nemligen: 


Columbit Columbit 
från Sukkula. enl Dana.') 

GolP ap or nalen: 1310 SO ae: 1312.16, 
[0 6] p 00 : 00 P 0.090189 140° 18 en © 140° 20 
00 P 0: 0 på re NE ER (0 gr 153° 33 
00. P or: 1122 ÖNS 111° 54. 


2. Heponnity qvartsbrott nära Torro by. Äfven härstädes 
anträffas ett svartgrätt columbit-artadt mineral tillsammans med 
stora kristaller af turmalin och beryll. Den ur detta mineral 
framställda, från tenn och volframsyra befriade, öfver gaslampa 
glödgade metallsyran hade en egentlig vigt af 4,91, blef vid upp- 
hettning gul och förhöll sig till reagentier alldeles som under- 
niobsyra. Mineralet är således tydligen columbit. 

Efter en långvarig sammansmältning med borax erhölls äfven 
af metallsyran från detta mineral kristaller, hvilkas egentliga 
vigt var = 5,15. 

3. Laurinmäki eller Kiwiwuorenwehmais nära Torro by. 
Columbiten förekommer härstädes i form af små utdragna svart- 
gråa kristallprismer, tillsammans med adelfolit och beryll insprängda 
i oligoklas. Dessa tydligen redan delvis sönderdelade och oxi- 
derade kristaller innehålla: 


Något förändrad och sönderdelad Columbit från Laurinmäkt. 


Underniobsyra. ... %.... 80,96 
ennsyrar =... 220255 1,79 
Kopparode 2.2.3... 1,05 
rerjordess a en: 0,90 
Jernoxide Ser de se lös 10,06 
Mansanoudemua sd a IP 4,74 
Kalk- och Talkjord ... spår 

99,50 


Mineralets egentliga vigt = 6,11. 


')G. Rose. Pogg. Ann. LXIV. p. 171. 


— 451 — 


Kristallerna af columbit ifrån detta ställe bilda långa, ut- 
dragna prismer begränsade af op, Po, pw, 2Ppw; 
m. m. Såsom följande endast ungefärliga mätningar utvisa, öfver- 


ensstämma äfven mineralets axeldimensioner med den vanliga 


columbitens. 
Columbit från Columbit 
Laurinmäki. enl. Dana. 
ee 155 rt 150° 20° 
ER: fbs Nr Le VS 123° 41 
eos: Mass 1 129° 40. 


4. Kaidasuo ü Pennikoja rusthälls ägor i Somero socken. 
En gqvartsskärpning, som är belägen invid sjelfva randen af det 
sålunda benämnda kärret, är ovanligt rik på sällsynta och i 
naturen eljest sparsamt förekommande ämnen. Jemte granitens 
vanliga beståndsdelar träffar man nemligen i denna lilla skärpning 
albit, spodumen, lepidolit, beryll, turmalin, ainalit, ett adelfolit- 
artadt mineral och columbit. Columbiten bildar endast små i 
feltspat, qvarts eller beryll insprängda, svartgråa, på ytan med 
metallockra öfverdragna prismer. Egentliga vigten =5,6l1. En 
analys & denna columbitart gaf: 


Något förändrad och sönderdelad Columbit från Pennikoja. 


Underniobsyra....... 81,70 

1 Tenmoxid;;a Hininak Ha 1,87 
Kopparozid sam. Ein: 0,28 

Berjordh. nm 2,71 

Jernosid ae RR 9,26 
Manganoxid'yikeaanx. 3,91 

Kalkjord:.: alla mi spär 

99,73 


Columbiten ifrån denna fyndort äfvensom den från Laurin- 
mäki är, sasom kristallernas af metallsyreockra betäckta yta ut- 


hen 8 


derföre, att det ursprungligen i mineralet såsom oxidul ingående 


— 452 — 


jernet och maganet redan blifvit till större delen syrsatt till jern- 
och manganoxid. Lerjorden torde härröra från främmande in- 
blandningar. Metallsyran hade då den blifvit glödgad öfver en 
gaslampa en egentlig vigt af 5,31 och förhöll sig för reagentier 
alldeles som underniobsyra. 


Kristallerna af columbit ifrån denna fyndort begränsas af 
talrika, jemna men föga glänsande ytor, hvilka tillhöra det 
rhombiska systemets former, nemligen pP». »Pw, op, 
Pos. 2pw och åtskilliga ej närmare bestämbara pyramid- 
ytor. Följande ungefärliga mätningar torde vara tillräckliga att 
visa kristallernas öfverensstämmelse med den vanliga columbitens. 


Columbit från Columbit 

Pennikoja. enl. Dana. 

SD Son oss 15LAGTE are 150° 20’ 
» Posen. 1327 3.0020. 131° 16° 
SonPoch:eo PAS ae. 139, 522 du 140° 20". 


IV. Ainalit. Med detta namn har jag betecknat en isomorf 
blandning af tenn- och underniob- (eller möjligen tantal-) syra, som 
anträffas insprängd i smärre körtlar och kristaller vid Pennikoja. 
Större körtlar af förmodligen samma ämne förekomma i en 
skärpning nära Mäkitulokas hemman 1 Sukkula by. Mineralet 
som ofta förvexlats med tantalit finnes fullständigt beskrifvit i 
»Beskr. öfver de i Finland funna Miner.» 2:dra uppl. p. 26. 


V. Adelfolit. Jemte kristallerna af columbit från Laurin- 
mäki förekommer ett vattenhaltigt, niobsyradt mineral som N. 
NORDENSKIÖLD benämnt adelfolit. Åfven detta mineral är i 
förut anförda arbete fullständigt beskrifvit (p. 144) och jag vill 
derföre här blott nämna att det adelfolitlika mineral, som i 
nämnde arbete säges förekomma tillsammans med tantalit vid 
Rosendal nära Björkboda ej är adelfolit utan malakon. De små, 
hartslika, bruna, till qvadratiska systemet hörande kristallerna 


(Ps, o Po) innehålla nemligen: 


— 453 — 
Malakon från Björkboda. 


Rrelsyramın. che unse 24,33 
Zrkonjorde a ee SE 57,42 
VTernaxid tu hrs res 3,47 
Kalkgordi 22.0. 88 3,93 
ermorden 0,61 
DMiatkene en ee NN 9,53 
99,29. 


VI. Titanjern? Ett ej närmare undersökt titansyrehaltigt 
mineral förekommer, såsom vanligt tillsammans med beryll och 
turmalin, m. m. vid Rajamäki nära Torro by, på gränsen emellan 
Tammela och Somero socknar. Mineralet liknar vanligt titanjern 
eller ilmenit men innehåller ej allenast titan- utan äfven under- 


niobsyra. 


— 454 — 


Skänker till Rikets Naturhistoriska Museum. 
(Forts. från sid. 442.) 


Botaniska afdelningen. 


Af Professor I E. Areschoug i Upsala: 


Alge Scandinavia exsiccate Fasciculus IV:us. 


Af Lektor Arrhenius i Åbo: 
Åtskilliga sällsyntare växter från Åland. 
Af Baron Edv. Hisinger i Finland: 


En mindre samling sällsyntare phanerogamer från Finland. 
5 M S 


— 455 — 


Granskning af mossorna uti VAILLANT'S Botanicon 


parisiense. 
Af S. ©. LINDBERG. 


[Meddelad den 14 Oktober 1863.] 


Med rätta anses JOHAN JACOB DILLEN, Professor i Oxford, 
till börden tysk, för mossvetenskapens Förste och skall hans ut- 
märkta Historia muscorum (1741) alltid komma att hållas i ära 
såsom grundstenen för denna gren af naturhistorien. Dock hade 
redan före honom ätskillige naturforskare, såsom BUDDLEY, BUX- 
BAUM, DODOENS, GESNER, HALLER, MICHELI, MORISON, PETI- 
VER, PLUKENET, RAY, SCHEUCHZER, TOURNEFORT m. fl., vändt 
sitt öga äfven till de oansenliga sporväxterna. 


Bland dessa forskare intager SEBASTIEN VAILLANT, demon- 
strator vid kongl. trädgården i Paris, född i Vigny 26 Maj 1669 
och död på samma dag år 1722, ett särdeles framstående rum. 
Denne utmärkte vetenskapsman gjorde många vackra upptäckter 
inom botanikens område, hvarpå såsom exempel må tjena hans 
uppställning (1718) af Composite, hvilken af honom indelades 
uti Corymbifere, Cynarocephale och Cichoriacee, samt af Dipsa- 
cee (1721); ja, t. o. m. redan år 1717 höll han ett föredrag 
öfver blommans sammansättning och de skiljemärken man af 
denna kan hämta, ett föredrag som följande året trycktes i 
Leyden under titeln: Discours sur la structure des fleurs, leurs 
différences et Vusage de leurs parties och som förskaffade honom 
hedern af följande distichon: 

primus hie ante alios florum connubia vidit, 

ordinat et stirpes classibus inde swis. 
Ett bland hans bästa vetenskapliga arbeten är onekligen Bota- 
nicon parisiense ou Denombrement par ordre alphabetique des 
plantes, qui se trowent aux environs de Paris, efter hans död 
utgifvet år 1727 af hans bekante vän HERMANN BOERHAAVE. 

Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh. Årg. 20. N:o 8. 3 


— 456 — 


Alldenstund växterna äro i detsamma ordnade efter namnens 
begynnelsebokstaf borde det rättast kallas en kritisk uppräkning, 
åtföljd af många taflor alldeles mästerligt utförda jemte talrika 
analyser af blommans olika delar. Här beskrifvas alla af VAIL- 
LANT i Paris’ omgifningar iakttagna växter, ända t. o, m. svam- 
parne, på hvilka hans uppmärksamhet synes företrädesvis hafva 
varit fästad, såsom ock på Orchidee, Musei m. fl. 


Hvad nu särskildt dessa sistnämnda angår, så beledsagas i 
de flesta fall beskrifningen af en ypperlig figur med analyser af 
blad och frukt. Både beskrifning och afbildning röja den högst 
noggranne forskaren, hvars skarpa blick knappt någonting undgår. 
Att han det oaktadt ej kom underfund med mossornas olika 
könsorganer torde vi få skylla dels på det tidehvarf under hvil- 
ket han lefde, dels på förstoringsglasets ofullkomliga skick. 


I detta verk äro upptagna en mängd mossformer, fördelade på 
flera slägten, om vi så få benämna hans afdelningar, nemligen 
1 Fueus, 12 Hepatica, 8 Hepaticoides och 96 Muscus, således 
inalles 117, såsom VAILLANT ansag, skiljda former. Flera af 
dem, isynnerhet han- och honplantor af samma art, förekomma 
likväl under olika namn, i följd hvaraf nyssnämnda antal tål en 
icke obetydlig förminskning. Åtskilliga af de beskrifna formerna 
äro, såsom icke afbildade, alldeles obestämbara, liksom ock på 
plancherna flera figurer finnas som icke äro någorstädes omnämnda 
i sjelfva texten, men likväl ganska lätt låta hänföra sig till nu 


säkert kända arter. 


Redan VAILLANT fann ”slägtet Muscus” omfatta en sådan 
massa olika och till en del föga beslägtade mossformer, att han 
fann sig uppfordrad att göra åtminstone ett försök till systema- 
tisk indelning, hvilket försök utföll på nedanstående sätt. I denna 
förteckning äro naturligtvis mossornas nuvarande namn använda. 


1. Muscus apocarpos (p. 128): 
Cryphea heteromalla, Grimmia apocarpa, Hedwigia ciliata, Neckera 
pennata, Orthotrichum lejocarpum, Orth. (afine?), Phascum cuspidatum 
och Pleuridium subulatum? 


— 457 — 


2. A urnes droites rondes ou ovales (p. 129): 
Bartramia ithyphylla, Physcomitrium pyriforme, Pottia cavifolia?, 
Splachnum ampullaceum, Trichostomum rubellum?, samt Weissia cir- 
rata? och viridula. 


3. A coifies velues (p- 130): 


Orthotrichum anomalum, Pogonatum aloides, nanum och urnigerum, Poly- 
trichum commune och juniperinum, samt Ulota crispa. 


4. A urnes inclinees (p. 131): 
Dieranella heteromalla, Dieranum scoparium och Leucobryum glaucum. 


5. A urnes courbes et oblongues (p. 132): 

Atrichum undulatum, Homalothecium sericeum, Tortula aloides, levipila, 
muralis och subulata. 

6. A urnes renversees (p. 133): 

Aulacomnium palustre, Bryum argenteum, cespiticium, capillare. och 
pseudotriquetrum, Funaria hygrometrica, Grimmia pulvinata, Mnium 
afine, hornum, punctatum och undulatum, Philonotis fontana och 
Webera nutans. 

7. Muscus taxiformis (p. 136): 

Fissidens adiantoides, bryoides och tawifolius. 


8. Mousses &cailleuses (p. 137): 

Amblystegium serpens, Brachythecium albicans, Ulimacium dendroides, 
Encalypta eztinctoria, Homalothecium sericeum, Hylocomium brevi- 
rostre, loreum, squarrosum och triquetrum, Hypnum commutatum, flui- 
tans, purum och stellatum, Paludella squarrosa, Plagiothecium denti- 
culatum?, Rhacomitrium aciculare, Sphagnum cymbifolium och Tham- 
nium alopecurum. 

9. Mousses troussées (p. 139): 

Fontinalis antipyretica, Hypnum cupressiforme och Schreberi, samt 
Neckera complanata. 

10. Muscus filieinus (p. 140): 

Camptothecium lutescens, Eurhynchium Stokesü, Hylocomium splendens, 
Hypnum molluscum, Plagiothecium silwaticum?, Thuidium abietinum 
och Zrichocolea Tomentella. 

Vi finna saledes att VAILLANT ganska noga skiljt de topp- 
fruktade bladmossorna fran dem som hafva fruktskaftet utgaende 
från stjelkens sidor. De förra upptaga de 7 första afdelningarne, 
de sednare de tre återstående. 

Då man försöker utreda ett vetenskapligt arbete af nagon 


författare, som lefvat före LINNÉ, säledes på en tid, da termi- 


— 458 — 


nologien ej var så noga utarbetad, samt af alla likformigt antagen 
och begagnad, som efter denna Princeps, är det klart att man, 
om afbildningar åtfölja beskrifningarna, måste företrädesvis fästa 
sig vid de förra. Och hvad nu de figurer beträffar som finnas 
i ifrågavarande verk, så hafva vi redan ofvanför visat att de äro 
så väl tecknade att man i de flesta fall icke råkar i någon vill- 
radighet om till hvilken af nuförtiden säkert utredda växtformer 
de böra hänföras. På grund häraf lägga vi äfven en synnerlig 
vigt på plancherna, på hvilka vi efter noggrann jemförelse med 
beskrifningen i texten anse följande mossor vara afbildade: 


Tab. X. Fig. 9. Eurhynchium Stokesii! 
Fig. 3. Aneura pinnatifida IS? » 10. Leptodon Smith! 
2 11. Metzgeria furcata! 
Tab. XIX. 2 ee 
: RS » 12. Hypnum molluscum var. 
Fig. 1. Riceia glauca! 
: erectum. 

» 2. R. chrystallina! 

» 83. R. fhutans! Tab. XXIV. 

» 4. Pellia calycina. Fig. 1. Aulacomnium palustre; b 

» 5. Jungermannia albicans!, a, bär N 

Se ärande groddknoppar! 
b och e tillhöra dock uppen- 9. Den Sf BT. 
bart en Scapania-art, männe ae DR figuren till höger 
SE dulala? är Aulacomnium palustre I, 

» 6. Fossombronia pusilla A! den nedre till venster a 

» 7. Jungermannia Taylori!, a a Drug 
och 5 deremot Sphagnoe- a: 
eetis COMMUNTS. » 3. Mnium undulatum! 

» 8. Lophocolea bidentata!, bye » 4. Förstorad frukt utan lock 
och d likväl någon Jun- af Mnium hornum! 
germannia foliis rotundis. - > 9. Mnium hornum! Den högra 

» 9. Frullania Tamarisci! grenen, som tydligen är 

y Il. Jar, en) han-planta, har orätt blif- 

Tab. XXL N ritad såsom samman- 

: | vängande med honplantan. 

Fig. 17. Neckera complanata! 6. B : 1 
i » . Bryum capillare! 
Tab. XXTII. » 7. Weissia cirrata? 

Fig. 1. Paludella squarrosa! » 8. Trichostomum rubellum? 

» 2. Hylocomium brevirostre! » . 9. Bartramia ithyphylla! 

» 83. Sphagnum cymbifolium! » 10. Den nedre och venstra till- 

» 4. Neckera complanata! hör Philonotis fontana I, 

» 9. Thamnium alopecurum! den öfre och högra (steril) 

» 6. Polytrichum  juniperinum synes deremot rättare böra 

2 fruktbärande. hänföras till Ph. calcarea. 

DIL. » » S. » 11. Fissidens taxifolius! 

». 8. P. commme 9, a och 5b » 12 


2. Bartramia ithyphylla! 


deremot I! » 13. Fissidens bryoides. 


Fig. 


» 


» 


459 


14. Tortula aloides; a=nä- Fig. 13. 
gon blommande Bryum? » 14. 
15. T. muralis! Re. 
>: 16: 
Tab. XXV. 
1. Aylocomium splendens! 
2. H. loreun I! 
3. Tortula levipila! 
4. T. revoluta? 
5. Orthotrichun lejocarpum! 
6. Orth. afine? EZ. 
7. Scleropodium illecebrum! BE: 
8. Tortula subulata! 
Tab: XXVI. Fig. 1. 
1. Encalypta extinctoria! BEER 
2. Pottia cavifolia? er 
3. Bryum argenteum! N 
4. Splachnum ampullaceum! nes 
5. Mnium punetatum! we 
6. Climacium dendroides! 3298 
9. Brachythecium albicans. » 10. 
11. Trichocolea Tomentella! SE a 
12. Webera nutans! 
13. Leucobryum glaucum! 9, 
14. Rhacomitrium canescens var. 
ericoides ! 
15. Pogonatım aloides! wi 
16. Funaria hygrometrica! 
17. Atrichum undulatum! 
18. Mnium affine. Fig. 1. 
er 
Tab. XXVI. Rufe: 
1. Camptothecium lutescens! Nå AG 
2. Phascum cuspidatum! Sa GER 
3. Homalothecium sericeum! ER 
4. Neckera pennata! 
5. Hylocomium squarrosum! rn 
6. Brachythecium albicans var. „ 8, 
7. Dicranella heteromalla! Ran: 
8. Brachytheeium Hutabulum. , 10. 
Frukten är likväl tecknad ,„ 11. 
för smal, så att den på- „12, 
minner om den hos Pla- 
giothecium silesiacum. 
9, Ulota crispa. Fig. 5 
10. Orthotrichum anomalum! 3 
11. Brachythecium Butabulum? 
12. Leucodon sciuroides! BES: 


Hypnum cupressiforne. 
H. molluscum! 

Grimmia apocarpa! 

Den högra och fruktbä- 
rande är Ahacomitrium 
aciculare, den venstra och 
sterila erinrar deremot i 
allmänt utseende . ganska 
mycket om Philonotis fon- 
tana. 

Cryphea heteromalla! 
Hedwigia ciliata! 


Tab. XXVIII. 
Hylocomium splendens! 
Amblystegium serpens! 
Hypnum purum! 
Plagiothecium denticulatum? 
Fissidens adiantoides! 
Amblystegium serpens! 
Hylocomium triquetrum! 
Hypnum stellatum I! 

» fruktbä- 
rande! 
Dieranum scoparium! En 
form med mera upprätt 
fröhus. 
Pogonatum urnigerum! 


» 


Tab. XXIX. 
Hylocomium splendens! 
Grimmia pulvinata! 
Physcomitrium pyriforme! 
Systeyium crispum? 
Weissia viridula. 
Aulacomnium  androgynum 
gonidiiferum! 

Bryum cespiticium. 
Plagiothecium silvaticum? 
Hypnum commutatum. 

H. Schreberi. 
Pogonatum nanum. 
Thuidium abietinum! 


Tab. XXXI1l. 


. Fontinalis antipyretica! 


Hypnum fluitans var. sub 
mersum. 
Fegatella conica S! 


— 460 — 


Följakteligen äro enligt ofvanstående bestämningar i detta 
verk aftecknade 17 lefvermossor, 1 hvitmossa och 80 bladmossor, 
tillsammanstagna 98 arter. DILLEN kände är 1741 omkring 200 
former, men vi få ej glömma att denna summa bildas af alla på 
den tiden anmärkta, samlade både i gamla och nya verlden, då 
deremot VAILLANT undersökte endast trakten närmast omkring 
Paris. 


— 461 — 


Om några föreningar, hvaruti kromsesquicyanid ingår. 
Meddelande af L. F. SVANBERG. 


[Föredraget den 14 Oktober 1863.) 


