Skip to main content

Full text of "Nina"

See other formats 


**.>* 


in 


■cd 


:C0 


f*~ 


>< 


'\ 


«f* 


r^> 


7/ 


NORDISKT 
FAMILJEBIBLIOTEK 

i 

AXEL    LUNDEGÅRD:       ASRA 
ILLUSTRERAD     AF     TYRA     KLEEN 

II 
ALVILDE    PRYDZ:      SYLVIA 
ILLUSTRERAD   AF  GERHARD  HEILMANN 
MED  EN  AKVARELL  AF  OSC.  WERGELAND 

III 
SOPHUS     BAUDITZ:       SPÅR  SNÖ 
ILLUSTRERAD  AF  FRANTS  HENNINGSEN 

IV- 
S.  LAGERLÖF:  EN  HERRGÅRDSSÄGEN 
ILLUSTRERAD    AF    GEORG    PAULI 

V 
VILHELM    KRAG:     MARIANNE 
ILLUSTRERAD      AF      LOUIS      MOE 

VI 
K.  LARSEN:    BLAND  KÄLKBORGARE 
ILLUSTRERAD  AF  FRANTS  HENNINGSEN 

VII 

OSCAR  LEVERTIN: 

MAGISTRARNE     I     ÖSTERÅS 

ILLUSTRERAD     AF     NILS      KREUGER 

VIII 
BERNT    LIE:    TROLLMAKT 
ILLUSTRERAD   AF   THOROLF   HOLMBOE 

IX 
VILH.    BERGSÖE:      FALSKMYNTAREN 
ILLUSTRERAD    AF   J.    NÖRRETRANDERS 

X 
SOPHIE  ELKAN: 
DRÖMMEN     OM     ÖSTERLANDET 
MED    VIGNETTER  EFTER  FOTOGRAFIER 
SAMT    FÄRGTRYCKTA  TITELBLAD 
AF     GERDA     ERIKSON     ooooooo 


NORDISKT 
FAMILJEBIBLIOTEK 

XI 

KR. JANSON:  MEDELTIDSBILDER 
ILLUSTRERAD      AF      LOUIS      MOE 

XII 

SOPHUS  MICHAELIS:  GIOVANNA 

ILLUSTRERAD     AF     J.     F.      WILHJELM 

XIII 

PER  HALLSTRÖM:  DÖDA  FALLET 
ILLUSTRERAD     AF     NILS     KREUGER 

XIV 

JACOB  B.  BULL:  FONNÅSFOLKET 
ILLUSTRERAD     AF     A.      BLOCH 

XV 

HERMAN    BÅNG:  SOMMARNÖJEN 
ILLUSTRERAD      AF     HANS     TEGNÉR 

XVI 
AUGUST    STRINDBERG:     ENSAM 
ILLUSTRERAD      AF     ARTHUR     SJÖGREN 

XVII 
MATHILDA    MALLING:  NI  SA 

ILLUSTRERAD      AF      SIGRID      ISP 

XVIII 
TH<  'MAS    I'.   KRAG:   JON    GREFF 
II  i  USTRERAD     AF    OSCAR    BOJESEN 

XIX 
J.  BLICHER-Cl    \l  SEN:   KJE1  I 
M  I   l  STK  ER  AD     \  F     LOUIS     MOE 


MATHILDA     MALLING 


NINA 


Fjärde  tusendel. 


MATHILDA     MALLING 


NINA 


ILLUSTRERAD     AF     SIGRID     A.SP 


%  o.  t   r 


STOCKHOLM. 
Albert  Bonniers  förlag. 


pr 


STOCKHOLM. 
Alb.  Bonniers  boktryckeri   19  03 


I. 


Liden  17  de< 


Käre  Ernst  Gustaf! 


J 


ag  är  så  bekymrad,  Ernst  Gustaf! 


Nu 

skall  du  fä  höra  alltsammans. 
I  förrgår  eftermiddag  sitter  jag  vid 
mitt  hörnfönster  som  vanligt  och  lägger 
ner  en  af  flickornas  urvuxna  kjolar  och 
tänker,  att  det  är  då  grufligt  som  de  växa. 
de  ungarna,  da  jag  tillfälligtvis  kommer 
att  se  ut...  Och  livad  ser  jag  om  icke 
min  dotter  Nina  —  la  Nina,  som  Albert 
säger  —  helt  statligt  komma  spatserande 
uppför  den  hvita  trädgårdsgången  med 
händerna   damaktigt  i  muffen   och   ned- 

1.  —  Matting. 


slagna  ögon.  Och  bredvid  henne  går 
du  —  du  min  gode  Ernst  Gustaf!  — 
och  bär  hennes  skridskor  som  en  riktig 
kavaljer  och  underhåller  henne  på  det 
allra  allvarligaste  med  — ja,  Gud  vet  hvad? 

I  början  hade  jag  bara  lust  att  skratta 
—  det  hela  såg  verkligen  så  komiskt  idyl- 
liskt ut,  och  barnet  är  ju  knappt  mer 
än  sexton  år  ännu!  Och  jag  vände  mig 
redan  om  för  att  säga  det  till  Albert,  som 
satt  och  läste  tidningar  i  sin  gungstol, 
men  så  . .  .  så  tyckte  jag  liksom  att  det .  .  . 
att  det  var  bäst  att  låta  bli. 

Käre  Ernst  Gustaf,  när  jag  nu  talar 
så  öppet  med  dig,  så  försök  att  komma 
ihåg,  att  vi  två  ha  känt  hvarandra  sedan 
vi  bägge  voro  fem  år.  Försök  att  minnas 
mig  sådan  jag  var,  när  vi  sutto  bredvid 
hvarandra  i  skolan  hos  fröken  Renberg, 
och  mina  tårar  och  mitt  bångstyriga  hår 
slätade  ut  allt  hvad  jag  skref  på  taflan. 
Och  du  hviskade  till  mig  i  katekesen  och 
höll  din  skyddande  hand  öfver  mig  i 
svenska  historien.  Och  kom  ihåg  mig 
sådan  som  jag  var  under  ferierna,  då  du 
kom  hem  från  skolan,  och  vi  byggde 
lastningen  »Örnnästet»  uppe  på  Gran- 
hällan    och    du  tvang  mig  alt  läsa  »Den 


3 


siste  mohikanen»  högt  för  dig  ute  i  vin- 
bärslandet, medan  du  åt  dig  mätt .  . . 
Och  —  ja,  sedan  kommer  du  visst  själf 
ihåg  mig. 

Käre  Ernst  Gustaf  —  du  ser  nog, 
hur  svårt  jag  har  att  få  fram  det:  kan 
du  inte  gissa  hvad  jag  har  gissat?  Ser 
du  —  uttrycket  i  dina  ögon,  det  känner 
jag  ju  bättre  till  än  någon  annan  från 
den  tiden,  då  vi  bägge  voro  aderton  år 
eller  mera,  och  när  jag  nu  såg  dig  se  på 
l(i  Xina  med  detta  samma  uttryck,  som  . . . 
Hon  är  ju  lik  mig,  det  vet  jag,  men  hon 
är  tio  gånger  vackrare  än  jag  någonsin 
har  varit,  ty  hon  har  Alberts  ögon,  och 
du  —  du  är  ju  ändå  bara  trettiosju  år! 
Och  hon  är  hela  sexton!  Det  gick  plöts- 
ligt upp  för  mig,  när  jag  satt  där  bakom 
gardinen  med  hennes  urväxta  klänning 
i  knät  och  tittade  ner  på  er  båda.  Du 
tog  hennes  hand  —  och  böjde  fingrarna 
upp  och  ner  (precis  som  du  en  gång 
brukade  göra  med  min  hand!)  och  hade 
lust  —  det  såg  jag  —  och  nändes  ända 
inte  kyssa  den.  Och  la  Nina  stod  där 
och  blef  röd  och  fick  en  grop  i  den  ena 
kinden  och  tyckte,  att  det  alltsammans 
kändes  rätt  eget  och  ganska  trefligt 


Sa  neg  hon  då  —  Gudskelofl  —  Och 
efter  fem  minuter  kom  hon  in  till  pappa 
och  mig  och  berättade  helt  frimodigt, 
att  hon  hade  varit  nte  och  åkt  skridskor 
med  farbror  Ernst  Gustaf.  Och  den  intet 
anande  Albert  nöp  henne  faderligt  i  örat 
och  frågade  inkvisitoriskt,  om  hon  då 
kunde  den  där  långa  repetitionsläxan  i 
historien  till  i  morgon,  eftersom  hon 
vågat  vara  så  länge  ute  .  . . 

»Nej,  men  hon  hade  rakt  inte  vetat, 
livad  klockan  var.»  Och  Albert,  som  är 
precis  lika  svag  för  la  Nina  nu,  som  då 
hon  var  två  år  och  först  började  kunna 
säga  »pappa»,  samt  betraktar  henne  på 
ungefär  samma  vis  som  han  då  gjorde, 
erbjöd  sig  storsinnadt  att  hjälpa  henne. 
Hvilket  hade  till  följd,  att  hans  försig- 
komna dotter  naturligtvis  strax  upptäckte, 
hur  hopplöst  okunnig  han  var  i  »Rosor- 
nas krig»  och  helt  öppet  slog  honom  på 
fingrarna.  Men  jag,  jag  välsignade  både 
York  och  Lancaster,  som  —  ännu  — 
hade  förmåga  att  drifva  farbror  Ernst 
(iustaf  ut  ur  hennes  lilla  hufvud. 

Och  härmed,  min  vän,  skulle  jag 
nu  ädelmodigt  ha  låtit  hela  historien 
vara  förbi  och  inte  ens  själf  tänkt  mera 


på  den,  om  icke  något  annat  också 
hade  händt. 

Det  var  i  går  strax  efter  middagen. 
Barnen  hade  kommit  hem  från  skolan 
i  staden  och  höllo  på  att  göra  kälkarna 
klara  ute  i  vedboden.  Det  hade  varit 
litet  bråkigt,  som  det  alltid  är  om  lördags- 
eftermiddagen, och  så  hade  Johan  — 
Alberts  systerson,  du  vet,  som  nu  är 
nitton  år  och  blir  student  i  vår  —  kom- 
mit ut  till  oss  för  att  stanna  öfver  sön- 
dagen. Jag  bekänner,  att  jag  hade  tagit  mig 
en  liten  lur  öfver  tidningarna  och  kallet 
inne  hos  Albert,  men  nu  sade  mig  mitt 
samvete,  att  det  sannerligen  inte  gick  an 
att  dåsa  längre  —  det  var  min  plikt  att 
se  efter,  hur  det  stod  till  i  huset. 

Och  det  behöfdes  minsann  I  När  jag 
kommer  in  genom  salongen  —  ännu 
går  jag  lika  lätt  som  någonsin  Ut  Nina 
—  och  lyfter  draperiet  in  till  matsalen, 
hvem  ser  jag  där  om  icke  just  min 
fröken  dotter.  Hon  sitter  framför  bra- 
san i  min  egen  utskurna  karmstol,  och 
med  händerna  ihopknäppta  under  nacken 
lutar  hon  sig  helt  pittoreskt  tillbaka 
mot  ryggstödet.  Bredvid  henne  står  den 
langbente     Johan     och     rör     om     bland 


6 


vedträna,  så  att  de  blossa  och  spraka 
värre. 

»Jag  är  så  glad  I»  säger  Nina  plöts- 
ligt —  småleende  —  utan  att  slå  upp 
ögonen  och  tittar  ner  på  sina  verkligen 
ganska  näpna  tåspetsar. 

»Det  kan  man  se,»  svarar  Johan 
trumpet  och  inte  vidare  sympatiskt,  utan 
att  ens  titta  upp.  Och  nog  såg  hon  strå- 
lande ut  alltid,  där  hon  satt. 

»Säg  mig  det,  Nina.»  . . .  Jag  vet  inte, 
om  det  är  min  uppskrämda  fantasi,  men 
sannerligen  har  inte  pojken  en  annan 
klang  i  rösten,  när  han  talar  till  henne. 

»Nej»  —  och  Nina  skrattade  alldeles 
högt.  »Inte  för  det,  att  det  gör  något 
precis,  men  jag  skulle  ändå  inte  ha  så 
mycket ...  så  mycket ...  ja,  det  är  det- 
samma! .  . .  ifall  jag  nu  ginge  och  berät- 
tade det  för  dig.» 

»Det  är  inte  länge  sedan  du  sade, 
att  du  brukar  berätta  mig  allting,  Nina.» 

Nå  —  så  det  var  ändå  inte  länge 
sedan!  Jag  blef  så  het  om  öronen  som 
jag  tror,  att  jag  aldrig  förr  har  blifvit  i 
mitt  lif.  Och  jag  har  gått  här  och  på 
fullt  allvar  inbillat  mig  vara  en  mor, 
som  vakar  of  ver  sina  barn! 


Här  får  jag  säga,  att  jag  afbröt  tete- 
ä-teten.  Nina  steg  genast  upp  och  frågade 
med  sin  allra  raraste  röst,  om  inte  mam- 
ma ville  sitta  ned.  Och  Johan  undrade 
med  den  mest  trohjärtade  min  i  värl- 
den, om  inte  moster  tyckte,  att  Nina 
gärna  kunde  få  åka  med  segel,  när  han 
var  med  .  .  . 

»Det  får  du  verkligen  tala  med 
hennes  far  om,  min  käre  Johan,»  sade 
jag  litet  kort.  »För  min  del,  så  tycker 
jag,  att  Nina  redan  är  allför  mycket  på 
isen  som  det  är  ...» 

Och  så  —  käre  Ernst  Gustaf,  jag 
ångrade  det  så  efteråt,  för  det  var  ju 
inte  sant  och  det  var  ju  min  egen  lilla 
Hicka  jag  narrade,  men  jag  vet  inte  huru 
det  kom  sig.     Så  sade  jag: 

»För  resten  tror  jag  nog,  att  farbror 
Ernst  Gustaf  kommer  hit  i  eftermiddag.» 

Och   då   ville    Nina    inte   gå! 

Nu  vet  du  allting,  käre  vän.  Jag 
tyckte,  att  jag  ville  tala  med  dig  först, 
innan  jag  sade  något  till  Albert.  För 
resten  skulle  han  bara  säga,  att  jag  gick 
och  satte  myror  i  hufvudet  på  mig  själf. 
Men  du  vet.  att  myrorna  äro  veritabla  nog. 


8 


Käre  Ernst  Gustaf  —  nu  ber  jag  så 
vackert  för  min  lilla  Nina:  låt  barnet 
vara  i  fred.  Du  menar  intet  ondt,  det 
vet  jag  nog  —  inte  det  minsta,  men  det 
tar  och  det  är  illa  nog!)  i  lyckligaste 
fall  ett  par  år  från  hennes  första  ungdom. 
Låt  henne  vara  sexton  år,  läsa  om  Henrik 
af  Lancaster  och  åka  med  Johan  under 
skridskosegel  dit  vinden  bär  och  »berätta 
honom  allting»  —  så  länge  hon  kan.  Gud 
skall  veta,  att  jag  nu  är  liberal,  men  af 
två  onda  ting  väljer  jag  här  det  minst 
onda.  Kattungar  äro  inte  blinda  längre 
än  de  ska  vara  det,  och  när  en  ung 
flickas  hjärta  är  sexton  år,  så  börjar  hon 
känna  att  det  finnes.  Jag  kan  inte  hindra 
Nina  att  växa  ur  sina  klänningar,  och 
jag  kan  inte  hindra  mäns  ögon  från  att 
se,  att  hon  är  det  sötaste  som  Gud  har 
skapat,  men  ...  ja,  dig  ber  jag,  att  du 
skall    vända    bort   hufvudet  och  inte  se. 

Ty  fastän  jag  uppriktigt  unnar  dig 
det  bästa  i  världen,  och  jag  håller  af 
dig  och  jag  vet,  att  det  finns  få  män  på 
jorden  så  finkänsligt  nobla,  så  modiga, 
så  vinnande  som  du,  så .  . .  min  lilla 
Nina  unnar  jag  dig   inte. 

Blif  nu  inte  ond  pa  mig.     Kom  ihåg, 


att  du  —  ja,  jag  vet  inte,  huru  jag  skall 
kunna  säga  det  nog  grannlaga,  och  där- 
för säger  jag  det  med  de  allra  enklaste 
och  mest  rättframma  ord  :  kom  ihåg,  att 
du  är  öfver  tjugu  år  äldre  än  hon.  Och 
när  du  tänker  på  hvart  år,  livar  dag,  livar 
timme  under  dessa  tjugu  år,  allt  hvad  du 
har  tänkt,  erfarit,  genomgått  under  dessa 
tjugu  år  —  det  måste  ju  vara  som  oräkne- 
liga vågor  i  en  oändlig  ocean  mellan  dig 
och  henne.     Tycker  du  inte  det  själf? 

Och  så  är  det  så  mycket  annat  som 
skiljer  dig  från  Nina  (jag  har  grufvat 
mig  hela  tiden  för  att  säga  det,  men  mitt 
bref  blir  ju  meningslöst  om  jag  inte  gör 
det)  —  först  och  främst  jag  själf. 

Nu  menar  jag  inte  bara  den  pojk- 
kärlek  du  hyste  för  mig,  när  du  var 
aderton  år  och  jag  gjorde  dig  förtvillad 
genom  att  gå  och  förlofva  mig  med  Albert. 
(Hvad  tror  du  Nina  skulle  säga,  om  hon 
en  gång  finge  se  det  bref  du  skref  till 
mig  i  anledning  af  denna  glädjande  till- 
dragelse?) Den  förälskelsen  besegrade 
du  visst  rätt  lyckligt  i  Uppsala.  Men  sa, 
när  du  kom  igen  -  da  gick  Nina  redan 
och  tultade  omkring  mig  som  en  sex  ars 
unge  —  så  .  .  .  jag  har  aldrig  senare  talat 


10 


med  dig  om  det,  och  för  det  mesta  har 
da  också  själf  tegat,  men  en  gång  har 
du  sagt  mig  —  och  du  inbillar  dig  väl 
inte,  att  jag  någonsin  har  glömt  det!  — 
att  jag  har  varit,  som  du  sade,  »kvinnan 
i  ditt  lif». 

När  jag  nu  ändtligen  fått  upp  ögonen, 
så  kan  jag  ju  nog  se,  att  du  hela  vintern 
kommit  hit  —  inte  för  min  skull,  hvilket 
jag,  uppriktigt  sagdt,  vant  mig  vid  att 
antaga  —  utan  för  Ninas.  Jag  minns 
nu  också,  att  jag  en  afton  har  hört  dig 
inviga  henne  i  förarbetena  till  din  stora 
studie  öfver  »the  lake-poets».  Snälle 
Ernst  Gustaf  —  du  var  allt  bra  naiv  den 
gången!  Hon  har  aldrig  läst  en  rad  af 
Wordsworth  och  skulle  anse  det  för  ett 
syndastraff  att  göra  det. 

Och  hon  skulle,  när  hon  vore  trettio 
år,  sitta  som  hustru  åt  en  femtioårig  uni- 
versitetsprofessor! Ty  det  är  du  väl  vid 
det  laget.  Tänk  om  jag  hade  varit  gift 
med  en  femtioårig  professor,  när  du  med 
din  friska  lagerkrans  kom  och  berättade, 
att  jag  var  »kvinnan  i  ditt  lif»!  Det  är 
kanske  möjligt,  att  jag  —  då  —  inte  hade 
hört  så  stoiskt  på  dig  och  inte  tröstat 
dig    fullt    så    platoniskt.  —  Å,  jag  är  så 


11 


desperat  öfver  hela  den  här  dumma  histo- 
rien, att  jag  skrifver  mycket  mera  och 
mycket  styggare  än  jag  egentligen  hade 
velat.     Förlåt  mig. 

Det  är  bara  det  jag  vill,  att  du  skall 
förstå,  att  vår  Nina  är  en  helt  vanlig  ung 
flicka,  som  nog  tycker  om  dig,  när  du 
åker  skridsko  med  henne  och  gör  senti- 
mentala ansatser  att  kyssa  henne  på  hand 
(hon  har  ju,  gunås,  redan  läst  inte  så  få 
romaner!)  —  men  om  du  försöker  läsa 
dina  afhandlingar  för  henne,  om  du  för- 
söker få  henne  att  dela  dina  intressen 
och  ditt  lif,  så  .  . .  ja,  så  vänder  hon  sig 
till  Johan.  Tillsammans  med  honom 
kan  hon  för  resten  vara  fasligt  djupsinnig. 
I  går  kväll  t.  ex.  debatterade  de  lidelse- 
fullt en  artikel  om  förlofningar  i  »Idun». 
Men  det  som  är  den  dunklaste  djupsin- 
nighet och  det  allvarligaste  allvar  för 
henne,  det  har  du  ju  vuxit  ifrån.  Gud- 
skelof,  naturligtvis  .  .  .  men  .  .  .  kan  du 
inte  se  —  du,  som  brukar  vara  så  klok! 
—  att  lyckan  består  i  att  man  utvecklas 
ihop  med  den  man  älskar.  Jag  tycker, 
att  det  skulle  ha  varit  rysligt,  om  min 
Albert  haft  ett  sådant  omdöme  och  ett 
sådant  förstånd  som  han  n  u  har.  då  jag 


12 


var  aderton  år  och  inte  hade  något  om- 
döme alls.  Nej  —  vi  voro  bägge  unga 
med  vår  tid,  voro  gröna  tillsammans, 
mognade  tillsammans  och  resonerade 
och  lefde  oss  i  förening  till  den  smula 
förstånd  vi  nu  ha.  Därför  är  också  ännu 
i  denna  dag  vårt  lif  så  innerligt  gemen- 
samt som  det  är.  Men  att  tänka  sig, 
att  han  kunde  ha  suttit  och  gäspat,  när 
jag  roade  mig,  och  jag  varit  färdig  alt 
dö  af  ledsnad,  när  han  njöt  som  mest 
intensivt  —  kära  du,  det  hade  ju  varit 
förfärligt. 

Och  nu  tror  jag,  att  jag  ungefär 
har  sagt  det  jag  ville  säga.  Och  kommer 
du  någon  gång  och  förebrår  mig,  att  jag 
inte  har  tänkt  på  dig,  så  svarar  jag  ärligt, 
att  det  har  jag  inte.  Jag  har  inte  tänkt 
på  någon  annan  än  min  dotter  och  — 
kanske  —  litet  på  mig  själf.  Men  inte 
mycket. 

Min  lilla  Nina!  Jag  stoppar  ännu 
täcket  om  henne  hvar  kväll  och  är  den 
sisla  som  får  hennes  godnattkyss.  Inte 
förr  än  i  förrgår  tänkte  jag  på,  att  jag 
har  en  vuxen  dotter.  Nu  tycker  jag,  att 
hela  lifvet  har  blifvit  annorlunda. 

I    natt    låg    jag  och  grät.     Det  hade 


13 

jag  egentligen  icke  velat  säga,  men  nu 
tycker  jag,  att  det  kanske  är  bäst,  att 
du  får  veta  det. 

Och  så  får  du  handla  efter  ditt  sam- 
vete. Men  talar  du  ett  ord  om  detta  till 
Nina,  så  förlåter  jag  dig  aldrig. 

Din  vän 
Märta. 


II. 


J\a  Nina  skulle  resa  till  Köpenhamn 
—  till  moster  Cecilia  och  utbilda  sig 
i  musik  och  lefvande  språk.  Det  blef 
beslutadt  i  januari  innan  vårterminen 
började  —  långt  ifrån  enhälligt.  Hon 
själf  visste  inte  riktigt  hvad  hon  ville, 
och  pappa  ville  det  inte  alls.  Men  mam- 
ma ville  det  lyckligtvis  alldeles  bestämdt, 
och  enligt  hemmets  oskrifna  författning 
ägde  mamma  i  alla  sådana  fall  minst 
två  röster. 

Underhandlingarna  begynte  en  lör- 
dagseftermiddag vid  kaffet  en  stormig 
dag  strax  på  nyåret.  De  började  med 
att  mamma  stod  och  vände  ryggen  åt 
pappa  —  mamma  hade  en  mycket  rak 
rygg,  man  behöfde  bara  se  den,  så  visste 


15 


man,  att  hvad  hon  ville  det  ville  hon  — 
och  såg  ut  på  gården,  där  Nina  kastade 
snöboll  med  småsyskonen  och  »några 
pojkar».  Mamma  hade  rätt  länge  stått 
och  sett  på  det. 

»Vet  du,  Albert,»  hon  vände  sig  icke 
om  och  hon  sade  det  mycket  beskedligt, 
»jag  har  länge  tänkt  på,  att  det  säkert 
vore  nyttigt  för  Nina  att  få  komma  bort 
litet ...» 

Pappa  tog  inte  sina  stöflar  bort  från 
soffgafveln  och  inte  heller  föll  det  honom 
in  att  vända  sig  om,  men  han  lät  strax 
tidningen  sjunka. 

»Komma  bort?  .  .  .  Kära  Märta,  en 
sådan  idé!  .  .  .  Hur  kommer  du  nu  att 
tänka  på  det?» 

»Jag  tycker,  att  det  är  vår  plikt  att 
tänka  på  det,  Albert .  .  .  Jag  vet  inte,  men 
på  sista  tiden  .  .  .  Gud  vet,  om  jag  .  .  . 
riktigt    duger  till  att  uppfostra  Nina...- 

»Prat!  Om  någon  duger  till  det,  sa 
borde  det  väl  vara  du  —  hennes  egen  mor. 

»Precis  som  pappa  brukade  säga  till 
mamma  i  världen,  när  det  var  frågan 
om  mig!»  sade  fru  Märta  sarkastiskt. 
litet  bittert.  »Jag  undrar  just,  hvilka 
öfvernaturliga  egenskaper  en  far  inbillar 


K) 


sig,  att  'en  mor'  besitter!  Som  om  jag 
egentligen  kunde  göra  det  allra  ringaste 
för  Nina  annat  än  hålla  ordning  på 
hennes  kläder,  lära  henne  äta  med  gaffel 
och    hålla    gränslöst    mycket  af  henne!» 

Ninas  far  tog  åter  fatt  på  sin  tidning. 
Han  svarade  saktmodigt  ironiskt : 

»Du  vet,  att  när  du  är  så  pessimis- 
tisk, tjänar  det  inte  till  något  att  tala 
med  dig.» 

Fru  Märta  suckade  och  teg.  Hon 
visste  mycket  väl,  att  hon  nu  hade  kastat 
en  brand  i  hans  själ,  h vilken  icke  ens 
'Handelstidningens'  artikel  om  översväm- 
ningarna vid  Dalälfven  kunde  släcka. 
Efter  fem  minuter  såg  Albert  upp  och 
sade  retligt: 

»Jag  vet  verkligen  inte,  hvad  som 
fattas  i  Ninas  uppfostran.  Hon  är  då 
lika  kunnig  som  de  flesta  af  sina  jämn- 
åriga —  om  inte  mera  ...» 

»Det  är  inte  det,»  sade  Ninas  mor 
öfverlägset.  »Älskade  du  —  det  är  ju 
inte  det.  Men  vi  ha  skämt  bort  henne 
här  hemma  .  .  .»  Det  var  af  pur  diplo- 
mati fru  Märta  sade  »vi»  —  i  sitt  innersta 
tyckte  hon,  alt  Ninas  far  ensam  har  an- 
svaret för,  att  flickan    var  så  bortskämd. 


17 


»Och,  så  .  .  .  alla  de  här  pojkarna  !  öfver- 
allt  livar  Nina  visar  sig,  äro  de  efter 
henne.     Precis  som  en  flugsvärm  ...» 

»Naturligtvis,»  svarade  Ninas  far  filo- 
sofiskt, med  stor  fattning.  »Hon  har  karl- 
tycke —  liksom  sin  mor!» 

»Käre  Albert,  det  är  icke  längre  sedan 
än  i  går  du  sade,  att  Nina  såg  —  jag  vet 
inte  hur  många  gånger  —  bättre  ut,  än 
jag  någonsin  har  gjort.» 

»Det  gör  hon  också  —  men  det  är 
inte  det,  det  kommer  an  på.» 

»På  hvad  då?»  frågade  fru  Märta 
plötsligt  nyfiket  och  kom  till  att  skratta. 
Hon  hade  satt  sig  på  chäslongkarmen 
och  hade  nu  alla  tio  fingrarna  i  håret 
på  sin  man. 

»På  pojkarne,  förmodar  jag.»  Han 
skrattade  också.  »När  man  är  pojkaktig 
nog.  ..» 

Men  Ninas  mor  hade  inte  lust  att 
skämta. 

»Detta  är  icke  något  ämne  att  skratta 
åt,  Albert,»  sade  hon  strängt.  »Ty  jag 
förmodar,  att  du  inte  vill  ha  Nina  bort- 
gift vid  sjutton  års  ålder?» 

Bevare   oss    väl  %    reserverade    han 
sig  förfärad.      De1  kan  del  väl  aldrig  vara 

•_>.  —  Mailing. 


18 

tal  om?  .  .  .»  Han  såg  ängsligt  misstänk- 
samt upp  på  sin  hustru. 

»Jag  har  gjort  livad  jag  har  kunnat 
för  att  afstyra  det,»  sade  hon  gåtfullt. 
Och  hon  tillade  med  en  half  suck: 

»Jag  vet  ju  själf  hvad  det  vill  säga 
att  bli  för  tidigt  gift!» 

»Men  Märta  ...»  mumlade  han  före- 
brående —  hälft  förvånad.  »På  det  sättet 
har  du  ju  aldrig  talat  förr.» 

»Nej .  .  .  Och  du  skall  heller  inte  bry 
dig  om  det»  kom  det  litet  hysteriskt, 
midt  emellan  gråt  och  skratt.  »Jag  har 
varit  lycklig  på  mitt  vis  —  det  vet  du 
nog.  Men  .  .  .  men  ...  Nina  skall  ha  lof 
att  se  världen,  få  tillfälle  att  bli  riktigt 
utvecklad  .  .  .  Hon  skall  ha  händerna 
fulla  af  möjligheter  och  hon  skall  få 
välja  ...» 

»Och  om  hvarken  du  eller  jag  bli 
nöjda  med  hennes  val?  ...» 

»Hvarför  skulle  vi  inte  bli  nöjda?» 
frågade  fru  Märta  sangviniskt.  »Jag  vill 
ju  bara,  att  hon  inte  skall  gå  och  kasta 
bort  sig  på  den  förste  bäste,  som  råkar 
tycka  om  henne.» 

»Men  kunde  det  inte  hända,  att  den 
förste  också  vore  den  bäste?...» 


19 


Fru  Märta  skakade  bara  afgörande 
på  hufvudet.  Hon  inlät  sig  icke  på  någon 
vidare  diskussion  af  ämnet.  Med  en  viss 
energi  började  hon  rifva  upp  skaftet  af 
en  strumpa,  som  blifvit  henne  anförtrodd, 
men  som  hon  hittills  försummat.  Det 
var  Ninas  skolarbete  och  intagningarna 
voro  i  en  bedröflig  författning. 

Plötsligt  såg  hon  upp  —  med  ett  par 
stora,  bruna  ögon,  bakom  hvilka  det 
lågade  något,  som  på  en  gång  gjorde 
hennes   man  både   orolig  och  medgörlig. 

»När  jag  tänker  på,  sade  hon  lång- 
samt, »att  någon  kunde  komma  och  tala 
dumheter  med  Nina  —  så  oskyldig  som 
hon  är  och  med  en  sådan  fantasi,  som 
hon  har!  X  u  .  .  .  Jag  kunde  ...  A. 
jag  kunde  ...» 

Det  var  under  ett  par  minuter  all- 
deles tyst  i  rummet.  Albert  hade  lång- 
samt börjat  gå  fram  och  tillbaka  på 
mattan  i  brasskenet.  Han  gick  och  fun- 
derade, med  händerna  på  ryggen. 

»Ja,  hvad  har  du  egentligen  för  planer 
med  barnet?»  sade  han  ändtligen.  »Ty 
jag  förmodar»  —  han  såg  upp  »att  du 
inte  gifvit  dig  in  på  del  här  ämnet,  utan 
att  du  har  något  bestämd!  du  vill  föreslå' 


20 


»Å  . .  .  något  bestämdt .  .  .  Jag  har 
ju  tänkt  hit  och  dit,  men  naturligtvis 
ville  jag  inte  göra  det  minsta  åt  saken 
förrän  jag  talat  med  dig.»  Hon  hade 
nu  nått  sitt  mål  och  var  mycket  ödmjuk. 

»Nå,  låt  höra  då!»  sade  Ninas  far 
en  smula  irriteradt.  Han  trummade  kort 
med  fingrarna  på  bordet. 

»Ja,  du  vet  ju»  —  började  fru  Märta 
fogligt  —  »att  syster  Cecilia  ofta  slagit 
fram  om,  att  hon  skulle  tycka  det  vara 
roligt  att  få  ha  Nina  hos  sig  nere  i  Kö- 
penhamn någon  tid,  och  för  oss»  —  tog 
hon  mera  ifrigt  i  —  »vore  det  ju  bara 
fördelaktigt.» 

Ninas  far  sade  ingenting  och  modern 
blef  ännu  ifrigare. 

»Det  kommer  ju  icke  till  att  kosta 
oss  något  vidare  och  flickan  kunde  få 
den  förträffligaste  undervisning  . .  .  Och 
hvad  sällskapslifvet  angår»  —  hon  skrat- 
tade litet  —  »så  tror  jag  nog,  att  syster 
Cecilia  skall  veta  att  hålla  Nina  litet  i 
skymundan  en  stund  ännu.» 

»Prat!»  afbröt  fadern  häftigt.  »Som 
du    själf   sade:    hon    är  ju  bara  barnet.» 

Modern  skakade  på  hufvudet  —  hälft 
otåligt,  hälft  smärtsamt. 


21 


»Det  sade  jag  inte,  men  du  säger 
det  alltid...  För  det,  att  du  inte  vill 
se,  att  hon  är  vuxen  — på  sätt  och  vis  .  .  .» 

Hon  reste  sig  upp  och  gick  ännu  en 
gång  fram  till  fönstret.  Nina  hade  upp- 
gifvit  snöbollskastningen.  Hon  salt  på 
verandatrappan  med  ena  kinden  mot 
handen  och  skref  med  en  pinne  i  den 
mjuka  snön.  Johan  satt  bredvid  och 
talade  med  henne.  Ofver  gården  kom 
doktor  Ernst  Gustaf  gående.  Han  nickade 
till  pysarna  och  lyfte  på  hatten  för  Nina, 
som  inte  steg  upp  och  neg,  utan  bara 
böjde  på  hufvudet.  Doktorn  stannade 
inte  och  pratade  med  ungdomen,  men 
när  han  kommit  förbi,  vände  han  sig 
om  och  såg  ännu  en  gång  på  Nina 
och  Johan. 

Fru  Märta  stod  ännu  med  ryggen  åt 
sin  man,  då  hon  halfhögt  mumlade  för 
sig  sjålf: 

»Nej  —  det  kan  inte  vara  annorlunda: 
Nina  måste  resa  . 


rmm^å 


in. 


Rosenvsenget  14  februari 


Kära,  käraste  Elsa! 

Penom  mamma  och  syster  Nanna  har 
du  väl  hört  att  jag  kommit  fram  och 
sådant.  Men  nu  skall  jag  skrifva  riktigt 
om  allting,  som  händt  mig.  Det  är  egent- 
ligen inte  så  litet,  må  du  tro,  fastän  det 
nog  kommer  att  taga  sig  futtigt  ut  på 
papper.     Men  om  vi  kunde  prata!... 

Först  var  det  resan  —  den  var  egent- 
ligen bedröflig.  Pappa  och  mamma  och 
Johan  och  allihop  följde  mig  ner  till 
båten,  och  livar  gång  mamma  skulle  säga 
någonting  —  om  det  så  bara  var:  »Hvar 
har  du  nu  resväskan,  Nina?»  —  så  höll 
hon  på  att  gråta.  Och  fastän  jag  egentligen 


23 


mest  var  glad,  så  var  jag  i  en  sådan  rys- 
lig spänning,  att  jag  fick  tårar  i  ögonen, 
hvar  gång  jag  såg  på  mamma.  Pappa 
var  praktisk  och  allvarlig  och  ville  hela 
tiden  förmana  mig,  småsyskonen  voro 
bråkiga  och  gjorde  mamma  ännu  mera 
nervös.  Och  hvad  Johan  angår,  så  hade 
det  varit  allra  bast,  att  han  inte  alls  hade 
kommit  med  oss.  Jag  kunde  se  på  honom, 
att  han  hade  så  mycket  att  säga,  och 
så  sade  han  ändå,  när  det  kom  till  kri- 
tan, inte  ett  dugg.  Han  såg  bara  trofast 
ut  i  ögonen  och  klämde  min  hand  så 
förfärligt,  att  det  riktigt  gjorde  ondt  i 
fingrarna,  när  han  skulle  säga  adjö.  Far- 
bror Ernst  Gustaf  hade  inte  alls  kommit 
ned  till  båten,  men  han  hade  skickat  en 
stilig  bukett  och  på  ett  visitkort  skrifvit 
några  artiga  ord,  som  jag  gömmer,  för 
det  att  det  är  den  första  riktiga  blomster- 
handlarebukett,  som  jai;  har  fått. 

Ändtligen  lade  båten  ut  —  det  reg^ 
nade  litet  och  vattnet  var  så  svart  mellan 
skrofvet  och  bålverket.  Jag  vet  inte  rik- 
tigt hur  det  var,  men  allting  var  så 
ruskigt,  och  när  jag  stod  ensam  på  däc- 
ket, sä  kände  jag  mig  med  ens  så  hem- 
lös   och  öfvergifven.     Och  så   tyckte  jag 


24 


också,  att  det  var  så  synd  om  mamma, 
for  hon  var  alldeles  hvit  i  ansiktet  och 
bara  såg  på  mig.  Till  slut  tog  pappa 
henne  under  armen  och  sade  någonting, 
och  så  försökte  hon  småle  och  vinkade 
till  mig.  Det  var  det  sista  jag  såg  af 
dem. 

Så  gick  jag  ner  i  min  hytt  och  ål 
mina  kakor,  som  Köks-Anna  hade  bakat, 
och  undrade  på,  om  det  inte  skulle 
hända  mig  något.  Ty  när  jag  stod  där- 
uppe på  däck  och  viftade,  så  —  fastän 
jag  var  så  beklämd  —  så  hade  jag  inte 
kunnat  låta  bli  att  märka,  att  det  all- 
deles bredvid  mig  stod  en  herre,  som  inte 
var  ifrån  staden  och  som  såg  på  mig  så 
uppmärksamt.  Jag  tänkte,  att  det  kunde 
vara  roligt  att  veta  hvem  det  var,  och  så 

—  när  jag  stod  ute  i  gången  och  talade 
med    uppasserskan    och    han    gick  förbi 

—  så  frågade  jag  henne  hvem  det  var. 
Jag  sade,  att  jag  tyckte,  att  jag  kände 
igen  hans  ansikte,  och  frågade  om  det 
inte  var  den  och  den.  —  Det  sade  jag 
bara  för  det,  att  jag  tyckte,  att  det  var 
så  nyfiket  att  fråga  rent  ut. 

Hon  sade  nej  —  det  var  det  inte. 
Hon   visste  inte  livad  han  hette,  men  han 


25 


var  dansk  eller  norrman  och  skulle  också 
till  Köpenhamn.  Sa  sade  jag  förstås 
ingenting  mera. 