Med undantag af en allmän i BERZELH Lehrbuch der Chemie 
förekommande uppgift om ett i gula, oregelmässiga kristaller an- 
skjutande salt, som skulle vara en dubbelförening emellan cyan- 
kalium och kromsesquicyanid, hafva vi icke något annat, på sjelf- 
ständiga undersökningar grundadt, meddelande om detta salt, än 
den uppgift, som finnes anförd uti LIEBIGS Chimie organique, 
hvarest denne sistnämnde författare angifver BÖCKMAN, såsom 
den kemist, hvilken först framställt ifrågavarande förening. Emed- 
lertid har BÖCKMAN, lika litet, som BERZELIUS, på något ställe 
meddelat några analytiska data med hänsyn till saltets qvantitativa 
sammansättning, och BÖCKMANS enda tillägg till BERZELII äldre 
uppgifter i detta hänseende, förefinnes i det meddelande han gjort 
om öfverensstämmelsen emellan detta salts kristallform och den 
kristallform, som tillkommer kaliumjerncyaniden eller det såkallade 
Gmelinska röda blodlutssaltet. Då således den för kemisten vä- 
sendtligaste punkten, den om de i föreningen ingående elemen- 
ternas qvantiteter, hittills icke utgjort föremål för någon närmare 
bestämning, kan man med skäl säga att man saknat en vigtig 
del, och kanske den vigtigaste, af hvad som borde derom kännas, 
innan man hade en fullständig kännedom om ifrågavarande krom- 
förenings natur. Tillfölje häraf uppmanade jag Hr F. G. STRIDS- 
BERG att anställa några försök med detta salt, och får jag här- 
medelst för Akademien framlägga det förnämsta af hvad Hr 
STRIDSBERG i detta ämne delgifvit mig. 

Om man till en concentrerad varm lösning af cyankalium 
sätter kalium-kromklorid 1 öfverskott och sedan fortsätter dige- 
stionen omkring en timma, så erhålles en brun, grumlig vätska. 
Grumlingen härrör af öfverskjutande kalium-kromklorid, som blif- 
vit olöst. Vid filtrering erhålles en vackert röd vätska, som 

Öfvers. uf K. Vet.-Akad. Förh., 1863, N:o 8. 


— 402 — 


efter några timmar afsätter saffransfärgade druser af nälformiga | 
kristaller. Dessa kristaller böra hastigt upptagas och torkas, ty | 
redan efter några fa minuter begynna de sönderdelas, hvarvid de 


blifva blekare, under det att filtrerpapperet, hvarpå de befinna 


sig, erhåller mörkbruna fläckar. Detsamma inträffar om tork- | 
ningen verkställes långsammare på en yta af porös lera. | 

De så erhållna kristallerna utgöras af kalium-kromsesqui- | 
cyanid och hafva, uti såväl sin yttre form, som med afseende på | 
deras kemiska sammansättning, en påfallande likhet med Gme- | 
linska röda blodlutssaltet. | 

Vid analys af det igenom stark och hastig pressning emellan | 
sugpapper ifrån vidhängande moderlut, sa mycket som möjligt, | 
befriade saltet, har detta visat sig: 

Under en torkning vid en temperatur af + 150° C., uti 2:ne | 
försök, lida en vigtsförlust af vatten, uppgående till endast 0.1 | 
och 02 procent; 

Innehålla en qvantitet metallisk krom, som uti 3:ne försök 
utföll till 15.90; 15.97 och 15.99 procent; 

Innehålla en kaliumqvantitet, svarande emot 35.89 procent. 

Af dessa tal, som utvisa att saltet i likhet med kalium-jern- 
cyaniden är vattenfritt, följer att dess sammansättning äfvenledes | 
är dermed analog, samt att dess kemiska formel är 3K-€y + €r€y?; | 
ty sammanställas de funna procent-halterna för kalium och krom | 


med de efter denna formel beräknade, så fas: 


Atomvigt. Räknadt. Funnet medium. | 
3er. 1466.25 36.04 35.89 
2 CR oe 653.50 16.06 15.95 
BE der 1950.00 47.90 såsom förlust 48.16 
4069.75. 100. 100. 


Det här omnämnda saltet löser sig lätt och utan återstod i 
vatten, till en gul, något i rödt dragande vätska. 

I afseende på den gelé-artade fällning, hvilken fås da ka- 
lium-jerneyanur sättes, jemte salmiak, till ett neutralt kromoxid- 
salt, anmärker STRIDSBERG att den, efter torkning, med lätthet 
oxiderar sig, da den svagt upphettas i luften, samt att oxi- 


— 403 — 


o 


deringen stundom försiggår under det att ignition genomgar 
massan. Upphettas den gröna fällningen, efter föregående tork- 
ning, tillsammans med klorsyradt kali, så sker oxidationen så 
våldsamt att explosion inträffar. Utan att hafva underkastat 
denna fällning alla de reaktionsprof, som varit erforderliga för 
att komma till en fullständig insigt om dess konstitution, har 
STRIDSBERG dock dera anställt vissa prof, som i detta hänseende 
äro nagot upplysande. Salunda har den här ifrågavarande fällnin- 
gen visat sig, vid analys, innehålla jern och krom uti ett inbördes 
equivalentförhallande = 2:3, hvarjemte jernequivalent-halten visat 
sig sta till ceyanequivalent-halten i det närmaste uti ett förhållande 
— 4:15. Pa grund af dessa tal skulle man visserligen kunna 
uppgöra formeln 2Fe€£y' +3€r€y”' såsom representerande den 
vattenfria fällningens sammansättning, hvilken sammansättning 
äfven later förklara sig såsom uppkommen igenom sönderdelning 
af gult blodlutssalt förmedelst ett neutralt kromoxidsalt, under 
bibehållande af lösningens neutralitet En fullständig analys 
torde i alla fall vara af nöden innan man kan antaga denna formel 
såsom säker. Sa mycket synes dock med säkerhet följa af de 
gjorda analytiska bestämmelserna, att den uppfattning vi hittills 
haft om fällningens sammansättning, icke varit enlig med verk- 
liga förhållandet, samt att följaktligen fällningen icke är analog 
med den, som uppstar vid tillsats af kalium-jerneyanur till ett 


jernoxidsalt. 


STOCKHOLM, 1864. P. A. NORSTEDT & SÖNER, KONGL. BOKTRYCKARE. 


EI EEE H 
RE A DIEB, 


t 
TR 


ÖFVERSIGT 


AF 


KONGL. VETENSKAPS-AKADEMIENS 
FÖRHANDLINGAR. 


Arg. 20. 1863. NM 9. 


Onsdagen den 11 November. 


Hr LINDHAGEN redogjorde för de geodetiska arbeten, som 
denna sommar blifvit utförda i Sverige i och för den medeleuro- 
peiska gradmätningen. 

Hr EDLUND föredrog en uppsats af Hr LINDMAN: Summe- 
ring af några serier. * 

Hr NILSSON meddelade innehållet af en afhandling med titel: 
Ethnografiska anteckningar. 


Hr EDLUND gjorde en framställning om utförande af obser- 
vationer öfver hafsvattnets temperaturförhållanden i Östersjön , 
till en början på två eller tre ställen. Akademien uppdrog åt 
Hrr LILLIEHÖÖK och EDLUND att vidtaga nödiga åtgärder. 

Akademien beslöt, på hemställan af Hr FRIES, att under 
hans ledning utgifva en följd af taflor öfver nya och hittills ej 


afbildade svamparter, af hvilka flera hundrade exemplar redan 
finnas tecknade. 


Akademien beslöt, att Hr ANDERSSONS afhandling: Mono- 
graphia salicinearum huc usque cognitarum, hvilken varit remit- 
terad till Hrr FRIES och ARESCHOUG; samt Docenten G. DILLNERS 
afhandling: En grupp formler, som till en del berör de ellipti- 
ska funktionerna af första slaget, hvilken varit remitterad till 
4 Hır SELANDER och C. J. MALMSTEN, skulle intagas i Akade- 
4 miens Handlingar. 


Akademien beslöt, att hälften af den för äret disponibla 
räntan af Wallmarkska donationsfonden skulle tilldelas Styckjun- 


— 466 — 


karen O. J. AQvILon, för en af honom uppfunnen och construe- 
rad universal-gängkloppa, hufvudsakligen afsedd för nya skruf- 
borrars genomskärning. 

Akademien beslöt att inleda utbyte af skrifter med K. Phy- 
sikalisch-ökonomische Gesellschaft i Königsberg; Anthropological 
Society i London; Natural History Society i Montreal; Natur- 
wissenschaftlicher Verein i Hamburg; Geological Society i Dublin, 
samt Verein für Naturkunde i Cassel. | 

Hans Kongl. Höghet Hertigen af Östergöthland täcktes egen- 
händigt öfverlemna ett till Akademien addresseradt convolut, 
innehällande ett af General MENABREA, Minister för allmänna 
arbeten i Turin föräradt arbete: Traforo delle Alpi tra Bardon- 
niche e Modane. Relazione della Direzione Tecnica alla Direzione 
Generale delle Strade ferrate dello Stato. 

Fran Chefen för K. Topografiska Corpsen hade ingätt skrif- 
velse, åtföljd af till Akademiens Bibliotek förärade kartor öfver åtta 
län i sexton blad, jemte tillhörande topografiska och statistiska 
uppgifter, samt öfver Stockholms omgifningar i nio blad. 

Från Öfverste ©. STÅL hade Akademien fått emottaga så- 
som gåfva framl. Professoren A. J. STÄHLS efterlemnade manu- 
seripter, utgörande: Samlingar till ett Repertorium och en Biblio- 
grafi öfver zoologien ach botaniken i 154 faseiklar, jemte Enchi- 


ridion zoologicum et botanicum med appendix, åtta volumer. 


Följande skänker anmäldes: 


Till Vetenskaps-Akademiens Bibliothek. 


Från H. M. Konungen. 


Natural History of Newyork: Agriculture, Vol. 5. Palaontology, Vol. 
3, Text och taflor. 


Från K. Topografiska Corpsen. 

Kartor öfver Westeräs, Örebro, Skaraborgs, Halmstad, Blekinge, Up- 
sala, Göteborgs och Bohus samt Elfsborgs Län jemte tillhörande ' 
Uppgifter. 

Karta öfver Sverige (1:100,000) 16 blad, samt Indelningsblad. 


Karta öfver Stockholmstrakten i 9 blad. 
(Forts. å sid. 472). 


— 467 — 


Summering af några Serier. — Af C. F. LINDMAN. 


[Meddeladt den 11 November 1863.] 


Den första af de serier, som jag nu försökt summera, är 
denna: 
van 


PRESS Karma 
+= S(- 1)’n nat VE EM Aa (1) 
Gör man 
ran rantp-+l 
Da pv Bun ae 
Br N DD rr n+ptl 


och differentierar två gånger, så fås 


do. P i a 
4 % SES NVL lir ‚N + p 
p=0 
| d?G, 


a = SCA nn pre" tr ; 


P=N =) 
—n&(— 1)Pn, p'a" IB — un &(-1Pn,p' + 1,n +p Lt 
= Do 


Om man i denna sista eqvation multiplicerar med xdz och 
integrerar mellan gränsorna 2=0 och x =], så fås 


1 
Se t SD nr 


5 Pn+p+l apa 
Genom Ran finner man 


m d? 6, do; + 
=S — — 
f dx dx Lit 


och således, emedan för z=0 båda termerna äro =0, men 
för 21 


Dan ei, 


befinnes 


1 å 
fre Bun 
0 


Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh., 1863, N:o 9, 


Till följe häraf är 


p —n 
ea @) 
p=0 
Nu är bekant ') att 
pn 
S(— ln, ‚p 7 0a); 
p=0 


alltsa blir 
417 (n + 1)s, (F <n). 


Genom att i denna och derifran härledda formler insätta r — 1 


i stället för 7 erhållas eqvationerna 
= (MIN 
Sr SS (PT rg 
sy = - (n + ])s 
och genom dessa eqvationers multiplicering med hvarandra 


el... (3) 
Allt beror således 5 att finna 


= (0 


P 
SS gg lyan — 
no Ben fn Ae I” 
0 & .. 
hvarest p =1, äfven om p=0°). Gör man 
P=nN n+p+il 


= S-1)Pn, 2 


p=o I 


och differentierar, sa fås 


de. ai n + n \n | 
SS 1)n, zer Pal 2). 
p=0 
Multiplicerar man med dz och integrerar från x=0 till z=1, 
så fås 
1 
n ng, — CMR + DV 
a (1 — 2) de ee, 
( ) T2n + 1) (4) i 


0 


1) Se Moigno, Lecons de Cale. Diff. et Integ. Tom. I. pag. 510. 
2) Cfr. Cauchy, Cours d’Analyse, pag. 61. 


— A 


Då detta införes i (3), så erhålles 


& r+1 + OR M 
Sätter man här r=n-— 1, så finner man 
rg n Un+ +1)? 
s,=(-D"’@R+)) ae ee (5) 
och man kan i allmänhet skrifva 
KR r r (Pin +1)? ü ‚ 
.=(-D@+) Fa ae (Den). 23. (0) 


Om man i (2) gör r=n och betänker, att man i detta fall 
har ') 
S- np" = I(n + 1), 
pp 


så befinnes 
1 1 (Fin + D)? 
a Fn + DEE DET OR DAT mag 0 


Formeln (5) finnes i KLUEGEL's Mathematisches Wörterbuch 
Tom. IV. pag. 613, hvarest den dock blifvit annorlunda deducerad. 


Antager man 
x x Xx ET 
s = See ,, See, Sec, En Dec än (TES TO) 
så är 
ls, = — 1Cos — ICos = IC 8 
as Pe N TE == 08 ag: + + + + (8) 


Om man differentierar, så befinnes 


ds, Be Re Nest 
"6 ee ur Le) 


Serien inom parenthesen kan lätt summeras, om man i den be- 


kanta goniometriska formeln 


TR. 1 
= 1 — = Cote — Cot 20 


; r Be 
successivt gör a — N a ön -, hvarigenom man erhäl- 


ler eqvationerna 


1) Moigny, ]. e. 


— 470 — 


Erling KAP (RIE Na 

3 Tyg SÖN 9 Cot STO “ 
Iren 1 f 
RT Ilse SES 
1 x 1 x 

m SE GREG 
a9 a On. CORE 


Om den första af dessa eqvationer multipliceras med 1, den 


1 ? 1 : 1 
2:dra med 2 den 3:dje med ,, etc. och den sista med en 


samt de derigenom uppkommande eqvationerna adderas, sa fås 
1 ar 
23 ag 
Insättes detta i (9), sa fås 
ds, ill Tx \ 

and ( En Cot.r da, 


sn Jan 
som integrerad ger 


Is, = C - !Sin 5 — I Sin £, 


1 x 1 I NK x : 
te en Cot „, — Cote"). 


hvarest återstår att bestämma konstanten C. 


Detta kan ske genom att antaga «=0, 1 hvilket fall man 


„T 
Sin — 
Nn 


6 


har s, =], ls, 0) [Sin 57 — !Sinz =/ 


= lr såsom på van- 


ligt sätt utan svårighet utrönes. Till följe deraf är C=12" samt 


2” Sin 5 2"Sin 5: 
Is, — 1 rt ht ae (10) 
Emedan man har 
I 
: en 1 
lm eig 


(Nn =0) ICos— 
2n 


så konvergerar ”) serien (8) betraktad såsom infinit, hvilket äf- 
ven är händelsen med serien (9). Emedan, 


') Denna formel framställes utan bevis af Hr O. Werner i Grunerts Archiv, 
Tom. IX. pag. 454. 
2) Cauchy, 1. e. pag. 134. 'Iheor. 2. 


L C x 
Ei! Sum an re 
lim — Cot — = lim ———, 
an an z z 
(ME) «Sin — 


så är den sednares summa 

il z 1 & 1 x il 

el is 5 Nies etc. = Cote; =: (EU) 
den förras summa fås, om man i (10) gör n= wo. Som sum- 


man i det fallet får den indeterminerade formen & x 0, måste 


man förlänga med -,, hvarigenom man får 


Sin 
ID 
£ 2% " je T OM 
— + som för == © är = , och alltså är 
Sinz är Sin x 
an 
PH 
Re ee rg 12 
REST ua 
Genom att i (12) göra «= — fås den af EULER gifna formeln 
7 7T 7T IT 
Sec 37 - Dec 3 Dez Se, 


Hvar och huru EULER deducerat denna formel, vet jag icke, 
men den kan lätt fås ur hans formel") 


S MIT n n In 3n 5n 5n 
öl = 


2n n— m n+m IN —M In Fm In— m IM+m 


om man gör m=1 och n successivt = 2, 2°, 2? etc. och hop- 
multiplicerar de erhållna eqvationerna, hvarefter jemförelse med 


Walliska formeln visar, att produkten är = z I Supplementet 


till Klügels Wörterbuch, 1:ste Abtheilung pag. 553, deducerar 
Grunert formeln (11) och derifran formeln (12). Han tillägger, 
att flera dylika formler finnas i EULERS Opusculis analyticis och 
sannolikt finnes den ofvannämnda der äfven. För öfrigt har 
Grunert ”) enligt en uppsats af Catalan i Annales de Mathéma- 
tiques gifvit ett elementärt bevis på den nämnda formeln. 


!) Se Tntrodnctio in Anal. infinit. $ 186. 
?) Archiv der Math. Tom. VI. pag. 9. 


Skänker till Vetenskaps-Akademiens Bibliothek. 
N (Forts. frän sid. 466.) 
Från KE. Sjökartekontoret. 
Sjökort: Al. A. C. T. 
Fran R. Geographical Society i London. 


Proceedings, Vol. dt 3—5. 


Från R. Irish Academy i Dublin. 
Transactions, Vol. 1—16, 22: 2. 
Proceedings, N:o 14—18. 25—30. 42—47. 51—68. Vol. & 4. 7: 
9—14 & Index. & 1—14. 
Från Royal Dublin Society i Dublin. 
Journal, N:o 1—17. 29. 


Från Geological Society i Dublin. 
Journal, Vol. 8 2, 3. & 1. 10 1. 


Från Academie Imp. des Sciences etc. i Dijon. 
Mémoires. 2:e Ser. FT. 10. 


Från K. K. Geologische Reichs-Anstalt i Wien. 
Jahrbuch, Bd. 13: 2. 
Från K. Observatorium i Pulkowa. 


Jahresbericht 1863. 
Weisse, M. Positiones medie stellarum fixarum in zonis regiomonta- 
nis a Besselio inter + 15° et + 45” declinationis observatarum 


ad annum 1825 deducte et in catalogum ordinate. Petrop. 
1863. 4:o. 


Från Superintendent of the Coast Survey i Washington. 
Report on the Coast Survey 1859, 1860. 


Från Patent Office, Washington. 
Report: Arts et Manufactures, 1860: 1, 2. 
» Agriculture, 1861. 
Från Smithsonian Institution i Washington. 
Report, 1861. 
; Från Society of Natural History i Boston. 
Journal, Vol. %& 2, 3. 


Proceedings, Vol. 9: ark. 4—11. 
Constitution, 1855. 


— 473 — 


Från American Academy of Arts et Sciences i Cambridge. 


Memoirs, New Ser. Vol. 8 2. 
Proceedings, Vol. 5: 49—58. 6: 1—10. 


Från Harvard College Observatory. 
Annales, Vol. 4: 1. 
Report, 1862. 
Från Lyceum of Natural History i Newyork. 
Annals, Vol. 7: 13—16. 


Från American Philosophical Society i Philadelphia. 


Transactions, Vol. 12: 2, 3. 
Proceedings, N:o 67. 


Från Academy of Natural Sciences i Philadelphia. 


Journal, Vol. 5 2, 3. 
Proceedings, N:o 5—12. 


Från Academy of Science i S:t Louis. 


Transactions, Vol. 2: 1. 


| Från Styrelsen öfver Wisconsin. 
Report on the geological survey of the state of Wisconsin, Vol. 1. 
Wise. 1862. 8:o. 


Från Hr Öfversten m. m. 0. Stål. 


Samlingar till ett repertorium och en bibliografi öfver Zoologi och 
Botanik, i handskrift, efterlemnade af K. Akademiens fordne 
Bibliothekarie, framl. Professor A. J. StÄHt: 

Colleetanea Zoologica et Botanica, 117 fasciklar. 8:0. 

Literatura Zoologiea et Botanicaa 537. » 8:0. 

Enehiridion Zoologieum et Botanicum. T. 2, 3. 4:o. 

Appendix Enchiridii Zoologiei et Botanici. T. 1—6. 4:o. 


Från Utgifvarne. 
Botaniska Notiser 1863: 3—6. 
The Dublin Quarterly Journal N:o TO, 11. 
The American Journal of Science, N:o 100—105. 


Från Författarne. 


Acassız, L. Report on the Museum of comparative zoology, 4. Boston 
1863. 8:0. 

ANDREW, J. A. Address to the legislature of Massachusetts, 1863. 
Boston 1863. 8:0. 

BarroED, ©. T. Laerebog i den analytiske Chemie. Kjöb. 1863. 8:0. 

Dana, J. D. On Cephalization. New-Haven 1863. 8:0. 


BE 


GRAHAM, J. D. Report on Mason and Dixons line. 

HauGHTON, S. Tjugo småskrifter. 