Sedan  snyggade  jag  upp  mig  litet  och 
gick  in  i  matsalen  för  att  dricka  te  — 
pappa  hade  hela  tiden  förmanat  mig,  alt 
jag  för  all  del  skulle  äta  mycket,  så  blefve 
jag  inte  sjösjuk.  När  jag  kom  in,  såg 
det  ut  att  vara  alldeles  fullt  därinne  om- 
kring bordet,  och  jag  vet  inte  hur  det 
var  —  om  det  bara  var,  för  det  att  jag 
var  ensam  eller  hvarför  det  var  —  men 
jag  kände  mig  genast  så  förlägen  och 
bortkommen  och  bar  mig  så  fumligt  åt, 
att  jag  nästan  välte  tekoppen.  Och  just 
när  jag  stod  där  med  nedslagna  ögon, 
alldeles  röd  i  ansiktet  och  torkade  och 
torkade  med  min  serviett,  så  hör  jag 
någon,  som  säger  till  mig  —  förstås  på 
danska,  men  det  kan  jag  ju  inte  stafva: 
»Får  jag  inte  lof  att  hjälpa  fröken?» 
Det  var  rysligt  »flovt»,  som  man  sä- 
ger här  i  Köpenhamn — jag  såg  upp  och 
försökte  säga  någonting,  men  jag  kan 
inte  alls  minnas  hvad  det  var  jag  fick 
fram,  men  han  smålog  och  fortfor  alt 
se  på  mig  med  ett  par  stora  blå,  lugna 
ögon,  som   jag  tyckte  gjorde  narrat  mig. 


26 


Han  var  mycket  lång  (hemma  hade  man 
inbillat  mig,  att  danskarne  voro  små, 
och  jag  har  aldrig  sett  så  långa  både 
damer  och  herrar  som  här),  inte  så  styf 
och  fyrkantig  öfver  axlarna  som  pappa 
och  farbror  Ernst  Gustaf  äro  (du  vet,  att 
han  ser  alltid  ut,  som  om  skräddaren 
hade  lagt  en  griffeltafla  innanför  fodret 
i  rocken),  men  ändå  mycket  elegant,  och 
han  hade  vådligt  vackra  händer.  Det 
var  det  första  jag  såg  —  händerna  menar 
jag  —  ty  han  hjälpte  mig  ju  med  te- 
koppen, som  höll  på  att  skålla  mig.  För 
resten  hade  han  grå  kläder  och  ett  smalt 
ansikte  med  mörkt  hår,  som  växte  i  en 
spets  ner  i  pannan  och  gick  upp  i  flikar 
vid  tinningarna.  Han  hade  en  hvit  panna, 
men  annars  var  han  brun  och  såg  för 
resten  ovanligt  högdragen  ut.  Fastän  för- 
stås inte  då  han  talade  med  mig,  då  var 
han  bara  artig. 

Jag  ville  inte  låta  honom  veta,  alt 
det  var  första  gången  jag  var  ute  och 
reste  på  egen  hand  (fastän  sedan  har  jag 
räknat  ut,  att  han  nog  kunde  se  det  på 
mig),  så  jag  sade  bara,  att  här  var  så 
mänga  människor.  —  Ja,  mera  sade 
jag  inte,  ty  jag  kunde  rakt  inte  finna  på 


något  annat  med  hans  ögon  på  mitt 
ansikte  hela  tiden. 

Han  frågade,  om  jag  var  ensam  .  .  . 
Om  jag  skulle  till  Köpenhamn  .  .  .  Och 
så  erbjöd  han  sig  —  mycket  stillsamt, 
som  om  det  vore  en  sak,  som  föll  af  sig 
själf  —  att  hjälpa  mig,  om  han  på  något 
sätt  kunde  stå  till  tjänst .  . .  Han  var 
Köpenhamnare  och  kände  staden  utan 
och  innan,  sade  han. 

Jag  tackade  och  började  känna  mig 
mycket  mindre  förlägen,  och  frågade, 
om  han  kände  Onkel  Waldorfs  — 
för  dit  skulle  jag  —  de  bodde  på  Öster- 
bro .  .  . 

»Waldorf?  .  .  .»  sade  han,  »kommen- 
dör Waldorf?  . .  .  Jo,  bevars  —  dit  bru- 
kade han  ibland  komma  på  middagar  .  .  . 
Ja,  han  visste  förstås,  att  *  kommando- 
rinden»  var  svenska  .  . .  Nu,  när  han  såge 
nogare  på  mig,  kunde  han  nog  se,  att 
jag  vore  litet  lik  henne  .  .  . 

Det  är  inte  alls  sant,  för  jag  är  lik 
mamma,  och  moster  Cecilia  är  inte  en 
smula  lik  henne  och  har  rödt  har.  Men 
det  var  väl,  att  han  sade  det.  för  da  kom 
jag  till  att  skratta. 

Han  skrattade  också  —  alldeles  som 


28 


om  han  begripit  mig  —  och  presente- 
rade sig.  Han  helte  doktor  Marek  — 
livad  han  var  för  något  slags  doktor, 
fick  jag  inte  strax  klart  för  mig.  Och 
så  sade  jag  förstås  milt  namn  och  livad 
pappa  var. 

Sedan  pratade  vi  länge.  Ibland  för- 
stodo  vi  inte  riktigt  hvarandra,  men  det 
var  just  det  roliga,  och  jag  är  säker  på, 
alt  vi  voro  en  god  bit  ute  på  Östersjön, 
innan  jag  kom   till  ro  i  min  hytt. 

Men  sedan  är  det  alls  ingenting  ro- 
ligt att  skrifva  om  på  hela  resan,  ty  ända 
tills  vi  kommo  fram  var  jag  sjösjuk  och 
brydde  mig  inte  om,  ifall  de  hade  dränkt 
hela  båten  och  mig  själf  också,  så  elän- 
dig var  jag.  Uppasserskan  sade,  att  för 
att  vara  på  Östersjön,  så  var  det  verkligen 
en  förfärlig  storm.  Hon  hade  farit  — 
jag  vet  inte  hur  många  gånger  —  of  ver 
Atlanten  med  emigrantångare  (» Steamere» 
sade  hon  och  talade  på  det  hela  ett  så 
konstigt  språk,  att  jag  inte  alls  blef  klok 
på,  hvad  slags  landsmaninna  hon  var, 
ända  tills  hon  nämnde,  att  hon  var  barn- 
född  i  Mönsterås)  och  hade  sett  män- 
niskor nästan  dö  af  sjösjuka,  men  de 
hade    allesammans    repat    sig,    bara    de 


29 


hörde,  att  de  voro  framme.  Hvar  gång 
hon  var  inne  hos  mig,  talade  hon  om 
Biscayabukten  och  Anlwerpen  och  vi- 
sade mig  guldskinnsskor,  som  hon  hade 
på  sig  och  som  voro  så  billiga  där.  »Och 
fröken  skulle  bara  se  dockorna  i  Hoboken 
och  kanalen  utanför  inloppet  till  Theni- 
sen»  o.  s.  v.,  o.  s.  v.,  o.  s.  v.  Hon  pra- 
tade och  pratade  bara  för  att  uppmuntra 
mig,  men  jag  var  ju  alltjämt  lika  eländig 
och  blef  nästan  sämre  blott  af  att  se 
på  henne,  för  hon  var  alldeles  som  en 
rund.  vaggande  gummiboll,  hvilken  någon 
med  våld  hade  försökt  snöra  ihop  på 
midten.  Men  hon  ömkade  mig  ju  rys- 
ligt mycket,  och  när  det  var  allra  som 
värst,  nändes  hon  rakt  inte  gå  ifrån  mig, 
hvilket  verkligen  var  bra  kallblodigt  af 
henne,  ty  rundt  omkring  oss  ringde  de 
andra  passagerarne,  som  om  de  voro  be- 
satta, på  elektriska  klockor.  Hon  sade 
emellertid,  att  sådant  var  hon  så  van  vid, 
att  det  gjorde  henne  alldeles  ingenting. 
När  jag  gick  i  land,  gaf  jag  henne  två 
kronor  och  min  nya  röda  sidenhalsduk, 
för  att  hon  skulle  ha  ett  minne  af  mig. 
och    pengarna  —  om    de  än  voro  aldrig 


30 

så  blanka  —  kunde  jag  ju  nog  räkna 
ut,  att  hon  snart  skulle  vara  af  med. 

Men  o,  livad  jag  längtade  efter  mam- 
ma, då  jag  var  som  sjukast,  och  att  jag 
låge  hemma  i  det  blå  rummet  i  min 
egen  säng.  Sådant  kan  bara  den  be- 
gripa,   som    själf  har   varit  med  om  det. 

Emellertid  —  när  vi  kommo  in  på 
Köpenhamns  redd,  så  blef  jag  mycket 
bättre  och  klädde  mig  snyggt  och  kröp 
upp  på  däcket  i  solskenet.  Doktor  Marek 
stod  vid  relingen  och  rökte  cigarr  och 
sade  strax,  att  jag  var  litet  blek  om 
näbbet.  Men  jag  var  ju  så  matt  och 
ödmjuk,  att  jag  inte  ens  blef  stött  öfver 
hans  leende,  utan  bara  tackade  och  satte 
mig  beskedligt  i  stolen,  som  han  bjöd 
mig.  Först  sedan,  när  jag  tänkte  på  det, 
blef  jag  litet  förargad.  Det  är  orimligt, 
att  folk,  som  själfva  tåla  sjön,  alltid  skola 
tycka,  att  det  är  löjligt,  att  en  annan  inte 
gör  det. 

Både  onkel  Otto  och  moster  Cecilia 
voro  nere  vid  båten  och  togo  emot  mig, 
och  moster  tackade  doktor  Marek  så 
mycket  för  det  att  han  tagit  vård  om 
mig    (fastän  han  då  egentligen  inte  hade 


31 


gjort  det  allra  ringaste  för  mig  utan  bara 
pratat  litet),  så  att  hon  nästan  glömde 
att  fråga  efter  dem  därhemma.  Men  det 
gjorde  onkel  Otto  mycket  artigt.  Han 
är  stor  och  blond  —  nästan  fet  —  röd 
och  har  binokler,  men  han  ser  distingerad 
ut.  Vi  foro  hem  i  deras  egen  vagn.  Jag 
har  alltid  hört,  att  moster  Cecilia  gjorde 
ett  så  briljant  parti  —  mamma  säger, 
att  hennes  hår,  när  hon  var  ung  flicka, 
var  någonting  alldeles  märkvärdigt,  och 
det  var  väl  det  som  gjorde  det,  kan 
jag  tro.  Hon  är  också  mycket  elegant 
klädd.  Jag  såg,  att  hon  mönstrade  mig, 
när  jag  kom,  men  jag  höll  mig  stursk, 
och  onkel  Otto  sade,  att  jag  var  »ny- 
delig».  Det  satte  litet  mod  i  mig,  ty 
jag  visste  nog,  att  jag  inte  var  till  min 
fördel  efter  sjösjukan,  och  jag  kunde 
också  se,  att  jag  inte  var  hälften  så 
modern  som  de  vi  mötte.  Många  af 
dessa  flickor  voro  nämligen  precis  som 
om  de  lifslefvandc  blifvit  utklippta  ur 
en  modejournal.  Men  så  fanns  det 
andra,  som  voro  grufligt  klädda  —  i 
höga,  skrikande  färger,  och  några  voro 
inringade  under  vinterkappor,  som  voro 
öppna   i    halsen.     Midi  på  förmiddagen] 


32 


Moster  Cecilia  såg,  att  jag  blef  förvånad 
vi  reste  genom  »Ströget»,  solen  sken 
som  om  det  hade  varit  midt  i  sommaren, 
och  det  var  otroligt  mycket  människor 
på  gatan  —  men  hon  sade,  att  det  skulle 
jag  inte  fästa  mig  vid,  ty  det  var  bara 
»Mellanklassen».  I  det  hela  tala  de  här 
så  mycket  om  »klasser»  och  sådant  — 
liksom  jag  har  hört  farbror  Ernst  Gustaf 
säga,  att  de  göra  i  England  —  det  tyckes 
vara  mycket  mera  skillnad  på  människor 
än  det  är  hemma  hos  oss  i  Sverige.  Och 
folk  kunna  inte  på  eget  bevåg  få  taga  sig 
andra  namn,  när  de  ha  lust,  utan  när  de 
heta  Hansen  så  heta  de  det.  (Minns  du 
vår  skomakare,  som  på  gamla  dagar  plöts- 
ligt utan  vidare  kallade  sig  Frankenstein? 
—  vi  tyckte  knappt  ens  det  var  underligt.) 
Man  gör  också  här  mycket  mera  affär 
af  att  vara  -af  gammel  Familie»  än  hos 
oss,  och  många,  som  enligt  tidningarna 
skatta  för  både  fyrtio-  och  femtiotusen  om 
året,  gälla  inte  alls  i  sällskapslifvet,  kunna 
knappt  ens  skaffa  sig  tillträde  dit.  Det 
kan  nog  hända,  att  det  är  mycket  solidt 
och  sådant,  men  jag  tycker  ändå,  att  det 
liksom  är  mera  rättvist  hemma.  Ty 
när  folk   har  slräfval  sä  länge  för  att  för- 


33 


tjäna  pengar,  så  skola  de  väl  också  ha 
lof  alt  lysa  litet  med  dem.  Det  vill  jag 
åtminstone  göra. 

I  början  tyckte  jag,  att  det  var  en 
ryslig  röra,  när  det  var  flera  människor 
inne  i  rummet,  ty  de  talade  alltid  alle- 
sammans på  en  gång,  och  jag  fick  aldrig 
en  syl  i  vädret  —  jag  minns,  att  mamma 
sade,  att  hon  tyckte,  att  det  var  likadant, 
när  hon  var  i  Paris.  Jag  talade  om  det 
med  moster  Cecilia,  som  försvarade  det 
och  sade,  att  det  var  det  enda  sättet, 
hvarpå  en  allmän  konversation  kunde 
bli  riktigt  liflig,  emedan  det  möjliggjorde 
infallet,  som  vi  i  Sverige  nästan  icke 
känna  till.  Det  kan  nog  hända,  att  man 
tycker  om  det,  när  man  blir  van  vid 
det,  men  när  man  inte  riktigt  forstår 
språket  och  ännu  mindre  kvickheterna, 
så  ä  r  det  konstigt. 

Något,  som  jag  också  har  fäst  mig 
vid,  är  att  här  —  åtminstone  inom 
moster  Cecilias  krets  -  ha  unga  lliekor 
så  litet  att  säga.  Det  är  de  unga  fruarna, 
som  dominera  alldeles!  Flickorna, 
stackare  —  dem  se  de  stiligaste  her- 
rarne inte  till.  I  gar  var  här  middag  (det 
.">.  —   MaUing. 


;:i 


är  alltid  middag,  tycks  det,  när  man  är 
borta  —  sittande  middag)  och  vid  bordet 
var  bara  en  ung  flicka  till  utom  jag. 
Hon  var  så  vacker,  med  stora  ögon  — 
annars  liknade  hon  en  giraff.  Jag  menar, 
för  det  att  hon  var  så  stel.  Ja,  bevars, 
de  voro  naturligtvis  mycket  artiga  emot 
henne  —  men  du  skulle  sett,  hur  roligt 
de  hade  med  en  fyrtioårs  fru  (jag  kan 
svära  på,  att  hon  var  fyrtio  år)  som  var 
urringad  i  blekblått  silketyll.  Till  slut 
slogo  giraffen  och  jag  oss  ihop  om  ett 
utställningsalbum  och  hade  gräsligt  trå- 
kigt, ända  tills  doktor  Marek  kom  och 
förbarmade  sig  of  ver  oss. 

Nej,  käraste  Elsa,  nu  får  jag  sluta, 
fastän  jag  naturligtvis  inte  har  sagt  hälf- 
ten af  livad  jag  skulle.  I  början  skref 
jag  så  ordentligt,  men  nu  är  det  ju  bara 
en  röra. 

Nu  får  du  hälsa  så  rysligt  mycket 
lill  alla  därhemma.  Säg  Gerda,  att  den 
där  »ofantligt  billiga»  handskbutiken  är 
jag  inte  människa  att  finna,  och  skrif 
snart,  kära  du,   och  om  allt  till 

Din  vän 
Nina. 


35 


I\  S.  Skulle  du  träffa  min  kusin 
Johan,  så  säg,  att  ännu  har  jag  inte 
haft  tid  att  svara  på  hans  bref,  men 
skall  nog  göra  det  vid  tillfälle.  Det 
stod    för    resten    inte  något  viktigt  i  det. 


IV 


Kosenvwnget  14  mars. 


Kära  Elsa ! 

Tag  har  haft  så  roligt  på  sista  tiden, 
att  jag  egentligen,  som  du  nog  märkt, 
icke  haft  mycken  tid  att  skrifva.  Under 
de  sista  tre  veckorna  har  jag  varit  på 
fem  baler  —  nu  räknar  jag  förstås  också 
ett  par  middagar  med  dans.  Jag  har 
lärt  mig  att  dansa  vals,  som  den  dansas 
här,  och  alla  möjliga  nya  dansar. 

I  onsdags  var  det  så  vackert  väder, 
och  vi  foro  då  ut  i  vagn  ett  helt  säll- 
skap, med  moster  Cecilia  i  spetsen,  till 
ett  värdshus,  som  ligger  ungefär  två  mil 
utanför  Köpenhamn,  och  åto  middag.  Du 
skulle     ha    sell    en    sådan    lustig  gammal 


37 


by  det  var,  med  hundraåriga,  pittoreska 

hus  af  rödt  tegel,  slingerväxter  upp  till 
takåsen,  smårutiga  fönster  och  —  midt 
i    hyn  —   ett  »Gadekser»,  där  böndernas 

änder  summo  och  dit  bönderna  om  kväl- 
larna rida  ner  för  att  vattna  sina  hästar. 
Om  sommaren,  förstås.  Det  var  alldeles 
precis  likt  någonting  i  Andersens  sagor, 
jag  har  aldrig  sett  något  så  förtjusande 
gammaldags.  Byn  ligger  högt,  omgifven 
af  skogar  —  öfverallt  ser  man  gammal 
skog,  ty  hela  Nordsjselland  hestår  nästan 
bara  af  statsskogar.  Och  hemma  brukade 
jag  inbilla  mig,  att  hela  ön  var  en  stor 
slätt  med  många  hus  och  råg  pål 

Doktor  Marek,  som  jag  visst  har 
nämnt  förut,  körde   för  mig. 

Jag  har  glömt  att  berätta  för  dig  om 
onkels  syster,  som  är  gift  med  en  gods- 
ägare på  Fyen.  Moster  Cecilia  hade  ju 
ofta  talat  om  henne  och  jag  hade  ätit 
både  harar  och  rådjur,  som  vi  nästan 
hvar  vecka  fa  Iran  deras  gods,  men  det 
(djuren,  menar  jag]  hade  visst  också 
varit  det  enda  lifstecken  hon  på  länge 
gifvit    ifrån    sig  nu,    sedan     jag    sett 

henne,  kan  jag  så  väl  första,  alt  det  inte 
ligger    för    henne    alt    skrifva    bref.     Du 


38 


kan  inte  tro,  hur  lustig,  hon  är!  Hon 
ser  ut,  som  om  hon  vore  gjord  af  hvete- 
deg  —  just  på  vippen  att  jäsa  upp.  Håret 
är  slätt  som  en  gräddad  skorpa  (of van  på 
hvetebullen,  förstår  du  väl)  och  hennes 
ögon  ha  inte  stort  mera  uttryck  än  ell 
par  russin.  D.  v.  s.  om  man  kunde 
tänka  sig  ljusblå  russin,  som  alltid  se 
förvånade  ut.  Näsan  är  det  inte  myckel 
att  säga  om,  ty  den  är  mest  bara  näsbor- 
rar. Men  annars  är  hon  rar  —  rättfram, 
naturlig  och  eminent  väluppfostrad,  lik- 
som onkel.  Inte  stelt  och  pretentiöst  ärlig 
-  som  moster  Cecilia  —  utan  sådan  att 
man  strax  känner  sig  hemmastadd  med 
henne,  fastän  man  nog  märker,  att  hon 
anser  sig  själf  för  en  grande  dame.  Ja, 
sådant  är  nu  så  konstigt  att  beskrifva  rik- 
tigt, men  jag  talar  så  mycket  om  henne, 
för  det  att  jag  väntar,  att  du  med  tiden 
skall  få  höra  mera  om  henne.  »Elle  a 
cela  de  parliculier»  (som  fröken  Ablom 
sade  i  skolan),  alt  hon  är  så  galen  med 
teatern,  att  hon  hvar  vinter,  då  hon  är 
i  Bi/en  (danskarna  säga  lhjen  om  Köpen- 
hamn, liksom  engelsmännen  säga  the 
town,  när  de  mena  London  —  denna 
djupa      anmärkning      är      ursprungligen 


,39 

moster  Cecilias  enda  djupsinnighet)  arran- 
gerar charmanta  societetsspektakel,  där 
hon  själf  spelar  de  tragiska  rollerna.  Xu 
funderar  hon  på  »Macbeth »,  säger  doktor 
Marek,  ty  hon  har  utfunderat  ett  sätt 
att  säga:  »Gif  mig  dol  ken!»,  som  skall 
verka  alldeles  dödande  dramatiskt.  Jag 
gläder  mig  vådligt  att  se,  hur  hennes 
ögon  skola  se  ut,  när  hon  blir  sömn- 
gå  ngersk  a. 