KENNEDY, ©. G. Preliminary report on the 8:th Census, 1860. Wash. 
1862. 8:0. 

Srruvg, H. Die Alexandersäule und der Rapakivi. S:t Petersb. 1863. 4:0. 

IGELSTRÖM, L. J. Geologisk Charta öfver de malmfyndiga delarne af 
Loos, Woxna, Ofvanäkers och Alfta socknar i Helsingland, samt 
Ore socken i Dalarne. Fol. 


Skänker till Rikets Naturhistoriska Museum. 


Zoologiska afdelningen. 
AS HH... JB, Prins, Oscam, 
En lefvande Tragulus javanicus. 
Af Hr C. G. Kindberg. 
En Syrrhaptes paradoxus, skjuten på Öland. 


Af Hr W. Meves. 


En Loxia ceurvirostra L. Två Anas crecca, dundrägt. En A. qver- 
guedula. 1 Perdix ceinerea, ung. 


Af Kammarfrun F. Soret. 
En liten hund af Bologneser-race. 

Af Professor Hedenborg. 
Två lådor insekter från Levanten. 

Af Professor S. Nilsson. 
Två Laxforeller från Finland. 

Af Grosshandlaren Hedberg i Sundsvall. 

En Orm och en Ödla från Brasilien. 


ÖFVERSIGT 


KÖNGL. VETENSKAPS-AKADEMIENS 
FÖRHANDLINGAR. 
Årg. 20. 1863. 6 10. 


Onsdagen den 9 December. 


Hr EDLUND meddelade resultaten af de observationer 
öfver hafsisens bildning, hvilka han på sednare tiden emottagit, 
och visade dessa observationers öfverensstämmelse med sin förut 
framställda åsigt derom. 

Hr BAHR framställde sina iakttagelser öfver några hittills 
ej kända egenskaper hos Thorjorden, samt öfver Wasiumoxiden. 


Hr NILSSON meddelade beskrifningar öfver två för Skan- 
dinaviska faunan nya fiskarter, Thynnus thunnina Cuv. och Auxis 
Rochei Rısso, båda fångade vid Skånes kust, samt några andra 
till vår fiskfauna hörande iakttagelser rörande Batrachus borealis 
NILSSON." 

Hr BoHEMAN redogjorde för en af Adjunkten ©. G. THOMSON 
författad uppsats: om Eucinetus GERM. och dess plats i systemet.” 

Hr WAHLBERG meddelade innehållet af följande insända 
uppsatser af Med. Lic. S. O. LINDBERG: Sammanställning af 
Skandinaviens Lefvermossor; Granskning af bladmossornas lock- 
lösa former; Uppställning af familjen Funariace&; Utredning af de 
skandinaviska Seligerie; Om slägtet Tortula, samt Nya nordiska 
Mossarter, andra serien. 

Densamme meddelade från Docenten P. CLEVE: Bidrag till 
kännedomen. om Sveriges sötvattensalger af familjen Desmidie# *, 
samt från Adjunkten T. THORELL: Om tvenne europeiska Argulider. 

Den af Läroverks-Adjunkten i Carlskrona Mag. ©. A. Gos- 


SELMAN afgifna berättelsen öfver en af honom, med Akademiens 


anslag, under den förflutna sommaren utförd botanisk resa i 
Blekinge remitterades till hr ANDERSSON. 

Hrr SUNDEVALL och LOVÉN afgafvo enligt uppdrag yttrande 
i anledning af K. Maj:ts nådiga remiss af Norrbottens läns Lands- 


tings framställning om skyddandet af laxfisket inom länet. 

Akademien beslöt, att Hr LINDMANS afhandling: Om de 
transscendenta functionerna Z, a) och &G a, jemte uträkning på 
deras värden för olika värden på a, som varit remitterad till 
Hr €. J. MALMSTEN och EDLUND, skulle intagas 1 Akademiens 
Handlingar. 

Akademien kallade genom anställda val till ledamot i tredje 
klassen: Directorn vid polytekniska Institutet i Hannover Hr KARL 
KARMARSCH, samt till ledamot i femte klassen Mineralogie och 
Geologie Professorn vid Universitetet i Köpenhamn, Hr J. G. 
FORCHHAMMER. 


Följande skänker anmäldes: 


Till Vetenskaps-Akademiens Bibliothek. 


Från Chefen för Sveriges geologiska undersökning. 
Sveriges geologiska undersökning, H. 4. 
Från K. Vetenskaps Societeten i Upsala. 
Nova Acta. Ser. 3:a. Vol. 2: 4. 
Från Royal Society i London. 


Philosophical Transactions, Vol. 153: 1. 

Proceedings, N:o 57. 

Astronomical ..... observations made at Greenwich, 1861. 
Errata in Hansens lunar tables. Lond. 1862. 8:0. 


Från Geological Society i London. 
Jousnal ON 16; 
Från Zoological Society i London. 


Transactions, Vol. & 7, 2. 5 1,2. 
Proceedings, 1862: 4. 1863: 1—3. 
List of vertebrated animals in the gardens of the Zoological Society, 


1862. 
(Forts. a sid. 480). 


Entomologiska bidrag. 
II. Om Eucinetus och dess plats i systemet. 
Af C. G. THOMSON. 


[Meddeladt den 9 December 1863.] 


Slägtet Zueinetus, som tillhör de pentamera Coleoptererna, 
grundades 1818 af GERMAR 1 hans Magazin III. p. 225; det 
karakteriserades äfven sedermera af LATREILLE, 1 bearbetningen 
af CUVIERS Regne animal, under namnet Nycteus, en benämning, 
som redan förekommer i hans Familles naturelles, men utan an- 
gifvande af några utmärkande karakterer. 

Alla systematici, som behandlat detta slägte, hafva varit 
ense om att hänföra det till LATREILLES Malacodermer, som 
bilda den andra storgruppen af samme författares Serricornia; i 
det följande vill jag försöka visa, att ifrågavarande slägte er- 
håller en naturligare plats inom Clavicornerna såväl med hän- 
seende till den fullbildade insektens kroppsbyggnad som larvens 
form och de biologiska förhållanderna. 

De författare, som sist behandlat slägtet Eucinetus, nem- 
ligen LACORDAIRE och V. KIESENWETTER,, anse det böra bilda 
en grupp af familjen Dascillide, och vi hafva sålunda först att 
tillse, huruvida det verkligen eger de kännemärken, som tillkomma 
denna familj. Såsom sådana uppgifvas af v. KIESENWETTER: 
antenner sågade eller trådformiga, elfva-ledade, fästade på pannan 
vid ögonens främre sida; frambenens höfter transversella, ut- 
stående, kägelformiga, närmade hvarandra, deras höftpannor 
stora, baktill vidöppna; låren fästade i trochanterernas yttre kant; 
tarserna fem-ledade, fjerde leden hos några otydlig; abdomen 
sammansatt af fem ventralsegmenter. 

Hvad nu abdomens sammansättning angår, som är den enda 
karakter, hvarigenom familjen Dascillide enligt båda sistnämnde 
författare kan åtskiljas från Malacodermerna, så, ifall man endast 
vill hålla sig till detta kännemärke, borde slägtet Eucinetus för- 


enas med sednare familjen och uteslutas från Dasecillide, då dess 
Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh., 1863, N:o I—10. 


— 478 — 


abdomen påtagligen är sammansatt af sex, eller hos hanen till 
och med af sju bukskenor. Emot en sådan förening talar 
dock såväl kroppens fastare och tätare byggnad, som äfven en 
betydlig olikhet i benbildning och hufvudets insertion; ty Mala- 
codermerna hafva, såsom redan namnet antyder, hudbetäckningen 
mjuk och böjlig, hvilket i synnerhet är märkbart på abdomen 
och elytra; tibierna äro aldrig taggiga och deras apical-sporrar 
i allmänhet föga utbildade; tarserna äro ej dilaterade på fram- 
benen hos hannen och hufvudet är, ehuru stundom doldt under 
prothorax, alltid rörligt och ej genom en skarpt afsatt halsformig 
hopsnöring bakom ögonen insänkt 1 prothorax. 

Då slägtet Eucinetus ej gerna later sig förenas med Mala- 
codermerna sa uppstår den frågan, hvar det erhåller en natur- 
ligare plats; och efter en noggrannare, mera i detaljer gående 
undersökning, blir det lätt att påvisa den största öfverens- 
stämmelse med Catopiderna inom Clavicornernas stora serie. 

Vi finna nemligen här samma äggrunda, kullriga kroppsform, 
pubescens och sculptur som hos slägtet Ptomaphagus; antennerna, 
ehuru ej klubbiika, hafva enahanda byggnad som hos Catopo- 
morphus; af mundelarne äro maxillernas inre tuggflik beväpnad 
med en hornartad nagel i spetsen, ett förhållande, som ej är 
anmärkt hos något slägte af familjen Dascillide, men deremot 
är det normala inom familjen Catopide och öfverhufvud hos 
de flesta Silphaler. Hufvudet ligger nedböjdt mot bröstet, är 
genom en starkt hopsnörad, glänsande hals insänkt i prothorax 
ända till ögonen och så nära förenadt med honom att det till- 
städjer endast en obetydlig rörlighet. Prothorax har bakhörnen 
spetsiga, framkanten ej uppviken utan jemnt nedsluttande i en 
båge öfver hjessan, sidokanten fin men ej bladlikt utvidgad. 
Frambenens lår äro mycket längre än tibierna, något böjda. 
Bakre benens tibier äro på yttre sidan besatta med fina taggar 
och beväpnade med starka apical-sporrar, deras spets är dilaterad 
och infattad med styfva borst. Tarserna äro fina, lederna ej 
flikiga, men på frambenen hos hannen starkt dilaterade. Epimera 


mesothoracis hafva uppnått samma starka utveckling som hos 


— 479 — 


slägtet Ptomaphagus; episterna metathoracis äro aflangt triangu- 
lära, men epimera undanträngda ät sidorna till följe af bak- 
höfternas enorma utveckling; de äro nemligen pa bekostnad af 
metasternum utvidgade till stora, rundade skifvor, under och 
bakom hvilka låren kunna inrymmas, en bildning fullkomligt 
analog med den hos Dytiscerna och som ställer Eucinetus i 
samma förhållande till Catopiderna, som Eucnemis till Cerophytum, 
men ej berättigar oss att derpå grunda en särskild familj. 

Af den omsorgsfulla beskrifning på larven till Eucinetus 
hzmorrhodalis, som PERRIS lemnat i Annales de la Soc. Ent., 
Ser. 2., X. pag. 48, blir likheten med Catops ännu pätagligare, 
i synnerhet om vi dermed jemföra ERICHSONS beskrifning på 
larven till Catops fuscus. Här är samma kroppsform, consistens 
och hårbeklädnad, enahanda bildning af hufvud, mundelar och 
antenner. Särskilt tillåta vi oss fästa uppmärksamheten på den 
starka utbildningen af tredje antenn-leden, som ERICHSON med 
fullt skäl betraktar som det mest karakteristiska för Catops- 
larverna, och som vi äfven återfinna hos larven af Eucinetus. 

Hvad nu slutligen angår lefnadssättet, ett moment, hvars 
betydelse i fråga om systematik man ej får underskatta, så 
lemnar detta ett ytterligare stöd för den äsigt, som jag ofvan 
sökt motivera, att Eucinetus bör uteslutas från Malacodermerna 
och bilda en särskild grupp af Catopiderna; ty då dessa sed- 
nare, liksom öfverhufvud alla Clavicornes lefva af i upplösning 
stadda animaliska eller vegetabiliska ämnen, träffar man deremot 
Malacodermerna och i allmänhet Serricornerna på blommor, 
trädens blad och stammar, men aldrig i svampar, hvarest Euci- 
netus både som larv och imago uppehåller sig. PERRIS upp- 
gifver nemligen, att den är ljusskygg och lefver under barken af 
träd. på marken liggande stammar, öfverallt hvarest byssus och 
andra lägre cryptogamer utvecklas. Under sådana förhållanden 
är den äfven funnen vid Kempinge i södra Skåne af Doctor 
G. F. MÖLLER, som redan förut lemnat flera värdefulla bidrag 
till kännedomen om vår Coleopter-fauna. 


— 480 — 


Skänker till Vetenskaps-Akademiens Bibliothek. | 
(Forts. från sid. 442.) 


Från Accademia R. delle seienze i Turin. 


Memorie. Ser. 2:a T. 20. 


Från Naturhistorisches Landesmuseum. von Kärnten i Klagenfurt. 


Jahrbuch, H. 5. Klagenf. 1862. 8:0. 


Från Societe Vaudoise i Lausanne. 
Bulletin, N:o 50. 


Från Schlesische Gesellschaft i Breslau. 


Jahresbericht, 40. 
Abhandlungen. Abth. f. Naturwissenschaft, 1862: 2. 


Från K. Physikalisch Ökonomische Gesellschaft i Königsberg. 
Schriften, 1862: 1, 2. 


Från K. Sächsische Gesellschaft der Wissenschaften i Leipzig. 


Abhandlungen, Bd. 9: 4. 10: 4. 
Berichte. Math.-Physikal. Classe 1862. 
» Philol.-Hist. » 1862. 


Från K. Akademie der Wissenschaften i München. 


Abhandlungen, Bd. 34, 36. 
Reden von CORNELIUS, v. LIEBIG, v. MARTIUS. 


Från Hr Ålderman J. Westin. 
Meteorologiska Observationer i Falun 1757—1765. 1767—1771. af 
E. Geissler. Mss. 


Observationer på Vindarne vid Falun 1757—1765. 1767—1771 
af E. Geissler. Mss. 


Från Utgifvarne. 
Botaniska Notiser 1868: 7, 8. 
Kruidkundig Archief, D. & 3. 
Journal de Botanique Neerlandaise, 1861: 3, 4. 
(Forts. å. sid. 498.) 


— 41 — 


Bidrag till kännedomen om Sveriges sötvattensalger 


af familjen Desmidiex.*) 


VAN er 1. GEB: 


[Meddelade den 9 December 1863.] 


Af alla den Svenska florans omräden torde sötvattensalgerna 
vara det minst kända, och öfvertygad derför att en undersökning 
af algvegetationen i Sveriges sötvattensamlingar icke skulle blifva 
alldeles fruktlös började jag för trenne är tillbaka pa uppmaning 
af Hr Prof. J. E. ARESCHOUG studera sötvattensalgerna. Af 
alla familjer inom denna växtgrupp ådrog sig ingen till den grad 
min uppmärksamhet, som familjen Desmidiee. — Då jag nu 
funnit af denna familj ett sa stort antal arter, att det temligen 
närmar sig det från andra länder bekanta, har jag önskat offentlig- 
göra en förteckning öfver de former jag träffat. 

Några beskrifningar öfver alla i följande förteckning upp- 
tagna arter har jag icke ansett nödigt meddela, dels emedan ar- 
ternas bestämmande icke erbjuder några större svårigheter, då 
de blifvit af många algologer bearbetade med omsorgsfull nog- 
grannhet och då man öfver de flesta eger ypperliga afbildningar, 
dels emedan jag efter så noggranna jemförelser som möjligt 
mellan de af mig funna formerna och afbildningar eller torkade 
exemplar från andra länder icke kunnat i andra fall än der det 
blifvit anmärkt upptäcka några olikheter. Endast öfver de få 
former, hvilka jag förmodar vara nya, och öfver dem, om hvilkas 
rigtiga bestämmande jag icke är fullkomligt öfvertygad, har jag 
lemnat beskrifningar eller afbildningar. Åfvenledes har jag an- 
fört dimensionerna för de former, hvilkas storlek jag icke funnit 
uppgifven. Nägon fullständig synonymik för hvarje art har jag 
icke lemnat, utan endast anfört dem, som först namngifvit arten 
eller lemnat de bästa afbildningarne, samt de vigtigare synonymerne. 

Såsom inom hvarje annan mycket naturlig familj arternas 
fördelning i slägten är förenad med icke obetydliga svårigheter. 

*) Härtill tafl. IV. 
Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh. Årg. 20. N:o 10. 


D 


— 482 — 


emedan arterna inom dylika familjer bilda liksom ett enda eller 
några få naturliga genera, är detta fallet äfven inom familjen 
Desmidie@, ty mellan de olika slägten, som tillsammans bilda 
denna familj, finnas former, som stå liksom på gränserna och 
förena dem med hvarandra. Så finnas f. ex. af Fuastrum, Micra- 
sterias och Cosmarium många former, hvilka man icke vet till 
hvilka slägten de böra hänföras. Äfven Staurastrum, hvilket 
slägte innehåller former, som vid första påseendet synas vida 
skiljda från alla andra Desmidiew, är ytterst nära beslägtad 
med Cosmarium, ty genom intermediära former förenas dessa 
afvikande former småningom med Cosmarium-lika arter och af 
en verklig Cosmartum-art har DE BREBISSON*) funnit en varietet 
(C. Biretum v. triquetrum), som till alla karakterer är ett verk- 
ligt Stawrastrum. Åfven slägtena Penium och Closterium äro så 
nära förbundna med hvarandra, att de naturligt borde betraktas 
såsom ett enda genus. Något försök till förändring af den allmänt 
rådande begränsningen af slägtena har jag likväl icke vågat i 
denna uppsats, då min afsigt endast varit att lemna en för- 
teckning öfver de i Sverige funna Desmidiee, för att den må 
kunna tjena till jemförelse med dem man eger öfver andra länders 
alger af samma familj. Af denna anledning har jag med endast 
få afvikelser följt den fördelning af genera, hvilken DE BARY i 
sitt arbete Untersuchungen über die Fam. der Conjugaten (Leipz. 
1858) föreslagit. Åfven i afseende på arternas begränsning har 
jag sökt så litet som möjligt afvika från de herrskande åsigterne, 
ehuru jag måste erkänna att de karakterer, genom hvilka många 
arter, isynnerhet inom slägtena Cosmarium och Closterium, äro 
skiljda, synas väl minutiösa. | 

De trakter af Sverige hvilka jag undersökt, äro Upsalas 
och Stockholms omgifningar, Gefletrakten, samt Dalarne och Got- 
land. Då Desmidiee-vegetationen var öfverallt, med undantag 
af den sistnämnda lokalen, temligen likartad, förmodar jag att 
följande förteckning kan tjena såsom ett uttryck för hela Sveriges 


Desmidie@-vegetation, ehuru ännu manga rika fynd torde kunna 


"Y Liste des Desmidiées observees en Basse-Normandie (1856), p. 130. 


— 483 — 


erhållas från Lapplands och Norrlands vidsträckta kärrtrakter. 
Uti Gotlands kalkhaltiga vatten voro Desmidiee jemförelsevis 
endast föga talrika. Af slägtena Zuastrum och Micrasterias, så 
talrikt representerade inom granit- och gneissformationen, träffades 
icke en enda art på Gotland. Endast arter af Closterium, Pleuro- 
teenium, Cosmarium och Staurastrum anträffades sparsamt nog. 
Äfven DE BRÉBISSON har likaledes (enligt Raurs Brit. Desm. 
p- 37) funnit att kalktrakter icke äro så gynnsamma som andra 
lokaler för Desmidiee-vegetationen. Häraf vill det synas som 
om den geologiska beskaffenheten och deraf beroende förhållanden 
vore af betydelse för dessa små organismers utbredning. Åfven 
af vigt för dessa låga algers fördelning öfver jordytan är be- 
skaffenheten af det vatten, i hvilket de förekomma, enär vissa 
arter synas inskränkta till eller åtminstone förekomma i större 
mängd i vissa slag af sötvattens-samlingar; så f. ex. förekomma 
endast få arter och i synnerhet Closterium moniliferum, Leibleinit, 
Pleurotenium Baculum i större sjöar; i diken och grumligt vatten 
träffas helst Closteritun Ehrenbergit, tillsammans med Vaucheria- 
arter och Cl. moniliferum. I rinnande vatten träffas endast ett 
jemförelsevis ringa antal arter helst af Staurastrum, samt Co- 
smarium Botrytis, som är ganska allmän på dylika lokaler. I 
regnvattensamlingar på öppna berghällar, ofta utsatta för ut- 
torkning, träffar man ett stort antal arter, af hvilka vi nämna 
Closterium acutum, Cylindrocystis Brébissonir, Euastrum elegans, 
Spirotenia obscura, Staurastrum puosum, hirsutum m. fl. Tal- 
rikast så väl i anseende till arter som individer träffas de uti 
mindre skogskärr, helst der Sphagnum cuspidatum förekommer. 

För utarbetandet af följande förteckning har jag haft tillfälle 


rådfråga följande arbeten: 


EHRENBERG, Abh. der König. Akad. d. Wissensch. zu Berlin aus dem 
Jahr 1830, 1831, 1833. 
Die Infusionsthierchen (Leipz. 1838). 
Verbreitung und Einfluss des mikroskopischen Lebens Süd- 
und Nord-Amerika (Berlin 1843). 
MEYEN, Nov. Act. Cs. Leop. Carol. II (1829). 
Kürzıns, Synopsis Diatomearum (Linnea 1833). ne 


Species Algarum (Leipz. 1849). 


— 484 — 
KöTZING, Phycologia Germanica (Nordhausen 1845). 
MENEGHINI, Synopsis Desmidiearum hucusque cognitarum (Linnsa | 
| 
| 
j 


1840). 
BAILEY, Silliman, Amer. Journal of Science and Arts (1841). 
RALFS, Annals and Magaz. of Nat. History, Vol. 11, 14, 15. 7 
> The British Desmidiex (London 1848). | 
NÄGELT, Gattungen einzelliger Algen physiologisch und syste- > 


matisch bearbeitet (Zürich 1849). | 
HassALL, A History of the British Freshwater Alge (London 1845). - 
DE Br&pısson, Liste des Desmidiees observees en Basse-Normandie | 
(Memoire de la Société Imp. des Sc. Nat. de Cher- 
bourg 1856). 


DE Bary, Untersuchungen über die Fam. der Conjugaten (Leipz. 
1858). 
ARCHER, Quat. Journ. of Microscop. Science (1859 och 1862). 


RABENHORsST, Kryptogamenflora von Sachsen, der Ober-Lausitz ete. 
(Leipz. 1863). 
Die Algen Sachsens resp. Mitteleuropas och Die Algen 
Europas (Dresden). 
BuLnHEIm,! Hedwigia (1859). 


Åtskilliga arbeten, som varit af vigt för utarbetandet af 
följande förteckning, har jag icke haft tillfälle rådfråga, men i 
alla dylika fall har jag hemtat mina uppgifter ur RALFS Br. 
Desmidiee. 

Slutligen får jag nämna att jag icke upptagit i förteckningen 
slägtena Scenedesmus, Ankistrodesmus och Pediastrum, emedan 
de påtagligen tillhöra fam. Palmellacece, samt af samma anledning 
icke heller Staurastrum enorme RALFS Br. Desm. 


DESMIDIEE. 


1. EUASTRUM EHRB. 


1. BE. insiene Hass. (ft. 91, 2. 2. 1845, Raus bame,n 
83.4 la, tb OR = Wjosala, Gene 

2. E. intermedium n. sp. Lave, medio profunde constri- 
etum, apice dilatato emarginatum, hemicellulis subtriangularibus margine 
inferiore arcuato; e latere: apice integro truncatum, basi tumidulum 
ecphymatibus nullis. Tab. IV, f. 1. 


10. 


11. 


12. 


+ 


Ne 


— 485 — 


Cellerna vid midten delade genom en djup fåra i tvänne 
hälfter, hvilka äro, då de ses från den bredare sidan, triangel- 
formiga med basen begränsad af en uppåt böjd linea. Spetsarna 
äro omkring hälften så breda som cellhälfternas baser och genom 
en tydlig fåra tuklufna. Då cellhälfterna ses från den smalare 
sidan äro de flaskformiga med hel, afstympad spets och sakna 
vid basen alla utskott. 

Denna form har habitus af Z. insigne, men skiljes lätt från 
denna art genom sina två-, icke fyrklufna spetsar, genom bristen 
af de för Z. insigne karakteristiska utskotten vid cellhälfternas 
baser, samt genom mindre storlek. Från EZ. ansatum skiljes den 
genom sina utvidgade ändar och genom cellhälfternas baser, 
hvilka icke äro parallela, utan divergerande. 

Dimensioner. Long. 0,077—0,080 m.m. Lat. max. 0,044 
m.m. in apice 0,024—0,026 m.m. 

Upsala i Sphagnumkärr på Lassby backar, sparsamt. 


E. affine RALFS (An. Nat. Hist. V. 14, p. 191, t. 7, f. 3: 1844; 
B. D. p. 82, t. 13, £. 3). — Upsala, Gefle, Dalarme (Elfdalen). 


E. humerosum Raırs (B. D. p. 82, t. 13, f. 2: 1848). — Upsala. 
E. pinnatum Rarrs (B. D. p. 81, t. 13, f. 1: 1848). — Up- 
sala, sällsynt. 


E. oblongum Grev. (Zchinella oblonga GREV. in Hook. Br. 
Fl: 1830 sec. Raurs. Zuastr. Pecten EuRB. Abh. der Berl. Ak. 
1831, p. 82. Euastr. oblongum Raurs B. D. p. 80, t. 12. Ewas. 
Ras. Alg. n. 1212). Upsala, Stockholm (Carlberg), Dalsland 
(Gunnarsnäs sn. V. Wittrock). 


E. crassum BréEB. (Cosmarium crassum BREB. in MENEGH. Syn. 
p- 222: 1840. Eustr. crassum RATES B. D. p. 81, t. 11, 8. 3. 
Exs. Rap. Alg. n. 1226). Upsala, Dalarne (Elfdalen). 

E. Didelta Turp. (Heterocarpella Didelta Ture. Mém.: 1828 
sec. RALFS”). Euastr. Didelta Raurs B. Di p. 84, t. 14, f. 1. 
Exs. Ra. Ale. n. 1327). — Upsala, Stockholm (Marieberg), 
Gefle, Dalarne (Smedsbo). 

E. eireulare Hass. (p. 383, t. 90, f. 5: 1845. Raurs B. D. 
p. 85, t. 13, f. 5). — Upsala, Dalarne (Smedsbo). 

E. ansatum Eure. (Infus. p. 162, t. 12, f. 6: 1838. Raurs 
BA D. p. 85, t. 14, f. 2. Exs. Rap. Alg. n. 325). — Upsala, 
Stockholm (Marieberg), Gefle. 

E. rostratum Raurs (An. Nat. Hist, V. 14, p. 192,47, of 
5: 1844. B. D. p. 88, t. 14, f. 6). — Upsala; Gele. 

E. elegans Br&s. (Vosmarium elegans BrkB. in MENEGH. Syn. 
p. 222: 1840. Euastr. elegans Ka. Phyc. Germ. p. 135. Raurs 


Enligt pe BrÉBISSON skall Turpın’s Heteroc. Didelta tillhöra en helt annan 
art (Cosmarium Turpini DE BRÉB.) än Euastr. Didelta Raurs. 


13. 


14. 


15. 


16. 


NY 


1 0 


B. D. p. 89, t. 14, f. 7). — Upsala, Stockholm (Marieberg), 
Dalarne (Elfdalen). 


E. binale Turp. (Heterocarpella binalis Turp. Diet. des Sc. Nat.: 
1820 sec. Raurs. Zuastr. binale RaLrs An. Nat. Hist. V. 14, 
p.. 193, t. 7, f. 7; 1844. B. D. p: 90, 1. A722 Zu 
sala, Stockholm (Marieberg), Gefle. 

var. 8. Ratrs (B. D. p. 90, t. 14, f. 8 f.) — Upsala. 


E. lobulatum Br&pB. (Liste p. 124, t. 1, f. 4: 1856). — 
Lonsit. 0,028 m.m. Lat. 0,024 m.m. — Upsala. 


E. venustum Bk&e. (Liste p. 124, t. 1, f. 3: 1856). — Lon-: 
git. 0,035 m.m, Lat. 0,028 m.m. — Upsala. 


E. pectinatum Br&»B. (Vosmarium pectinatum BREB. in MENEGH. 
Syn. p. 222: 1840 Euastr. pectinatum BrkpB. in Raurs B. D. 
p. 86, t. 14, f. 5). — Upsala, Dalarne (Smedsbo, Elfdalen). 


E. verrucosum Eure. (Abb. der Berl. Ak. 1833. p. 247. Infus. 
t. 12, £. 5. RATES B. DN p. 79, t. 11, f. 2. 2. papulosum Ke. 
Spec. Ale. p. 172: 1849. Exs. Ras. Alg. n. 286). — Upsala, 
Stockholm (Marieberg). 


2. MIORASTERIAS Ac., MENEGH. 


M. Jenneri Raurs (B. D. p. 76, TI 1 IS 
Gelle. 


M. denticulata Br&s. (Ale. Fal.: 1855 sec. Rates B. D. p. 
71,t. 7, f. 1. Exs. Ras. Alg. n. 666). — Upsala, Dalarne 
(Elfdalen, Ore). 


M. rotata Grev. (Zchinella rotata GrEv. in Hook. Br. FL: 
1850 sec. RaLrs. Micrasterias rotata RaLrs An. Nat. Hist. V. 
14, p..259, t. 61 a. B. Dip. 71, 1.8 1.2925 
n. 1427). — Upsala, Stockholm, Dalarne (Smedsbo och Elf- 
dalen), Dalsland (Gunnarsnäs sn. V. Wittrock). 


M. radiosa AG. (? Bot. Zeit. 1827. Raurs B. D. p. 72,085 
f. 3). — Upsala, sällsynt. 


M. fimbriata Raurs (B. D. p. 71, t. 8, f. 2: 1848). — Up- 
sala, ytterst sällsynt. 


M. apiculata Eures. (Kuastr. apiculatum Pers. Abb. der Berl. 
Ak. 1833. p. 245. Euastr. aculeatum Eur». Infus. t. 12, f. 2: 
1858. Micrast. apiculata MENEGH. Syn. p. 216. Micrast. fim- 
briata v. ornata BuLnHh. Hedwigia 1859, p. 21). — Upsala, 
Stockholm. 

Anm. De exemplar, hvilka jag funnit, öfverensstämde noga 
med BULNHEIM’S fig. öfver M. funbriata v. ornata. Då emellertid 
den afbildning, som finnes i Eur». /nfus., endast föga afviker från 
M. fimbr. v. ornata Buun., har jag icke ansett att de böra skiljas. 


10. 


Kl: 


12. 


13. 


14. 


— 487 — 


M.; pa pulliferan BrRås: (in. Raurs.B. D. p. lg ts Id: 
1848. Exs. RaB. Alg. n. 690, 1427, 1429). — Allmän: Up- 
sala, Stockholm, Dal. (Ore), Södermanland (Jerna). 


M. Crux-Melitensis Enke. (Zuastr. Cruz-Mel. Eurs. Abh. der 
Berl. Ak. 1831, p. 82. Micrast. Orux-Mel. Raırs B. D. p. 73, 
t. 9, f. 3). — Upsala, sällsynt. 

M. furcata Ac. (? Bot. Zeit. 1827. Raurs B. D. p. 73, t. 9, 
f. 2). — Upsala, Stockholm. 


M. Americana Eur». (Zuastr. Americanum Eure. Verbr. und 
Einfl. p. 125, t. IV, 1, 15: 1843. M. Morsa Raurs B. D. p. 
74, t. 10, f. 1: 1848). — Upsala. 

M. truncata Corva (Cosmarium truncatum Corpa Alm. de Carls- 
bad: 1835 sec. RaLrs. Micrast. truncata Br&B. in Raurs B. D. 
p- 75, t. 10, f. 5. Exs. Ras. Alg. n. 1284). — Allmän: Up: 
sala, Stockholm, Gefle, Dalarne (Ore), Dalsland (Gunnarsnäs sn. 
V. Wittrock). 

semiradiata Näc. (Zuastr. semirad. NäG. Einzell. p. 123, t. 6, 
H. 3: 1849. Micrast. semiradiata Ra». K. Fl. p. 183). — Upsala. 
M. decemdentata Näe. (Zuastr. decemdentatum Näc. Einzell. 
p- 123, t. 6, H. 2: 1849. Micrast Jtzigsohnüi Br&e. Liste p. 
121, 1. 1, f. 2: 1856). — Upsala. 

Anm. Den form, hvilken jag hänfört hit, skiljer sig från de 
eit. fig. deruti att inskärningarne mellan loberna icke äro spetsiga 
utan trubbiga; se tafl. IV, fie. 2. 

Long. 0,087 m.m. Lat. 0,077 m.m. 

M. crenata Berk». (in Raurs B. D. p. 75, t. 7, £. 2: 1848). 
— Upsala, Dalarue (Elfdalen). 

M. pinnatifida KG. (Euastr. pinnatif. Ke. Phyc. Germ. p. 134: 
1845. Micrast. pinnatif. Raurs B. D. p. 77, t. 10, fi 3. Zuastr. 
didymacanthum Näg. Einzell. p. 123, t. 6, H. f. 1: 1849. Exs. 
Ras. Alg. n. 1407). — Upsala, Dalarne (Elfdalen), Dalsland 
(Gunnarsnäs sn. V. Wittrock). 


3. COSMARIUM Cora. 


. quadratum Raurs (An. Nat. Hist. V. 14, p. 395, t. 11, £. 
1844. B. D. p. 92, t. 15, f. 1). — Upsala. 

. Cucumis CorpA (Alm. de Carlsbad: 1835 sec. Raurs B. D. 
p- 93, t. 15, f. 2). — Upsala, Dalarne (Smedsbo). 

C. pyramidatum Br&e. (in Raurs B. D. p. 99, t. 15, f. 4: 1848. 
Exs. RaB. Alg. n. 1348, 1428). — Upsala, Gotland (Wisby). 
C. notabile Be&p. (Liste p. 129, t. 1, f. 15: 1856. DE Bary 
Conj. t. 6, f. 52). — Upsala (Vaxala). 

C. Negelianum Br&». (Liste p. 127: 1856. Euastr. crenatum 
Näg. Einzell. p. 120, t. 7, A. f. 8: 1849). — Upsala. 


aoen 


10. 


1% 


12. 
13. 
14. 
15. 


16. 


18 


18. 


10) 


20. 


21. 


— 488 — 


C. erenulatum BEurB. (Zuastr. erenulatum Burg. Meteorp. t. 
1, f£ 16 sec. Näczzt' Einzell. p. 120, t. WA. 227). 
Upsala. 


C. Meneghinii Br&». (in Raırs B. D. p. 96, t. 15, £. 6: 
1848). — Upsala, Dalame (Furudal), Gefle, Dalsland (Gunnars- 
näs sn. V. Wittrock), Gotland (Vesters i Boge). 

C. granatum Bris. (in Raurs B. D. p. 96, t. 32, £ 6: 1848). 
— Upsala, Gotland (Fleringe sn). 


C. tetraophthalmum Bares. (in Raurs B. D. p. 98, t. 17, 
f. 11: 1848). — Upsala, Dalarne (Elfdalen), Gotland. 


C. Botrytis Bory (Heterocarpella Botr. Bory Dict. Class.: 1825 
sec. Raurs. Cosm. Botr. MENEGH. Syn. p. 220: 1840. Rıurs B. 
D. p. 99, t. 16, f. 1. Zxs. Rap. Ale. n. 17, 787). — Allman: 
Upsala, Stockholm, Gotland. 


C. margaritiferum "Turp. (Ursinella margaritifera 'Turp. Diet. 
des Se. Nat.: 1820 sec. RaLrs. Cosm. margarit. MENEGH. Syn. 
p- 219. Raurs B. D. p. 100, t. 16, f. 2). — Upsala, Stockholm, 
Dalarne, Gotland. 


C. conspersum Raurs (B. D. p. 101, t. 16, f. 4: 1848). — 
Upsala, Gotland (Visby, Slite). 


C. Bire tum BrREB. (in Ratrs B. D. p. 102, t. 16, f. 5: 1848. 
Exs. Rap. Alg. n. 969, 1350). — Upsala (Vaxala). 


C. Brebissonii MexecH. (Syn. p. 219: 1840. Raırs B. D. 
p. 100, t. 16, f. 3). — Stockholm (Carlberg). 


©. protractum Näe. (Kuastr. protr. Nic. Einzell. p. 119, t. 7, 
A. f. 4: 1849). — Stockholm (Nacka), Gotland (Boge). 


C. bioculatum BrEB. (Heterocarpella bioculata BrkB. Alg. Fal.: 
1835 sec. RaLrs. Cosm. bioculatum BräB. in Raırs B. D. p. 
95, t. 15, f. 5). — Upsala. 


C. moniliforme Turp. (Tessarthronia moniliformis Ture. Dict. 
des Se. Nat.: 1820 sec. Raurs B. D. p. 107, t. 17, f. 6). — 
Upsala. 


C. connatum Br£p. (in Ber B. D. p. 108,6 I: 
1848. DE Barry Con). t. 6, f. 47—50. Dysphinctium Mene- 
ghinianum NäG. Einzell. p. 112, t. 6, G. f. 2: 1849). — Upsala, 
Gotland (Fleringe sn). 


C. polygonum Näe. (Zuastr. polygonum NÄg. Einzell. p. 120, 
t. 7, A. £. 9: 1849). — Upsala. 

C. Phaseolus Br&p. (in MenecH. Syn. p. 220: 1840. RALFS 
B. D. p. 106. t. 32, £. 5). — Ubpsala. 


C. Cucurbita BREB. (in Desmaz. Cıypt. n. 1003 sec. RALFS 
B. D. p. 108, t. 17, f. 7). — Upsala. 


= MSE 
4. ARTHRODESMUS EHRB. 


1. A. convergens Eur». (Infus. p. 152, t. 10, f. 18: 1838. Raurs 


Bo 


B. D. p. 115, t. 20, f. 3. Tetraacanthium convergens NÄG. Einzell. 
p- 114, t. 7, C. 1. Ers. Rap. Alg. n. 1227). — Upsala, Stock- 
holm, Dalarne (Smedsbo), Dalsland (Gunnarsnäs sn. V. Wittrock). 

Denna art har jag funnit vid Upsala i copulation. Sporerna 
voro klotrunda, glatta, utan taggar och pä grund häraf borde 
denna art icke höra till samma slägte som 4A. Incus, hvars 
sporer äro beväpnade med taggar, men dä jag endast funnit 
tvenne exemplar i copulation och sporerna kanske icke voro fullt 
utbildade, har jag här bibehållit de bägge arterna inom samma 
slägte. 


A. Incus BrEB. (Staurastrum Incus BREB. in MENEGH. Syn. p. 
228: 1840. Arthrodesm. Incus Hass. p. 357, t. 85, f. 10. 
Raurs B. D. p. 118, t. 20, f. 4). — Forma a. Raurs 1. c. 
Upsala, Stockholm; forma £. Raurs 1. c. Upsala, Gefle. 


A. octocornis Eure. (Infus. p. 152: 1838. Xanth. octoc. RALFS 
B. D. p. 116, t. 20, f. 2). — Upsala, Stockholm, Gefle. 


5. STAURASTRUM Mryen. 
(Phycastrum Ke.) 


.S. tumidum BrEB. (Alg. Fal: 1835 sec. Raurs B. D. p. 126, 


t. 21, f. 6. Staur. orbiculare MENEGH. Syn. p. 225: 1840). — 
Upsala, Dalarne (Elfdalen). 


S. orbiculare EurB. (Desmidium orbieulare Eur. Abh. der Berl. 
Ak. 1833. p. 292. Staurastr. orb. RaLrs. An. Nat. Hist. v. 15, 
p2 15271. 10,1.4.°1845. B. D. p- 129.17 21,78. 5), — Up- 
sala, Södermanland (Tveta sn). 

S. muticum BreEB. (Binatella mut. BrEB. Alg. Fal.: 1835 sec. 
Raurs. Staurastr. mut. Brüg. in MENEGH. Syn. p. 228: 1840. 
Raırs B. D. p. 125, t. 21, £. 4) — Upsala. 

S. dejeetum Brüp. (in Menxeen. Syn. p. 227: 1940. Raurs 
B. D. p. 121, t. 20, f. 5. Exs., Rap. Alg. n. 1429). — Upsala, 


S. lanceolatum ArcHER (Quat. Journ. Mier. Sc. 1862, p. 
248). — Upsala. 


"8. cuspidatum Bert. (in MENEGH. Syn. p. 226: 1840. Raurs 


2. D7p..122, 6.21, 1). Upsala, Stockholm (Carlberg). 
S. Dickiei Raurs (B. D. p. 123, t 21, f. 3: 1848). Upsala. 
S. brevispina BrEB. (in MENEGH. Syn. p. 229: 1840. Raurs 
B. D..p.:124,.t. 34, f. 7). Upsala: 

S. muricatum Bk&». (Binatella mur. Bris. Alg. Fal.: 1835 sec. 
Raurs. Staurastr. mur. BrREB. in MEnEGH. Syn. p. 226. Raurs 
B. D. p. 126, t. 22, f. 2): — Upsala: 


10. 


IH. 


13. 


14. 


15. 


16. 


17. 


18. 


19. 


21. 


— 490 — 


S. hirsutum Eure. (Xanthid. hirsutum Para. Abb. der Berl. Ak. 
1833, p. 318. Staurastr. hirsutum Br&B. in Raurs B. D. p. 127, 
t. 22, f. 3. Ews. Ras. Alg. n. 1209). — Upsala, Stockholm. 


S. pilosum Bk&s. Hemicellulis e latere ovato-elliptieis ubique 
pilosis, e dorso triangularibus angulis rotundatis lateribusque 
rectis. Sporis sphaericis spinis dichotomis munitis. Long. 0,072 
m.m. Lat. 0,062 m.m. Lat. isthmi 0,017 m.m. Spore diam. 
0,072 m.m. Spinae 0,02 Ah ie (Staur. pilosum Br&». Liste p. 
141, 1. 2, f. 49: 1856). Tab. IV, fig. 3. — Upsala (funnen i 
copulation), Dalarne a 


. S. setigerum n. sp. Hewmicellulis pilosis, e latere ovato-elliptieis 


angulis rotundatis spinis binis munitis, e dorso triangularibus, 
lateribus rectis augulisgue mucronatis. Long. 0,056 m.m. Lat. 
0,042 m.m. Lat. isthmi 0,017 mm. Spinse 0,015—0,02 m.m. 
Tab. IV, f. 4 — Upsala, sällsynt. 