Detta  är  prat  och  dumheter  —  hela 
brefvet  är  idiotiskt  —  men  jag  har  inte 
något  annat  att  skrifva,  för  jag  vill  inte 
skrifva  om  —  något  annat.  Och  nu 
kan  du  grubbla  och  gissa  så  mycket  du 
vill,  du  får  ändå  ingenting  veta! 

Din  vän 
Nina. 

P.  S.  Snälla  Kisa,  för  det  att  jag  nu 
har  nämnt  doktor  Marek  två  gånger  i 
del  här  brefvet,  behöfver  du  visst  inte 
inbilla  dig.  att  han  har  det  minsta  atl 
göra  med  »det  andra».  Tvärtom.  Nej. 
du  må  tro  -  jag  gör  mig  inga  inbill- 
ningar. Det  skulle  nog  moster  Cecilia 
laga  ur  mig,  om  jag  försökte.  Men  kan 
du     förstå,    att    när   man  är  gift   med  en 


40 


präktig  karl  (för  det  är  sannerligen  onkel 
Otto,  fastän  han  är  litet  fet)  och  har  all- 
ting så  på  gaffeln  som  hon,  att  man  då 
behöfver  kokettera  och  kasta  ögon  och 
till  och  med  dansa.  Hon  är  trettionio 
år.  Mamma  skulle  aldrig  så  mycket 
som  tänka  på  en  annan  karl  än  pappa. 
Men  det  är  förstås  för  det,  alt  stackars 
moster  Cecilia  aldrig  har  fått  några  barn. 
För  det  har  jag  då  upptäckt,  att  det 
finns  ingenting,  som  tämjer  fruntimmer 
bättre  än  ett  hälft  tjog  ungar.  Den,  som 
har  det,  skall  nog  veta  att  hålla  sig  i 
skinnet.  Seså  —  nu  slår  klockan  och 
jag  skall  åstad  och  spela.     Adjö! 

Nina. 

P.  P.  S.  S.  Jag  hade  så  när  glömt 
att  berätta  dig  det  allra  viktigaste  om 
lady  Macbeth.  Hon  har  en  son,  som 
heter  Hans,  och  som  hon  skryter  grufligt 
med.  Han  är  sjöofficer  och  har  varit 
med  om  en  expedition  till  Sydpolen.  Jag 
lår  snart  se  underdjuret.  Bara  han  nu 
inte  är  alltför  lik  sin  mamma  och  inte 
falt  den  smula  näsa,  han  har,  totalt  bort- 
frusen vid  polen.  Nu  har  han  varit  i 
Siarn         förmodligen  för  att  töa  upp!  — 


41 

men  väntas  hem  med  snaraste.  Duger 
jag  till  det,  skall  du  få  honom  i  rödkrita 
i  nästa  bref  —  de  ärftliga  russinen  på 
livar  sin  sida  om  den  räddade  näsan  oeh 
alltsammans! 

Visa  nu  inte  någon  lefvande  själ 
detta  bref.  Bränn  upp  det!!!  Mamma 
skulle  tro,  alt  jag  hade  blifvit  tokig. 

Hur  är  det  med  Johan?  Pluggar 
han  mycket  till  examen?  —  Han  har 
skrifvit  till  mig  två  gånger,  men  det  var 
inte  mycket  med  hans  bref.  Jag  har  inte 
hunnit  svara  honom  på  det  sista,  men 
du  kan  hälsa  honom,  när  ni  träffas.  Säg, 
att  jag  inte  vill  slöra  honom  i  hans  exa- 
mensläsning, men  att  jag  hoppas  få  tele- 
gram från  honom,  när  han  köpt  sin 
hvita  mössa. 

Jag  står  i  hatt  och  kappa  och  skrif- 
ver,  för  att  jag  skall  hinna  få  brefvel  på 
posten  innan   trehaten. 


F\et  var  en  sådan  där  vårdag,  då  det 
alls  inle  är  vår  ännu.  Inte  på  jorden 
åtminstone,  ty  där  är  allt  grått  och  svart 
och  visset  och  brunt  ännu;  men  ibland, 
strax  efter  en  strid  regnskur,  kan  en 
sned  solglimt  plötsligt  bryta  fram  bakom 
en  mur  af  moln,  upptornade  öfver  hvar- 
andra  i  grått  och  svartblått  och  mörk- 
violett. Och  i  samma  ögonblick  äro  alla 
träd  obeslämdt  bruna  eller  aningsfullt 
gröna  eller  svagt  ljusgula  —  hvad  det 
nu  kan  vara  för  en  färg.  Nästa  sekund 
är  skenet  borta  igen  —  borta  med  solen 
—  och  skogskantens  toppar  stå  där  åter 
lika    vinterligt  döda  och  mörka. 

Men   marken   är  mjuk,   full  af  vatten, 
hjulspår   och    ram  no  r,    och    midl  ibland 


43 


det  vissna  torra  gräset  från  i  fjor  spirar 
den  duniga,  bladlösa  tussilago  fram  som 
en  liten  gul   stjärna. 

Nina  hade  fått  följa  med  hushållerskan 
ut  till  kommendörens  landställe  i  Ved- 
back. Medan  fröken  Anderson  inspek- 
terade rummen,  skänkarna  och  linne- 
skåpet samt  tillagade  den  välbehöfliga 
kaffetåren,  stod  Nina  och  latades  och 
stirrade  ut  of  ver  trädgårdsgrinden. 

Hon  var  inte  vid  godt  humör  i  dag 
och  så  var  hon  hemsjuk — det  blef  hon 
alltid,  när  något  gick  henne  emot.  För 
det  första  hade  hon  sannerligen  inte  haft 
den  ringaste  lust  att  fara  ut  på  landet  i 
dag  —  sitta  och  skramla  på  tåget  ihop 
med  gamla  fröken  Anderson,  som  hela 
tiden  sög  på  karameller  eller  choklad 
och  envisades  få  tala  om  hela  sin  en- 
formiga lefnadshistoria  för  en  medpassa- 
gerare, hvilken,  medan  hon  ansträngde  sig 
att  höra  på,  samtidigt  oupphörligt  måste 
svara  på  två  högst  oroliga  barns  frågor. 
Också  ett  nöje!  .Men  det  var  naturligtvis 
bara  för  del,  att  moster  Cecilia  inte  ville 
ha  henne  —  Nina  —  med  på  sin  visit 
hos  gamla  fru  Marek,  som  hon  skulle 
skickas  hit.     Därför   hade  hon  —  moster 


44 


Cecilia  förstås  —  funnit  på  att  skaka  på 
hufvudet  vid  frukostbordet  och  säga, 
att  Nina  såg  blek  ut  och  att  det  var 
oförsvarligt  af  dem  att  låta  henne  dansa 
så  mycket,  och  undrat  på  om  inte  en 
dags  landtluft  skulle  bekomma  barnet 
väl...  En  dags  landtluft!  Nina  rik- 
tigt fnyste  af  förakt.  Och  hälften  af  denna 
dyrbara  rekreationstid  skulle  hon  till- 
bringa inmurad  i  en  damkupé  på  kust- 
banan med  bägge  fönstren  hermetiskt 
tillslutna.  Moster  Cecilias  idé  om  »landt- 
luft»!... 

Därpå  började  hon  för  hundrade  gån- 
gen undra  öfver,  h varför  hennes  moster 
inte  ville,  att  Doktor  Marek  —  som  Nina 
svarvande  uttryckte  det  —  »skulle  se  åt 
henne».  Det  kunde  ju  göra  moster  Ce- 
cilia alldeles  detsamma.  Hon  var  visser- 
ligen onaturligt  noga  med  sina  kläder 
och  kunde  profva  en  hatt  ofvanpå  det 
berömda  röda  håret,  ända  tills  Nina 
nästan  blef  sjuk  af  att  se  på  det,  men 
den  varelse  vore  inte  skapad,  hvilken  med 
minsta  skäl  kunde  säga  ett  ondt  ord  om  . . . 
ja  .  .  .  om  hennes  förhållande  till  kommen- 
dören. Hon  var  honom  så  trogen  som 
guld.      Men    på    samma    gång    var    hon 


].-» 


så  egenkär  —  eller  livad  Nina  nu  skulle 
kalla  det  —  så  afundsjuk  på  sitt  utseen- 
des vägnar,  att  hon  alldeles  inte  kunde 
tåla,  att  någon  ungherre,  som  umgicks  i 
huset  och  som  brukade  uppvakta  henne 
med  likgiltiga  och  högljudda  kompli- 
manger (när  man  sade  fru  YValdorf  en 
komplimang,  ville  hon  helst  att  så  många 
som  möjligt  skulle  höra  den),  skulle  för- 
summa denna  plikt,  emedan  han  var 
upptagen  på  annat  håll.  Nu  hade  Doktor 
Marek  —  Nina  riktigt  gnistrade  af  sar- 
kasm, då  hon  stod  vid  grinden  och  tänkte 
på  det  —  onekligen  på  sista  tiden  glömt 
att  erlägga  »den  obligata  skattepenningen, 
såsom  onkel  själf  med  öppen  blick  för 
sin  frus  små  skavanker  skämtsamt  kallade' 
denna  vanetribut,  och  så  .  .  .  skulle  Nina 
förstås  göras  oskadlig!  Midt  i  förargelsen 
och  missräkningen  öl  ver  denna  spillda 
dag,  var  det  ändå  liksom  en  triumf,  alt 
man  åtminstone  inte  vore  dummare,  än 
att  man  kunde  genomskåda  folks  ränker. 
En  herre  kom  framåt  vägen  på  cykel. 
—  Nina  blef  högröd  där  hon  stod:  alla 
romaners  romantik  var  inte  osannolik 
längre,  alla  tankar  kristalliserades  och 
stodo    stilla   i   en   stor  skarp  stjärna   midt 


4() 


i  hufvudet  —  Doktor  Marek!  Doktor 
Marek  själf. 

Han  svängde  sig  genast  af  cykeln 
och  kom  fram  till  henne  med  mössan 
hopkramad  i  handen. 

»Goddag,  fröken  Nina,»  sade  han 
bara.  Och  Nina  beundrade  honom  för 
det,  »att  han  föraktade  att  låtsa  sig 
förvånad.» 

»Ja  ...»  sade  hon  och  var  så  förlägen 
och  så  smickrad  som  hon  aldrig  i  sitt 
lif  känt  sig  förut.  »Vi  äro  här  ute  i 
dag  .  . .  jag  menar,  jag  är  härute  . .  .» 

Han  ställde  cykeln  uppåt  staketet 
och  blef  stående  utanför  den  höga  järn- 
grinden, medan  hon  stod  innanför  och 
inte  kom  sig  för  att  öppna  den. 

»Det  måtte  vara  lite  slaskigt  alt  åka 
på  cykel  i  dag,»  sade  hon  tafatt.  Hon 
hade  alltid  —  isynnerhet  på  sista  tiden 
—  svårt  för  att  finna  på  något  att  säga 
till  Doktor  Marek,  som  gick  för  att 
vara  så  »kritisk».  Han  såg  nedåt  sina 
damasker. 

»Ja,»  svarade  han.  Och  i  det  han 
strök  sig  öfver  det  fuktiga  hårfästet  och 
såg  sig  omkring: 

»Det  börjar  bli  vår.» 


47 

Det  var  något  i  hans  sätt  att  säga 
detta,  hvilket  lät  de  hvardagliga  orden 
ljuda  som  poesi  i  Ninas  öron  —  som 
en  profetia  —  som  ett  löfte.  Hon  lät  sin 
blick  följa  hans,  som  nn  h vilade  på  de 
bruna  buskarna  vid  sidan  af  vägen,  och 
det  enda  hon  fick  fram   var: 

»Jag  gläder  mig  öfver  våren.»  Och 
han  svarade  —  lika  enkelt:   »Jag  också  . 

Men  hela  tiden  tyckte  Nina,  alt  det 
var  som  om  de  talade  om  något  helt 
annat,  om  något  mycket  märkvärdigare 
och  större  och  vackrare  än  vårbrytningen 
och  islossningen. 

Hushållerskan  kom  ut  på  trappan 
och  ropade:  Fröken  Nina!  K  a  (Tet  är 
färdigt.» 

»Ja,  vi  skola  dricka  kalle,  sade  Nina. 
Öfverflödigt  bekräftande,  och  på  samma 
gång  öppnade  hon  blygt  järngrinden  på 
glänt. 

Han  förstod  vinken  och  trädde  genast 
innanför.  »Tror  ni,  att  det  linns  en 
koj)})  kalle  till  mig  också.'  frågade  han 
med  ett  litet  förläget  skratt 

»Det  linns  det  DOg.  Men  vi  dricka 
i  köket,  tv  det  är  iskallt  i  alla  rammen. 


48 


»Så  mycket  bättre.  Det  kommer 
nästan  att  påminna  mig  om  Holland  ...» 

Och  medan  de  tillsammans  gingo 
uppför  den  raka  allén  fram  till  trappan, 
talade  han  bara  om  en  konstutställning 
i  Amsterdam  och  om  taflor,  som  Nina 
aldrig  hade  sett .    . 

Fröken  Anderson  var  generad  och 
tyckte,  att  »det  var  en  skam»,  att  det 
inte  var  eldadt  hvarken  i  förmaket  eller 
matsalen.  Hon  erbjöd  sig  att  göra  det 
på  stående  fot  och  kunde  blott  med  svå- 
righet hindras  därifrån. 

Doktor  Marek  knäppte  upp  sin  jacka 
och  lade  mössan  på  köksbordet.  Medan 
fröken  Anderson  hällde  upp  kallet  i 
kopparna,  föll  Nina  på  knä  vid  den 
stora  spiseln  och  öppnade  luckan,  så  att 
man  såg  den  klara  kolelden.  Hon  lade 
ett  par  bastanta  furustickor  ofvanpå  glö- 
derna för  att  få  elden  att  blossa  upp. 

»Hvad  här  är  trelligt...»  Doktor 
Marek  satt  och  såg  sig  omkring.  Golf 
och  dörrar  voro  mörka,  liksom  alla  köks- 
möblerna, hvilka  voro  målade  i  mörk 
ek  färg.  På  väggarna  glimtade  blanka 
kopparkärl  och  blått  danskt  porslin.  Del 
luktade  rent  och  friskt  och  på  den  hvita 


49 


duken  vid  sidan  al'  kaffekannan   slod  en 
blå    vas    med    knoppande   sälggrenar  — 

sådana  som  barn  kalla   >  palmer». 

»Ja,>  sade  fröken  Anderson  nådigt. 
>  madam  Hanson  år  ett  propert  frun- 
timmer. » 

Madam  Hanson  var  trädgårdsmästa- 
rens hustru.  Hon  luftade  rummen  och 
höll  villan  i  ordning  under  vintrarna, 
då  herrskapet  icke  bodde  där.  Fröken 
Anderson  var  sträng  men  rättvis,  när  hon 
inspekterade. 

Under  stillsam  konversation  förtär- 
des kaffet  tillika  med  den  hembakade 
sockerkakan,  som  fröken  Anderson  själf 
medfört  från  Köpenhamn  —  hon  hade 
intet  förtroende  för  madam  Hansons  bak- 
verk. Plötsligt  reste  hushållerskan  sig 
upp,  såg  vädjande  på  klockan  och  Både, 
alt  om  herrskapet  ville  ursäkta  henne,  sa 
skulle  hon  nu  låsa  fönstren  i  våningen 
Fröken  Nina  mindes  väl,  att  tåget  gin  ge 
om  en  timmes  tid  .  .  . 

Doktor  Marek  blef  llegmatiskt  sittan- 
de på  köksstolen  —  fröken  Anderson  såg 
litet  långt  på  honom,  när  hon  gick  ut. 
Nina  märkte  hennes  blick  och  undrade 
för  förslå  gängen  med  en  smula  bjärt 
4.  —  Mailing. 


50 


klappning  —  livad  moster  Cecilia  egent- 
ligen skulle  säga  .  .  .  Nå,  man  var  då 
gudskelof  i  värsta   fall  en  fri  människa ! 

»Nej  —  man  borde  väl  se  att  kom- 
ma härifrån,»  sade  doktor  Marek.  Men 
han  blef  lättjefullt  sittande. 

Det  började  skymma.  Kolelden  glöd- 
de inte  längre  så  klart  i  spiseln  och  blott 
det  allra  —  allra  sista  återskenet  af  april- 
kvällens bleka  solnedgång  föll  från  hafvet 
in  i  rummet.  Om  någon  hade  bjudit 
Nina  livad  som  helst,  alla  världens 
skatter,  hade  hon  icke  kunnat  finna  på 
ett  ord  att  säga. 

Slutligen    sade    doktor  Marek  sakta: 

»Var  ni  förvånad  of  ver  att  se  mig 
härute    i    eftermiddag,  fröken  Nina?...» 

»Ja  .  . .  nej  ...»  mumlade  hon.  »Jag 
vet  inte  ...» 

»Men  jag  visste,  att  ni  var  här.» 

De  hörde  hur  kraftigt  fröken  An- 
derson slog  igen  fönstren  däruppe  i  sof- 
rummen  —  det  ena  efter  det  andra  — 
och    hur  hon    slamrade    med   hasparna. 

Nina  reste  sig  upp.  Hon  var  så 
varm,  och  hon  tyckte,  att  hennes  krage 
kändes  så  trång  i  halsen. 

Han  resle  sig  också  upp  och  —  Nina 


51 

visste  sannerligen  icke,  hur  det  gick  till 
—  han  fick  på  ett  eller  annat  vis  fatt  i 
hennes  hand  och  behöll  den. 

Fröken  Anderson  kom  ned  för  vinds- 
trappan —  hon  skramlade  med  en  stor 
nyckelknippa.  Utanför  köksdörren  hade 
hon  en  sista  konferens  med  den  ödmjuka 
madam  Hanson.  Nina  inte  så  mycket  som 
tänkte  på  att  draga  undan  sin  hand  och 
hon  tänkte  inte  heller  på  att  det  var  något 
eget  uti,  att  han  teg  —  det  var  liksom 
så  tryggt  att  hela  tiden  utanför  dörren 
höra  mumlet  af  fröken  Andersons  väl- 
bekanta, litet  grötiga  stämma.  Hon  tyckte 
inte  ens,  att  det  kändes  vidare  underligt, 
då  han  i  mörkret  sakta  förde  hennes 
hand  upp  till  sin  mun  och  länge  lät 
sina  läppar  hvila  mot  hennes  finger- 
spetsar. Men  då  fröken  Anderson  om- 
sider tog  i  klinkan  och  öppnade  dörren, 
önskade  hon  plötsligt  af  hela  sin  själ, 
att  hon  varit  allena. 