S. teliferum Raurs (B. D. p. 128, t. 22, f. 2er 
Rap. Alg. n. 689). — Upsala. 

Anm. Den form, jag funnit, hade i tvärprofilen icke så 
concava sidor som cit. fig. 1 Raurs B. D., utan nästan räta. 


S. Hystrix Raurs (B. D. p. 128, t. 22, f. 5: 1848). — Up- 
sala (Lassby), Gefle. 


S. monticulosum Bk&p. (in MENEGH. Syn. p. 226: 1840. Raurs 
B. D. p. 130, t. 34, f. 9). — Upsala, Stockholm, Gefle. ' 


S. punctulatum Bre£e. (in Rates B. D. p. 155, 1.22 7.1: 
1848). — Upsala. 


S. aculeatum Eure. (Desmidium acul. Eure. Infus. t. 10, f. 12: 
1838. Staur. acul. MENEGH. Syn. p. 226. RaLrs B. D. p. 142, 
t. 23, f. 2. Staur. controversum Br£B. in MENEGH. Syn. p. 228. 
Rırrs B. D. p. 141, t. 23, f. 3). — Upsala. 


S. spougiosum Bk&B. (in MENEGH. Syn. p. 229: 1840. Raurs 
B. D. p. 141, t. 25, f. 4. Phycastr. Griffithianum NäG. Einzell. 
py 128, 8 C. f. 2: 1849. Kas: Ras, Alena a EE 
Upsala, Stockholm. 

S. furcatum Eurs. (Xanth. furcatum Eurs. Abh. der Berl. Ak. 
1833. p. 318. Staur. spinosum Brks. in Rarrs B. D. p 143, 
t. 22, f. 8. Staur. furcatum Br&B. Liste p. 136. Zxs. Rap. Ale. 


n. 1407). — Upsala, Stockholm (Marieberg), Gotland (EE 
i Boge) 
S. leve Raurs (B. D. p. 131, t. 23, f. 10: 1848). — Upsala 
(Lassby). 


Den form, hvilken jag ansett höra hit, öfverensstämde i allt 
med RALFS' beskrifning, utom 1 afseende på dimensionerna, hvilka 
voro betydligt större. Long. 0,043 m.m. Lat. 0,048 m.m. 

S. cristatum Näc. (Phycastr. crist. Ni. Einzell. p. 127, t. 
8, C. f. 1: 1849). — Upsala (Norby). 


DM 


2 


Ö. 


— 491 — 


S. fureigerum Br&B. (in MeEnEGH. Syn. p. 226: 1840. Didy- 
mocladon furcig. Raurs B. D. p. 144, t. 33, f. 12). — Upsala, 
Stockholm. 


Sf asperna BeEB| (in Rates B. ‚D.sp. 13908. 2388 22: 
1848). — Upsala. 


S. vestitum Rarrs (B. D. p. 143, t. 23, f. 1: 1848). — Up- 
sala, Dalarne (Elfdalen). 


N GT! ELSE AR AT IS, (An: Nati-Hist. V. 15, p..155, 1.12 f. 3: 


1845. B. D. p. 136, t. 22, f. 12). — Upsala. 


S. paradoxum MEyEn (Nov. Act. 1829, p. 777, f. 37—B8. 
Rarrs B. D. p. 138, t. 23, f. 8). Upsala. 

S. tetracerum KG. (Micrasterias tetracera Ke. Syn. p. 602: 
1833. Siaurastr. tetrac. Raurs B. D. p. 137, t. 23, f. 9). — 
Upsala. 

S. brachıatum Raırs (B. D. p. 131, t. 23, f. 9: 1848). — 
Upsala. 

S. sexcostatum Br&B. (in MENEGH. Syn. p. 228: 1846. 
Raurs B. D. p. 129, t. 23, f. 5). — Upsala. 


S. margaritaceum Eure. (Pentasterias marg. EHR2. Infus. t. 10, 
f. 15: 1838. Staurastr. marg. MENEGH. Syn. p. 227. Raırs B. 
D. p. 134, t. 21, £. 9). -— Upsala. 

S. polymorphum Br£s. (in Raurs B. D. p. 135, t. 34, f. 
6: 1848). — Upsala. 

S:jaltermans‘ ‚Bete. (in Raıurs, B. D. .p. 132. tl 21, £. 7: 
1848). — Upsala. 

S. tricorne Br£p. (in Raurs B. D. p. 134, t. 34. f.&.b. c. 
d: 1848). — Stockholm (Nacka). 


Seinklesum. Beb#., (Liste ip. AO 1,12 24: 71856). — 
Upsala, Stockholm. 


6. XANTHIDIUM Eure. 


X. armatum BréEB. (Vosmar. armatum Br&B. in MENEGH. Syn. 
p. 218: 1840. Xanth. arm. Br£B. in RATES B. D. p. 112, t. 
18. Exs. Ras. Alg. n. 1430). — Upsala, Stockholm (Marie- 
berg), Gefle, Dalarne (Smedsbo). 


X. aculeatum Eure. (Abh. der Berl. Ak. 1833, p. 318. Raurs 
B. D. p. 113, t. 19, f. 1). — Upsala, Stockholm (Marieberg). 
X. fasciculatum Eure. (Infus. p. 148, t. 10, f. 24 a: 1838. 
Raurs B. D. t. 19, f. 4). — Upsala, Stockholm (Nacka). 

X. eristatum Br£e. (in Rıtrs B. D. p. 115, t. 19, £ 3 
1848). — Upsala, Dalarne (Aspeboda). 


På 


[O) 


— 492 — 
7. TETMEMORUS RALFs. 


T. Brebissonii MeEneGH. (Closterium Brébissonti MENEGH. Syn. 
p. 236: 1840. Tetm. Breb. RALFS An. Nat. Hist. V. 14, p. 
257, t. 8, f£. 1.B. D. p. 145, t. 24, £ 1). — Upsala, Dalarne 
(Elfdalen). 

T. granulatus Br&p. (Closter. gran. BrbB. in MENEGH. Syn. p. 
236: 1840. Tetm. gran. Raırs An. Nat. Hist. v. 14, p. 257, 
t. 8, f. 2: 1844. B. D. p. 147, t. 24, f..2. Zas Raps Aalen. 
1434). — Allmän: Upsala, Dalarne (Smedsbo), Gefle. 


3. SPIROTENIA Bk&r. 


8. condensata Br£B. (in RarLrs B. D. p. 179, 1. 84,71: 
1848. Exs. Ras. Alg. n. 1231). — Allmän: Upsala, Stockholm, 
Dalarne (Aspeboda, Elfdalen), Gefle, Dalsland (Gunnarsnäs sn. 
V. Wittrock). 

S. muscicola DE Bary (Conj. p- Tr. A: 1858). — 
Upsala, sällsynt. 


S. obscura Rarrs (B. D. p. 179, t. 34, f. 2: 1848). — Up- 
sala, Stockholm. 


S. minuta Tuurer (in Br&£». Liste p. 157. t. 1, f. 30: 1856). 
— Upsala. 


9. CYLINDROCYSTIS MENEGE. 


C. Brebissonii Mexzeu. (Cemni sulla organographia e fisiol. 
delle Alg.: 1838 sec. Raurs. Palmella eylindrospora BREB. Ale. 
Fal.: 1835 sec. Raurs. Penium Breb. Raurs B. D. p. 153, t. 
25, f. 6). — Upsala, Dalarne (Elfdalen), Gefle. 


C. crassa DE Barry (Conj. p. 74, t. 7, C: 1858). — Upsala, 
Stockholm (Marieberg). 


10. PALMOGL(CEA KG. 
Mesotenium NAG., DE BARY. 


P. macrococca Ar. Br. (Ver). p. 145, t. 1: 1851. Mesot. 
Braunii DE Bary Oonj. p. 74, t. 7, A. f. 1—8: 1858). — Up- 
sala, Stockholm. 


11. PENIUM Bee. 


P. Thwaitesii 'Raırs (Cosm. Thw. RATES B. D. p. 109, t. 
17, f. 8: 1848). — Upsala, Stockholm, Dalarne (Elfdalen). 

Anm. Hos ett exemplar, funnet vid Upsala, har jag sett 
cellens chlorophyll-innehäll formadt till plattor, utstrålande från 
cellens längdaxel mot periferien. Plattornas kanter voro hela, 
icke tandade. 


EE 


2. 


3. 


ST 


10. 


1}: 


— 493 — 


P. curtum Br£B. (Closter. curtum BREÉB. in MENEGH. Syn. p. 
237: 1840. Cosm. curtum Raurs B. D. p. 109, t. 32, f£ 9. 
Penium curtum BREB. in litt. sec. Raırs. Zxs. Ra. Ale. n. 
937). — Upsala. 


P. margaritaceum Eure. (Oloster. margarit. Eure. Infus. t. 6, f. 
13: 1838. Penium margarit. BrEB. in Raırs B. D. p. 149, t. 
25, f. 1. et t. 33, f. 3. Ers. Rap. Alg. n. 1854). — Upsala, 
Stockholm. 

ß. punetatum Rarrs (B. D. t. 25, f. 1. d. e. f.). — Upsala. 


P. annulatum Näc. (Dysphinctium (Calocylindrus) annulatum 
Näc. Einzell. p. 110, t. 6, F: 1849). — Upsala, Dalarne (EIf- 
dalen). 


P. elosterioides RAaLrs (B. Dens 152, ı, SA 1ER 1848). — 
Upsala, Dalarne (Elfdalen, Smedsbo). 


Pr imterruptum, Babe, (m RATES BD po kod 29 8.4: 
1848). — Upsala, Stockholm (Carlberg), Dalarne (Elfdalen). 


P. rufescens n. sp. Leve, rufescens, eylindrieum, medio vix 
eonstrietum, latitudine duplo longius, apicibus rotundatum. Massa 
chlorophyllacea in laminas formata, e centro radiantes margini- 
busque integris.. Long. 0,068 m.m. Lat. 0,03 m.m. Tab. IV, 
fig. 5. — Upsala i Sphagnumkärr på Lassby backar. 

P. crassiusculum pe Bary (Con). p. 73, t. 5, f. 5—7: 1858). 
— Upsala. 

P. lamellosum Br&s. (Ale. Fal: 1835. Liste p. 146, t. 2, 
f. 34). — Upsala. 

P. oblongum DE Bary (Con. p. 73, t. 7, G.1—2: 1858). — 
Upsala. 


P. Digitus Eure. (Closter. Digitus Eur. Abh. der Berl. Ak. 
1831. p. 68. P. Digitus BrtB. in Raırs B. Da p. 150, t. 25, 
f. 3. Exs. Rap. Alg. n. 1302). — Upsala, Dalarne, Gotland. 


P. minutum Raurs (Docidium minutum Raurs B. D. p. 158, 
t. 26, f. 5: 1848. Penium Ralfsi De Bary Con). p. 73, t. 5, 
f. 8: 1858. Exs. Rag. Alg. u. 1388). — Upsala. 


12. PLEUROTENIUM NäG. 


P. cosmarioides DE Bary (Con). p. 75, t. 5, f. 32, 33: 1858). — 
Stockholm (Carlberg). 

P. turgidum Ber&s. (Cosmarium turgidum Brip. in Raurs B. 
D 110. t. 32, f. 8: 1848. Pleur. turgidum DE BaryY Con). 
p- 75, t. 5, £. 31). — Stockholm (Carlberg). 

P. nodulosum Br&e. (Docidium nodulosum BRÉB. in Raurs B. 
D. p. 155, t. 26, f. 1: 1848. Exs. Ra». Alg. n. 405, 1070). — 
Upsala, Gotland (Vesters myr i Boge). 


4. 


10. 


— 494 — 


P. truncatum Bris. (Closter. truncat. Brks. in MEnEcH Syn. 
p- 235: 1840. Docid. truncat. BrREB in Raurs B. D. p. 156, t. 
26, f. 2. Exs. Ras. Ale. n. 968). — Upsala, Stockholm, Dalarne 
(Smedsbo, Elfdalen, Arfvet). 

P. Baculum Bk&s. (Oloster. Baculum Bris. Ale. Fal. 1835 sec. 
Raurs. Docidium Baculum Br&ß in Raurs B. D. p. 158, t. 33, 
f. 5). — Upsala, Stockholm, Gotland (Othem). 


P. dilatatum n. sp. Lave, latitudine 15—20-plo longius, no- 
dulosum. Hemicellulis basi inflatis et loneitudinaliter plieatis, 
juxta apieem constrietis, sed apice ipso truncatis et dilatatis. 
Sutura non prosiliente. Tab. IV, fig. 6. — Long. 0,24—0,28 
m.m. Wat. 0,015--0,018 m.m. — Upsala i Sphagnumkärr på 
Lassby backar. 


13. CLOSTERIUM Nirzscu. 


C. Ehrenbergii MenxesH. (Syn. p. 232: 1840. Raurs B. D. 
p. 166, t. 28, f. 2. Zxs. Rap. Ale. n. 1121, 1447). — Upsala, 
Stockholm, Gotland (Gothems-än, Boge). 


C. costatum Corpa (Alm. de Carlsbad: 1835 sec. Rarrs B. 
D. p. 170, t. 29, f. 1. Exs. Ras. Ale. n. 1069). — Upsala 


C. moniliferum Bory (Zunulina monilif. Bory Encyel. meth.: 
1824 sec. Raurs. Üloster. monilif. Eur. Infus. p. 90, t. 5, f. 
16. 1—3. Raırs B. D. p. 166. t. 28, f. 3). — Upsala, Stock- 
holm, Dalarne (Furudal), Gotland (Visby, Othem). 


C. Diane Eure. (Inf. p. 92, t. OT 17: 1838: Bamsıb 
p. 168, t. 28, f. 5. Exs. Rap. Ale. n. 547, 1407, 1432). — 
Upsala, Stockholm, Dalarne (Arfvet), Gotland (Visby). 


C. Venus Ke. (in Rırrs B. D. p. 220, t. 35, f. 12: 1848). — 
Upsala (Lassby). 


C. Leibleinii KG. (Syn. Diat. p. 596, f. 7921833. Rames 
B. D. p. 167, t. 28, £ 4. Exs. Rap. Alg. n. 849). — Upsala. 


C. Jenneri Raırs (B. D. p. 167, ti. 28, f. 6. 1s43 ur 
sala, Stockholm (Marieberg), Dalarne (Arfvet). 


C. Lunula Mö. (Vibrio Lunula Müur. Naturf.: 1784 sec. 
Rarrs. C. Lunula Eur. Abb. der Berl. Ak. 1830. p. 62. Raurs 
B. D. p. 163, t. 27, £. 1. Exs. Rap. Alg. n. 1407). — Upsala, 
Stockholm, Dalarne (Smedsbo). 


C. didymotocum Corpa (Alm. de Carlsbad: 1835 sec. RALFS 
B. D. p. 168, t. 28, f. 7. Exs. Ras. Alg. n. 1229). — Upsala, 
Stockholm, Gefle, Dalarne. 


C. decorum Br£». (Liste p. 151, t. 2, f. 39: 1856). — Upsala, 
Stockholm. 


11. 


13. 


14. 


19. 


20. 


— 495 — 


C. lineatum Eur. (Abh. der Berl. Ak. 1833, p. 238. Inf. p. 95. 
w.6 2 & BRasurs B Dop 173, 630,6 1. Bes. Ras. Aler n. 
1407, 1432). — Upsala, Stockholm (Marieberg). 

C. acerosum SCHRANK (Vibrio acerosa ScHr. Fauna Boica: 1803 
sec. RaLrs. Oloster. acerosum Eurg. Abb. der Berl. Ak. 1831, p. 
bar Iniesı te 62 8 1, RATES BIEDE PD. 16227 Eaxs. 
Rap. Ale. n. 850, 1387). — Upsala. 

C. lanceolatum Ke. (Phye. Germ. p. 138: 1845. Raurs B. 
D. p. 164, t. 28, f. 1. Ars: Rap. Alg. n. 643). — Upsala, 
Gotland (Slite i smä gropar vid Östersjöns strand). 

Anm. De exemplar, hvilka jag funnit, öfverensstämde i 
allo med den cit. fig. hos Raurs med undantag af cellernas 
spetsar. hvilka icke siutade i en hvass udd, utan var afstympade. 
Exemplar i copulation har jag funnit på Gotland. Sporerna 
voro runda och 0,096 m.m. 1 diameter. Se Tafl. IV, fig. 7 


C. striolatum Eur. (Abb. der Berl. Ak. 1831, 68. Raurs 
BoD pns Welt. 29 1222 2zs. Bas. Ale: ın4365, 547, 1432). — 
Upsala, Stockholm; Gefle, Dalarne (Smedsbo). 


C. intermedium Raurss (B. D. p. 171, t. 29, f. 3: 1848). — 
Upsala. 

C. juneidum RATES VA (B.:D: p:.172,t. 29,1. 6: 1848, Exs. 
Rap. Alg. n. 546, 1113). — Upsala. 


C. Cornu EurB (Abh. der Berl. Ak. 1830, p. 62. Rates B. D. 
Pol621290.28. Gl Eos BABS Alain. 1408). — Upsala. 


C. aeutum ILyxce. (?Echinella acuta LyxGB. Hydrophyt. Dan. 
p- 209: t. 69, G: 1819. ©. acutum BekB. in Raurs B. D. p. 
177, t. 30, f. 5. Exs. Ras. Ale. n. 364). — Upsala, Stockholm, 
Gotl land (Boge). 


C. gracile Br&s. (Liste p. 155, t. 2, f. 45: 1856). — Long. 
0,33 m.m. Lat. 0,01 m.m. — Upsala. 

Dä jag icke är fullt öfvertygad att den af mig funna formen 
verkligen är OC. gracile Br&B, har jag lemnat en afbildning der- 
ag Wall EV De: 9, 

C. rostratum Eur. (Abh. der Berl. Ak. 1831. p. 67. Raurs B. 
D p. 157, t. 30, f. 3. Exs. Ras: Alg. n. 1285, 1330). — Up- 
sala, Gestrikland, Gotland (Vike i Boge). 

C. Kützingii Br£s. (Liste p. 156, t. 2, f. 40: 1856). — 
Upsala. 

C. rronum Ba&e». (Liste p. 157, t. 2, f. 42: 1856). — Upsala, 


Gotland (Boge, Pleringe). 
Då jag icke haft tillfälle se de torkade exemplar, som finnas 


i Rap. Exs., har jag trott mig böra lemna en afbildning af den 
form, jag anser höra hit: Tafl. Lv. 09278, 


GT 
14. GONATOZYGON DE Bary. 


Leptocystinema ARCHER. 


G. asperum Bris. (Docidium asperum Bris. Liste p 
1, f. 33: 1856. @. Brebissonü DE BarY Con). p. 77 
26, 27: 1858). — Upsala. 

G. Ralfsii pe Barry (Conj. p. 76, t.4, f. 23 et 24: 1858. Bas. 
RaB. Alg. n. 539). — Upsala (Lassby backar). 


15. BAMBUSINA KG. 


B. Borreri Raurs (Desmidium Borreri Raurs An. Nat. Hist. 
V. 11, p. 375, p. 8, f. 4: 1845. Bambusina Brebissonü Ke. 
Phyc. Germ. p. 140: 1845. Didymoprium Borreri Raurs B. D. 
p. 58, t. 3. Zixs. Rap. Ale. n. 483). — Upsala, Stockholm, Gefle. 


16. DESMIDIUM AG. 


D. eylindrieum Grev. (Scot. Crypt. Fl: 1827 sec. Raurs. 
Didymoprium Grevilli KG. Phycol. generalis p. 166: 1843. Raurs 
B. D. p. 57, t. 2. Desmidium Grevillü DE BaryY Con). p. 76, t. 
4, f. 30 et 31. Ers. Ras. Alg. n. 125, 628). — Upsala, Stock- 
holm, Gefle, Dalarne (Aspeboda), Göteborg (J. E. ARESCHOUG). 


D. Swartzii AG. (Diatoma Swartzii AG. Disp. Alg. p. 34: 
1811. Desm. Swartz. Ag. Syst. p.. 9. Rarns BD 
4. Fes. Rap. Ale. n. 90, 1285, 1331). — Upsala, Stockholm, 
Södertelge, Dalarne, Gefle, Gotland (Slite), Dalsland (Gunnarsnäs 
sur V. Wittrock), Göteborg (J. E. ARESCHOUG), samt Wärmland, 
Westmanland och Halland enl. AGARDH. 


D. aptogonum Ba&p. (Alg. Fal: 1835 sec. RALFsS. Aptogonum 
Desmidium Raırs B. D. p. 64, t. 32, £. 1). — Upsala. 


17. SPHEROZOMA Corva. 


S. vertebratum Br&»B. (Desm. vertebr. Brts. Ale. Fal: 1835 
sec. RALFS. Spherozoma wvertebr. Raurs B. D. p. 65, t. 6, £. 
1). — Upsala, Stockholm (Carlberg). 