»Nej,  då  ...»  sade  fröken  Anderson 
med  okonstlad  förvåning.  >.Iag  trodde, 
all  doktorn  var  åstad  på  sin  cykel  för 
länge  sedan  .  .  . 

Marek  skrattade  förläget  —  natur- 
ligtvis    hade    han    släppt     Ninas    hand    i 


52 

samma  ögonblick  gumman  tog  i  låset. 
Han  sade  något  om,  att  han  hade  väntat 
på  fröken  Anderson  för  alt  låna  ett  ljus 
till  sin  cykellykta  .  .  . 

»Madam  Hanson,  madam  Hanson!» 
ropade  fröken  Anderson  högljudt  och 
förklarade  vidlyftigt,  att  om  hon  skulle 
skälla  ljuset  vore  hon  rädd  för  att  tåget 
skulle  gå  ifrån  dem  .  . . 

Nina  gick  sakta  ut  i  förstugan.  Hon 
fann  sin  kappa  och  hatt  och  började 
leta  efter  sina  galoscher. 

»Nej,  låt  mig,  fröken  Nina  ...»  hörde 
hon  hans  röst  bredvid  sig.  »Jag  följer 
er  förstås  i  alla  fall  bort  till  stationen  .  .  .» 

Ute  på  den  slaskiga  landsvägen  tog 
han  höfligt  korgen  från  gamla  fröken 
Anderson  och  hängde  den  på  cykeln. 
Med  Nina  växlade  han  blott  några  få  ord. 

Utanför  det  upplysta  ödsliga  stations- 
huset tog  han  ännu  en  gång  hennes 
hand. 

»Tack  för  i  kväll,»  sade  han. 


När  Nina  kom  hem  —  hon  låtsade 
sofva  i  kupén  för  att  slippa  alt  tala  med 
fröken    Anderson  —  salt    moster  Cecilia 


53 


inne  i  sitt  kabinett  och  talade  svenska 
med  en  herre.  Då  flickan  gick  genom 
det  mörka  förmaket,  såg  hon  hans  sil- 
huett mot  flygellampans  röda  sidenskärm. 
Hon  blef  stående  på  tröskeln. 

»Se,  hår  är  ändtligen  Nina,»  sade 
moster  Cecilia  glad  och  reste  sig  upp. 
»Nå,  Nina  —  känner  du  inte  igen  . .  .?» 

»Farbror  Ernst  Gustaf,»  sade  Nina 
högt  —  ytterligt  förvånad.  »Käre  farbror 
Ernst  Gustaf  .  .  .   Hvad  jag  är  glad!» 

Hennes  ögon  strålade,  hon  log  med 
hela  ansiktet:  hon  var  glad.  Och  nu 
hade  hon  en  anledning  att  visa  hur 
glad  hon   var. 


VI 


Grand  Hotel,  Köpenhamn  den  18  april. 

Kära  Märta  ! 

på  väg  till  Goethe-konferensen  i  Berlin 
kom  jag  hit  för  några  dagar  sedan, 
och  då  jag  tillåtit  mig  göra  visit  hos 
Cecilia  och  därvid  träffat  Nina,  tycker  jag, 
att  jag  bör  låta  dig  veta,  att  jag  sett 
henne.  Det  ligger  inte  för  mig  att  skrifva 
så  långa  bref  som  det,  hvarmed  du  föl- 
en tid  sedan  hedrade  mig.  Jag  har  inte 
svarat  på  det,  emedan  jag  —  då  —  stilla- 
tigande rättade  mig  efter  din  önskan  och 
så  mycket  som  det  stod  i  min  makt  und- 
vek Nina.  Du  hade  genomskådat  mig, 
du  var  hennes  moder,  och  din  h antyd- 
ning   pii    svunna     dagar    {Maler    pulchra 


55 


—  'filta  pulchrior !)  gjorde,  att  jag  fann 
dig  onekligen  halva  rätt  i  ett  par  af 
de  skäl  du  anförde  mot  mig  och  —  i 
första  ögonblicket  —  böjde  mig  för  dem. 
Men  när  jag  tänker  närmare  of  ver 
saken,  inser  jag  icke,  att  du  —  blott  af 
det  enkla  skälet,  att  du  en  gång  gifvit 
mig  en  ganska  svår  törn  —  skulle  ha 
rättighet  att  göra  manövern  omigen  och 
för  andra  gången  beröfva  mig  mina 
chanser.  Mitt  fel  att  vara  trettiosju  år 
ämnar  jag  inte  längre  låta  öfverväldiga 
mig,  isynnerhet  då  jag  funnit,  att  min 
jämnårige  och  gamle  vän  från  den  tiden 
vi  bägge  studerade  i  Leyden  och  Cam- 
bridge, konsthistorikern  Vilhelm  Marek, 
för  ögonblicket  uppträder  som  Xinas 
svurne  och,  efter  hvad  jag  kan  förstå, 
högst  gynnade  tillbedjare.  Dylika  puts, 
min  kära  Märta,  kan  ödet  spela  äfven  de 
mest  försiktiga  och  förutseende  mödrar! 
Det  har  onekligen  betydligt  förvärrat 
mina  utsikter,  men  ännu  icke  helt  och 
hållet  förstört  dem.  Och  då  jag  vet  med 
mig  själf,  att  det  icke  finns  något  (utom 
alltså  min  ålder!)  hvilket  kan  göra  mig 
mindre    acceptabel    som    Ninas   man  .  .  . 


56 


så  ...  Ja  —  som    du  själf  brukar  säga : 
nu  vet  du,  hvart  jag  vill  hän! 

Både  du  och  Albert  känna  mig 
ganska  grundligt  och  veta,  att  jag  i  själf  va 
verket  är  god  nog  åt  eder  dotter.  Nu 
låter  jag  mig  icke  afspisa  utom  af  Nina 
själf. 

För  att  säga  dig  detta,  kära  Märta, 
har  jag  skri  f vit  ett  b  ref,  som  kanske  före- 
kommer dig  litet  bryskt,  men  som  jag 
hjärtligt  ber  dig  icke  taga  illa  upp. 

Cecilia  frågade  mig,  om  jag  inte 
tyckte,  att  Nina  vuxit  till  sig.  Jag  tror, 
att  till  och  med  Albert  nu  svårligen 
skulle  kunna  anse  henne  för  ett  barn. 

Jag  stannar  här  någon  tid.  Min 
adress  är  som  ofvan. 

Din  tillgifne 
E.  G.  G. 


Liden  den  20  april. 

Käre  Ernst  Gustaf! 

Du  vet  naturligtvis,  hur  hjärtängslig 
du  har  lyckats  göra  mig  med  ditt  onek- 
ligen rätt  »bryska  bref.  Du  hade  san- 
nerligen   inte    beböft    hälften    så    många 


57 


ord  för  att  låta  mig  förstå,  hur  obe- 
tänksam jag  var,  då  jag  skickade  Nina 
till  Köpenhamn.  Jag  var  så  naiv  —  jag 
inbillade  mig,  att  i  ett  sådant  sällskaps- 
lif,  som  Waldorfs  föra,  skulle  min  lilla 
flicka  komplett  försvinna;  hon  skulle 
där  blott  ha  fördelen  att  få  se  sig  om- 
kring, iakttaga  andra  och  förbereda  sig 
på  att  själf  en  gång  få  spela  en  roll  i 
lifvet.  Hennes  bref  till  oss  här  hemma 
ha  inte  låtit  mig  ana  det  minsta  af  det 
du  berättar:  hon  har  ett  par  gånger 
nämnt  doktor  Marek  —  liksom  hon  nämnt 
flera  andra  af  Cecilias  umgängesvänner 
—  men  det  föll  mig  icke  in,  icke  med 
en  tanke,  att  Nina  under  ett  par  månaders 
vistelse  i  en  främmande  stad  kunde  gå 
och  fästa  sig  vid  en  utländing  som  vi 
aldrig  sett  eller  känna  det  minsta  till. 
Och  jag  måste  säga,  att  jag  inte  förstår 
syster  Cecilia!  Hur  har  hon  —  med  ett 
sådant  ansvar!  —  kunnat  vara  sa  tank- 
lös att  lata  något  dylikt  passera  midtför 
sina  ögon?    Jag  begriper  del  inte. 

Hvad  skall  jag  nu  göra?  Naturligt- 
vis törs  jag  inte  skrifva  ett  ord  om  detta 
till    Nina.      Är    del    bara    en    idé   af  dig 


58 

(och  i  mina  ljusaste  ögonblick  kan  jag 
inte  låta  bli  att  hoppas  det!),  gör  jag 
bara  ondt  värre  genom  att  blanda  mig 
uti  saken.  Men  hvarför  har  hon  inte 
själf  sagt  mig  något  —  hvarför  har  hon 
inte  förtroende  till  mig?  Inte  sant, 
Ernst  Gustaf  —  du,  som  har  sett  oss  så 
mycket  tillsammans  —  har  jag  inte  all- 
tid varit  sådan  emot  mina  barn,  att  jag 
skulle  kunna  påräkna  deras  förtroende 
såsom  vuxna?  Men  hon  tycker  natur- 
ligtvis, att  mamma  är  så  gränslöst  gam- 
mal och  så  omöjlig  i  känsloväg,  att  sådant 
kan  det  rakt  inte  vara  frågan  om.  Jag 
är  säker  på,  att  den  lilla  nippertippan 
Elsa  Witt  vet  mera  om  min  Nina  än 
jag  och  hennes  far  veta.  Gud  gifve,  att 
hon  bara  ville  skrifva  till  mig  så  som 
hon  skrifver  till  sina  väninnor  och  skol- 
kamrater. —  Hvad  bryr  jag  migomplikt- 
bref! 

Käre  Ernst  Gustaf  —  jag  ser  ditt 
ironiska  leende,  när  du  läser  detta, 
men  du  må  inte  tro,  att  jag  är  så  små- 
aktigt stolt,  att  jag  för  den  skull  lå- 
ter bli  alt  säga  hvad  jag  har  på  hjärtat. 
Nu  är  jag  riktigt  glad  öfver,  att  du  är  i 
Köpenhamn  och  kan  lite  hålla  ögonen  på 


59 


Nina.  Af  dig  får  jag  åtminstone  veta  san- 
ningen. Jag  kan  inte  fatta,  livad  Ce- 
cilia tänker  på,  som  inte  ber  dig  bo  hos 
dem  —  så  stor  plats,  som  de  ha,  och 
sådana  barndomsvänner,  som  ni  alltid 
ha  varit.  Det  vore  så  tryggt  att  veta 
dig  under  samma  tak  som  Nina. 

Låt  mig  nu  veta  allt  hvad  du  vet 
om  den  där  doktor  Marek.  Cecilia  törs 
jag  naturligtvis  inte  fråga  —  hon  skulle 
bara  tro,  att  jag  toge  mig  tankar  på 
Ninas  vägnar.  Ack,  Gud!...  Och  jag. 
som  bara  önskar,  att  jag  hade  min  lilla 
tös  hemma  igen,  och  att  aldrig  någon 
utländsk  konsthistoriker  kommit  för  hen- 
nes ögon!  Bruka  de  inte  också  ha  en  del 
med  målare  och  modeller  och  bohemer 
och  sådant  att  göra?  .  .  .  Naturligtvis  ön- 
skar jag,  att  Nina  en  gång  i  framtiden 
skall  bli  gift.  men  nog  ville  jag  bra  gärna 
känna  den  man  i  grund  och  botten, 
ät    hvilken    jag    skulle    kunna  ge  henne. 

Jag  sitter  inne  i  flickornas  rum  och 
skrifver,  ty  blåsten  står  på  i  kabinettet 
och  Albert  är  borta.  Ninas  bädd  i  hör- 
net är  tom.  Louise  sofver  med  en  bok 
bredvid  sig  i  sängen,  och  jag  kan  höra, 
att  Nanny   ligger  och   bviskar  för  sig  själf 


00 


under  täcket.  Gud  i  himmelen  —  når 
jag  tänker  på,  hur  mycken  bjärtängslan 
och  oro  de  ha  i  beredskap  åt  mig!  Vet 
du  hvad  —  jag  tror  inte,  att  alla  kvinnor 
duga  till  att  vara  mödrar.  En  mor  skall 
kunna  ha  mod  att,  när  ögonblicket  kom- 
mer, förinta  sig  själf  och  lämna  plats 
åt  andra  —  det  kan  jag  inte. 

Jag  är  så  egoistisk,  Ernst  Gustaf; 
på  sätt  och  vis  är  jag  nu  glad  öfver,  att 
det  är  som  det  är,  ty  nu  vet  jag,  att 
jag  inte  behöfver  be  dig  vaka  öfver  Nina. 

Din   vän 
Märta. 


VII. 


Nj 


na  stod  och  klädde  sig  till  kostym- 
festen hos  fru  Ryding,  hennes  onkels 
syster.  Hon  skulle  föreställa  en  holländsk 
bondflicka.  —  Doktor  Marek  hade  själf 
roat  sig  med  att  teckna  hennes  kostym: 
mörk  kjol,  förkläde  och  korta  ärmar 
samt  en  trekantig  grön-  och  hvitrutig 
sidenschalett  om  den  bara  halsen.  På 
hufvudet  hade  hon  det  mest  klädsamma 
hvita  huckle,  fäst  vid  tinningarna  med 
två  stora  silfvernålar.  Till  att  börja  med 
hade  Nina  opponerat  sig  mot  dräkten 
hvarför  kunde  hon  inte  hellre  fä  lo!  att 
vara  en  Pierrette,  en  Suzanne  eller  en 
Holbergsk  Leonora? 

»För   det,   att  ni  inte  passar  till  det. 
fröken   Nina,»   hade  doktor  Marek  svarat 


(>2 


»Det  som  ni  mest  af  allt  i  världen  passar 
till,  är  att  sitta  och  dricka  kaffe  i  ett 
gammalt  mörkbonadt  kök  med  blått 
porslin  på  hyllorna  vid  ett  smårutigt 
fönster,  som  vetter  ut  mot  hafvet ...»  Han 
hade  inte  så  mycket  som  tittat  upp,  medan 
han  talade,  bara  tecknat  vidare.  Och 
Nina  hade  heller  inte  sett  upp.  Hennes 
ögon  lyfte  sig  jämt  så  mycket,  att  hon 
kunde  se  hans  hand  på  papperet  och 
blyertspennan,  som  skickligt  gled  upp 
och  ned. 

Nu  var  hon  färdig,  och  för  första 
gången  såg  Nina  —  klädd  i  en  främ- 
mande och  iögonenfallande  dräkt  — 
riktigt,  hur  vacker  hon  själf  var.  Det 
mörka  håret,  som  under  den  styfva 
hvita  linneduken  bubblade  fram  öfver 
den  låga  pannan,  näsan  som  var  så  bred 
mellan  ögonbrynen  och  så  rak  som  på 
en  grekisk  staty,  de  bruna  ögonen  och 
den  röda  munnen,  den  smala  kindens 
duniga  ljufhet .  . . 

»Är  jag  inte  för  blek  till  grönt?»  frå- 
gade hon  plötsligt  ängsligt  fröken  An- 
derson, som  hjälpte  henne,  i  det  hon 
fäste  schalelten. 

Fröken    blir    nog    röd,    när  fröken 


63 


dansar,»  svarade  hushållerskan  uppmunt- 
rande. 

Men  det  lyckades  Nina  att  bli  röd, 
långt  innan  hon  hade  tagit  ett  enda 
danssteg.  Då  hon  kom  in  i  salongen 
stod  moster  Cecilia  dar  som  en  prakt- 
full drottning  Elisabeth  —  det  röda  håret, 
hvars  slaf  hon  var,  tvang  obevekligt 
moster  Cecilia  in  i  denna  farliga  och 
ansvarsfulla  roll.  Hon  stod  midt  på 
golfvet  i  blått  brokad,  smidd  i  smycken, 
och  på  livar  sin  sida  om  henne  stodo 
två  herrar  i  frack  och  hvit  halsduk: 
Vilhelm  Marek  och  farbror  Ernst  Gustaf. 

»A,»  sade  fröken  Anderson  i  dörren 
bakom  Nina  —  besviken,  »jag  trodde, 
att  herrarna  också  skulle  vara  utklädda! » 

»Vi  ha  inte  mod  till  det,  fröken  An- 
derson,» sade  doktor  Marek  —  han  hade 
nog  själfbehärskning  att  icke  först  vända 
sig  mot  Nina.  Farbror  Ernst  Gustaf 
gick  ett  par  steg  fram  och  tog  hennes 
hand,  som  han  lyfte  högt  upp,  i  det  han 
såg  på  henne.  Därpå  vände  han  sig  till 
de  andra : 

»Jag  tror  nog,  att  Marek  ända  hade 
rätt.     sade  han  bara  menande. 

»Det  visste  jag,»   svarade  Marek  lågt 


64 


och  flyktigt.  Hans  blick  gled  öfver  henne. 
Och   det  var  då  som  Nina  blef  röd. 

»Hvar  är  onkel  Otto?»  fann  hon  i 
sin  förlägenhet  på  att  fråga. 

»Hans  syster  har  tvingat  honom  att 
uppträda  i  hvita  silkesstrumpor,»  svarade 
moster  Cecilia  framför  spegeln,  bekym- 
rad öfver  sin  koaflyr,  på  hvilken  diade- 
met icke  ville  sitta  fast.  »Och  nu  tror 
han  själf,  att  de  komma  att  spricka  sön- 
der öfver  vådorna». 

»Han  måste  hålla  sig  mycket  stilla,» 
tillrådde  farbror  Ernst  Gustaf  tankspridl. 

»Det  kan  väl  inte  hjälpa,»  sade 
moster  Cecilia  onådigt,  »när  strumporna 
äro  för  små.» 

Kommendören  var  emellertid  ganska 
nöjd  med  sig  själf,  när  han  ändtligen  i  all 
sin  glans  kom  till  synes.  Han  skulle  före- 
ställa en  bonvivant  från  regentens  tid 
och  försäkrade  skrattande,  att  han  till 
det    yttersta    ämnade  bli  sin  roll  trogen. 

»Lilly»  —  det  var  fru  Ryding,  åt 
hvilken  ödet  nyckfullt  tilldelat  detta 
namn  »Lilly  har  verkligen  de  mest 
fantastiska  idéer,  >  tyckte  moster  Cecilia 
sötsurt  med  en  kritisk  blick  på  sin  man. 

Damerna  fingo  vagnen  för  sig  själfva 


65 

den  af  naturen  rätt  bastanta  drottnin 


o 


Elisabeths  vertagadin  och  pufTärmar  for- 
drade plats  —  och  de  tre  herrarna  togo 
en  droska.  Ute  i  tamburen  svepte  far- 
bror Ernst  Gustaf  pälskappan  omkring 
Xina,  medan  Marek  satte  bottinerna  på 
henne.  Då  hon  hela  tiden  kände  sig  så 
blyg,  att  hon  bara  kunde  se  ned  för  sig. 
var  det  naturligtvis  hans  ögon  hon 
mötte. 

Farbror  Ernst  Gustaf  dansade  inte, 
det  visste  Nina.  men  hon  hyste  någon- 
städes  i  en  vrå  af  sitt  hjärta  —  en  be- 
stämd förhoppning  att  doktor  Marek 
skulle  bjuda  upp  henne.    Och  fastän  hon 

—  naturligtvis  —  icke  sade  ett  ord 
om.   att  hon  kände  sig  besviken,  så  anade 

—  naturligtvis  den  sluga  moster 
Cecilia  det. 

»Stackars  doktor  Marek,»  sade  hon 
och  lyfte  litet  på  pälskappan,  »han  tycker 
nog  det  är  ledsamt  i  afton  att  icke  dansa. 