S. excavatum Raurs (An. Nat. Hist. V. 16, p. 15, t. 3, f. 8: 


1845. B. D. p. 6% t. 6,12. Dxs. Rare Ale mo) 
Upsala, Stockholm, Dalarne. 


18. HYALOTHECA Eure. 


H. dissiliens Sm. (Conferva diss. Sm. Engl. Bot.: 1812 sec. 
Raurs. Zyal. diss. "BREB. in Raurs B. D. p. 51, t. 1, f. 1. Zxs. 
Ras. Ale. n. 384, 1110). — Upsala, Stockholm, Dalame, Got- 
land (Slite). 


— 497 — 


Enligt denna förteckning äro således 151 arter funna i Sve- 
rige. De flesta bland dem hafva blifvit träffade nästan öfver 
allt der man sökt dem. Efter en aproximativ beräkning är 
halfva antalet af dessa arter funnet i Amerika. Normandie, 
Britannien samt Sachsen ega hvardera åtminstone tre fjerdedelar 
af här upptagna arter. 


Förklaring öfver figurerna. 
Tafl. IV. 


08 


a. b. Euastrum intermedium. n. sp. 

a. b. Micrasterias decemdentata. Näc.? 

. Staurastrum pilosum BrEB.? a längdprofil, 5 tvärprofil, 
c en spor (starkare förstorad än a och 2.) 

. Staurastrum setigerum n. sp. a och 5 längdprofiler e 
tvärprofil. 


m BD m 


‚Dr 


. Penium rufescens n. sp. 
. Pleurotznium dilatatum n. sp. 


5 
6 
7. Closterium lanceolatum Ke.? 
8. Closterium pronum BRrEB.? 

9 


. Closterium gracile BrEB.? 


Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh. Årg. 20. N:o 10, 3 


— 498 — 


Skänker till Vetenskaps-Akademiens Bibliothek. 


(Forts. från sid. 486.) 
Från Författarne. 


Fries, E. Monographia Hymenomycetum Suecia, Vol. 2. Ups. 1863. 8:0. 

IGELSTRÖM, L. J. Geologisk karta öfver de malmfyndigare delarne af 
Loos, Woxna, Ofvanäkers och Alfta socknar 1 Helsingland samt 
Ore i Dalarne. Fol. Handritad. 

ARGELANDER, F. W. A. Astronomische Beobachtungen zu Bonn, Bd. 5. 

DE BROUWER, E. Rapport sur l’exposition internationale d’appareils 
de peche a Amsterdam 1861. Ost. 1862. 8:0. 

KERNER, A. Niederösterreichische Weiden. Wien 1860. 8:0. 

MıouxerL, F. A. Gum. Annales Musei botanici Lugduno-Batavi. T. I: 
1—3. Amst. 1863. Fol. 

MorRrENn, EB. Dissertation sur les feuilles vertes et coloriees. Gand 
1858. 8:0. 
—— Charles Morren, sa vie et ses oeuvres. Ib. 1858. 8:0. 
_—— La Belgique Horticole, 1860—62. Liege, 1861, 62, 8:0. 
—— Bulletin de la Federation des sociétés d’horticulture, 

1860—62. Ib. 1861—63. 8:0. 

v. SmsorLnd, OC. E. J. Die Süsswasserfische von Mitteleuropa. Lpz. 
1863. 8:0. 

WINKLER, T. C. Musée Teyler. Catalogue syst. de la collection paléonto- 
logique. Livr. 1., Harl. 1863. 8:o. 


— 499 — 


Två för Skandinaviska Faunan nya fiskar af Makrill- 
familjen; jemte några andra till vår fiskfauna 
hörande iakttagelser.) 

Af Sven NILSSON. 


[Meddelade den 9 December 1863.] 


1. Thynnus thunnina. Cuv. & VAL. 


Artm. Ryggfenorna nära hvarandra; småfenorna ofvan åtta, 
nedan sju; främre ryggfenans strålar femton; färgen på ryggens 
sidor blå med långsgående svarta slingriga streck. Tafl. V, 
fig. 1—3. 

Scomber thunina Cuv. Regne anim II. p. 198 — Thynnus thun- 
nina Cuv. & Varenc., VIII. p. 104. tab. 212. — GöNTHER, Cata- 
logue of the acantbopterygian fishes in the British Museum, Vol II. 
p- 364. 

Beskrifning. Det här beskrifna exemplaret, som vägde, dä 
det inköptes, 221 &, häller i längd från nosspetsen till slutet af 
stjertfenans mellersta strålar 2 fot 91 tum; hvardera stjertfen- 
fliken 5 tum; hufvudet 8 tum, från nosspetsen till ögats fram- 
brädd 2 t. 3 lin. Ögats tvärlinea 1 t. 1 lin.; från dess bakbrädd 
till bakbrädden af gällocket 4 t. 2 lin. Bröstfenan, som är 4 t. 
4 lin. slutas under nionde eller tionde strälen af ryggfenan; denna 
har 15 strälar. — Nosen är lika tillspetsad ofvan och nedan. 
Underkäken 3 t. 4 lin. ledar sig under ögats bakbrädd; maxillar- 
benet räcker 3 bakunder ögat. Från öfverkäksspetsen till början 
af ryggfenan 9 tum; fenans längd 7 t. 6 lin., dess första stråle 
4 t. 4 lin. hög; der är kroppens höjd, tagen efter rundböjningen, 
9 t. 4 lin. Bukfenorna 3} t. ligga i urhälkningar, sa att kroppen 
är alldeles slät öfver dem, pätagligen för att ej hindra fiskens 
snabba framskjutande; de börja under midten af fästet för 
bröstfenorna. Kroppen tjock och undersätsig, bakåt starkt af- 
smalnande, isynnerhet ofvan och nedan, der stjerten är mycket 
nedtryckt med starkt utstående kölformiga kanter på sidorna. — 


”) Härtill tafl V, VI. 
Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh., 1863, N:o 10. 


— 500 — 


Bakre ryggfenan 2 t. 1 lin., slutas öfver början af analfenan, 
som är 2 t. hög. Kroppssidan öfver denna, tagen efter rund- 
böjningen, 7 tum hög. — Ett fält med större fjäll som ligger på 
sidan upp öfver gällocken och sträcker sig tillbaka öfver bröst- 
fenan, är bakifrån inskuret genom en mycket spetsig vinkel, men 
följer sedan den slingriga sidolinien till bort mot stjertkölen. — 
Färgen: ryggen och sidorna upptill öfver sidolinien framtill svarta, 
derefter biåa med oregelbundna slingriga och isynnerhet baktill 
långsgående svartaktiga streck, mellan hvilka finnas några runda 
svarta fläckar. Sidorna under linien, och hufvudet till ögats 
öfra brädd silfverhvita, med några få runda svarta fläckar, 
strödda på sidorna under bröstfenan. Förlocket synes pa längs 
liksom något räffladt eller skrynkligt. Smäfenorna, som äro 
tydligt skilda, äro ofvan 8, nedan 7. 

Vistelseort: Denna fisk har sitt egentliga hemvist i Medel- 
hafvet, och utom detta haf är han, enligt de nyaste underrättelser, 
meddelade af Dr ALB. GUENTHER, som författat en katalog öfver 
fisksamlingarna i British Museum, funnen endast i de tropiska 
delarna af Atlantiska Oceanen, samt i Ostindiska hafven. Så 
vidt man vet är han aldrig förr funnen vid någon kust i det 
vestra Europa. Det kan väl derföre anses anmärkningsvärdt att 
det här beskrifna exemplaret blifvit fangadt i Sundet utanför 
en skånsk kust. Fisken fångadesnemligen utanför Limhamn nära 
Malmö, den 29:de Juli 1857 och köptes samma dag af Pastor 
HÄRSTEDT, som följande morgon insände den som gåfva till 
Lunds Museum, då jag genast beskref den. Man kan således 
icke betvifla den uppgifna fyndortens riktighet. Figuren har 
Professor WAHLGREN låtit måla och medgifvit mig att här få 
begagna den. Att exemplaret varit fullväxt ses bland annat 
deraf, att det är nästan lika stort som det största hvilket om- 
nämnes i CUVIER'S och VALENCIENNES” Hist. des poissons. 


2. ÅAuxis rochei. GUENTHER. 
Artm. Ryggfenorna vidt åtskilda; smäfenorna ofvan åtta, 
nedan sju; främre ryggfenans strålar elfva; ryggens sidor blåa 
med svartaktiga oregelbundna, mest tvärstäende fläckar. Tafl. VI. 


— 501 — 


Auzis vulgaris Uuv. et Vauenc. Hist. des poiss., VIII. p. 139, 
tab. 216; Auzis rochei, GÜNTHER Catalogue of the acanthopterygian 
fishes, II. p. 369. 


Beskrifning. Längd från nosspetsen till stjertroten 15 t. 2 lin.; 
till stjertfenflikens spets 17 t. 2 lin. Hufvudet 4: 1; fran 
nosspetsen till första ryggfen 5 t.; till andra 10, 4; från dess 
början till stjertfenroten 5 t.; fran nosspetsen till bröstfenan 
4, 2; till bukfenan 6, 5; till analfenan 11, 3. Kroppsformen lik 
makrillens, dock mer undersätsig. Hufvudet kägelformigt, spetsigt; 
käkarna lika långa; pannan platt; ögonen stora, deras diameter 
6 lin.; ligga 1 tum från nosspetsen. Tänderna, fina spetsiga, ligga 
i enkel rad på bägge käkarna. Fenorna korta, utom stjertfenan 
som är lång och starkt klufven med spetsiga flikar. Stjerten 
framom fenan horisontelt plattad. Skinnet slätt, med undantag 
af ett med något större fjäll försedt fält, lika bredt som gäl- 
locket, derifran det gar bakåt langspetsigt och slutas midt under 
tomrummet mellan ryggfenorna. Åfven under gällocket på bröstet 
är ett dylikt med större fjäll försedt fält, gaende ända förbi 
slutet af bukfenorna. Af dessa är inre delen dold under ett 
lamellformigt vidhängsle. Färgen: på undre delarne silfverhvit, 
uppåt mer gråaktig. Ryggen svartaktig, öfver sidolinien och 
bakom ryggfenan mörkblå, med svartaktiga mest på tvärs gående 
slingriga streck. Sidolinien belagd med fjäll. 

Vistelseort: Äfven denna fisk har sitt egentliga hem i Medel- 
hafvet, men förekommer också, liksom den förra, i den tropiska 
delen af Atlantiska oceanen och i Ostindiska archipelagen. Det 
här beskrifna exemplaret har blifvit fångadt vid Arilds fiskläge 
i Skåne och insändt till Lunds zoologiska Museum af Kammar- 
herren Frih. NILS GYLLENSTJERNA på Krapperup, som förut 
skänkt en betydlig fisksamling till nämnda Museum, och som 
fortfarande lifligt deltager i naturvetenskapernas framsteg och 


bidrager till deras förkofran. 


En tredje för vår fauna ny fiskart är Scomberesox Campert, 
som blifvit fångad i Sundet utanför Malmö och nu förvaras i 
dess Museum. Enär K. Akademien har att deröfver förvänta em... 


eo 
FON 
; {3 FAN 


wir 
Y iN 
då [| 


a 


r 


— 502 — 


fullständig beskrifning, jemte en god figur, från Lektorn EURENIUS, 


har jag ansett mig endast böra anmäla arten. Den är dessutom 


redan upptagen i Skandinaviens Fiskfauna sid. 358, under den 
säkra förmodan, att den förr eller sednare skulle fångas vid någon 
svensk kust, hvilket nu också inträffat. 

Sedan jag nu hos K. Akademien anmält några för Sverige 
nya fiskarter, tager jag mig friheten, att äfven nämna några ord 
om en i vår Fauna längesedan upptagen art, hvars rättighet 
dertill man nyligen bestridt, under påstående, att det beskrifna 
exemplaret blifvit till Sverige infördt från Amerika af någon skep- 
pare och lemnadt till Frih. GYLLENSTJERNA, som sedan sändt det 
till Lund, der jag då beskrifvit det som svenskt, nemligen Batrachus 
borealis NILSS. Prodrom. Ichthyol. p.99, Skandin. Fauna, IV. p. 254. 

Med all aktning för andras mening, ser jag mig dock föran- 
låten att förklara detta påstående vara helt och hållet ogrundadt. 

Hvar och en sakkunnig man, som vill opartiskt bedömma 
förhållandet, skall lätt inse att exemplaret måste hafva varit friskt 
och färskt då det af mig beskrefs i Prodromus 1832 med sina 
naturliga färger väl bibehållna. 

Också bör ej förgätas, hvad i Prodromus blifvit utsatt, att 
då magen öppnades innan fisken inlades i sprit, funnos deri en 
Cancer depurator och en Buccinum reticulatum, hvilka arter 
förekomma i de vatten, der Kullaboarna idka sitt fiske. Dessa 
i fisken funna djur blefvo inlagda i en pappask, som, behörigen 
etiketterad, insattes i Museum för att förvaras. 

Dessutom tillkommer, att Dr ALB. GUENTHER, i sin Catalogue 
of the acanthopterygian fishes, III. p. 170 visat, att ifråga- 
varande Batrachus, som han, efter SCHNEIDER, kallar Batrachus 
didactylus, är den ende i hela slägtet som förekommer i Europa, 
nemligen 1 Atlantiska hafvet vid kusterna af Portugal och Spanien, 
ned till Guineakusten; i Nordsjön blott tillfälligtvis. 

Om man nu jemför de skilda ställen, som för de två först- 
nämnda fiskarterna äro uppgifna, med dem, hvilka nu äro kända 
för denna, eller för åtskilliga andra som tillfälligtvis blifvit fån- 
gade vid våra kuster, skall man icke finna det vara något 


— 5303 — 


särdeles ovanligt att en främling, som har sitt stamhåll i det 
södra Europas haf, någon gång förvillar sig hit upp och blir 
fångad. 

Kanske har denna art flere gånger blifvit tagen hos oss, men 
bortkastad som en annan oduglig simpfisk. Det var en ren till- 
fällighet att detta exemplar blef tillvarataget. Arten må emeller- 
tid qvarstå i vår Fauna, under förmodan att förr eller senare 


något nytt exemplar skall påträffas och blifva förvaradt. 


Skänker till Rikets Naturhistoriska Museum. 
Botaniska afdelningen. 


Från herbariet i Kew, genom Dr F. D. Hooker. 


En samling af 746 arter Ostindiska växter, ur f. d. Ostindiska 
Companiets herbarium, 299 arter från Westra Afrika, 200 
mossor och lafvar från Brittiska Nord-Amerika. 


Från herbariet i Berlin genom Dr Hanstein. 


Omkring 300 arter från Brasilien, mest samlade af Sellow. 


Från Professor Körniche i Waldau. 


132 phaneroganer från St. Petersburg. 


Af Prosten Sonunerfeld i Norge. 


En synnerlig utmärkt samling af Carices från trakten kring Stavanger. 


Af Mygister Gosselman i Carlskrona. 


Omkring 56 växtarter från Blekinge, hvaraf flera i ett större antal 
exemplar. 


Af Candidat Nordstedi i Lund. 


Närmare 60 arter, mest Characeze. 


— 505 — 


Om tandbyggnaden hos Hvalrossen, (Odobzenus ros- 
marus L.) och tandombytet hos hans ofödda unge.*) 
Af A. J. MALMGREN. 


[Meddeladt den 14 Oktober 1863.] 


Tandbyggnaden hos en fullgången Hvalrossunge, som i början 
af Juli 1861 blef utskuren ur moderlifvet och af Spetsbergs- 
expeditionen hemförd till Riksmuseum, erbjuder så egendomliga 
och för en rigtig uppfattning af Hvalrossens tandbyggnad så 
upplysande förhållanden, att en närmare redogörelse för dessa 
ingalunda synes vara öfverflödig. 

Sedan tandköttet försigtigt blifvit aflägsnadt från käkarne, 
ser man i dem tänder af två olika slag, tydligen tillhörande 
skilda tandsättningar, nemligen, utom sådana, som djuret bibehåller 
hela lifvet igenom och hvilka höra till en sednare tandsättning, 
äfven s. k. mjölktänder, hvilka härstamma från en tidigare period 
och synas vara ämnade, att innan djuret begynner göra bruk af 
sina tänder för sitt lifs uppehälle, helt och hållet försvinna, 
antingen redan före födelsen eller efter densamma under däggnings- 
tiden, hvilken för Hvalrossen kan antagas räcka två år. 

Tänderna af den sednare sättningen, hvilka jag 1 motsats 
till de flygtiga mjölktänderna vill kalla permanenta, emedan djuret 
bibehåller dem hela lifvet igenom, äro tillsamantagna aderton och 
deras ställning kan uttryckas genom alldeles samma formel, som 


: ; 1—1 
gäller för det gamla fullvuxna djuret, nemligen: framtänder m; 


hörntänder Br och kindtänder IR —18. Hos var ofödda 
unge äro de alla mycket större än mjölktänderna samt redan sa 
utbildade, att de fylla alveolerna och med sina kronor uppstiga 
nästan till jemnhöjd med alveolkanten. Samtliga kindtänder och 
de yttre framtänderna i öfre käken hafva en enkel, cylindrisk, 
stundom svagt hoptryckt, i ändan jemnt afskuren, alltid ihålig, 


*) Härtill tafl. VII. 
Öfvers af K. Vet.- Akad. Förh, 1863, N:o 10. 


— 506 — 


med tandpulpa fylld rot af brunaktigt hvitgrå färg, och äro för- 
sedda med en trubbig, något hoptryckt, rundadt konisk emaljerad | 
krona, samt hålla i längd 13—8 m.m. och i bredd 7—5 m.m. 
Hörntänderna, hvilka med spetsen af sin krona ännu icke uppnått 
alveolkanten samt icke heller kunna utdragas ur sina alveoler, 
äro i öfre käken hoptryckt koniska och mycket större än de 
öfriga tänderna, men i nedre käken knappt så stora som kind- 
tänderna. 

Angående dessa permanenta tänders inbördes läge är att 
märka följande. I samma linea med de tre tätt intill hvar- 
andra stående kindtänderna i öfre käken sitter 1 intermaxillar- 
benen, tätt intill intermaxillarsuturen den permanenta framtanden, 
afskiljd från den främsta kindtanden genom en benvall, som är 
många gånger tjockare än skiljeväggarne emellan kindtändernas 
alveoler. Just midtför denna benvall, på yttre sidan om mellan- 
rummet emellan framtanden och den första kindtanden, ser man 
spetsen af hörntanden eller den blifvande beten, som ännu icke 
uppnått kanten af sin alveol. Men alltefter som framtanden och 
första kindtanden tillväxa, blir mellanrummet emellan dem kortare, 
tills dess slutligen, hos gamla fullvuxna Hvalrossar, framtanden 
är belägen vid insidan af beten, tätt intill den främsta kind- 
tanden, hvars form och funktion den fullkomligt antagit. Då nu äfven 
vid tilltagande ålder intermaxillar-suturen genom benens samman- 
växning alldeles försvinner, är det lätt att inse hvarföre denna 
tand af flere äldre författare t. ex. DAUBENTON, OÖ. FABRICIUS, 
m. fl. blifvit hållen för en kindtand. I nedre käken äro de tre 
kindtändernas alveoler skiljda från hvarandra genom lika tunna 
mellanväggar, men emellan hörntandens alveol och den främsta 
kindtandens finnes en mäktig benvall, väl så tjock som diametern 
af den tredje kindtandens alveol i samma käke. Med tilltagande 
ålder försvinner likväl denna mellanbalk, så att hörntanden lägger 
sig här tätt intill den främsta kindtanden och antager helt och 
hållet form och funktion af en kindtand. Alla äldre författare 
och några äfven af de nyare, såsom t. ex. R. OwEn hafva der-" 
före ansett denna tand för en verklig kindtand. Men att den 


— 507 — 

dock i sjelfva verket är och måste anses för en hörntand fram- 
gar icke allenast af det nyss beskrifna, af W. RAPP') redan 
iakttagna förhållandet, att afståndet emellan ifrågavarande tand 
och den främsta kindtanden är under foetalperioden ojemförligt 
större än kindtändernas afstånd från hvarandra, utan äfven af 
denna tands ställning till sin motsvarande mjölktand. Medan 
nemligen de mot de permanenta fram- och kindtänderna mot- 
svarande mjölktänderna alltid sitta märkbart framom midten af 
den nya tanden, på dess yttre sida, äro mjölk-hörntänderna 
både i öfver- och underkäken belägna bakom de permanenta 
hörntänderna. Ett sadant förhållande, äfvensom den omständig- 
heten att ifrågavarande mjölk-hörntand i nedre käken till sin 
form betydlist afviker från de öfriga mjölktändernas typ, såsom 
jag snart skall visa, måste anses tillräckliga att åt denna tand 
aterbörda dess rättighet att bära namn af hörntand. 