»H varför  dansar  han  inte?  frågade 
Xina  hastigt,  oroligt.  »Han  dansade  ju 
hemma  hos  oss  här  om  dagen.» 

»Det  var  också  mycket  oförsiktigt 
af  honom,  lilla  Nina,  svarade  moster 
Cecilia  mildt  förebrående,  liksom  om  det 

5.  —  Mailing, 


()() 


hade  varit  Ninas  skull.  »Genom  hans 
mamma  vet  jag,  att  han  efteråt  hade 
ett  mycket  svårt  anfall  af  ischias.» 

Sedan  Nina  kommit  bort  från  sina 
bröder,  hade  hon  naturligtvis  vant  sig 
af  med  alla  handgripligheter,  men  hon 
kunde  haft  lust  att  ge  moster  Cecilia, 
där  hon  satt  i  all  sin  drottningvärdighet, 
en  örfil  —  så  oresonligt  ond  och  liksom 
flat  blef  hon. 

Fru  Ryding  tog  emot  sina  gäster 
klädd  som  borgfru,  och  hvarken  Salomo 
i  all  sin  härlighet  eller  liljorna  på  mar- 
ken kommo  upp  mot  henne  i  prakt 
och  värdighet.  Vilhelm  Marek  hviskade 
till  Ernst  Gustaf  Gram,  att  Victor  Hugo 
skulle  gråtit  glädjetårar,  om  det  hade  fal- 
lit på  hans  lott  att  ställa  henne  vid  sidan 
af  den  äldste  och  mest  representative  af 
sina  »borggrefvar».  Hon  hade  på  hnf- 
vudet  en  hennin,  till  hvilken  Isabeau  de 
Baviere  aldrig  burit  maken,  och  ett  lif- 
smycke,  som  var  så  tungt,  att  en  svagare 
person  aldrig  skulle  orkat  med  det.  Trots 
hennes  tants  vänliga  artighet  som  vär- 
dinna, kände  sig  Nina  i  början  alldeles 
bortkommen  bland  alla  de  lysande  och 
stilenliga  —  framför  allt  stilenliga  —  kosly- 


67 


mer,  hvilka  fyllde  familjen  Rydings  stora 
våning.  Men  dansa  fick  hon  —  det 
sörjde  onkel  Otto  ärligt  för  —  och  hon 
hade  redan  en  stor  del  af  sitt  program 
fulltecknadt,  då  kommendören  på  nytt 
kom  fram  och  presenterade  en  herre  för 
henne. 

»Se  här,  Nina,»  sade  han  vänligt, 
»detta  är  min  systerson  Hans,  som  du 
så  ofta  har  hört  oss  tala   om.» 

Med  en  rodnad  som  gick  ända  upp 
i  pannan,  tänkte  Nina  genast  på  det 
fantastiskt  och  burleskt  uppsluppna  href 
hon  i  ett  anfall  af  nyckfullhet  skrifvit 
till  sin  väninna  Elsa  —  bara  hon  då 
hade  bränt  upp  det! — om  unge  Ryding 
och  hans  mor.  Först  tordes  hon  knappt 
lyfta  sina  ögon  mot  den  unge  mannen, 
som  bugande  stod  framför  henne,  och 
när  hon  ändtligen  fick  mod  att  se  upp, 
skämdes  hon  bara  ännu  mera. 

»Fröken  tycker  nog,  att  det  här  är 
litet  brokigt,»  sade  han  förbindligt  och 
smålog  ned  mot  henne.  »Jag  kan  förstå, 
att  mammas  tillställningar  måste  före- 
falla en  främmande  något»  —  han  såg 
sig  småleende  omkring  —  väl  kosmo- 
politiska .  .  .» 


68 

Han  satte  sig  bredvid  henne  och 
Nina  såg  nu  riktigt  hans  ansikte.  Det 
var  brunt  och  väderbitet,  med  ett  kort, 
skarpt  ärr  på  kinden  nedemot  hakan. 
Hans  näsa  —  o,  att  hon  aldrig  hade 
nämnt  hans  näsa !  —  var  mera  stor  än 
liten  och  hans  ögon  gråblå.  Annars  var 
han  »blond  och  vanlig».  Nina  mindes 
sedan,  att  hon  i  första  ögonblicket  till 
och  med  hade  tyckt,  att  han  påminde 
litet  om  kusin  Johan. 

Därefter  började  de  att  prata.  Nina 
ägde  den  grundligaste  bekantskap  med 
och  den  mest  förtroendefulla  tillit  till 
farbror  Ernst  Gustaf;  hon  hyste  för 
doktor  Marek  en  skälfvande  varm  be- 
undran som  emellanåt  nästan  gränsade 
till  dyrkan ;  —  men  med  ingen  af  dem 
kunde  hon  egentligen  tala  ogeneradt, 
prata  riktigt,  säga  allt  hvad  som  föll  henne 
på  läppen.  Orsaken  kunde  hon  icke 
fullständigt  förklara  för  sig  själf,  men 
förmodligen  var  det  densamma,  som 
gjorde,  att  hon  inte  på  villkor  kunde 
skrifva  sådana  bref  till  mamma  som 
hon  skref  till  Elsa  Witt.  Med  Hans 
Ryding  kunde  hon  prata.  De  hade  knappt 
växlat    tio    ord    med   hvarandra,  förr  än 


()<) 


de  upptäckte,  att  allt  det  de  hade  att 
säga  hvarandra  h varken  kunde  sägas  på 
en  dag  eller  ett  år.  Det  ena  förtroendet 
födde  det  andra :  ingen  hade  upplefvat 
så  märkvärdiga  ting  som  de,  ingen  hade 
tänkt  så  djupsinniga  tankar,  ingen  hade 
känt  så  gåtfullt,  ingen  hade  gissat  så 
skarpsinnigt  som  de.  För  första  gången 
talade  Nina  fullkomligt  ogeneradt  med 
en  vildt  främmande  ung  man  —  alldeles 
på  samma  sätt  som  hon  annars  blott 
kunde  tala  med  Johan.  Men  liksom 
doktor  Marek  —  just  för  det  att  han 
var  en  främling  —  i  så  oändligt  mycket 
högre  grad  tilltalat  hennes  fantasi  än 
farbror  Ernst  Gustaf,  hvilken  hon  känt 
sedan  hon  gick  i  kolt;  likaså  kunde  na- 
turligtvis icke  vaneumgänget  med  kusin 
Johan  jämföras  med  spänningen  och 
charmen  i  denna,  ännu  blott  hälft  till- 
stådda, förtrolighet  med  Hans  Ryding. 
Det  var  nästan  som  att  vilja  jämföra 
hembrygdt    svagdricka   med  champagne. 

I  kottiljongen  sade  Hans. 

»Vi  äro  kusiner  eller  nära  nog:  er 
moster  är  också  min  moster.  Kan  jag 
inte  få  lof  alt  säga   Nina? 


70 


»Men  det  brukas  inte  här  i  Dan- 
mark,» invände  Nina  sakta. 

»Jo  . .  .  Om  man  på  en  enda  afton 
blir  så  goda  vänner,  som  vi  ha  blifvit  i 
afton,  brukas  det  nog  öfverallt .  . .» 

Ninas  hufvud  nådde  precis  upp  till 
Hans'  skuldra  —  så  lång  och  ståtlig  som 
doktor  Marek  var  han  ändå  icke!  —  och 
när  de  dansade,  voro  hennes  ögon  i  jämn- 
bredd med  hans  läppar. 

»Nina,»  hviskade  han.  Det  skulle 
ha  generat  henne  förfärligt  att  så  där 
sans  facon  ha  blifvit  ombedd  att  kalla 
doktor  Marek  för  Vilhelm  (fastän  hon 
emellanåt  på  prof  gjort  det  för  sig  själf !), 
men  när  hon  nu  med  ett  par  ögon 
fulla  af  skratt  och  blyghet  mötte  sin 
kavaljers,  fann  hon  icke  minsta  svårighet 
att  svara  honom  såsom  han  önskade: 
Hans  ...» 

»I  morgon  kommer  jag  ut  till  tant 
Cecilia,»  sade  han  senare,  och  hon  sva- 
rade : 

»H varför  har  ni  icke  varit  där  långt 
förut?  Både  onkel  och  moster  ha  varit 
mycket  stötta  på  er.» 

»För    det    att  jag    var  rädd  för  er,» 


71 


sade    han  och  skrattade.     »Man  har  be- 
rättat mig  alltför  mycket  om  er.» 

Något    styggt?      frågade    Nina   och 
gjorde  sina  stora  ögon  större. 

»Afskyvärdt!  Hvad  skulle  man  väl 
kunna  säga  annat  om  er?» 

Och  så  skrattade  bägge,  som  om  de 
hade  sagt  de  kvickaste  saker  i  världen. 
Det  var,  som  om  det  funnes  ett  slags 
hemlig  elektrisk  kontakt  emellan  dem. 
rivart  ord  han  sade,  om  det  var  aldrig 
så  enkelt,  gaf  liksom  eko  inuti  henne, 
och  hvarenda  blick  ur  hennes  ögon 
väckte  slumrande  världar  af  undran  och 
beundran  till  lif  i  hans  själ.  Att  en  Hicka 
kunde  hålla  hufvudet  som  Nina,  kunde 
rodna  och  kisa  under  ögonlocken  som 
Nina.  kunde  skratta  och  småle  som  Nina 
—  det  var  det  största  underverk,  som 
kunde  ske  i  en  värld   full  af  underverk. 

När  Nina  ändtligen  —  bland  de  allra 
sista  —  tog  afsked  af  värdinnan,  hade 
redan  hade  farbror  Ernst  Gustaf  och 
doktor  Marek  för  länge  sedan  lämnat 
balen.  Det  var  unge  Hans,  som  både 
hjälpte  henne  med  bottinerna  och 
ömmare  än  farbror  Ernst  Gustaf  under 
alla    de     ar     han     känt    henne    någonsin 


72 


gjort  —  svepte  pälskappan  omkring 
henne. 

»I  morgon!»  mumlade  han  med  hen- 
nes hand,  som  doldes  under  kappan, 
fast  i  sin.  Och  det  var  icke  långt  ifrån, 
att  hennes  hufvud  nästan  hvilade  mot 
hans  skuldra,  då  hon  —  ännu  tystare 
—  svarade. 

»Ja,  i   morgon.» 


Solen  gick  upp  öfver  Österbro,  då 
vagnen  körde  genom  Nyboder.  Det  lyste 
röd  t  öfver  hafvet  och  öfver  Sveriges 
kust. 

»En  sådan  rysligt  lång  tillställning!» 
sade  moster  Cecilia  och  gäspade  i  sitt 
hörn.  »Det  är  förvånande,  att  Lilly  kan 
få  människor  att  stanna  så  länge.» 

»Å,  hon  har  själf  roligt,»  sade  kom- 
mendören litet  hånfullt.  Han  satt  och 
frös  i  sina  silkesstrumpor  och  stam- 
pade hela  tiden  diskret  med  fötterna 
för  att  hålla  sig  varm. 

»Och  du  dansade  nästan  hela  tiden 
bara  med  Hans,»  vände  sig  moster  Ce- 
cilia sömnigt,  ogillande,  utan  all  energi 
till   Nina. 


?;} 


»Ja,»   sade  Nina. 

Liksom  del  varit  en  sak,  som  lölle 
af  sig  själf  och  icke  kunde  vara  annor- 
lunda. 


VIII. 


Masta    morgon    kom  Nina  sent    ned  till 

frukosten.  När  hon  kom  in  i  den 
ljusa  matsalen,  satt  moster  Cecilia  ännu 
vid  tebordet  och  —  farbror  Ernst  Gustaf! 
Kommendören  var  redan  på  varfvet. 

Nina  hälsade,  fick  té,  tog  smörgås, 
och  förhärdad-e  sig  i  stillhet  emot  hvad 
som  komma  skulle. 

»Det  var  väl,  att  du  ändtligen  visade 
dig,  lilla  Nina,»  började  moster  Cecilia 
långdraget.  »Ernst  Gustaf  sitter  riktigt 
och  grälar  på  mig  för  din  skull.  Han 
tycker,  att  vi  handla  alldeles  oförsvarligt, 
som  låta  dig  vara  så  länge  uppe  om 
kvällarne.» 

Ernst  Gustaf  kände  själf  svagt,  att 
ingen    inledning         ifall    det    gällde,    att 


/.) 


befrämja  hans  intressen  —  gärna  kunnat 
vara  mera  illa  vald,  men  han  var  dock 
icke  på  långt  när  i  stånd  att  ana  den 
storm  af  harm  och  ovilja,  hvilken  mos- 
terns oskyldiga  ord  uppväckte  hos  Nina. 

»Tycker  farbror  Ernst  Gustaf  då,  att 
jag  ännu  är  en  sådan  barnunge?  frå- 
gade hon  kyligt,  undfallande,  men  dock 
med  en  viss  sturskhet. 

»Nej,»  svarade  han  och  önskade, 
att  Cecilia  nu  ville  hålla  sin  mun  och 
öfverlämna  ledningen  af  samtalet  ute- 
slutande åt  honom.  »Jag  vet  lika  väl 
som  du,  att  du  är  sjutton  år,  men  om 
du  så  vore  dubbelt  så  gammal,  min  kära 
Nina,  kan  det  aldrig  vara  nyttigt  för 
dig  att  komma  hem  klockan  sex  om 
morgonen.» 

»Fem,»   rättade  moster  Cecilia  mildt. 

»Eller  fem,»  sade  han  otåligt.  Han 
vände  sig  åter  till  Nina:  Jag  tror  icke, 
att  dina   föräldrar   skulle  gilla  del. 

När  det  bara  sker  en  eller  två 
gånger  om  året»  —  Nina  böjde  över- 
lägset på  bufvudet,  da  lian  räckte  henne 
brödkorgen  —  tror  jag  inte.  att  del  kan 
skada  någon   människa.» 

Paus.     Ny  inledning: 


76 


Y  i  fingo  just  icke  mycket  nöje  af 
di  It  sällskap  i  går  ...»  Han  reste  sig  upp 
och  ställde  sig  bakom  Ninas  stol.  Moster 
Cecilia  sköt  ändtligen  koppen  ifrån  sig 
och  fick  fatt  i  morgontidningarna. 

»Jag  dansade  ju,  farbror  Ernst  Gus- 
taf,» sade  Nina  utan  att  vända  sig  om, 
mera  späkt. 

»Hör  på,  Nina,  —  det  är  idiotiskt, 
att  du,  nu  då  du  är  fullvuxen,  fortfar  att 
kalla  mig  »farbror».  Tycker  du  verkligen, 
att  jag  är  så  gammal?» 

»Nej  .  .  .  visst  inte  .  . .  Men  livad  skall 
jag  annars  säga?  Jag  har  ju  gjort  det 
alltid.» 

»Du  skall  naturligtvis  kalla  mig  vid 
namn,  liksom  jag  hoppas  att  dina  syskon 
skola  göra,  då  de  bli  vuxna.» 

»Snälle  Ernst  Gustaf,»  sade  moster 
Cecilia  lojt,  utan  att  ens  lyfta  sina  ögon 
från  tidningen,  »skäm  nu  inte  bort  Nina 
alltför  galet.  Med  litet  fantasi  kunde  jag 
nästan  känna  mig  förflyttad  tjugo  år 
tillbaka  i  tiden.  Du  påminner  mig  så 
Ulligt  om  dig  själf  från  den  tiden  då  du 
svärmade  lör  Märta  ...» 

»Har  farbror  Ernst  Gustaf  svärmat 
för    mamma?)      Nina   gjorde  stora  ögon. 


»Ja,  sade  han  helt  långsamt.  Cecilia, 
som  åter  fördjupat  sig  i  dagens  nyheter, 
såg  han  icke  på  —  hon  hade  nu  åstad- 
kommit all  den  skada,  hon  var  kapabel 
att  göra  honom,  och  var  honom  hädan- 
efter likgiltig.  Han  satte  sig  på  den 
tomma  stolen  vid  sidan  af  Nina  och 
böjde  sig  fram  emot  henne  —  hans  all- 
varliga, underligt  koncentrerade  blick  vek 
icke  från  hennes  ansikte. 

»Tänk  då!»  sade  flickan  bara  och 
smorde  omsorgsfullt  smör  på  det  rostade 
brödet.  Dylika  antediluvianska  historier 
kunde  tydligen  icke  riktigt  intressera 
henne. 

Ernst  Gustaf  reste  sig  åter  upp  från 
sin  plats  —  långsamt.  Ingen  af  damerna 
märkte,  att  han  nu  var  en  smula  blekare 
än  vanligt.  Nina  åt  med  god  aptit  och 
hennes  moster  vände  tidningen. 

Efter  en  stund  sade  Ernst  Gustaf 
med  sin  vanliga  ton: 

»Jag  har  nästan  beslutat  att  begagna 
mig  af  det  vackra  vädret  för  att  fortsätta 
min  resa  till  Berlin.     Jag...» 

»Men  Ernst  Gustaf  då  I  for  fru  Wal- 
dorf  chockerad  upp.  »En  sådan  idel... 
Du     stannar    då    åtminstone    öfver    var 


78 


middag  om  lördag,  som  du  lofvat  mig .  .  . 
Den  är  för  dig  —  endast  och  allenast 
för  dig.» 

»Kära  Cecilia...»  Han  var  rädd  att 
ännu  mera  röja  för  henne  sin  hemlighet 
genom  att  vara  för  envis  och  visste  inte 
livad  han  skulle  svara  henne. 

»Jo,  du  måste  stanna»,  fortfor  hon 
energiskt.  »Platserna  vid  bordet  äro  redan 
bestämda.  Du  får  till  dam  en  förtjusande 
flicka  —  filosofie  kandidat,  målarinna, 
kvinnlig  och  allting.  Just  någonting  för 
dig.  ..» 

Trots  situationen  kunde  han  icke 
låta  bli  att  skratta.  Cecilia  var  alltför 
härlig  i  sin  naiva  obarmhärtighet.  »Just 
någonting  för  dig!  ...» 

»Tack,»  sade  han  artigt.  »Då  du  och 
din  man  äro  så  vänliga  att  bestämdt 
påyrka  det,  stannar  jag  naturligtvis.» 

»Och  nu  skall  jag  strax  kläda  mig 
till  utställningen,»  sade  fru  Waldorf  bråd- 
skande, under  det  hon  med  en  viss  saknad 
genomögnade  den  långa  listan  af  intet- 
sägande lokalnyheter,  med  hvilken  hon 
tyvärr  icke  hade  tid  att  längre  sysselsätta 
sig.  »Skynda  dig,  Nina,  att  bli  färdig 
med  din  frukost,  kära  du.    Ernst  Gustaf 


7<.) 

har  kommit  så  tidigt  för  att  hemta  oss 
till  empireutställningen  på  konstindustri- 
museet.» 

Det  var  mycket  riktigt  —  det  hade 
han  ju  också!  Empireutställningen  på 
konstindustrimuséet  värden  förevändning 
lian  begagnat  sig  utaf  för  att  så  tidigt 
på  förmiddagen  kunna  få  tillfälle  alt 
träffa  Nina.  Och  nu  hade  dessa  två 
kvinnor  —  den  ena  genom  sin  tanklösa 
och  opåkallade  skvalleraktighet,  den  an- 
dra genom  sin  obarmhärtiga,  barnsligt 
okonstlade  likgiltighet  —  bägge  utan  att 
ana  det  —  kväft  och  förstört  hans  man- 
domstids käraste  framtidshopp;  på  fem 
minuter,  med  några  få  ord  hade  de 
ohjälpligt  grusat  de  sista  årens  så 
ömt  och  skyggt  värnade  lyckodrömmar. 
Han  kunde  under  de  närmaste  timmar- 
na icke  slippa  ifrån  deras  sällskap. 
hvilket  han  själf  tilltvungit  sig,  men  — 
Gudskelofl  —  ingen  af  dem  behöfde  nå- 
gonsin få  veta,  att  denna  förmiddag  varit 
en  af  de  svåraste  och  plågsammaste  i 
hans  lif. 