Mjölktänderna hos vår ofödda Hvalrossunge äro mycket tal- 
rikare, än de permanenta, och utmärka sig 1 allmänhet genom 
en enkel, trind, koniskt tillspetsad och solid rot. Många af dem 
försvinna redan innan födelsen helt och hållet, medan andra 
enligt regeln affalla under djurets ungdomsår. För en rigtig 
uppfattning af sjelfva mjölktandsättningen ej mindre än dess 
successiva försvinnande är det dock nödigt att nogare beskrifva 
mjölktänderna hos vårt exemplar. 

Hvad först beträffar mjölk-framtänderna, så finna vi dessa 
representerade till ett lika antal, nemligen sex, i öfre och nedre 
käken. Det innersta paret i hvardera käken har redan alldeles 
försvunnit, genom resorption, hvarföre jag icke kunnat finna något 
spår af dessa tänder, men deras alveoler, som ännu icke igen- 
vuxit, lemna icke rum för något tvifvel om deras tillvaro 
under en tidigare period. W. RAPP, hvilken mig veterligen, är 
den ende författare som beskrifvit tänderna hos en ofödd hval- 
rossunge, säger (1. c.) uttryckligen sig hafva sett den ena af dessa 


tänder i underkäken och båda i öfverkäken, men det framgar 


') Ueber das Zahnsystem des Wallrosses, Naturw. Abhandl. von einer Gesell- 
schaft in Würtemberg II, 1828, p. 107. 


— 05308 — 


tydligt af RAPPS beskrifning; att det djur, han haft till under- 
sökning, varit yngre än mitt. Dessa tänder försvinna alltid 
redan före födelsen och tidigast af alla mjölktänder. — Mellan- 
mjölkframtänderna i nedre käken (fig. 6), som hos vårt exemplar 
äro 5 m.m. långa, hafva kronan ännu hel, men roten är starkt 
angripen. Dessa försvinna uppenbarligen straxt efter födelsen, 
hvarföre man aldrig finner dem qvarsittande i cranier af Hval- 
rossungar. Nägon gång har jag dock kunnat urskilja deras 
af en heterogen benmassa fyllda alveoler, men endast hos cranier 
af mycket små, nyfödda djur. — De yttre, 10 m.m. långa, 
mjölk-framtänderna i nedre käken (fig. 5) hafva en nästan klot- 
rund, på midten svagt intryckt krona, samt en frisk, solid, spol- 
formig, svagt slingrigt böjd och spetsig rot. Dessa tänder qvar- 
sitta en lång tid efter födelsen, ofta hela däggningstiden, ty man 
finner dem nästan alltid hos ungar i andra året, och på cranier 
af djur i tredje året ser man icke sällan tydliga af benmassor 
igenfylda alveoler efter dem, men de äldre fullvuxna djurens 
nedre käke visar aldrig spar af dessa tänder. — Mellan-mjölk- 
framtänderna 1 öfverkäken äro ännu fullkomligt väl bibehållna 
och alldeles icke angripna af resorption, hvaraf följer att dessa 
icke äro ämnade att försvinna före födelsen eller ens straxt efter 
densamma. Hos den (fig. 11) afbildade är kronan rundadt. 
konisk med en liten rund impression ofvanpå, och roten trind, 
svagt slingrigt böjd, med tvärt afhuggen ihålig spets, i hvilken 
tandpulpan intränger. Detta sistnämnda förhållande, som till- 
kommer denna tand ensam i hela mjölktandsättningen, tyckes 
betrygga åt den en jemförelsevis lang varaktighet, ty den går 
sednare förlorad, än de flesta andra och oftast sist af alla. Bland 
fem cranier af Hvalrossungar i andra året hade tre ännu dessa 
tänder i behåll, de två andra hade redan mistat dem, och i ett 
cranium af ett yngre djur, antagligen i tredje året, har jag en 
gang funnit dem, men aldrig i cranier af gamla fullvuxna djur, 
ehuru jag undersökt många sådana. Tiden för dessa tänders 
fällning är således icke alldeles bestämd, men man kan dock som 
regel uppställa, att den inträffar före eller omkring den vändpunkt 


— 509 — 


i djurets lif, då det upphör att lefva af modrens mjölk och be- 
gynner föra ett sjelfständigt lefnadssätt, hvilket, enligt hvad jag 
på ett annat ställe') sökt utreda, inträffar omkring två år efter 
födelsen. — De yttre mjölk-framtänderna i öfverkäken, af hvilka 
den högra 9 m.m. långa är afbildad (fig. 10), äro försedda med 
en frisk, rundadt konisk krona och en rot, som redan är starkt 
anfrätt. De sitta något på yttre sidan om den 13 m.m. långa och 
6 m.m. breda motsvarande permanenta yttre framtanden, framom 
densamma, och synas icke försvinna före födelsen, ehuru deras 
resorption redan begynnt, utan sannolikt straxt efter densamma. 
Jag har aldrig funnit spår af dem på de cranier af ungar i första 
och andra året, som jag haft tillfälle att undersöka. 
Mjölk-hörntänderna i nedre käken (fig. 4) afvika från de 
öfriga mjölktänderna genom sin form och sin ställning till de 
motsvarande tänderna af sednare dentitionen på ett sätt, som 
tydligen ådagalägger deras egenskap af hörntänder. Den afbildade, 
som var 7 m.m. lång, hade en från sidorna hoptryckt krona med 
tydlig fördjupning ofvanpå den snedt inåt afhuggna spetsen. Roten 
var starkt hoptryckt, fyrsidig, nästan som en kil, med runda 
kanter och affrätt spets, icke trind såsom hos de öfriga mjölk- 
tänderna. Denna tand sitter på yttre sidan om den permanenta 
hörntanden, öfver hvilken den höjer sin krona med c. 3 m.m., 
men märkbart bakom dess spets, då deremot de öfriga mjölk- 
tänderna alltid sitta mer eller mindre framom de dem motsvarande 
permanenta. Den öfre käkens mjölkhörntänder intaga samma 
läge till sina respektive ersättningständer, de blifvande betarne, 
som vi nyss beskrifvit hos mjölkhörntänderna i nedre käken. 
Men deras rot är redan helt och hållet resorberad, så att endast 
den 5 m.m. långa, cylindriska, obetydligt hoptryckta kronan med 
rundadt tvär spets (fig. 5) återstår. Mjölkhörntänderna försvinna 
således omkring tiden för födelsen, i öfverkäken tidigare än i 
underkäken, i hvilken sistnämnde de möjligen qvarstå ännu några 


veckor efter densamma. 


1) K. Vet.-Akad. Öfvers. 1863. p- 130—134, Takttagelser och Anteckningar till 
Finmarkens och Spetsbergens Däggdjursfauna af A. J. MALMGREN. 


— 50 — 


Den närmast hörntanden belägna första mjölkkindtanden 
(fig. 3) sitter tätt invid, på yttre sidan om den första permanenta 
kindtanden, något framom dess midt, och höjer sin aflångt lins- 
formiga krona c. 2 m.m. öfver densamma. Den är 5 m.m. lång 
samt har en koniskt tillspetsad, starkt anfrätt och derföre skroflig 
rot. Antagligen försvinner den första mjölkkindtanden samtidigt 
med mjölkhörntänderna i nedre käken, d. v. s. straxt efter fö- 
delsen. — Både den andra (fig. 2) och den tredje mjölkkind- 
tanden på hvardera sidan i underkäken äro redan så uppfrätta, 
att endast en obetydlig, knappt I m.m. bred, del af kronan 
återstår, hvilken lik en kapsel ligger ofvanpå främre delen af 
den motsvarande permanenta kindtandens breda spets. Tillfölje 
af den långt försiggångna resorptionen är denna återstod ihålig, 
så att vi här hafva att göra egentligen blott med kronans 
yttre lager eller den s. k. emaljen. Således kunna dessa mjölk- 
kindtänder anses helt och hållet försvinna redan innan födelsen. 

I öfverkäken har jag icke kunnat finna något spår af den 
första mjölkkindtanden, som sannolikt redan blifvit fullständigt 
resorberad. Dess motsvarande första permanenta kindtand är 
nemligen af alla kindtänder den mest utvecklade, ty den skjuter 
upp i sin alveol högre än någon annan, samt icke allenast kan, 
utan rimligtvis äfven bör derföre hafva medverkat till en längre 
fortgängen resorption, än t. ex. den andra och tredje permanenta 
kindtanden i nedre käken, hvilkas motsvarande mjölktänder jag 
nyss visat vara 1 så hög grad uppfrätta, att endast obetydliga 
återstoder af dem finnas i tandköttet. Hvarje tvifvel om denna 
mjölkkindtands tillvaro under en tidigare period upphäfves dess- 
utom af W. RAPP, som (l. c.) uttryckligen säger sig hafva funnit 
motsvarande mjölktänder till alla permanenta kindtänder och så- 
ledes äfven sett ifrågavarande första mjölkkindtand i öfverkäken. 
RAPP har, såsom jag redan nämnde, haft till undersökning ett 
yngre foster än det af Spetsbergsexpeditionen hemförda, som jag 
undersökt, hvarföre mjölktänderna hos hans exemplar varit 
fullständigare bibehållna. Den första mjölkkindtanden i öfver- 
käken försvinner tidigast af alla mjölkkindtänder, redan före 


— 5ll — 


I födelsen och sannolikt samtidigt med eller kort efter de innersta 
mjölkframtänderna. — Det är högligen anmärkningsvärdt att på 
samma gång den första mjölkkindtanden i öfverkäken redan helt 

‘och hållet försvunnit hos vårt exemplar, den andra mjölkkind- 

"tanden (fig. 8) i samma käke befinnes vara nästan oskadd eller 
åtminstone icke märkbart angripen Den sitter som vanligt 

på yttre sidan om sin motsvarande permanenta tand, något 

framom dennes midt, höjer sin rundade krona 2 eller 3 m.m. öfver 
dennas, samt har en längd af 8 m.m. Roten är frisk, solid, 
koniskt tillspetsad och i ändan böjd. Af alla sådana mjölkkind- 
tänder, som hafva motsvarande permanenta, är denna den bäst 
bibehållna och synes vara ämnad att qvarstå längst. I ett cra- 
nium af ett ungt djur, i andra året, som förvaras på härvarande 

Riksmuseum, sitter denna mjölktand ännu qvar bredvid den per- 
manenta, ehuru af alla de öfriga mjölktänderna, som hafva 
motsvarande tänder i sednare dentitionen, såsom vanligt ingen 
enda mer är här tillstädes. Vanligen fälles äfven denna snart 
efter födelsen, redan under första året, ty man finner inga spår 
af den i de öfriga här förvarade cranierna af unga djur, men 
dess förekomst i detta enda cranium bekräftar dock tillfyllest 
den förmodan, hvartill denna tands friska beskaffenhet hos 
den ofödda ungen gifver grundad anledning, att den fälles 

först efter födelsen och sannolikt sist af alla de kindtänder, 

som hafva motsvarande permanenta. — Den tredje mjölkkind- 
tanden i öfverkäken är allaredan så resorberad, att endast en 
dylik obetydlig del (emaljen) af kronan igenfanns i tandköttet, 

som af den andra och tredje kindtanden i underkäken (se fig. 2). 

Ännu återstår att omtala en fjerde kindtand på båda sidor 

i öfver- och underkäken, som uppenbarligen hör till mjölktand- 
sättningen och har inga motsvarande tänder bland de permanenta. 
Den som sitter i underkäken (fig. 1) i en alveol straxt bakom 
den tredje, sista permanenta kindtanden, är 9 m.m. lång samt 
har en kullrig. halfklotformig krona och en frisk, solid, koniskt 
tillspetsad, i ändan böjd rot. I öfverkäken är denna fjerde mjölk- 
kindtand (fig. 7) något kortare, endast 5—6 m.m. lång, och dess 


— 512 — 


alveol är märkbart aflägsnad från den sista, tredje permanenta 
molaren, men den är eljest lik den i underkäken. Dessa tänder 
försvinna en lång tid efter födelsen, enligt regeln förr än djuret 
upphör att dia, vanligtvis tidigare i öfverkäken än i underkäken, 
men det är icke sällsynt att finna dem qvarsittande åtminstone 
i endera af käkarne ännu längre. I ett cranium, af ett djur, 
antagligen i fjerde året. fann jag denna tand i öfverkäken på 
båda sidor, men icke i underkäken, och hos ett djur i tredje året 
tvärtom endast i underkäken, ehuru de redan vid denna ålder 
vanligen äro bortfallna och man finner då endast deras af ben- 
massa fyllda alveoler. Hos cranier af gamla fullvuxna djur finner 
man dem aldrig och hos de mycket gamla äro till och med spåren 
af deras alveoler helt och hållet utplånade. — Att denna fjerde 
kindtand i öfver- och underkäken hör till mjölktandsättningen 
är otvifvelaktigt: 1:0 emedan den till utseende, form, utvecklings- 
tid och storlek fullkomligt liknar de öfriga mjölktänderna och 
har likasom dessa en solid, konisk och spetsig rot, icke cylindrisk 
och ihålig såsom de permanenta under foetal-tiden; 2:0 emedan 
den i likhet med framtänderna i underkäken har ingen mot- 
svarande tand i en tidigare eller sednare tandsättning samt för- 
svinner likasom dessa efterhand, vanligen under djurets första eller 
andra lefnadsår, medan det ännu har sitt uppehälle af modrens 
spenar. 


Sammanfatta vi nu i korthet hvad i föregående beskrifning 
af den ofödda hvalrossungens tänder rörer mjölktändernas suc- 
cessiva försvinnande och den rigtiga uppfattningen af mjölktand- 
sättningen och den permanenta, samt försöka att finna lämpliga 
uttryck i bestämda tandformler för hvardera af dessa tand- 
sättningar, så blifver resultatet följande: 


1:o. Den fullständiga mjölktandsättningen innan födelsen 
består af 6 framtänder i öfver- och underkäken, 1 hörntand på 
hvardera sidan i öfver- och underkäken samt 4 kindtänder på 
hvardera sidan i öfver- och underkäken eller tillsammans 32 tänder. 
3—3 1—1 4—4 


Ta df A l fö .. . . je] = FE) 
ndformeln för denna sättning blifver säledes Se RANA 


— 3 — 


Af dessa försvinna tidigast och redan innan födelsen, antingen 
helt och hållet eller till aldra största delen: det inre paret fram- 
tänder i under- och öfverkäken, första paret kindtänder i öfver- 
käken, andra paret kindtänder i underkäken, och tredje paret 
kindtänder både i öfver- och underkäken. En kort tid efter 
födelsen eller i början af däggningstiden förloras mellanfram- 
tänderna i underkäken, hörntänderna ofvan och nedan, första . 
paret kindtänder i underkäken, samt derpå andra paret kindtänder 
i öfverkäken och de yttre framtänderna såväl i öfver- som i 
underkäken. Längst qvarstanna mellanframtänderna i öfverkäken 
och den fjerde kindtanden i öfver- och underkäken på båda sidor, 
men äfven dessa gå vanligtvis förlorade under djurets tidigaste ålder 
innan det börjar föra ett af modren oberoende lefnadssätt, hvilket 
först sker två år efter födelsen. Ett eller annat par af dessa 
sistnämnde tänder kunna dock ännu qvarsitta hos djur i tredje eller 
fjerde året, men detta är endast undantagsfall, och de försvinna 
ganska snart, ty hos gamla och fullvuxna individer finner 
man dem aldrig. 


2:o. Den permanenta tandsättningen är redan fullständigt 
utbildad hos Hvalrossen innan födelsen, och kan uttryckas genom 
ey ; 1—1 1—1 3-—3 
följande formel: N DARE 18. 

Jemföra vi nu dessa resultat med tidigare uppgifter om Hval- 
rossens tandbyggnad, så möter oss en sådan mängd motsägande 
och sinsemellan stridiga påståenden, att det är nödvändigt 
att genom en närmare belysning och förklaring bringa de vig- 
tigaste af dessa i öfverensstämmelse med hvad vi anse vara 
rigtigt och med naturen öfverensstämmande. Såsom man redan 
af det föregående kan ana, ligger orsaken till de stridiga 
uppgifterna hufvudsakligast och. för det första deri, att man 
antingen icke gjort någon skillnad emellan mjölktänder och de 
permanenta eller varit okunnig om i hvilken ordning mjölk- 
tänderna försvinna, samt deri, att man icke alltid, såsom sig 
bordt, gjort skilnad emellan framtänder och molarer i öfver- 

Öfrers. af K. Vet.-Akad. Förh. Årg. 20. N:o 10. 4 


22 OM 


käken, eller hörntänder och molarer i underkäken, utan ansett 
äfven verkliga framtänder och hörntänder för molarer. — ANDER- 
SON ') uppgifver för Hvalrossen fyra tänder i öfverkäken, förutom 
betarne, men endast tre i underkäken. Uppgiften om öfverkäkens 
tänder är rigtig, utom det, att ingen skilnad göres emellan 
framtänder och molarer, men då underkäken endast skulle hafva 
tre tänder, beror detta antingen på ett misstag, eller, hvad som 
är troligare, derpå att den fjerde tanden, d. v. s. den tredje kind- 
tanden, af en eller annan tillfällig orsak gått förlorad hos det 
cranium han haft för sig. Att denna tand någon gång, ehuru 
högst :sällan, saknas hos mycket gamla cranier, åtminstone på 
endera sidan, hafva både CRANTZ och WIRGMANN ”) haft tillfälle 
att iakttaga, men detta är helt säkert endast tillfälligt. — DAU- 
BENTON ") angaf, likasom redan BRISSON”), och afbildade rigtigt 
fyra tänder på hvardera sidan i öfver- och underkäken, förutom 
betarne. Till samma resultat kom äfven den utmärkte kännaren 
af nordens sälartade djur O. FABRICIUS”). Ehuru dessa författare 
räknat framtänderna i öfverkäken och hörntänderna i underkäken 
till kindtänder, hvilka de till form och läge fullkomligt likna hos 
äldre djur, så öfverensstämma deras uppgifter, hvilka uppenbart 
endast afse gamla djur, på det fullständigaste med vår formel 
för den permanenta tandsättningen. — Den förste, som iakttagit 
framtänderna hos Hvalrossen, synes vara SCHREBER‘). Han 
uppgifver sig hafva funnit, förutom två betar och fyra kindtänder, 
två små framtänder i öfverkäken, om hvilka han förmodar att 
de försvinna vid tilltagande ålder. Dessa två små framtänder 
äro uppenbart de ännu qvarsittande mellanmjölkframtänderna, 
och då af hans beskrifning af kindtändernas läge i öfverkäken 
tydligt framgår, att den främsta af dessa är den permanenta yttre 
framtanden, så är det klart, att det cranium, som han haft till 


1) Bfterreininger om Island, Grönland och Strät Davis, 1748, p. 222. 
2) Archiv f. Naturg. 1838, p. 123. 

3) Histoire naturelle, 1765, Tom XII. p. 422, tafl. 55, fig. 1, 2. 

+) Regnum animale, edit. alt, 1762. p. 31. 

5) Fauna Grönlandiea, 1780, p. 5. 

5) Säugethiere, 1775, Bd. 2, p. 260. 


& 


— 515 — 


undersökning och hvilket sannolikt härstammat fran ett djur i 
tredje året, i sjelfva verket haft två framtänder, en hörntand 
och tre kindtänder på hvardera sidan, eller utom det normala 
antalet permanenta tänder ännu en mjölktand, nemligen mellan- 
mjölkframtanden, hvilken ännu icke affallit. I underkäken an- 
gifver SCHREBER efter andra författare fyra tänder på hvardera 
sidan, d. v. s. en hörntand och tre kindtänder. — PETER CAM- 
PER') gör en bestämd skilnad emellan framtänderna, som sitta 
i intermaxillarbenen, och kindtänderna i öfverkäken, men han 
märker ännu icke, att de främsta tänderna 1 underkäken äro 
hörntänder. Enligt honom har Hvalrossen två framtänder, en 
hörntand och fyra kindtänder i öfverkäken, samt fem, stundom 
endast fyra kindtänder i underkäken. Det är tydligt att han 
haft cranier af sa unga djur till undersökning, att flera af de 
längst qvarsittande mjölktänderna ännu funnos qvar jemte de 
permanenta, nemligen mellanframtänderna och den fjerde kind- 
tanden i öfverkäken eller i öfver- och underkäken på samma 
gång. När han t. ex. uppgifver, att underkäken har fem tänder, 
bör detta förstas sa, att den första är hörntand, de tre 
följande permanenta kindtänder och den sista (femte) är den 
fjerde mjölkkindtanden, som ännu qvarsitter. — RUDOLPHI”) 
angifver Hvalrossens tandbyggnad vara sådan, att den kan ut- 
tryckas genom denna formel: nr 2, ER = hvaraf synes, att 
han fortfarande räknar öfverkäkens yttre framtänder och under- 
käkens hörntänder till kindtänderna. Men det cranium han haft 


för sig har varit af ett sa ungt djur, att den fjerde mjölkkind- 


tanden ännu funnits qvar i öfver- och underkäken jemte det 
normala antalet permanenta. RUDOLPHI synes redan haft.en 
aning om att den första tanden i underkäken är en hörntand, 
ty han säger: »Im Unterkiefer findet man den ersten Zahn bei 
weitem am grössten, und wenn er nicht eben die Form, wie die 
übrigen hätte, könnte man ihn beinahe für einen Hundszahn 


') Kleinere Schriften, 1786, Bd 3, p. 21, enligt Archiv f. Naturg. 1838 p. 117. 
?) Anatom.-Physiol. Abhandl., Berlin 1802 p. 145—147. 