Käre  farbror  Ernst  Gustaf  —  ja, 
jag  säger  naturligtvis  ända  alltid  farbror  , 
för  det   kan  jag  ju   inte  låta  bli   .  böljade 


80 


Nina  litet  förläget,  hon  hade  suttit  och 
funderat  de  sista  minuterna.  »Tror  far- 
bror, att  vi  komma  att  stanna  länge  på 
den  där  utställningen?»  .  .  . 

»Hon  väntar  någon,»  tänkte  han 
genast  »och  nu  vill  hon  inte  gå  ut.» 

»Ja,  för»  —  hon  sade  det  fort  och 
snubblade  nästan  öfver  orden  —  »jag  är 
bra  trött  från  i  går.     Annars  så  . .  .» 

»Kära  Nina...  för  all  del...  Vi 
kunna  ju  också  uppskjuta  det .  .  .» 

»Nej,»  sade  Nina  ifrigt,  plötsligt  rädd 
för  att  genom  sin  invändning  ha  väckt 
något  slags  misstanke.  »Jag  vill  natur- 
ligtvis   rysligt  gärna  se  alltsammans...» 

Husjungfrun  kom  in  med  en  stor 
bukett  skära,  långstjälkade  rosenknoppar. 

»Till  fröken!»  sade  hon  med  ett 
menande,  liksom  triumferande  leende. 

Nina  blef  lika  röd  som  buketten  — 
hon  tordes  inte  se  upp  på  farbror  Ernst 
Gustaf. 

»Åh,  Emma»,  vände  hon  sig  stam- 
mande om  efter  flickan,  »låt  mig  få  litet 
vatten  att  sätta  dem  uti  och  ett  af  de 
höga  slipade  glasen,  så  är  Emma  snäll ...» 

Hon  drog  varsamt  det  förseglade 
visitkortet    ut  mellan  stjälkarna  och  bröt 


81 

kuvertet.  »Doktor  Marek,»  sade  hon 
långsamt,  liksom  besviken  och  lät  — 
utan  att  ens  läsa  de  skrifna  orden  — 
kortet  bli  liggande  på  bordet. 

Jungfrun  kom  in  med  vatten  — 
hon  lät  dörrarne  stå  öppna  efter  sig. 
Utifrån  tamburen  hörde  de  röster  och 
det  lätta  slamret  af  en  värja,  som  slog 
emot  en   stol. 

»Har  kommendören  redan  kommit 
hem  från  varfvet?»  frågade  Nina  hastigt, 
med  ögon  och  öron,  som  lyssnade. 

»Nej.  Det  är  löjtnant  Hyding,  som 
frågar,  om  han  får  hälsa  på  frun  och 
fröken.» 

»Ah!»  sade  Nina.  Det  kom  som  en 
suck  —  af  lättnad,  af  förtjusning,  af  för- 
väntan. Hon  böjde  hufvudet  och  satte 
blommorna  försiktigt  ned  i  kristallvasen, 
men  hon  tänkte  icke  längre  på  livad 
hon  gjorde.  Ernst  Gustaf  böjde  sig  ned 
och  tog  upp  kortet,  som  fallit  på  golfvet. 
När  han  reste  sig  upp,  sag  han  unga 
Hyding  slå  i  dörren  -  upprätt,  med  den 
Hata  mössan  i  handen,  käck  och  blond 
med  sina  blå  Ögon  och  ärret  i  den  breda 
hakan. 

Och  med  samma  blick  sag  han  också 

G.  —  Mailing. 


82 


Ninas  böjda  hufvud  —  handen  omkring 
blommorna,  hvilken  plötsligt  darrade  en 
smula  —  de  sänkta  ögonlockens  skäl f- 
ning  mot  den  röda  kinden ;  märkte  för- 
nimmelsen af  oro  omkring  henne,  liksom 
om  något  i  henne  fläktade  och  fladdrade 
den  inträdande  till  mötes  .  . . 

»Du  gode  Gud!»  tänkte  Ernst  Gustaf. 
»Så  långt  ha  de  båda  hunnit  på  en  enda 
afton.  Att  det  verkligen  kan  gå  för  sig 
i  en  sådan  rasande  fart!  ...  I  går  kunde 
jag  ännu  nå  henne,  när  jag  sträckte  ut 
armen  —  i  dag  är  hon  hundra  mil  borta 
ifrån  mig  . .  .  ifrån  mig  och  —  alla  andra.» 


IX. 


1/Tarck  inbillade  sig,  att  han  spelade  sina 
kort  betydligt  bättre  än  Ernst  Gustaf. 
I  stället  för  att  hufvudstupa,  som  en 
fluga  i  en  gräddskål,  störta  sig  i  för- 
därfvet,  stack  han  —  i  form  af  en  bukett 
och  ett  visitkort  —  försiktigt  ut  sina  an- 
tenner och  afvaktade  sin  tid.  Först  nästa 
dags  afton,  då  han  visste,  att  kommen 
dören  och  fru  Cecilia  bevistade  en  officiell 
middag  och  han  alltså  med  temligen  stor 
säkerhet  kunde  vänta  att  träffa  fröken 
Nina  ensam,  ringde  han  på  ute  i  Rosen- 
vaenget. 

Han  hade  icke  missräknat  sig.  Nina 
satt  och  läste  under  ståndlampan  vid 
brasan  i  kabinettet  med  fötterna  på  en 
stol  och  en  halfaten  apelsin  bredvid  sig. 


84 

då    han  —  efter    något  parlamenterande 

med  jungfrun  —  blef  insläppt. 

»Lilla  sybarit!»  sade  han  och  tog 
hennes  hand.  Hon  hade  strax  förlägen 
rest  sig  upp.  »Romaner  och  apelsiner, 
morgonklädning  och  brassken!  Det  är 
alltså  på  det  här  viset  vi  fortsätta  vår 
debut  som  världsdam.» 

Det  sista  skulle  han  inte  ha  sagt. 
Det  klack  till  i  Nina  —  hon  var  fast 
besluten  att  inte  tåla  någon  kritik  öfver 
sitt  uppförande  i  tisdags. 

»Jag  lät  jungfrun  förstå  att  jag  hade 
ett  viktigt  ärende  till  Waldorf  och  nöd- 
vändigt måste  skrifva  ett  par  ord  till 
honom  .  .  .  Sedan  skulle  jag  naturligtvis 
gä  min  väg,  men  —  här  ser  alltför  in- 
bjudande ut .  .  .» 

Med  det  lediga,  litet  vårdslösa  sätt, 
som  Nina  alltid  tyckte  klädde  honom 
så  bra,  tog  han  en  stol  och  slog  sig  ned 
midt  emot  henne  vid  brasan.  Nina  sade 
ingenting;  hon  höll  fötterna  indragna 
under  kjolen  och  band  med  nedslagna 
ögon  sidenbandet  på  sin  klädning  i  en 
ny  och   konstig  ögla. 

»Det  regnar  ute...»  Han  böjde  sig 
fram  öfver  elden.    »Ni  kan  då  inte  neka 


85 

mig    tak    öfver    hufvudet    en  halftimmes 
tid  —  till  och  med    om  jag  stör  er?.  .  .» 

»Ni  stör  mig  inte  alls,  doktor  Marek.  * 

Han  såg  snabbt  upp  på  henne.  Kloc- 
kan slog  sju,  och  medan  den  slog  tego 
de  begge. 

»Hade    ni     roligt    i    tisdags,  Nina? 
frågade  han. 

Nina  najade  till  och  blef  röd.  I  det 
ögonblicket  tänkte  hon  inte  på  annat, 
än  att  det  var  första  gången  han  icke 
kallade  henne  »fröken». 

»Ja,»  svarade  hon  lågt. 

»Hygglig  pojke  —  Hans  Ryding? 
Tycker  ni  inte?» 

»Jo,»  sade  Nina  ogenomträngligt. 
Hon  drog  sig  längre  in  i  den  djupa  län- 
stolen och  längre  in  i  skuggan  af  kakel- 
ugnsvrån. 

»Nu  skall  jag  säga  er  något,  In  Sina 
—  ni  blir  då  inte  ond  för  det  att  jag 
kallar  er  för  det  de  bruka  kalla  er  där 
hemma'/  ...» 

»Nästa  gäng  ni  blir  bjuden  på  kostym- 
bal  skall  ni  få  vara  Carmen  eller  Leo 
nora  med  en  solfjäder  i  handen.  \)ci\ 
där  solfjädern  skall  jag  alaga  mig  att 
taga     vara    på:    och    jag    väntar,    alt    ni 


86 


kommer  och  hämtar  den  efter  hvar  dans . . . 
Det  var  dumt  af  mig  att  inte  tänka  på 
det  förut ...» 

Nina  kunde  inte  herga  sig  för  att 
skratta  —  han  sade  det  så  lustigt.  Hon 
kröp  åter  fram  i  ljusskenet. 

»Ni  tror  kanske,  att  ni  kan  styra 
mig  med  den  där  solfjädern  —  precis 
som  med  en  piska,»  sade  hon  plötsligt 
näbbigt. 

»Alldeles.  Precis.  Har  ni  något  emot 
att  det  är  jag,  som  håller  ...  låt  oss  icke 
säga  piskan,  men  —  tygeln?» 

Det  var  för  brådstörtadt.  Nina  blef 
åter  osäker  —  nästan  litet  rädd  och 
hade  en  obestämd  förnimmelse  af  sam- 
vetskval. 

»Jag  vet  inte  hvad  ni  menar,» 
mumlade  hon. 

Han  såg  på  henne:  det  sätt,  h varpå 
hon  åter  vände  bort  hufvudet,  var  icke 
uppmuntrande  —  och  han  förstod  att  det 
för  närvarande  skulle  vara  en  dumhet 
att  söka  gå  vidare. 

»Är  ni  ledsen  öfver,  att  vår  gode  vän 
Ernst  (i usta f  reser?»  började  han  igen 
med  sin    vanliga   ton. 


8' 


ȁh  .  .  .  Jag  visste  ju,  att  han  inte 
hade  tid  att  stanna  länge...» 

»Kom  ihåg,  att  när  han  har  rest, 
så  abonnerar  jag  på  att  bli  insatt  i  alla 
hans  värdig-  och  rättigheter  med  rang 
af  öfverförmyndare.  Men  jag  förbereder 
er  på,  att  jag  ämnar  bli  mycket  strängare 
än  han  är.» 

Äter  vann  han  med  sitt  nonsens  en 
smula  terräng.  Och  han  såg  så  bra  ut, 
såsom  han  satt  där  vid  elden  med  det 
ena  benet  vårdslöst  gungande  öfver  det 
andra  och  hufvudet  tillbakalutadt. 

»Farbror  Ernst  Gustaf  är  då  inte 
sträng,»  sade  hon  och  skrattade. 

»Jo  då  .  .  .  Han  var  mycket  ond  på 
er,  för  det  att  ni  så  lömskt  öfvergaf  oss 
i  tisdags  afton.» 

Nina  hade  hört  talas  om  gångarna 
i  en  labyrint,  hvilka  alla  på  ett  eller 
annat  oförklarligt  sätt  efter  många  sling- 
ringar  mynnade  ut  i  en  viss  punkt.  Här 
tycktes  den  gifna  punkten  heta  tisdags 
afton.  Då  hon  nu  redan  hade  varit 
vid  denna  oundvikliga  ändpunkt  ett  par 
gånger  förut,  skrämde  den  henne  icke 
så  mycket. 

»Lömskt!»     upprepade   hon  indigne- 


88 


rad.  »Jag  hade  ju  blifvit  ditbjuden  för 
att  dansa.» 

»Med  måtta,»  sade  han  plötsligt  all- 
varligt. 

»Dansa  'med  måtta,»  eftersade  Nina 
föraktligt  och  med  oerhördt  eftertryck. 
»Hvad  vore  det  då  för  roligt?  ...» 

Han  argumenterade  icke  vidare  med 
henne  —  såg  bara  länge  på  henne  — 
och  sade  därpå  hastigt,  fullkomligt  af- 
görande : 

»Ni  har  rätt.   Det  är  jag  som  är  dum.» 

Hon  bar  ett  slags  hemmadräkt  af 
gråbrunt  ylle  i  en  ljus,  obestämd  färg, 
sydd  i  empirefason,  lätt  ringad  i  halsen, 
och  med  ett  bredt  mjukt  sidenband 
knutet  under  bröstet.  Ärmarne  voro 
mycket  vida  och  veckrika  samt  föllo  långt 
ned  öfver  händerna,  hvilka  hopknäppta 
hvilade  i  skötet.  Håret,  som  hvarken 
dolde  pannan  eller  öronen,  var  enkelt 
flätadt  i  två  tjocka  flätor,  hvilka  som  en 
krans  lågo  rundt  omkring  hufvudet  och 
till  fullo  framhäfde  nackens  sällsynt 
fina  form. 

»Vill  ni  en  gång  låta  mig  teckna 
ert  hufvud,  Nina?»  frågade  Marek  sakta 
efter    en    lång    lystnad.     >  Jag  är  som   ni 


89 


vet   ingen    artist,  men  jag  tror,    att   med 
er  kunde  jag  lyckas  ...» 

Nina  såg  skyggt  upp  —  allt,  som  kan 
sägas  om  en  kvinnas  skönhet,  hade  han 
liksom  pressat  ihop  i  delta  enda    er'. 

»Men    inte    nu?»...    mumlade   hon. 

»Xej,  inte  nu.  —  Ty  nu  skall  jag  ga. 
Han  reste  sig  upp. 

»Ah  —  b  ref  ve  t  till  den  gode  kommen- 
dören !  Det  höll  jag  sannerligen  nästan 
på  att  glömma  bort .  .  .  (iif  mig  ett  ark 
papper  och  finn  pa  hvad  jag  skall  skrifva, 
fröken  Nina.» 

Nina  lade  fram  brefpapper  på  moster 
Cecilias  skrifbord  i  hörnet.  Hon  skrattade 
muntert  och  ogeneradt. 

»Skall  jag  säga,  att  jag  tyvärr  inte 
kan  komma  på  middagen  på  lördag?» 
Han    tittade  upp  med  pennan  i  handen. 

»Xej!»  ropade  hon  energiskt  med 
Leende  efterlryck.  Hon  stod  bakom  ho- 
nom med  händerna  pa  ryggen. 

Hvad  i  all  världen,  skall  jag  da  hitta 
på?  .  .  .  Nu  vet  jag!  .  .  .  Att  jag  bortför 
er  och  er  moster  till  gamle  Josty  i  Fred- 
riksbergs Have  på  en  liten  afskedspicknick 
för  vännen  Ernst  Gustafs  Han  sag  upp 
mot  henne  öfver  skuldran:     »Duger  det  / 


90 


»Utmärkt!»  ropade  Nina  förtjust. 
»Det  visste  ni  naturligtvis  hela  tiden.» 

»Nej.  Så  sannt  jag  lefver...»  Han 
skref  fort  några  ord  och  reste  sig  upp. 
»Det  var  ni  som  inspirerade  mig  med  den 
där  empireklädningen  . .  .  Jag  kom  att 
tänka  på  Fredrik  VI .  .  .»  Hans  blick 
gled  småleende  öfver  henne. 

»...Men  nu  skall  jag  gå.  —  Jag 
måste  ..  .  Åh,  Nina  ...»  Han  stod  redan 
med  hennes  hand  i  sin  för  att  säga  far- 
väl och  behöll  den,  medan  han  talade. 
»Det  finnes  så  mycket  här  i  världen,  som 
ni  inte  vet,  la  Nina  —  och  den,  som  ni 
vet  minst  om,  det  är  ni  själf.  I  kväll 
t.  ex.  vet  jag  mycket  mera  om  er,  än 
ni  själf  vet.  Hade  jag  tid,  skulle  jag 
berätta  det  för  er,  men  nu  får  det  vara 
till  en  annan  gång.  Emellertid  —  när 
jag  nu  är  borta,  kan  ni  taga  ert  franska 
lexikon  och  slå  upp  ett  ord,  som  heter 
(tppriuoiser .  .  .  Det  är  nyttigt  att  kunna 
—  jag  menar  verbet.  Och  nu  .  .  .> 
Han  lutade  sig  ned  och  förde  långsamt, 
smekande  läpparne  öfver  hennes  böjda 
handled. 

»Jag  har  inte  tackat  er  för  rosorna  ...» 
hviskade  Nina  sakta  och  blygt. 


91 


»Tackat?..  .  Brukar  jag  tacka'  er?» 
Han  såg  upp  —  in  i  hennes  ögon,  hvilka 
icke  längre  undveko  hans. 

»Nej,  hon  smålog.  »Ty  ni  har  ju 
aldrig  något  att  tacka  mig  för.» 

»Det  kan  ni  inte  veta.  Nu  skall  jag 
teckna  ert  porträtt  —  i  den  här  klänningen 
—  brun  och  grå  och  helgonaktig.  Tror 
ni  kanske  inte,  att  det  blir  något  att 
tacka  för? ...» 

Hans  läppar  rörde  ännu  en  gång  vid 
hennes  hand  och  han  hviskade  bråd- 
skande : 

»Godnatt». 


När  Nina  hade  hört  tamburdörren 
slå  igen  —  ända  till  dess  stod  hon  orörlig 
på  samma  ställe,  där  han  lämnat  henne, 
och  lyssnade  -  -  började  hon  långsamt 
gå  fram  och  tillbaka  på  golfvet  inne  i 
den  stora  halfmörka  salongen.  Hon  var 
förargad  på  sig  själf,  för  det  att  hon 
hade  glömt  det  där  franska  ordet  han 
bedt  henne  slå  upp,  men  hon  hade  verk- 
ligen varit  sa  förvirrad,  när  han  sade 
det,  alt   hon   inte  ens   riktigt   hört  det. 

Kloekan   biel"  nästan   hall*  nio,  innan 


92 


hon  åter  tog  fatt  på  sin  bok  inne  i  ka- 
binettet. Efter  fem  minuter,  lät  hon  den 
sjunka  och  tittade  upp. 

»Om  jag  nu  bara  riktigt  säkert  visste, 
att  han  inte  gör  narr  af  mig,»  sade  hon 
långsamt  och  allvarligt  till  sig  själf. 

Därpå  såg  hon  efter  i  slutet  af  boken 
för  att  se,  om  »de  fingo  hvarandra»,  och 
när  hon  hade  förvissat  sig  om  det,  läste 
hon  med  ostördt  intresse  vidare. 

Innan  hon  gick  och  lade  sig,  tog 
hon  fram  sitt  balprogram  och  sina  många 
kottiljongsdekorationer  från  i  tisdags  samt 
delade  dem  i  två  högar:  dem  hon  fått 
af  Hans,  och  dem  hon  icke  fått  af  Hans. 

Men  Marek  gick  hem  och  var  myc- 
ket nöjd  med  sin  afton.  Det  var  Nina 
också. 


X. 


lifter  frukosten  hos  Jostys  —  som  för 
resten  varit  förtjusande;  till  och  med 
farbror  Ernst  Gustaf  tycktes  nästan  ha 
återfått  sitt  goda  humör  —  kom  Hans 
Kyding  vid  fyratiden  ut  till  Rosenvaaiget 
och  frågade  (med  en  korrekt  hälsning 
från  sin  moder),  om  icke  Nina  hade  lust 
att  gå  med  dem  i  Kongl.  teatern  samma 
afton.  Moster  Cecilia,  som  då  han  kom, 
ännu  ej  fått  ytterkläderna  af  sig,  kom 
ännu  ihåg  den  läxa  hon  fått  af  Ernst 
Gustaf  och  såg  ut  som  hon  ämnade  säga 
nej.  Hon  skakade  på  bufvudet  och  be- 
skärmade sig  öfver,  att  Nina  roade  sig 
alltför  mycket  samt  slutade  med  att  fråga 
Hans,  om  han  inte  ville  äta  middag  hos 
dem, sa  kunde  Nina  få  sällskap  till  teatern. 