— 5l6 — 


halten.» Enligt WIEGMANN skall äfven ILLIGER och efter honom 
DESMAREST hafva antagit denna af RUDOLPHI framställda åsigt 
om Hvalrossens tandbycgnad. — Redan i »Tableau el&mentaire», 
1798, p. 172 säger G. CUVIER, att Hvalrossen eger två fram- 
tänder i öfverkäken, men hvarken fram- el!er hörntänder i under- 
käken, hvilket han ännu vidhåller i Recherches sur les Ossem. 
fossiles, Tome IV, 1825 p. 280. Den af honom i Regne Animal 
1817 vol. I p. 167— 168 beskrifna tandbyggnaden hos Hvalrossen 


läter uttrycka sig genom denna formel: ee — = 
sasom sig bör, den första tanden i underkäken erkännes för en 
hörntand, så passar den Cuvier’ska formeln in på ett djur i andra 
eller tredje året, som utom de permanenta tänderna ännu har 
mjölkmellanframtänderna och den fjerde mjölkkindtanden i öfver- 
käken i behåll. — W. RAPP”) är den ende författare, som lemnat 
stöd för den asigt, att den främsta tanden i underkäken hos en 
fullvuxen Hvalross är en hörntand, och sedan han äfven funnit, 
att den främsta tanden i öfverkäken är en i intermaxillarbenen 


sittande framtand, fastställer han för det gamla djuret för första 
1-1 1-1 3-3 | 

ln 
alldeles densamma som vår för den permanenta tandsättningen. 


gången den rigtiga tandformeln: hvilken är 


Men dä formeln för mjölktandsättningen enligt samme författare 


. 2-3 1-1 4—4 
skulle blifva ep dy nrg) 


funna derigenom, att den endast angifver 3 mjölkkindtänder i 


sa afviker den ifrån den af oss 


nedre käken då dessa dock otvifvelaktigt äro fyra. För rigtig- 
heten af vår erfarenhet om denna fjerde kindtands typiska före- 
kommande äfven i underkäken kunna vi åberopa äfven andra för- 
fattare, CAMPER, RUDOLPHI, WIEGMANN, JAEGER ”), NILSSON och 
Owen‘), men det är i alla fall anmärkningsvärdt att RAPP icke 


') Des Dents des Mammiferes, 1825 p. 234. 

?) Naturwissensch. Abhandl. von einer Gesellschaft in Würtemberg, II, Stuttgart 
und Tübingen, 1828, p. 107. 

?) MÜLLERS- Archiv. f. Anatom. u. Physiol. 1844. p- 70 (eraniet n:o 1). 

2) Odontography, 1840—1845, I. p. 510. 


I7 — 


| 
or 


sett. ifragavarande tand hos den ofödda Hvalrossungen, hvilket 
endast kan så förklaras, att denna tand ännu icke brutit sig 
fram, eller stundom kan helt och hållet felsia. 

WIEGMANN '), som underkastat frågan om Hvalrossens tand- 
byggnad en omfattande diskussion, har, stödjande sig på en enda 
observation af ett icke normalt fall, kommit till ett falskt resultat. 
Han fastställer nemligen- såsom regel, att Hvalrossen har fem 
verkliga kindtänder i öfverkäken och fyra i underkäken, utom 
hörntänder och framtänder. Oaktadt detta strider mot all tidigare 
och sednare erfarenhet, har man dock tillagt WIEGMANNS åsigt 
en sädan vigt, att den numera vunnit så att säga burskap i flera 
utmärkta arbeten, ja till och med läroböcker i Zoologien”). Det 
bör derföre vara oss så mycket angelägnare att få detta misstag 
rättadt. — Såsom redan anmärkt blifvit, är den fjerde mjölkkind- 
tandens alveol i öfre käken alltid på ett betydligt längre afstand 
från den sista permaneuta kindtanden, än de permanenta kind- 
tänderna äro från hvaraudra. Hos cranier af yngre djur, 1 tredje 
eller fjerde aret, hvilka redan fällt denna tand och hafva alveolen 
igengrodd, finner man, ehuru högst sällan, en liten heterogen ben- 
massa, som fullkomligt liknar en mindre igenvuxen alveol, i det 
breda meilaurummet emellan den sista molaren och den fjerde 
mjölkkindtandens igengrodda alveol. WIEGMANN, som först 
blifvit denna lilla benmassa varse, slutar deraf med mycken be- 
stämdhet, icke blott att här suttit en liten tand, som tidigt för- 
svunnit, utan fastställer såsom regel, att denna tand typiskt 
förekommer hos Hvalrossen, och att således detta djur har fem 
kindtänder i öfverkäken. Jag hoppades, att hos den ofödda 
ungen igenfinna denna tand, men förgäfves. Icke heller har 


') Archiv f. Naturg. 1838 p. 113. 


2) GIEBEL, Seterra 1855. p. 82 uppställer med ledning af WIEGMANN 
-i 1 5 — 2) 
följande tandforinel: (8 = är FRE == ; Van op. Horwen, Lehrbuch der 
3-3 1-1 5-5 
Zoologie, 1856 p. 738, efter Rapp och WIEGMANN: — 3 IV 1— 4 Buastus, 
Säugethiere Deutschlands, 1857 p. 261, 262, efter Rare och nee hos 
3-3 1-1 5—5 
ungen: 3 Sp, Te end 7 a 


det lyckats mig att få se den eller dess alvéol i något af de 
många cranier af yngre eller äldre djur, som jag granskat. Jag 
vill dock derföre ingalunda bestrida, att en liten, öfvertalig, 
tidigt försvinnande mjölktand här stundom uppträder i detta 
mellanrum, men jag anser det vara utom allt tvifvel, att denna 
ingalunda förekommer typiskt, utan fastmer ganska sällsynt. 
Förutom WIEGMANN, som blott en enda gång sett spår af 
en igenfylld alveol efter en sådan tand, har ingen förfat- 
tare hittills omnämnt den. Sjelf har jag blott hos två cranier 
af djur i tredje året kunnat igenfinna sådana sma särskilta 
benmassor i ifragavarande mellanrum, som antagligen kunde vara 
igengrodda alveoler efter denna öfvertaliga mjölktand. Men enligt 
all sannolikhet har W. RAPP sett denna tand hos den af honom 
undersökta ofödda ungen, ty han omtalar, att den fjerde kind- 
tanden i öfverkäken äfven haft en motsvarande mjölktand. Da 
det emellertid, enligt hvad jag sökt leda i bevis, är otvifvelaktigt 
att denna fjerde kindtand sjelf är en mjölktand, och det således 
icke kan blifva tal om dennes motsvarande tidigare mjölktand, 
synes det mig vara högst sannolikt, ja säkert, att den af RAPP 
omtalade fjerde kindtandens mjölktand var just denna lilla öfver- 
taliga mjölktand, som stundom tyckes inskjuta emellan den sista 
permanenta molaren och den fjerde mjölkkindtanden i öfverkäken. 
Ett dylikt tillfälligt förekommande af en öfvertalig tand i mjölk- 
"tandsättningen hos Hvalrossen är nemligen ett ingalunda enstaka 
stående fenomen. Hos cranier af Phoca burbatu FABR. finnes 
en liten lucka emellan fjerde och femte kindtanden i öfverkäken, 
hvari enligt STEENSTRUPS') iakttagelser en tillfällig fjerde mjölk- 
tand stundom träffas, ehuru enligt samme forskare endast tre 
mjölkkindtänder typiskt förekomma pa båda sidor i öfver- 
och underkäken hos samtliga nordiska arter af slägtet Phoca. 
LILLJEBORG ”) har en gång sett en liten öfvertalig tand emellan 
fjerde och femte kindtanden i öfverkäken hos Halichverus 


') Mzelketandssettet hos Remmeszelen, Svartsiden og Fjordsselen; Vidensk. Med- 
delelser, Kjöbenhavn, för 1860 p. 251. 
2) Upsala Vet.-Societ. Arsskrift, I, 1860. p. 297. 


= MJ — 


grypus FABR., ehuru enligt NORDMANN') endast tre mjölkkind 
tänder förekomma hos detta djur. Men det är icke blott i mjölk- 
tandsättnigen man finner en och annan öfvertalig tand, sådana 
förekomma stundom äfven i den permanenta tandsättningen. På 
härvarande Riksmuseum förvaras ett cranium af Cystophora eri- 
stara ERXL., som har en sjette kindtand på ena sidan i öfver- 
käken, ehuru det enligt regeln har blott fem kindtänder. Enligt 
O. FABRICIUS och STEENSTRUP ') skall en öfvertalig sjette kind- 
tand ganska ofta träffas både hos Phoca groenlandica MUELL. 
och Halichoerus grypus FABR. Skulle man vara berättigad att, 
såsom WIEGMANN gjort, i afseende på Hvalrossens tandbyggnad 
upphöja ett undantagsfall till regel, samt anse det största antalet 
tänder alltid för det normala, så borde tandformeln hos alla dessa 
säldjur, hos hvilka öfvertaliga tänder träffas, ändras i öfver- 
ensstämmelse med denna af WIEGMANN följda princip. Orimlig- 
heten af en sådan fordran inses lyckligtvis af hvarje zoolog, och 
dermed har också WIEGMANNS formel för Hvalrossens tand- 
byggnad fallit. Någon allmängiltigare och tillika fullständigare 


tandformel för detta djur kan icke ifrågakomma, än den vi upp- 
Au Mr A ha 39, 

ga CT 
Owen’) har funnit, att den fullvuxna Hvalrossen har i 


ställt för dess mjölktandsättning: 


öfverkäken pa hvardera sidan en framtand, en hörntand och tre 
kindtänder, samt i underkäken fyra tänder på hvardera sidan. 
Underkäkens första tand anses äfven af OWEN för en kindtand, 
hvilket visar, att RAPPS ofvan citerade afhandling varit honom 
obekant. OWEN har dock haft tillfälle att äfven undersöka 
ganska unga Hvalrosscranier, i hvilka han funnit tre framtänder 
i öfver- och två i underkäken på båda sidor, och han tror med 
anledning deraf, att hos Hvalrossungen samma antal framtänder 
förekommer som hos Phoca, ty han säger: »In the Walrus the 


phocal incisive formula is transitorily represented in the very young 
') Das Gebiss von Halichoerus grypus und Phoca annellata; Palaeontologie Süd- 
russlands p. 301. 
2) Vidensk. Meddel. för 1860 p. 260. 
3) Odontography, 1840—45, T,p. 510. 


— 520 — 


animal, which has three teeth in each intermaxillary bone and 
two in each side of the forepart of the lower jaw.» Detta är 
likväl förhastadt, ty hos den ofödda ungen förekommer, sasom 
jag i öfverensstämmelse med RAPP'S tidigare gjorda observation 
visat, tre framtänder på hvardera sidan såväl i öfver- som | 
underkäken. Hos en unge med en tum långa betar, således i 
andra året, har äfven OWEN sett en liten fjerde kindtand bakom 
de tre permanenta. 


Den fullständiga tandsättningen hos Hvalrossen kan enligt 


NILSSON, Skand. Fauna, IV, 1847, p. 317, uttryckas genom denna 
2—2 1—1 4- 5 5 

formel: en 2 Det är tydliet att de längst qvar- 

sittande mjölktänderna ännu funnos qvar i de af NILSSON under- 


sökta cranierna, ty om vi ur denna tandformel aflägsna den 
sista fjerde kindtanden ofvan och nedan, mellanframtänderna 
i öfverkäken och framtänderna i underkäken, återstår den rigtiga 
formeln för den permanenta sättningen. Författaren gifver också 
sjelf anledning till ett sådant förfarande, då han om alla dessa 
tärder säger, att de äro små och fällas tidigt. 

Egenheten att mjölktänderna till största delen mistas redan 
1 moderlifvet tillkommer icke Hvalrossen ensam, utan möter oss 
äfven hos samtliga Phocaceer, samt, enligt OWEN, Odontography 
I, p. 423, hos Talpa och Sorex. A. V. NORDMANN ') har beskrifvit 
en fullständig mjölktandsättning jemte den blifvande permanenta 
hos ett foster af Halichoerus grypus FABR., samt ådagalagt, att 
mjölktänderna försvinna redan innan födelsen. NORDMANN är 
den förste, som vid samma tillfälle fästat uppmärksamheten dervid, 
att äfven hos Phoca annellata Nirnss. (= Ph. hispida ERXL.) 
mjölktandombytet mäste försiggå i moderlifvet, hvilket STEEN- 
STRUP ') sedermera fullständigt bekräftat. STEENSTRUP har vid 
samma tillfälle bevisat, att äfven Phoca barbıta FABR. och Phoca 
groenlandica MUELL. mista sina mjölktänder före eller omkring 
tiden för födelsen, samt framkastat (l. ec. p. 256 not) den be- 


') Palaeontolvgie Südrusslands, p. 301— 310. 


2) Vidensk. Meddei. för 1860. p. 251. 


a 


rättigade förmodan, att Cystophora cristata ERXL. gör lika- 
'ledes. BLAINVILLE, NILSSON, OWEN och LILLJEBORG ) hafva 
redan förut iakttagit en lika tidig mjölktandvexling hos slägtet 
Otaria. — Medan mjölktandsättningen hos Otaria, Halichoerus 
och Phoca kan uttryckas genom samma formel: = — 
= är den deremot hos Hvalrossen mycket afvikande, ty den 
gestaltar sig sålunda: = = = Ett lika antal fram- 
tänder ofvan och nedan hos Hvalrossen antyder redan ganska 
bestämdt ett aflägsnande från Phocaceernas och ett närmande 
till Mustelinernas grupp. STEENSTRUP och SUNDEVALL”) hafva 
redan för en tid sedan på grund af Hvalrossens benbyggnad 
anvisat detta djur en plats i systemet emellan Phocace&e och 
Musteline, närmast Zutra och Enhydris, ett förfarande, hvars 
fullkomliga berättigande nu äfven ådagalägges af mjölkfram- 
tändernas antal i nedre käken, och hvarigenom Fam. Pinnipedia 
ILLIG. uppgått i Fam. Mustelina. En annan ännu större afvikelse 
i Hvalrossens mjölktandsättning, hvars fulla betydelse jag ännu 
icke kan bedömma, är den, att mjölkkindtänderna äro flera än 
de permanenta, då de deremot hos Phoca, Halichoerus och Otaria 


äro färre. Hos Phoca och Halichoerus äro kindtänderna i mjölk- 


i 3— D 
tandsättningen 


3 5 I — = 
och i den permanenta -—, medan mjölk- 
d— 3 5—5 


- 4—4 
kindtänderna hos Hvalrossen äro ——— och de permanenta endast 


4 —4 
3—3 D o . .. O 
43 Detta förhallande aflägsnar Hvalrossen ännu mera från 


Phocaceernas grupp. 


Förklaring öfver taflan VII. 


Fig. 4 öfverkäken, Fig. B underkäken af en ofödd Hvalrossunge i 
naturlig storlek. 


') Upsala Vet.-Soc. Årsskrift, I, 1860, p. 297. 
?) K. Vet.-Akad. Ofvers. 1859 p. 441. 
Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh. Ärg. 20. N:o 10. 5 


Fig. 


Ir 


2. 


— 52 — 


Sista (fjerde) mjölk-kindtanden frän nedre käkens venstra 
sida i nat. storlek. 

Andra mjölk-kindtanden från nedre käkens venstra sida, så 
resorberad att endast kronans emalj återstår, sedd ofvan- 
ifrån; 1 nat. storlek och förstorad. 

Första mjölk-kindtanden från nedre käkens venstra sida i 
nat. storlek. 

Mjölkhörntanden från nedre käkens venstra sida i nat. storlek. 

Yttre mjölk-framtanden från nedre käkens venstra sida, i 
nat. storlek. 


Mellan-mjölk-framtanden fräu nedre käkens venstra sida, i 


nat. storlek. 


Fjerde mjölk-kindtanden från öfre käkens högra sida i nat. 
storlek. 

Andra mjölk-kindtanden från öfre käkens högra sida, 1 nat. 
storlek. 

Öfre mjölk-hörntanden från öfre käken, i nat. storlek. 


Yttre mjölk-framtanden från öfre käkens högra sida, i nat. 


storlek. 


. Mellan-mjölk-framtanden från öfre käkens högra sida, i nat. 


storlek. 


. Första permanenta kindtanden från öfverkäkens högra sida 
Första p ta kindtanden f g j 


nat. storlek. 


Tredje permanenta kindtanden från nedre käkens högra sida, 


nat. storlek. 


Yttre permanenta framtanden från öfverkäkens högra sida, 


nat. storlek 
Inre mjölk-framtändernas alveoler i öfverkäken. 


. Desamma 1 underkäken. 
. Permanenta hörntanden 1 öfverkäken 
. Densamma 1 underkäken. 


De tre permanenta kindtänderna i öfverkäken. 
Desamma 1 underkäken. 


—---—--==Q=— LI m nn 


STOCKHOLM, 1864. P. A. NORSTEDT & SÖNER, KONGL. BOKTRYCKARE. 


Olversugt al K Vet Akad Forhandl. 1863 Tall. I 


Öfrersigt af K Vet Akad. Foörhandl 1863. 


Tatl. II 


wur 


iv. 
kö 
1 
H 
Ca 
AE 
3 


3 


oja 


Ber 


Kö 
REFERENT IN 
I IE floran Wan 


v. 


ee GÖ NEVER AT VÄ RENAR AE V 2 ae aus Sat 55 


Olversigt ad K Ver Akad Förkandlingar 1863 Tatl m 
Permanent förlängning ed strackung at Stål och JE. Ordinat. = Belastning © Su pr Se guadr dec lin, Abshiss.= Permanent förlängning + delar al matskalan- . 


10 20 ” 40 50 so 70 [77 so 100 oo 200 Foo 


TG 


Ä 
- 
i 
| 
| 
i 
“7 
3 


N 


RR 


9500 EEE SNART 


Wr 


RNE ON 


Säve 


ee ee A 


A 


sh 


Re = SP 4 r N N D 
he mn benennen ne ee ernennen ne SD 


4 


— Ökversigt ar KVet Akad. Förhandl. 1863. 


J. 


1. Euastrum intermedium. 2. Mierasterias decemdentala.3. Staurastrum pilosum. 4 St. 
setigerum. 5. Penium rufescens. 6. Pleurotzentum dilatatum. 7. Closterium lanceo- 
latum. 6. Cl.pronum. 9. C1.gracile. 


S UTYPJLODS obm.mamı JO EO 


AV FO 201SLNJ 


ne arters SRA SER SIN 


AA FPOL FATT, 
EREL LODUVYFPUOYLIT PONWYYSU 


IB FERUEPUNTUDALIR SOU OT 


IRRE 


TANZ | E98B1 LOPUMYPUVYLAIJ POXP YUAN FO FÖRSLINFO 


ee 


N 


See 


t 


io. 
| 
Ä | 


AF 


KONGL. VETENSKAPS. AKADEMIENS - 


FÖRHAN N. 


' 
ER 


ee. 2, STJUGONDE ÅRGÅNGEN 
|| 


2 

| 

en | 
ENT: 


STOCKHOLM, 1864. 
P. A. Norstedt & Söner, Kongl. PORRISERE. 


mn en in mn nn nn m nn m nn nn RN 


BE 


5 


Kongl. Vetenskap Anden Årsber t 


| ei N 50 öre. > a ’ 
Sölve Årsbe ütteler 1 Piyik och Chemi 18 a 


» 


SARK 


Berlin h. Le öre 


» 


er 


> genast ‚per posto expedieras, äfvensom SR "samtliga Hr 
. Argäng Ö ar ‚Rant Sr 


a 1739 till 1854, 

följd (4:0 format). 

SL BOOM GVA FR R:dr 25 öre. 
1856 > JE 3 Dia 008 
185 pe U: 150. ÖR ja 1 


2 rbållas. 


1821 fill: och in 1856. 


zelius, h. 50 Öre. ; 
Physik, NR | Miveralogi och Geologie 1821 —184 


öfver ala Ärsberättelsen af Berzelins 182118. 


| Ötversigt a ar konst Vetenskaps-Ak 
N Förhandlingar. 
Ares nd Piel är: för 1:a t. o. m. Be Eh 
0. m. Yl:te arg. A 3 R:dr; 1%:te t. OA 
50 öre ; för. 15:de Seb | följande. årgångar 6 Rdr. 


FN 


Brad oh kan Ki ins, a ei gga 


PÄRLA 


A vr 

RZ] TaAR 
CAR 
ig 


een 


a 


Il 


=== 
——z 


Ni] 


WHSE 030 


ser 
ss 


N 


— XX 
oO 
== 
W==== 
=S" 


\ ii 


MAGE Ang