94 

utan  alt  hon  behöfdc  skicka  hvarken 
vagn  eller  jungfru  med  henne  .  .  .  Där- 
efter försvann  hon  för  att  efter  alla 
konstens  regler  aftaga  sin  pariserhatt, 
som  var  så  beskaffad,  att  den  blott 
talte  den  ömmaste  och  mest  varsamma 
behandling.  Hon  sade  själf,  att  det  var 
»ett  studium»  både  att  få  den  af  och 
på  .  . . 

Ninas  runda  lilthatt  gjorde  henne 
icke  mycket  bryderi.  Hon  hängde  den 
på  hangaren  i  tamburen  och  slätade 
håret  med  händerna.  Hans  stod  vid  sa- 
longsdörren och  väntade,  att  hon  skulle 
gå  in  först. 

»Nå  —  hade  ni  roligt  i  förmiddags 
tillsammans  med  den  där  Marek?»  frå- 
gade han  okonstladt  svartsjukt. 

»Förfärligt!»  svarade  Nina  skrattande 
med  öppet  koketteri,  i  det  hon  snuddade 
förbi  honom.  Tillsammans  med  Hans 
var  det  inte  frågan  om  att  försöka  vara 
bättre  eller  annorlunda  än  man  verk- 
ligen var. 

När  moster  Cecilia,  sedan  hatten 
ändtligen  kommit  i  ro  och  lyckligt  och 
väl  hade  hamnat  i  ett  fridlyst  hörn  i 
sängkammaren,  kom  ned  igen,  hade  Nina 


95 

ännu  inte  tänkt  på  att  göra  sig  i  ord- 
ning till  middagen  eller  kläda  sig  till 
teatern.  Hon  reste  sig  litet  generad  upp 
från  hörnsoffan  —  Hans  stod  bakom  kar- 
men —  och  sade,  alt  »hon  inte  kunde 
förstå,  alt  klockan  verkligen  var  så 
mycket ...» 

»Ja,  nu  får  du  skynda  dig,  sade 
moster  Cecilia  onådigt.  Hon  såg  nästan 
inte  åt  Hans,  som  diplomatiskt  försökte 
blidka  henne  genom  att  genast  tala  om, 
hur  genomförd»  alla  hade  tyckt,  att 
drottning  Elisabeth  varit  på  balen  i  tis- 
dags .  .  . 

När  doktor  Marek  och  farbror  Ernst 
Gustaf,  som  tillbragt  hela  dagen  tillsam- 
mans, efter  en  middag  i  Standard  intogo 
sina  platser  nere  i  Kongl  teaterns  parkett, 
sågo  de  uppe  på  »balkongen»  en  mörk- 
hårig  flicka  i  hvit  sidenblus.  Hon  satt 
och  vände  profilen  mot  salongen  —  små- 
leende mot  en  bredaxlad  sjöofficer,  som 
bakifrån  böjde  >ig  djupt  ner  öfver  henne. 
Bredvid  satt  lady  Macbeth  med  hall- 
slutna  ögon  och  esprit  i  håret  och  hörde 
andäktigt  på  ouvertyren. 

I  första  ögonblicket  sade  de  ingen- 
ting till  hvarandra.     Men  de  blefvo  bägge 


<)() 


stående  med  kikarne  envist  riktade  mot 
samma  håll. 

»Där  är  lilla  Nina,»  sade  slutligen 
farbror  Ernst  Gustaf,  med  forcerad  lik- 
giltighet och  gned  nervöst  glasen  på  ki- 
karen med  sin  näsduk.  »Jag  visste  inte, 
att  hon  skulle  hit  i  afton  ...» 

»Inte  jag  heller,»  mumlade  Marek. 
Han  tog  icke  kikaren  från  ögonen. 

»Hon  tycks  inte  se  oss.» 

»Nej.»  Marek  skrattade  plötsligt  kort. 
»Hon  ser  bara  Hans  Ryding.» 

»Vår  goda  Cecilia  är  något  vårdslös 
i  fråga  om  sitt  ansvar  vis  ä  vis  Nina,» 
sade  Ernst  Gustaf  retligt  och  satte  sig  ned. 

»Hon  tänker  aldrig  på  något  annat 
än  sig  själf, »  svarade  Marek  kort.  Han 
hade  för  ögonblicket  heller  icke  mycken 
misskund  med  fru  Waldorf. 

»Och  Hickan   är  ju   ett  barn  ...» 

»Komplett,-  instämde  Marek.  »Del 
är  just  det  allra  farligaste.  Hon  har  icke 
mera  erfarenhet  om  världen  än  ett  ny- 
födt  barn.» 

»Och  så  denna  hart  när  otroliga... 
enkelhet...»  Ernst  Gustaf  såg  ned  i 
programmet    och   skrattade  litet  förläget. 


97 


»Jag  måste  säga,  att.  ..  Faslän,  jag  kän- 
ner henne  så  väl  och  hennes  mor  före 
henne,  så . .  .  Hon  nästan  förvirrar  en 
med  sin  .  .  .  simplicité  ...» 

»Just  det. »  Bägge  herrarna  voro 
fullständigt  eniga  med  hvarandra.  »För 
min  del  har  jag  nu  i  så  många  år,  då 
det  gällt  damer,  alltid  varit  tvungen  att 
räkna  med  bråk,  så  att  jag  måste  tillstå 
att  jag  nästan  alldeles  vant  mig  af  med 
att   behandla  enkla  tal.» 

Ridån  gick  upp.  Nina  lutade  sig 
välbehagligt  tillbaka  i  sin  fåtölj  och 
beredde  sig  att  njuta.  Hennes  ögon 
hvilade    hela    tiden    oafvändt    på  scenen 

bakom  sig  märkte  hon,  med  hvart 
andedrag  hon  drog,  Hans  Ryding. 

»Är  det  inte  härligt?»  frågade  han 
en  gång. 

»Jo,»  sade  hon  och  sag  honom  in  i 
ögonen.  De  hade  bägge  en  känsla  af, 
att  »härligt»  var  ett  ord,  som  just  nu 
rymde  mycket. 

Efter  föreställningen  följde  Hans  Nina 
hem.  Del  var  en  mörk  och  blåsig  vår- 
afton, men  då  han  erbjöd  Nina  att  åka, 
föredrog  hon  bestämdt  att  gå.  Han  före- 
slog  henne  att  inga  honom  under  armen 

7.  —  Mailing. 


98 


—  hon  tackade  —  och  efter  en  stund 
tog  han  (utan  att  föreslå  något)  hennes 
hand  i  sin  och  lät  den  hvila  där.  De 
talade  förståndigt  och  sentimentalt  om, 
hvilket  otryggt  och  besvärligt  lif  en 
sjöman  vore  dömd  att  föra  —  alltid 
flacka  omkring,  aldrig  känna  sig  riktigt 
bofast  i  sitt  hem  och  hos  sina  kära  .  .  . 
Nina  sade,  att  det  var  mycket  värre  fol- 
dern —  dem    där    hemma,   menade  hon 

—  som  skulle  sitta  ensamma  och  vänta. 
Hans  sade,  att  det  vore  den  enda  trösten 
man  hade,  att  någon  funnes  som  läng- 
tade efter  en,  då  man  i  främmande  far- 
vatten sutte  allena  på  örlogsdäck  och 
stirrade  på  sydkorset .  .  . 

»Men  ändå  längtade  han  ju  ut,  när 
han  vore  hemma?  . . .» 

»Inte  hädanefter.  Hädanefter  komme 
han  bara  att  längta  hem  .  .  .» 

Nina  svarade  inte  —  hon  bara  suc- 
kade. 

»Förresten  varade  härligheten  här 
hemma  troligen  inte  länge.  Han  kunde 
nog  när  som  hälst  vänta  att  bli  utkom- 
menderad på  nytt ...» 

Blåsten  tog  i  Ninas  aftonkappa.  Hon 
tryckte  sig  litet  fastare  intill  honom.  Han 


<><) 


drog  henne  beskyddande  ännu  tätare  in- 
till sig  och  önskade  bekymrad  t,  att  de 
dock  hade  tagit  en  vagn  .  .  . 

Nina  bara  skakade  på  hufvudet.  Hon 
brydde  sig  sannerligen  inte  om  en  smula 
blåst  —  när  det  bara  icke  är  på  sjön?, 
kom  hon  skrattande  att  säga  .  .  .  Nej,  hon 
hade  det  bra,  som  hon  hade  det. 

»Om  hon  inte  ville  tänka  på  honom, 
medan  han  vore  borta?.  .  .» 

»Det  visste  han  ju  nog,  att  hon  ville.» 

»Alltid?.  ..» 
Nästan  alltid  ...» 

Ingen  af  dem  vägde  sina  ord.  Han 
sade  livad  han  hade  på  hjärtat,  livad 
som  föll  honom  på  läppen,  och  hon  sva- 
rade alltid  precis  det  hon  menade.  Det 
föll  sig  så  oändligt  naturligt  för  dem 
bägge  alltsammans. 

Inne  i  kommendörens  trädgård  — 
porten  stod  gudskelof  öppen  ~  lade  han 
för  första  gängen  armen  omkring  hen- 
nes lif  och  tittade  i  den  kalla  vårnattens 
halfdunkel  frågande  ner  i  hennes  ansikte 
Nina?  .  .  .  i    mumlade  han. 

Nina  var  fullständigt  undeigifvet  pas- 
siv.    Också   när  han   kysste   henne. 

»Nu  vet  du  det,     hviskade  han. 


100 

»Men  Hans...»  Det  var  det  svagaste 
tecken  till  motstånd,  som    tankas  kunde. 

»Hvad  i  Herrans  namn  skall  man 
då  betänka  sig  på,  när  man  fullkomligt 
väl  vet  hvad  man  vill?...  Kan  du  säga 
mig,  hvad  vi  skola   betänka  oss  på?  ...» 

För  så  starka  skäl  böjde  sig  Nina 
naturligtvis  genast.  Hans  hade  rätt  — 
de  hade  sannerligen  icke  råd  att  skänka 
bort  en  enda  dyrbar  timma  af  lifvet . .  . 
Och  han  kunde  »när  som  helst  vänta 
att  bli  utkommenderad  på  nytt.» 

Det  var  kommendören  själf  som  kom 
och  öppnade.  Han  och  moster  Cecilia 
hade  varit  litet  oroliga  öfver,  att  Nina 
dröjt  så  länge  borta  .  .  . 

»Oroliga?»  upprepade  Hans  förvå- 
nad. »Men  ni  kunde  då  veta,  att  jag 
följde  henne  hem.» 

Nina  trädde  in  i  förstugan  —  så  obe- 
märkt hon  kunde  snuddade  hon  förbi 
sin  onkel  —  men  Hans  blef  stående  på 
stentrappan  utanför  den  öppna  förstugu- 
d örren. 

»Stig  in,  pojke!»  uppmuntrade  mor- 
brodern gästfritt. 

Ljuset  från  taklampan  föll  rakt  ned 
öfver    Nina,    där    hon  stod  med  kappan 


101 


hängande  öfver  skuldrorna  och  ined  bägge 
händerna  löste  den  mjuka,  hvila  spels- 
schal  hon  burit  virad  omkring  hufvudet. 
Hans  såg  på  henne  utifrån  mörkret. 

Nej    tack,  onkel,     sade  han  hastigt. 
Nfen  jag  kommer  igen  i  morgon.» 


XI. 


Kära  Märta 


Söndags  morgon 


T)å  grund  af  inträffade  omständigheter, 
om  hvilka  jag  förmodar,  att  du  genom 
andra  senare  erhåller  mera  detaljerad 
kännedom,  kommer  jag  att  ansenligt  för- 
korta min  vistelse  i  Köpenhamn.  Redan 
i  afton  fortsätter  jag  vägen  söderut  med 
Korsör-iltåget. 

Som  du  af  detta  förmodligen  redan 
inser,  har  du  i  dan  sak,  vi  förut  talat 
om,  intet  mera  af  mig  att  frukta.  Och 
jag  tror  också,  att  jag  kan  ansvara  för 
min  vän  Marek.  Dina  önskningar  an- 
gående Ninas  framlid  tyckas  nu  näm- 
ligen pä  ett  eklatant  sätt  uppfyllas:  hon 
svncs  redan,  efter  allt  att  döma,  ha  funnit 


103 


den  rätte  och  kan  (liksom  du  själf)  få 
den  lyckan  att  »utvecklas  tillsammans 
med  den  älskade».  Utveckling  behöfva 
i  detta  fall  bägge  kontrahenterna  i  fullt 
mått,  och  vilja  de  ägna  sig  däråt  —  de 
ha  ju  tiden  för  sig!  —  hoppas  jag,  att 
de  skola  gå  långt. 

Kära  Märta  —  var  nu  inte  ond  på 
mig  och  tyck  ej,  att  jag  är  hård  och 
cynisk.  Det  kostar  mig  mera  ansträng- 
ning att  skämta,  än  du  kanske  tror.  Kort 
och  godt:  utan  att  min  ringhet  på  något 
sätt  behöft  uppväcka  Nina  ur  den  väl- 
signade »fred»  du  så  bönligt  bad  mig 
om  att  låta  henne  få  behålla,  tycks  hon 
redan  definitivt  ha  förlorat  den.  Om 
jag  icke  redan  förut  hade  anat  hennes 
känslor,  skulle  hennes  uppförande  i  går 
på  Cecilias  middag  snart  ha  skingrat 
mina  sista  tvifvel.  Hon  hade  blott  ögon 
och  öron  för  en  enda  person  i  världen, 
och  då  hon  —  den  rättvisan  bör  man 
göra  henne!  —  är  en  liten  ärlig  själ. 
gjorde  hon  ingen  hemlighet  däraf.  För 
att  icke  göra  dig  alltför  orolig,  tillägger 
jag,  att  den  unge  mannen  i  fråga  enligt 
kompetenta  människors  vittnesbörd,  lår 
vara    i    hög    grad  acceptabel  och  till  på 


KU 


köpet  innehar  den  i  dina  ögon  fullstän- 
digt passande  åldern  af  tjugu  fyra  år. 

Möjligen  hade  det  för  alla  parter 
varit  lyckligare,  om  Nina  ännu  några 
år  ägnat  sig  åt  ostörd  »fred»  och  ut- 
veckling på  egen  hand,  men  det  går  ju 
sällan  fullständigt  som  man  önskar  och 
planerar,  och  på  det  hela  tycker  jag,  att 
det  ser  ut,  som  du  skulle  få  en  måg 
efter  ditt  hufvud.  Jag  vet  att  du  alltid 
brukat  svärma  för  »loue  at  first  sight» 
—  i  detta  fall  kan  man  icke  klaga  på, 
att  det  fattats. 

Jag  är  ju  som  du  vet  ingen  opar- 
tisk domare,  men  jag  måste  tillstå,  att 
då  jag  första  gången  såg  Ninas  gynnade 
tillbedjare,  kände  jag  mig  en  smula  be- 
sviken på  hennes  smak.  Att  hon  kan 
föredraga  en  rätt  vanlig  löjtnantspojke 
med  ett  par  epåletter  framför  mig  — 
låt  vara!  —  Men  att  hon  kan  föredraga 
honom  framför  en  karl,  så  genomlin,  så 
i  bästa  betydelse  älskvärd  och  distingue- 
rad  som  Vilhelm  Marek  —  det  kan  jag 
icke    förstå.     Och  jag  tror,  att  äfven  du 

med  din  nuvarande  »utveckling» 
— -  skulle    häpna    en    smula   öfver  valet. 

Och    dock    bör  jag  vara  rättvis  nog 


105 


alt  tillägga,  att  resten  af  min  medfödda 
instinkt  i  sådana  saker,  säger  mig,  att 
Nina  i  sin  sjuttonåriga,  outgrundliga  och 
blinda  visdom,  hvilken  icke  kan  köpas 
eller  förvärfvas  med  lärdom  och  förstånd, 
dock  kanske  handlat  rättast  och,  utan 
att  reflektera  däröfver,  bäst  tillgodosett 
sina  egna  intressen.  Jag  höll  af  henne 
(såsom  du  J  genast  skarpsinnigt  gissade) 
för  det  att  hon  liknade  dig  och  —  allena 
bland  alla  kvinnor  i  världen  —  repre- 
senterade min  återuppståndna  ungdom. 
Och  hvad  Marek  angår,  var  hans  kärlek 
visst  närmast  ett  utslag  af  hans  skönhets- 
dyrkan. I  fråga  om  intelligens  och  öf- 
riga  egenskaper,  tror  jag  —  uppriktigt 
sagdt  —  icke,  att  hon  i  längden  skulle 
tillfredsställa  hans  anspråk  på  en  hustru. 
Möjligen  har  hon  på  något  obegripligt 
sätt  begripit  detta  och  —  blind  som 
hon  är  —  i  blindo  gripit  det  bästa, 
som  erbjöd  sig.  Hans  Ryding,  som  är 
betydligt  mindre  förfinad  och  betydligt 
mera  ursprunglig  än  min  väll  Marek  jag 
talar  numera  icke  om  mig  själf)  skulle 
möjligen  —  möjligen  —  älskat  henne 
ungefär  pa  samma  sätt,  hvarpa  han  nu 
älskar    henne,    om    hon    liknat    en   ladu- 


106 

gårdspiga,  i  stället  för  —  som  nu  —  en 
lefvandegjord  teckning  af  Botticelli. 

Under  de  sista  dagarna,  då  jag  oaf- 
b nitet  gifvit  akt  på  henne,  och  nu  senast 
i  går,  har  jag  måst  tillstå  för  mig  själf, 
att  jag  näppeligen  förstår  din  Nina.  Och 
jag  tviflar  på  att  Marek  med  all  sin  världs- 
erfarenhet och  sitt  fina  skarpsinne  förstår 
henne  bättre  än  jag  —  snarare  sämre, 
är  jag  böjd  för  att  tro.  För  oss  bägge 
är  hennes  själ  som  den  slumrande  Tör- 
nerosa i  det  tillåsta  slottet.  När  man  är 
nära  fyrtio  år  (du  hade  kanske  dock 
rätt!)  har  man  förlorat  nyckeln  till  sjutton- 
årsålderns hemligheter.  Men  unga  Hans 
har  nyckeln  i  fickan,  han.  Fritt  och 
frankt  spatserar  han  med  sjumilsstöllar 
in  i  det  allra  heligaste  och  är,  som  sagdt, 
säker  på  alt  vinna  prinsessan  och  hela 
kungariket. 

I  afton  reser  jag  alltså  —  fullstän- 
digt slagen  ur  brädet.  Du  har  fått  rätt 
—  säkert  betydligt  snarare  än  du  själf 
önskade  —  och  jag  böjer  mig.  Men  låt 
mig  behålla  din  vänskap,  Märta,  och 
låt  nu  som  förr  dina  långa  bref  om  dig 
själf,    din  man,  ditt  hem  och  dina   barn 


107 

vara  mitt  bästa  sällskap  under  resor  och 
forskningar. 

Jag  tänker,  att  då  jag  slutat  mina 
göromål  i  Berlin,  reser  jag  till  London, 
möjligen  till  Cambridge.  I  alla  fall  varar 
det  mycket  längre  än  jag  tänkt,  innan 
jag  kommer  hem.  Men  jag  skall  nog 
skrifva. 

Din  vän 
K.  G.  G. 


PLEASE  DO  NOT  REMOVE 
CARDS  OR  SLIPS  FROM  THIS  POCKET 

UNIVERSITY  OF  TORONTO  LIBRARY 


PT      Mailing,  Mathilda  Kruse 

8175      Nina 

M3N5 


«  v 


o  ■* 

Srr> 

£  = 

^=W  CM 

w  =  " 

=  C/> 

>  = 

1\       w— 

^^^Mg^ 

>  = 

==3C  *" 

— c/>  o 

=>- 

====m  o 

3~ 

z 

--— <f  CO 

0> 

Q  CO 

I 


**•  *£